Alla behöver inte vara bäst

Fler borde röra på sig. Det är allmänt vedertaget och det råder ingen tvekan om det. Det finns en uppsjö av olika förslag på vad vi ska göra och hur vi ska göra, men jag tycker att det skapas en onödig komplexitet när det gäller vad vi strävar efter. Det råder nämligen en form av elitism i samhället som jag menar många gånger är direkt kontraproduktiv.

Hjälper eller stjälper?

Om en sexåring vill lära sig rita prinsessor är inte en arkitektutbildning barnet behöver. Men när det kommer till träning är den tanken i stort sett norm. De som syns och hörs och förmedlar sina tankar, råd och program är alldeles för ofta eliten. Men det Olof, 43, med alldeles för många kilo övervikt behöver, är inte ett intervallprogram där han får veta exakt hur många meter han ska springa och exakt hur många sekunder han ska vila. Olof och hans vänner har nästan alltid en miserabel inre bild av rörelse och träning. Många gånger stärks den bilden av massmedias ständiga ”så får du sexpacket att synas” och ”hyperträna dina lår med nya träningsprogrammet”.

Olof behöver sans. Han behöver ingen elit. Olof måste inte bli bäst. Han behöver inte ens bli i närheten av det bästa han teoretiskt kan bli. Det är nämligen just den strävan som mest sannolikt stjälper honom helt åt andra hållet.

stretching träning träningstrolleri

Hitta glädjen

Jag är inte dum. Jag förstår att poddar, böcker och artiklar skrivna av framstående elitidrottskvinnor och män säljer bra. Och jag förstår att det finns en instinktiv drift hos oss människor att lyssna på förebilder. Men jag vill verkligen förenkla och nyansera människors uppfattning om träning. Det behöver nämligen inte vara det som eliten ägnar sig åt. Jag märker många gånger hur idrottsprofiler har tappat förståelsen och känslan för exakt var Olof befinner sig på det mentala planet. Han behöver förändra sin inre bild av träning och det gör han genom att förknippa träning med positiva upplevelser och känslor. Vilket är vad hela min träningsfilosofi träningstrolleri går ut på.

Är detta ett gnällinlägg för att jag inte får komma till tals lika ofta och självklart som eliten? Det får man absolut tro och jag kan förstå den tanken. Men jag vill verkligen dementera det och förklara hur jag känner. Jag blir överlycklig över att höra att någon har hittat glädje i rörelse. Oavsett om det är jag eller någon annan som är inspirationskällan. Givetvis och självklart blir jag jättestolt om det är jag som har lyckats inspirera, men det är inte grunden till glädjen.

Inspiration finns överallt

Sedan jag själv fann rörelseglädjen efter många försök har min träningsfilosofi fått mig att se på träning på ett enkelt sätt. Ett sansat sätt fullt av acceptans och positivt tänkande. Det är vad jag vill sprida.

Om du vill  börja promenera behöver du ingen elit, du kan lika väl inspireras av din kollega som kommit igång med promenader.Om du vill börja löpträna behöver du ingen idrottsstjärnas hjälp, du kan lika gärna låta dig inspireras av din granne som börjat springa. Men den person som kan motivera och inspirera dig mest är du själv. Du är din egen hjälte och har den överlägset största makten över din framtid. Lås dig inte vid ett sätt att tänka och träna baserat på vad en auktoritet inom området säger. Hitta det som gör dig glad. Jag kan inte låta bli att länka till min vän Helena Olmås fantastiska blogginlägg ”Kan vi inte bara låta varandra flyga fritt?”. Helena är en PT och löpcoach som har just den där fria positiva synen på rörelse som jag har inspirerats massor av.

Fullt ut eller ingenting

Jag tänker fortfarande på inlägget jag gjorde i en lokal Facebookgrupp. Där jag frågade om det fanns intresse att skapa en löpargrupp för de som vill komma ut och springa ihop. För de som inte känner andra som springer och för de som inte vill springa ensamma. Jag berättade att jag springer mycket och kan området väl, och att jag självklart delar med mig av det jag har lärt mig. Då kom kommentaren: ”Du skriver mycket om hur ofta du springer, men du nämner ingenting om hur du tänker utveckla löparen till dess fulla potential”. Dessutom frågade en person vilken utbildning jag hade inom löpning.

