Äventyrslöpning runt Aspen

äventyrslöpning

Paniktrolleri

Jag jobbar ju som trollkarl och igår skulle min vän Yankho (programledare i Bolibompa) uppträda i Hågelbyparken i Tumba. Men han blev tvärsjuk och jag ringdes in för att hoppa in i hans ställe.

Det var fullsatt och jag hade lika roligt som publiken så det var lättjobbat. Therese som är arrangör är fantastiskt proffsig och styr alltid upp allting på ett fantastiskt sätt, trots kort varsel.

loge artist Hågelby
Lokalen ligger i en gammal loge. Det här blev därför min loge i logen.

Äventyrslöpning i sikte!

Innan jag åkte bestämde jag mig för att ta med löparkläderna. Jag har nämligen bestämt mig för att försöka ta tillvara på dagsljuset mer genom att lägga mina pass under dagtid. Men det är inte det lättaste eftersom min chans att jobba är på dagtid när barnen är på skola och förskola.

Just nu känns det dock som om löpningen snart kommer att bli mitt jobb, av många anledningar. Exempelvis ger jag snart att ge ut en bok om löpning och jobbar även med tillhörande föreläsning. Den tanken gör det lite lättare att ibland stänga ner datorn och ta en löprunda i dagsljuset innan jag hämtar barnen. Men nu: Mot äventyrslöpning!

Ombytt och klar. Spåret väntar

Igår fanns det inga hinder. Jag packade ner mina löparkläder och åkte iväg och gjorde giget. Efter det bytte jag om och öppnade upp kartan på mobiltelefonen. Jag såg att det låg en sjö alldeles intill Hågelbyparken som heter Aspen. Den bestämde jag mig för att försöka ta mig runt.
Det hela flöt på riktigt bra och inledningsvis var det massor av spänger som sträckte sig genom ett varierande landskap. Mest snirklade de sig fram över isiga våtmarker mellan snåriga buskaget och skogsdungar. Det härligaste med äventyrslöpning är just att man aldrig vet var man hamnar och i vilken terräng man kommer att springa i.

aspens naturstig äventyrslöpning

aspens naturstig
 Ibland fick jag även springa genom vackra björkdungar och allmän blandskog.

aspens naturstig äventyrslöpning

Ibland fick jag använda kartan för att hitta rätt när stigen tog slut och jag stötte på privat mark. Då var det olika landsvägar och mindre grusvägar som gällde. Mellan dem sprang jag vid åkerkanter och korsade även små idylliska gårdar där folk tydligen slet med riktiga jobb, till skillnad från en clown som jag. Synd att inte äventyrslöpning kan vara en heltidssysselsättning …

löpning äventyrslöpning

Äventyrslöpning löpning

aspens naturstig

löpning aspen sjö

Alla kan!

Förresten, jag hade inte bråttom förrän jag efter rundan fick ett SMS från kvinnan i mitt liv, som var sugen på att ge sig ut på en löptur och således undrade när jag skulle komma hem. Hon som har gått ifrån att ha sagt att hon inte har tid till träning, till att bli helt frälst i löpning. Hon som har gått ifrån att trots det säga att hon inte har tid med någon runstreak, till att nu ha antagit utmaningen och i skrivande stund har sprungit i 21 dagar på raken! När jag kom hem sprang hon enkelt 10 km på en fin tid trots halka och kyla. Sådant får det att pirra lite extra i min kropp.

Här följer två youtubeklipp som visar några av de hinder jag stötte på. Dock filmade jag aldrig de krävande stigningarna genom den värsta terrängen. Då var jag för mentalt inne i det för att komma igång att filma och fota.

Jag vill verkligen uppmana er alla till att ta liknande tillfällen i akt för att uppleva det underbara med små egna äventyr. Om du inte är löpare så promenera! Det är en befrielse att få vistas ute i den fantastiska natur Sverige faktiskt kan erbjuda, och att få navigera sig fram genom okänd terräng i trakter du aldrig tidigare varit är spännande. Prova äventyrslöpning!

Hoppas du provar!

Kram på dig

Livet. (2009 vs 2019)

livet

Idag fyller jag 40 år. Det kändes värre igår, men nu är det gjort.
Vad hände egentligen? Ganska mycket, givetvis, men känslan är att det är så pass mycket att jag inte riktigt har koll på situationen. Allting springer ifrån mig och jag vill stoppa tiden. Hinna samla mig och få ett rimligt perspektiv på alltsammans innan jag klickar igång livsklockan igen. Innan livet återigen får ticka bort.

2009

Jag hade träffat min nuvarande sambo. Vi levde ett lyxliv, kan man säga. Det var massor av rolig utgång och vi bodde i en litet paradis mitt i Sthlm som kallas för Atlasområdet som ligger vid St:Eriksplan.
Jag tror att detta var året jag gjorde första säsongen av mitt barnprogram Den itusågade Kaninen som sändes i fem säsonger på Barnkanalen. Livet lekte och jag hade ingen aning om hur livet skulle se ut om tio år. Jag brydde mig inte heller.

Men det var också en förödande tid för mig, rent fysiskt. Visst, jag var på väg ur den värsta tiden som hade varit några år före då jag drev en egen stand up-klubb. Min bästa vän Marcus Palm drev också en stand up-klubb och vi hade verkligen roligt, det hade vi. Vi gled runt från klubb till klubb och körde stand up och trollade. Vi gick på kändisfester och fotades på röda mattan mellan glada förfester och märkliga efterfester. Nätterna tog aldrig slut utan sattes bara i pausläge under dagtid då vanliga människor var vakna. Det var helt enkelt en tid då vi bara behövde bry oss om oss själva och ta hand om oss själva.

Ohälsa

Men jag tog inte hand om mig själv. Jag var ohälsan själv egentligen. Jag tränade ingenting och jag åt och drack illa. Jag tänkte i på det då, men idag vet jag att jag hade tankar kring min egen kropp och mitt eget välmående. Det var inga bra tankar. De handlade ofta om en inre vetskap att jag skulle komma att förfalla. Min kropp hängde i en skör tråd av den lilla ungdom som fanns kvar ungdom.
Men träning? Nej, det var inget som lockade. Tvärtom.

Löpningen var det som låg mig närmast till hands eftersom jag ville ha enkelhet. Men löpning var ta mig fan det tråkigaste jag kunde föreställa mig!

