Ultra-halvmara!

lillis ultraresa halvmara

Halvmara!

I lördags skulle jag och Daniel ha sprungit Sollentuna Summer Winter Marathon 21k. Daniel fick en förfrågan om vi inte skulle springa, och det är klart att vi skulle! Inte bangar vi ett lopp! Det lät som ett väldigt roligt lopp dessutom, och det kändes spännande, eftersom jag aldrig sprungit så långt tidigare. Mitt distansrekord låg på blygsamma 13 km. De kilometrarna klarade jag ju av hyffsat smärtfritt, så det kändes som att jag borde kunna fixa en halvmara.

Det utlovades en blöt och slaskig bana, och det blev som en extra utmaning. Det skulle regna, så vi drog iväg och köpte oss varsin löparregnjacka. Vi köpte även isdubbar då vi skulle springa lite på isen i Edsviken. Men kvällen före den stora dagen visade det sig att vår tilltänkta barnvakt inte kunde vakta barn trots allt, och vi hade inga andra barnvaktsuppslag, så det blev att ställa in alltihop. Daniel kände sig dessutom inte helt frisk, så på så vis kanske det var det bästa ändå. Men jag var taggad till tusen att springa, så jag beslutade mig för att springa en egen halvmara. Jag ville ju veta om jag skulle klara det, och hur det skulle kännas. Detta som en check inför eventuell anmälan till UV90. Är det ens rimligt att tro att jag skulle klara det?

Skogås-Älta-Skogås

Vi bor i Skogås och mina föräldrar bor i Älta, och jag bestämde mig för att springa hem till dem och tillbaka. Det skulle bli totalt 22 km. Alltså inte bara en halvmara, utan en ULTRAhalvmara. (För om ett ultramaraton definieras som längre än ett marathon, så måste ju 22 km vara en ultrahalvmara?)

Väglaget bestod av snösörja, några mindre sjöar, is och grus. Inte helt optimalt alltså, och fötterna var genomblöta efter 100 meter. Men det gjorde mig ingenting. Eftersom fötterna ändå var blöta var det ju bara att plöja genom pölarna utan betänkligheter (och jag erkänner rakt av att jag tycker det är lika kul att plaska som mina barn tycker).

Det gick relativt bra att hitta, även om instruktionerna från Google var något luddiga emellanåt. Efter ett par kortare felspring, kom jag så småningom fram till skogen i Skarpnäck, och genom den löper en stig som leder hela vägen fram till mitt föräldrahem i Älta. Skogsstigen mellan Skarpnäck och Älta, var otroligt svårsprungen pga ett mycket ojämt underlag med stenhård snö/is och djupa spår. Det handlade bara om 1,5 km, men jösses vad det tog på benen! Mamma var på väg ut när jag kom fram till huset, och hon tittade förvånat på mig – som om hon inte visste vilken fråga hon skulle ställa först.

Dags att vända om

Jag la 2 minuter på att förklara för mamma hur jag kommit dit, och 1 minut på att övertyga henne om att det inte var någon fara för mig att springa hem igen – jag behövde inte skjuts. Hon var tveksam. Jag lovade att ringa när jag kom hem igen. Jag mottog pappas varningar om det hala väglaget och att jag skulle vara försiktig så att jag inte halkade (tack!), och sen var det bara att börja ta sig hemåt igen. Jag ville inte stanna mer än den korta stunden. Bättre att fortsätta när musklerna är varma.

Så det bar av genom Ältaskogen igen, och efter det var benen möra på riktigt, och det tog ett tag innan det värsta släppte. Jag hade lite ups and downs på hemvägen, men det var först när jag började närma mig hemmet som benen flaggade om att de skulle ge upp snart. Jag sprang den sista biten på ren vilja. Jag tänker dock att tröttheten var mycket på en mental nivå. När man vet att man snart är framme så tryter liksom orken. Man måste inte orka mer, och då slutar man orka och pusha sig. När klockan slog över till 22 km stoppade jag den, 300 meter hemifrån.

halvmara lillisultraresa

Det gick bättre än jag trodde….

…att springa en halvmara. Med målmedveten träning och lite jävlar anamma ska jag nog kunna ta mig an Ultravasan 90 relativt självsäker. Så länge jag inte skadar mig och av den anledningen måste bryta, så finns det nog goda möjligheter för mig att springa hela vägen in i mål. Det kommer inte gå fort, och det kommer säkert sväras en del, men det är bara parenteser. Jag har inga ambitioner på att utmana eliten eller göra en imponerande tid. Jag tävlar bara mot mig själv. Fixar jag det på under 15 timmar så har jag fixat det!