Jag blev matt. Men jag ser det hela tiden. Den där inställningen att träning måste vara fullt ut eller ingenting. Där det hela tiden måste krävas en elit som ger de yttersta råden.

Flicka springer rörelse inspiration
För barn är rörelseglädje enkelt.

Mitt mål och strävan har blivit att sprida en mer avslappnad attityd till träning. Det finns en stor majoritet som behöver röra på sig mer. Läs igen – de behöver röra på sig mer. De behöver alltså inte nå sin fulla potential. En lust om att nå sin fulla potential måste komma inifrån dem själva om det ska vara produktivt och hållbart. Sedan har vi en väldigt liten klick som verkligen vill nå sin fulla potential, och givetvis ska de göra det! Där finns ju behovet att lyssna på eliten. De har ju ofta nycklarna till det där extra och vet vad som krävs för att nå bortom gränserna.

Vad vill du egentligen?

Fundera en stund på dig själv och vart du vill nå. Vem och vilka kan du inspireras av? Har du för höga krav på dig själv? Har du för låga krav? Bara du känner dig själv så bra som du gör. Behöver du mer tid för dig själv kombinerat med frisk luft, eller skulle du verkligen behöva få låta kroppen jobba?

När jag pratar om en lättare syn på träning menar jag inte att man nödvändigtvis alltid ska acceptera var man befinner sig. För det finns de som missuppfattar. De som vet att de borde träna men har en för negativ bild av träning för att ta tag i det. Det handlar om våga och lära sig att vara ärlig mot sig själv. Om du vet att du har ett behov, men inte tar tag i det, så är du inte ärlig mot dig själv.

När du vågar klä av dig ditt försvar uppenbarar sig sanningar du inte visste fanns. Våga ta det steget, oavsett på vilken nivå inom träning du är. Du vet troligen vad du behöver och vad som vore bäst för din hälsa. Gör det inte så komplicerat. Du kanske inte ens behöver en PT eller alla de där böckerna? Du är många gånger själv den bästa PT:n och bästa författaren för dig själv. Om du känner så just nu när du läser så behöver du inte mig heller. Men …

Kram på dig ändå!

 

Tröttsamma floskler …

träningsglädje

Jag är skeptisk …

Jag vet att jag provocerar många tränande något oerhört med det här inlägget. I varje grupp där någon frågar om råd och tips för att komma igång med träningen haglar alltid samma floskler tätt. Eftersom jag nu ska kritisera de flosklerna är det naturligt att människor som använder dem blir förnärmade och vänder taggarna utåt. Vilket är helt okej, naturligtvis.

Jag tror inte att det har undgått någon som läst min blogg att jag ställer mig väldigt kritisk till klassisk träningsmedias inställning till träning. Min åsikt är att råden, tipsen och filosofin som presenteras varken riktar sig till, eller fungerar för, den stora massan som faktiskt inte tränar så mycket som de borde. Mitt bevis för det, förutom de argument jag fört fram tidigare, är statistiken som just visar att den stora massan borde träna mer. Det pumpas ut träningsartiklar överallt och om de hade fungerat hade betydligt fler tränat.

Krigarna

Det finns en väldigt liten del av befolkningen som är riktiga krigare som verkar kunna klara av allt. De peppas av tuffa haranger, stenhård retorik och extremt utmanande tankar. När de sedan lyckas förespråkar de samma medicin till andra, utan att inse att de andra inte tillhör denna lilla del av befolkningen.

Nu ska jag vara tydlig med att jag inte anser att allt som traditionell träningsmedia använder sig av är just tuffa haranger och stenhård retorik, inte alls, men den genomsyras av en fundamentalt negativ uppfattning om träning som kommer fram tydligt i en rad floskler.

Min filosofi gror i en helt annan mylla – mer sansat, gladare och positivare. Något som går mycket längre bakom traditionell träningsmedias tankar. Jag tänkte nu ta några av de vanligaste flosklerna som ständigt upprepas, och förklara varför jag vänder mig emot dem och hur de inte är produktiva enligt mitt sätt att se på träning. Jag vill dessutom belysa varför de kommer ifrån en negativ syn på träning.