2019

Nu bor jag i Skogås med samma fina kvinna som då. Men nu är vi fler. Vi har tre jättefina barn, två mjuka katter och ett gäng ganska tråkiga fiskar. Livet flyter på och trolleriet har hamnat LITE i skym undan sedan de glada tiderna då jag ständigt hängde på Magic Bar, gjorde trolleri i teverutan och jobbade betydligt mer än nu med trolleri.
Nu har jag väldigt mycket andra projekt. Jag har gett ut några barnböcker och jag fick idag beskedet ifrån en fantastisk förläggare att han vill ge ut en av mina träningsböcker. Ja, för det har ju faktiskt hänt, det där med träningen.

Numera är träningen en del av mitt liv på ett sätt som jag inte förstod kunde existera. Det krävdes månader av filosoferande och analyserande för att jag äntligen skulle förstå hela grejen.
Jag har nu förstått vikten av vår inre bild av träning och hur vi måste förändra den för att lyckas. Mitt stora test var att försöka förändra bilden av det jag föraktade mest – löpning.

Idag är löpning bland det bästa jag vet och det är en stor del av mitt liv. Jag har i skrivande stund sprungit varje dag i 330 dagar och jag har tagit stora kliv åt att lyckas med de ultrautmaningar jag drömmer om.

Att jag har hittat träningen i mitt liv har gjort stor skillnad. Faktum är att jag känner att den lilla tråd av ungdom jag en gång hängde i har blivit tjockare snarare än tunnare.

Mitt mål har gått ifrån att få andra att uppleva magin ifrån mitt trolleri, till att få dem att uppleva den magi träning kan skänka.

Kram på dig!

 

 

 

 

Träningsrundan igår blev ett maraton

löpning maraton

Gårdagen började som vanligt med att jag gick upp och fixade frukost till barnen och gick iväg med den äldsta till skolan och de två yngsta till förskolan. Jag noterade att jag var ganska pigg. Jag reflekterade över att jag hade släckt lampan ganska tidigt och att varken katterna eller barnen hade väckt mig under natten. En hel natt sömn är sällsynt.

Förberedde inför ett längre pass

löpning löpare träningstrolleriSambon kom hem ifrån sitt nattjobb och berättade att hon inte skulle sova som hon brukar eftersom hon skulle vara ledig i några dagar. Istället skulle hon bara lägga sig och vila en liten stund medan jag var ute och sprang.
Jag tog på mig mina löparkläder och visste någonstans i huvudet att det skulle bli 20 km eller längre.

Väl ute växte tanken på att passet nog skulle bli längre. Jag höll perfekt tempo och jag njöt av omgivningarna. Stundvis var det som att springa i en tavla målad av en nyförälskad konstnär. Allt vara bara så perfekt och jag ville på något sätt kunna lägga det på burk och ta med hem. Men det är det som är det fina med löpningen – man får helt enkelt gå ut och fånga tillfällena, och en del av belöningen med att man är löpare är just de här stunderna jag nu fick uppleva.

löpning natur

löpning natur

Med ultradistanser som mål

Jag siktar på att kunna springa ultradistanser och det enda som har hindrat mig har egentligen varit mina knän. Visst, när jag sprang 40 km senaste hade jag förvisso så sjukt ont precis överallt i benen och jag fick uppfinna en egen löpstil där jag liksom kastade fram benen för att hålla rörelsen framåt. Men knäna har varit värst och det som satt käppar i hjulen många gånger. Idag tog jag det i lugnt tempo. Jag gick uppför några branta backar och även när jag åt en energibar. Dessutom hade jag inte bråttom när jag tog några av bilderna.

löpning löpare natur

löpning löpare

Det börjar ta sig! Ett maraton är ändå ett maraton.

Den här gången gick det dock långt över förväntan. När jag sprungit över 30 km tidigare har jag haft gruvligt ont efter löprundorna och knappt kunnat gå under de tre kommande dagarna. Men efter gårdagens maraton gick jag och hämtade barnen på skola/förskola och idag mår jag fint. Jag har en känning på yttersidan av vänsterfoten som jag gissar är ett resultat av överbelastning. Man landar ju oftast på utsidan av foten. Det känns som något muskulärt så jag är inte orolig.

löpning natur

natur löpning
Det jag lärde mig av gårdagens löpning är att jag definitivt är på väg mot ultradistanser och att jag ser fram emot det! Jag blir starkare och hållbarare för varje långpass. Jag är glad.

löpning löpare natur

löpare löpning

När jag kom hem nästan fem timmar senare hade sambon legat och sovit djupt. Yrvaken och lätt förvirrad kommenterade hon sin långa sömn med ”det här var ju inte meningen … ”. Jag småskämdes lite eftersom jag var en del i varför hon sovit så länge och kontrade med ”Nej … det var inte meningen för mig heller att det skulle bli så långt”

Kram på dig

Glöm inte att prenumerera för att få veta när nästa inlägg på bloggen dyker upp:

Runstreak – Anta utmaningen du också!

löpning springaNär man hör begreppet runstreak är det lätt att tro att det handlar om att springa naken på en fotbollsplan. Detta så länge man kan tills att polis eller vakter hindrar en. Och även om det också är en form av motion är det ingenting jag vill uppmuntra till. Ja, så länge du inte lyckas dra ihop ett slutet sällskap som verkligen vill se dig springa naken, utan risk för att någon utomstående behöver få syn på spektaklet. Men som sagt, det är verkligen inte den typen av runstreak jag nu ska skriva om.
Vilken onödigt lång inledning det här blev …

Vad är en runstreak?

Runstreak löpning
En runstreak innebär helt enkelt att du springer minst 1,6 km varje dag i så många dagar i följd som möjligt. Sen finns det egentligen inga övriga regler men många väljer att sätta upp olika regler som passar just dem.
Min regel är att själva löpturen ska vara en parantes i vardagen som endast ägnas åt just löpning, både mentalt och fysiskt. Nej, jag menar inte att jag inte får fundera på annat under löpturen, utan att det ska vara en löp-parantes som innefattar idén om att ta en löptur, förberedelsen inför löpningen och själva löpningen. En parantes av rörelse varje dag.
Detta till skillnad ifrån att på jobbet komma på att man idag måste springa, och därför slentrian-springer lite grann i sina vanliga kontorskläder i korridoren.
Men det är en regel som känns bäst för mig. Vad som känns bäst för dig bestämmer bara du.

Jag själv antog den här utmaningen den 20:e februari, 2018. Det betyder att jag idag har sprungit varje dag i 335 dagar på raken.

Varför springa varje dag?

För att få in rörelse i ditt liv på ett väldigt enkelt sätt! Jag antog utmaningen då jag hade blivit intresserad av att springa ultradistanser, men ännu inte var redo. Ultra innebär alltså att man springer längre än ett maraton som alltså är 42 km. När jag lyssnade på Ellen Westfelt och Johnny Hällneby i deras podcast paceonearth.se, nämnde de att en runstreak-konceptet i sig faktiskt är ultra. Jag höll med dem och tog därför beslutet att göra det, och har sedan dess hållit i min streak.
Ellen Westfelt själv började springa den 4:e September 2013 vilket innebär att hon nu har sprungit i imponerande 1956 dagar i rad!

Skapa stolthet

Men frågan var ju varför man ska springa varje dag? För mig var det alltså att jag ville göra någonting ”ultra”, innan jag var förberedd på en äkta ultradistans. Men sedan passade det även in i min träningsfilosofi eftersom den lyfter fram vikten av att känna sig stolt över vad man gör. När man har sprungit varje dag i exempelvis 20 dagar, infinner sig en triggande stolthet som håller i sig och ökar för varje dag.

Skapa kontinuitet

Att inleda en runstreak är ett ypperligt effektivt och enkelt sätt att få in rörelse i vardagen. Konceptet är enkelt och själva rörelsen är enkel.
Ditt gym är utanför ytterdörren och passet blir aldrig fullsatt. Du behöver inte betala någon medlemsavgift och du får frisk luft och lugn och ro. Dessutom slipper du krångliga scheman och en vrålande PT. Du skapar helt enkelt din egen träning och blir din egen PT och utför något som i stort sett alla människor rimligen klarar av.

Slipp ursäkterna

runstreak löpning
En runstreak har också någonting extraordinärt med sig som nästan alla som provat vittnar om. Det är att de vanligaste ursäkterna för att slippa träna aldrig riktigt får fäste. De får liksom aldrig tillfälle att ens ploppa upp, utan lyser istället med sin frånvaro. Varför det är så beror till viss del på utmaningens enkelhet, men också på att man långt i förväg faktiskt vet vad som gäller. Man är, från och med det att man fattar beslutet, fullt medveten om vad som kommer att hända varje dag en lång tid framöver. Detta till skillnad ifrån att lite mer luddigt bestämma sig för att börja träna och inte veta exakt när och hur. Ett sådant upplägg skapar en stark grogund för ursäkter som får en att skjuta på träningen tills imorgon. Ofta får det också effekten att man genomför betydligt mindre ansträngande träning än vad man tänkt sig. En promenad kanske duger istället för den där tänkta löprundan …

Siffrans pepp

runstreak löpningDessutom har runstreaken en extrem styrka i det att siffran ökar varje dag. Våra hjärnor gillar simplicitet, kontinuitet och ogillar förändring. Att efter sju löpdagar plötsligt bryta sin runstreak, är betydligt  mycket svårare än att hoppa över en vanlig löptur. Därför tipsar jag alltid om att ha dina dagar tydligt synliga till vardags. Gärna en kalender på väggen där du varje dag fyller i hur långt du sprungit eller bara att du sprungit.

Följ andra runstreakare

runstreak sverige
Ellen Westfelt från paceonearth.se har skapat en sida på facebook som heter Runstreak Sverige där du är jättevälkommen som medlem. Där kan man skriva om sin egen runstreak och få pepp ifrån andra, eller läsa inspirerande ord ifrån andra som runstreakar.  Du kan dessutom hitta andra genom att följa hashtaggen #runstreak på exempelvis instagram.
Jag själv lägger ut en löpbild för varje löpdag på min instagram @trollkarlen_daniel_karlsson

Frågor?

Om du har några andra frågor är du jättevälkommen att ställa dem i kommentarerna nedan eller maila mig på magi(at)danielkarlsson.com

Så kom igen nu! Häng med in i runstreckens värld och ha kul med oss andra!

Kram på dig!

Glöm inte att prenumerera för att få veta när nästa inlägg på bloggen dyker upp:

 

 

Det händer även mig …

Jag brydde mig inte om att söka efter träningsglädje idag …


löpning

Nedslagen, utan träningsglädje …

Dagen började med en tur till ishallen med våra tre barn. När vi kom hem lagade vi lunch och jag ville verkligen försöka passa på att fånga dagsljuset med en löptur.
Men allting kändes grått och inspirationslöst. Det fanns inte samma glödande träningsglädje som jag normalt alltid känner. Benen kändes trött, vilket förmodligen kan förklaras med att jag nyss åkt skridskor i en och en halvtimme och lekt kull med barnen på isen. Det, kombinerat med dåligt sömn den senaste tiden, inget kaffe och att jag ändå sprungit 50 km de senaste dagarna där mycket av det varit i terräng.
Nej, jag var inte helt i form. Det ska dock tilläggas att dippar i min träningsglädje är extremt sällsynta.

skridskor
Mamma Ann-Elise med våra två söner Alexander, 5, och Kevin, 4.

Lösningen?

Så vad gör man då? När man inte är lika lockad av en löprunda? När man inte känner träningsglädje? För mig var det väldigt länge sedan det hände och jag är inte rädd för det längre, såsom jag var tidigare. Jag låter det inte slå ner mig och det är inget hot mot min träning eftersom jag kommit så väldigt långt i min vad min filosofi går ut på  – att bygga upp den vackraste bild av träning som man bara kan.

Eftersom jag har en ohotad fantastisk bild av min träning accepterar jag det jag känner. Jag försöker inte grotta i det och utmana det såsom man bör göra när man börjar bygga på sin inre bild av träning. Min bild är som sagt ohotad och därför beslutade jag mig idag för att utnyttja den ganska negativa känslan till min fördel. Normalt sett skulle jag rekommendera att man försöker skapa den mest positiva löpupplevelsen som bara möjligt i ett sådant läge. Ge in i ett tomt rum, slappna av och le. Peppa dig själv med enbart positiva tankar och inse vilken hjälte du är. I husen bredvid finns massor av människor som inte ens orkar gå ut med soporna. Du ska ut och springa. Du är grym!

Belöna dig själv

Efter det skulle jag rekommendera en kort och lugn runda där du inte blir det minsta utmattad på något sätt. Så lite ansträngning som möjligt och sedan hem och inte låta någon tanke om att det var för kort eller för långsamt få något som helst fäste i ditt huvud. Därefter skulle jag säga att du skulle belöna dig själv på bästa sätt. Vad det skulle vara vet bara du.

