Runstreakens mañana-mentalitet

Igår blev det stressigt för en viss löpare. Jag. Familjen var ute i skärgården medan jag själv vaknade hemma i huset i mer bebodda trakter. Jag hade en del att pyssla med i form av vattning, komma ihåg att ta med olika saker hemifrån, åka och handla och hämta ut paket. Som vanligt var jag tidsoptimistisk och det blev riktigt stressigt. Jag hann i alla fall slänga i mig en pizza innan jag tog bilen till Boda brygga. Det var på håret att jag hann med båten.

Runstreak dag #491

skärgård vackert löpning

Väl ute på ön kunde jag varva ner. Jag verkade ha fått med mig allt som skulle med och jag kunde slappna av. Var riktigt slut i kroppen och jag blev faktiskt trött bara av att tänka på att ta ett enda löpsteg. Jag ville bara sätta på Koppången med Kalle Moraeus och krascha i fotöljen med utsikt över skärgården. Men jag ville också öppna en kall och god rackare, vilket såklart medförde att jag trotsade motståndet och tog itu med den där löpturen. Eftersom jag hade sprungit 490 löpdagar på raken skulle jag nog även klara av dag 491, tänkte jag. Jag är ju trots allt en löpare.

Tunga ben

Tunga ben löpning

Det var egentligen inte löpningen som inte lockade, det var snarare den där fotöljen som lockade. Det är en väldig skillnad. Att känna mig tung och seg har jag varit med om förut och det är motigt, men inte mer än så. På med löpargrejerna och ut. Jag valde att springa från vår ö, över till Trångholmen och längst ut på dess brygga på udden, för att sedan vända tillbaka. En vacker och trail:ig tur på ungefär 2,8 km.

Varje steg kändes enormt tungt. Som det kan vara för alla löpare ibland. Det var som att springa i en sån där dröm när man knappt kommer framåt. Jag tittade på klockan och skrattade åt mig själv och mitt tempo. Det var regnigt och dystert ute vilket matchade min känsla perfekt. Efter en liten stund sprack det upp och jag kände solen mot ryggen. Även det matchade min känsla av att det kändes tungt men, MEN, jag GÖR det. Jag springer ändå. Lite så är det med runstreaken – ena dagen är det molnigt och nästa dag är det soligt.
Fortsatte att le hela vägen hem. Vilken katastrofrunda rent prestigemässigt!

I duschen började jag fundera lite på det där. Jag hör ofta löpare beklaga sig över de dåliga dagarna och det påverkar dem ofta negativt på ett plan som inte alls känns roligt. Några jag har pratat med har verkligen ångest över de dåliga dagarna. Jag har noterat både det och att jag själv i princip aldrig är direkt brydd över sådana dagar. Grunden till det är min runstreak och vad det medför.

Mañana mañana

Eftersom jag springer varje dag uppstår inte samma press på varje pass, såsom när jag sprang två eller tre gånger i veckan. Då kände jag en form av egensansvar för att varje löprunda skulle ge mig något och att jag skulle prestera. När det inte uppnådde förväntningarna blev jag missnöjd och illa till mods. Det är något jag märker drabbar väldigt många löpare och jag tycker att det är så tråkigt att höra.

Jag vet att det finns många härliga människor som inte springer varje dag och som ändå har en fantastisk syn på sin löpning och som lätt kan ta motgångar med en klackspark. Om du är en sådan person så är det givetvis förträffligt och fulländat på något vis, men min erfarenhet säger mig att det oftast ändå inte är fallet. Definitivt inte när det gäller mig själv. För mig innebär min runstreak att jag känner den där mañana-mentaliteten fullt ut. Det vill säga att jag skrattar åt min dåliga prestation och vet att det kommer en ny löprunda imorgon. Den dåligt löprundan där och då är inte lika viktigt i sammanhanget, som den hade varit om jag sprang mindre frekvent.

Rutin är kunskap

runstreak löpning

Det finns också en annan positiv aspekt med min runstreak vilken är att jag får en enorm rutin och förståelse för min kropp och hur den reagerar vid olika former av löpning vid olika tillstånd. Igår var det inte jättesvårt att förstå att min stress, den missade frukosten och pizzan som knappt hunnit lägga sig, låg bakom hur jag kände och mådde. Men det finns givetvis dagar då man inte direkt kan härleda en dålig känsla till något så uppenbart, och då är det otroligt skönt att kunna skratta och tänka: ”Mañana, mañana”

Kram på dig

”Hur håller du dig skadefri?!”

Det finns många frågor som är ständigt återkommande när folk får nys om att man springer varje dag. En av dem är hur man kan springa varje dag utan att bli skadad. Därför tänkte jag lite kvickt gå igenom hur jag ser på det hela och hur mina hypoteser och övriga tankegångar går.