Och sen då?

Jag tänker på vad nästa mål blir, efter UV90. Om man tänker på min utmaning som ett spel är jag på level 1 nu, och UV90 är bossen som ska bekämpas för att få komma till level 2. Den sista bossen på den sista banan är ju självklart ett 100 mileslopp, kanske utomlands. Och därefter känner jag att jag nog inte behöver klara längre sträckor, utan kan spendera tiden med att njuta av olika ultralopp runtom i Sverige och världen.

Planen nu är att fortsätta följa ”10 månader mot 10 mil”, och göra mina läxor ordentligt. Jag tänker att jag kanske till och med ska försöka springa en halvmara per vecka, och det känns fantastiskt kul när jag tänker på det! Tänk att springa samma sträcka, hem till mina föräldrar, en vacker vårdag med bra underlag. Slippa slask, pölar, modd, regn och grus. Det kommer kännas som en saga, och bli lättare och lättare för varje gång jag gör det.

På återseende! /Lillis

Ultra-Lillis … eller nåt ….

Lillis ultraresa

Ja, jag har alltså börjat springa. Ja, inte helt nyligen. Jag började i maj 2018. Och vägen hit var ganska oväntad men ändå enkel. Om någon hade berättat för mig för två år sedan att jag inte bara skulle börja springa – jag skulle ÄLSKA att springa – och dessutom hysa ultradrömmar, så hade jag förmodligen spärrat upp mina ögon, tittat på personen och efter ett tag börjat skratta. För springa – det var dödens tråkigaste och jobbigaste. Det gjorde ont, var jobbigt, svettigt och ja, onödigt.

Så hur gick det till då?

Många tror att vägen till löpningen gick via Daniel, som sprungit i ett par år och varit duktig på att få andra att börja springa. Men lite otippat så var det inte så. Inte till en början. Det började med en picknickkorg som mina kollegor ville ha.

Det är lite av en tradition på mitt jobb att dra ihop ett gäng som springer vårruset. Första året jag jobbade där blev jag tillfrågad, men viftade fnissandes undan det. Jag? Springa? OCH betala för det? Nope.

Andra året ställdes frågan igen. Jag jobbade natt med min härliga kollega Helena, som tyckte att jag skulle med i år (2018). Jag förklarade att jag inte springer. Jag kan inte springa, har ingen kondition och jag tycker inte ens att det är kul. Men efter att ha blivit försäkrad om att man inte behöver springa – det är många som går – och att det blir en kul stund med kollegorna, så fick hon över mig. Hade man ett lag på 6 personer så skulle man nämligen få en picknickkorg med gottis i. Och kollegorna gillade jag ju att hänga med…och man springer bara om man vill… Ja, det funkar väl? Det kan ju bli kul! Inte själva springandet då, men hänget med kollegorna. Så jag signades upp. Det här var i februari, och vårruset var i slutet av maj. Det var lååångt kvar.

Efterklok …

Allt eftersom tiden gick och våren kom började jag undra vad jag signat upp (och betalat!) för. Man kan säga att jag ångrade mig. Jag hade verkligen ingen lust. Alltså, är det ett lopp så ska man väl ändå springa? Jag ville inte GÅ ett lopp. Det kändes meningslöst och ovärdigt. Kollegorna skulle ju springa, så gå skulle jag få göra själv. Det fanns heller inte en chans att jag skulle kunna springa, ens om jag ville. Jag har ju tränat till och från i livet, men mest gym.

Löpning ägnade jag mig åt under ett par veckor när jag var i 25-årsåldern. Nu var jag 38 och hade fått tre barn. Rökningen, som jag ägnat mig åt under många år, sedan jag var en cool allvetande 14-åring, var nerlagd sedan länge, men även om jag inte var en rökare längre, så hade jag kondition som en. Jag hade liksom ingen tanke på att träna inför vårruset. Det var först ett par dagar innan som tanken slog mig, och jag bestämde mig för att ge mig ut på en testrunda och se hur det låg till med kondisen (och hoppades att ingen granne skulle se mig). Jag kom nån kilometer drygt, och kände starkare än någonsin att det här med vårruset var en riktigt dum idé. Det skulle vara 5 km ren och skär förödmjukelse.

