Runstreak:ens sanna natur

runstreak löpning

Innan det nya året skulle börja, skapade paceonearth.se en facebooksida som hette Runstreak-utmaning Januari 2019. Helt enkelt en uppmaning och en utmaning att springa varje dag i hela januari. Mest för dem som inte har provat förut, men också för dem som testat en runstreak förut.
Ja, givetvis hängde många på som redan är långt inne i sin runstreak.

För cirka ett år sedan menade jag att man måste vara en van löpare för att inleda en runstreak. Ellen ”Runstreak-gurun” Westfelts uppmuntran till nybörjare om att inleda en runstreak höll jag helt enkelt inte med om. Jag och Ellen har haft någon diskussion om detta då vi sa rakt emot varandra, vilket var intressant.

Jag gav vika … 

Men med tiden ändrade jag dock sakta min uppfattning. Speciellt då jag lyfte blicken från min egen runstreak och började ta del av andras upplevelser. Och på januaris sista dag, när hurra-ropen började strömma in på sidan, tårades mina ögon. Upplevelserna som deltagarna delade med sig av var helt fantastiska.
Det var den sista droppen som fick mig att fullt ut inse runstreakens sanna natur. Ellen hade rätt och jag hade fel.

Eftersom jag nyligen skrev ett blogginlägg om hur Ewerlöf & Månström klankade ner på konceptet runstreak, och felaktigt trodde att det samspelade med någon sorts #AldrigVila -anda, tänkte jag att ett blogginlägg som visar upp runstreckens sanna natur är på sin plats.

Så mina damer och herrar, jag ska inte säga mycket mer själv nu utan låta citaten tala för sig själva. Läs och njut!

Vi börjar med ett citat ifrån en person som mailade mig, men som ville vara anonym:

”Jag har ett motionsintresse, har gjort allt möjligt genom åren . De sista 10 åren har jag kämpat med psykisk sjukdom . Har haft turen att få god hjälp av psykiatrin, av vänner och familj. Så det blev sakta bättre . Jag kände att jag mådde bättre av att träna, men sa så sent som för ett år sen att man kan ju inte träna varje dag.

Så i somras blev jag tvungen att sluta med antidepressiv medicin pga biverkningar. Hade så ont i magen att jag blev liggandes pga medicinen och så kunde jag ju inte ha det. Så jag slutade med medicinen ( i samråd med läkare) och tänkte att vad ska jag göra nu? Ville inte ner i den djupa gropen igen. Då stötte jag på begreppet runstreak och lyssnade också på Ellens pod. Jag tänkte att i stället för att ta min medicin varje dag ska jag springa varje dag. Den här nya medicinen tar 20 min per dag, men det är ok.

Det var i augusti. Första effekten jag märkte var att det gick lätt att småprata i fikarummet igen. Sen märkte jag att jag mådde så mycket bättre efter löpningen på kvällarna. Sedan att jag började tänka på annat , vilka kläder ska jag springa i till vintern osv. Betydligt bättre att grubbla på än att grubbla på tyngre saker.

Innan detta så motionerade jag, gick vandringar i bergen , joggade, gick på cirkelpass mm. Körde ofta slut på mig. När jag började min runstreak körde jag med en mile, nu blir det allt från 2-8 km. Jag har haft betydligt större effekt av det här än av den träning jag gjorde tidigare. Sedan har jag fått sluta och börja om pga sjukdom men det spelar ingen roll. Effekterna på psyket sitter i under uppehållet och sen har jag startat om när jag har klarat av att gå en promenad i raskt tempo.
Och apropå vila, efter en tur som varit extra tuff, antingen pga sträckan eller att jag har sprungit i slalombacke så är jag extra noga att springa lugnt och kort i några dagar efteråt , det ser jag som aktiv vila.”

Nu följer några urklipp från dagen då runstreak-utmaningen Januari 2019 var avklarad

runstreakrunstreak löpningrunstreak springa varje daglöpning runstreakrunstreakrunstreak löpningrunstreaklöpning runstreakrunstreak löpningrunstreakRunstreak löpningRunstreak löpningRunstreak löpningrunstreakRunstreakrunstreak löpningRunstreak löpningRunstreak löpninglöpning runstreak runstreak

En kort summering

Det var några som inte klarade det. Ofta handlade det då om sjukdom, vilket återigen bevisar att runstreakare inte är några extrema knäppgökar som strävar efter att äventyra sin hälsa. Blir man sjuk är det bara att vara stolt över det man klarade och sedan börjar man om! Det är verkligen inte svårare än så. Det är en väldigt rolig och nyttig lek!

