Etikett: träningsinspiration

Spännande framtid för Träningstrolleri!


För en tid sedan blev jag kontaktad av två väldigt drivna personer som ville träffas och spåna lite idéer. De berättade att de snart skulle lansera en ny sajt som riktade sig till småbarnsföräldrar och undrade om vi på något sätt kunde samarbeta.

Igår blev mötet av och jösses vad härligt Mikaela och Johanna var! Deras sajt heter kulmedkids.se och ligger ute nu, men är under uppbyggnad.
Sajten riktar sig alltså till småbarnsföräldrar och innehåller en massa spännande saker såsom en community, ämnesrelaterade bloggar, artiklar, webbshop, att göra-tips och mycket mer.

Vi diskuterade många olika saker men fastnade för idén att jag skulle blogga om träning hos dem och då främst lyfta fram min träningsfilosofi Träningstrolleri för att få igång träningsglädjen hos alla föräldrar ute i landet.

Det ska bli hur roligt som helst! Ännu är jag inte säker på hur jag kommer att lägga upp det hela. Antingen behåller jag den här bloggen och kör en separat blogg på deras sajt, eller så flyttar jag helt enkelt över hela bloggen till dem. Det är lite att fundera över då jag inom en inte allt för lång framtid kommer att släppa min bok Träningstrolleri med allt vad det innebär.

Vi får se hur det blir, men spännande är det i alla fall!

Kram på dig

Snälla välj rätt

Jag med mina två äldsta som jag vill kunna lyfta upp och krama en lång tid framöver

Jag känner att jag bara måste skriva av mig lite angående … ja, jag vet inte exakt vad. Men jag kan må så vansinnigt dåligt när jag ser människor som totalt väljer bort träning till förmån för stillasittande och ett liv av smärta, ångest och total fysisk nedbrytning.

Jag mår dåligt när jag ser den där farbrorn som sitter på bänken och hämtar andan efter sin promenad. Det borde han inte behöva. Han ska ju bara till affären som ligger ett stenkast ifrån lägenheten. Nu sitter han där halvvägs och pustar, flåsar och stånkar. Han är i samma ålder som min pappa som tränar i stort sett varje dag och som är ute i skidspåret och grillar korv och tar sig en gammel dansk och lever livet. Min far valde ett aktivt liv och farbror valde stillasittandet.

Jag mår dåligt när jag ser den där damen som behöver tänka på varje steg hon tag medan hon lutar sig mot kundvagnen för att över huvud taget orka ta sig fram i butiken. Trots att hon lägger mer än två tredjedelar av sin vikt mot vagnen orkar hon knappt ta sig fram. Varje steg är en utmaning och innebär en enorm fysisk bedrift för henne. Hon är tjugo är yngre än min mormor som istället för stillasittande valde att konstant åka iväg på dans och annat fysiskt krävande. Men damen i butiken valde ett stillasittande liv och en kamp för varje steg hon behöver ta.

Jag mådde också dåligt … eller nej, jag blev snarare irriterad, om jag ska vara helt ärlig, igår när jag under en löprunda överhörde en konversation mellan två tjejer i min egen ålder. De hade varsin hund i koppel och jämrade sig över hur de måste gå ut och gå med hundarna ibland. Den ena pekade mot något som hon benämnde som ”backe” men som jag tycker i själva verket var en cirka tio meter lång asfalterad sträcka som lutade väldigt lite uppåt. Hon beskrev vidare med utmattad röst att hon behövde gå uppför den ”backen” varje dag när hon är ute med hunden. För att undvika ”backen” var hon nämligen tvungen att gå runt ”hela vägen”.
Jag kan inte hjälpa att känna mig irriterad eftersom det inte var någon backe hon pekade på och eftersom ”hela vägen” bestod av en flack asfalterad gångväg på ungefär 150 meter.