Ett par dagar senare gav jag mig ut igen. Jag var återigen trött efter några hundra meter, men nu gav jag mig sjutton att springa tills jag verkligen stupade (de skulle ju ha sjukvårdspersonal på plats på vårruset). Jag sprang och sprang och sprang… Jag sprang till jag frustandes kommit hela 2,5 km! Det gick inte fort, och såg säkert ganska roligt ut. Men jag hade sprungit motsvarande halva vårruset och kände att det får väl funka.

Armageddon

Tillslut kom dagen jag fasat för. Hela familjen följde med som support och stöd. Jag hade även fått en videohälsning från ultralöparna Johnny Hällneby och Ellen Westfelt där jag fick lite taktiska tips.

Ja, löpartips från löpare som springer 16 mil före frukost varje dag…typ. Och jag skulle springa 5 km… Det var ju lite på skämt förstås, men det var bra tips! Jag mötte upp med mina kollegor, och efter lite dålig tidsplanering och för mycket tjattrande missade vi vår startgrupp och hamnade med sista gruppen. Knäna skakade lite. Alla såg så glada och peppade ut och jag kände inte alls så. Jag ville bara komma i mål, så att det var över. Men jag ville göra det på en hyffsad tid. Barnen var ju där och hejade, och jag ville inte komma sist. Jag ville göra någon form av prestation i alla fall. Det räknades ner, jag startade runkeeper och väntade. Startskottet gick och vi var iväg.

Ruset

Jag var trött tidigt i loppet, men samtidigt kom tävlingsmänniskan i mig fram. Människan som inte lägger sig utan kamp. Jag blev peppad av att springa om andra löpare och gångare. En bit in i loppet gick så många att jag fick sicksacka mig fram eller springa i diket om jag ville springa. Någonstans inom mig kände jag mig helt plötsligt som en löpare. Jag blev irriterad på alla gångare som inte höll till höger och därmed var i vägen för mig. Jag passerade 2 km, 3 km och 4 km och sprang fortfarande! En liten tanke började ta form. ”Kanske fixar jag det hela vägen in i mål?!” och efter ett tag ”Jag slutar springa bara om jag dör. I alla andra fall fortsätter jag tills jag passerar mållinjen”.

Den sista kilometern var ca 3 km lång (uppskattningsvis). Den tog banne mig aldrig slut. Jag frustade på. Och jag dog inte, bara nästan. Tillslut kunde jag skymta målgången. Jag blev så lycklig att jag lyckades samla mina sista krafter, och likt en gasell kastade jag mig mot mål. Jag sprang som jag aldrig sprungit förut och tillslut passerades mållinjen. Eufori blandad med andnöd och svett. Där väntade en välförtjänt medalj och min stolta familj. Jag kunde inte prata med dem på en kvart eftersom jag var för upptagen med att kippa efter luft. Men tusan – jag sprang 5 km! Jag gick inte en enda gång! Det tog mig 38 minuter men jag fixade det! Jag är grym ju!

Lillis ultraresa vårruset
Jag och Daniel efter målgången på vårruset 2018
En löpare är född

Ja, och på den vägen är det. Stoltheten jag kände var enorm, och eftersom jag uppenbarligen klarade 5 km så kunde jag ju lika gärna fortsätta springa. Och nu blev det roligt! Och lite dyrt…. Jag upptäckte löparskornas fantastiska värld. Och funktionsmaterial. Och löparklockor, löparvästar, löparstrumpor, pannband, bälten… Ja allt.

Jag var som en förstagångsförälder igen. Jag kunde inte avgöra vad jag behövde, så jag behövde ALLT. Eller, jag villhövde kan man väl säga… Löparklockan inköptes bara ett par dagar efter vårruset. Löparskor vällde in i alla dess former. Jag tog mig an sommaren kittad upp till tänderna, och jag tog sikte på milen. Från att inte ha sprungit alls sprang jag nu så gott som varje dag, och ganska precis en månad efter vårruset sprang jag milen. Det var 27 grader varmt och gassande sol, och jag sprang tio varv på en kilometerlång slinga runt en idrottsplats. Innan dess hade det varit ofattbart för mig hur man ens kunde springa så långt. Men med motivation, löparglädje och en sambo som ständigt hejade på och uppmuntrade så blev löpningen en naturlig och självklar del av min vardag.

