Nej, du saknar inte motivation

Motivation. Du saknar motivation, säger du. Vad ÄR motivation?
Motivation är vad som motiverar dig att träna. Saker som får dig att vilja träna och känna att det är värt det. Förenklat är motivation de positiva effekterna av träning. Låt mig nämna några.

Träning …
….. stärker ditt immunförssvar
….. får dig att sova bättre
….. ökar ditt välbefinnande
…. ökar ditt självförtroende
…. motverkar stress
….. ökar din vitalitet
…. motverkar sjukdomar
…. får minnescentra att växa
…. förbättrar ditt blodsocker
…. motverkar demens
…. förbättrar dina blodfetter
…. förbättrar ditt blodtryck
…. hjälper dig att hålla vikten
….. ökar din sexlust
….förbättrar kognitiv förmåga
….. gör dig allmänt gladare
…… motverkar alzeimers
…. minskar risken för stroke

Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Ovanför har du en lista över vad som borde motivera dig till rörelse. Om du inte hittar någonting i listan så har du ett problem med motivation. Men det är i så fall samtidigt ett av dina minsta problem.

Nej, du saknar förmodligen inte motivation. Du har en dålig inre bild av träning. Du VET att träning skulle göra dig gott men din inre bild av träning hindrar dig. Inte bristen på motivation. Klassisk träningsmedia går ut på att GENOMLIDA träningen för att få den överstökad. Att prioritera, skapa mål och rutiner. Men det är bara bladen på växterna, färgerna på blommorna och stammarna på träden. Vi måste titta mycket längre ner, på rotnivå, än vad klassisk träningsmedia och träningsprofiler alltid gjort. För det har låtit likadant väldigt länge nu och ändå är det samma grupp människor som tränar medan den stora majoriteten förblir stillasittande. Vi har facit i hand och det är dags för nytänk.
Min filosofi handlar om att fundamentalt förändra din inre syn på träning så att du LÄNGTAR efter rörelse. Jag kan inte vänta på att få dela med mig av alla mina tankar för alla lässugna ute i landet.

Det jag skrev ovan postade jag på min Facebook och snart dansade jag samma tango som jag dansat så många gånger tidigare. En herre menade att det jag radade upp inte var motivation utan snarare effekter av träning. (Vilket jag faktist i inledningen dessutom skriver).
Jag har funderat länge och väl på vad motivation innebär och betyder för människor. Jag har dessutom under många timmar diskuterat ämnet, så jag vet mycket väl vad gemene man tycker och tänker kring motivation när man väl går till botten med det. Vi strävar efter att få ta del av effekterna som träning ger, det vill säga de sakerna jag radade upp. Det som får oss att vilja nå de effekterna är vetskapen om att det skulle göra oss gott. Jag har tidigare vid några få tillfällen varit med om att några har påpekat att just det jag radar upp faktiskt är effekterna av träning. Men efter en längre diskussion kommer det ändå alltid ner till att det just ÄR det som är motivationen. Det som motiverar oss är effekterna av träning. Det är hela anledningen till att vi vill träna. Synonymer till motivation är drivkraft, intresse, viljeriktning, inspiration, lust, sporre, morot, incitament. Det vill säga det som driver oss i en viss riktning, det vill säga i det här fallet att vi vill nå träningens effekter.

Föreställ dig att träning inte på något sätt hade varit nyttigt. Att listan här ovanför var nonsens. Hur många människor hade under de förutsättningarna tränat? Ingen, förmodligen, eftersom det då inte finns någonting som motiverar träningen.

Nej, jag vidhåller att problematiken som gemene man har är att den inre bilden av träning är för negativ. Vilken bild av träning har du?

Kram på dig!

Kvitto efter kvitto på att Träningstrolleri fungerar

Även om jag blir glad varje gång har jag slutat förvånats. När jag för några år sen själv började förstå min egen träningsfilosofi såg jag bitarna falla på plast allt oftare och enklare. De faller fortfarande på plats och det blir ständiga jaha-upplevelser som passar så bra in och ständigt bevisar att mitt sätt att tänka är unikt och något som verkar ha gått totalt förbi traditionell träningsmedia.

Idag gjorde jag en youtubesökning på ”Runstreak” och lyssnade på en mängd youtubers som berättade om sina runstreaks. För er som missat så innebär alltså en runstreak att springa varje dag. Till det kommer olika regler där den vanligaste premissen är att man ska springa MINST 1 mile (1,6km) varje dag. Oavsett vad. Varje dag.