Jag mår dåligt och jag blir irriterad eftersom jag vet att det finns ett val. Ja,jag inser att det finns människor som inte har samma val på grund av skador och annat, men att tro att det enbart handlar om sådana missöden är att totalt blunda för den stora majoriteten som de facto väljer ett stillasittande liv med allt vad det innebär. De väljer smärtan. De väljer utmattningen. De väljer att inte klara av de mest basala saker i vardagen och de väljer att må både fysiskt och psykiskt dåligt.

När jag ser folk omkring mig som är i min egen ålder, som på grund av sitt val i snabb takt förfaller och som ständigt behöver be om hjälp av andra så blir jag ledsen, irriterad och känner hopplöshet. Tänk om alla skulle kunna känna inför träning såsom jag känner. Tänk om alla fick ta del av den njutning jag känner och hade tillgång till samma glädjekälla som jag. Jag vet ju att det är möjligt och att det aldrig är för sent. Men ändå omges jag av människor som aktivt väljer stillasittandet. Som väljer bort glädjen och stoltheten.

Jag vet att det kan vara svårt. Jag vet att de flesta av oss har fel. Jag vet att det är djupt rotat. Den inre bilden av träning.
Den är svår att förändra. De flesta har en felaktig bild av träning. En bild som är djupt rotad, svårt negativ och direkt förödande. Men den går att förändra och jag är ett levande bevis på det. Det tog mig många år och när jag efter mycket filosoferande och många långa tankesessioner äntligen förstod vikten av att börja med att förändra den inre bilden av träning flöt allting plötsligt på. Jag lärde mig mer och mer och jag dokumenterade och utvecklade alla tanker jag hade.

Egentligen är jag nog varken irriterad eller ledsen. Jag är frustrerad. Detta
eftersom jag ju förstår var de klagande stillasittande människorna är i sitt tänk samtidig som jag vet och ser lösningen. Symboliken är att de hänger utför ett stup och att jag erbjuder ett rep så att de kan klättra upp. Men istället väljer de att släppa och falla ner i fördärvet. Men med mina texter har jag fått många att ta tag i repet och börja klättra och det är den mest givande känsla jag någonsin känt i mitt liv. Jag hoppas att min kommande bok Träningstrolleri kommer att bidra till att fler tar tag i det där repet och börjar klättra.

Jag vill att alla ska känna en oerhört stolthet för varje steg de tar, få känna sig modiga, tuffa och oövervinnerliga. Mest främst vill jag att de ska få leva ett liv utan utmattning, ångest och smärta. Jag vill inte att min omgivning ska behöva vila efter en långsam promenad på hundra meter. Jag vill inte att min omgivning ska se en hundpromenad som något ångestframkallande. Jag vill inte att kundvagnen ska behöva vara en rollator och att någon ska behöva förfalla och bli hjälplös i ung ålder.

Gemene man tror tyvärr på traditionell träningsmedia. Att det ”bara är att bita ihop och köra!” och att ”det som inte dödar härdar!”. Träning behöver inte vara så och den typen av tänk fungerar besvisligen inte på den stora majoriteten. Det fungerade inte på mig i alla fall och statistiken talar sitt tydliga språk. Vi måste börja med att förändra vår syn på träning, förändra vår inre mentala bild av träning. Och oavsett var du är i din träning måste du ständigt bygga och bevara din bild av träning.  Det är det min kommande bok Träningstrolleri handlar om och jag hoppas att den når ut.

Träning behöver inte vara ”eye of the tiger”. För mig är träning mycket oftare som Cindy Laupers ”Girls just wanna have fun”.

Bild på mig ifrån en glad och skön löprunda igenom hösten

Gnistrande kristaller


Idag vaknade jag, som så många gånger den senaste tiden, långt innan det var dags att stiga upp. Jag vet inte varför jag håller på sådär och det är sjukt irriterande. Om jag ska upp vid 06:30 så vaknar jag runt 05. Men jag somnar om efter en stund och när klockan väl ringer är jag dödstrött.

Men upp kom jag och jag fick i barnen frukost och reda för skola och förskola. När alla tre var lämnade och jag gick med hunden hem igenom ett landskap av gnistrande kristaller kände jag att en löptur bara måste bli av.