Lillis ultraresa
Jag och Daniel, bara minuter efter att jag klarat springa min första mil.
Personbästa och tvångsmässigt loppdeltagande

Efter milen tog jag sikte på att springa 5 km under 30 minuter. I juli, två månader efter vårruset och en månad efter milen, nåddes det målet och jag sprang på 28 minuter. Jag sprang alltså 2 minuter snabbare per kilometer  än vad jag hade sprungit på vårruset – bara två månader senare!

Jag hade nu också börjat signa upp mig för en massa lopp. Det var tjejmilen, Amazing Night trail, Rudan Night trail och Sthlm Xploration run. På hösten blev det också ett gruvlopp –  Mine to run i Dannemora. Ja, jag gick lite bananas loppmässigt. Men jag ställde upp och slutförde alla dessa, och medaljsamlingen växte stadigt, kroppen höll och passionen för löpningen växte. Mot slutet av sommaren råkade jag också se lite dokumentärer om ultralöpning och ja…

Lillis ultraresa Tjejmilen
Stolt och glad efter Tjejmilen i Stockholm, 2018
Lillis ultraresa Mine to run
I slutet på gruvan i loppet Mine to Run, 2018
Lillis ultraresa Rudan trail
Daniel och jag efter Rudan Night Trail, 2018
En ultralöpare är född!

Jag hade hittat utmaningarnas utmaning. Springa ultra. Wow! Jag är imponerad av människor som kan springa snabbt, men jag beundrar dem som kan springa långt. Riktigt långt. Det handlar inte bara om kroppen längre, och vad den orkar, utan om huvudet och vad det orkar – i kombination. Timme efter timme. 8 mil, 10 mil, 16 mil. Vilken prestation!

Drömmen om UV90 började ta form. Och det är där jag står idag. Jag vill springa UV90. Jag vill, jag vill, jag vill! Jag förstår att det är något helt annat än vårruset. Det är inte bara att ställa upp och hoppas på det bästa. Jag måste vänja kroppen vid en massa saker den inte gjort förut. Springa trots smärta, lära mig skillnaden på smärta man kan strunta i och vilken man ska ta på allvar, springa trots samtidigt matintag, springa trots trötthet etc etc. Och tycka att detta är kul och njutningsfullt (ja, kanske inte just då men i alla fall efteråt).

Löpning ramla

Men varför vill man göra det? Varför vill man springa så långt? Jag kan inte svara för andra, bara för mig själv. Jag har funderat på vad det är som lockar mig och kommit fram till att jag kanske har lite av en ultrapersonlighet, och har gjort ultror i andra sammanhang i livet.

Livsultra

Vad sägs om att föda tre barn inom loppet av tre år samtidigt som man påbörjar och slutför en intensiv vidareutbildning till barnmorska? Ja, det var ju lite paus i samband med själva barnafödandet och tiden efteråt, men när jag påbörjade utbildningen hade jag en 1,5-åring och en 8 månaders bebis och var gravid med tredje barnet. Jag tog uppehåll efter tredje barnets födelse. När jag hoppade på igen, med två terminer kvar, hade jag en 9 månaders bebis, en 2-åring och en 3,5-åring. Det var praktik, tentor, examinationer, D-uppsats och ett lika intensivt privatliv med tjo och tjim, vakennätter, högar med smutstvätt som hade fått Mount everest att ödmjukt buga sig.

Högt tempo och minimalt med vila och sömn. Ständig press från alla håll, och det handlade om att orka och prestera samtidigt. Det var tufft, men det gick! Jag tog examen och hela familjen överlevde. Och jag tyckte om det. Efteråt i alla fall. Det fanns en viss stolthet i att ha klarat det under helt sjuka förutsättningar, även om det förstås var jobbigt just då. Lite ultra, eller hur?

löpning vinter

I skrivande stund håller jag på med en utmaning som kallas ”10 månader mot 10 mil”. Johnny Hällneby och Ellen Westfelt från Pace on earth (de som skickade den peppande hälsningen till mig innan vårruset) ska coacha mig och träna mig att så att jag om 10 månader ska klara av att springa 10 mil i ett svep. UV90 är ju ”bara” på 9 mil, så jag tänker att det kan vara rimligt i augusti i år.

Om man vill och tycker att det här låter spännande, så kan man följa min resa mot UV90 här på Daniels blogg. Jag finns även på instagram under @ann_elise1980. Man får gärna starta lite betting och så, men jag har själv ingen koll på oddsen. Jag är nu på vecka 2 av mina 10 månader och gör övningar och springer lågpulspass för fullt. På lördag springer jag och Daniel en halvmara, vilket innebär distansrekord för mig. Det blir ett litet test och en utmaning vad kropp och knopp går för just nu.

