De bästa filmerna om löpning (dokumentärer för alla)

inspiration motivation
Till vänster: Gary Robbins – Den som inspirerar mig mest. Till höger: Jag

 

Om det är något som hjälper träningen framåt så är det olika former av inspiration. Därför tänkte jag skänka dig inspiration i form av de filmer som har inspirerat mig mest när det kommer till löpning. Så håll till godo!

De filmer jag kommer att tipsa om här handla rom ultralöpning, det vill säga konceptet att springa längre än den klassiska maratondistansen. Det ska dock sägas att filmerna är så underhållande att du inte behöver vara varken ultralöpare eller ens löpare för att uppskatta dem. Jag skulle nog säga att du inte ens behöver vara en tränande människa.

How to run 100 miles

Det här var den första filmen jag såg som handlade om ultralöpning. Filmen handlar om två vänner, Brendan Leonard och Jayson Sime, som bestämmer sig för att springa loppet Run Rabbit Run 100 som går av stapeln i Steamboat Springs, Colorado, USA. Loppets namn avslöjar att det handlar om en distans på 100 miles vilket alltså är 16 mil.

Filmen utgår ifrån Brendans synvinkel och tycks vara en hyllning till hans vän Jayson som inte alltid haft det lätt i livet. Jansons ständiga strävan mot mål i motvind har gjort honom uthållig, beslutsam och stark, vilket också visar sig när de tar sig an den här enorma utmaningen.

Det här är inte en film som primärt handlar om löpning, utan snarare en film om vänskap, målsättning och att aldrig ge upp. Filmen har en komisk ådra och tar upp många ämnen utanför löpning vilket gör att den är lämplig för en allmän publik.

 

The Why

Den här filmen är gjord av fantastisk Billy Yang som har gjort ett flertal filmer om just ultralöpning. Som titeln avslöjar försöker Billy besvara de många frågor som ultralöpare får: Varför gör du det? Varför 100 miles? Springer du alltihop på en gång? Varför utsätta sig för den smärtan?

Kommer han fram till något? Det beror nog på. För många som aldrig ens tänkt tanken på ultralöpning kommer nog distansen fortfarande verka helt vansinnig, men för somliga andra kan nog en hel del poänger tränga igenom.

För att försöka förklara sitt eget ”varför?” filmar han sitt eget försök att springa loppet Leadville 100 Mile Race. Även andra kända ultralöpare dyker upp i filmen för att försöka förklara varför de har valt att springa ultradistanser.

The Barkley Marathons: The race that eats its young

Det här är är dokumentären som många pratar om, både löpare och vanliga dödliga Netflix-tittare. Det har gjort att loppet The Barkley Marathons har blivit riktigt legendariskt och uppmärksammat även utanför den lilla grupp av entusiaster som tidigare kände till det hela.

Det är ett väldigt mytomspunnet lopp som sträcker sig genom Frozen Head State Park nära Wartburg, Tennessee, USA. Lika mytomspunnet som loppet har blivit är dess uppfinnare Lazarus Lake som verkar älska att hålla loppet så nära gränsen för vad som är möjligt för människan att klara av.

Loppet består av fem varv och man springer i svår terräng och letar efter gömda böcker. Det är ingen märkt bana som vid vanliga lopp utan här handlar det dessutom om orientering. Reglerna förändras något varje år men man har mellan ca 9-12 timmar på sig att klara av varje varv. Hela loppet måste klaras av inom totalt 60 timmar och den överhängande majoriteten är inte ens i närheten av att klara av det första varvet. För att man ytterligare ska förstå loppets svårighet ska nämnas att bara 16 personer någonsin har klarat av det.

Ni hittar filmen på Netflix via den här länken https://www.netflix.com/se-en/title/80076413
Här kan ni se trailern:

 

Barkley 100 – World’s most difficult and bizarre sporting event?

En dokumentär som ligger på youtube och behandlar samma lopp som ovan. Här får man följa några olika löpares försök och deras tankar kring det hela.

 

Where dreams go to die

Jag lämnar er med den i särklass bästa dokumentären om löpning jag någonsin sett. Här får vi följa den karismatiska löparen Gary Robbins och hans försök att klara av ett Barkley 100.
Jag tror att jag har sett den här filmen cirka 30 gånger och jag har fortfarande inte tröttnat. Gary är min största inspirationskälla och förebild, varför jag valde att dela bild med honom på rubrikbilden. 😉

Den här dokumentären är för mig väldigt mycket ett möte med en fantastisk människa och ett möte med ett pannben och stål som tar sig an en känslosam resa där saker sker som känns näst intill manusförfattade. Jag kan inte nog rekommendera den här filmen och jag önskar att alla såg den. Vilken människa, vilket lopp och vilket drama! NJUT!

 

Prenumera gärna så att du får ett mail när nästa inlägg publiceras.

Lucia Backyard 2018

Från vänster: Pär Koren, Viktor Åkerblom, Sussi Käck, Martin Lundström, Johnny Hällneby, Jonas Hemström. Jag längst fram tillsammans med Nike i barnvagn.

I höstas fick jag och sambon idén att dra ihop en tävling inspirerad av konceptet backyard. Backyard innebär egentligen att man springer 6,7 km varje timme tills att bara en löpare är kvar på banan  – segraren. Vår idé var att utgå ifrån det konceptet men att omforma så att alla, både erfarna och oerfarna löpare, kunde vara med.
Jag mätte ut fyra olika banor på tre kilometer vardera där starten i början gick varje timme. Sedan sjönk starttiden till var 30:e minut.

Jösses vad kul det blev! Överst i bild ser ni de som kom till start för att slåss om guldmedaljen. Längst till höger ser ni Jonas Hemström som har spunnit ultra förut, bland annat Ultravasan 90. Bredvid honom står Johnny Hällneby som är regerande världsmästare i sexdagars löpning med sina 88 mil. Han är en av sveriges bästa ultralöpare, vilket gjorde att jag kände av ett vagt … motstånd …

Vi drog igång vid klockan 10 och reglerna sa att man på något sätt måste ha något juligt på sig, men man fick tolka fritt. Vid ett tillfälle var det bara tjugo sekunder till start och jag hittade inte glittret jag skulle ha på mig och fick därför rycka med mig en julstjärna som fick följa med på ett varv.

Det var riktigt roligt att både fler vuxna och barn anslöt efter jobb och skolor och sprang ett eller flera varv.

Vi hade också en stenhård regel som gjorde gällande att man var tvungen att pyssla ihop någonting mellan varje varv för att få ge sig ut på nästa varv. Det blev allt från proffsiga pyssel till vulgära pappersarbeten. Men oavsett var engagemanget intensivt och glädjefyllt.

Så, hur gick det då? Jag kände mig lätt som en fjäder och glad som en salongsberusad tomte, och min löpning flöt på hur fint som helst. Min sambo, Ann-Elise, var tvungen att ge sig eftersom hennes knä, som strulat på senare, bara blev värre och värre.  Efter ytterligare några varv meddelande Johnny Hällneby att han var tvungen att kliva av för att hämta sin dotter i skolan. Den värsta konkurrenten var således borta. När även Jonas Hemström var tvungen att ge upp p.g.a baksidan av låret som spökat för honom en längre tid, började jag känna segervittring.

Det stod mellan mig och Viktor Åkerblom (bär rosa på bilderna). Normalt sett brukar jag säga att man inte ska bråka med någon som kommit trea i Let’s Dance, men när det kommer till löpning så lägger jag in mitt veto. Viktor har ett pannband av stål och tränar inte löpning regelbundet som jag gör.
Jag märkte att han gärna diskuterade hur vi skulle lägga upp varven som skulle äga rum kommande morgon, men jag anade oråd. Jag misstänkte att det var ett försök till psykning från hans sida. Men han såg ju faktiskt oerhört fräsch och pigg ut hela tiden, så jag var inte säker.

När vi hade sprungit ca 25 km nämnde han dock i förbifarten att han började känna att han sprungit. Jag minns ej exakt vad han sa, men någonting som gjorde gällande att löpningen kändes i alla fall. Jag berättade givetvis att jag kände mig hur fräsch och pigg som helst, vilket faktiskt var sant. Men jag visste att mina knän, som alltid spökar vid längre distanser, snart skulle göra sig påminda och därför valde jag att vila intensivt under de allt kortare pauserna.

När kvällen kom var det dags för första reflexbanan som går igenom hyffsat backig trail. Johnny hade kommit tillbaka och hängde på. Jag märkte då att Viktor var seg i benen. Han sprang relativt långsamt och gick helst i uppförsbackarna. Där och då bestämde jag för att försöka sänka honom fullt ut mentalt på nästa varv, som även det skulle gå på samma reflexbana.

Vi inledde tillsammans och jag tog täten. Trail är verkligen min grej och jag vet att jag är stark där. Vid första uppförsbacken stack jag iväg och bestämde mig för att avsluta varvet så fort jag bara kunde. Jag for fram över hala stenar och rötter och kände mig hur stark som helst. Banan går i två skogsdungar och när jag nästan var färdig kom Viktor ut ur första skogen och berättade att han hade en och en halv kilometer kvar. Jag hörde att han var helt slut vilket gladde mig. Jag kom tillbaka till stugan och la mig ner för att vila inför nästa varv. Jag blev liggande ganska länge och det var bara sju minuter kvar till nästa start, och Viktor hade inte kommit tillbaka. När det var fem minuter kvar dök han upp och gick fram till mig med ett stort leende, brast ut i skratt och sträckte fram sin hand: ”Grattis, Daniel, jag är helt slut. Du vann!”