Jag har ett möte som jag alldeles strax ska iväg på och det skulle vara så enkelt för mig att komma på ursäkter såsom att jag måste fixa ditten och datten samt duscha innan jag drar iväg till mötet. Men allt det där kommer jag att hinna och just nu var luckan så mycket bättre lämpad för löpning. Så det blev härliga 5km. Dock var detta ett högt tempo för mig med tanke på den senare tidens lång träningsuppehåll och julleverne. Jösses vad julmat och glögg det blev. Jag älskar glögg lite för mycket tror jag, och det känns ju ungefär som att dricka socker.

Men nu såhär i efterhand när jag ser att jag kan ta en kopp kaffe och faktiskt har 20 min över att skriva ett litet blogginlägg och skicka en faktura så känns löprundan som en skänk ifrån ovan. Hela kroppen känns som 10 år yngre än före löprundan. Jag önskar att alla skulle prioritera som jag har lärt mig. Jag hoppas det av hela mitt hjärta faktiskt.

Kram på dig

Beroende av att inte träna


Det har blivit en dryg vecka utan träning på landstället. Det brukar ju också innebära olika former av livsnjutning som inte direkt gynnar kroppens välmående. Dålig kost och dålig sömn. Senare nätter än vanligt kombinerat med tre små morgonpigga barn brukar har den effekten.
Igår var det därför inte ens i närheten av självklart för mig att ge mig ut på den där löpturen. Det fanns inga ursäkter, absolut inte, men det fanns inte heller någon direkt lust. Jag har ju blivit nästan besatt av träningsfilosofi och de bakomliggande mekanismerna som får oss att vilja välja mer stillasittande och mindre träning. Det problemet gäller givetvis inte alla men absolut majoriteten av befolkningen.

Det jag pratar om är alltså det som får oss att känna ett motstånd till att träna, samtidigt som beslutet att låta bli känns oerhört lätt och tillfredställande.

Med åren har jag redan kommit fram till flera olika hypoteser och tankar kring detta men igår kom jag på ytterligare en liknelse och troligen en sanning. De flesta av oss är beroende av att inte träna. Precis lika beroende som en rökare vars beslut att avstå ifrån en cigarett bjuder på ett tungt motstånd samtidigt som valet att tända cigaretten innebär tillfredställelse och njutning. Att exempelvis slappna av i soffan och att förtära vår favoritdryck eller mat skänker oss lugn och tillfredställelse. Tankar på att träna hotar det lugnet och den tillfredsställelsen. Då slår försvarssystemet igång vilket gör allt för att föda negativa känslor kring träning så att vi ska komma på ”bättre” tankar. När de tankarna besegrar oss och vi bestämmer oss för att ta den där löpturen någon annan dag är det samma sak som om vi tänder en cigarett och tar ett djupt halsbloss. Vi känner att det är rätt beslut men det gör vår kropp och psyke enbart skada.

Jag har personligen, efter mängder av försök och misslyckanden, lyckats förstå psykologin och vet hur jag ska vända tankarna med diverse tekniker. Det är det jag skriver om på min blogg Träningstrolleri. Igår lyckades jag återigen, och jag gav mig ut för att testa kroppen efter den där lata och kostmässigt miserabla veckan på landet. Det blev en skön halvmara och känslan var som att röka 40 cigaretter och känslan håller i sig fortfarande. Skillnaden är att min kropp älskar mig och jag älskar den. Imorse hanterade jag våra 3 små barn mycket bättre, hade större tålamod för den utspillda mjölken och kände starkare kärlek till min sambo. Det räckte med en löptur för att jag nu istället känna en intensiv längtan till nästa träningspass. Jag tänder den där nyttiga cigaretten som till skillnad från vanliga cigaretter skänker mitt liv välmående och lycka. Mitt mål är att alla ska tända sin träning för sig själva och för sin omgivning. Utan press och ångest. Enbart av lust och glädje.

