Backträning i Högdalen

11 dagar kvar

… tills att jag ska springa Huddingeleden som sträcker sig 80 km igenom Huddinges 13 vackra naturreservat. Jag har ännu inte gått in i det mentala som jag kommer att behöva göra. Just nu har jag ganska dåligt självförtroende och sekvenser där jag är helt slut och där hela kroppen värker spelas upp i mitt huvud. Sekvenser där jag i stort sett måste bryta för att det inte går mer. Jag känner ett pirr i kroppen som är lite för obehagligt för att det ska kännas ultimat.

spring runstreak Daniel Karlsson
När jag delar med mig av mina känslor är det lätt att tro att jag inte har någon som helst kontroll, men det stämmer inte riktigt. Jag vet precis vad jag ska göra och kommer snart att göra det. Jag kommer att använda alla mina egna verktyg, de flesta mentala, för att omvandla 90% av den oro och ångest jag känner till ren och skär nyfikenhet, glädje och kamplust. Men just nu låter jag känslorna svalla precis hur de vill eftersom jag vet att jag mår bra av det. Det är ett omskakat pussel och jag låter pusslet lägga sig självt, sakta men säkert. När det börjar dra ihop sig, om ca 5 dagar, kommer jag att själv börja lägga pusslet aktivt.

Nervositet skapar fokus

Känslor av nervositet och förväntan kommer jag aldrig att kunna ta bort, de finns där av en anledning och oftast medför de bara goda saker- såsom att man håller skärpan och fokuserar på uppgiften.

Det går att jämföra det med mitt yrke att stå på scen och vara rolig och underhållande. Jag har aldrig haft något annat jobb, och att gå ut och springa en mil är ungefär lika lätt för mig som ett vanligt gig. Jag kan bli väckt mitt i natten och jag skulle kunna gå upp och leverera helt utan att känna något alls. Det är som att laga mat – en vardaglig ansträngning. Men de större utmaningarna är mer som när man är med i direktsändning i TV eller gör något stort och viktigt gig, då känner man den där nervositeten och oron, som som sagt gör att man skärper till sig. Den oron ska man vara tacksam för.

Varför inte lite höjdmeter?

Igår stod jag som vanligt vid köksbordet och jobbade, när plötsligt en innerlig lust att utmana mig själv infann sig. Jag kom att tänka på att loppet Tre toppar – Tre timmar går av stapeln om en månad och att jag ju faktiskt bort sisådär en kvart ifrån där det hela ska utspela sig. Så jag packade ihop mina saker och begav mig till starten. Jäklar vad tufft det var! Första varvet fick jag springa med telefonen för att hålla koll på var jag var. Jag sprang fel några gånger och det var lite klurigt att hitta. Men en bit in insåg jag att de rödavita snitslarna faktiskt inte hängde där som prydnad, utan markerade var banan gick. Med den insikten kunde jag lägga undan telefonen mera och ägna mig åt löpningen.

Två varv blev det som tydligen då skulle vara 7 km och 560 höjdmeter. (Ett varv 3,5 km och 280 höjdmeter). Jag blev förvånad eftersom det kändes som om jag sprungit ungefär 5 km MAX. Därför kände jag mig riktigt nöjd och estimerade lite snabbt att jag borde fixa den där 6 varven som krävs för att få en medalj. Jag var full av själförtroende. Speciellt eftersom rekordet på banan är 7 varv.

Såhär …
1 varv – får en Tisha.
6 varv – får en fin medalj
8 varv eller fler – får den stora medaljer OCH en direktkvalificering till HighValley50. Man har alltså tre timmar på sig.
Tre toppar träningstrolleri springa

Skjut mig

Senare på kvällen dök plötsligt minnesbilder upp i huvudet där min hjärna lade min sprungna löprunda ovanpå den faktiska banan. Den matchade inte alls. Jag tog fram telefonen och undersökte saken. Suck …

Så här såg min runda ut …

springa Högdalen tre toppar träning

Så här SKA den se ut …

Tre toppar träning löpning

Den uppmärksamme kan se att jag saknar hela rundan till höger om start och mål … Så jag hade missat ca 1 km på varje varv …
Mitt självförtroende är inte lika stort och jag känner mig verkligen inte lika säker på de där 6 varven längre. Kommer jag ens att fixa 4 eller 5 varv?!

spring löpning runstreak

Vilan kommer

Det jag tar med mig var att jag fick till ett bra pass vad gäller höjdmeter och backträning. Jag är lite mör i benen idag vilket jag inte blir av mina vanliga träning, det känns bra. Det som saknas nu innan jag ska springa Huddingeleden är ett långpass. Min tanke är ett pass på 30 km där jag springer väldigt långsamt. Anledningarna är …
1. Träna på att hålla ett lågt tempo.
2. Jag vill vänja mig vid det mentala att vara ute länge.
3. Jag vill inte anstränga mig längre än 30 km.
4. Känslan av att båda ha fått höjdmeter och distans före utmaningen stärker mig mentalt.

Jag har fått några kommentarer om att jag borde lugna ner mig nu, inte springa så mycket och vila inför utmaningen. Att jag borde ägna mig åt s.k tapering. Men eftersom jag springer varje dag kan nog de flesta få uppfattningen att jag tränar stenhårt, vilket inte är fallet. Jag har tagit det relativt jättelugnt. Så det här känner jag att jag behöver före utmaningen. Inte så mycket för det fysiska utan mest för det psykiska.
Så, när jag i imorgon eller i övermorgon har varit ute och lågpulsat länge i 30 km kommer jag att gå in i fasen mental och praktisk förberedelse. Då ska jag samla ihop och köpa allting som behövs. Utöver det ska jag använda mitt tränignstrolleri på mig själv för att få varje cell i min kropp att längta efter utmaningen. Jag ska inte kunna tänka på utmaningen utan att le från öra till öra.

Kram på dig

Jag blickar uppåt mot utmaningen

Det närmar sig

Idag är det exakt femton dagar till min utmaning att springa hela Huddingeleden som är cirka 80 kilometer. Så hur känner jag inför det då? Det är ganska många blandade känslor. Jag har inte det bästa självförtroendet när det gäller tunga fysiska utmaningar, så jag är oerhört ödmjuk inför uppgiften.