Utnyttja det grå

Jag valde att utnyttja den gråa känslan och försökte inte förändra den. Jag vill springa ultradistanser och så som jag kände idag är bara en bråkdel av hur grått det kommer att kännas under vissa lopp i framtiden. Jag föreställde mig därför att jag var mitt i ett ultralopp och bestämde mig för att springa vidare. Minst 10 kilometer.
Benen var blytunga. Jag letade efter ork men kunde inte finna någon. Det kändes plågsamt rent mentalt att veta att det var långt kvar och hela kroppen och mitt inre ville få mig själv att sluta.

Efter ungefär fyra kilometer vaknade kroppen. Eller snarare gav den upp eftersom min hjärna vet att jag är mer ensvis än den. Det gick mycket lättare och allting flöt på i 11 kilometer utan några större svårigheter.
Efteråt visste jag att jag hade gjort allting helt rätt. Jag log av mig själv och behövde inte tvinga fram det. Jag hade sprungit i ungefär 5 min/km-tempo vilket är bra under förutsättningarna för mig. Jag är ingen snabb kille.

Belöningen

Alexander, Mathea, Moa, Jag, Kevin, Ann-Elise, Linnéa

När sambon skulle ut och springa med vår dotter frågade jag våra andra två barn om de ville följa med. De ville. Det ville också deras kompis och hennes mamma. Så vi blev ett gäng som senare på kvällen sprang en reflexbana i skogen. Det blev första delen av min belöning. Den andra belöningen består i att jag strax ska ta bort datorn från mitt knä och göra chevretoasts och äta det i sängen med min sambo medan vi tittar på Vikings! Efter en sådan belöning förknippad med min träning kommer träningsglädje smygande. Den hade bara vilat lite.

Här kommer lite bilder från kvällsäventyret.
Kram på dig!

löpning
Kevin, 4, klättrar tappert över ett fallet träd tillsammans med mamma Ann-Elise
traillöpning
Full fart framåt!

löpning reflex

löpning

pannlampa
pannlampor närmar sig målgången

Året börjar med vacker löpning!

träningstrolleriTyvärr har den där ljuvliga mjuka snön gett vika för några få plusgrader och nästan försvunnit. Det som blev kvar har vid återkommande frysgrader förvandlats till is, vilket absolut kan vara en rolig utmaning, men jag skulle gärna ha njutit av mjuksnö under en längre period. Både vacker och skön löpning!

När jag inledde min runstreak i februari förra året var min tanke att ta det väldigt lugnt med distanserna och att smått maniskt lyssna på kroppen. Jag ville verkligen inte drabbas av någon form av skador, och det har visat sig vara ett lyckat recept. Jag är frisk som en sälunge (om de är särskilt friska oftare än andra däggdjur får du googla dig till, jag var bara tvungen att få till någon form av liknelse fort eftersom min son står och skäller på mig att han behöver hjälp med sina vantar) och är fullt övertygad om att jag nu, efter 316 dagar av löpning varje dag, kan utöka distanserna ganska mycket.

För det är det som är tanken nämligen – att nu äntligen börja utmana mig själv lite mer och öka distanserna. I skrivande stund har jag bara sprungit två dagar på det nya året, men det har börjat vackert!

Löpning dag 1 (Runstreak #315)

Inleddes med ett trailpass i skogen. Pannlampa på och ut i kvällen. Jag har hittat en slinga i Trångsund som heter Sydslingansom är alldeles fantastisk. Perfekt utmanande för mig och precis så pass upp och ner som jag vill. Inga grusstigar så att man kan slappna av med var man ska placera fötterna, utan man måste vara på sin vakt hela tiden – vilket jag älskar! Dessutom är det precis lagom snårigt och bra.

Just den här löprundan hittade jag av en slump även Norrslinganvilken visade sig sedan leda till Sydslingan. Bingo liksom ba typ ba! Båda slingorna är en del av Huddingeledensom jag verkligen ser fram emot att få attackera med härlig löpning. Den ska tydligen vara åtta mil lång men inte helt sammansatt ännu och finns ej komplett på karta. Rundan blev drygt åtta kilometer lång och tog hela timmen på grund av mycket isiga partier. Jag åkte faktiskt ofrivilligt iskana nerför en ca sex meter lång backe, sånt piggar alltid upp! Här kommer några bilder från löpturen.

traillöpning
Att susa fram med pannlampa och lösa pusslet med var man ska sätta fötterna är en smått religiös upplevelse. Det är bara du, skogen och lugnet.
traillöpning
Inledningen på en reflexbana.
traillöpning löpning
Det är svårt att inte stanna till i några sekunder ibland och bara njuta av vyerna man får uppleva ihop med sina endorfiner
traillöpning träningstrolleri
Passager som jag älskar. Mycket sten att hoppa fram på.

 Löpning dag 2 (Runstreak #316)

Igår var jag sugen på en lite längre tur och därför tog jag med mig vätskebälte och gav mig ut. På dagen dessutom, vilket inte är det vanligaste. Jag måste bli bättre på löpning i dagsljus även om jag verkligen älskar mörkret i skogen. Det blev inte jättelångt men ändå 15,5 km. Det är märkligt hur mycket längre det känns när det är så väldigt isigit och man hela tiden måste vara på sin vakt. Jag skulle säga att det kostar minst 40% mer energi än vid en isfri dag.
Den här rundan valde jag plattare löpning på grusvägar och asfalt. Ja, allt var ju täckt med is, men ändå flackt så att mina vader fick vila efter ganska utmanande trail på senare, samt även löpning i barfotaskor i trail.

Glöm inte att tejpa!

Det blev en underbar runda även om jag väl hemma blev påmind om att jag glömt tejpa bröstvårtorna och glömt ha lite glidmedel mellan skinkorna. Ja, löpning kan ju vara lite porrigt på så vis, haha. Jag har ännu inte lärt mig exakt vid vilka tillfällen det krävs, för jag har ju sprungit tre mil utan att känna någonting, men nu kändes det vid 15 km. Bröstvårtorna tror jag har att göra med att det är kallt, vilket får dem att styvna till. Dessutom har man mer kläder på sig som blir svettiga och därför nöter på samma ställe hela tiden. Jaja, nog om bröstvårtor och glidmedel i rumpan – över till bilder från rundan!

löpning
Ett uppfriskande pass!
löpning
Vacker väg genom skogen i trakterna kring Länna/Skogås
Löpning
Utsikt från Ågestabron ut över sjön Magelungen
Löpning
Efter Ågestabron börjar en fantastiskt vacker sträcka tillbaka mot Skogås längst Farsta Strand
löpning
Lite isigt och halt på trädäcket, men vackert!
löpning
Mysig slinga i Trångsund/Stortorp längst Forsån där det finns massor av spår efter bäver.
löpning
Norra Mörtviksvägen. Bara drygt en kilometer hemifrån.