Det är mycket nu …

Det märks att det är mycket som händer just nu. Jag har äntligen kunnat komma igång med träningen och gör ett pass varje dag. Det blir alltid löpning eller styrketräning. Men jag märker att min inställning förändrats sedan uppehållet och det är allt svårare för mig att ta tag i träningen då sambon gått för nattjobb och jag nattat alla tre kidsen. Då går ögonen i kors och jag famlar efter motivation till att genomföra passet.

Men vad är det då som hänt? Jo, det jag alltid pratar om: Min bild av träning har förändrats. Jag har blivit bekväm av de stillasittande förkylningsdagarna och det är svårt att komma tillbaka. Min melodi och filosofi går inte ut på att skrika ”bara kör!” åt mig själv. Det fungerar inte för mig och inte får många andra heller. Det jag försöker göra är att gå in i mig själv och få mig själv att längta efter träningen. Att skrika ”bara kör!” åt mig själv förändrar inte min upplevelse. Det resulterar i att jag genomför en träning som hjärnan försöker att motarbeta. Nej, jag väljer istället att genom alla mina små tekniker jag lärt mig, få mig själv att längta efter träningspasset och njuta av min träning. Hittills verkar det fungera även om jag inte ska sticka under stolen med att det inte är lika lätt efter ett uppehåll.

Igår körde jag igenom mitt armpass som jag tusen ggr sagt att jag ska tipsa om, men det verkar aldrig bli av. Men snart måste jag verkligen ta tag i det för det är flera läsare som efterfrågat en video där jag berättar om det. Tvinga mig gärna genom att fortsätta maila mig och kommentera att jag måste ta tag i det! VI VILL SE ARMPASSET! Haha.
Det är ett skönt pass kan jag säga. Bara en person och en hantel … och en pump utan nåde!

Nej, jag har mycket i mitt liv nu utöver att jag varit förkyld och det märks. Jag har nyss släppt min 4:e barnbok Signes Äppelträd och massor av tid går åt till marknadsföring av den samtidigt som jag åker runt i Sverige och gigar och skriver på två kommande barnböcker samt en förhoppningsvis kommande vuxenbok. Mycket nu!

Kram på dig!

Schas byracka!

Inte så bra just nu kan man tycka. Jag skriver på tok för lite här i alla fall! Hela poängen med den här bloggen är kontinuitet för att verkligen inspirera och visa hur roligt och lätt träning kan vara.

Men just nu känns det lite dippande. Förkylningen som jag skrivit om tidigare ligger ständigt i bakgrunden. Frustrationen har gjort att jag inte fått någon skrivlust. Dessutom måste jag ta ut min skrivlust på mina kommande barnböcker.
Jag har provat vilodagar och en mängd olika typer av träning men den där förkylningen ligger kvar som en gammal trött hund som vägrar att flytta sig ifrån favoritsoffan. Igår kändes det lite bättre än på länge så jag provade att bränna den där hundens soffa med 5km löpning i ganska högt tempo jämfört med senare tidens rundor.

Men hunden har lagt sig på golvet istället. Halsen känns inte helt ok och det är lite lätt snuvigt, men annars okej. Idag siktar jag på ett lugnt hemmapass gjort i form av rejäl pump i armarna. Biceps och triceps ska idag fullständigt explodera. Tanken är att hundar brukar vara skotträdda, så kanske byrackan flyr undan den explosionen?

Wish me luck, som man säger i Indonesien!

Kram på dig

Vänta inte, gör det enkelt men gör det NU.


Samtidigt som varmvattnet rinner längst din rygg på utsidan sprids en rysning av välbehag längst din ryggrad på insidan. Den där varmduschen är svår att avsluta. En liten stund till bara, tänker du. Men den där lilla stunden blir längre och längre och det är svårt att sluta skruva på kranen så att det hela tiden blir lite varmare. Tanken på hur kallt det kommer bli när du kliver ur duschen gör att ännu en rysning går längst din ryggrad.

Det är samma sak för den som vill komma igång med träning. Man inväntar det där perfekta ögonblicket. Det är ju så himla bekvämt att vara där du är just nu och att skjuta fram träningen. I soffan är det mjukt, varmt och skönt. Ute kan det vara lite blåsigt och kämpigt. En liten stund till bara, tänker du. Men den där stunden blir längre och är svårt att motstå att hela tiden hitta nya ursäkter till att inte ta tag i träningen. Tanken på hur jobbigt det är att resa dig ur soffan, ta på dig träningskläder och faktiskt genomföra träningen gör att en rysning av obehag sprids längst din ryggrad.

Ett av de största misstagen man gör som nybörjare är att man vill för mycket för fort. Lite som en hormonsinn tonåring, och det slutar oftast inte bra. Vi är alla små snöflingor i början och vi kan inte jämföra oss med de stora snöbollarna som har tränat i åratal. I stället ska vi börja väldigt lätt som den lilla snöflinga vi är och med tiden bli större och större.

Under powerwalken imorse slog det mig att platsen jag gick på ganska tydligt visar min filosofi. Därför stannade jag och tog fotot till det här inlägget. Det kan ta emot att ge sig ut i den gropiga och backiga stigen, men välj en annan väg i början! Välj den flata, mjuka och vackra plankstigen ovanför den riktiga gropiga och backiga stigen. Gå lugnt och tryggt i början tills du kommit igång. DÅ kan du ge dig ut i terrängen och testa dina vingar. Och titta inte på de stora snöbollarna med skam, utan acceptera att du just nu är en snöflinga, och var stolt över det och att du faktiskt gör något. Se inte det du gör som något litet, utan som något litet i början av något stort.

Jag har kommit långt i min träning. Jag går just nu powerwalks främst för att vakna till och orka med att vara en tålmodig partner och pappa till våra tre barn på 2, 4 och 5 år. För mig finns det absolut inget motstånd i att gå upp vid 06 och ge mig ut på en timmes powerwalk. Jag går väldigt fort och blir i princip aldrig trött. Jag är van vid längre distanser av löpning och är nog en hyffsat stor snöboll, men jag var också en snöflinga i början och har låtit det ta tid att bli bättre, starkare och mer van. Vi måste alla inse att vi bara kan vara där vi är just nu, och att det vi gör just nu för oss framåt.

Den där perfekta stunden att kliva ut ur duschen kommer inte. Det kommer att vara lite kallt. Det där magiska ögonblicket när det är dags att träna kommer inte heller att komma. Det kommer att kännas motigt i början. Men när man väl kliver ut ur duschen och torkar sig känns det inte så farligt som man föreställt sig. Det är ganska skönt att få på sig kläderna och man känner sig fräsch inte alls kall längre. När man väl får på sig träningskläderna och ger sig ut så är det inte så farligt som man trott. Det är faktiskt riktigt skönt!

Så tänk aldrig igen en negativ tanke om det du faktiskt fått gjort. Tänk inte att det inte var snabbt nog, inte långt nog eller inte intensivt nog. Det var något. Om du vågar känna dig riktigt stolt över de små bedrifterna kommer du att bli modig nog att pressa dig själv till de stora bedrifter. Titta på bilden nedan och fundera en stund på hur de här två olika tankarna påverkar deras inre bild av träning.

 

Tankar under en oplanerad vilodag

Du är så duktig! (som dricker morgonkaffet?…)

Jag får ofta att jag är ”så himla duktig” och att jag har ”sån otrolig energi”. Jag upplever det verkligen inte så. Ekonomin rasslar verkligen inte in och jag känner i princip jämt att jag inte gör tillräckligt. Men folk kanske syftar ju också på träningen? Ja, jo … jag kanske är duktigare än medelmåttan där. Men samtidigt går hela min filosofi emot att man är duktig när man tränar. Ordet duktig syftar på att träningen skulle vara något svårt och jobbigt. Att det skulle behövas en uppoffring från min sida som därför gör mig duktig som tar mig tid för träning. Det är just det jag vill bort ifrån, jag vill att folk i alla fall ska ge ett försök att faktiskt tycka att träning är roligt och rimligtvis jäkligt enkelt! NEJ, jag vet, träning är svårt när man inte ännu gett det ett försök, men om man verkligen vågar blotta sina inre tankar för sig själv och inse hur bakbunden man är av en massa olika inlärda mönster och evolutionärt nedärvda instinkter så blir det enkelt. Jag brukar säga så här:

”Svårigheten med enkel träning är att det är svårt att göra träning enkelt och enkelt att göra träning svårt”

Stolthet VS duktighet

Jag pratar väldigt mycket om vikten av att känna sig stolt över sin träning. Det kan ju tyckas ligga en konflikt i att jag inte tycker att jag är duktig när jag tränar men samtidigt är stolt över att jag tränar. Men det är inte riktigt så enkelt.
Det är det generella att träna som jag inte direkt känner mig duktig för att jag gör. Det är en njutning för mig och något som får mig att må väldigt bra. Däremot är jag stolt över specifika prestationer som i sig må vara fysiskt och därför också mentalt krävande. Att springa min första halvmara själv var jag exempelvis stolt över. Det hade jag inte gjort tidigare och det krävdes mycket av mig själv. Men det innebär ju inte att jag för den sakens skull jämställer en halvmara med att rensa, sortera och fixa ihop allting inför årets bokföring. För när jag gjort det känner jag mig duktig! Men jag jämställde inte inte halvmaran med bokföring innan jag gjort den och inte heller nu efteråt.

Att säga att jag är duktig som tränar är för mig som att någon skulle säga att jag är duktig som duschar. Jag njuter av att göra det, det håller mig frisk och fräsch samt mentalt i fas.

Det var den löprundan det …

Idag hade jag gått och längtat efter kvällens löprunda. Jag såg fram emot den fina vårkvällen och mitt möte med endorfinerna. Men jag hade läst fel i kalendern. Sambon jobbar natt och jag är själv med våra tre småbarn. Tjoflöjt! Jag började direkt spåna på vilken typ av hemmaträning jag skulle göra och hamnade i ett dilemma. Jag måste vila min överkropp och vill inte anstränga benen eftersom jag vill vara fräsch inför en längre löprunda imorgon. Därför valde jag att vila ikväll. Det fina med min filosofi Träningstrolleri är att jag inte får ångest för att jag hoppar över ett pass, utan jag saknar det bara. Det är en helt annat sak. Tänk dig att du vaknar på morgonen och ser fram emot en kopp kaffe, men väl i köket upptäcker  du att kaffet är slut. Du står där snopen i morgonrocken och inser att det inte blir något morgonkaffe. Ganska exakt så känner jag. De flesta människor jag känner får istället ångest över att de inte får det där passet gjort. Överstökat. Dvs de känner ett krav på sig att köra passet men måste avstå. Jag känner inte samma krav utan bara en längtan. Den inställningen besparar mig ifrån en massa stress och konfronterar mig inte med negativa tankar.

Jag vet att jag har en väldigt annorlunda inställning och syn på träning, men det är också därför jag har den här sidan. Jag vill så gärna nå ut med mitt budskap och få folk att tänka annorlunda. Men det krävs mer än att läsa ett enda blogginlägg, vilket gör mig frustrerad. De som har fått läsa ca 40 sidor av min förhoppningsvis kommande bok har alla börjat träna och fått en helt ny inställning till träning, så jag vet att det går och fungerar, men jag måste bara förverkliga boken. Det krävs en lång sittning med en person för att de ska förstå. Antingen privat eller via en bok. Eller via den här bloggen! Men då måste man nog läsa allt som kommer och som skrivits.

Jag hoppas jag lyckas peppa DIG iaf!

Kram på dig och var stolt över din träning!

Samla på kvitton

Träningen förändras hela tiden. Med den förändringen måste man hela tiden hålla bilden man har av träning i fokus så att den hänger med och inte utsätts för negativ nötning. Oftast är det enkelt eftersom det hela tiden finns kvitton att samla och fokusera på. Med kvitton menar jag det som verkligen får dig att känna den där underbara känslan som får träningen att framstå som fantastisk. Det kan vara många olika saker som fungerar som kvitton och de förändras ofta.

