Vaknade tidigt och försökte länge att somna om. Vår bortskämda hund trängdes bredvid mig och ena sonen låg snett över mig och frugan. Ena katten försökte få plats på min mage. Det är oftast som ett plockepinn av varelser i vår säng, där om en rör sig vaknar alla.
Lika trångt av tankar var det i mitt huvud. Tusentals olika tankar jagade mig och vägrade släppa taget. Det gick bara inte att sova.
Om kroppen vill vara vaken ska den få det
Vid 05:25 gav jag upp och tog på mina löparkläder från gårdagens sena kvällsrunda. Fortfarande lite fuktiga. Jag var inte jättetaggad på morgonlöpning eftersom det inte hade blivit mycket sömn, men frustrationen gjorde att jag nästan ville straffa kroppen för att den inte ville sova. Ja, alltså jag ser ju inte löpning som ett straff, men tänkte att om kroppen inte ville sova så skulle den verkligen få jobba.
Jag begav jag mig ut på 10 km längst Huddingeleden (80 km). Det är den etapp som kommer att vara den sista när jag snart ska försöka springa hela leden.
Laddade för en selfie och gäspningen kom. Det var bara att knäppa av.
Det är mycket tekniskt svår terräng med mycket upp och ner. Det kommer att bli tungt. Den kommer jag att ta mig an efter att redan ha sprungit 7 mil…
Som sagt, det kommer att bli tungt. Än värre under morgonlöpning eftersom det för min del känns ovant.
Morgonsolens strålar värmer gott
Precis i början av Huddingeleden i Trångsund.
Sova utomhus
En tanke om att sova mer utomhus börjar locka mig. Ända sedan jag läste Markus Torgebys bok Löparens hjärta har jag inte kunnat släppa den romantiska tanken om att sova ute och att leva mer primitivt. Få uppleva vad som händer med kroppen efter sisådär en månad utan all teknik och uppkoppling ute i vildmarken. Tanken lockar men jag vet inte hur modig jag är. Däremot är det ju betydligt enklare att sova ute. Kanske borde jag bara ta en madrass och en sovsäck och sova på altanen? Kanske redan inatt? Ja, det kanske banne mig blir så!
En av de backar man får upp bra flås i längst Huddingeleden.
Sthlm Urban Trail
Imorgon ska vi upp lika tidigt då det är dags att springa årets upplaga av Sthlm Urban Trail där vi ska springa igenom en massa byggnader såsom olika museum, varuhus, en biograf och genom Skansen. Så det blir morgonlöpning även imorgon. Ska bli roligt! Udda, men roligt! Här är en video från förra året då jag sprang loppet.
Ursäkta att det har varit lite tyst på senare men jag har försökt ta någon form av semester. Jag vet inte om jag har lyckats mer än att skriva mindre regelbundet, men vi har haft det bra i alla fall. Jag är fortfarande i semesterbubblan men tar ändå tag i några bloggposter nu. Först ut blir loppet Sthlm10 som jag och sambon sprang och gillade skarpt!
Jag tänkte ta en selfie med min bib, men jag blev photo-bib-bombad.
Förväntningar
Jag hade faktiskt noll förväntningar på det här loppet och jag springer det mest eftersom vi vill springa alla fyra loppen av Sthlm Challenge. Jag tror dock inte att det var ringa förväntningar som gjorde att vi verkligen gillade loppet, utan det var nog mest troligt på grund av arrangörernas väl utförda jobb och den vackra banan vi sprang. Sambon har knäproblem så vi bestämde oss för att springa lugnt och skönt. Sakta och njutfullt. Den planen höll vi och vi sprang på runt timmen.
Starten och banan
Bild lånad av sthlm sthlm10.se
Jag har nog aldrig varit med om ett lopp så flöt på så smidigt som Sthlm10. Vi kom fram, gick på toa vilket gick hur smidigt som helst, gick till starten och sprang till mål.
Bild från vårt perspektiv före start.
Eftersom jag visste att vi skulle springa i lugnt tempo gjorde jag ett experiment och andades bara genom näsan hela loppet. Munnen stängd. Det gick hur bra som helst och jag blev faktiskt aldrig andfådd. Det var bara lugna och långsamma andetag hela vägen.