Jag har funderat mycket på vilken attityd jag ska gå in med. Just nu känner jag mig som en extrem underdog och varifrån det kommer vet jag inte riktigt. Kanske för att detta är min första riktiga ultra-utmaning och för att jag utifrån tidigare erfarenhet förstår att det kommer att bli extremt tufft. Huddingeleden är väldigt kuperat på sina ställen och innehåller också tuffa tekniska partier. I stort sett alltihop går i trail/terräng.

Min träning

Jag borde absolut ha tränat mer, det vet jag. Jag är i helt okej form, men någonstans känner jag att det inte räcker för den här utmaningen. Visst, jag kanske tar mig i mål, men det kommer inte att vara snyggt och snabbt.

Jag har egentligen bar fått till två huvudsakliga träningspass som jag känner har gett mig något.

Svartsö (41,2 km)

Runstreak Svartsö

För ca tre veckor sedan sprang jag ett knappt maraton (41,2 km) i skärgården. Det kändes ganska okej men jag var riktigt trött vid 38 km. Jag gick upp tidigt och tog båten till Svartsö. Jag lade till båten vid lanthandeln och sprang sedan fem varv runt sjön. Varje runda är ungefär 9 kilometer av relativt kuperade grusvägar och sisådär en tredjedel går på trail med några tekniska partier. Jag tror att jag fick ut bra träning av stigningarna och den varierande terrängen.

Huddingeleden (21,2 km)

Runstreak löpning

Den här kvällen tog jag mig an en sträcka på ca 9 km där det mesta är kuperad och teknisk terräng. Jag sprang sträckan åt ena hållet tills jag kom hem igen. Det varvet sprang jag väldigt fort. Jag flög utför backarna och jag krigade stenhårt uppför, saktade aldrig ner. Väl hemma fyllde jag på vätska och hämtade en pannlampa och sprang sedan samma varv tillbaka åt andra hållet. Den här gången i betydligt lugnare tempo. När jag var färdig efter ca 18 km sprang jag drygt 3 km på asfalt.

Under den här löpturen testade jag att dricka 125 ml Maurten efter varannan km. Min upplevelse var att jag verkligen toppade min energi hela tiden och att jag var tokstark hela vägen igen. Jag blev aldrig trött och jag är fortfarande förvånad hur hårt jag kunde pusha mig själv de första 9 km i den terrängen som det faktiskt handlade om. 2:16 timmar i terräng, inklusive stoppet hemma, är bra för att vara jag. Det känns bra!

Vad hinner jag med?

Jag skulle behöva få till ett pass på 30 km där jag verkligen försöker att vara ute länge i lågtempo. Tanken är att ställa in en varning på klockan när jag kommer över 06:40-tempo så att jag verkligen får jobba på att slappna av, eftersom jag har en tendens att tro att jag ligger på runt 06:30-tempo och upptäcker att jag snarare närmar mig 5-tempo. Men det är som sagt bara femton dagar kvar nu, och jag vill få in minst fem dagar av enbart pass på 2 km varje dag, just före starten.

Planen

Huddingeleden runstreak löpning
Tanken är att börja västerut och att gå i mål hemma i Trångsund/Skogås österut.

Den är ganska enkel. Jag tänker försöka springa så lätt som möjligt. Jag kommer att ha på mig en väst som jag laddar om efter olika sträckor. Tanken är att bara springa med fyra stycken småflaskor på 125 m Maurten i varje. Utöver det har jag med med telefon, powerbank, och lite småsaker som snacks, plåster, glidmedel och annat praktiskt.

Martin Lundström kommer att ansluta vid de olika stoppen som är utmärkta på kartan ovan. Han kommer att ha med sig lite weinerbröd och hamburgare och annat som jag kan stoppa i mig.

Vad gäller skoval är jag fortfarande kluven. Jag vill ju ha mina Altra Paradigm 4.0 så mycket som möjligt om det är grusvägar och asfalt, men när det är mer tekniskt vill jag ha Altra Lonepeak 4.0. Jag ska försöka titta på kartan och ta ett beslut utifrån den terräng jag tror mig kunna läsa av väntar mig.

Övriga tankar

Jag känner att detta är en avgörande utmaning för min framtid vad gäller löpning. Jag är öppen för att jag klarar det bra mycket bättre än väntat, men i mitt huvud spelas ofta en film av brutal kamp upp. En kamp där jag inte vill vara med längre och är nära att ge upp. Ibland ger jag upp. Det känns ärligt talat som om den här utmaningen kommer att ge mig en tydlig indikation på var jag är i mina ultradrömmar, och även så pass dräpande tydligt visa vad jag faktiskt är gjord av, och om jag kommer att satsa vidare på ultralöpning eller om jag taggar ner. Skrämmande faktiskt.

Jag har också känslor av att vara extremt fjantig. Det är 80 km. Det ÄR ingen monstersträcka i ultravärlden utan snarare bland de kortaste man kan springa. Man blir ju helt knäpp av distanserna när man umgås i ultrakretsar, det är jag medveten om. När jag ser andra springa 90 km, 160 km och 320 km, känner jag mig faktiskt larvig som ojar mig så mycket för ynka 80 km. Men jag måste också acceptera att jag inte ÄR någon ultralöpare än. Detta blir min första riktiga utmaning och vem vet vad som väntar? Ja, så är det faktiskt – den här utmaningen kommer att avgöra om jag är ultra eller ej.

Just nu är jag ganska långt ner och blickar uppåt mot utmaningen.

Kram på dig

 

Exakt vad räknas som en runstreak?

Runstreaken sprider sig

Det är verkligen häftigt att se hur konceptet runstreak på senare har börjat blomma ut och bli ett fenomen. Ellen Westfelt sprang länge i det tysta utan att någon egentligen kände till det. Men när fler och fler började haka på började saker hända. För det är ju ofta så med olika trender och annat – grytan sjuder länge innan det till slut börjar koka så att doften sprider sig till grannskapet.

Just nu känns det som om doften precis har börjat sprida sig till de närmaste grannarna, kollegorna och bekanta. Det är en rolig utveckling att få ta del av!

