En vecka med mycket terräng!

Idag är det söndag och när jag blickar tillbaka på veckan ser jag att det har blivit en hel del distans och nästan bara relativt backig trail längst Huddingeleden. Det känns givetvis superbra! Jag vet att allt det där har satt sig i benen och att jag för varje pass blir mer och mer förberedd inför mitt första ultralopp som kommer att bli Ultravasan 90, som går i Augusti i år (2019).

Den som söker skall finna

I förrgår hittade jag starten av Huddingeleden. Det låg ganska dold och innehöll ett parti som jag helt har missat. Ett väldigt backigt parti som man springer väldigt varsamt i. Men vackert, oerhört vackert. Jag följde leden i Trångsunds naturreservat och vidare in i, och igenom, Skogås naturreservat. En fantastiskt vacker tur som jag lyckligtvis har precis inpå knuten. Det blev till slut en härlig tur, i relativt tuff terräng, på 12,5 km.

Huddingeleden Trångsund
Starten av Huddingeleden i Trångsund

Längre än jag tänkt mig

Igår, alltså dagen efter, gav jag mig ut med målet att utforska en del av Huddingeleden som jag inte sprungit på ännu. Tanken var att springa runt 10km på den eftersom benen inte var helt med mig. Men jag sprang på och fann inte ro till att springa hemåt. I mitt huvud lovade jag mig själv några gånger att; bara springa fram till nästa asfaltväg, bara springa fram till nästa ledmarkering, bara springa en kilometer till, och så vidare …

Huddingeleden löpning
Bara över 73:an … sen hem …
Huddingeleden
Okej, bara bort till Ågesta … sen hem …

Det vara bara att ge upp eftersom jag insåg att jag hade noll  kontroll över min löpareglädje. Den levde liksom sitt eget lilla liv. När jag såg markeringen för Huddingeleden som gick rakt in i ett skogsparti jag aldrig tidigare sprungit i, var det bara att acceptera att jag ville springa och … springa!

Huddingeleden
Lite spång …
Löparglädje Daniel Karlsson
Efter den här bilden drabbades jag av ett 2 km långt glädjerus där jag flög fram över stock och sten. Underbart!
Huddingeleden
Kan man få nog av sådan här natur?!
Huddingeleden löpning
Stannade i 20 sekunder, tog djupa andetag och njöt av vårsolen
löpare ultralöpare
Vid 15 km hände något …

Mata mig!

Ja, efter 15 km av relativt tuff terräng kände jag hur hela kroppen skrek efter energi. Jag insåg att jag inte hade ätit någon frukost. Bara en måltidsersättning. Jag påminde också mig själv om de där 12,5 terärringkilometrarna som satt i benen efter gårdagen. Jag vek av från Huddingeleden och börja springa mot Ågesta ridskola i hopp om att deras café var öppet.

Jodå, det var det, och jag köpte på mig energi för att göra löpturen hemåt lite härligare.

godis löpare löpning
Godis är gott!

Efter att jag hade vräkt i mig en chokladboll, som förövrigt var den godaste jag någonsin smakat, stoppade jag ner det andra i ryggsäcken och sprang vidare. Jag sprang förbi Farsta ridskola, över till Farsta och vidare hemåt längst Magelungen. När jag kom hem visade klockan på 27 km vilken var en bra distans med tanke på gårdagens bravader för benen.

Ett glatt gäng på Huddingeleden

Senare på kvällen pratade Ann-Elise, min sambo, om att vi kanske skulle springa tillsammans dagen därpå. Jag förslog att jag skulle visa henne starten av Huddingeleden och att vi skulle springa Norrslingan och Sydslingan. Det passade henne bra.
Senare på kvällen hörde jag med Jonas Hemström, som är en rutinerad ultralöpare, om han ville följa med. Jajamän, vi blev en glad trio!

löpare löpning
Jonas Hemström, Ann-Elise och jag.
löpning löpare
Det gick framåt!
Huddingeleden löpning
Ann-Elise skulle enligt sitt program köra lågpuls. Det gick åt pipsvängen …
runstreak huddingeleden
Vackra utsikter längst Huddingeleden

Den här veckan har alltså bjudit på bra terränglöpning och benen har verkligen fått jobba. Det har blivit några mil av pumpande. Därför behöver jag vila, men hur gör man det när man springer varje dag? Jo, imorgon ställer jag klockan tidigt och springer lugna 2 km innan jag lagar frukost och väcker barnen. Nästa pass blir dagen därpå men först på kvällen runt kl 18. Även då ett lugnt pass på 2 km. Det innebär att jag får två dagar av icke-ansträngande löpning där det går 36 timmar mellan passen. Så vila kommer jag att få mer än nog av!