Minuten före start. Jag och Ann-Elise och ett gäng påskfirare!
Hylla dig själv!
Några pratade vid ett tillfälle om att det var dags att koppla på pannbenet och jag såg att det började slutta uppåt. Jag vill VERKLIGEN inte låta skrytsam, men vill verkligen mena att jag som traillöpare verkligen inte reagerade så som många övriga. Många stannade och började gå. De flåsade och satte händerna i midjorna.
Löpning uppför Västerbron där många grinade illa. Ann-Elise var stark hela vägen!
Sånt ska man ta tillvara på enligt min träningsfilosofi. Jag är 40 år och runt omkring mig gick massor av människor bra mycket yngre än mig, hyperventilerande medan jag sprang helt utan ansträngning. Jag tyckte faktisk inte ens att det var backigt. Visst, det gick lite uppför men inte mer än det var det tyckte jag att det var under detta Sthlm10. För dig som inte känner till min filosofi kan jag säga att det inte går ut på att förnedra andra som är sämre löpare utan att stärka dig själv och ta tillvara på varje positivt kvitto du får på att du faktiskt är duktig. Jag kände mig duktig. Att min träning har givit resultat. De runt omkring mig är lika fantastiska med eller utan mina inre tankar. Jag hyllar dem! Det handlar uteslutande och enbart om att peppa sig själv.
Överlag var det flack asfalt och jag förstår varför det är en snabb mil där många slår personligt rekord.
Väl i mål var det ingen trängsel och även där fick allting som smort. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det förutom att det var fantastisk enkelt. Bra jobbat samtliga involverade!
Vi hade inte hört talas om familjeloppet, men plötsligt dök det upp i något av mina flöden. När jag såg att vi inte hade något för oss denna lördag och att evenemanget dessutom var gratis kändes det alldeles för självklart för att låta bli.
Igår kväll kom vi på att vi kanske borde ha hundvakt till vår valp. Men det visade sig vara lite knepigt eftersom alla hade planer. Så vi bestämde oss för att ta med lilla Tiril. Loppet är trots allt bara två kilometer så vi kunde ju bära henne, resonerade vi.
Äntligen framme
Efter en lite småstressig morgon där barnen gjorde lite av allt som man sa till att de definitivt inte skulle göra kom vi iväg. Väl framme vid Rudan var det enkelt att hitta till evenemangsplatsen där träningsprofilen Mårten Nylén höll till på en stor scen.
Jag måste säga att jag blev imponerad av hans insats och tycker att han gjorde det på ett naturligare sätt än många konferencierer vid liknande evenemang. Som artist är jag lite manisk när det gäller hur folk för sig på scen. Det där krystade jippo-snacket är otroligt svårt att komma ifrån när det gäller tillställningar som lopp och annat, men Mårten skötte det superbra.
Smidigt och bra uppstyrt
Allting flöt på hur smidigt som helst. Vi fick våra nummerlappar utan problem och starten gick. Det blir givetvis lite trångt eftersom det är familjer med barn i olika åldrar. Det som gladde mig var att det var väldigt många som man kanske inte skulle klassa som människor som älskar rörelse som deltog. Hatten av! Alla föräldrar var på strålande humör och det var en allmänt glad stämning genom skogen och hela vägen tillbaka till mål.
Tiril krossade allt motstånd
Vi började med att bära lilla Tiril men snart visade hon att det minsann var hon som ville springa snabbast, vilket gjorde att vi fick hålla hårt i kopplet. Hon är bara tio veckor men redan snabbare och mer driven än samtliga deltagare i loppet. Det här bådar gott och hon kommer att bli en perfekt löparkompis ute i skogarna som hon älskar så innerligt.
En liten picknick i det fria är aldrig fel efter en löptur.
Familjeloppet är ett lopp jag varmt rekommenderar! Jag hoppas att det kommer ännu fler folk och att det finns fler aktörer som vill vara med och stötta evenemanget. Heja En frisk generation och heja Familjeloppet!
Våra barn med sina medaljer. Barn i rörelse är en fröjd för ögat.En väldigt trött valp med sin lika trötta pojke hemma i kökssoffan.
Årets första lopp av Sthlm Challenge är avklarat. Först ut i raden av fyra lopp var Sthlm Trail Run som gick av stapeln på Norra Djurgården.