Eftersom jag har sett vilket effektivt redskap runstreaken är för att få in livsviktig rörelse i människors liv, har det blivit ett stort mål för mig att få doften att sprida sig så långt som möjligt. Runstreak är effektivt på grund av sin relativa enkelhet och den psykologiska faktorn med att siffran ökar varje dag. Om det är någonting vår hjärna älskar så är det att följa mönster och fortsätta i samma spår. Dessutom är den där ökande siffran väldigt enkel att bli stolt över eftersom den svart på vitt visar vad du faktiskt har åstadkommit.

Runstreak träningstrolleri Daniel Karlsson

Men vad räknas som en runstreak?

 

Men det finns en grundfråga som blir allt vanligare eftersom antalet utövare ökar. Det är frågan om vad som räknas som en runstreak. På senare har jag fått frågan själv och sett den på olika stället på nätet. Därför vill jag nu ge min syn på det hela.

Egentligen är det inte en fråga utan flera som handlar om samma sak, nämligen vilka olika former av rörelser som kan räknas som runstreak. Någon frågar om tisdagens innebandyträning kan räknas som en runstreak. Någon annan undrar om den tre timmar långa kajakpaddlingen kan ersätta löpturen. En tredje undrar om omvägen till busen på 1,3 km räknas. Samma fråga men i olika form – EXAKT vad räknas som en runstreak?

 

Nedan ser du den officiella definitionen av vad konceptet innebär.
(Saxat från https://www.runeveryday.com)

Runstreak international

 

Utifrån den här definitionen borde de flesta frågetecken räta ut sig.  Men inte helt. Nej, paddlingen borde inte räknas eftersom det inte innefattar löpning. Men innebandyn som enligt klockan visar 3,7 km löpning borde väl räknas? För mig finns det ett enkelt svar samtidigt som det är lite komplicerat. Jag känner mig ärligt talat schizofren när jag svarar på det här, av flera anledningar. Dels eftersom jag har olika typer av mening om mål med min runstreak, och dels för att jag är konflikrädd.

runstreak träningstrolleri

Mer rörelse!

Jag brinner för att få ut rörelse till folket. Mina ögon tåras bokstavligen varje gång någon tackar mig för att jag fått dem att komma igång. När de förklarar hur bra de mår känns det rakt in i hjärtat.

Med det som utgångspunkt vill jag vråla att precis ALLT räknas som runstreak! Cykla enhjuling iförd en björndräkt och du är en runstreakare! Bara du får upp pulsen en liten stund så är du en vinnare, är väl egentligen det jag vill säga. Men det finns också sidan inom mig som värnar om konceptet runstreak på ett annat sätt. Jag vill behålla runstreakens grundkoncept och låta det vara vad det faktiskt är. Då blir det svårt att låta vad som helst slinka igenom och räknas, och jag tycker att jag har bra argument för det.

Värna om stolthet

I min träningsfilosofi är stolthet basalt. Något som jag skriver utförligt om i min bok Runstreak. Stolthet får man genom någonting genuint och äkta. Ju tydligare din bedrift är desto starkare stolthet genererar den.
Tänk dig tre syskon, A, B och C (Deras föräldrar hade idétorka), som ställer upp i ett lopp på 5 km. Ingen av dem klassar sig som löpare.

A) Väljer att promenera hela loppet.
B) Växlar mellan att gå och springa.
C) Springer hela loppet.

Här menar jag att A känner minst stolthet. B känner mer stolthet än A, men mindre stolthet än C. C får således ut mest stolthet från loppet. Det har att göra med den bedrift man innerst inne är medveten om att man uppnått. Samma anledning som varför en person som fuskar aldrig kan uppleva samma stolthet som någon som vinner genom att följa reglerna. Trots att ingen märkte av fusket. Helt enkelt en värdering som vi alla gör inombords, där vi har många vågskålar. Exempelvis samvete, jämförelse av prestation och vetskap om faktisk potential.

Min poäng är att om en person börjar räkna med 1,5 km sprungna kilometer, kommer det att tära på den totala stoltheten som är så galet viktig. Personen kommer att ha en bakomliggande vetskap om att det ibland blivit lite otillräckligt. Det blir inte lika svart på vitt vad man har gjort.
Vi förtjänar att vara stolta! Ingenting blir bättre av att vi kortar sträckan eller börjar räkna med något ”typ löpmässigt”.

Runstreak träningstrolleri löpning

Behåll gränserna och ramarna

Jag tror inte heller det är bra att räkna med prestationer som är fysiskt mer krävande än 1,6 km löpning. Vår hjärna gillar att svart på vitt se enkelhet, och om jag hade hoppat över löpningen vid några tillfällen och istället räknat med åtta timmars trädgårdsröj, hade det tärt på min helhetsbild av min runstreak. Den hade blivit grumligare och inte lika tydlig. Gränserna blir flytande och det blir mer en form av en rörelse-streak … ish.

Det finns också ett kollektivt ansvar, anser jag, att bevara konceptets faktiska definition eftersom en förändring av definitionen direkt påverkar utövarna.
”Jaså, kör du en runstreak? Kör du minst hundra meter eller är det minst 3 minuter rörelse du kör med?” är ingen fråga jag önskar ska bli för vanlig. En liknelse är när mindre seriösa organisationerna i olika sporter dyker upp. De som utnämner sina egna SM- och VM-titlar med mera. Det får ofta effekten att begreppet och titeln urvattnas, vilket jag inte vill ska hända när det gäller runstreak. Min vilja, mål och önskan är att alla ska veta exakt vilka bedrifter som ligger bakom en runstreak.

Personlig touch

Men Ellen som har uppfunnit sin egen form av runstreak där hon springer minst 20 minuter? Nej, hon har inte tummat på definitionen. Hon har antagit runstreakens grundläggande premiss om 1,6 km per kalenderdygn och lagt på ett personligt mål om minst 20 min per dag. Hon har alltså inte på något sätt försökt sänka minikravet.

För att summara är jag helt för att man springer så ofta man kan, och att man på de dagar man inte får till det, lägger till andra former av rörelse. Men då är det ingen runstreak utan en rörelsestreak. Något som jag tokhyllar eftersom det är något genuint fantastiskt.