Jag sprang idag min 74e dag på raken trots att jag vaknade med kraftig förkylning där halsen var paj. Jag sprang givetvis bara 1,6km och i ett tempo som var precis på gränsen till att gå eftersom jag är väl insatt i faran med träning vid olika sjukdomstillstånd. Min sambo är sjuksköterska och barnmorska och påminner mig ständigt. Att springa under viss sjukdom är mitt eget beslut och något jag bestämt avråder andra ifrån att göra.

Tidigare har jag bläddrat igenom i princip alla böcker om träning som finns tillgängliga på olika bokhandlare men ingen talar om träning på samma sätt som jag ser det. Det talas om att om man verkligen vill se sitt favoritprogram kan man träna framför TV:n. Det säger precis allt – man ska behålla sin negativa bild av träning och genomlida den. Det är och har alltid varit träningsmedias grundbudskap. Något som inte fungerade på mig och som bevisligen rent statistiskt inte fungerar på majoriteten av världens befolkning.

Idag fick jag alltså ännu ett kvitto på att min filosofi träningstrolleri är något helt annat är något annat där ute i träningsvärlden. Jag sökte alltså på ”Runstreak” och tittade på ett tjugotal klipp där ALLA talade om att det krävdes en enorm motivation och dedikation. Att det krävdes ett nästan övermänskligt mentalt åtagande och en total hängivenhet. Alla var överens. Alla utom jag.
För mig är lusten och glädjen allt och jag förstår varför deras runstreak kräver allt det som de pratar om. Medan det för mig är relativt enkelt. Vi har helt olika inställning. De har behållt sin negativa bild av konceptet och genomlidit det vilket är förklaringen till att det kräver åtagande, hängivelse, motivation och dedikation. Jag, å andra sidan, har byggt en vacker bild av min runstreak och gör det därför utan att behöva göra samma uppoffring. Jag mår bra av det. Mentalt och psykiskt. Det skänker mig stolthet vilket gynnar min bild av runstreaken och träning ännu mer.
Att jag började med att ta itu med och inse att min inre bild av träning gjorde all skillnad var det bästa jag kunde göra. Det är det som har tagit mig dit jag är idag. En naturlig träningsmänniska.

Det är så härligt att ännu en gång få ett kvitto på att min filosofi träningstrolleri är något helt annat än all vanlig träningsmedia och det som i stort sett alla träningsprofiler pratar om. Nej, jag är inte kaxig eller tuff på något sätt. Tvärtom är jag extremt ödmjukt överlycklig över att ha funnit det jag funnit. Och varje gång jag får möjlighet att övertyga någon annan och de säger precis samma sak, att de nu tänker helt annorlunda än förut, så blir jag bara överlycklig.

Kram på dig

Snälla välj rätt

Jag med mina två äldsta som jag vill kunna lyfta upp och krama en lång tid framöver

Jag känner att jag bara måste skriva av mig lite angående … ja, jag vet inte exakt vad. Men jag kan må så vansinnigt dåligt när jag ser människor som totalt väljer bort träning till förmån för stillasittande och ett liv av smärta, ångest och total fysisk nedbrytning.

Jag mår dåligt när jag ser den där farbrorn som sitter på bänken och hämtar andan efter sin promenad. Det borde han inte behöva. Han ska ju bara till affären som ligger ett stenkast ifrån lägenheten. Nu sitter han där halvvägs och pustar, flåsar och stånkar. Han är i samma ålder som min pappa som tränar i stort sett varje dag och som är ute i skidspåret och grillar korv och tar sig en gammel dansk och lever livet. Min far valde ett aktivt liv och farbror valde stillasittandet.

Jag mår dåligt när jag ser den där damen som behöver tänka på varje steg hon tag medan hon lutar sig mot kundvagnen för att över huvud taget orka ta sig fram i butiken. Trots att hon lägger mer än två tredjedelar av sin vikt mot vagnen orkar hon knappt ta sig fram. Varje steg är en utmaning och innebär en enorm fysisk bedrift för henne. Hon är tjugo är yngre än min mormor som istället för stillasittande valde att konstant åka iväg på dans och annat fysiskt krävande. Men damen i butiken valde ett stillasittande liv och en kamp för varje steg hon behöver ta.