Nattlig trail
Dagen före sprang jag 11 km trail tillsammans med Johnny Hällneby och Viktor Strahl längst Huddingeleden. Klockan var väl 23:30 när vi kom tillbaka och det tog ett tag innan jag och Ann-Elise kom i säng.
Jag, Johnny Hällneby och Viktor Strahl under vår nattliga strapats längst Huddingeleden
Väl i sängen fanns en varelse som bestämde att vi inte skulle sova. En varelse vi införskaffat tidigare samma dag. Hon heter Tiril och är en nio veckor gammal staffe. Tiril är en varelse som dessutom på ett ytterst effektivt sätt botar sovmorgnar.
Tiril under en av dygnets lugna sekunder
Godmorgon
På morgonen var jag därför lite seg. Men loppdag är loppdag och det kändes ju givetvis roligt.
Väl framme var det glad stämning bland alla löpare och uppstyrningen av evenemanget var av högsta klass. Allting flöt på otroligt smidigt även om det var köbildning ibland. Samtidigt startade jag längst bak med sambon som hade knäproblem, och Helena. Efter en stund stack jag iväg själv.
Helena, Ann-Elise och jag före start
Då fick jag springa förbi många klungor och ibland var det verkligen stopp. Jag fick ta genvägar och ibland göra en del vågade omspringningar. Dessutom blev det premiär för något jag aldrig varit med om tidigare. Jag kom i hög fart nerför en backe och sprang förbi ett tjugotal löpare. Jag såg att en löpare tog en genväg på ”fel” sida om ett träd och hoppade över ett nedfallet träd för att komma tillbaka på rätt stig. Därför gjorde jag samma sak. Men inte med samma resultat.
Löpare förbereder sig
Hoppet
Jag hade extremt hög fart och gravitationen fungerade verkligen perfekt, så jag tog några steg ut i terrängen och susade med koncentrerade ögon förbi löparna på stigen. Valde fel (läs ”rätt”) sida om trädet när jag såg en lucka i klungan och tog ett stort kliv upp på det fallna trädet. Då vek en kvinna plötsligt tvärt av rakt framför min väg och jag såg allting i slowmotion.
Att stanna gick inte. Att byta riktning skulle bara lyckas lite grann. Mitt enda alternativ var att komma upp på en stor sten och sedan ner på stigen på andra sidan av stenen. Med all kraft tryckte jag ifrån och lyckades styra förbi vid sidan av löparen och upp på stenen. Väl där vek ytterligare en löpare tvärt av ifrån spåret och hamnade mitt framför mig. Jag tvingades då trycka ifrån på stenen så att jag flög över löparen. Känslan var bra märklig och jag ångrade mig direkt. Jag hade givetvis chansat alldeles för mycket. Ja, jag hörde några skratt och ”wow” men sådär ska man självklart inte springa. Nej, i framtiden får jag sakta ner och inte hoppa över andra löpare …
Banan
Det var en kul bana! Vacker och lagom tuff. Även om det fanns några tekniska partier tycker jag personligen att det var en ganska snäll bana. Då jag just nu är dåligt backtränad och sprang hela tiden, bortsett från små stunder då det var kö, upplevde jag att det definitivt stundtals var tufft i benen.
En av de tuffare backarna som många löpare talade om. Den ser faktiskt riktigt snäll ut på bild men var betydligt tyngre i verkligheten.
Nu ser vi fram emot de tre kommande loppen i Sthlm Challenge!
Första medaljen av fyraHelena Dahlström sprang sin 124:e löpdag på raken, och jag sprang min 439:e. Runstreak for president!
Bara att skriva det ordet/namnet på loppet startar en kedjereaktion i mitt huvud av tankar och känslor. Jag försöker att bena ut vad det är som dominerar känslomässigt, men det är svårt.
Jag skulle nog ändå säga att det är spänning, nervositet och nyfikenhet som känslorna mest består av. Spänningen känns överlag positivt laddad och ligger sammanflätad med nyfikenheten.
Tänk om jag inte klarar det …
Men i nyfikenheten ryms också alla förväntningar jag har, och i huvudet jämför jag mina kunskaper, förmåga och tidigare bedrifter med vad jag tror kommer att krävas av mig. Av de fiktiva loppen jag springer i fantasin går ungefär hälften så pass bra att jag tar mig i mål, medan jag i de andra måste bryta på grund av smärta eller eftersom jag inte klarar reptiderna.