Daniels slutreplik: I kategorifältet till höger kan du klicka på ”Lillis ultraresa”. Då får du upp Lillis samtliga inlägg. 

Springa Vasaloppet eller inte?

ultravasan90 ultrafasan

Ultravasan90

Bara att skriva det ordet/namnet på loppet startar en kedjereaktion i mitt huvud av tankar och känslor. Jag försöker att bena ut vad det är som dominerar känslomässigt, men det är svårt.

Jag skulle nog ändå säga att det är spänning, nervositet och nyfikenhet som känslorna mest består av. Spänningen känns överlag positivt laddad och ligger sammanflätad med nyfikenheten.

Tänk om jag inte klarar det …

Men i nyfikenheten ryms också alla förväntningar jag har, och i huvudet jämför jag mina kunskaper, förmåga och tidigare bedrifter med vad jag tror kommer att krävas av mig. Av de fiktiva loppen jag springer i fantasin går ungefär hälften så pass bra att jag tar mig i mål, medan jag i de andra måste bryta på grund av smärta eller eftersom jag inte klarar reptiderna.

Nervositeten känns däremot uteslutande negativ. Den framkallar jobbiga bilder av hur jag av hela mitt hjärta vill springa medan varje cell gör så ont att min kropp vägrar att röra sig.
Men det jag är mest nervös för är att jag inte ska orka mentalt. Att min vilja inte räcker till och att jag inte kommer att kunna vara sådär jädra fantastisk som jag vill bevisa för mig själv att jag kan vara. Det skrämmer mig. Känslan att vara otillräcklig för mig själv.

Själva banan

Det som får mig att känna hopp är banan. Den är ju väldigt snäll. Jag hoppas att det inte är något jag bara försöker intala mig själv bara …
Nej, den är snäll. Den uppfattningen bygger på vad jag hört från de som har sprungit loppet, och vad jag har sett på informationen jag hittat.

Ultravasan 90
Diagram saxat från vasaloppet.se

Överlag går banan nerför. Det är bra. Den mesta delen av terräng är den första halvan av loppet och sedan blir det lättare. Känns det inte som upplagt för att jag ska klara det? För att ALLA ska klara av det?
Nej, nu är jag där igen, och troligtvis naivt förenklar och förskönar …

Följ min sambo Ann-Elise ”Lillis”

ultravasan tjejmilen
Ann-Elise ”Lillis” efter tjejmilen 2018

Det är självklart att det kommer att bli ett galet tufft lopp. Det tuffaste jag någonsin har gjort fysiskt sett, och nu står jag i begrepp att anmäla mig eller att avstå. Det är inget lätt beslut.

Ann-Elise, eller ”Lillis” som nästan alla kallar henne, är lika entusiastisk som jag och hon har bara sprungit 13 km som längst. Men igår anmälde hon sig till Paceonearths coaching-program Tio Månader Mot Tio Mil. Det innebär helt enkelt att Johnny Hällneby och Ellen Westfelt kommer att guida henne så att hon inom tio månader ska klara av att springa tio mil. Detta genom både förbestämd och personligt utvecklad coachning och träningsprogram.

Gästbloggare

Min tanke är att hon ska få gästa min blogg och skriva om sin resa som jag hoppas många blir inspirerade av.
Jag får ibland höra ifrån folk att de inte kan jämföra sig med mig, medan jag hävdar att i stort sett alla kan det. Men, visst, jag har sprungit i många år nu och har i skrivande stund sprungit varje dag i nästan ett år. Jag förstår någonstans att man kan känna att jag är ”extrem”, även om jag själv ser mig som en nyförälskad medelmåtta.

Men Lillis har nyss börjat sin bana och antagit denna fantastiska utmaning, så henne kan man definitivt inte sätta etiketten extrem på och ha det som ursäkt. Inte än! Hon har gått ifrån att vara otränad rökare till att nyligen ha funnit kärleken till löpning.

Så ska vi springa eller inte? Ska vi tacka ja? Jag har bättre förutsättningar just nu, men Lillis är på god väg och har viljan och lusten.

Det här kanske låter som jag hittar på, men just nu sitter hon i soffan framför mig med mobilen, och hon utbrast nyss tvärt efter en lång tystnad: ”Ska jag anmäla mig till UV90?!”

Det får bli ett bra avslut på det här inlägget och frågan är ännu inte besvarad.

Kram på dig