Åsså nårra floskler …

1.

träningLite Paolo Roberto-vibbar på den, apropå den där lilla procenten som är krigare. Den här tanken kräver nämligen att man är en krigare. Vi måste förstå att alla människor är olika – vi har olika förutsättningar, olika sätt att hantera mot- och medgångar, olika erfarenheter och olika mentalitet. Att slänga ut en tanke som att ”Det är bara att bita ihop” och se hur 3% nappar och börjar träna borde vara ett bevis för just det. Övriga 97% är de som jag har riktat in mig på och som jag har ägnat några år att samtala med, analysera och filosofera.

Det jag har kommit fram till är att majoriteten av oss inte vill ha en auktoritet som piskar på oss. Det är bara ett fåtal faktiskt vill, motiveras och mår bra av det. Några blir effektiva endast vid påpiskandet och de ska givetvis fortsätta med det om de mår bra av det. Men det jag också har upptäckt bland den gruppen är att det är många som tränar, som faktiskt inte tycker att det är kul. Det är lite som att de äter mat utan smak. De får i sig näringen men missar hela upplevelsen. De får träningens positiva fysiska effekter, men missar alltså upplevelsen. Om du är en person som får avsmak när någon säger att du bara måste ”bita ihop och bara köra!” så lugn, du tillhör majoriteten och jag erbjuder ett helt annat tankesätt och lösning.

2.

träning

The floskel of floskler. Om du ska äta din favoriträtt behöver du inte ”bara bestämma dig” för att äta den. Inte heller när du ska ta ett långt varmt bad behöver du ”bestämma dig” för att göra det. Du behöver inte heller ”bita ihop!” för att göra det.

Själva innebörden av att behöva ”bestämma sig” och ”bita ihop” handlar om att genomföra någonting man inte tycker om. Att genomlida någonting motbjudande. Vissa krigare klarar av detta och finner en lycka i det. Andra klarar det men finner aldrig lyckan i det. Majoriteten klarar det inte.

Min filosofi Träningstrolleri handlar om att förändra den inre bilden vi har av träning och göra den till något enastående och fullkomligt fantastiskt. Jag trodde aldrig att det var möjligt men jag har lyckats uppnå en nivå där jag ofta känner så mycket lycka när jag tänker på min träning att jag blir tårögd. Jag är evinnerligt stolt över mig själv och jag njuter av varje löpsteg jag tar. Som sagt, jag trodde träning var något helt annat innan jag fann min filosofi och lyckades utveckla mig själv till det stadie där jag befinner mig nu. Att jag sedan lyckades få andra, som radikalt avskydde all form av träning, att uppleva samma villkorslösa kärlek till träning som jag, gjorde att förstod att jag hade funnit något extraordinärt.

3.

träningHär har vi förmodligen en av de floskler som mest ineffektivt lockar icke-tränande. Se bara på bilden. Detta är något som lockar folk som kommit väldigt långt i sin träning och som har lärt sig att utmana sig själva. Men att använda detta för att locka folk till träning, såsom traditionell träningsmedia ofta gör, är för mig helt obegripligt.

Samma typer av misstag ser jag ständigt i olika träningstidningar. Rubriker som ”så kommer du igång och turbotränar magen!” säljer till en början eftersom alla önskar att de hade orken, viljan och lusten att kunna turboträna magen för bästa resultat. Men sanningen är att de bara kommer att köpa tidningen, läsa artikeln och sedan sitta vidare i soffan. En person som inte ens orkar knyta löparskorna eller gå ut med soporna kommer inte att turboträna magen. Lika lite som samma person vill få en nära-döden-upplevelse för att bli härdad. Hela uttrycket används, enligt min erfarenhet, oftast av personer som redan har kommit väldigt långt i sin träning och förmodligen vill vara lite coola.

Jag har själv fått höra sådana häftiga floskler, oftast av hårda gymgrabbar, och jag har aldrig hittills replikerat ”Sant, så låt oss gå ut och springa 45 km terräng, så ringer jag din mamma som kan plocka upp dig efter 3 km”. För mig är träning ingen tävling och jag tycker att endel av charmen är att vi alla är så olika. Man kan exempelvis springa korta distanser så fort man kan, vara kroppsbyggare, springa ultradistanser eller tävla i fitness. Så länge man älskar det man gör och stöttar varandra är det toppen och allt som inte dödar härdar inte. Mycket av det får folk att sluta träna, vilket inte gör dem till någon form av mesar eller mindre värda. De är bara en annorlunda människa än du.

4.

träningJag försöker dra mig till minnes om jag någonsin kämpat med att prioritera ett varmt bad. Oftast brukar det finnas en naturlig och självklar längtan till det varma badet. Jag kan däremot tydligt minnas att jag vid olika tillfällen har prioriterat mindre givande sysslor såsom bokföring, städning och betalning av räkningar. Om du är någon som känner igen att dig att du får träningen gjord genom att prioritera, vill jag för det första beklaga att du ser på träning som någonting du måste få gjort, och för det andra även beklaga att du måste prioritera för att träna.

Jag sitter själv just nu och längtar till min löprunda som jag snart ska ge mig ut på och jag försöker att föreställa mig hur det skulle kännas att behöva genomgå någon form av mental prioriteringslista för att komma ut och springa. Jag dränks av en dyster känsla. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att ha det så, och om jag hade haft den synen på träning skulle jag förmodligen fortfarande vara en icke-tränande person.

En summering

Om jag inte hade älskat min träning hade jag behöver ”bita ihop” och få det överstökat.
Om jag inte hade längtat efter min träning hade jag behövt ”bestämma mig” för att få varje pass gjort.
Om jag inte hade varit så evinnerligt stolt över varje pass hade jag behövt tänka ”det som inte dödar härdar” för att inte hoppa över dem.
Om jag inte hade varit så lyckligt gift med min träning hade jag behövt ”prioritera” den för att undgå att ”bortprioritera” den.

Jag skulle aldrig kunna leva med att behöva genomlida min träning. Men jag älskar fullkomligen min träning och den är inget hinder i min vardag eller någon tröskel som jag behöver ta mig över. Därför behöver jag ingen av de floskler som det tipsas om. Allt på grund av min inställning till träning. Varje gång någon kontaktar mig och vill ha tips på hur de ska komma igång riktar jag fullt fokus på hur deras inre bild av träning ser ut. För om de bara kan förändra den bilden till något så positivt som möjligt så behövs absolut ingenting annat.
Hur man blir så pass kär i sin träning är lite mer avancerat. Men det är just vad jag försöker att reda ut med den här bloggen.

”All you need is love” borde vara det enda svaret på varje efterfrågan av träningstips. Ja, så länge de inte efterfrågar tips på bästa isoleringsövning av triceps. Då är ”All you need is love” ett jättedåligt svar.

Kram på dig

Prenumera gärna så att du får ett mail när nästa inlägg publiceras.

Nej, träning ska INTE vara som att borsta tänderna

Släpp tanken på träning som tandborstning
Jag blir ständigt påmind om hur inetsad traditionell träningsmedias tankebana är. Den som gör gällande att träning är någonting man måste stå ut med och någonting man bara måste göra. Jag känner igen tankegången från mina stapplande försök med att komma igång med träningen, men som alltid slutade i misslyckande. Att det själva problemet just var själva tankegången insåg jag inte då men idag är det mer än uppenbart. 

Eftersom jag är innerligt intresserad av det psykologiska när det kommer till träning, pratar jag gärna ofta och mycket om träning med både tränande och icke-tränande. När vi talar om min runstreak, alltså det faktum att jag springer varje dag, utbrister nästan alla i samma kommentarer som träningsmedia alltid har lobbat för: ”Det har alltså blivit som att borsta tänderna för dig?”, ”Du bara gör det liksom?”, ”Du har bara bestämt dig? Starkt!”.

När jag hör de där kommentarerna märker jag hur svårt det är att få människor att förstå. Jag vet att det tar lång tid innan de börjar greppa min träningsfilosofi och mitt sätt att se på träning. Det tog förvisso lång tid även för mig att komma fram till mina tankar. Att veta att det förmodligen tar en hel bok för att få människor att tillräckligt förstå min filosofi är det som driver mig att skriva färdigt min bok.

Hela mitt mål är att få folk att älska träning på en nivå som jag vet är omöjligt att förstå för den som aldrig upplevt det. Det är ju därför kommentarer om att det ska vara som att borsta tänderna och andra liknelser ständigt återkommer. Det känns som att förklara en fjärde dimension för någon som lever i en 2D-värld. Ogreppbart liksom.

För den som på något sätt upplever att jag uttrycker mig som förmer än andra så vill jag tydligt understryka att så inte är fallet. Det är lite som när jag för första gången snorklade i röda havet och försökte återge hur det var för mina vänner som aldrig snorklat i sådana vatten. Det blir liksom bara ord och den fulla upplevelser och förståelsen uteblir. Men för den sakens skulle är jag jag givetvis inte bättre än den som inte har snorklat i röda havet.

I korta texter är det förmodligen omöjligt att få dig som aldrig upplevt en tårögd njutning av träning, men jag vill i alla fall få dig att börja med att försöka acceptera tanken på att det är fullt möjligt för alla att uppleva och att alla övriga tankar är en del av ett försvar som naturligt finns med oss alla.

Börja med det lilla
Det du kan börja med är att skapa en nyfikenhet inför att få uppleva den njutningen. Varje tanke du tänker påverkar din inre bild av träning och ditt mål måste vara att få den bilden att bli så positiv som möjligt. Jag kunde själv inte i min vildaste fantasi föreställa mig att jag skulle nå dit jag är idag, och eftersom jag lyckats omvända andra på samma sätt är jag ivrig att få fortsätta med fler. Kanske blir det du? 🙂

Nej, min melodi är inte att få träning att bli som att borsta tänderna. Min träning ska vara som ett varmt bad efter en lång och kall stund ute i rusk och regn. Dit längtar jag, inte till tandborstningen.

Kram på dig

 

 

Hoppa inte över dig själv!

Dag 59 av min runstreak.

Det blev ett kortpass idag eftersom jag planerar ett lite längre pass imorgon. Men vi får se om det blir ett kortpass även då faktiskt. Jag har en känning i hältrakten som kommer på båda fötterna då och då. Det kändes tydligt av idag trots lågt tempo och oerhört kort runda. Men vi får se!

Jag tänkte på det där med ursäkter idag. Sedan jag inledde min runstreak har jag inte haft ens en tillstymmelse till ursäkt för att hoppa över ett pass. Det blir liksom psykologiskt helt omöjligt att skippa ett pass, men framför allt inte det minsta aktuellt. Det finns inte på kartan.

Jag funderade också på hur märkligt det är med ursäkter. Hjärnan kommer på en idé om att man borde träna. Sedan kommer samma hjärna på idén att strunta i sin egen idé. Det är lite som att hoppa över sig själv …

Hoppa inte över dig själv. Du är viktigare än så och du förtjänar bättre än så. Skänk dig själv den enkla gåvan att må bra. Välbefinnande är något vi bör eftersträva, och att ge efter för kontraproduktiva ursäkter är inget någon bör ägna sig åt.

Kram på dig

Vilodag


Dag 57 på min Runstreak.
Jag kände att det var dags för en sån där njutrunda där jag joggar lugnt och fint och bara njuter av vädret, av min löpning och av mina bedrifter. Allt för att bygga på min inre bild av träning och i synnerhet av löpning.

Jag fick en idé om att snart göra ett pass som är tidsinriktat istället för distansinriktat. I närområdet finns ett elljusspår som är 1km långt. Det är grus och precis lagom backigt här och där men absolut inga utmaningar.
Jag tänkte mig att jag skulle kunna sätta en klocka på fyra timmar med målet att under de fyra timmarna hela tiden röra mig framåt. Det blir enkelt att ha en liten station med vatten och käk och jag kan växla ner och gå om så skulle behövas. Målet ska vara fyra timmar av framåtrörelse, helt enkelt.

Vad tror du om det?

Kram på dig

Testade kroppen med 10km


Sådär ja!
Nu var det ett tag sedan jag körde löpning eftersom halsen gett sig till känna efter varje liten ansträngning på senare. Igår körde jag ett enkelt set crossfit (inte pass, utan 3 övningar i 8 min) och sedan tränade jag upp bra pump i biceps och triceps. Det fick räcka. Imorse kände jag av det lite grann, men inte så farligt.

När vädret är som det är idag, fuktigt i luften, 12 grader och stilla, KAN jag bara inte hålla mig. Då måste jag ut och träna. Jag körde lugnt och stilla 10km. Det kändes hur bra som helst och det märktes att jag saknat löpningen. Jag har varit som ett barn hela dagen och gått och längtat till att få ta på mig kläderna och ge mig av.

Det finns i princip ett stråk här väldigt nära som är jättevackert beläget vid vattnet. Till vänster sluttar höga klippor och nedanför springer man i skogen mellan klipporna och vattnet. Just nu springer man på en stig som slingrar sig mellan fält av vitsippor och det blå vackra ljuset från havet mellan träden gör att man blir lugn in i benmärgen. Underbart!

Nu återstår att se hur jag känner mig imorgon! Funderar på att ställa klockan och ta en skön powerwalk för det ska ju bli en sån där underbar morgon imorgon bitti!

Jag vägde mig nyss. Jag vill ju gå ner lite av några olika anledningar. Egentligen bryr jag mig inte om vikt och tycker ingen egentligen ska haka upp sig på det, men just nu vill jag gå ner för att se vad jag har lyckats få till där under. Dessutom vill jag känna mig lättare och smidigare.
Förra veckan vägde jag 80,4. Nu vägde jag 77,2 så det går åt rätt håll. Morgonpromenaderna har gjort sitt samt mindre korrigeringar av kosten. Nyttiga frukostar och lunch i princip 100% av tiden.

Må väl och träna med njutning!

Kram på dig

Vänta inte, gör det enkelt men gör det NU.


Samtidigt som varmvattnet rinner längst din rygg på utsidan sprids en rysning av välbehag längst din ryggrad på insidan. Den där varmduschen är svår att avsluta. En liten stund till bara, tänker du. Men den där lilla stunden blir längre och längre och det är svårt att sluta skruva på kranen så att det hela tiden blir lite varmare. Tanken på hur kallt det kommer bli när du kliver ur duschen gör att ännu en rysning går längst din ryggrad.

Det är samma sak för den som vill komma igång med träning. Man inväntar det där perfekta ögonblicket. Det är ju så himla bekvämt att vara där du är just nu och att skjuta fram träningen. I soffan är det mjukt, varmt och skönt. Ute kan det vara lite blåsigt och kämpigt. En liten stund till bara, tänker du. Men den där stunden blir längre och är svårt att motstå att hela tiden hitta nya ursäkter till att inte ta tag i träningen. Tanken på hur jobbigt det är att resa dig ur soffan, ta på dig träningskläder och faktiskt genomföra träningen gör att en rysning av obehag sprids längst din ryggrad.

Ett av de största misstagen man gör som nybörjare är att man vill för mycket för fort. Lite som en hormonsinn tonåring, och det slutar oftast inte bra. Vi är alla små snöflingor i början och vi kan inte jämföra oss med de stora snöbollarna som har tränat i åratal. I stället ska vi börja väldigt lätt som den lilla snöflinga vi är och med tiden bli större och större.

Under powerwalken imorse slog det mig att platsen jag gick på ganska tydligt visar min filosofi. Därför stannade jag och tog fotot till det här inlägget. Det kan ta emot att ge sig ut i den gropiga och backiga stigen, men välj en annan väg i början! Välj den flata, mjuka och vackra plankstigen ovanför den riktiga gropiga och backiga stigen. Gå lugnt och tryggt i början tills du kommit igång. DÅ kan du ge dig ut i terrängen och testa dina vingar. Och titta inte på de stora snöbollarna med skam, utan acceptera att du just nu är en snöflinga, och var stolt över det och att du faktiskt gör något. Se inte det du gör som något litet, utan som något litet i början av något stort.

Jag har kommit långt i min träning. Jag går just nu powerwalks främst för att vakna till och orka med att vara en tålmodig partner och pappa till våra tre barn på 2, 4 och 5 år. För mig finns det absolut inget motstånd i att gå upp vid 06 och ge mig ut på en timmes powerwalk. Jag går väldigt fort och blir i princip aldrig trött. Jag är van vid längre distanser av löpning och är nog en hyffsat stor snöboll, men jag var också en snöflinga i början och har låtit det ta tid att bli bättre, starkare och mer van. Vi måste alla inse att vi bara kan vara där vi är just nu, och att det vi gör just nu för oss framåt.

Den där perfekta stunden att kliva ut ur duschen kommer inte. Det kommer att vara lite kallt. Det där magiska ögonblicket när det är dags att träna kommer inte heller att komma. Det kommer att kännas motigt i början. Men när man väl kliver ut ur duschen och torkar sig känns det inte så farligt som man föreställt sig. Det är ganska skönt att få på sig kläderna och man känner sig fräsch inte alls kall längre. När man väl får på sig träningskläderna och ger sig ut så är det inte så farligt som man trott. Det är faktiskt riktigt skönt!

