Backträning i Högdalen

11 dagar kvar

… tills att jag ska springa Huddingeleden som sträcker sig 80 km igenom Huddinges 13 vackra naturreservat. Jag har ännu inte gått in i det mentala som jag kommer att behöva göra. Just nu har jag ganska dåligt självförtroende och sekvenser där jag är helt slut och där hela kroppen värker spelas upp i mitt huvud. Sekvenser där jag i stort sett måste bryta för att det inte går mer. Jag känner ett pirr i kroppen som är lite för obehagligt för att det ska kännas ultimat.

spring runstreak Daniel Karlsson
När jag delar med mig av mina känslor är det lätt att tro att jag inte har någon som helst kontroll, men det stämmer inte riktigt. Jag vet precis vad jag ska göra och kommer snart att göra det. Jag kommer att använda alla mina egna verktyg, de flesta mentala, för att omvandla 90% av den oro och ångest jag känner till ren och skär nyfikenhet, glädje och kamplust. Men just nu låter jag känslorna svalla precis hur de vill eftersom jag vet att jag mår bra av det. Det är ett omskakat pussel och jag låter pusslet lägga sig självt, sakta men säkert. När det börjar dra ihop sig, om ca 5 dagar, kommer jag att själv börja lägga pusslet aktivt.

Nervositet skapar fokus

Känslor av nervositet och förväntan kommer jag aldrig att kunna ta bort, de finns där av en anledning och oftast medför de bara goda saker- såsom att man håller skärpan och fokuserar på uppgiften.

Det går att jämföra det med mitt yrke att stå på scen och vara rolig och underhållande. Jag har aldrig haft något annat jobb, och att gå ut och springa en mil är ungefär lika lätt för mig som ett vanligt gig. Jag kan bli väckt mitt i natten och jag skulle kunna gå upp och leverera helt utan att känna något alls. Det är som att laga mat – en vardaglig ansträngning. Men de större utmaningarna är mer som när man är med i direktsändning i TV eller gör något stort och viktigt gig, då känner man den där nervositeten och oron, som som sagt gör att man skärper till sig. Den oron ska man vara tacksam för.

Varför inte lite höjdmeter?

Igår stod jag som vanligt vid köksbordet och jobbade, när plötsligt en innerlig lust att utmana mig själv infann sig. Jag kom att tänka på att loppet Tre toppar – Tre timmar går av stapeln om en månad och att jag ju faktiskt bort sisådär en kvart ifrån där det hela ska utspela sig. Så jag packade ihop mina saker och begav mig till starten. Jäklar vad tufft det var! Första varvet fick jag springa med telefonen för att hålla koll på var jag var. Jag sprang fel några gånger och det var lite klurigt att hitta. Men en bit in insåg jag att de rödavita snitslarna faktiskt inte hängde där som prydnad, utan markerade var banan gick. Med den insikten kunde jag lägga undan telefonen mera och ägna mig åt löpningen.

Två varv blev det som tydligen då skulle vara 7 km och 560 höjdmeter. (Ett varv 3,5 km och 280 höjdmeter). Jag blev förvånad eftersom det kändes som om jag sprungit ungefär 5 km MAX. Därför kände jag mig riktigt nöjd och estimerade lite snabbt att jag borde fixa den där 6 varven som krävs för att få en medalj. Jag var full av själförtroende. Speciellt eftersom rekordet på banan är 7 varv.

Såhär …
1 varv – får en Tisha.
6 varv – får en fin medalj
8 varv eller fler – får den stora medaljer OCH en direktkvalificering till HighValley50. Man har alltså tre timmar på sig.
Tre toppar träningstrolleri springa

Skjut mig

Senare på kvällen dök plötsligt minnesbilder upp i huvudet där min hjärna lade min sprungna löprunda ovanpå den faktiska banan. Den matchade inte alls. Jag tog fram telefonen och undersökte saken. Suck …

Så här såg min runda ut …

springa Högdalen tre toppar träning

Så här SKA den se ut …

Tre toppar träning löpning

Den uppmärksamme kan se att jag saknar hela rundan till höger om start och mål … Så jag hade missat ca 1 km på varje varv …
Mitt självförtroende är inte lika stort och jag känner mig verkligen inte lika säker på de där 6 varven längre. Kommer jag ens att fixa 4 eller 5 varv?!

spring löpning runstreak

Vilan kommer

Det jag tar med mig var att jag fick till ett bra pass vad gäller höjdmeter och backträning. Jag är lite mör i benen idag vilket jag inte blir av mina vanliga träning, det känns bra. Det som saknas nu innan jag ska springa Huddingeleden är ett långpass. Min tanke är ett pass på 30 km där jag springer väldigt långsamt. Anledningarna är …
1. Träna på att hålla ett lågt tempo.
2. Jag vill vänja mig vid det mentala att vara ute länge.
3. Jag vill inte anstränga mig längre än 30 km.
4. Känslan av att båda ha fått höjdmeter och distans före utmaningen stärker mig mentalt.

Jag har fått några kommentarer om att jag borde lugna ner mig nu, inte springa så mycket och vila inför utmaningen. Att jag borde ägna mig åt s.k tapering. Men eftersom jag springer varje dag kan nog de flesta få uppfattningen att jag tränar stenhårt, vilket inte är fallet. Jag har tagit det relativt jättelugnt. Så det här känner jag att jag behöver före utmaningen. Inte så mycket för det fysiska utan mest för det psykiska.
Så, när jag i imorgon eller i övermorgon har varit ute och lågpulsat länge i 30 km kommer jag att gå in i fasen mental och praktisk förberedelse. Då ska jag samla ihop och köpa allting som behövs. Utöver det ska jag använda mitt tränignstrolleri på mig själv för att få varje cell i min kropp att längta efter utmaningen. Jag ska inte kunna tänka på utmaningen utan att le från öra till öra.

Kram på dig

Jag blickar uppåt mot utmaningen

Det närmar sig

Idag är det exakt femton dagar till min utmaning att springa hela Huddingeleden som är cirka 80 kilometer. Så hur känner jag inför det då? Det är ganska många blandade känslor. Jag har inte det bästa självförtroendet när det gäller tunga fysiska utmaningar, så jag är oerhört ödmjuk inför uppgiften.

Jag har funderat mycket på vilken attityd jag ska gå in med. Just nu känner jag mig som en extrem underdog och varifrån det kommer vet jag inte riktigt. Kanske för att detta är min första riktiga ultra-utmaning och för att jag utifrån tidigare erfarenhet förstår att det kommer att bli extremt tufft. Huddingeleden är väldigt kuperat på sina ställen och innehåller också tuffa tekniska partier. I stort sett alltihop går i trail/terräng.

Min träning

Jag borde absolut ha tränat mer, det vet jag. Jag är i helt okej form, men någonstans känner jag att det inte räcker för den här utmaningen. Visst, jag kanske tar mig i mål, men det kommer inte att vara snyggt och snabbt.

Jag har egentligen bar fått till två huvudsakliga träningspass som jag känner har gett mig något.

Svartsö (41,2 km)

Runstreak Svartsö

För ca tre veckor sedan sprang jag ett knappt maraton (41,2 km) i skärgården. Det kändes ganska okej men jag var riktigt trött vid 38 km. Jag gick upp tidigt och tog båten till Svartsö. Jag lade till båten vid lanthandeln och sprang sedan fem varv runt sjön. Varje runda är ungefär 9 kilometer av relativt kuperade grusvägar och sisådär en tredjedel går på trail med några tekniska partier. Jag tror att jag fick ut bra träning av stigningarna och den varierande terrängen.

Huddingeleden (21,2 km)

Runstreak löpning

Den här kvällen tog jag mig an en sträcka på ca 9 km där det mesta är kuperad och teknisk terräng. Jag sprang sträckan åt ena hållet tills jag kom hem igen. Det varvet sprang jag väldigt fort. Jag flög utför backarna och jag krigade stenhårt uppför, saktade aldrig ner. Väl hemma fyllde jag på vätska och hämtade en pannlampa och sprang sedan samma varv tillbaka åt andra hållet. Den här gången i betydligt lugnare tempo. När jag var färdig efter ca 18 km sprang jag drygt 3 km på asfalt.