Frustrationen

En stor del av mig blir frustrerad när jag får den där frågan. Den stora anledningen till den känslan är att jag vet vilken enormt skruvad bild av löpning som valsar omkring. Det finns så många felaktiga uppfattningar om att man måste ha exakt rätt utrustning, veta exakt hur man ska springa och kunna en massa om ditten och datten. Jag vet själv hur det är som nybörjare – man tittar på andra löpare och känner sig underlägsen och vilsen. Man kan ingenting om utrustning, och teknik eller filosofi. Jag vill bara be alla släppa allt det där.

Spring och må bra!

Jag har så många gånger stått vid starten på lopp och sett folk som ser hur spänstiga ut som helst. De har proffsig utstyrsel märkt med häftiga klubbnamn och de värmer upp som proffs. Deras ögon glöder. Själv har jag stått där i min tshirt köpt för 69 kr på Stadium. Det står ingenting på den. Den är bara röd. Mina ögon är snälla och jag känner att jag backar och vet min plats. När starten går susar de iväg före mig in i skogen. Men efter halva loppet är jag ikapp och springer om många av dem. Nej, jag är inte kaxig eller överlägsen på något sätt. Jag vet bara att allt inte alltid är vad det ser ut att vara, och att man kan springa i nästan vad som helst. Det kan du också, och du behöver inte vinna någonting. Du behöver inte ens prestera enligt något särskilt mått. Du behöver bara springa och må bra. Du behöver inte VINNA eller ens komma i mittfältet. Du kan förlora! Springa och må bra och du har vunnit!

Löpare runstreak Daniel Karlsson
Jag och frugan före start. Jag visste att jag skulle komma sist. Alla var vana orienterare och klubblöpare. Jag kom på ca 20 placering av 46.
Skador inom löpning

Visst, det förekommer mycket skador i löpning precis som i alla sporter, men jag är övertygad om att det inte skulle behöva vara så. Min uppfattning om skadorna, enbart baserat på vad jag hör och läser om, är att de mest skadedrabbade är de som utövar löpning på en mer seriös nivå. Bland de som är amatörer tycker jag att de som satsar på hastigheter är mest drabbade. Jag skulle nog vilja säga att det är så det förhåller sig inom de allra flesta former av idrott.

Målet är rörelse

Jag tycker därför att rädslan för löpning är överdrivet obefogad. Speciellt när det handlar om att få in rörelse i livet hos människors som normalt inte rör på sig alls. Löpning kan vara hur långsam, lugn och skonsam som helst. Bara det blir rörelse av det! Och tro mig, det är skitkomplicerat att springa utan att röra på sig.

Trots allt, är det oerhört många människor som ägnar sig åt löpning. I Sverige har det på senare tid verkligen skett en explosion av utövare, vilket givetvis är hur roligt som helst. De flesta av dessa är helt vanliga motionslöpare som har insett hur mycket bättre de mår av att röra på sig. Mitt mål har blivit att fler ska komma till exakt den insikten, och det är verkligen inte så enkelt som man kan tro. Men det här blogginlägget skulle inte handla om det.

1. Tänk långsiktigt

När jag berättade för min fru att jag skulle skriva ett blogginlägg om hur jag kan hålla mig skadefri när jag springer varje dag, svarade hon snabbt: ”Det är ju för att du springer varje dag … ”

Och visst har hon helt rätt. Kanske snarare beror det på sättet som jag springer varje dag på. När jag bestämde mig för att inleda en runstreak hade jag sprungit i några år. Jag hade som mest sprungit 20 km och jag hade sprungit ganska frekvent. Jag hade en lång period där jag sprang varannan dag. Ibland varje dag i någon vecka.

Så, löpning var verkligen inte främmande för mig. Trots det, ingick jag ett strikt avtal med mig själv om att ta det jättelugnt en långt tid i början. Visst, min första runda var på 10 km vilket kanske många klassar som ett långpass, men efter det taggade jag ner avsevärt. Jag sprang ofta rundor på max 3 km. Många gånger höll jag mig till minimigränsen på 1,6 km per dag. Trots att det kändes fjuttigt ibland och att jag visste att min potential räckte långt mycket mer än så, tänkte jag långsiktigt. Det är mitt först tips – tänk långsiktigt. Våga att inte prestera varje gång.

Runstreak Daniel Karlsson
Min första runstreakdag. Att jag har fortsatt att springa varje dag sedan dess är ofattbart även för mig.
2. Variera din löpning

Jag tänkte också på att variera underlaget. Jag sprang ibland kort på asfalt och längre i skogen. Ibland blev det tvärtom – kortare skogspass och längre turer på asfalt. Ibland blev det pass på blandat underlag och ibland helt i terräng eller helt på asfalt. Allt för att skapa variation så att min kropp inte gick igenom samma sak dag ut och dag in. Varken fysiskt eller mentalt.