Jag mådde också dåligt … eller nej, jag blev snarare irriterad, om jag ska vara helt ärlig, igår när jag under en löprunda överhörde en konversation mellan två tjejer i min egen ålder. De hade varsin hund i koppel och jämrade sig över hur de måste gå ut och gå med hundarna ibland. Den ena pekade mot något som hon benämnde som ”backe” men som jag tycker i själva verket var en cirka tio meter lång asfalterad sträcka som lutade väldigt lite uppåt. Hon beskrev vidare med utmattad röst att hon behövde gå uppför den ”backen” varje dag när hon är ute med hunden. För att undvika ”backen” var hon nämligen tvungen att gå runt ”hela vägen”.
Jag kan inte hjälpa att känna mig irriterad eftersom det inte var någon backe hon pekade på och eftersom ”hela vägen” bestod av en flack asfalterad gångväg på ungefär 150 meter.

Jag mår dåligt och jag blir irriterad eftersom jag vet att det finns ett val. Ja,jag inser att det finns människor som inte har samma val på grund av skador och annat, men att tro att det enbart handlar om sådana missöden är att totalt blunda för den stora majoriteten som de facto väljer ett stillasittande liv med allt vad det innebär. De väljer smärtan. De väljer utmattningen. De väljer att inte klara av de mest basala saker i vardagen och de väljer att må både fysiskt och psykiskt dåligt.

När jag ser folk omkring mig som är i min egen ålder, som på grund av sitt val i snabb takt förfaller och som ständigt behöver be om hjälp av andra så blir jag ledsen, irriterad och känner hopplöshet. Tänk om alla skulle kunna känna inför träning såsom jag känner. Tänk om alla fick ta del av den njutning jag känner och hade tillgång till samma glädjekälla som jag. Jag vet ju att det är möjligt och att det aldrig är för sent. Men ändå omges jag av människor som aktivt väljer stillasittandet. Som väljer bort glädjen och stoltheten.

Jag vet att det kan vara svårt. Jag vet att de flesta av oss har fel. Jag vet att det är djupt rotat. Den inre bilden av träning.
Den är svår att förändra. De flesta har en felaktig bild av träning. En bild som är djupt rotad, svårt negativ och direkt förödande. Men den går att förändra och jag är ett levande bevis på det. Det tog mig många år och när jag efter mycket filosoferande och många långa tankesessioner äntligen förstod vikten av att börja med att förändra den inre bilden av träning flöt allting plötsligt på. Jag lärde mig mer och mer och jag dokumenterade och utvecklade alla tanker jag hade.

Egentligen är jag nog varken irriterad eller ledsen. Jag är frustrerad. Detta
eftersom jag ju förstår var de klagande stillasittande människorna är i sitt tänk samtidig som jag vet och ser lösningen. Symboliken är att de hänger utför ett stup och att jag erbjuder ett rep så att de kan klättra upp. Men istället väljer de att släppa och falla ner i fördärvet. Men med mina texter har jag fått många att ta tag i repet och börja klättra och det är den mest givande känsla jag någonsin känt i mitt liv. Jag hoppas att min kommande bok Träningstrolleri kommer att bidra till att fler tar tag i det där repet och börjar klättra.

Jag vill att alla ska känna en oerhört stolthet för varje steg de tar, få känna sig modiga, tuffa och oövervinnerliga. Mest främst vill jag att de ska få leva ett liv utan utmattning, ångest och smärta. Jag vill inte att min omgivning ska behöva vila efter en långsam promenad på hundra meter. Jag vill inte att min omgivning ska se en hundpromenad som något ångestframkallande. Jag vill inte att kundvagnen ska behöva vara en rollator och att någon ska behöva förfalla och bli hjälplös i ung ålder.

Gemene man tror tyvärr på traditionell träningsmedia. Att det ”bara är att bita ihop och köra!” och att ”det som inte dödar härdar!”. Träning behöver inte vara så och den typen av tänk fungerar besvisligen inte på den stora majoriteten. Det fungerade inte på mig i alla fall och statistiken talar sitt tydliga språk. Vi måste börja med att förändra vår syn på träning, förändra vår inre mentala bild av träning. Och oavsett var du är i din träning måste du ständigt bygga och bevara din bild av träning.  Det är det min kommande bok Träningstrolleri handlar om och jag hoppas att den når ut.

Träning behöver inte vara ”eye of the tiger”. För mig är träning mycket oftare som Cindy Laupers ”Girls just wanna have fun”.

