I mitt träningsprogram för ”10 månader mot 10 mil” stod Ultra Interval Challenge på schemat på lördag. Det innebär att man springer 1 mil var tredje timma under 24 timmar. Jag skulle ju givetvis inte göra alla dessa 8 intervaller under ett dygn, då jag inte är där än. Jag skulle springa 1 mil eller max 60 min 3 – 4 gånger under en dag. En utmaning för mig i alla fall. Så långt/länge hade jag aldrig sprungit under en dag. Jag var taggad för utmaningen.
Eftersom jag jobbar tre nätter i helgen fick jag omplanera och lägga mina intervaller redan på torsdagen. Lämpligt nog hade mina nya skor – Altra Lone Peak 4.0 – landat hemma hos oss i onsdags kväll (OBS! Ej sponsrad….än!
Influensan … såklart …
I mitten av februari blev jag sjuk, riktigt sjuk, i influensa och hade ett löpuppehåll på 10 dagar. När jag väl började springa igen var kroppen inte alls med mig. Pulsen sköt i taket och andningen fick jag inte till. Även korta sträckor gjorde mig helt slut och jag fick verkligen hålla nere tempot. Att träna lågpuls och samtidigt springa var en omöjlighet – pulsen stack iväg direkt hur långsamt jag än sprang. Men jag tränade på ändå. Tog det lugnt och långsamt, och sakta sakta har jag närmat mig nivån jag låg på innan jag blev sjuk.
Eftersom jag ska jobba natt hela helgen så tänkte jag att det är viktigt att tanka sömn. Det vore dumt att börja med intervallerna kl. 06, då det skulle kunna sabba helgen för mig. Jag jobbar ju på en akutmottagning och ska gärna vara pigg och alert under mitt arbetspass eftersom någon bokstavligen kan dö om jag inte är med i matchen. Sömnen kompromissar jag inte med inför nattarbete. Jag tänkte att jag börjar kl. 9. Justerade sedan till kl. 10:30, eftersom vi hade två av barnen hemma och Daniel skulle iväg på ett kort möte kl. 13. Jag ville inte att det skulle gå för lång tid mellan intervallerna.
Ultraintervall #1
Vädret – duggregn, 3 plusgrader, grått, blött.
Jag snörde på mig mina nya Altraskor, slogs av hur fantastiskt bekväma de var, och började springa. Tanken var ju att springa i 60 minuter, lugnt och fint. Så blev det inte. Benen bara sprang iväg med mig och det var såååå härligt! Jag fick feeling så att säga. Jag har ju under flera veckor inte sprungit i det tempot jag skulle vilja eftersom jag tränar lågpuls, och nu i stunden kände jag bara att…nej…jag vill vara friiiii. Tempot var ju bekvämt och behagligt, men inte lågpuls. Jag sprang in i skogen, på skogsstigar, och möttes av ishalka varvat med lersörja. Det bekom mig inte alls. Jag klafsade på. Sista delen av rundan var på asfalt och var så lättsprunget!
Runners´ high!
Jag kände inte alls av att jag hade varit sjuk längre och om detta var en runners high eller ej vet jag inte, men underbart var det. Eufori! När det hade gått en timme såg jag att jag var nära milen distansmässigt, och att jag skulle slå personbästa om jag fullföljde milen. Det fanns inga betänkligheter gällande det. När jag sprungit milen stannade jag klockan som visade 1 timme, 2 minuter och 40 sekunder. Nytt personbästa! Och jag var inte ens trött! Jag hade slagit mitt personrekord med nästan 2,5 minut – trots lersörja, ishalka och snömodd som kraftigt drog ner tempot bitvis. Det förra rekordet satte jag en härlig sommardag på relativt platt asfalt. Lycka!
Jag var dessutom mer än nöjd med skorna! Jag har problem med min ena fot, och jag har självdiagnosticerat problemet som troligt Mortons neurom. När jag springer eller promenerar längre sträckor börjar de två tårna närmast lilltån på vänster fot domna, och därefter börjar de värka intensivt. Det känns som att de skulle vara frakturerade. En intensiv smärta som både bränner och skär. Detta beror på en nervinklämning i foten.