Under den här löpturen testade jag att dricka 125 ml Maurten efter varannan km. Min upplevelse var att jag verkligen toppade min energi hela tiden och att jag var tokstark hela vägen igen. Jag blev aldrig trött och jag är fortfarande förvånad hur hårt jag kunde pusha mig själv de första 9 km i den terrängen som det faktiskt handlade om. 2:16 timmar i terräng, inklusive stoppet hemma, är bra för att vara jag. Det känns bra!

Vad hinner jag med?

Jag skulle behöva få till ett pass på 30 km där jag verkligen försöker att vara ute länge i lågtempo. Tanken är att ställa in en varning på klockan när jag kommer över 06:40-tempo så att jag verkligen får jobba på att slappna av, eftersom jag har en tendens att tro att jag ligger på runt 06:30-tempo och upptäcker att jag snarare närmar mig 5-tempo. Men det är som sagt bara femton dagar kvar nu, och jag vill få in minst fem dagar av enbart pass på 2 km varje dag, just före starten.

Planen

Huddingeleden runstreak löpning
Tanken är att börja västerut och att gå i mål hemma i Trångsund/Skogås österut.

Den är ganska enkel. Jag tänker försöka springa så lätt som möjligt. Jag kommer att ha på mig en väst som jag laddar om efter olika sträckor. Tanken är att bara springa med fyra stycken småflaskor på 125 m Maurten i varje. Utöver det har jag med med telefon, powerbank, och lite småsaker som snacks, plåster, glidmedel och annat praktiskt.

Martin Lundström kommer att ansluta vid de olika stoppen som är utmärkta på kartan ovan. Han kommer att ha med sig lite weinerbröd och hamburgare och annat som jag kan stoppa i mig.

Vad gäller skoval är jag fortfarande kluven. Jag vill ju ha mina Altra Paradigm 4.0 så mycket som möjligt om det är grusvägar och asfalt, men när det är mer tekniskt vill jag ha Altra Lonepeak 4.0. Jag ska försöka titta på kartan och ta ett beslut utifrån den terräng jag tror mig kunna läsa av väntar mig.

Övriga tankar

Jag känner att detta är en avgörande utmaning för min framtid vad gäller löpning. Jag är öppen för att jag klarar det bra mycket bättre än väntat, men i mitt huvud spelas ofta en film av brutal kamp upp. En kamp där jag inte vill vara med längre och är nära att ge upp. Ibland ger jag upp. Det känns ärligt talat som om den här utmaningen kommer att ge mig en tydlig indikation på var jag är i mina ultradrömmar, och även så pass dräpande tydligt visa vad jag faktiskt är gjord av, och om jag kommer att satsa vidare på ultralöpning eller om jag taggar ner. Skrämmande faktiskt.

Jag har också känslor av att vara extremt fjantig. Det är 80 km. Det ÄR ingen monstersträcka i ultravärlden utan snarare bland de kortaste man kan springa. Man blir ju helt knäpp av distanserna när man umgås i ultrakretsar, det är jag medveten om. När jag ser andra springa 90 km, 160 km och 320 km, känner jag mig faktiskt larvig som ojar mig så mycket för ynka 80 km. Men jag måste också acceptera att jag inte ÄR någon ultralöpare än. Detta blir min första riktiga utmaning och vem vet vad som väntar? Ja, så är det faktiskt – den här utmaningen kommer att avgöra om jag är ultra eller ej.

Just nu är jag ganska långt ner och blickar uppåt mot utmaningen.

Kram på dig

 

Exakt vad räknas som en runstreak?

Runstreaken sprider sig

Det är verkligen häftigt att se hur konceptet runstreak på senare har börjat blomma ut och bli ett fenomen. Ellen Westfelt sprang länge i det tysta utan att någon egentligen kände till det. Men när fler och fler började haka på började saker hända. För det är ju ofta så med olika trender och annat – grytan sjuder länge innan det till slut börjar koka så att doften sprider sig till grannskapet.