Nervositeten känns däremot uteslutande negativ. Den framkallar jobbiga bilder av hur jag av hela mitt hjärta vill springa medan varje cell gör så ont att min kropp vägrar att röra sig.
Men det jag är mest nervös för är att jag inte ska orka mentalt. Att min vilja inte räcker till och att jag inte kommer att kunna vara sådär jädra fantastisk som jag vill bevisa för mig själv att jag kan vara. Det skrämmer mig. Känslan att vara otillräcklig för mig själv.
Själva banan
Det som får mig att känna hopp är banan. Den är ju väldigt snäll. Jag hoppas att det inte är något jag bara försöker intala mig själv bara …
Nej, den är snäll. Den uppfattningen bygger på vad jag hört från de som har sprungit loppet, och vad jag har sett på informationen jag hittat.
Diagram saxat från vasaloppet.se
Överlag går banan nerför. Det är bra. Den mesta delen av terräng är den första halvan av loppet och sedan blir det lättare. Känns det inte som upplagt för att jag ska klara det? För att ALLA ska klara av det?
Nej, nu är jag där igen, och troligtvis naivt förenklar och förskönar …
Följ min sambo Ann-Elise ”Lillis”
Ann-Elise ”Lillis” efter tjejmilen 2018
Det är självklart att det kommer att bli ett galet tufft lopp. Det tuffaste jag någonsin har gjort fysiskt sett, och nu står jag i begrepp att anmäla mig eller att avstå. Det är inget lätt beslut.
Ann-Elise, eller ”Lillis” som nästan alla kallar henne, är lika entusiastisk som jag och hon har bara sprungit 13 km som längst. Men igår anmälde hon sig till Paceonearths coaching-program Tio Månader Mot Tio Mil. Det innebär helt enkelt att Johnny Hällneby och Ellen Westfelt kommer att guida henne så att hon inom tio månader ska klara av att springa tio mil. Detta genom både förbestämd och personligt utvecklad coachning och träningsprogram.
Gästbloggare
Min tanke är att hon ska få gästa min blogg och skriva om sin resa som jag hoppas många blir inspirerade av.
Jag får ibland höra ifrån folk att de inte kan jämföra sig med mig, medan jag hävdar att i stort sett alla kan det. Men, visst, jag har sprungit i många år nu och har i skrivande stund sprungit varje dag i nästan ett år. Jag förstår någonstans att man kan känna att jag är ”extrem”, även om jag själv ser mig som en nyförälskad medelmåtta.
Men Lillis har nyss börjat sin bana och antagit denna fantastiska utmaning, så henne kan man definitivt inte sätta etiketten extrem på och ha det som ursäkt. Inte än! Hon har gått ifrån att vara otränad rökare till att nyligen ha funnit kärleken till löpning.
Så ska vi springa eller inte? Ska vi tacka ja? Jag har bättre förutsättningar just nu, men Lillis är på god väg och har viljan och lusten.
Det här kanske låter som jag hittar på, men just nu sitter hon i soffan framför mig med mobilen, och hon utbrast nyss tvärt efter en lång tystnad: ”Ska jag anmäla mig till UV90?!”
Det får bli ett bra avslut på det här inlägget och frågan är ännu inte besvarad.
Jag mellan bäst klädda under loppet. Elsa (@trailandpavement) och Olof (@fitlongdistancerunner)
Äntligen var det dags!
I lördags begav jag och sambon oss iväg till Skansen för att springa årets upplaga av Gore-Tex Winter Run. Det var premiär för oss när det kommer till det loppet såväl som premiär för ett lopp 2019. Men fler ska det bli!
Det som slog mig var att loppet var väldigt bra uppstyrt. Starterna flöt på hur fint som helst och stämningen var på topp. Det var otroligt roligt att se hur vissa hade klätt upp sig i allt ifrån julgransbelysning till rena utstyrslar, såsom exempelvis Elsa och Olof som vann. (Se rubrikbilden högst upp)
Backarna
Loppet som sådant var väldigt behagligt. Oerhört vackra omgivningar och min upplevelse var att det var flackt förutom två partier. Alla talade om EN backe. Jag trodde det var den som kom efter sisådär 3 km men det var bara en testbacke, kan man säga. Den riktiga kom när man kom in på Skansen och vi tog oss upp till Bollnästorget och slutligen till mål/varvning. Vid de båda backarna var det väldigt trötta deltagarna som flåsade lungorna ur sig medan de tappert kämpade på.