I somras köpte jag mitt första par Altra. De har bred tåbox med gott om plats för alla tår. De skorna upplevde jag mycket mindre besvär, och de blev mitt förstahandsval. Det var dock inga trailskor, så i trail har jag kört på mina vanliga trailskor, vilka inte har bred tåbox, och jag vande min i princip att springa med skarp smärta i framfot/tår. Därför fick det nu bli ett par nya trailskor, och självklart ett par Altra. Jag hade knappt någon känning alls, annat än en lätt lätt domning efter intervallpassen. Ingenting jag märkte av när jag sprang, och ingenting som gjorde ont. Det kändes fantastiskt!
Ja ja, nog om skor. Väl hemma slängde jag mig på telefonen för att basunera ut mitt nya pb. Det resulterade i en liten påminnelse från coach Johnny Hällneby att det ”inte är meningen att man ska sätta pers på milen i ett ultraintervallupplägg”… Ja, jag kan ju inte annat än att hålla med. Men jag bara råkade …
Personligt rekord på milen!
Ultraintervall #2
Trots en något för snabb förstaintervall kände jag mig stark, pigg och fräsch. Det som skulle ha blivit tre timmars vila mellan intervallerna blev istället fyra timmar, eftersom Daniel segade sig på att komma hem. När han väl kom stod jag startklar i hallen och nästan småhoppade av otålighet.
Nu skulle jag göra det hela korrekt och gick ut i ett lugnt och fint tempo, runt minuten långsammare än första intervallen. Jag tog samma runda som första intervallen eftersom jag älskar att springa i skogen. Riktig njutning utan någon större ansträngning.
Men…efter ett par kilometer började jag få känningar från mitt vänstra knä, som bråkat med mig sedan i somras. Alltid vid längre distanser. Det börjar som en känsla – jag kan inte kalla det smärta. Det är mer en förnimmelse av vad som komma skall, utan att det gör ont. Jag känner den under knäskålen och lite grann på utsidan av låret.
Jag kan den här krämpan vid det här laget och vet att den förvärras när jag springer på ojämnt underlag eller i nerförsbacke. Därför började jag direkt att gå i alla nerförsbackar och där marken lutade i sidled eller var ojämn. På så vis kunde jag mota smärtan lite, men allt eftersom blev den allt tydligare. När jag stannade klockan på 60 min hade jag sprungit 8,2 km. Lagom kände jag. Jag bestämde mig för att ta ett bad och vila, för att knät skulle sluta bråka med mig. Jag åt mycket protein och en del socker och kände mig fortfarande pigg och stark. Det här var ju kul! Hade bara inte knät satt käppar i hjulen för mig hade det varit helt perfekt.
Ultraintervall #3
När det var dags för min tredje intervall skulle familjen precis sätta sig och äta jordärtskockssoppa och pannkakor. Taskigt… Dimma och grådis ute. Lätt duggregn och det var på väg att bli skymning. Jag funderade snabbt på att ta med mig pannlampa för skogspartiet, men tänkte att det nog inte skulle hinna bli för skumt för att kunna se. Fail.
Knäet gjorde sig påmint redan under de första stegen. Jag bestämde mig för att springa så långsamt att smärtan knappt kändes, samt att även gå i uppförsbackarna. Allt för att kunna klara springa i 60 minuter. I skogen visade det sig att det var en dum idé att inte ta med pannlampa. Det var inte mörkt, men skumt. Det var liksom svårt för ögonen att bedöma underlaget och hur jag skulle sätta fötterna. Det fick bli en försiktig passage genom skogen. Sista halvtimmen blev lite av en kamp pga. knät. Jag ville ju inte bli skadad. Jag vet att smärtan oftast vilas bort över natten, men jag hade aldrig tidigare sprungit vidare så långt med smärtan.