En annan viktig sak att tillägga är att det är frivilligt. Det är just den fria viljan att göra en sån här grej som genererar enorm stolthet. Det tror jag att alla kan se genom att läsa citaten. Att själv ta tag i sin hälsa och att själv bestämma att man ska röra sig varje dag är en moget, viktigt och fantastiskt beslut.

Jag har också fått enormt fina kommentarer efter mitt förra inlägg om Runstreak, där många berättade kort om vad runstreak handlar om för dem. De fina citaten sparar jag till nästa blogginlägg!

Runstreakare såväl som icke-runstreakare … Kram på dig!

 

Nytänk!

Hej på dig!

Under en lång period har jag haft uppehåll här och istället bloggat och hänvisat till min blogg på kulmedkids.se. Men av många anledningar har jag nu tänkt om och bestämt mig för att blogga här igen. Kulmedkids.se är en familjepodd och därför har jag beslutat mig för att försöka hålla min inlägg där så mycket som möjligt riktade till föräldrar, medan jag här ämnar skriva vitt och brett om mitt träningstrolleri. Jag brinner mer och mer för varje dag  för tanken på att nå ut med min träningsfilosofi till så många som möjligt, och därför känns det trist att se att besökarantalet här ökar medan jag inte är här och levererar några fler inlägg.
Så, planen blir alltså att nu fortsätta blogga här precis som vanligt, men att inkludera inlägg mera riktade direkt till föräldrar på kulmedkids.se. Följ på båda ställena 🙂

Så hur går det för mig och min träning då? Sedan nästan ett år tillbaka ägnar jag mig uteslutande åt löpning som verkligen har kommit att blivit min passion. Jag kör vidare med min runstreak, det vill säga att jag springer varje dag, och igår sprang jag min 271:a dag på raken. Det flyter på hur bra som helst även om det har varit förkylningstider på senare, vilket har satt käppar i hjulen för mina långpass. Nyligen blev det dock ett längre pass på dryga 22km där jag gav mig ut och upptäckte nya områden som jag inte sprungit på tidigare. De där långpassen är så underbara att jag kan bli tårögd. Att bara låta benen mata på och inte veta exakt var man hamnar är en fantastisk känsla. Att man kan ta sig så pass långt och springa sådär länge stärker en inifrån och ut på ett sätt som jag inte upplevt att något annat gör. Jag önskar att fler skulle hitta verktygen till att pusha sig själv förbi den där gränsen till vad man tror är möjligt, och få uppleva kicken som jag har blivit totalt kär i. Hur man gör det är ju inte alltid enkelt för alla. Vi är alla olika, vilket är grunden i min träningsfilosofi till skillnad ifrån klassisk träningsmedia, och vad som fungerar för just dig måste du tillåta dig själv att utforska. Men det finns generella nycklar och strategier som jag delvis delar med mig av här.

Jag hoppas du följer bloggen och att du får inspiration till att komma igång med din löpning eller utveckla din redan befintliga löpning vidare!

Kram på dig!

Välkommen feber och förkylning!

Ja, man blir ju lite matt. Den här våren har varit väldigt olycksdrabbad rent sjukdomsmässigt. Visst, jag har tre småkids och samlar således dagligen oerhört effektivt ihop en cocktail av virus och basilusker från både förskola och skola. Men kul är det inte …

Imorse vaknade jag och såg ut som på bilden ovan. Jag hade i flera timmar legat och vridit och vänt mig i hög feber som gick upp och ner, upp och ner. Jag var orolig över att behöva bryta min runstreak och det kändes faktiskt för en stund som om det skulle behöva bli så. Men efter en lång mental kamp och då jag kände att febern släppte så blev det ändå dag 75 av löpning. Det blev 1,6km, alltså minimigränsen i otroligt långsamt tempo. Förmodligen var jag lika andfådd som en medelöverviktig människa blir av att gå uppför en trappa, vilket troligen inte är så farligt. Idag ska jag showa på Silja Lines båt Serenad vilket blir lite märkligt eftersom showen är ikväll på väg ut ur Sthlm. Sen måste jag ju åka med hela vägen till Helsingfors och är tillbaka först på tisdag. Men jag fick ta med mig hela familjen helt gratis och får ju således en mysig minisemester. Min plan var att springa på löpband på båten samt även att ta en dryg halvmara i Helsingfors. Men det blir nog minst tre dagar av minimirundor till för att låta kroppen döda lite virus i lugn och ro.

Men annars flyter allt på bra!

Kram på dig

Hälften asfalt, hälften trail

Det blev ett tungt pass idag. Bara 7,6km men tunga sådana. Jag började med asfalt som gick upp och ner, upp och ner … Sen övergick jag till mer terräng/trail som gick ännu mer upp och ner. Jag var väldigt trött efter två tredjedelar in i passet och trodde att jag höll ett otroligt långsamt tempo. När jag såg medeltempot senare så kände jag mig ändå nöjd med tanke på banan och att det trots allt var min 58:e dag på raken av löpning.