Just nu känns det som om doften precis har börjat sprida sig till de närmaste grannarna, kollegorna och bekanta. Det är en rolig utveckling att få ta del av!

Eftersom jag har sett vilket effektivt redskap runstreaken är för att få in livsviktig rörelse i människors liv, har det blivit ett stort mål för mig att få doften att sprida sig så långt som möjligt. Runstreak är effektivt på grund av sin relativa enkelhet och den psykologiska faktorn med att siffran ökar varje dag. Om det är någonting vår hjärna älskar så är det att följa mönster och fortsätta i samma spår. Dessutom är den där ökande siffran väldigt enkel att bli stolt över eftersom den svart på vitt visar vad du faktiskt har åstadkommit.

Runstreak träningstrolleri Daniel Karlsson

Men vad räknas som en runstreak?

 

Men det finns en grundfråga som blir allt vanligare eftersom antalet utövare ökar. Det är frågan om vad som räknas som en runstreak. På senare har jag fått frågan själv och sett den på olika stället på nätet. Därför vill jag nu ge min syn på det hela.

Egentligen är det inte en fråga utan flera som handlar om samma sak, nämligen vilka olika former av rörelser som kan räknas som runstreak. Någon frågar om tisdagens innebandyträning kan räknas som en runstreak. Någon annan undrar om den tre timmar långa kajakpaddlingen kan ersätta löpturen. En tredje undrar om omvägen till busen på 1,3 km räknas. Samma fråga men i olika form – EXAKT vad räknas som en runstreak?

 

Nedan ser du den officiella definitionen av vad konceptet innebär.
(Saxat från https://www.runeveryday.com)

Runstreak international

 

Utifrån den här definitionen borde de flesta frågetecken räta ut sig.  Men inte helt. Nej, paddlingen borde inte räknas eftersom det inte innefattar löpning. Men innebandyn som enligt klockan visar 3,7 km löpning borde väl räknas? För mig finns det ett enkelt svar samtidigt som det är lite komplicerat. Jag känner mig ärligt talat schizofren när jag svarar på det här, av flera anledningar. Dels eftersom jag har olika typer av mening om mål med min runstreak, och dels för att jag är konflikrädd.

runstreak träningstrolleri

Mer rörelse!

Jag brinner för att få ut rörelse till folket. Mina ögon tåras bokstavligen varje gång någon tackar mig för att jag fått dem att komma igång. När de förklarar hur bra de mår känns det rakt in i hjärtat.

Med det som utgångspunkt vill jag vråla att precis ALLT räknas som runstreak! Cykla enhjuling iförd en björndräkt och du är en runstreakare! Bara du får upp pulsen en liten stund så är du en vinnare, är väl egentligen det jag vill säga. Men det finns också sidan inom mig som värnar om konceptet runstreak på ett annat sätt. Jag vill behålla runstreakens grundkoncept och låta det vara vad det faktiskt är. Då blir det svårt att låta vad som helst slinka igenom och räknas, och jag tycker att jag har bra argument för det.

Värna om stolthet

I min träningsfilosofi är stolthet basalt. Något som jag skriver utförligt om i min bok Runstreak. Stolthet får man genom någonting genuint och äkta. Ju tydligare din bedrift är desto starkare stolthet genererar den.
Tänk dig tre syskon, A, B och C (Deras föräldrar hade idétorka), som ställer upp i ett lopp på 5 km. Ingen av dem klassar sig som löpare.

A) Väljer att promenera hela loppet.
B) Växlar mellan att gå och springa.
C) Springer hela loppet.

Här menar jag att A känner minst stolthet. B känner mer stolthet än A, men mindre stolthet än C. C får således ut mest stolthet från loppet. Det har att göra med den bedrift man innerst inne är medveten om att man uppnått. Samma anledning som varför en person som fuskar aldrig kan uppleva samma stolthet som någon som vinner genom att följa reglerna. Trots att ingen märkte av fusket. Helt enkelt en värdering som vi alla gör inombords, där vi har många vågskålar. Exempelvis samvete, jämförelse av prestation och vetskap om faktisk potential.