Löpning runstreak
En sen kväll i skogen där jag trivs som allra bäst.
3. Var smart

Mitt tredje tips är att vara smart och att analysera. Känn efter och analysera hur du påverkas av olika tillstånd i förhållande till olika typer av löpning. Hur känns det att springa en långsam 5 km när du känner dig lite trött i vaderna? Blir det bättre av att korta ner eller spelar det ingen roll? Kanske ska du ta två dagar med minimigränsen 1,6 km varje gång dina ben känns trötta? Känn efter och var smart!

När jag pratar om det här är det nästan alltid någon som menar att det kanske är bättre att helt strunta i att springa om man är sliten. Varför ens springa 1,6 km? Det ger väl knappast något? Ja, där är man tillbaka på runstreakens grundfilosofi vilket är en mycket större bild än så. Varje pass har inte samma vikt och starka krav på träningseffekt som passen har när man exempelvis springer två gånger i veckan. Det är också styrkan med runstreaken som jag ska skriva om i nästan blogginlägg.

4. Rutin!

Det fjärde och sista jag vill nämna är just det som min fru sa – nyckeln till att klara av att springa varje dag är att springa varje dag. Varje dag säger jag till min kropp att det är just den här rörelsen som gäller. Varje dag ger jag den chansen att långsamt anpassa och förbättra sig. Eftersom jag springer varje dag blir det aldrig en chock för min kropp. Det blir aldrig någon märklig överraskning och jag lär känna hur min kropp fungerar med löpning på ett sätt som jag aldrig skulle komma i närheten av om jag sprang två eller tre gånger i veckan.

Ultralöpare runstreak Daniel
Efter ett skönt terrängpass med inslag av mycket klättring. I skogen trivs jag som bäst.

När jag hade tagit det lugnt i sisådär sjuttio dagar började jag öka distanserna allt mer. Jag ställde enkla frågor till min kropp och jag lyssnade på svaren. De små skador och slitningar jag varit med om har aldrig oroat mig. Jag har haft full koll på dem och jag har kunnat fortsätta springa. Jag har lärt mig hur jag ska anpassa mig i form av distans, tempo, skor, teknik och mycket annat. Återigen, detta just eftersom jag har sprungit varje dag.

Välkommen!

Nej, man behöver inte springa varje dag för att vara skadefri. Man behöver inte springa varje dag för att må bra. Man behöver inte springa varje dag för att vara någon form av ”äkta löpare”. En löpare är någon som springer, och det fina som jag fullkomligt älskar med löpningen, är att det finns ett rum för alla.

Det finns ett rum för de som vill springa 100 meter så fort de bara kan, ett rum för de som vill klättra över hinder och kasta sig i gyttja, ett för de som vill bli bäst på maratondistansen och ett för de som vill springa ultradistanser såsom 16 mil och mer. Det finns ett rum för de som vill jaga sina tider och för de som bara vill komma ut och andas. Min dröm och önskan är att fler skulle acceptera att det är så och att fler upptäckte slottet av löpning med alla dess rum. Det är vackert, och min upplevelse är att i princip alla inneboende är väldigt välkomnande och hjälpsamma.

Kram på dig!

Löpning i Ludvika

Mot Ludvika! Nej, vänta, vi börjar från början …

Igår vaknade jag av larmet vilket är ovanligt ute i skärgården. Normalt brukar vi vakna av högljudda barn som bråkar om vilken centimeter i soffan vem får röra och inte. Eller vaknar vi av att någon har fått tag på fjärrkontrollen och testar maxvolymen på TV:n. Med andra ord vaknade jag lugnt och sansat av ett alarm …

träningstrolleri Daniel Karlsson löpning

Gig-tajm

Det var dags att bege sig mot fastlandet där det bor andra människor, för att åka in och låtsas att jag besitter magiska förmågor. Ja, jag jobbar ju faktiskt som trollkarl. Jag skulle till Dalarna och närmare bestämt Ludvika och köra ett gig mitt på storgatan. Jag tog båten till Boda brygga för att göra ett båtbyte med frugans bror som skulle ut till ön med sin familj.

Äta bör man …

I bilen kom jag på att jag inte hade ätit frukost men tänkte att jag skulle ha en timme hemma innan jag åkte vidare mot Ludvika. Den timmen flöt på snabbt då jag gick och pysslade med allt annat här hemma. Vattnade ute och inne och matade fiskar bland annat.