Så tänk aldrig igen en negativ tanke om det du faktiskt fått gjort. Tänk inte att det inte var snabbt nog, inte långt nog eller inte intensivt nog. Det var något. Om du vågar känna dig riktigt stolt över de små bedrifterna kommer du att bli modig nog att pressa dig själv till de stora bedrifter. Titta på bilden nedan och fundera en stund på hur de här två olika tankarna påverkar deras inre bild av träning.

 

Tankar under en oplanerad vilodag

Du är så duktig! (som dricker morgonkaffet?…)

Jag får ofta att jag är ”så himla duktig” och att jag har ”sån otrolig energi”. Jag upplever det verkligen inte så. Ekonomin rasslar verkligen inte in och jag känner i princip jämt att jag inte gör tillräckligt. Men folk kanske syftar ju också på träningen? Ja, jo … jag kanske är duktigare än medelmåttan där. Men samtidigt går hela min filosofi emot att man är duktig när man tränar. Ordet duktig syftar på att träningen skulle vara något svårt och jobbigt. Att det skulle behövas en uppoffring från min sida som därför gör mig duktig som tar mig tid för träning. Det är just det jag vill bort ifrån, jag vill att folk i alla fall ska ge ett försök att faktiskt tycka att träning är roligt och rimligtvis jäkligt enkelt! NEJ, jag vet, träning är svårt när man inte ännu gett det ett försök, men om man verkligen vågar blotta sina inre tankar för sig själv och inse hur bakbunden man är av en massa olika inlärda mönster och evolutionärt nedärvda instinkter så blir det enkelt. Jag brukar säga så här:

”Svårigheten med enkel träning är att det är svårt att göra träning enkelt och enkelt att göra träning svårt”

Stolthet VS duktighet

Jag pratar väldigt mycket om vikten av att känna sig stolt över sin träning. Det kan ju tyckas ligga en konflikt i att jag inte tycker att jag är duktig när jag tränar men samtidigt är stolt över att jag tränar. Men det är inte riktigt så enkelt.
Det är det generella att träna som jag inte direkt känner mig duktig för att jag gör. Det är en njutning för mig och något som får mig att må väldigt bra. Däremot är jag stolt över specifika prestationer som i sig må vara fysiskt och därför också mentalt krävande. Att springa min första halvmara själv var jag exempelvis stolt över. Det hade jag inte gjort tidigare och det krävdes mycket av mig själv. Men det innebär ju inte att jag för den sakens skull jämställer en halvmara med att rensa, sortera och fixa ihop allting inför årets bokföring. För när jag gjort det känner jag mig duktig! Men jag jämställde inte inte halvmaran med bokföring innan jag gjort den och inte heller nu efteråt.

Att säga att jag är duktig som tränar är för mig som att någon skulle säga att jag är duktig som duschar. Jag njuter av att göra det, det håller mig frisk och fräsch samt mentalt i fas.

Det var den löprundan det …

Idag hade jag gått och längtat efter kvällens löprunda. Jag såg fram emot den fina vårkvällen och mitt möte med endorfinerna. Men jag hade läst fel i kalendern. Sambon jobbar natt och jag är själv med våra tre småbarn. Tjoflöjt! Jag började direkt spåna på vilken typ av hemmaträning jag skulle göra och hamnade i ett dilemma. Jag måste vila min överkropp och vill inte anstränga benen eftersom jag vill vara fräsch inför en längre löprunda imorgon. Därför valde jag att vila ikväll. Det fina med min filosofi Träningstrolleri är att jag inte får ångest för att jag hoppar över ett pass, utan jag saknar det bara. Det är en helt annat sak. Tänk dig att du vaknar på morgonen och ser fram emot en kopp kaffe, men väl i köket upptäcker  du att kaffet är slut. Du står där snopen i morgonrocken och inser att det inte blir något morgonkaffe. Ganska exakt så känner jag. De flesta människor jag känner får istället ångest över att de inte får det där passet gjort. Överstökat. Dvs de känner ett krav på sig att köra passet men måste avstå. Jag känner inte samma krav utan bara en längtan. Den inställningen besparar mig ifrån en massa stress och konfronterar mig inte med negativa tankar.