Jag tyckte att de flesta gick, men jag och sambon tog ett lugnt lopp och låg någonstans bakom mitten. Jag märker hur mycket all min traillöpning gör med min styrka när det kommer till backar. Jag tyckte faktiskt inte att de var speciellt jobbiga utan jag tuffade på i lugnt tempo med korta steg och uppskattade faktiskt utmaningen.
Vacker stämning!
Överallt längst vägen var det marschaller och facklor som gjorde skänkte en hög mysfaktor till alla oss löpare. Musik spelade ofta vid olika partier där det även fanns eldartister som utförde vackra nummer. Arrangörerna har gjort ett förträffligt jobb med det här loppet och jag kan bara drömma om vilka enorma resurser och engagemang som krävts för att genomföra det hela. Imponerande!
Pannlampa eller inte?
Nej, är vårt direkta svar. Inte pannlampa. Om man inte har extremt nedsatt mörkerseende så var det i alla fall inte några problem med det visuella i år. Vår uppfattning är att det var väl upplyst och att de som hade pannlampa faktiskt snarare störde mörkerseendet för övriga. Dessutom kastas en skugga framför en när någon bakom har pannlampa, så om ingen hade haft pannlampa hade sikten varit än bättre.
Bara ETT ynka minus
Det enda minus jag kan komma på var inlämning och utlämning för väskor. Först lämnade de som skulle springa 5km in sina väskor, och när de hade sprungit färdigt och skulle hämta ut sina väskor, var det dags för oss som skulle springa 10km att lämna IN våra väskor.
Att lämna in en väska tar ungefär tio sekunder, medan en uthämtning kan ta fler minuter om de inte direkt hittar väskan eller jackan. Därför blev det lite panikartat i vår grupp när vi med nöd och näppe hann tränga oss förbi och kasta in våra väskor för att hinna iväg till start. Där kanske man skulle kunna ha inlämning på en sida och utlämning på andra sidan?
Men överlag – tack för ett fantastiskt lopp! Om du vill läsa mer om loppet så finns all info HÄR!
Här följer en video som jag klippte ihop av vår upplevelse.
Till vänster: Gary Robbins – Den som inspirerar mig mest. Till höger: Jag
Först och främst- Den bästa youtubekanalen om löpning är definitivt LöparLycka eftersom … jag tycker det 😉 Kika gärna in på på den och säga vad du tycker för där ligger många filmliknande inlägg som följer nedan.
Om det är något som hjälper träningen framåt så är det olika former av inspiration. Därför tänkte jag skänka dig inspiration i form av de filmer som har inspirerat mig mest när det kommer till löpning. Så håll till godo!
De filmer jag kommer att tipsa om här handla rom ultralöpning, det vill säga konceptet att springa längre än den klassiska maratondistansen. Det ska dock sägas att filmerna är så underhållande att du inte behöver vara varken ultralöpare eller ens löpare för att uppskatta dem. Jag skulle nog säga att du inte ens behöver vara en tränande människa.
How to run 100 miles
Det här var den första filmen jag såg som handlade om ultralöpning. Filmen handlar om två vänner, Brendan Leonard och Jayson Sime, som bestämmer sig för att springa loppet Run Rabbit Run 100 som går av stapeln i Steamboat Springs, Colorado, USA. Loppets namn avslöjar att det handlar om en distans på 100 miles vilket alltså är 16 mil.
Filmen utgår ifrån Brendans synvinkel och tycks vara en hyllning till hans vän Jayson som inte alltid haft det lätt i livet. Jansons ständiga strävan mot mål i motvind har gjort honom uthållig, beslutsam och stark, vilket också visar sig när de tar sig an den här enorma utmaningen.
Det här är inte en film som primärt handlar om löpning, utan snarare en film om vänskap, målsättning och att aldrig ge upp. Filmen har en komisk ådra och tar upp många ämnen utanför löpning vilket gör att den är lämplig för en allmän publik.