Ungefär i närheten av Västerås slog det mig ännu en gång att jag inte hade ätit. Men jag ville komma fram i tid så jag körde på. Det blev faktiskt ingen mat före giget heller. Jo, en dammsugare och en vaniljdröm …

Platt mat

Giget gick strålande och jag rådfrågade ljudteknikern om löpspår i Ludvika. Jag fick några olika tips men fastnade för Högberget. Det lät … högt och bra! Jag är ingen fan av elljusspår egentligen efter det liksom är ”gjort” för löpning. Jag vill springa där andra normalt inte springer, hitta mina egna vägar och göra MIN grej liksom.

På vägen till Högberget noterade mitt periferiseende en pizzeria. Lillhjärnan rådfrågade min mage som skickade en signal och förfrågan upp till hjärnan gällande att bromsa, svänga in och stanna. Men jag tänkte att jag ju kunna äta efter löpturen. Efter att jag stannat bilen och funderat en stund vann ändå magen. Jag smällde i mig en stor pizza och körde de sista hundra metrarna till Högberget och bytte om.

Högberget Ludvika Runstreak löpning

En skön tur

Jag började följa elljusspåret som ringlade sig lugnt och fint runt och uppför berget. Men det var riktigt snällt ändå, så jag tog några avstickare in i skogen och sprang mera rakt uppför i terrängen. Överlag en riktig härligt tur.

löpning runstreak Daniel Karlsson

löpning terräng traillöpning

Högberget Ludvika Runstreak löpning

Att turnera runt med mitt trolleri passar min löpning som handen i handsken. Jag får se nya miljöer och ofta springa på helt nya ställen. Nu kan jag t.ex. säga Högberget, Ludvika – CHECK!

Kram på dig

 

Tacksamhet för att jag KAN

Det har blivit många turer till Gällnö för att bada i vår favoritinsjö. Men det har också blivit några ensamma turer dit för att springa. Den här gången blev det en längre tur som var så pass rofylld att det kändes som en saga.

Fullständigt otrolig och magisk miljö!

Jag sprang över blomsterängar och grusvägar som ringlade genom sagolika bostadsområden. Sprang över ängar och hagar, över gärdesgårdar och in bland betande kor.

Gällnö löpning

Gällnö runstreak löpning

Gällnö löpning runstreak

Gällnö löpning runstreak

löpning runstreak ormbunkar skog

Jag sprang på skogsstigar längst med vattnet och jag sprang i prasslande bokskogar. Alltmedan stora färggranna trollsländor flög runt benen på mig.

Gällnö löpning runstreak

Det är exakt sådana här ögonblick  som jag kommer att tänka tillbaka på i vinter när kylan biter biter in i märgen. Det är sådana ögonblick jag kommer att tänka tillbaka på när jag inte längre kan springa.

runstreak Daniel Karlsson löpning

När jag ser människor i min egen ålder (och ofta bra mycket yngre för den delen) som aktivt verkar kämpa för att nå det stadiet, gör det ont. Varje gång jag får höra att jag har inspirerat någon till rörelse infinner sig en väldigt skön känsla. Att få uppleva de miljöer jag upplevde idag, till fots, känns som en del av svaret på den eviga frågan om meningen med livet.

De här små äventursrundorna är bara för underbara. Att inte veta vad som finns runt nästa krön, inte veta vad som döljer sig bakom skogen och runt husknuten. Det är verkligen en tillfredställande och mentalt aktiv form av löpning. Jag önskar att fler kunde upptäcka äventyrslöpning och ge det ett försök. Det fungerar även för dig som inte klarar av att springa så långa sträckor eftersom man kan välja att gå precis när man vill. Det är rörelsen och upplevelsen som är i fokus! Jag anser att det finns för mycket tankar kring träning i sig, vilket gör att många inte inser att det är träning de ägnar sig åt. Man tror att det inte räcker, att det är för lite och inte effektivt nog. Ge dig ut. Rör på dig och var STOLT och NJUT!

Kram på dig

Vacker löpning under ”Sthlm10”

Ska bättra mig …

Ursäkta att det har varit lite tyst på senare men jag har försökt ta någon form av semester. Jag vet inte om jag har lyckats mer än att skriva mindre regelbundet, men vi har haft det bra i alla fall. Jag är fortfarande i semesterbubblan men tar ändå tag i några bloggposter nu. Först ut blir loppet Sthlm10 som jag och sambon sprang och gillade skarpt!

Löpning sthlm10 runstreak
Jag tänkte ta en selfie med min bib, men jag blev photo-bib-bombad.
Förväntningar

Jag hade faktiskt noll förväntningar på det här loppet och jag springer det mest eftersom vi vill springa alla fyra loppen av Sthlm Challenge. Jag tror dock inte att det var ringa förväntningar som gjorde att vi verkligen gillade loppet, utan det var nog mest troligt på grund av arrangörernas väl utförda jobb och den vackra banan vi sprang. Sambon har knäproblem så vi bestämde oss för att springa lugnt och skönt. Sakta och njutfullt. Den planen höll vi och vi sprang på runt timmen.