En underbar start

Ja, så har året helt enkelt börjat! Jag hoppas att även din träning flyter på. Om inte – fundera lite på varför. Vad kan du förändra i hur du ser på din träning? Var ärlig mot dig själv och försök vara orädd när du funderar på hur du kan förbättra din inre bild av träning. Om du blundar och tar några djupa andetag och tänker på det där gymbesöket eller på att byta om till löparskor, finns det mycket eller bara en spillra av en negativ känsla? Så känner nästan alla! Försök att fundera på hur du kan bli av med den känslan, och leta gärna igenom mina tidigare inlägg för att se vad jag har skrivit i ämnet.

Kram på dig

En löptur i Tallinn

löpning

Jag kom nyss hem efter att en kryssning tur och retur till Tallinn. Jag jobbar ju som trollkarl och ibland ger jag familjeföreställningar på olika båtar. Den här gången jobbade sambon natt så tanken var att jag skulle rycka med mig våra tre barn och även svärmor som barnvakt medan jag jobbade.
På avresedagen blev dock mellansonen sjuk, så sambon fick vabba medan jag och de andra stack iväg. Det flöt på fint och showen gick strålande.

tallinn
Dottern med medeltidskrogen Olde Hansa i bakgrunden

Vi inledde dagen i Tallin genom att ta en promenad till gamla staden. Riktigt vackert! Men barnen är sju och fyra så de små benen orkar ju inte fullt så mycket som jag och svärmor hade velat, så vi drog tillbaka till båten i tid.
Väl tillbaka i hytten fick jag en kul tanke – att upptäcka städer med löpning. Man springer helt enkelt runt planlöst och tar en massa selfies vid olika byggnader och kollar sedan upp vad man egentligen har fotat. Givetvis kan man också på förhand läsa på om olika platser och sedan planera sin löprunda, men jag tilltalas av det där planlösa.

rådhustorget tallinn
Julstämning på Rådhustorget i Gamla Staden

Tajjm fÅr sam selL-fis in tallinn

Så, igår fick jag 8 km barnvakt och här kommer några av de selfies jag skrapade ihop!

färja Tallinn
Löpturen började redan i gångtunneln som jag uppskattar till sisådär 800 meter lång.
Tallinn
I utkanten av Gamla Staden. Det är riktigt läckra gator i Tallinn som verkligen ger en unik inblick och känsla från en svunnen tid.
Tallinn
Ännu en mysig liten gata som pryds av julgranar. Det var i princip julgranar överallt och samtliga hade samma stil, vilket var enhetligt och vackert.
Jungfrutornet Tallinn löpning
Jag med jungfrutornet (Neitsitorn) i bakgrunden. Tornet byggdes tillsammans med Tallinns stadsmur under åren 1360-1370 och inhyser idag ett café och ett museum.
domberget slott Tallinn
Utsikt från Dombergets slott. Domberget sträcker sig 20-30 meter högre än den kringliggande staden och dess yta är ungefär 250×400 meter. På domberget ligger de centrala regerings- och parlamentsbyggnaderna, samt flera av de viktigaste historiska landmärkena.
Alexander Nevskij-katedralen löpning
Utanför Alexander Nevskij-katedralen som uppfördes mellan åren 1894-1900. Byggnaden har av estländarna ansetts vara en rysk maktdemonstration och mellan världskrigen fördes diskussioner om att riva byggnaden, men den står kvar än idag och är riktigt läcker.
löpning tallinn
På vägen tillbaka hittade jag någon form av ljusbågar mitt i smeten.

Allt om vinterlöpning!

vinterlöpning träningstrolleri

Vinterlöpning? Varför ens tänka tanken?

Av väldigt många anledningar. Att ta ett uppehåll under vinter och kanske även senhösten gör att man stannar upp i utvecklingen och att det blir svårare att komma igång när värmen återvänder. Dessutom håller du nere skaderisken genom att inte ta några längre uppehåll.
En annan viktig aspekt är att vinterlöpning gör att du kommer att njuta av vårens löpning bra mycket mer eftersom du har något betydligt tuffare i bagaget än att springa genom ett hav av vitsippor i frisk luft. Använd vinterns lite tuffare utmaning till att stärka ditt självförtroende, din fysik och ditt stolthetskonto.
Men mest av allt så missar du en fantastiskt upplevelse om du låter bli att springa vintertid! 

Vår hjärna lurar oss

Många går ständigt omkring med tankar om att försöka sig på löpning, men ursäkterna är förmodligen ännu fler. En vanlig anledning att inte börja är vädret, speciellt när det är kallt och snöigt. Kombination av kyla och halka välkomnas av vår hjärna eftersom det får oss att låta bli dumheter som träning. Vinterlöpning blir således ofta inte ens ett alternativ.

Vår hjärna är låst i evolutionärt fördelaktiga mönster och instinkter som får oss att vilja undvika förändring och spara energi. Problemet med träning är att det kräver energi och innebär förändring. Därav det stärkta motståndet och vår hjärnas ständiga jakt på tankar som får oss att hålla oss inne i värmen, helst stillasittande. Det är helt enkelt tillfredställande att låta bli att träna, vilket är någonting vi måste fokusera på och försöka förändra. 

Det tar för lång tid att förklara hur vi kommer till rätta med hela vår generella negativa bild av träning och därför tänker jag här fokusera enbart på negativa och positiva aspekter med vinterlöpning.

Skidornas magiska skydd mot kyla

Jag kan inte räkna antalet gånger jag hört att jag måste ta det försiktigt när jag springer ute i kylan. Nu talar vi inte om halkrisken utan det faktum att kylan skulle vara farlig i sig. Jag har en gång fått en tydligt varning om faran med att springa i kyla, av en man som satt och såg på vasaloppet på TV. När jag frågade vilken magisk förmåga skidorna hade var det tydligt att han inte förstod vad jag syftade på. När jag utvecklade mig och förklarade att den enda skillnaden mellan mig och de han såg på på tv var att de bar skidor, blev han faktiskt lite ställd. Han insåg nämligen att han aldrig har reflekterat över att det skulle vara farligt med skidåkning ute på vintern, medan han ansåg att löpning var förenat med oerhörda risker.

vinterlöpning
Är det farligt att springa i kylan?