Jag lägger ingen värdering i vad som är bättre och sämre, men en runstreak har sina ramar som jag tycker att man ska behålla. Det är bra om de är tydliga. Både för kollektivets intresse och för att utnyttja runstreakens starka drivkraft för individens skull. En spade är en spade? Helst, och om du lyckas få bort stenen med en kratta så är det givetvis lika bra. Men krattan blir ingen spade.

Runstreak löpning

En parantes av löpning i vardagen

Min syn att se på löpning är att jag får idén om löpning, byter om och genomför passet. Min gräns har jag satt till minst 1,6 km. Sedan årsskiftet 2018 har jag dock rundat upp till 2 km. Men skulle något inträffa som gör att jag endast klarar 1,6 km så är det såklart fine, dock inte kortare.
Jag ser mitt runstreakpass som en parantes i vardagen där jag ägnar mig åt löpning i minst 1,6 km. Därför skulle jag inte räkna med en omväg till bussen där jag joggar iförd kostym. Det är nämligen inte vad jag definierar som löpning. Det är bara att springa till bussen. Om jag skulle räkna med all form av löpning jag gör under en dag hade utmaningen inte genererat samma stolthet. Det hade definitivt inte varit lika krävande. Därför hade det inte heller genererat samma tillfredställelse. Så, personligen eftersträvar jag den där parentesen i vardagen då jag ägnar mig fullt åt löpning för löpningens skull. Det ger mig, personligen, mest. Men min vilja är att du ska ägna dig åt det som ger dig mest.

Jag hoppas verkligen att min poäng framgår och att det inte handlar om att förringa någons bedrifter … för jag är som sagt konflikträdd …

Kram på dig

Om du vill läsa mer om min bok Runstreak – att springa varje dag kan du klicka på bilden nedan.
Runstreak löpning Daniel Karlsson

Artikel i DN om Ellen Westfelts runstreak

Idag hade DN en bra artikel och intervju med Ellen Westfelt om hennes runstreak. Givetvis dyker även lite kritik upp mot konceptet, men som vanligt handlar det då om en utgångspunkt som helt felaktigt porträtterar vad det hela handlar om.

Ellen Westfelt medverkar även i min bok Runstreak – att springa varje dag som finns tillgängligt att köpa HÄR!

Men nog om det, här kommer artikeln i sin helhet!

Ellen Westfelt RunstreakEllen Westfelt RunstreakEllen Westfelt RunstreakEllen WestfeltEllen Westfelt RunstreakEllen Westfelt RunstreakEllen Westfelt RunstreakEllen Westfelt Runstreak

Artikeln publicerades i Dagens Nyheter 13-08-2019 och är skriven av Jonas Desai. Länk till artikeln

Morgonlöpning längs Huddingeleden

Vaknade tidigt och försökte länge att somna om. Vår bortskämda hund trängdes bredvid mig och ena sonen låg snett över mig och frugan. Ena katten försökte få plats på min mage. Det är oftast som ett plockepinn av varelser i vår säng, där om en rör sig vaknar alla.

Lika trångt av tankar var det i mitt huvud. Tusentals olika tankar jagade mig och vägrade släppa taget. Det gick bara inte att sova.

Om kroppen vill vara vaken ska den få det

Vid 05:25 gav jag upp och tog på mina löparkläder från gårdagens sena kvällsrunda. Fortfarande lite fuktiga. Jag var inte jättetaggad på morgonlöpning eftersom det inte hade blivit mycket sömn, men frustrationen gjorde att jag nästan ville straffa kroppen för att den inte ville sova. Ja, alltså jag ser ju inte löpning som ett straff, men tänkte att om kroppen inte ville sova så skulle den verkligen få jobba.

Jag begav jag mig ut på 10 km längst Huddingeleden (80 km). Det är den etapp som kommer att vara den sista när jag snart ska försöka springa hela leden.

morgonlöpning löpning
Laddade för en selfie och gäspningen kom. Det var bara att knäppa av.

Det är mycket tekniskt svår terräng med mycket upp och ner. Det kommer att bli tungt. Den kommer jag att ta mig an efter att redan ha sprungit 7 mil…
Som sagt, det kommer att bli tungt. Än värre under morgonlöpning eftersom det för min del känns ovant.

Löpning Huddingeleden
Morgonsolens strålar värmer gott
Huddingeleden morgonlöpning
Precis i början av Huddingeleden i Trångsund.

Sova utomhus

En tanke om att sova mer utomhus börjar locka mig. Ända sedan jag läste Markus Torgebys bok Löparens hjärta har jag inte kunnat släppa den romantiska tanken om att sova ute och att leva mer primitivt. Få uppleva vad som händer med kroppen efter sisådär en månad utan all teknik och uppkoppling ute i vildmarken. Tanken lockar men jag vet inte hur modig jag är. Däremot är det ju betydligt enklare att sova ute. Kanske borde jag bara ta en madrass och en sovsäck och sova på altanen? Kanske redan inatt? Ja, det kanske banne mig blir så!

Huddingeleden löpning
En av de backar man får upp bra flås i längst Huddingeleden.

Sthlm Urban Trail

Imorgon ska vi upp lika tidigt då det är dags att springa årets upplaga av Sthlm Urban Trail där vi ska springa igenom en massa byggnader såsom olika museum, varuhus, en biograf och genom Skansen. Så det blir morgonlöpning även imorgon. Ska bli roligt! Udda, men roligt! Här är en video från förra året då jag sprang loppet.

 

Utmaningen över, jag stupade!

Det var ett tag sedan jag gjorde ett inlägg nu. Man kan väl säga att jag har haft semester, vi har tillbringat massor av dagar i skärgården och livet har gått in en period av mental avslappning.

Det började bra

I början av Juli hoppade jag på utmaningen ”Spring tills du stupar” som innebär att man springer lika många kilometer som dagens datum visar under Juli månad. Det blir 500 km totalt. Jag stupade vid 300 km.
Det hela började ganska bra men jag hade några dagar då jag hade svårt att komma ifrån eftersom jag har en sambo som jobbar natt och tre barn i åldrarna 4, 6 och 7 år.
I början av utmaningen hade sambon semester och då gick det oftast bra att komma iväg.

Livet kom emellan

Men sedan åkte sambon in till stan och jag fick lämna över barnen till mina två svågrar med fruar. Det kändes inte bra i hjärtat eftersom det inte handlade om några 5 km-rundor. Nej, tidigare hade jag p.g.a en förkylning, i samband med några andra omständigheter tvingats korta ner två dagar till korta stäckor på 3 respektive 5 km – vilket gjorde att jag låg back på kilometerkontot. Så jag lämnade över barnen och var borta i över två timmar. Som sagt, det kändes inte bra i hjärtat. De rundor jag tidigare hade älskat börjande kännas stressade och den positiva upplevelsen försvann. Jag blev som en vanliga människa som inte har det mindset som min träningsfilosofi medfört – jag började springa för att få det överstökat och tycka om det efteråt.

löpning ultralöpning runstreak
En kväll av många då jag tog båten från vår ö till Svartsö och sprang då vi nattat barnen. Det blev många mörka pass.
Sörja eller inte?

Till slut  började sambon jobba och jag insåg att jag inte skulle klara det. Jag var ensam på ön med tre barn och varken svågrar eller grannar var kvar. Man kan säga att jag själv inte tog beslutet att kliva av utan omständigheterna tog beslutet att kliva av. Känns det irriterande och jobbigt? Många skrev att jag skulle vara stolt över det har gjort och se det som en vinst ändå, istället för att gå och sörja eller känna att jag misslyckats.

löpning runstreak
De sista metrarna efter 20 km traillöpning.

Jag fick några mail om att jag kunde börja räkna med gång, vilket var fullt tillåtet i utmaningen. Det var aldrig ett alternativ för mig, för om jag har bestämt mig för att klara det med uteslutande löpning så har jag bestämt mig. Dessutom kikade jag lite på hur långt jag tagit mig totalt dagligen och hade jag räknad med sträckan jag rört mig varje dag hade det inte blivit samma utmaning.

löpning regn runstreak
Mitt i en löptur på fastlandet då ett hällregn kom över oss. Jag kunde inte låta bli att gå ut och springa i det. Jag var dyngsur precis överallt och jag sprang 10 km i ren njutning.

För mig är valet att antingen känna att man misslyckats eller känna att man är stolt över sin bedrift en falsk dikotomi. Jag är en person som verkligen vill lyckas med det jag går in för och när jag verkligen vill något så gör jag det. Visst, ibland misslyckas jag men jag är inte en person som ständigt uttrycker vad jag önskar och sedan lutar mig tillbaka i fåtöljen.
Det jag vill komma till är att jag kan känna flera känslor samtidigt. Jag känner att jag är stolt över den sträcka jag sprang men det grämer mig att jag inte tog mig i mål. Både känslorna ryms gott och väl inom mig och jag kan inte tänka mig att bortse ifrån den skavande känslan av misslyckande. För mig är även den ”negativa känslan” någonting som jag värderar högt eftersom det är det som håller mig flytande och som driver mig. Den som pushar mig till att vilja slutföra.

löpning Runstreak Daniel
Om jag enbart hade känt en känsla av att var nöjd och stolt hade jag troligen varit nöjd med att ha sprungit i tre dagar i följd. Jag hade slutat mina utmaningar långt mycket tidigare och de distanser jag har kommit upp i hade jag aldrig varit i närheten av.

Att känna uppgivenhet är inte bara negativt, det är en drivkraft som jag ser som positiv stress. Jag är inte rädd för den och jag mår inte dåligt av den. Den här gången hade jag inget annat val än att ge upp eftersom min vilja inte längre kunde styra. Min vilja och mitt pannben hade aldrig gett upp och hade troligen kunnat få mig att springa 1000 km under Juli månad.

löpning runstreak Daniel Karlsson
Första löparbilden med nya mobilen. Hade tydligen ett skönhetsfilter inställt. Så naturligt det blev …
Detta var 17km-rundan jag även blev getingstucken under. Bara en sån sak!

Mina kommande mål är att springa hela Huddingeleden som är 80 km. Så fort jag får möjlighet och vädret är lite svalare tänker jag också äääääntligen slutföra ultraintervallerna. Men tills dess fortsätter jag med min runstreak och njuter av tillfälliga små utmaningar.

Löpning trail Svartsö Runstreak
En av mina sista längre pass på den här utmaningen. 21 km på Svartsö Favoritskorna Altra Lone Peak 4.0 är så klart på plats och passar grymt för såväl tyngre trail som enkel plan grus.

Jag vill avsluta med att hylla min pappa Hans-Olov och hans fru Agnetha som genomförde utmaningen med bravur och redan vid dag 24 gick de i mål md 500 km rörelse! Jag vill inte nämna åldrar men de är några år äldre än jag och de rör sig mer än 90% av de som är 4o år yngre än dem själva. Alla hattar av för dem!

Kram på dig!

Utmaningen: Spring tills du stupar!

Spring tills du stupar är alltså Juli månads utmaning. Första gången jag hörde talas om det var genom en vän som tyckte att jag borde testa. Jag visste inte då att det var ett facebookevent, utan jag trodde mer det var en individuell utmaning att klara av. Vilket det i och för sig också är! Hmmm …

Vad är ”Spring tills du stupar”?

Det hela är ganska enkelt. Grundidén är att springa lika många kilometer varje dag som dagens datum. Alltså, springa 1 km den första i månaden, springa 2 km den andra i månaden, 3 km den tredje i månaden och så vidare. Till en början kan det låta ganska enkelt, men när man tänker på det en stund så förstår man att det är väldigt tufft.

Nu dök det dock upp en ny variant, ny för mig, där man har bankgaranti. Det innebär att om man springer länge än den sträcka man ska springa så sparar man de kilometerna tills då man behöver det. Exempelvis måste man efter dagens slut den femte i månaden ha sprungit 1+2+3+4+5 = 15 km. Om man då sprang 15 km den första dagen så är man safe hela vägen till den femte eftersom det är då man ska ha sprungit 15 km. Du stupar helt enkelt när ditt spring inte uppnår dagens sammanlagda datum.

Så hur går det för mig?

Ja, idag är det ju första dagen av utmaningen, alltså den första Juli, och jag började dagen med en morgonrunda. Vår katt har försvunnit här på ön och vi hittar den inte. Vår ö sitter ihop med en annan större ö så jag tog en morgontur och ropade på katten med jämna mellanrum. Tyvärr dock inget fynd.

På eftermiddagen tog jag världens härligaste tur på Gällnö, från Brännholmen till Gällnönäs brygga, tur och retur. Det blev 12 km underbar löpning.

Spring löpare Daniel

Det var helt sanslöst vackert och jag kände knappt att jag sprang. Landskapet på Gällnö växlar så fort och i ena stunden springer man i trollsk barrskor för att i nästa sekund vara mitt i ett Lönnebergalanskap.

springa springer löpningDärefter äntrar man lövskog en stund innan det känns som om man springer på moln på nyklippt gräs i en smal gång i ett annars välmående fält av vajande gräs.

gällnö löpning runstreakDoften av gräset, blommorna, korna och havet är nog allt man behöver, tänker jag. Jag följer trollsländornas flykt mellan mina ben och vet att jag inte behöver vara orolig. De vet precis vad de gör. De håller det perfekta avståendet eftersom de är lika anpassade till snabba och tvära svängar i luften, som jag är till att springa länge.

Dofter …

Springer löpning löpare

När jag når Gällnönäs brygga är det bara att vända. Men jag njuter i några sekunder av utsikten, det är jag värd. Fyller lungorna med doft att tång, hav och den irriterande stickande parfymen av den förnäma kvinnan som tydligen ska med båten. Måste hon går förbi just där och då i min njutning?! Båten hade inte ens lagt till, den var inte ens inom synhåll! Hon borde ju ha kunnat tänka: ”Jag stinker, så jag väntar med att gå förbi löparen som njuter av alla intryck”.
Kanske skriver hon just nu ett blogginlägg om hur hon var tvungen att gå förbi en svettstinkande löpare på väg till båten …

På kvällen tog jag sedan en 6 km löprunda för att ropa på katten igen. Men tyvärr, han lyser med sin frånvaro.

20 km

Det fick bli min öppning. Mitt spring resulterande i 19 km innestående. Om jag skulle sluta nu hade jag alltså stupat vid dag 6 eftersom jag efter den dagen måste ha sprungit 21 km.

Varför?

Därför att det är roligt! Det talas ju mycket om att ha mål med sin löpning. I grund och botten är det väl så enkelt som att jag har lärt mig att älska att springa, men att jag givetvis som alla andra blir trött. Jag som alla andra drabbas av ursäkter som hjärnan är så effektiv med att konspirera med.

Runsreak springa Daniel Karlsson

Att hitta olika former av mål och uppgifter gör ofta att man når bortom hjärnans ursäkter, och det upplever jag att roliga utmaningar som den här lyckas med. Så, nu kör jag på den!

Kram på dig!

 

Runstreakens mañana-mentalitet

Igår blev det stressigt för en viss löpare. Jag. Familjen var ute i skärgården medan jag själv vaknade hemma i huset i mer bebodda trakter. Jag hade en del att pyssla med i form av vattning, komma ihåg att ta med olika saker hemifrån, åka och handla och hämta ut paket. Som vanligt var jag tidsoptimistisk och det blev riktigt stressigt. Jag hann i alla fall slänga i mig en pizza innan jag tog bilen till Boda brygga. Det var på håret att jag hann med båten.

Runstreak dag #491

skärgård vackert löpning

Väl ute på ön kunde jag varva ner. Jag verkade ha fått med mig allt som skulle med och jag kunde slappna av. Var riktigt slut i kroppen och jag blev faktiskt trött bara av att tänka på att ta ett enda löpsteg. Jag ville bara sätta på Koppången med Kalle Moraeus och krascha i fotöljen med utsikt över skärgården. Men jag ville också öppna en kall och god rackare, vilket såklart medförde att jag trotsade motståndet och tog itu med den där löpturen. Eftersom jag hade sprungit 490 löpdagar på raken skulle jag nog även klara av dag 491, tänkte jag. Jag är ju trots allt en löpare.

Tunga ben

Tunga ben löpning

Det var egentligen inte löpningen som inte lockade, det var snarare den där fotöljen som lockade. Det är en väldig skillnad. Att känna mig tung och seg har jag varit med om förut och det är motigt, men inte mer än så. På med löpargrejerna och ut. Jag valde att springa från vår ö, över till Trångholmen och längst ut på dess brygga på udden, för att sedan vända tillbaka. En vacker och trail:ig tur på ungefär 2,8 km.

Varje steg kändes enormt tungt. Som det kan vara för alla löpare ibland. Det var som att springa i en sån där dröm när man knappt kommer framåt. Jag tittade på klockan och skrattade åt mig själv och mitt tempo. Det var regnigt och dystert ute vilket matchade min känsla perfekt. Efter en liten stund sprack det upp och jag kände solen mot ryggen. Även det matchade min känsla av att det kändes tungt men, MEN, jag GÖR det. Jag springer ändå. Lite så är det med runstreaken – ena dagen är det molnigt och nästa dag är det soligt.
Fortsatte att le hela vägen hem. Vilken katastrofrunda rent prestigemässigt!

I duschen började jag fundera lite på det där. Jag hör ofta löpare beklaga sig över de dåliga dagarna och det påverkar dem ofta negativt på ett plan som inte alls känns roligt. Några jag har pratat med har verkligen ångest över de dåliga dagarna. Jag har noterat både det och att jag själv i princip aldrig är direkt brydd över sådana dagar. Grunden till det är min runstreak och vad det medför.

Mañana mañana

Eftersom jag springer varje dag uppstår inte samma press på varje pass, såsom när jag sprang två eller tre gånger i veckan. Då kände jag en form av egensansvar för att varje löprunda skulle ge mig något och att jag skulle prestera. När det inte uppnådde förväntningarna blev jag missnöjd och illa till mods. Det är något jag märker drabbar väldigt många löpare och jag tycker att det är så tråkigt att höra.