Det som verkligen fick mig att hålla kvar vid min träning i början var mitt nytänk. Min insikt om att allt handlade om bilden av träning. Det som fick mig att må sådär innerligt bra och som gjorde mig stolt över mina prestationer. Kvittot blev mitt välmående. Sedan följde ytterligare ett kvitto vilket blev de visuella resultaten samt de rent dokumenterade resultaten.
Något som kommit nyligen är de kvitton jag får efter att ha börjat med min blogg och efter att vissa har fått tagit del av min träningsbok som sakta men säkert växer fram. Att höra att man gör skillnad i någons liv är en fantastisk känsla. Numera samlar jag även på de kvittona och värderar dem otroligt högt!

Detta läste jag på FB imorse från min vän och kollega Micke Holmgren. Grym lirare som verkligen har förstått mitt budskap. Han är genomgående positiv och fokuserar stenhårt på sina prestationer och resultat. Det finns lyser liksom träningsglädje och stolthet över honom. Precis som det ska vara!

– Hjälp mig, Thomas Alm!

För er som missat det råkade jag lova att jag ska kuta ett maraton helt på egen hand här i mina vanliga löpspår före den 1:a Nov. Jag ser fram emot det samtidigt som det ju är en lite tryckande och pressande känsla.

Genom sociala medier har jag fått kontakt med den fullständigt galna och underbara Thomas Alm som är ultralöpare. Ultra innebär alltså att man springer längre än ett maraton. Ofta väldigt mycket längre. Thomas springer ofta långa sträckor för att samla in pengar till cancerforskning, vilket jag tycker är fullständigt fantastiskt. Nu i sommar (2017) ska han springa från Treriksröset i norr till Smygehuk i söder. Det är drygt 200 mil och han siktar på att klara det på bara 42 dagar. Dessutom vill han att jag ska springa en av sträckorna med honom. Hmmm …
Ni följer Thomas på hans instagram på @thomasalmultra

Jag fick idén att ställa några frågor till Thomas om min utmaning och varför inte publicera det här så att alla kan ta del av denna inspiratör?

Har du alltid gillat löpning?
– Nej, jag hade sprungit en mil en gång när jag började löpträna på riktigt 2010. Innan det tyckte jag att det var vansinne och fruktansvärt tråkigt, någonting som man bara gjorde som komplement till sin riktiga sport. 

Vad fick dig att springa mer än så?
– Min mamma gick bort 28 april. 1 maj sprang jag längre än 10 km för första gången då jag var tom och ledsen.

Vilket är det bästa löparminne?
– Tre stycken som är lika; Gå i mål på min första mara (NY 2010), vinna Trans Scania 246 km 2014 och ta mig i mål på 18 plats i Vol State 500 km 2015.

24 mil och 50 mil? Är det ens möjligt? Berätta hur ett sådant lopp kan se ut.
– 246 km sprang jag i ett svep, ingen sömn och ingen vila. Under de 500 km tog jag in på hotell och sov på nätterna. Materialet är oftast detsamma; tennisstrumpor, tennisshorts, några sköna skor och en t-shirt som helst ska vara i bomull.

Vilket är ditt värsta löparminne?
– När jag var i fantastisk form fysiskt i Trans Scania 2015, ledde stort upp till ca 17 mil men hade haft migrän hela loppet, hade tappat synen på höger öga och började se suddigt på vänster så fick bryta trots att kroppen var mer eller mindre fräsch.

Fick du reda på vad som var fel med dig?
– Nej. Jag tror att jag bara var urlakad och att kroppen tog slut. Loppet var antagligen för nära inpå efter min urladdning på 500 km i 40+ graders värme… 

Vilket tips skulle du vilja ge till alla som vill börja löpträna men som tycker det är SÅ tråkigt?
– Börja kort och långsamt och få in en vana! När man väl har gjort det till en vardagsrutin är det magiskt.