Bild på mig ifrån en glad och skön löprunda igenom hösten

”Hur hittar jag motivation till att träna?” är ännu en ursäkt

Det är den i särklass vanligaste frågan när det kommer till träning och jag får ofta frågan av folk som inte tränar eller som tränar mindre än jag. Men jag ser den också på träningssajter bland folk som tränar mycket.
Vad betyder frågan egentligen? Man eftersöker alltså motivation till träning. Motivation är helt enkelt anledningar till att träna. Det enklaste svaret är att googla på de positiva hälsoeffekterna av träning. Några exempel är …

  • Förbättrar psykiskt och fysiskt välbefinnande
  • Gör att du sover bättre
  • Motverkar stress
  • Motverkar hjärt- och kärlsjukdomar
  • Stärker ditt immunsystem
  • Förbättrar din kognitiva förmåga (Inlärning, minne, planering, logik, m.m)
  • Förbränner onödigt fett
  • Minskar risken för sjukdomar såsom alzheimer, parkinson, ångest m.m
  • Ökar allmänt välbefinnande

Det är bara en bråkdel av träningens effekter. Att man dessutom blir mer attraktiv är ju ett plus som många givetvis vill åt. Om man fortfarande ställer sig frågan vad som motiverar till träning så är man inte ärlig i sin frågeställning. Det ligger en hord med ugglor begravna.

För att förstå hur förvirrande frågan är för en person som jag måste man förstå hela min träningsfilosofi och vilket förhållande jag har med träningen. En liknelse kan vara om du skulle leva i en värld där alla frågade dig vad som motiverar dig till att äta god mat eller vad som motiverar dig att utföra din hobby. Eller varför du inte äter bajs …

Inte ärligt
Återigen, frågan ”hur hittar jag motivation till att träna” är inte ärlig. Jag är fullt ut övertygad om att frågan är en snuttefilt att hålla sig fast vid. Ännu en ursäkt bland de andra ursäkterna man har för att inte träna och för att slippa se det egentliga problemet. Ett par bekväma och behjälpliga, lätta och enkla skygglappar att ta på sig när träningen dyker upp i periferin.

Här ovan gav jag en lista över vad som motiverar till träning. Men det är ju vad som ligger mellan dig och de positiva hälsoeffekterna som är problemet.

Frågans blotta existens talar sitt tydliga språk – Den mentala bilden och inställningen gemene man har till träning är negativ. Man har helt enkelt inte samma inställning till träning som man har till god mat och vår hobby. Och till att få slippa äta bajs …
Det är den negativa bilden av träning som står mellan dig och vad som motiverar dig, nämligen de positiva effekterna av träning som du vill åt. Den enda gången jag skulle köpa att en person inte hittar motivationen till att träna är om den önskar ett sämre immunförsvar, önskar sig alla sjukdomar som finns, vill vara överviktig och tycka att allting i livet är jobbigt och inte vill må varken psykiskt eller fysiskt bra. Då köper jag det, du har ett problem.

Lägg ner självförsvaret
Men till alla ni andra som känner att träningens hälsoeffekter är något ni vill ta del av så är problemet den negativa bilden ni har av träning. Inte träningens effekter såsom grundfrågan antyder. Du vill ta del av träningens effekter men tycker helt enkelt inte om träning.

Vårt instinktiva förödande självförsvar får oss att i alla frågor, oavsett vad, försvara oss själva, vår person och våra livsval. Därför vill man som icke-tränande försvara sin icke-träning. Antingen fullt ut medvetet eller subtilt undermedvetet. När man inser detta, som jag har gjort, och när man är ärlig med sig själv ser man det där självförsvaret precis överallt och hela tiden.

Ett litet vardagsexempel på självförsvaret

Att säga att du inte hittar motivation till träning är ett sätt att lägga skulden på ett icke-existerande fenomen istället för det faktum att du inte tränar och inte tar stegen som krävs för att nå de positiva hälsoeffekter du innerst inne vill ta del av. Träningen och den bristande motivationen är ju boven. Inte du, för du åker ju liksom bara med på livets resa och vill ju göra rätt! Men du är ju maktlös. För vad kan du göra? Du är ju utsatt för brist av motivation … Det är skönt att ha en sådan oövervinnerlig fiende för då slipper du utsätta dig för träning.

När frågan om motivation kommer ifrån någon som redan tränar mycket är det helt enkelt så att den inte har en dipp i sin motivation utan en dipp i sin upplevelse, uppfattning och bild av träning. Personen har helt enkelt drabbats av negativa tankar kopplade till sin träning. Det är schackspelet mellan hjärnan och träningen som gör sig påmint eftersom hjärnan flyttar tornet diagonalt. Lämnar dig i schack.