Jag vet att det finns många härliga människor som inte springer varje dag och som ändå har en fantastisk syn på sin löpning och som lätt kan ta motgångar med en klackspark. Om du är en sådan person så är det givetvis förträffligt och fulländat på något vis, men min erfarenhet säger mig att det oftast ändå inte är fallet. Definitivt inte när det gäller mig själv. För mig innebär min runstreak att jag känner den där mañana-mentaliteten fullt ut. Det vill säga att jag skrattar åt min dåliga prestation och vet att det kommer en ny löprunda imorgon. Den dåligt löprundan där och då är inte lika viktigt i sammanhanget, som den hade varit om jag sprang mindre frekvent.

Rutin är kunskap

runstreak löpning

Det finns också en annan positiv aspekt med min runstreak vilken är att jag får en enorm rutin och förståelse för min kropp och hur den reagerar vid olika former av löpning vid olika tillstånd. Igår var det inte jättesvårt att förstå att min stress, den missade frukosten och pizzan som knappt hunnit lägga sig, låg bakom hur jag kände och mådde. Men det finns givetvis dagar då man inte direkt kan härleda en dålig känsla till något så uppenbart, och då är det otroligt skönt att kunna skratta och tänka: ”Mañana, mañana”

Kram på dig

”Hur håller du dig skadefri?!”

Det finns många frågor som är ständigt återkommande när folk får nys om att man springer varje dag. En av dem är hur man kan springa varje dag utan att bli skadad. Därför tänkte jag lite kvickt gå igenom hur jag ser på det hela och hur mina hypoteser och övriga tankegångar går.

Frustrationen

En stor del av mig blir frustrerad när jag får den där frågan. Den stora anledningen till den känslan är att jag vet vilken enormt skruvad bild av löpning som valsar omkring. Det finns så många felaktiga uppfattningar om att man måste ha exakt rätt utrustning, veta exakt hur man ska springa och kunna en massa om ditten och datten. Jag vet själv hur det är som nybörjare – man tittar på andra löpare och känner sig underlägsen och vilsen. Man kan ingenting om utrustning, och teknik eller filosofi. Jag vill bara be alla släppa allt det där.

Spring och må bra!

Jag har så många gånger stått vid starten på lopp och sett folk som ser hur spänstiga ut som helst. De har proffsig utstyrsel märkt med häftiga klubbnamn och de värmer upp som proffs. Deras ögon glöder. Själv har jag stått där i min tshirt köpt för 69 kr på Stadium. Det står ingenting på den. Den är bara röd. Mina ögon är snälla och jag känner att jag backar och vet min plats. När starten går susar de iväg före mig in i skogen. Men efter halva loppet är jag ikapp och springer om många av dem. Nej, jag är inte kaxig eller överlägsen på något sätt. Jag vet bara att allt inte alltid är vad det ser ut att vara, och att man kan springa i nästan vad som helst. Det kan du också, och du behöver inte vinna någonting. Du behöver inte ens prestera enligt något särskilt mått. Du behöver bara springa och må bra. Du behöver inte VINNA eller ens komma i mittfältet. Du kan förlora! Springa och må bra och du har vunnit!

Löpare runstreak Daniel Karlsson
Jag och frugan före start. Jag visste att jag skulle komma sist. Alla var vana orienterare och klubblöpare. Jag kom på ca 20 placering av 46.
Skador inom löpning

Visst, det förekommer mycket skador i löpning precis som i alla sporter, men jag är övertygad om att det inte skulle behöva vara så. Min uppfattning om skadorna, enbart baserat på vad jag hör och läser om, är att de mest skadedrabbade är de som utövar löpning på en mer seriös nivå. Bland de som är amatörer tycker jag att de som satsar på hastigheter är mest drabbade. Jag skulle nog vilja säga att det är så det förhåller sig inom de allra flesta former av idrott.

Målet är rörelse

Jag tycker därför att rädslan för löpning är överdrivet obefogad. Speciellt när det handlar om att få in rörelse i livet hos människors som normalt inte rör på sig alls. Löpning kan vara hur långsam, lugn och skonsam som helst. Bara det blir rörelse av det! Och tro mig, det är skitkomplicerat att springa utan att röra på sig.

Trots allt, är det oerhört många människor som ägnar sig åt löpning. I Sverige har det på senare tid verkligen skett en explosion av utövare, vilket givetvis är hur roligt som helst. De flesta av dessa är helt vanliga motionslöpare som har insett hur mycket bättre de mår av att röra på sig. Mitt mål har blivit att fler ska komma till exakt den insikten, och det är verkligen inte så enkelt som man kan tro. Men det här blogginlägget skulle inte handla om det.

1. Tänk långsiktigt

När jag berättade för min fru att jag skulle skriva ett blogginlägg om hur jag kan hålla mig skadefri när jag springer varje dag, svarade hon snabbt: ”Det är ju för att du springer varje dag … ”

Och visst har hon helt rätt. Kanske snarare beror det på sättet som jag springer varje dag på. När jag bestämde mig för att inleda en runstreak hade jag sprungit i några år. Jag hade som mest sprungit 20 km och jag hade sprungit ganska frekvent. Jag hade en lång period där jag sprang varannan dag. Ibland varje dag i någon vecka.

Så, löpning var verkligen inte främmande för mig. Trots det, ingick jag ett strikt avtal med mig själv om att ta det jättelugnt en långt tid i början. Visst, min första runda var på 10 km vilket kanske många klassar som ett långpass, men efter det taggade jag ner avsevärt. Jag sprang ofta rundor på max 3 km. Många gånger höll jag mig till minimigränsen på 1,6 km per dag. Trots att det kändes fjuttigt ibland och att jag visste att min potential räckte långt mycket mer än så, tänkte jag långsiktigt. Det är mitt först tips – tänk långsiktigt. Våga att inte prestera varje gång.

Runstreak Daniel Karlsson
Min första runstreakdag. Att jag har fortsatt att springa varje dag sedan dess är ofattbart även för mig.
2. Variera din löpning

Jag tänkte också på att variera underlaget. Jag sprang ibland kort på asfalt och längre i skogen. Ibland blev det tvärtom – kortare skogspass och längre turer på asfalt. Ibland blev det pass på blandat underlag och ibland helt i terräng eller helt på asfalt. Allt för att skapa variation så att min kropp inte gick igenom samma sak dag ut och dag in. Varken fysiskt eller mentalt.