Vad säger du till de som tycker att du springer överdrivet långt och att det inte kan vara nyttigt? 
– Att det är mindre nyttigt att sitta på arslet på ett kontoret hela dagarna och sedan åka hem och titta på let’s dance och äta chips. För mig är det jag gör bara vardag.

Men skulle du medge att det inte är bra att springa 50 mil? KAN man springa för mycket?
– Nja, själva loppet är såklart nedbrytande men det är det när man springer sitt första maraton också. Att ha mål att träna för är avgörande om man är den typen av person, annars är det svårt att hitta mål med träningen.

Väldigt kortfattat, vad är din spontanta tanke om min utmaning?
– Att jag hoppas att du genomför maran och får blodad tand! 😉

Jag har tidigare haft ett par väldigt stabila skor men köpte nyligen ett par neutrala och fick tipset att mina milrundor var lagom. Bör jag införskaffa ett par stabilare skor? Ska jag täna och springa själva maran i samma skor?
– Neutrala skor är bra ur ”drop-hänseende”, dvs att skillnaden är liten mellan höjd i häl och framfot. Hur mycket dämpning du behöver får du pröva dig fram till, det är individuellt. Men spring maran i de skor du tränat i, de som passar dig!

Hur tänker du rent generellt att jag bör lägga upp träningen?
– Springa långsamt och trappa upp antalet kilometer. Inget snabbt, tänk ”det kan aldrig bli för långsamt”. Om du inte har någon ojämnhet i kroppen, typ starkare på ena sidan än andra så skippa styrketräningen och spring istället. Långsamt.

Hur nära distansmässigt maran bör jag komma?
– Individuellt tror jag. När jag sprang min första mara hade jag gjort några pass på 16 km och Stockholm halvmaraton två månader innan som mina längsta pass.

Finns det något speciellt jag borde fokusera på? Fysiskt? Mentalt?
– Väggen kommer. Runt 30-32 km. Embrace the pain!

Oroväckande. För mig brukar den komma vid 12!
– Haha! Då är det inte den riktiga väggen! 😉 Spring långsamt bara så ordnar det sig, känns det ok så springer du för snabbt!

Hur börjag tänka med kost före jag springer? 
– Ät det du tycker om och brukar äta. Ha med det som du gillar på loppet, vare sig det är Ahlgrens bilar eller gel. Om du har någon favoritdryck, tex Red Bull, be någon kompis stå med det längst vägen vid ca 32 km så att du får en boost!

Får du samma vägg vid 32 eller har din gräns förflyttats?
– Det beror på vilken form jag är i och hur snabbt jag springer, men 10 mil kan jag jogga lugnt utan att vägga tror jag i alla fall. Drog en träningsrunda på 83 km i värmen på Hawaii i januari och det kände jag inte av.

Jag har tänkt att ha ett bord stående utanför mitt hem där jag kan springa förbi och hämta dricka och eventuellt något att tugga på. Mitt pannben låter mig normalt aldrig stanna ens för en sekund efter jag då anser att jag inte ”sprungit loppet”. Vad är din åsikt om att stanna och äta/dricka när det kommer till maraton för en oerfaren som jag?
– Stanna gärna och ta någonting men gå snabbt medan du äter/dricker det för att spara tid. Inget fel med att stanna till heller, har gjort det på mååånga lopp. 😉

Finns det rena löpövningar du vill tipsa mig om?
– Spring som sagt lugnt och långsamt. Träna på att hålla en hög stegfrekvens.

Dvs korta steg? Innebär det inte mer rörlighet= mer energiförbrukning?
– Teknik är a och o när man springer. Högre stegfrekvens=bra teknik, enkelt uttryckt.

Övriga tips/tankar?
– Den bästa löparupplevelsen du kan få är om du springer lite med mig under mitt Sverigelöp i sommar. 🙂

Haha, ja, jag känner mig faktiskt lite illa tvungen och då hoppas jag på att få krama ur dig alla din sista tips!
– Det låter bra, nu kan du inte smita! 😉