Kram på dig

Bland tomtar och troll

Löpning är kul … 
löpning

En möjlighet till äventyr …

Vårt äldsta troll hade sovit över hos mormor och morfar i Älta, och vi for iväg för att hämta henne. Eftersom både jag och Lillis (min sambo) är på en runstreak tänkte vi att det vore lämplig med miljöombyte, och tog därför på oss löparekläderna innan vi stack.

Det där med att tänka variation i sin löpning och försöka få till relativt enkla små äventyr är något man ska dra fördel av. Det behövs inte mycket för att löpningen ska hamna på en helt ny nivå.
Svärföräldrarna bor lyxigt nog ungefär hundra meter ifrån en av öppningarna till nackareservatet. Jag springer där mycket på somrarna, och då mest runt Ältasjön. Men oftast kan man med fördel följa vilken stig som helst och således hamna var som helst. Att springa genom skogen till Hellasgården är en baggis och väl där finns massor med valmöjligheter.
Löpning utan mål är för mig den bästa formen av löpning. Löpning med frihet. Löpning med nyfikenhet.

Sommar vs Vinter

Vi kom fram till svärföräldrarna som gärna ställde upp som barnvakt under vår korta runda. Jag mindes hur jag, Johnny Hällneby och Ellen Westfelt tidigare i somras hade sprungit uppför ett berg och filmat och fotat fin löpning inför Ellens lopp ”Dårarnas Diagonal” på en ö utanför Madagaskar. 17 mil och 10 tusen höjdmeter. Det korta klippet kan ni se här nedan.

Jag plockade fram minnet av hur vi hade sprungit och försökte nu ta samma runda fast i vintertid.

Porten till sagovärlden

När vi kom fram till reservatets öppning var det inte längre en öppning in i ett djurrike fyllt av grönska och fågelsång. Nu var det en port till en sagovärld. Det började bubbla i hela min kropp och jag kunde inte låta bli att direkt ge mig ut i det djupaste spåret och börja pulsa uppför berget. Även Lillis verkade barnsligt förtjust av den värld vi nu befann oss i.

löpning vinterlöpning

Det var en skön strapats uppför berget. Kanske inte så mycket löpning, men däremot flera vurpor i skratt. Att ta sig uppför på sommaren är mest knepigt eftersom det är ganska mycket lösa stenar, men att ta sig uppför på vintern medför helt andra problem. Mest förrädisk halka under snön.

Väl uppe var det bara att njuta av utsikten!

löpning vinterlöpning

Sedan började själva löprundan. Vi hade snö upp till knäna och det blev en rejäl genomkörare för benen. Det är alltid lika roligt att inte ha en aning om vad man ska trampa på. Att snubbla i snön är mjukt och därför riktigt bra träning. Man kan köra på så bra man kan och öva sig på att försöka hålla balansen trots överraskningar såsom rötter, hala stenar och gömda grenar. Skulle man falla så blir det bara roligt.

Löpning ramla

Lugnet

Jag vet redan nu att det är bloggposter som den här som jag kommer att titta på i sommar när det är som varmast. Det är en av de stora fördelarna vi har i det här landet. Fantastisk natur både på sommaren och på vintern. Jag älskar de olika årstiderna.