Löpning runstreak
En sen kväll i skogen där jag trivs som allra bäst.
3. Var smart

Mitt tredje tips är att vara smart och att analysera. Känn efter och analysera hur du påverkas av olika tillstånd i förhållande till olika typer av löpning. Hur känns det att springa en långsam 5 km när du känner dig lite trött i vaderna? Blir det bättre av att korta ner eller spelar det ingen roll? Kanske ska du ta två dagar med minimigränsen 1,6 km varje gång dina ben känns trötta? Känn efter och var smart!

När jag pratar om det här är det nästan alltid någon som menar att det kanske är bättre att helt strunta i att springa om man är sliten. Varför ens springa 1,6 km? Det ger väl knappast något? Ja, där är man tillbaka på runstreakens grundfilosofi vilket är en mycket större bild än så. Varje pass har inte samma vikt och starka krav på träningseffekt som passen har när man exempelvis springer två gånger i veckan. Det är också styrkan med runstreaken som jag ska skriva om i nästan blogginlägg.

4. Rutin!

Det fjärde och sista jag vill nämna är just det som min fru sa – nyckeln till att klara av att springa varje dag är att springa varje dag. Varje dag säger jag till min kropp att det är just den här rörelsen som gäller. Varje dag ger jag den chansen att långsamt anpassa och förbättra sig. Eftersom jag springer varje dag blir det aldrig en chock för min kropp. Det blir aldrig någon märklig överraskning och jag lär känna hur min kropp fungerar med löpning på ett sätt som jag aldrig skulle komma i närheten av om jag sprang två eller tre gånger i veckan.

Ultralöpare runstreak Daniel
Efter ett skönt terrängpass med inslag av mycket klättring. I skogen trivs jag som bäst.

När jag hade tagit det lugnt i sisådär sjuttio dagar började jag öka distanserna allt mer. Jag ställde enkla frågor till min kropp och jag lyssnade på svaren. De små skador och slitningar jag varit med om har aldrig oroat mig. Jag har haft full koll på dem och jag har kunnat fortsätta springa. Jag har lärt mig hur jag ska anpassa mig i form av distans, tempo, skor, teknik och mycket annat. Återigen, detta just eftersom jag har sprungit varje dag.

Välkommen!

Nej, man behöver inte springa varje dag för att vara skadefri. Man behöver inte springa varje dag för att må bra. Man behöver inte springa varje dag för att vara någon form av ”äkta löpare”. En löpare är någon som springer, och det fina som jag fullkomligt älskar med löpningen, är att det finns ett rum för alla.

Det finns ett rum för de som vill springa 100 meter så fort de bara kan, ett rum för de som vill klättra över hinder och kasta sig i gyttja, ett för de som vill bli bäst på maratondistansen och ett för de som vill springa ultradistanser såsom 16 mil och mer. Det finns ett rum för de som vill jaga sina tider och för de som bara vill komma ut och andas. Min dröm och önskan är att fler skulle acceptera att det är så och att fler upptäckte slottet av löpning med alla dess rum. Det är vackert, och min upplevelse är att i princip alla inneboende är väldigt välkomnande och hjälpsamma.

Kram på dig!

Löpning i Ludvika

Mot Ludvika! Nej, vänta, vi börjar från början …

Igår vaknade jag av larmet vilket är ovanligt ute i skärgården. Normalt brukar vi vakna av högljudda barn som bråkar om vilken centimeter i soffan vem får röra och inte. Eller vaknar vi av att någon har fått tag på fjärrkontrollen och testar maxvolymen på TV:n. Med andra ord vaknade jag lugnt och sansat av ett alarm …

träningstrolleri Daniel Karlsson löpning

Gig-tajm

Det var dags att bege sig mot fastlandet där det bor andra människor, för att åka in och låtsas att jag besitter magiska förmågor. Ja, jag jobbar ju faktiskt som trollkarl. Jag skulle till Dalarna och närmare bestämt Ludvika och köra ett gig mitt på storgatan. Jag tog båten till Boda brygga för att göra ett båtbyte med frugans bror som skulle ut till ön med sin familj.

Äta bör man …

I bilen kom jag på att jag inte hade ätit frukost men tänkte att jag skulle ha en timme hemma innan jag åkte vidare mot Ludvika. Den timmen flöt på snabbt då jag gick och pysslade med allt annat här hemma. Vattnade ute och inne och matade fiskar bland annat.

Ungefär i närheten av Västerås slog det mig ännu en gång att jag inte hade ätit. Men jag ville komma fram i tid så jag körde på. Det blev faktiskt ingen mat före giget heller. Jo, en dammsugare och en vaniljdröm …

Platt mat

Giget gick strålande och jag rådfrågade ljudteknikern om löpspår i Ludvika. Jag fick några olika tips men fastnade för Högberget. Det lät … högt och bra! Jag är ingen fan av elljusspår egentligen efter det liksom är ”gjort” för löpning. Jag vill springa där andra normalt inte springer, hitta mina egna vägar och göra MIN grej liksom.

På vägen till Högberget noterade mitt periferiseende en pizzeria. Lillhjärnan rådfrågade min mage som skickade en signal och förfrågan upp till hjärnan gällande att bromsa, svänga in och stanna. Men jag tänkte att jag ju kunna äta efter löpturen. Efter att jag stannat bilen och funderat en stund vann ändå magen. Jag smällde i mig en stor pizza och körde de sista hundra metrarna till Högberget och bytte om.

Högberget Ludvika Runstreak löpning

En skön tur

Jag började följa elljusspåret som ringlade sig lugnt och fint runt och uppför berget. Men det var riktigt snällt ändå, så jag tog några avstickare in i skogen och sprang mera rakt uppför i terrängen. Överlag en riktig härligt tur.

löpning runstreak Daniel Karlsson

löpning terräng traillöpning

Högberget Ludvika Runstreak löpning

Att turnera runt med mitt trolleri passar min löpning som handen i handsken. Jag får se nya miljöer och ofta springa på helt nya ställen. Nu kan jag t.ex. säga Högberget, Ludvika – CHECK!

Kram på dig