Min poäng är att om en person börjar räkna med 1,5 km sprungna kilometer, kommer det att tära på den totala stoltheten som är så galet viktig. Personen kommer att ha en bakomliggande vetskap om att det ibland blivit lite otillräckligt. Det blir inte lika svart på vitt vad man har gjort.
Vi förtjänar att vara stolta! Ingenting blir bättre av att vi kortar sträckan eller börjar räkna med något ”typ löpmässigt”.

Runstreak träningstrolleri löpning

Behåll gränserna och ramarna

Jag tror inte heller det är bra att räkna med prestationer som är fysiskt mer krävande än 1,6 km löpning. Vår hjärna gillar att svart på vitt se enkelhet, och om jag hade hoppat över löpningen vid några tillfällen och istället räknat med åtta timmars trädgårdsröj, hade det tärt på min helhetsbild av min runstreak. Den hade blivit grumligare och inte lika tydlig. Gränserna blir flytande och det blir mer en form av en rörelse-streak … ish.

Det finns också ett kollektivt ansvar, anser jag, att bevara konceptets faktiska definition eftersom en förändring av definitionen direkt påverkar utövarna.
”Jaså, kör du en runstreak? Kör du minst hundra meter eller är det minst 3 minuter rörelse du kör med?” är ingen fråga jag önskar ska bli för vanlig. En liknelse är när mindre seriösa organisationerna i olika sporter dyker upp. De som utnämner sina egna SM- och VM-titlar med mera. Det får ofta effekten att begreppet och titeln urvattnas, vilket jag inte vill ska hända när det gäller runstreak. Min vilja, mål och önskan är att alla ska veta exakt vilka bedrifter som ligger bakom en runstreak.

Personlig touch

Men Ellen som har uppfunnit sin egen form av runstreak där hon springer minst 20 minuter? Nej, hon har inte tummat på definitionen. Hon har antagit runstreakens grundläggande premiss om 1,6 km per kalenderdygn och lagt på ett personligt mål om minst 20 min per dag. Hon har alltså inte på något sätt försökt sänka minikravet.

För att summara är jag helt för att man springer så ofta man kan, och att man på de dagar man inte får till det, lägger till andra former av rörelse. Men då är det ingen runstreak utan en rörelsestreak. Något som jag tokhyllar eftersom det är något genuint fantastiskt.

Jag lägger ingen värdering i vad som är bättre och sämre, men en runstreak har sina ramar som jag tycker att man ska behålla. Det är bra om de är tydliga. Både för kollektivets intresse och för att utnyttja runstreakens starka drivkraft för individens skull. En spade är en spade? Helst, och om du lyckas få bort stenen med en kratta så är det givetvis lika bra. Men krattan blir ingen spade.

Runstreak löpning

En parantes av löpning i vardagen

Min syn att se på löpning är att jag får idén om löpning, byter om och genomför passet. Min gräns har jag satt till minst 1,6 km. Sedan årsskiftet 2018 har jag dock rundat upp till 2 km. Men skulle något inträffa som gör att jag endast klarar 1,6 km så är det såklart fine, dock inte kortare.
Jag ser mitt runstreakpass som en parantes i vardagen där jag ägnar mig åt löpning i minst 1,6 km. Därför skulle jag inte räkna med en omväg till bussen där jag joggar iförd kostym. Det är nämligen inte vad jag definierar som löpning. Det är bara att springa till bussen. Om jag skulle räkna med all form av löpning jag gör under en dag hade utmaningen inte genererat samma stolthet. Det hade definitivt inte varit lika krävande. Därför hade det inte heller genererat samma tillfredställelse. Så, personligen eftersträvar jag den där parentesen i vardagen då jag ägnar mig fullt åt löpning för löpningens skull. Det ger mig, personligen, mest. Men min vilja är att du ska ägna dig åt det som ger dig mest.

Jag hoppas verkligen att min poäng framgår och att det inte handlar om att förringa någons bedrifter … för jag är som sagt konflikträdd …

Kram på dig

Om du vill läsa mer om min bok Runstreak – att springa varje dag kan du klicka på bilden nedan.
Runstreak löpning Daniel Karlsson