Starten och banan
Sthlm10 träningstrolleri runstreak
Bild lånad av sthlm sthlm10.se

Jag har nog aldrig varit med om ett lopp så flöt på så smidigt som Sthlm10. Vi kom fram, gick på toa vilket gick hur smidigt som helst, gick till starten och sprang till mål.

Sthlm10 löpning
Bild från vårt perspektiv före start.

Eftersom jag visste att vi skulle springa i lugnt tempo gjorde jag ett experiment och andades bara genom näsan hela loppet. Munnen stängd. Det gick hur bra som helst och jag blev faktiskt aldrig andfådd. Det var bara lugna och långsamma andetag hela vägen.

Sthlm10 runstreak löpning
Minuten före start. Jag och Ann-Elise och ett gäng påskfirare!
Hylla dig själv!

Några pratade vid ett tillfälle om att det var dags att koppla på pannbenet och jag såg att det började slutta uppåt. Jag vill VERKLIGEN inte låta skrytsam, men vill verkligen mena att jag som traillöpare verkligen inte reagerade så som många övriga. Många stannade och började gå. De flåsade och satte händerna i midjorna.

västerbron sthlm10 runstreak
Löpning uppför Västerbron där många grinade illa. Ann-Elise var stark hela vägen!

Sånt ska man ta tillvara på enligt min träningsfilosofi. Jag är 40 år och runt omkring mig gick massor av människor bra mycket yngre än mig, hyperventilerande medan jag sprang helt utan ansträngning. Jag tyckte faktisk inte ens att det var backigt. Visst, det gick lite uppför men inte mer än det var det tyckte jag att det var under detta Sthlm10. För dig som inte känner till min filosofi kan jag säga att det inte går ut på att förnedra andra som är sämre löpare utan att stärka dig själv och ta tillvara på varje positivt kvitto du får på att du faktiskt är duktig. Jag kände mig duktig. Att min träning har givit resultat. De runt omkring mig är lika fantastiska med eller utan mina inre tankar. Jag hyllar dem! Det handlar uteslutande och enbart om att peppa sig själv.

Överlag var det flack asfalt och jag förstår varför det är en snabb mil där många slår personligt rekord.

Väl i mål var det ingen trängsel och även där fick allting som smort. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det förutom att det var fantastisk enkelt. Bra jobbat  samtliga involverade!

Kram på dig!

Ultraintervallerna närmar sig …

Mitt självförtroende är absolut inte med mig trots min ihållande runstreak. Just nu känns det lite som att jag inte vill springa intervallerna utan istället ha dem sprungna. De känns skrämmande tunga och inför mitt inre ser jag ännu ett misslyckande.

Det går alltså ut på att springa en mil med start varje tredje timme under ett dygn. En ny mil ska alltså påbörjas vid kl 00, 03, 06, 09, 12, 15, 18, 21. Det blir totalt åtta mil och ett dygn med oerhört lite sömn.
Jag har tidigare testat att springa fyra av intervallerna, men då vid klockslagen 09, 12, 15, 18. Inför den sista fick jag någon komplikation med mina fötter som värkte något makalöst. Det var en tung mil, men jag tog mig i mål.
Så, för någon någon dryg månad sedan gjorde jag ytterligare ett försök som gick fullständigt åt fanders då jag fick ont i ett knä redan efter 7 km. Efter 32 km gav jag upp och erkände mig besegrad. Att halt-springa är inget att rekommendera.

Träningen

Jag har varit ganska duktig vad gäller träning. Jag har kört en kort träningsperiod med några medellångturer på runt 19-21 km som har avslutats med att under tre dagar på raken springa en mil på morgonen och en på kvällen. Sedan tog jag tre dagars aktiv vila och har nyss sprungit ett pass på 31 km, samt igår 10km i krävande terräng, sprang hem och bytte skor och sprang ytterligare 10km på asfalt. Ett bra pass! Idag är tanken att springa en enkel 10 km.

Om jag är redo?

Jag vet faktiskt inte. Jag hoppas verkligen att min runstreak gör att jag har hunnit stärka mig nog. Det som tar slut på mig är mina knän och mina benlyftarmuskler. Jag måste träna dem på något mer utmanande sätt än att bara springa. Jag tror att jag kan hinna med någon specifik form av träning för de musklerna innan det är dags. Men jag har bara två veckor på mig, så att bygga muskler och att stärka skelett och ligament i någon större utsträckning blir givetvis svårt.