50 löpdagar på rad!


Ja, så kan det gå! Jag tänkte att jag skulle göra ett försök, och det försöket har alltså hittills blivit 50 dagar. Men hur har det varit då? Ren njutning? En ständig kamp? Mittemellan eller rent av lagom svårt?

Först och främst känns det verkligen inte som 50 dagar. Det känns snarare som 12 dagar. Men när jag ser tillbaka på de bilder jag tagit efter varje dag så ser jag ju att det är ganska många .Ungefär … 50!
Det har verkligen inte känts tungt för fem öre. Det har snarare inneburit en nedtrappning av min träning. Faktiskt. Förut brukade jag varva löpning och diverse styrketräning och annan cardio. Mest handlade det om varannan dag löpning och varannan dag hemmaträning av någon form. Med runstreaken har all övrig träning fått avstå. Dels för att jag varit försiktig och vill se hur det hela fungerar först. Givetvis också för att inte dra på mig skador.
Men nu känner jag att det är dags att steppa upp. Jag vill ha in mer styrketräning och övrig hemmaträning. Min plan är att köra två långpass i veckan och på de dagar jag bara springer runt 2km lägger jag även in övrig träning. Pusslet blir att hålla benträningen borta ifrån långpassen. Där får jag klura lite …

Men nej, det har inte varit jobbigt någon gång egentligen med min runstreak. Förutom när min älskade hund dog. Då var det tungt att ta på sig kläderna eftersom jag hörde hans tassar komma trippande mot golvet och kunde för mitt inre se honom sitta där på golvet med vackra frågande ögon som undrade om han fick följa med. Även när jag kom hem satte jag mig instinktivt ner för att hälsa på honom. Det var tungt. Väldigt tungt.
Bortsett från det har Runstreaken gjort mig gott. Jag känner mig väldigt stolt och det finns inte en tillstymmelse till ifrågasättande av de dagliga löppassen. De är fullständigt naturliga och jag längtar oftast efter dem.

Jag hoppas att du vågar anta utmaningen och börja du också! Du kommer inte att ångra det. Dealen är alltså minst 1,6 km varje dag. Har du frågor så är det bara att fråga på!

Kram på dig

Avslutar med en collageklipp av de 50 löpdagarna som passerat.

Skön löptur i nackareservatet


Gårdagen blev alltså löpdag 27 och bjöd på ett underbart löpväder i Nackareservatet. Det känns riktigt bra! 27 löpdagar på raken är ju faktiskt hyffsat mycket! Tycker i alla fall jag 🙂

Här bjuder jag på lite bilder ifrån rundan. Snart ska jag packa in våra tre barn i bilen och bege mig mot Sundsvall där det också blir en löptur. Imorgon drar jag vidare till Skellefteå där det också blir löpning. Ser fram emot det!

Löpdag nummer 26

Igår brände jag av min 25:e löpdag på raken. Det känns lättare och lättare måste jag säga. Inga frågetecken och ingen tvekan. Just nu när jag är sjuk (förkyld) så är det lättare eftersom det handlar om väldigt korta rundor.

Idag var det dags att sticka och giga med bolibompa-Yankho i Katrineholm.

Märk väl min superspända blick i just DIG

Det blev ett bra gig och vi hade hur kul som helst. Dock blev det en tidig uppstigning för mig och när jag väl kom hem hade jag massor av sysslor att ta tag i samtidigt som sambon skulle iväg på nattjobb. Där hamnar ju den där löprundan lite i kläm. Vi har ju trots allt tre barn att ta hand om. Men jag lyckades steka pannkakor medan sambon gjorde sig i ordning och leverera dem så pass snabbt att jag hade 20 minuter över att kuta på. Jag är förkyld. 2o minuter räcker!

Jag var nöjd med dagens runda. Det var en kort runda, men det var den 26:e på rad! Det är det jag måste fokusera på 🙂  Här en en bild ifrån dagens löprunda. Visst ser jag glad ut?

Jag och Michael Jordan (23)

Idag var det alltså dags för dag 23 på raken med löpning. Siffran 23 är för mig så smått helig eftersom min största idol och enligt mig världens främsta idrottsman genom tiderna, Michael Jordan, bar just det numret på sin tröja.