Vi pulsade fram och gjorde så gott vi kunde och vi njöt till fullo av landskapet. Skogens totala tystnad och skönhet är både öronbedövande och nästan för mycket för alla sinnen. Samtidigt som det inger ett otrolig lugn. När man stannar upp hör man det sista knarret ifrån snön innan man står helt stilla. Sedan en och annan kortare fågelsång. I övrigt, bara en total tystnad och det egna bultande hjärtat.
Jag tror att jag log under hela löpturen och jag var fullständigt övertygad om att tomtar och troll existerade just där och då. Det finns liksom ingenting att tvivla på. Man befinner sig i en saga som man hoppas aldrig ska ta slut.

löpning snö

När vi kom tillbaka till svärföräldrarna var det ändå skönt att få kliva in i värmen. Den där lilla pausen ifrån allt gör att man andas på ett mentalt plan och på ett sätt som man annars inte riktigt får.

Kroppen har fått jobba och man har fått komma ifrån alla måsten en stund. Det man bär med sig är minnena ifrån ett sagolikt snölandskap med utsikter som tiden inte räcker till för att fullt ut kunna ta in.

löpning vinter

Sedan är det känslan att få vara barn en stund. Vuxenlek, kan man väl kalla det utan att det missförstås för mycket.

Avslutar med ett litet filmklipp ifrån vårt lilla äventyr. OCH såklart meddelandet att jag och Lillis nu på lördag (2019-02-09) ska springa Edsviken Winter/Summer Marathon!

Äventyrslöpning runt Aspen

äventyrslöpning

Paniktrolleri

Jag jobbar ju som trollkarl och igår skulle min vän Yankho (programledare i Bolibompa) uppträda i Hågelbyparken i Tumba. Men han blev tvärsjuk och jag ringdes in för att hoppa in i hans ställe.

Det var fullsatt och jag hade lika roligt som publiken så det var lättjobbat. Therese som är arrangör är fantastiskt proffsig och styr alltid upp allting på ett fantastiskt sätt, trots kort varsel.

loge artist Hågelby
Lokalen ligger i en gammal loge. Det här blev därför min loge i logen.

Äventyrslöpning i sikte!

Innan jag åkte bestämde jag mig för att ta med löparkläderna. Jag har nämligen bestämt mig för att försöka ta tillvara på dagsljuset mer genom att lägga mina pass under dagtid. Men det är inte det lättaste eftersom min chans att jobba är på dagtid när barnen är på skola och förskola.

Just nu känns det dock som om löpningen snart kommer att bli mitt jobb, av många anledningar. Exempelvis ger jag snart att ge ut en bok om löpning och jobbar även med tillhörande föreläsning. Den tanken gör det lite lättare att ibland stänga ner datorn och ta en löprunda i dagsljuset innan jag hämtar barnen. Men nu: Mot äventyrslöpning!

Ombytt och klar. Spåret väntar

Igår fanns det inga hinder. Jag packade ner mina löparkläder och åkte iväg och gjorde giget. Efter det bytte jag om och öppnade upp kartan på mobiltelefonen. Jag såg att det låg en sjö alldeles intill Hågelbyparken som heter Aspen. Den bestämde jag mig för att försöka ta mig runt.
Det hela flöt på riktigt bra och inledningsvis var det massor av spänger som sträckte sig genom ett varierande landskap. Mest snirklade de sig fram över isiga våtmarker mellan snåriga buskaget och skogsdungar. Det härligaste med äventyrslöpning är just att man aldrig vet var man hamnar och i vilken terräng man kommer att springa i.

aspens naturstig äventyrslöpning

aspens naturstig
 Ibland fick jag även springa genom vackra björkdungar och allmän blandskog.

aspens naturstig äventyrslöpning

Ibland fick jag använda kartan för att hitta rätt när stigen tog slut och jag stötte på privat mark. Då var det olika landsvägar och mindre grusvägar som gällde. Mellan dem sprang jag vid åkerkanter och korsade även små idylliska gårdar där folk tydligen slet med riktiga jobb, till skillnad från en clown som jag. Synd att inte äventyrslöpning kan vara en heltidssysselsättning …

löpning äventyrslöpning

Äventyrslöpning löpning

aspens naturstig

löpning aspen sjö

Alla kan!

Förresten, jag hade inte bråttom förrän jag efter rundan fick ett SMS från kvinnan i mitt liv, som var sugen på att ge sig ut på en löptur och således undrade när jag skulle komma hem. