Det händer även mig …

Jag brydde mig inte om att söka efter träningsglädje idag …


löpning

Nedslagen, utan träningsglädje …

Dagen började med en tur till ishallen med våra tre barn. När vi kom hem lagade vi lunch och jag ville verkligen försöka passa på att fånga dagsljuset med en löptur.
Men allting kändes grått och inspirationslöst. Det fanns inte samma glödande träningsglädje som jag normalt alltid känner. Benen kändes trött, vilket förmodligen kan förklaras med att jag nyss åkt skridskor i en och en halvtimme och lekt kull med barnen på isen. Det, kombinerat med dåligt sömn den senaste tiden, inget kaffe och att jag ändå sprungit 50 km de senaste dagarna där mycket av det varit i terräng.
Nej, jag var inte helt i form. Det ska dock tilläggas att dippar i min träningsglädje är extremt sällsynta.

skridskor
Mamma Ann-Elise med våra två söner Alexander, 5, och Kevin, 4.

Lösningen?

Så vad gör man då? När man inte är lika lockad av en löprunda? När man inte känner träningsglädje? För mig var det väldigt länge sedan det hände och jag är inte rädd för det längre, såsom jag var tidigare. Jag låter det inte slå ner mig och det är inget hot mot min träning eftersom jag kommit så väldigt långt i min vad min filosofi går ut på  – att bygga upp den vackraste bild av träning som man bara kan.

Eftersom jag har en ohotad fantastisk bild av min träning accepterar jag det jag känner. Jag försöker inte grotta i det och utmana det såsom man bör göra när man börjar bygga på sin inre bild av träning. Min bild är som sagt ohotad och därför beslutade jag mig idag för att utnyttja den ganska negativa känslan till min fördel. Normalt sett skulle jag rekommendera att man försöker skapa den mest positiva löpupplevelsen som bara möjligt i ett sådant läge. Ge in i ett tomt rum, slappna av och le. Peppa dig själv med enbart positiva tankar och inse vilken hjälte du är. I husen bredvid finns massor av människor som inte ens orkar gå ut med soporna. Du ska ut och springa. Du är grym!

Belöna dig själv

Efter det skulle jag rekommendera en kort och lugn runda där du inte blir det minsta utmattad på något sätt. Så lite ansträngning som möjligt och sedan hem och inte låta någon tanke om att det var för kort eller för långsamt få något som helst fäste i ditt huvud. Därefter skulle jag säga att du skulle belöna dig själv på bästa sätt. Vad det skulle vara vet bara du.

Utnyttja det grå

Jag valde att utnyttja den gråa känslan och försökte inte förändra den. Jag vill springa ultradistanser och så som jag kände idag är bara en bråkdel av hur grått det kommer att kännas under vissa lopp i framtiden. Jag föreställde mig därför att jag var mitt i ett ultralopp och bestämde mig för att springa vidare. Minst 10 kilometer.
Benen var blytunga. Jag letade efter ork men kunde inte finna någon. Det kändes plågsamt rent mentalt att veta att det var långt kvar och hela kroppen och mitt inre ville få mig själv att sluta.

Efter ungefär fyra kilometer vaknade kroppen. Eller snarare gav den upp eftersom min hjärna vet att jag är mer ensvis än den. Det gick mycket lättare och allting flöt på i 11 kilometer utan några större svårigheter.
Efteråt visste jag att jag hade gjort allting helt rätt. Jag log av mig själv och behövde inte tvinga fram det. Jag hade sprungit i ungefär 5 min/km-tempo vilket är bra under förutsättningarna för mig. Jag är ingen snabb kille.

Belöningen

Alexander, Mathea, Moa, Jag, Kevin, Ann-Elise, Linnéa

När sambon skulle ut och springa med vår dotter frågade jag våra andra två barn om de ville följa med. De ville. Det ville också deras kompis och hennes mamma. Så vi blev ett gäng som senare på kvällen sprang en reflexbana i skogen. Det blev första delen av min belöning. Den andra belöningen består i att jag strax ska ta bort datorn från mitt knä och göra chevretoasts och äta det i sängen med min sambo medan vi tittar på Vikings! Efter en sådan belöning förknippad med min träning kommer träningsglädje smygande. Den hade bara vilat lite.

Här kommer lite bilder från kvällsäventyret.
Kram på dig!

löpning
Kevin, 4, klättrar tappert över ett fallet träd tillsammans med mamma Ann-Elise
traillöpning
Full fart framåt!

löpning reflex

löpning

pannlampa
pannlampor närmar sig målgången

Spännande framtid för Träningstrolleri!


För en tid sedan blev jag kontaktad av två väldigt drivna personer som ville träffas och spåna lite idéer. De berättade att de snart skulle lansera en ny sajt som riktade sig till småbarnsföräldrar och undrade om vi på något sätt kunde samarbeta.

Igår blev mötet av och jösses vad härligt Mikaela och Johanna var! Deras sajt heter kulmedkids.se och ligger ute nu, men är under uppbyggnad.
Sajten riktar sig alltså till småbarnsföräldrar och innehåller en massa spännande saker såsom en community, ämnesrelaterade bloggar, artiklar, webbshop, att göra-tips och mycket mer.

Vi diskuterade många olika saker men fastnade för idén att jag skulle blogga om träning hos dem och då främst lyfta fram min träningsfilosofi Träningstrolleri för att få igång träningsglädjen hos alla föräldrar ute i landet.

Det ska bli hur roligt som helst! Ännu är jag inte säker på hur jag kommer att lägga upp det hela. Antingen behåller jag den här bloggen och kör en separat blogg på deras sajt, eller så flyttar jag helt enkelt över hela bloggen till dem. Det är lite att fundera över då jag inom en inte allt för lång framtid kommer att släppa min bok Träningstrolleri med allt vad det innebär.

Vi får se hur det blir, men spännande är det i alla fall!

Kram på dig

Ältasjön runt 2017

Igår sprang jag mitt andra lopp. Jag vet inte varför, men jag är en ensamvarg i många avseenden och så är det ofta med träningen också. Jag är inte den som är i behov av att träna med någon egentligen. Visst, i lagsport blir det en jäkligt märklig situation att spela själv, men när det kommer till löpning och styrketräning m.m känns det som jag hels t gör det ensam. Med undantag då jag har med mig någon väldigt mycket kunnigare eftersom jag tycker det är hur kul som helst att lära mig nya saker. Men den mentaliteten har nog dragit mig ifrån att delta i olika lopp. Men igår blev det alltså av och det var hur roligt som helst!

Min dotter ville springa även hon och de erbjöd ett perfekt lopp på 825 meter. Hon har som längst sprungit 1,7km med mig vilket är bra för att vara 5 år. Hennes lopp gick först och jag var så nojjig med att hon kanske inte skulle fatta grejen, ramla eller bli rädd. Men hon verkade glad men sammanbiten. Men med ett leende. Jag hade svårt att greppa situationen och detta var ju inte bara hennes första lopp utan även hennes mamma och pappas första gång då hon sprang! …
Men vi gick fram till mållinjen och blev snabbt framvinkade av en vänlig herre.
”Ska hon springa? Men kom fram längst fram med henne!”
9 sekunder kvar. Jag var nervös. Många andra hade sina föräldrar med och speciellt de i hennes ålder. Jag frågade henne om allt var okej och hon nickade. Jag berättade att hon skulle springa lugnt och försiktigt och att hon bara skulle följa med de andra.

Sen gick starten och hon sprang iväg på sina vackra små ben.

Den där lilla flickan som nyss var min enda bebis sprang nu iväg med en flock stressade främlingar alldeles ensam. Jag fällde en tår och hjärtat bultade. Jag hörde hur hennes mamma skrek ”Heja Linnéa!” med gråten i halsen. Sedan rusade jag via genvägar iväg för att fota henne. När jag, efter vad som verkade vara en evighet, först fick se henne efter att hon sprungit runt ett hörn brast det igen för mig. Diskret snörvel. Brände av ett gäng foton på henne och till slut fick hon sin medalj. Hon var rejält trött halvvägs men sprang med ett stort stolt leende och skrattade emellanåt. Den där lilla tjejen var den som fick mig att förstå vikten av stolthet då jag började utveckla min träningsfilosofi. När hon kröp upp i min famn, då jag kände mig smått missslyckad, och sa de magiska orden …

”När ingen annan säger heja Linnéa säger jag heja Linnéa själv”

Idag visade hon återigen vad hon menade. Hon skulle springa själv utan mamma och pappa och hon gjorde det med ett leende och med en lysande stolthet över sig själv. Det är ju precis så vi vuxna också ska göra! Det är en nyckel till hela träningen.


Så hur gick det för mig då? Helt okej med tanke på att jag kände mig lite småförkyld och inte hade sovit bra på 4 nätter. De två yngsta barnen har varit kräksjuka i flera dagar och jag har tillbringat nätterna med att tvätta, bädda om, bada och fixa och dona. Det märktes. Kroppen var lurig. Det i kombination med 50% asfalt och 50 % skog och mycket backar gjorde att jag var nöjd med min tid på 1:12:06 på de 13,3 kilometerna. Men det ska bli mycket snabbare med tiden!


Skillnaden mellan träningshets och utseendehets

Att man diskuterar träningshets och utseendehets är inget nytt, men i och med att träning på senare har blivit mer och mer omskrivet, och något det generellt talas mycket om, får det givetvis konsekvenser.

Hur ser tränings- och hälsosverige ut?

Vid en snabb koll på hur många som tränar i Sverige ser jag att det finns många olika siffror. Allt ifrån 1 av 5 till 7 av 10. Däremot är det ganska tydligt att ungefär hälften av svenskarna lider av fetma eller övervikt. Andelen personer med fetma i Sverige har tredubblats sedan 1980-talet och fortsätter öka. År 2015 var andelen 14 procent hos såväl kvinnor som män. Samtidigt var andelen med övervikt 29 procent bland kvinnor och 42 procent bland män.

Vad är egentligen träningshets?

Jag tycker inte att det är helt enkelt att svara på eftersom jag anser att det finns två kategorier av människor. De som på riktigt drabbas av träningshets och de som använder ordet träningshets som ett försvar.
De som drabbas av träningshets är de som blir väldigt påverkade av media och sin omgivning och aldrig känner sig nöjda med sin träning. Hur mycket de än presterar känner de alltid en press att göra mer. Detta, anser jag, handlar om något psykologiskt hos individen som behöver hjälp med detta. Jag tycker att man kan jämföra det med elallergi. Dvs elallergikern upplever absolut ett problem, men det beror inte på el. Det är något psykologiskt hos individen som behöver professionell psykologisk hjälp. Att stänga ner elnät hjälper inte individen eftersom det är att vidta helt fel åtgärder. Vi vet ju sedan gammalt att en elallergiker får samma symtom när elen är påslagen som avslagen. Det handlar enbart om om vad individen tror. Men nog om det. Jag vill komma till poängen att jag gissar att det är relativt få som drabbas av träningshets så pass att de verkligen mår dåligt av det. Det kan absolut föras en debatt om hur man lägger fram träning i media, via gymkedjor och genom träningsprofiler, men det grundläggande problemet ligger förmodligen i dessa få fall hos individen.

Sedan har i den grupp som helt enkelt klassificerar allting som förespråkar träning som ”träningshets”. Detta är ju ett drag hos oss människor som vi alla är skyldiga till på många plan precis hela tiden. Det är också något som jag i min träningsfilosofi anser är en av de största anledningarna till att många inte kommer igång med sin träning och inte uppskattar den lilla träning som blir av. Det handlar om att försvara sin egen livsstil och sin person. Allting som på något sätt direkt eller indirekt angriper vår person och vår livsstil vill vi instinktivt förlöjliga. Det grundar sig i ett flockbeteende där vi hela tiden strävar efter att stärka den egna gruppen, och det lättaste sättet att hamna på samma nivå som de som man upplever är över en är att trycka ner dem. Se på en partiledardebatt exempelvis. Det är inte många sekunder man ägnar åt att lyfta fram det egna partiets idéer, medan man istället ägnar all tid åt att förklara hur dåliga de övriga partierna är.
När man själv inte tränar och innerst inne inser att man har fel livsstil så utmanas man av träningen. Då slår man på försvarssystemet och gör allt för att trycka ner träningen. Då man blir utmanad av media blir det då enkelt att kalla det för träningshets i ett försök att försöka demonisera det hela så att den egna livsstilen verkar lite mer rimlig.
Vi ska också ha klart för oss att människor alltid kommer att provoceras av andra som verkar bättre än oss. Ett klassiskt exempel är plugghästarna. De som blev retade för att de var duktiga i skolan. Vilket påminner mig om ett kul citat

”Var schysst mot nerdarna. Troligen kommer du en dag att arbeta för dem”

Vad är utseendehets

Det är lite enklare att svara på. Det är den ständiga mediala porträtteringen av den perfekta personen. Den gäller för båda könen men drabbar främst kvinnor av många anledningar. Dels har män genom tiderna varit mer ursäktade att sticka ut och vara på flera olika sätt, medan kvinnor tvingats hålla sig inom vissa bestämda fack med hög precision. Detta lever absolut kvar även idag och går att bevittna i stort sett i vilken reklam för vilken hudvårdsprodukt som helst. Bara att användningen av exempelvis hudvårdsprodukter domineras så kraftigt av kvinnor talar sitt tydliga språk. Som kvinna förväntas man se ut på ett visst sätt och sköta sig på ett visst sätt. Män har större frihet, men givetvis finns det problem även på den manliga fronten. Gårdagens artikel i Aftonbladet som jag skrev om här är bara ett exempel på hur snett det hela kan bli, och visar hur man jobbar aktivt för att framföra en korrekt bild av hur en kvinna bör se ut.

Hur drabbas man?

Av träningshets tror jag att den största delen drabbas genom att de känner press på sig att de borde komma igång att träna. Detta är en press som jag inte kan klassa som något annat än bra. En väldigt liten del drabbas mer konkret av det genom överträning vilket givetvis är lika farligt som stillasittandet och bör behandlas. Men, som sagt, kanske främst med fokus på individen istället för det som klassas som träningshets. Jag vill inte att någon ska tro att jag på något sätt förringar eller förminskar hemska följder såsom ätstörningar och långvariga skador. Det existerar och ska tas på högsta allvar för att förhindra, men jag är övertygad om att det bästa här är att rikta fullt fokus på individen som behöver hjälp. Rätta mig mer än gärna om jag har fel, demonstrera det och jag kommer att ändra mig.

Av utseendehets drabbas så väldigt många fler och på ett mycket allvarligare plan. Den ökande psykiska ohälsan är ett av resultaten av den rådande utseendehetsen. Att gå omkring med dåligt självförtroende och inte känna att man duger är ingenting som någon normal oskyldig människa förtjänar och det är något jag vill förändra dels med den här sidan och bloggen Träningstrolleri.

Men orsakar inte både träningshets och utseendehets en press på individen?

Absolut! Men det finns en väsentlig skillnad. Föreställ dig ett stort hav fullt med olika fiskar i olika färger och storlekar. Nu kommer den mäktiga Poseidon och säger åt fiskarna att simma så fort det kan. Sedan säger han åt alla att vara hajar.
Fiskarna är som vi människor. Olika färg och storlek. Olika ursprung och olika genetiska förutsättningar. Poseidon är media som först ber oss att simma så fort vi kan, dvs träna. Det kan vi alla göra. Men när media ber oss att vara hajar blir det svårare. Vi har alla olika förutsättningar och de flesta kan helt enkelt inte bli fotomodeller på 195cm. Att simma mår fiskarna bra av medan de inte mår bra av att ställas inför orimliga krav, vilket utseendehets just gör. Detta är förresten den liknelse och budskap jag skrev om i min senaste barnbok ”Finurliga Figurer med kuliga kulörer” för den som vill läsa den för sina barn.
Poängen är också att vissa är stora, vissa är långa, somliga små och somliga korta. En abborre kan bara bli den bästa abborre en abborre kan bli och en haj kan bara bli den bästa haj en haj kan bli.

 

Så får att förenkla och summera-
Träningshets ställer krav på oss som vi kan uppnå och som den gör den överhängande majoriteten gott, medan utseendehets ställer orimliga krav som medför dålig självkänsla och psykiskt ohälsa samt orsakar mobbing och utanförskap.

Träna för att må bra och för att vara en förebild för din omgivning. Träna inte för att tillfredställa några som helst krav på att se ut på ett visst sätt. Du är din egen boss och ingen har rätt att döma ditt utseende utifrån en påhittad mall. Var stolt över dig själv och din träning och försök bli det bästa du som du kan bli.

Kram på dig

Söndagsträning

Efter dagens utflykt bar det hem till vardagslivet. När det började skymma ville dottern, 5 år, ut och springa. Så jag tog på mina löparkläder och hon gjorde detsamma. Jag tog också på mig ett par viktmanchetter runt fotvristerna för att öka motståndet en smula. Det är ju väldigt långsam löpning som gäller med en femåring så jag gissar att det inte gör någon skada. Hon hade också på något extra. Nämligen ett par hörselskydd. När jag frågade varför förstod jag snart att hon ville ha precis som jag när jag har hörlurar på mig. Sötnöten insisterade och hon sprang 1,34km med hörselskydd. Halvvägs snavade hon och skrapade sina små knän och handflator. Jag satte mig ner för att trösta men hon flög genast upp och fortsatte springa storgråtandes med snor i halva ansiktet. Jag sprang efter och förklarade desperat att man inte var dålig för att man stannar en stund. Jag var orolig att hon kände prestationsångest vilket ju vore hemskt. Men hon insisterade på att hon var okej, att det gjorde ont men att hon ville stanna när hon sprungit färdigt. Allt annat avfärdades vänligt men bestämt. Hon är en riktigt fighter och jag ser fram emot att se vad det blir av den lilla tösen.

När hon bänkat sig i soffan för lite film med lillebror och mamma drog jag ner lite vikter i en ryggsäck som jag tog på mig och begav mig till en brant backe för lite backintervaller. Jag sprang hela tiden. Joggade sakta ner och maxade uppför. Halvvägs dumpade jag vikterna och fortsatte. Skön känsla! Det blev ett kort men svettigt pass! Skönt på en söndag! Imorgon måste jag sätta fart med mina chins igen. Ska bli gött!

Ha en fantastisk kväll, dag och vecka! Kram på dig!

Skapa möjligheterna

Jag hade just stått och lagat middag till hela familjen. Sambon stressade iväg till sitt nattpass och jag stod med disk i ett allmänt kaotiskt kök och ett köksbord med tydliga spår efter en 5-åring, en snart 4-åring och en 2-åring. Utanför föll tung snöblandat regn. Jag kollade för säkerhet skull på min väder-app. Jodå, verkligheten hade rätt. Summan av det hela är 3 rastlösa småkids och ett hus som behöver städas och en vuxen kropp som behöver röra på sig. Tyvärr tror jag att träningen är det första som många ger upp i den sits jag befann mig i. Den tanken slog mig också så … jag beordrade samtliga kortväxta att ta på sina kläder. Ja, det gjorde såklart ingen av dem så jag fick som vanligt klä på dem. Sen stack vi till utegymmet. Nu jäklar skulle jag köra! Tänkte jag …
Det tog ca 12 minuter tills 4-åringen tjurade ihop fullständigt. Han har de känsligaste händerna i världshistorien när det kommer till kyla. Så jag gav upp. Men jag hann med lite bänkpress med extravikt på och ungarna han leka en stund i alla fall. Sen var det bara att pallra sig hemåt. Det var den planen.

Väl hemma blev minstingen trött och skrikig så jag nattade honom, drog på Wild kids på TV:n och sedan började jag träna samtidigt som vi tittade. Jag älskar de där passen! De där när man bara kör lite random övningar och går och skriver ner dem. Det blir ofta ganska mycket träning och jag brukar försöka att inte vila mellan varje. Men visst, ibland blir det kanske 1 minuts vila här och var. Schemat idag blev följande …

  • 10 djupa långsamma armhävningar
  • 40 squats
  • 60 sliding mountain climbers
  • 20 situps
  • 40 utfall
  • 10 djupa långsamma armhävningar
  • 1 min planka
  • 30 sek snabba höga knän
  • 30 sek sidoplanka (höger)
  • 30 sek sidoplanka (vänster)
  • 30 sek sidoplanka (höger)
  • 30 sek sidoplanka (vänster)
  • 20 situps
  • 100 sliding mountain climbers
  • 10 armhävningar med 5-åringen på ryggen
  • 10 armhävningar med 4-åringen på ryggen

Allt detta hann jag med samtidigt som jag kunde gå och småplocka lite här hemma och tjattra med kidsen. Det finns alltid tillfällen och det gäller att skapa möjligheterna istället för att bara se begränsningarna. Nu längtar jag till den riktiga våren och sommaren då vi kan hänga, leka och har hur roligt som helst i utegymmet!

Nej, nu är det sängen som gäller för jag höll på att somna då jag läste godnattsagan för barnen.

Må väl allihop och träna med ett jätteleende på era läppar! Kom ihåg att ni styr er kropp och era val. Ingen annan.  Kram!

Mina små hjältar!

Har just kutat en kilometer med kidsen. Duktiga för att vara 5 och snart 4!
Det är så härligt när de små liven kommer och frågar om vi inte kan gå ut och springa. Då blir jag faktiskt rörd och all min träning får en helt ny mening. Att göra det naturligt för mina barn att röra på sig är verkligen något som ligger mig varmt och hjärtat och som jag hoppas fäster sig starkt och blir kvar hos dem.

Nu blir det en egen solorunda. Trevlig kväll allihop!

Firar födelsedagen med löprunda med bästa sällskapet!

Tur att man inspirerar positivt ibland. De 2 äldsta barnen ville helt plötsligt börja springa och då är jag inte sen att hjälpa dem. Det blev ca 1 km som första runda och barnen var otroligt duktiga!