Huddingeleden 81 km
Det här är dokumentären om en svensk kille som antar utmaningen att springa hela Huddingeleden som är ca 80 km igenom delvis hård terräng, trots att han tidigare bara sprungit maradistans. Det är en film om filosofi, inställning, rädsla och livspussel. Jag tycker nog att det är den bästa filmen i hela världen som handlar om löpning. Hmmm … är jag partisk, tro?
The Why
Den här filmen är gjord av fantastisk Billy Yang som har gjort ett flertal filmer om just ultralöpning. Som titeln avslöjar försöker Billy besvara de många frågor som ultralöpare får: Varför gör du det? Varför 100 miles? Springer du alltihop på en gång? Varför utsätta sig för den smärtan?
Kommer han fram till något? Det beror nog på. För många som aldrig ens tänkt tanken på ultralöpning kommer nog distansen fortfarande verka helt vansinnig, men för somliga andra kan nog en hel del poänger tränga igenom.
För att försöka förklara sitt eget ”varför?” filmar han sitt eget försök att springa loppet Leadville 100 Mile Race. Även andra kända ultralöpare dyker upp i filmen för att försöka förklara varför de har valt att springa ultradistanser.
The Barkley Marathons: The race that eats its young
Det här är är dokumentären som många pratar om, både löpare och vanliga dödliga Netflix-tittare. Det har gjort att loppet The Barkley Marathons har blivit riktigt legendariskt och uppmärksammat även utanför den lilla grupp av entusiaster som tidigare kände till det hela.
Det är ett väldigt mytomspunnet lopp som sträcker sig genom Frozen Head State Park nära Wartburg, Tennessee, USA. Lika mytomspunnet som loppet har blivit är dess uppfinnare Lazarus Lake som verkar älska att hålla loppet så nära gränsen för vad som är möjligt för människan att klara av.
Loppet består av fem varv och man springer i svår terräng och letar efter gömda böcker. Det är ingen märkt bana som vid vanliga lopp utan här handlar det dessutom om orientering. Reglerna förändras något varje år men man har mellan ca 9-12 timmar på sig att klara av varje varv. Hela loppet måste klaras av inom totalt 60 timmar och den överhängande majoriteten är inte ens i närheten av att klara av det första varvet. För att man ytterligare ska förstå loppets svårighet ska nämnas att bara 16 personer någonsin har klarat av det.
Barkley 100 – World’s most difficult and bizarre sporting event?
En dokumentär som ligger på youtube och behandlar samma lopp som ovan. Här får man följa några olika löpares försök och deras tankar kring det hela.
Where dreams go to die
Jag lämnar er med den i särklass bästa dokumentären om löpning jag någonsin sett. Här får vi följa den karismatiska löparen Gary Robbins och hans försök att klara av ett Barkley 100.
Jag tror att jag har sett den här filmen cirka 69 gånger och jag har fortfarande inte tröttnat. Gary är min största inspirationskälla och förebild, varför jag valde att dela bild med honom på rubrikbilden. 😉
Den här dokumentären är för mig väldigt mycket ett möte med en fantastisk människa och ett möte med ett pannben och stål som tar sig an en känslosam resa där saker sker som känns näst intill manusförfattade. Jag kan inte nog rekommendera den här filmen och jag önskar att alla såg den. Vilken människa, vilket lopp och vilket drama! NJUT!
Från vänster: Pär Koren, Viktor Åkerblom, Sussi Käck, Martin Lundström, Johnny Hällneby, Jonas Hemström. Jag längst fram tillsammans med Nike i barnvagn.
I höstas fick jag och sambon idén att dra ihop en tävling inspirerad av konceptet backyard. Backyard innebär egentligen att man springer 6,7 km varje timme tills att bara en löpare är kvar på banan – segraren. Vår idé var att utgå ifrån det konceptet men att omforma så att alla, både erfarna och oerfarna löpare, kunde vara med.
Jag mätte ut fyra olika banor på tre kilometer vardera där starten i början gick varje timme. Sedan sjönk starttiden till var 30:e minut.