Jag räknade ut att vi då hade sprungit 39 km och påminde honom att om han sprang ett varv till skulle vi nå maratondistansen. Det behövdes inte mer övertalning och tillsammans sprang vi ett sista varv. Men när det var färdigt insåg jag att om jag själv springer ytterligare ett varv så skulle jag nå ultradistans, vilket jag inte kunde motstå. Så när alla hade åkt hem och nästa start gick, tog jag ett ensamt ärevarv. Sedan tog jag på mig guldmedaljen och kröp ner i ett varmt bad.
Visst var jag lite stolt, men samtidigt ödmjukt medveten om att jag inte hade haft en chans om Jonas hade hållit ihop, och om Johnny inte hade behövt åka och hämta sin dotter. 45 km är ju en pyttedistans i sammanhanget. Men en jäkligt roligt pyttedistans som ett ypperligt firande av min runstreak dag 295!

Det här kommer definitivt bli en tradition och det finns tankar om att bjuda in fler än bara den närmaste kretsen. Så håll utkik efter Lucia Backyard 2019!

Kram på dig

Mine to run

I helgen sprang jag och min sambo ett väldigt annorlunda lopp. Ett lopp som på många vis inte alls var som vi trodde, samtidigt som det var exakt som vi trodde.

Jag bävade inför att ringa min mamma för att be om barnvakt. Mamma jobbar fortfarande och hon stiger upp vid 05 varje morgon på vardagarna. På helgerna älskar hon det här med att ligga och dra sig, vilket jag nu skulle totalsabba.
Min sambo som tidigare inte sprang alls har kommit igång och har fastnat i löpningen på ett fint sätt. Det finns nog ingen bättre beskrivning av henne än den här bilden. 

Jag har blivit van vid att hon bokar in oss på lopp hit och dit, och när hon sa att vi skulle springa igenom en gruva var det bara ett lopp i mängden. Det har blivit några gånger nu när jag sprungit bredvid henne då hon flåsande och frustande undrat var ”den där jävla målgången är någonstans”. Men när hon får syn på ett nytt lopp är hon lika entusiastisk igen, vilket såklart är hur härligt som helst! Härligt och komiskt.

Jag tog mod till mig och knappade in mammas nummer. Jag hade tidigare fått ett slentrian-klartecken från henne att hon kunde vara barnvakt dagen därpå men då visste hon inte att hon skulle behöva var hos oss vid 09. Det blev som jag trodde, några ångestladdade versioner av ”Jaha … jag trodde det var på kvällen … klockan nio? … usch … jaja …”, följde men sa att hon skulle dyka upp.

Vi stack iväg och anlände efter 1,5 timme till Dannemora gruva. Vi trodde först att det skulle vara ungefär ett 50-tal löpare och att det skulle vara smala passager. Det visade sig att 2000 personer hade samlats och gångarna vi sprang i var avsedde för dumpers och andra stora maskiner.

Vi hämtade ut hjälmar och pannlampor som vi fick behålla, vilket var ett kul plus. 
Först sprang vi 800 meter och sedan 230 meter ner under jord på stenigt och lerigt underlag. Därefter följde en sträcka av lite upp och lite ner under några kilometer, för att sedan urarta i vad som kallas för ”skruven”. Det är en slingrande väg, som en skruv, 1,5 km uppför. Där var det inte många som sprang kan jag lova. Efter att vi kommit ut ur gruvan sprang vid 2,5 km på grus och stenväg till mål. Totalt 8,5 km blev det av en väldigt annorlunda upplevelse.

Efter loppet ville mina ben springa vidare. Det är också en egokick jag kan få som jag normalt inte ventilerar högt, men som jag skriver om här eftersom jag önskar att fler som känner samma sak verkligen ska göra det till någonting positivt. När jag var nere i gruvan och såg hur många som inte orkade springa, medan jag orkade är det ett kvitto på hur mycket min träning har gett mig. När jag hör hur de runt omkring mig flåsar och växlar medan att springa och gå, medan jag med lätthet springer känner jag mig faktiskt stolt. Väl i mål ser jag hur folk lutar sig mot olika räcken, flåsar tungt och är utmattade. Men jag kände där och då att jag var ganska fräsch och skulle kunna kuta 20 km till. DET är en underbar känsla!
När vi hade kommit hem och fixat i ordning käk och annat drog jag därför ut på en 6 km runda till och myste lite 🙂

Ett stort plus får gruvloppet Minetorun för den fantastiska stämningen de skapade i början av loppet! Ett grymt jobb av Maratongruppen och övriga. Tack för det!

Kram på dig