Hälsan före dumdristighet
Det fick helt enkelt gå så långsamt som det krävdes och vid 60 minuter hade jag kommit 7,4 km. Där satte jag punkt för mina intervaller, även fast jag siktade på 4 st. Det var inte värt det, och jag hade ju fullföljt uppgiften. Det trista var bara att jag fortfarande kände mig pigg och fräsch. Jag hade absolut orkat ett par rundor till!
Jag ska inte säga att jag hade orkat springa en mil åtta gånger på ett dygn – mycket kan förändras snabbt! Men att behöva ge upp på grund av en skada känns tristare än att ge upp på grund av bristande ork. Jag ville ju veta mycket jag orkade. Jag ville veta hur långt jag hade orkat och i vilket tempo. Nu fick jag avbryta för att knäet gjorde ont, fastän resten av kroppen mådde ypperligt. Men ibland är det ju bara att acceptera faktum, och det får helt enkelt vänta tills knät jobbar med mig.
(Ja, jag har vissa planer på att söka hjälp av sjukgymnast eller naprapat. Jag tror att det hela handlar om någon obalans mellan muskler, eller för svaga muskler på sina ställen. Jag måste träna så att knät får hjälp, och exakt vad som behöver tränas, och hur, räcker inte mina kunskaper till för att avgöra).
Lite tankar om skador och ursäkter
Ja, just det här med att fortsätta springa trots att mitt knä gör ont av en orsak jag inte vet. Det ÄR ju dumt, egentligen. Smärta ÄR en varningssignal från kroppen om att något är fel. Så enkelt är det. Men sen spelar det ju roll om det är en farlig eller ofarlig smärta. Som min fot. Där vet jag att smärtan är ofarlig. Ja, det gör ont, men det går att springa och smärtan kommer försvinna efteråt. Så jag springer vidare.
Mitt knä däremot. Jag vet ju faktiskt inte riktigt vad det handlar om. Jag har bara lärt mig sambanden kring smärtan, vad jag behöver göra när den dyker upp och att den oftast vilas bort över natten. Men det kan ju faktiskt vara så att något är på väg att gå sönder, eller att smärtan kan förvärras och bli permanent om jag fortsätter trots smärta. Jag är helt med på det. Men om man lämnar det fysiska och dyker in i det psykiska…
Jag springer för att jag vill
Att fortsätta trots smärta säger faktiskt ganska mycket om min motivation. Jag vet inte hur det står till i löparvärlden generellt – bara att det skojas mycket om att löpare gärna förnekar eller förminskar sina krämpor – för att få fortsätta. Jag har alltså en alldeles legitim och giltig ursäkt att få sluta springa – och utnyttjar den inte.
Jag springer inte bara för att jag måste, utan lika mycket för att jag vill. Jag vill inte avbryta förrän jag är klar med det jag skulle göra. Jag har bekämpat alla dåliga ursäkter för att inte springa, och bekämpar även giltiga argument för att inte springa. Det fyller mig med en viss stolthet (även om jag givetvis kan inse det dumdristiga i det).
Alla vill ha kakan …
Människor skyller på allt möjligt för att inte behöva motionera. De flesta ursäkter håller inte. De saknar helt enkelt motivation och vilja. De skulle vilja ha bra kondition, en tränad kropp och ett ökat fysiskt och psykiskt välmående – men de vill inte göra det som krävs för att nå dit.
Jag kan bara berätta att jag hade bra mycket fler krämpor INNAN jag började springa än vad jag har nu. Jag har sprungit bort ryggont, trötthet, negativ stress, sömnsvårigheter, mensvärk, orkeslöshet, muskelvärk, myrkrypningar och sendrag. Mitt välmående rent psykiskt har fått sig ett rejält lyft! Att jag har tre småbarn och jobbar 100% natt kan också vara en ursäkt. Men löpningen hjälper mig att orka det. Jag blir en bättre mamma och en bättre barnmorska när jag rör mig. Gladare, mer tolerant och piggare.