Nej, det är inte farligt. Så länge du klär dig vettigt och inte fryser kraftigt finns det ingen som helst risk med att springa när det är kallt ute. Jag kan ganska tydligt lova att du kommer att märka vid vilka grader du kanske ska välja en kortare runda och när du kan springa på så långt du förmår. Det sunda förnuftet kommer att få dig att ta det försiktigt när det är så pass kallt att det är svårt eller rent av gör ont att andas. Vi pratar då om temperaturer under sisådär -15 grader.

vinterlöpning
Förbränner man fler kalorier under vinterlöpning?

Jag vet att det på många ställen står att studier visar att man förbränner 15% mer kalorier när man springer i kyla än inomhus på ett löpband. Man talar om variabler såsom vindmotstånd, kaloriåtgång för att hålla kroppen varm, terräng och annat. Jag har inte grottat ner mig tillräckligt i det hela men de säkraste källorna jag har studerat säger att det handlar om en så liten skillnad att det i stort sett är försumbart. Det verkar som att man främst tittat på rubriker på studier där man jämfört kaloriförbrukning mellan lätt klädsel och oerhört tung klädsel. Men vanlig vinterlöpning kommer inte upp i de nivåer när det kommer till tyngd.
Däremot finns det väldigt många andra fördelar med att springa utomhus kontra att springa inomhus på löpband.

Hur ska jag tänka med klädsel?

En grundregel är att klä dig så att du fryser lite i början men börjar känna dig varmare efter sisådär en kilometer. I övrigt beror det mycket på hur långt du ska springa. Om jag ska springa en kort runda på två kilometer vet jag att jag inte kommer att hinna bli för varm och har därför råd att klä på mig ett extra lager. Jag har helt enkelt råd att klä mig ganska varmt från start eftersom jag inte kommer att bli överhettad under den korta tiden jag är ute.

Om jag ska springa längre måste jag tänka på att jag kommer att bli väldigt varm efter ett tag och därför klä mig lite tunnare. Konkret kan man säga att man ska klä sig efter behovet som kommer att finnas när du har sprungit en längre sträcka och inte efter behovet som finns precis när du klivet utanför dörren.

Bär funktionskläder

Väldigt viktigt är att du alltid bär funktionskläder och annat material som leder bort fukt ifrån kroppen. Annars är risken att du blir kall, vilket inte är en behaglig upplevelse. Tänk också på att springa ända hem och inte ta nedvarvning utomhus eftersom det också kommer att göra att svetten blir kall och du blir nedkyld.

vinterlöpning

På ben och överkropp
När temperaturen kryper under 5+ är det en bra idé att använda fodrade material. Exakt vad man bör ha på sig är individuell och en smaksak, men personligen brukar jag mellan 5+ till strax under noll bara ha en funktionsthirt och en fodrad löparjacka över, och ett par fodrade tights nertill. Skulle det vara något kallare tar jag ofta bara på mig en extra funktionstshirt. Vid ännu kallare temperaturer kan jag ha en eller två långärmade funktionströjor under min fodrade löparjacka. Skulle det vara riktigt kallt och jag inte ska vara ute så länge kan jag ha ett par överdragsbyxor över mina fodrade tights, som gör att vinden inte sliter med sig för mycket av värmen.

Löparjacka med fickor

Ett särskilt tips jag vill ge är att köpa en löparjacka med fickor. Jag gjorde en gång misstaget att köpa en utan vilket jag ångrade eftersom jag inte hade någonstans att lägga vantar och mössa när det är för varmt. Visst, ska jag springa kortare sträckor där jag inte hinner bli för varm fungerar det, men när man ändå köper en jacka är det ju smartare att köpa en som passar både för kortare och längre sträckor.

altra lone peak 4
Altra Lone Peak 4 – Mina favoritskor vid såväl vinterlöpning som löpning i skog på sommaren.

Vilka skor ska jag ha?
Det är verkligen en fråga om vad man föredrar och vilket underlag det handlar om. Om det är plusgrader utan snö, och därför inte halt, kan du gott springa på med dina vanliga skor. Men om det är isigt skulle jag rekommendera antingen ett par terrängskor eller ett par skor med metalldubbar. Vid enbart snö tycker jag att ett par vanliga terrängskor med gummidubbar räcker gott.
Men återigen är det en smaksak och så länge du känner dig trygg och märker att du inte halkar är du troligtvis rätt ute.

Det finns även billiga broddar att spänna på, vilket jag själv använde mycket när jag började löpträna på vintern. På senare tid har jag helt övergått till att använda mina vanliga terrängskor som jag har använder året om. En tjock strumpa är alltid bra mot kylan!

vinterlöpning

Reflexer och handskar
Idag finns det en uppsjö av olika plagg där många är försedda med riktigt bra reflexer. Att bära reflex är en bra livförsäkring och tänk på att du ska synas både bakifrån och framifrån.
Löparhandskar är idag ofta försedda med reflexer vilket är bra eftersom händerna är rörliga och syns bra. Just reflexer kring armar, ben och fötter är just därför att föredra. En typ av reflexer som jag verkligen uppskattar är den typen som rullar ihop sig själva, vilka jag brukar jag sätta runt mina vrister.

vinterlöpning

Löpteknik vid vinterunderlag
Kroppen är väldigt duktiga på att automatiskt anpassa löpstilen till rådande förhållanden. Givetvis kan du dock tänka på att vara extra försiktig om du känner att det är halt. En god idé är att testa underlaget genom att försöka glida på det. Men om du är någorlunda ung och har dina reflexer kvar så går det oftast hur bra som helst. Då behöver du egentligen inte förändra någonting mer än vad som kommer naturligt för dig.
Det jag brukar tipsa om är korsta löpsteg och att dra ner på hastigheten. Men, som sagt, det kommer oftast naturligt.

vinterlöpning

Tre vanliga myter om vinterlöpning
Precis som inom de flesta andra ämnen finns det seglivade myter även om vinterlöpning.

  • 50% – 80 % av kroppsvärmen läcker ut via huvudet.
    Det vore ju ganska kul om det var så – eftersom det skulle innebära att vi skulle kunna springa omkring iförda enbart en toppluva och i övrigt spritt språngande nakna, vilket är något jag starkt rekommenderar att ni inte provar. Huvudet utgör en mycket liten yta varifrån kroppsvärmen läcker ut, men det är givetvis ändå en god idé att hålla huvudet varmt. Precis som resten av kroppen, och därmed är en mössa aldrig fel i kylan.
  • Kylan är farlig för lungorna
    Nej, det är inte farligt. Vi är tack och lov bättre utrustade än att det är förenat med livsfara att vara i rörelse i kallt klimat. Luften värms upp när den andas in och utgör ingen fara för våra lungor. Vid extrem kyla kan det dock vara behagligt att andas genom en halsduk eller en så kallad buff.
  • Man behöver inte dricka lika mycket vatten på vintern
    Ofta upplever man att man inte är lika törstig under löpning i kallare väder, men det är alltid bra att hålla vätskebalansen under kontroll och trots att man inte känner sig så törstig kan det vara bra att inta vätska eftersom exempelvis slemhinnor kan bli torkas ut av den kalla och torra luften.

Träningstrolleri vinterlöpning
Pannlampa

Eftersom vintern är den tid då det är mörkast blir det naturligt mycket löpning just i mörker. Att ge dig ut i skogen med en pannlampa och springa kommer förmodligen skänka dig en fantastisk tillfredsställelse.

Jag har blivit helt förälskad i att ta på mig på varma kläder och ge mig ut i vinterskogarna, eller för den delen små skogsdungar om det är det enda som finns att tillgå. Känslan av att se två lysande ögon i skogen som tittar på en är inte det minsta skrämmande för mig, utan snarare ger det en varm känsla av tillhörighet och gemenskap. Man kommer ofta ganska nära harar och rådjur och skogen känns väldigt levande när mörket ger dem skydd och de har övertaget. Tystnaden är öronbedövande på ett bra sätt – speciellt när skogen är täckt av snö.

Vilken pannlampa ska jag välja?

Det enda du behöver för att upptäcka skogen är en pannlampa. Jag har själv provat några stycken och det finns olika fördelar och nackdelar med de olika modellerna, men generellt sett tycker jag att de flesta i prisklassen 500kr och uppåt mer än väl håller för den som vill testa på mörkerlöpning. På bilden har jag min (i skrivande stund) personliga favorit Lumonite Compass R. Jag är inte sponsrad på något sätt (i skrivande stund) men om du googlar på produkten kommer du se hur otroligt uppskattad den är.

De tre viktigaste egenskaperna du ska värdera utefter är enligt mig:
1. Komfort
2. Användarvänlighet
3. Ljusspridning

Skapa en fantastisk upplevelse!

Till sist vill jag uppmana dig till att totalt kasta bort den där negativa bilden av vinterlöpning. Slit bort den som ett plåster! För det kommer att ta emot eftersom hjärnan så innerligt vill hålla fast vid den. Det är dags för någonting nytt nu.

I min träningsfilosofi är stolthet oerhört viktigt att känna. Något som jag tydligt märk att de flesta har svårt att förmå sig känna. Jag vill uppmana dig till nollcensur när det kommer till stolhet. Känn stoltheten innerligt och fullt ut. Utan att försöka begränsa den genom tankar som att löprundan var för kort eller gick för långsamt.

Glöm inte att vara stolt!

Vinterlöpning är ett ypperligt tillfälle att fylla på stolthetskontot! Detta eftersom stoltheten efter ett avklarat vinterpass är bra mycket starkare än efter ett enkelt pass i en ljuvlig vårväder.
Det jag vill komma fram till är att du ska använda motståndet till din fördel. När du tittar ut genom fönstret och ser hur snön faller, hur gatlyktans kalla sken gnistrar mot ispölarna utanför, ska du försöka att fokusera på vilken vinnare du är som trots det kommer att göra det. Ta det där klivet ut i den obarmhärtiga vintern och övervinna rädslan.

Väl ute kommer du med rätt inställning att känna att den största delen av det uppmålade fasan inte var verklig. Du kommer att märka att löpningen faktiskt flyter på bra och att det inte var så farligt som du trodde. När du kommer in i värmen ska du inte hålla tillbaka på stoltheten utan njuta av den fullt ut. Den är en gåva som du gjort dig förtjänt av att känna. Ta emot den och njut av den! Inse vilken krigare du är som trotsade dina farhågor och nu har gjort något som få ens skulle drömma om.

Det är sådana tankar som föder en grundläggande positiv bild av det du gör. Sådant skapar kopplingar i din hjärna som blir till din fördel i framtiden, så använd det!

Kram på dig!

Prenumera gärna så att du får ett mail när nästa inlägg publiceras.

 

 

 

 

300 dagar av löpning VARJE dag!

Ja, så kom den dagen också. Jag minns så väl mina första 100 dagar och det känns som det var ungefär en månad sedan jag sprang min 200:e dag. Nu har jag alltså sprungit i 300 dagar på raken. Minst en engelsk mile varje dag.

Den första frågan jag får när jag kliver över en sådan jämn siffra är ”hur känns det?”. Jag måste vara helt ärlig med att säga att det känns mindre och mindre fantastiskt för varje gång. Mina första 100 kändes helt otroliga, mina första 200 mera ”kul!” och igår kändes det ganska mycket som vilken dag som helst. Förut har jag samlat ihop folk som jag sprungit med för att fira, men nu har jag nog gått vidare och känner att dag 365 är mer värd att fira.

Men visst är jag glad! Det är ju inte det att jag inte är stolt över konceptet och hela fenomenet, utan det är nog bara att det blivit normaliserat i mitt huvud. Lite som att fira att jag sköter min hygien. Usch, vad det låter tråkigt och jag jämför nog lite snett, men jag hoppas att du förstår vad jag menar 🙂

Den andra frågan jag får är om jag ska sluta vid 365 eller vid vilken dag jag säger stopp. För mig är min runstreak som rymden – jag vet helt enkelt inte. Det enda jag vet är att jag har väldigt långtgående drömmar och just nu ser jag inte något slut. Tiden får utvisa och tills dess har jag hur roligt som helst 🙂

Det är intressant ändå varför jag valde att anta den här utmaningen. När jag blickar tillbaka på mitt liv ser jag att jag ständigt tagit val som inte tillhör normen. Sporterna jag gillat har oftast inte varit de mest populära och mina hobbies har alltid varit udda. Se bara på min hobby trolleri som också blev mitt högst ovanliga yrke. Jag har alltid gillat de där stigarna som går bredvid den stora vägen och som viker av ifrån den större leden. Att springa varje dag måste jag verkligen kategorisera som ett sådant val – en högst ovanlig företeelse som få ens kan föreställa sig. Redan vid den insikten var jag fast och jag valde att springa varje dag.

Kram på dig

Lucia Backyard 2018

Från vänster: Pär Koren, Viktor Åkerblom, Sussi Käck, Martin Lundström, Johnny Hällneby, Jonas Hemström. Jag längst fram tillsammans med Nike i barnvagn.

I höstas fick jag och sambon idén att dra ihop en tävling inspirerad av konceptet backyard. Backyard innebär egentligen att man springer 6,7 km varje timme tills att bara en löpare är kvar på banan  – segraren. Vår idé var att utgå ifrån det konceptet men att omforma så att alla, både erfarna och oerfarna löpare, kunde vara med.
Jag mätte ut fyra olika banor på tre kilometer vardera där starten i början gick varje timme. Sedan sjönk starttiden till var 30:e minut.

Jösses vad kul det blev! Överst i bild ser ni de som kom till start för att slåss om guldmedaljen. Längst till höger ser ni Jonas Hemström som har spunnit ultra förut, bland annat Ultravasan 90. Bredvid honom står Johnny Hällneby som är regerande världsmästare i sexdagars löpning med sina 88 mil. Han är en av sveriges bästa ultralöpare, vilket gjorde att jag kände av ett vagt … motstånd …

Vi drog igång vid klockan 10 och reglerna sa att man på något sätt måste ha något juligt på sig, men man fick tolka fritt. Vid ett tillfälle var det bara tjugo sekunder till start och jag hittade inte glittret jag skulle ha på mig och fick därför rycka med mig en julstjärna som fick följa med på ett varv.

Det var riktigt roligt att både fler vuxna och barn anslöt efter jobb och skolor och sprang ett eller flera varv.

Vi hade också en stenhård regel som gjorde gällande att man var tvungen att pyssla ihop någonting mellan varje varv för att få ge sig ut på nästa varv. Det blev allt från proffsiga pyssel till vulgära pappersarbeten. Men oavsett var engagemanget intensivt och glädjefyllt.

Så, hur gick det då? Jag kände mig lätt som en fjäder och glad som en salongsberusad tomte, och min löpning flöt på hur fint som helst. Min sambo, Ann-Elise, var tvungen att ge sig eftersom hennes knä, som strulat på senare, bara blev värre och värre.  Efter ytterligare några varv meddelande Johnny Hällneby att han var tvungen att kliva av för att hämta sin dotter i skolan. Den värsta konkurrenten var således borta. När även Jonas Hemström var tvungen att ge upp p.g.a baksidan av låret som spökat för honom en längre tid, började jag känna segervittring.

Det stod mellan mig och Viktor Åkerblom (bär rosa på bilderna). Normalt sett brukar jag säga att man inte ska bråka med någon som kommit trea i Let’s Dance, men när det kommer till löpning så lägger jag in mitt veto. Viktor har ett pannband av stål och tränar inte löpning regelbundet som jag gör.
Jag märkte att han gärna diskuterade hur vi skulle lägga upp varven som skulle äga rum kommande morgon, men jag anade oråd. Jag misstänkte att det var ett försök till psykning från hans sida. Men han såg ju faktiskt oerhört fräsch och pigg ut hela tiden, så jag var inte säker.

När vi hade sprungit ca 25 km nämnde han dock i förbifarten att han började känna att han sprungit. Jag minns ej exakt vad han sa, men någonting som gjorde gällande att löpningen kändes i alla fall. Jag berättade givetvis att jag kände mig hur fräsch och pigg som helst, vilket faktiskt var sant. Men jag visste att mina knän, som alltid spökar vid längre distanser, snart skulle göra sig påminda och därför valde jag att vila intensivt under de allt kortare pauserna.

När kvällen kom var det dags för första reflexbanan som går igenom hyffsat backig trail. Johnny hade kommit tillbaka och hängde på. Jag märkte då att Viktor var seg i benen. Han sprang relativt långsamt och gick helst i uppförsbackarna. Där och då bestämde jag för att försöka sänka honom fullt ut mentalt på nästa varv, som även det skulle gå på samma reflexbana.

Vi inledde tillsammans och jag tog täten. Trail är verkligen min grej och jag vet att jag är stark där. Vid första uppförsbacken stack jag iväg och bestämde mig för att avsluta varvet så fort jag bara kunde. Jag for fram över hala stenar och rötter och kände mig hur stark som helst. Banan går i två skogsdungar och när jag nästan var färdig kom Viktor ut ur första skogen och berättade att han hade en och en halv kilometer kvar. Jag hörde att han var helt slut vilket gladde mig. Jag kom tillbaka till stugan och la mig ner för att vila inför nästa varv. Jag blev liggande ganska länge och det var bara sju minuter kvar till nästa start, och Viktor hade inte kommit tillbaka. När det var fem minuter kvar dök han upp och gick fram till mig med ett stort leende, brast ut i skratt och sträckte fram sin hand: ”Grattis, Daniel, jag är helt slut. Du vann!”

Jag räknade ut att vi då hade sprungit 39 km och påminde honom att om han sprang ett varv till skulle vi nå maratondistansen. Det behövdes inte mer övertalning och tillsammans sprang vi ett sista varv. Men när det var färdigt insåg jag att om jag själv springer ytterligare ett varv så skulle jag nå ultradistans, vilket jag inte kunde motstå. Så när alla hade åkt hem och nästa start gick, tog jag ett ensamt ärevarv. Sedan tog jag på mig guldmedaljen och kröp ner i ett varmt bad.
Visst var jag lite stolt, men samtidigt ödmjukt medveten om att jag inte hade haft en chans om Jonas hade hållit ihop, och om Johnny inte hade behövt åka och hämta sin dotter. 45 km är ju en pyttedistans i sammanhanget. Men en jäkligt roligt pyttedistans som ett ypperligt firande av min runstreak dag 295!

Det här kommer definitivt bli en tradition och det finns tankar om att bjuda in fler än bara den närmaste kretsen. Så håll utkik efter Lucia Backyard 2019!

Kram på dig