Här följer några bilder ifrån min träning …

Träningstrolleri Runstreak Daniel Karlsson
Ett härligt långpass
Kor vilar sommar löpning
Där ligger de och latar sig medan man kämpar på …

Löpare löpning Runstreak Daniel Karlsson

Runstreak altra paradigm löne peak
10 km terräng, sen hem och byta skor inför 10 km asfalt
terräng löpning runstreak
En härlig mil i krävande terräng
Löpning Redan Huddinge
Längst förrädiska klippor klättrade jag nästan i en km innan jag märkte att vägen var avspärrad. Bara att vända tillbaka. Vackert var det i alla fall!
runstreak löpning asfalt väg
Det blev många kilometer längst den här vägen mot Haninge
Löpning rudan runstreak tränignstrolleri
Inte helt fel …
blommor väg löpning runstreak
En fröjd för ögat …
Altra Lone peak Runstreak
Jag har ännu inte några gaiters till mina trogna skor Altra Lone Peak, så det fick bli gaiters från Salomon.

 

Kram på dig!

Ps. Jag påminner om att man just nu kan föreställa min bok ”Runstreak – att springa varje dag” som släpps senare i år. Klicka HÄR för att läsa mer om boken och beställ till rabatterat förköpspris.
Glöm heller inte att prenumerera på bloggen så att du får ett meddelande varje gång ett nytt inlägg publiceras.

Familjeloppet (En frisk generation)

Klart vi ska springa

Vi hade inte hört talas om familjeloppet, men plötsligt dök det upp i något av mina flöden. När jag såg att vi inte hade något för oss denna lördag och att evenemanget dessutom var gratis kändes det alldeles för självklart för att låta bli.

Igår kväll kom vi på att vi kanske borde ha hundvakt till vår valp. Men det visade sig vara lite knepigt eftersom alla hade planer. Så vi bestämde oss för att ta med lilla Tiril. Loppet är trots allt bara två kilometer så vi kunde ju bära henne, resonerade vi.

Äntligen framme

Efter en lite småstressig morgon där barnen gjorde lite av allt som man sa till att de definitivt inte skulle göra kom vi iväg. Väl framme vid Rudan var det enkelt att hitta till evenemangsplatsen där träningsprofilen Mårten Nylén höll till på en stor scen.

familjeloppet runstreak frisk generation

Jag måste säga att jag blev imponerad av hans insats och tycker att han gjorde det på ett naturligare sätt än många konferencierer vid liknande evenemang. Som artist är jag lite manisk när det gäller hur folk för sig på scen. Det där krystade jippo-snacket är otroligt svårt att komma ifrån när det gäller tillställningar som lopp och annat, men Mårten skötte det superbra.

Smidigt och bra uppstyrt

Allting flöt på hur smidigt som helst. Vi fick våra nummerlappar utan problem och starten gick. Det blir givetvis lite trångt eftersom det är familjer med barn i olika åldrar. Det som gladde mig var att det var väldigt många som man kanske inte skulle klassa som människor som älskar rörelse som deltog. Hatten av! Alla föräldrar var på strålande humör och det var en allmänt glad stämning genom skogen och hela vägen tillbaka till mål.

Familjeloppet träningstrolleri en frisk generation

Tiril krossade allt motstånd

Vi började med att bära lilla Tiril men snart visade hon att det minsann var hon som ville springa snabbast, vilket gjorde att vi fick hålla hårt i kopplet. Hon är bara tio veckor men redan snabbare och mer driven än samtliga deltagare i loppet. Det här bådar gott och hon kommer att bli en perfekt löparkompis ute i skogarna som hon älskar så innerligt.

familjeloppet hundvalp löpning lopp

familjeloppet picknick
En liten picknick i det fria är aldrig fel efter en löptur.

Familjeloppet är ett lopp jag varmt rekommenderar! Jag hoppas att det kommer ännu fler folk och att det finns fler aktörer som vill vara med och stötta evenemanget. Heja En frisk generation och heja Familjeloppet!

familjeloppet rörelse
Våra barn med sina medaljer. Barn i rörelse är en fröjd för ögat.
Pojke hundvalp
En väldigt trött valp med sin lika trötta pojke hemma i kökssoffan.

Kram på dig

 

Altra – pusselbiten som passade perfekt

Nybörjare som alla andra

När jag började med löpning visste jag ingenting om löparskor. Jag visste förresten inte någonting om någonting när det kom till löpning. Inte mer än att det gällde att sätta den ena foten framför den andra under en längre period utan att stanna. Dessutom var det otroligt tråkigt och väldigt jobbigt. Löpning var det absolut tråkigaste jag visste i träningsväg. Men sedan hände något. Men just den historien kommer jag att lägga åt sidan och istället berätta om en pusselbit som nyligen föll på plats.