Jag vet att jag har en väldigt annorlunda inställning och syn på träning, men det är också därför jag har den här sidan. Jag vill så gärna nå ut med mitt budskap och få folk att tänka annorlunda. Men det krävs mer än att läsa ett enda blogginlägg, vilket gör mig frustrerad. De som har fått läsa ca 40 sidor av min förhoppningsvis kommande bok har alla börjat träna och fått en helt ny inställning till träning, så jag vet att det går och fungerar, men jag måste bara förverkliga boken. Det krävs en lång sittning med en person för att de ska förstå. Antingen privat eller via en bok. Eller via den här bloggen! Men då måste man nog läsa allt som kommer och som skrivits.

Jag hoppas jag lyckas peppa DIG iaf!

Kram på dig och var stolt över din träning!

Samla på kvitton

Träningen förändras hela tiden. Med den förändringen måste man hela tiden hålla bilden man har av träning i fokus så att den hänger med och inte utsätts för negativ nötning. Oftast är det enkelt eftersom det hela tiden finns kvitton att samla och fokusera på. Med kvitton menar jag det som verkligen får dig att känna den där underbara känslan som får träningen att framstå som fantastisk. Det kan vara många olika saker som fungerar som kvitton och de förändras ofta.

Det som verkligen fick mig att hålla kvar vid min träning i början var mitt nytänk. Min insikt om att allt handlade om bilden av träning. Det som fick mig att må sådär innerligt bra och som gjorde mig stolt över mina prestationer. Kvittot blev mitt välmående. Sedan följde ytterligare ett kvitto vilket blev de visuella resultaten samt de rent dokumenterade resultaten.
Något som kommit nyligen är de kvitton jag får efter att ha börjat med min blogg och efter att vissa har fått tagit del av min träningsbok som sakta men säkert växer fram. Att höra att man gör skillnad i någons liv är en fantastisk känsla. Numera samlar jag även på de kvittona och värderar dem otroligt högt!

Detta läste jag på FB imorse från min vän och kollega Micke Holmgren. Grym lirare som verkligen har förstått mitt budskap. Han är genomgående positiv och fokuserar stenhårt på sina prestationer och resultat. Det finns lyser liksom träningsglädje och stolthet över honom. Precis som det ska vara!

11 dagar utan träning

Ja, även vi som tränar drabbas naturligtvis av sjukdom, trots att träning självfallet skyddar mot massor av sjukdomar. Så även jag. Jag tyckte att allting kändes väldigt tungt och jag var överlag svag i kroppen innan förkylningen bröt ut. Nu förstår jag varför jag var så svag, vilket är en skön insikt!

I 11 dagar har jag nu pausat från träning och igår på kvällen tyckte jag att jag nog borde testa kroppen. Därför tog jag fram mina löpskor och småpratade lite med dem. Vi har ju inte lärt känna varandra så noga ännu eftersom jag bara hann springa ett löppass med dem innan förkylningen våldgästade min icke ont anande kropp. Men vi kom direkt överens om att göra det vi är gjorda för – jaga endorfiner genom rörelse. Det blev nästan som en hyllning till den nyligan bortgångna Gösta Ekman …

Jag bestämde mig också för att testa ultralöparen Thomas Alms tips (se blogginlägget före detta) om att öka stegfrekvensen och att springa långsamt. Mentalt intalade jag mig själv att jag skulle springa i minst 4 timmar. Oj, vad effektivt det var! Jag blev liksom bara uppvärmd men aldrig det minsta trött. Men jag var inte helt frisk. Efter 4 km hostade jag alldeles för ofta och för fult. Jag sprang dock till 5km och tänkte då bryta. Men sedan kom mitt lite korkade pannben fram och sa att jag måste bli trött. Därför körde jag i högt tempo fram till 6km och stannade sedan. Kanske lite dumt men jag kände ändå att jag hade kontroll. Trots att jag fortfarande är förkyld idag känner jag mig tusen ggr fräschare än före löprundan igår. Det är en märklig känsla av att man ändå rensar kroppen och får den att komma upp i varm. Det kan kanske ligga något rent biologiskt bakom det hela men kan också vara en härlig placebo, vad vet jag? Oavsett är det en skön känsla!

Idag tänker jag inte köra cardio, utan provar att isolera biceps och triceps och se hur det känns. Funderar på att konturera ett nytt armpass med lite nya kombinationer.

Ha en skön måndag och en riktigt glad påsk, mina vänner!
Kram på er!