Idag var det tack och lov minusgrader så att de jobbiga iskalla vattenpölarna hade frusit. Jag håller mig gärna ovanför vattenytan nämligen. Förkylningen känns som om den snart kommer att nå sin topp så jag tar det väldigt lugn. Så pass lugnt att jag sprang de symboliska 2,3 kilometerna. Återigen för att hylla Michael Jordan. Visst är jag fyndig?! Ibland blir jag otroligt stolt och önskar att jag var min egen mamma. Eller kanske inte …

Bilden är på Jordan då han gör sin berömda dunk genom att hoppa från strafflinjen. En galen bedrift och ett hopp på ca nio meter och väldigt högt. Jag fick äran att sitta under honom när han gjorde det en gång. Nu minns jag inte direkt när det var men jag gissar på någon gång i förra veckan. Det kan också ha varit veckan före. Det enda jag lovar är att jag aldrig skulle ljuga och att jag aldrig skulle photoshopa in mig på något sätt. Det har du mitt ord på. Tro mig. Bara tro mig.

Kram på dig

Min hjärna surar lite. Sen går jag ut och springer.


Jag erkänner. Idag frodades längtande tankar om ett löpband. Jag visste att löprundan skulle bli riktigt blöt och kall. Jag tror faktiskt att detta var första gången som jag verkligen kände en intensiv önskan att få slippa springa ute. Normalt brukar dåligt väder föda en längtan efter att få ge mig ut i spåret, men idag var det annorlunda.

Jag tror att jag har mött min akilleshäl även om det är en jäkligt svag sådan. Det handlar om riktigt djupa vattenpölar fyllda med is. Eller kanske inte just företeelsen isfyllda vattenpölar utan egentligen själva handlingen att placera fötterna i dem. Jag springer ju fortfarande i mina sommarskor eftersom jag är så sjukt envis. Sommarskor och djupa isfyllda vattenpölar är inte kompisar.

Men som sagt är det en svag akilleshäl. Jag önskar, tänker några negativa tankar och tycker lite synd om mig själv. Men bara lite och bara en kort stund. Sen byter jag om, snörar på mig skorna och genomför passet. Jag har kommit så pass långt i min uppbyggnad av min inre bild av träning och jag vet vad ett sånt här pass gör för min stolthet. Jag kommer att känna mig duktig och jag kommer att känna mig stark eftersom jag vet att jag är relativt ensam om att genomföra ett sånt här pass.

Stoltheten gör att jag får en positiv bild av mig själv och min träning vilket i sin tur får mig att vilja fullfölja och göra om samma sak igen. Så det är egentligen inget svårt beslut, utan jag måste helt enkelt bara låta min hjärna vara lite gnällig utan att jag lyssnar på den för mycket. Den måste få tycka att det är jobbigt att fötterna blir våta och kalla och tycka att det är jobbigt att hela tiden parera för att undvika fall på grund av det förrädiska underlaget. Hjärnan får helt enkelt sura en stund. Sen går jag ut och springer.

Förra passet blev en mil och jag kände en svag känning i högerfoten. Därför kortade jag ner passet ordentligt. Mitt löfte är ju MINST 1,6 kilometer VARJE dag. Det är vad jag lovat att vara nöjd med, även om det givetvis väldigt sällan blir så kort som 1,6 km.

Idag är jag lite gladare för vattenpölarna är frusna till is, vilket gör att jag i alla fall håller mig ovanför vattenytan. Igår var dag 22 av min Runstreak vilket innebär att jag idag firar Michael Jordan – 23 dagar av löpning!

Nästan sexuellt …

Idag fick jag springa medan det var ljust vilket är något jag föredrar. Det är något glatt och positivt med ljuset liksom. Något som får mig att känna mig piggare under hela löpturen. Det var banne mig min 21:a löpdag på raken nu. Det börjar ta sig!

När jag vaknade imorse kände jag mig ganska täppt. Mer förkyld än igår. Därför bestämde jag mig för att springa 5 km i väldigt lugnt tempo så att jag knappt blev andfådd. Men när jag började nära mig mål gick det inte att stanna. Jag kom in i den där underbara känslan där jag bara inte kan sluta. Jag önskar verkligen att fler fick uppleva den känslan för det är verkligen någonting magiskt. Benen bara går och det känns ärligt talat nästan som en sexuell upplevelse där man verkligen inte vill bryta mitt i, så att säga. Jag gissar att många av er kan relatera till det 😉

Jag beslöt mig därför att fortsätta lite till i samma lugna tempo. Det hela resulterade i 10 väldigt långsamma kilometer av ren kärlek. Jag måste bli bättre på att inte sikta på distansen utan istället fokusera på tiden. Lära mig att det är ok med ett långsamt tempo, för jösses vad jag älskar de där lågtemporundorna!

Nu är det sängen som gäller och vård av min mellangrabben som ligger här med 40 graders feber. Ska kika på en dokumentär på youtube som heter Life in a day som tydligen handlar om ett ultralopp på 100 miles.