Första dojorna

Jag minns mina första skor. Givetvis ett par Asics, precis som 95 procent av alla nybörjare får i sina händer ifrån personalen i butik. Jag tyckte om dem och de var trogna följeslagare under många mil. Jag minns min första 5 km-runda. Min första svintunga men ändå så ljuvliga mil. Sedan ticka det på tills det började gå hål i skorna.

Vid nästa besök i löpbutiken berättade jag om mina löpvanor och jag fick ett ytterligare ett par Asics på mig. Jaha, ja, de var ju sköna. De var lätta och kändes snabba. Även de skorna följde med mig många mil, men jag var inte lika nöjd med dem eftersom det fastnade stenar i den mjuka sulan. Stenar som så småningom trängde ända in i skon. Idag vet jag att det var en tävlingssko jag fick, och jag förstår inte hur killen i butiken tänkte. Ett mycket märkligt val av sko utifrån de behov jag beskrev.

Asics tävlingsskor löpare löpning
De nyköpta i förgrunden och mina gamla i bakgrunden.
Salomon Fellraiser gjorde entré

Tiden gick och så småningom blev jag mer nerdig och började dregla av tanken på att köpa ett par riktiga terrängskor. Valet föll på ett par Salomon Fellraiser som jag blev kär i. Eller snarare nyförälskad, för äkta kärlek fick jag känna på först långt senare.

Salomon Fellraiser
Mina första Salomon Fellraiser

När jag sprang längst vägarna i mina nya asfaltskor av märket Mizuno, och utmanade terrängen i mina Salomon fick jag höra talas om ett annat märke. Ett märke som var mer etablerat i ultralöparkretsar och traillöpningkretsar.

En ny bekantskap

Jag blev onekligen nyfiken när jag lärde känna Johnny Hällneby som använde olika modeller av märket flitigt. Jag tyckte att de såg lite roligare ut. Coola, men lite lustiga. Den fotformade tåboxen skilde sig helt ifrån alla andra populära utseenden på skor. Dessutom var det noll-drop, alltså ingen höjdskillnad mellan häl och tå som det var på i princip alla andra skor.

En dag kom Johnny på besök och hade en present med sig. Den senaste versionen av Altras Lone Peak. Version 4.0.

Altra Lone Peak 4 träningstrolleri löpning
För mig var Johnny en snäll jultomte den där dagen …
Altra Lone Peak 4.0

De kändes lite stora och känslan var väldigt annorlunda från mina älskade Salomon. Jag beskrev det som att det var som att springa med små simfötter. Faktum är att de var en halv storlek för stora, men jag slet dem med hälsan ändå. Efter fjärde löpturen skrev jag ett SMS till Johnny där jag berättade att det pirrade i hela kroppen när jag sprang med dem. Jag ingå att jag hade blivit kär på riktigt och att mina tidigare skor hade varit naiva ungdomsförälskelser i jämförelse.

Altra Lone Peak 4
En bild ifrån första testrundan av mina nya Altra Lone Peak 4.0

Sedan dess har jag provat en rad olika modeller av Altra och älskat dem. Hela tänket och filosofin bakom Altra går helt i linje med vad jag tror på när det kommer till skor och fötter. Deras grundläggande syn om att vi ska springa som våra fötter är evolverade att springa är för mig en självklarhet och jag är övertygad om att de ligger i framkanten av en stundande revolution av skor. I den framkanten vill jag också vara för att påskynda processen och för att få andras fötter att må bra och vara skadefria. Att klämma ner fötterna i trånga skor och att springa i högklackat är enligt mig någonting vi måste lämna bakom oss.

Logiskt och självklart

Nej, jag är inte av den åsikten att vi ska springa helt barfota. Vill man göra det ska man absolut göra det, men jag ser tydligt hur det finns ytterkanter där jag inte vill vara. Det jag pratar om är den ena sidan med extremt uppbyggda skor där man inte litar ett dyft på kroppens egen anpassningsförmåga, och den andra sidan där man alltså ska springa helt barfota.

Jag är inte heller av åsikten att allt naturligt är fullkomligt i alla avseenden. Jag befinner mig i någon form av mittzon där jag tycker att vi ska lyssna och lära av vår naturliga fot, men sedan se hur vi kan hjälpa den på traven. Skydd mot vasst underlag i form av en sula som dessutom resulterar i mjukare stötar tycker jag är en riktigt bra kompromiss. Just en sådan filosofi tycker jag mig se hos Altra. Det är inte barfotaskor, men man har lyssnat på fotens egna önskemål och kommit fram till att noll-drop och en fotformad tåbox är att föredra av en mängd olika anledningar. Här nedan ser ni det som Altra förespråkar, och som jag anser är fullkomligt logiskt och självklart.