Jösses vad kul det blev! Överst i bild ser ni de som kom till start för att slåss om guldmedaljen. Längst till höger ser ni Jonas Hemström som har spunnit ultra förut, bland annat Ultravasan 90. Bredvid honom står Johnny Hällneby som är regerande världsmästare i sexdagars löpning med sina 88 mil. Han är en av sveriges bästa ultralöpare, vilket gjorde att jag kände av ett vagt … motstånd …
Vi drog igång vid klockan 10 och reglerna sa att man på något sätt måste ha något juligt på sig, men man fick tolka fritt. Vid ett tillfälle var det bara tjugo sekunder till start och jag hittade inte glittret jag skulle ha på mig och fick därför rycka med mig en julstjärna som fick följa med på ett varv.
Det var riktigt roligt att både fler vuxna och barn anslöt efter jobb och skolor och sprang ett eller flera varv.
Vi hade också en stenhård regel som gjorde gällande att man var tvungen att pyssla ihop någonting mellan varje varv för att få ge sig ut på nästa varv. Det blev allt från proffsiga pyssel till vulgära pappersarbeten. Men oavsett var engagemanget intensivt och glädjefyllt.
Så, hur gick det då? Jag kände mig lätt som en fjäder och glad som en salongsberusad tomte, och min löpning flöt på hur fint som helst. Min sambo, Ann-Elise, var tvungen att ge sig eftersom hennes knä, som strulat på senare, bara blev värre och värre. Efter ytterligare några varv meddelande Johnny Hällneby att han var tvungen att kliva av för att hämta sin dotter i skolan. Den värsta konkurrenten var således borta. När även Jonas Hemström var tvungen att ge upp p.g.a baksidan av låret som spökat för honom en längre tid, började jag känna segervittring.
Det stod mellan mig och Viktor Åkerblom (bär rosa på bilderna). Normalt sett brukar jag säga att man inte ska bråka med någon som kommit trea i Let’s Dance, men när det kommer till löpning så lägger jag in mitt veto. Viktor har ett pannband av stål och tränar inte löpning regelbundet som jag gör.
Jag märkte att han gärna diskuterade hur vi skulle lägga upp varven som skulle äga rum kommande morgon, men jag anade oråd. Jag misstänkte att det var ett försök till psykning från hans sida. Men han såg ju faktiskt oerhört fräsch och pigg ut hela tiden, så jag var inte säker.
När vi hade sprungit ca 25 km nämnde han dock i förbifarten att han började känna att han sprungit. Jag minns ej exakt vad han sa, men någonting som gjorde gällande att löpningen kändes i alla fall. Jag berättade givetvis att jag kände mig hur fräsch och pigg som helst, vilket faktiskt var sant. Men jag visste att mina knän, som alltid spökar vid längre distanser, snart skulle göra sig påminda och därför valde jag att vila intensivt under de allt kortare pauserna.
När kvällen kom var det dags för första reflexbanan som går igenom hyffsat backig trail. Johnny hade kommit tillbaka och hängde på. Jag märkte då att Viktor var seg i benen. Han sprang relativt långsamt och gick helst i uppförsbackarna. Där och då bestämde jag för att försöka sänka honom fullt ut mentalt på nästa varv, som även det skulle gå på samma reflexbana.
Vi inledde tillsammans och jag tog täten. Trail är verkligen min grej och jag vet att jag är stark där. Vid första uppförsbacken stack jag iväg och bestämde mig för att avsluta varvet så fort jag bara kunde. Jag for fram över hala stenar och rötter och kände mig hur stark som helst. Banan går i två skogsdungar och när jag nästan var färdig kom Viktor ut ur första skogen och berättade att han hade en och en halv kilometer kvar. Jag hörde att han var helt slut vilket gladde mig. Jag kom tillbaka till stugan och la mig ner för att vila inför nästa varv. Jag blev liggande ganska länge och det var bara sju minuter kvar till nästa start, och Viktor hade inte kommit tillbaka. När det var fem minuter kvar dök han upp och gick fram till mig med ett stort leende, brast ut i skratt och sträckte fram sin hand: ”Grattis, Daniel, jag är helt slut. Du vann!”
Jag räknade ut att vi då hade sprungit 39 km och påminde honom att om han sprang ett varv till skulle vi nå maratondistansen. Det behövdes inte mer övertalning och tillsammans sprang vi ett sista varv. Men när det var färdigt insåg jag att om jag själv springer ytterligare ett varv så skulle jag nå ultradistans, vilket jag inte kunde motstå. Så när alla hade åkt hem och nästa start gick, tog jag ett ensamt ärevarv. Sedan tog jag på mig guldmedaljen och kröp ner i ett varmt bad.