Tidsbrist?
Nej, man hinner faktiskt – om man vill! När jag går upp på morgonen (eller på eftermiddagen efter ett nattpass) måste jag ju klä på mig. Så jag klär på mig – löparkläderna. Sen gör jag allt jag brukar göra och inväntar en tid när jag hinner iväg. Jag ska ju ändå duscha, och det gör jag efter löppasset. Den extratiden jag behöver lägga är alltså bara den tid löpturen tar – 10 minuter om jag har ont om tid. Allt det som jag förut brukade ha som invändningar till att inte springa – det finns inte längre.
Jag är helt med på att en ensamstående förälder inte alls har samma möjligheter som jag, men det brukar många lösa genom att transportlöpa, eller springa alldeles utanför huset när barnet/barnen somnat och informera barnen om det (inte spädbarn och bebisar förstås). Eller passa på när man har besök av en mor- eller farförälder. Eller så ringer man hem någon som kan passa en kort stund. Allt går – om man VILL. För vissa är det lättare, och för andra svårare, som med allt annat i livet. Men det GÅR och du KOMMER bli rikligt belönad.
Om jag är trött och orkeslös vet jag att blir piggare av en löptur.
Jag sover så mycket bättre och djupare sedan jag började springa.
Känner jag mig urlakad och lite deppig vet jag att alla spår av det kommer försvinna om jag drar iväg en runda.
Steloperation
Som 16-åring stelopererade jag större delen av ryggen pga. grav scolios. Jag har haft mycket besvär med stela om värkande muskler i ryggen sedan dess och behövt mycket massage för att lösa upp alla knutor och spänningar. Klart man inte kan springa om man har ont i ryggen? Jo, oftast kan man det (beroende på vad det beror på förstås). Jag tror att många skulle må bättre och uppleva mindre besvär om de började röra på sig. Från att ha efterfrågat massage så gott som dagligen så händer det numera väldigt sällan, eftersom jag i princip inte har ont längre.
Jag kunde störas på natten av myrkrypningar i benen och sendrag i vaderna. Det har inte hänt en enda gång sedan jag började springa.
Man behöver inte springa fort eller långt eller varje dag. Man springer efter sin egen förmåga och tävlar bara mot sig själv. Det behöver inte ens vara jobbigt eller ansträngande.
Många förknippar löpning med andningssvårigheter och blodsmak i munnen. Ja, springer man så fort man kan så länge man kan så blir det nog så. Men det gör man väl egentligen bara om man strävar efter en pallplats på ett lopp tänker jag. Annars är det rätt onödigt. En liten luftstur på 20 – 30 minuter i prattempo med en god vän är faktiskt varken farligt eller jobbigt. Men det gör underverk för kropp och knopp!
Harmonisk egentid
Eller, om man som jag, föredrar att springa själv. Den stunden – det är min egentid. Alla tankar som studsar runt i huvudet bearbetas och systematiseras. Jag kan lyssna på en ljudbok, min favoritmusik eller bara njuta av ljuden i naturen. Få syn på ett rådjur eller en hare, springa förbi en porlande bäck. Stanna till och bara föreviga en vitsippa, en groda eller en vacker miljö. Det behöver faktiskt inte vara jobbigt att springa! Sådana rundor är bara ren och skär njutning. Känns det flåsigt och jobbigt? Gå en stund.
Egentligen behöver du inte det där vinet när du vill varva ner. Dra på dig löparkläderna och ge dig ut i vår vackra natur istället. Varje ursäkt du har för att dricka alkohol är också en superb anledning att ge sig ut och springa (förutom ursäkten att man vill bli full förstås. Där är löpning verkningslöst). Eller spring först och belöna dig med ett glas (eller en fylla ha ha) efteråt. Det funkar också, och man behöver inte ställa den ena mot det andra om man inte vill.
Ja ja, det blev en himla massa bluddrande off topic! Nu får det räcka! På återseende!