Lösningen
Det du kan göra är att att förändra din bild av träning å det fundamentala. Men hur man gör det är lite mer komplicerat och det är just därför jag håller på att skriva en bok om det som förhoppningsvis kommer ut i år. Dessutom har jag en mängd texter här på sidan där jag ger tips och tricks. För mig var det som trolleri när jag äntligen förstod hur hjärnan och träning spelade schack mot varandra. Jag förstod till slut att hjärnan fuskade och hittade på olika drag som inte var giltiga. Så länge du accepterar hjärnans fuskdrag så kommer den att schack-matta dig hela tiden. Men om du ifrågasätter hjärnans regelbrott så har den ingenting att sätta emot.

Det är mycket nu …

Det märks att det är mycket som händer just nu. Jag har äntligen kunnat komma igång med träningen och gör ett pass varje dag. Det blir alltid löpning eller styrketräning. Men jag märker att min inställning förändrats sedan uppehållet och det är allt svårare för mig att ta tag i träningen då sambon gått för nattjobb och jag nattat alla tre kidsen. Då går ögonen i kors och jag famlar efter motivation till att genomföra passet.

Men vad är det då som hänt? Jo, det jag alltid pratar om: Min bild av träning har förändrats. Jag har blivit bekväm av de stillasittande förkylningsdagarna och det är svårt att komma tillbaka. Min melodi och filosofi går inte ut på att skrika ”bara kör!” åt mig själv. Det fungerar inte för mig och inte får många andra heller. Det jag försöker göra är att gå in i mig själv och få mig själv att längta efter träningen. Att skrika ”bara kör!” åt mig själv förändrar inte min upplevelse. Det resulterar i att jag genomför en träning som hjärnan försöker att motarbeta. Nej, jag väljer istället att genom alla mina små tekniker jag lärt mig, få mig själv att längta efter träningspasset och njuta av min träning. Hittills verkar det fungera även om jag inte ska sticka under stolen med att det inte är lika lätt efter ett uppehåll.

Igår körde jag igenom mitt armpass som jag tusen ggr sagt att jag ska tipsa om, men det verkar aldrig bli av. Men snart måste jag verkligen ta tag i det för det är flera läsare som efterfrågat en video där jag berättar om det. Tvinga mig gärna genom att fortsätta maila mig och kommentera att jag måste ta tag i det! VI VILL SE ARMPASSET! Haha.
Det är ett skönt pass kan jag säga. Bara en person och en hantel … och en pump utan nåde!

Nej, jag har mycket i mitt liv nu utöver att jag varit förkyld och det märks. Jag har nyss släppt min 4:e barnbok Signes Äppelträd och massor av tid går åt till marknadsföring av den samtidigt som jag åker runt i Sverige och gigar och skriver på två kommande barnböcker samt en förhoppningsvis kommande vuxenbok. Mycket nu!

Kram på dig!

Känslan att förändra!

Den beröm jag är van vid är den jag får genom mitt trolleri. Antingen direkt efter en show eller då jag får höra att jag är en förebild för någons barn och att de ständigt följer mina program på TV m.m. Det är givetvis ärofyllt och väldigt roligt! Men det är ändå bara så att jag roar någon. Visst, det kan vara viktigt i sig men det finns ju saker och ting som är viktigare än så, tänker jag.

Att få höra att man gjort skillnad i någons liv på riktigt. Att veta att man påverkat någon i rätt riktning så att någon mår både fysiskt och psykiskt bättre tror jag slår allt jag varit med om.

Då jag hade skrivit några kapitel av min outgivna bok Träningstrolleri frågade jag om någon ville testläsa och jag fick svar av den superduktiga författaren Marie Rydell som bl.a. skriver Kråke-böckerna. Hon läste boken och skrev nedan meddelande till mig på Facebook.

Man blir ju bara så toklycklig! Och vilken kämpe hon är! Dessutom visar hon att hon förstår precis mitt koncept. Hon skapar sin egen träning och något hållbart till skillnad från alla ”metoder” där ute. Jag är stolt över dig, Marie!
Samtliga kapitalböckerna om Kråke hittar du HÄR. Det är Idus förlag som även gett ut mina egna 3 första
barnböcker. Där är Marie även aktuell med Joel supertaggad som behandlar ADHD.

Mer om Marie – kika in på www.klaton.com!