Visst var jag lite stolt, men samtidigt ödmjukt medveten om att jag inte hade haft en chans om Jonas hade hållit ihop, och om Johnny inte hade behövt åka och hämta sin dotter. 45 km är ju en pyttedistans i sammanhanget. Men en jäkligt roligt pyttedistans som ett ypperligt firande av min runstreak dag 295!
Det här kommer definitivt bli en tradition och det finns tankar om att bjuda in fler än bara den närmaste kretsen. Så håll utkik efter Lucia Backyard 2019!
I helgen sprang jag och min sambo ett väldigt annorlunda lopp. Ett lopp som på många vis inte alls var som vi trodde, samtidigt som det var exakt som vi trodde.
Jag bävade inför att ringa min mamma för att be om barnvakt. Mamma jobbar fortfarande och hon stiger upp vid 05 varje morgon på vardagarna. På helgerna älskar hon det här med att ligga och dra sig, vilket jag nu skulle totalsabba.
Min sambo som tidigare inte sprang alls har kommit igång och har fastnat i löpningen på ett fint sätt. Det finns nog ingen bättre beskrivning av henne än den här bilden.
Jag har blivit van vid att hon bokar in oss på lopp hit och dit, och när hon sa att vi skulle springa igenom en gruva var det bara ett lopp i mängden. Det har blivit några gånger nu när jag sprungit bredvid henne då hon flåsande och frustande undrat var ”den där jävla målgången är någonstans”. Men när hon får syn på ett nytt lopp är hon lika entusiastisk igen, vilket såklart är hur härligt som helst! Härligt och komiskt.
Jag tog mod till mig och knappade in mammas nummer. Jag hade tidigare fått ett slentrian-klartecken från henne att hon kunde vara barnvakt dagen därpå men då visste hon inte att hon skulle behöva var hos oss vid 09. Det blev som jag trodde, några ångestladdade versioner av ”Jaha … jag trodde det var på kvällen … klockan nio? … usch … jaja …”, följde men sa att hon skulle dyka upp.
Vi stack iväg och anlände efter 1,5 timme till Dannemora gruva. Vi trodde först att det skulle vara ungefär ett 50-tal löpare och att det skulle vara smala passager. Det visade sig att 2000 personer hade samlats och gångarna vi sprang i var avsedde för dumpers och andra stora maskiner.
Vi hämtade ut hjälmar och pannlampor som vi fick behålla, vilket var ett kul plus.
Först sprang vi 800 meter och sedan 230 meter ner under jord på stenigt och lerigt underlag. Därefter följde en sträcka av lite upp och lite ner under några kilometer, för att sedan urarta i vad som kallas för ”skruven”. Det är en slingrande väg, som en skruv, 1,5 km uppför. Där var det inte många som sprang kan jag lova. Efter att vi kommit ut ur gruvan sprang vid 2,5 km på grus och stenväg till mål. Totalt 8,5 km blev det av en väldigt annorlunda upplevelse.
Efter loppet ville mina ben springa vidare. Det är också en egokick jag kan få som jag normalt inte ventilerar högt, men som jag skriver om här eftersom jag önskar att fler som känner samma sak verkligen ska göra det till någonting positivt. När jag var nere i gruvan och såg hur många som inte orkade springa, medan jag orkade är det ett kvitto på hur mycket min träning har gett mig. När jag hör hur de runt omkring mig flåsar och växlar medan att springa och gå, medan jag med lätthet springer känner jag mig faktiskt stolt. Väl i mål ser jag hur folk lutar sig mot olika räcken, flåsar tungt och är utmattade. Men jag kände där och då att jag var ganska fräsch och skulle kunna kuta 20 km till. DET är en underbar känsla!
När vi hade kommit hem och fixat i ordning käk och annat drog jag därför ut på en 6 km runda till och myste lite 🙂
Ett stort plus får gruvloppet Minetorun för den fantastiska stämningen de skapade i början av loppet! Ett grymt jobb av Maratongruppen och övriga. Tack för det!