Altra runstreak toebox

Ett första möte

För en liten tid sedan fick jag träffa eldsjälen Niklas Grahn som är involverad i Altra. Altra lone peak löpning
Det var ett superspännande möte och jag fick veta mycket mer om kommande modeller av Altra och mycket annat.

Altra running löparskor

Altra passar mig perfekt

När vi talades vid nu i veckan stod det klart att jag numera är ambassadör för Altra. Jag har länge funderat på att jag skulle vilja samarbeta med ett märke. Den tanken i sig är jättespännande, men att få förtroende från ett märke som man genuint brinner för är många nivåer häftigare. Det är min önskan att Altra ska nå ut till den breda allmänheten såsom några andra märken har gjort. Det för en bättre fothälsa och härligare löpning för alla.

Jag ser verkligen fram emot många roliga projekt ihop med Altra. För mig kändes det som om en pusselbit i mitt Träningstrolleri föll på plats. En mycket angenäm känsla!

Kram på dig

En sväng med Johnny Hällneby

6-dagars i USA

Jäklar vad spännande det var i somras när jag följde hans galna äventyr i USA. Tävlingen heter 6-dagars och går helt sonika ut på att springa i sex dagar på raken. Johnny vann hela tävlingen och slog även svenskt rekord när han lyckades röra sig 88 otroliga mil. Men snart är det dags igen och nu vill han slå världsrekord.
Jag skrev lite om Johnnys prestation i tävlingen i det här inlägget.

Monsterpass

Många pass man hör talas om blir man imponerad av. Andra pass känner man är smått fantastiska. Sedan finns det ett fåtal som är galet otroliga. Därefter finns träningspass såsom Johnnys träningspass som inte riktigt går att ta in. Hans ambition var nämligen nyligen att springa 32 mil under två dagar. 16 mil per dag.
Tanken var att börja 04 och springa till 00. Sedan sätta igång vid 07 och springa till 03. Detta på Vallentuna IP runt en bana som är 400 meter lång.

Johnnys gottebord som Ellen Westfelt rutinerat styrde upp.
En stark Johnny

Jag och familjen stack iväg en sväng för att heja på honom. När vi kom fram möttes vi av Johnnys starka hälft Ellen Westfelt som berättade att Johnny var stark och pigg. Det visade sig stämma bra för när jag hälsade på honom såg han ganska obrydd ut och det gick inte att se att han hade 11 mil i benen redan.

Hällneby ultralöpning Altra
Johnny byter strumpor innan han tar på sina Altraskor och springer vidare
Hällneby ultralöpning
Det var många som ville springa tillsammans med Johnny
Altra fanns på plats

På plats fanns också Niklas Grahn som hade med sig hela Altrabilden full med olika skor som allmänheten fick provspringa. Väldigt roligt att se att det blev så bra uppslutning som det blev. När jag småpratade med några förbipasserande som testade skorna blev jag glatt överraskad i hur stor förståelse de hade för att våra normala skor inte samarbetar med våra fötter. De var alla positivt inställda till Altras tänk om en friare fot som får jobba på ett naturligt sätt. Glädjande!

Hällneby Altra

Sedan var det dags att ta en tur med Johnny. Hur det lät och såg ut kan ni se i det här korta filmklippet

Den mentala kampen

Vi lämnade banan på grund av att sambon och barnen frös och att Johnny hade gott om sällskap. Jag fick höra att han hade skrapat ihop hela 171 km den första dagen och att de följande dag var på plats och satte igång vid 07 igen, precis enligt planen. Men sedan fick jag av Ellen höra att Johnny hade blivit hängig och att han inte fått i sig tillräckligt med kalorier. Han hade brutit ursprungsplanen och sovit i sovsäcken en stund. Till slut, efter 12 timmar kände han att det fick vara nog. Men det efter att ha besegrat många tidigare tankar på att lägga ner. Så det är verkligen hatten av för Johnny!

Hällneby ultralöpning

(Här hittar du en artikel om Johnnys 32-milaträning)

Träningstrolleri tror på Hällneby

När 6-dagars sätter igång kommer han absolut ha en helt annan mental morot. En starkare och mer inspirerande miljö och stämning kommer att ta honom hela vägen om ingenting oförutsett sker. Att ha en sådan monsterträning i bagagen tror jag framförallt stärker hans psyke oerhört mycket. Visst, fysiskt hände också grejer, men dedikationen och beslutsamheten att springa så länge som han gjorde runt den där lilla banan är guld värd. Låt oss hoppa på ett svenskt världsrekord i denna fantastiska sport ultralöpning! Heja Johnny Hällneby!

Kram på dig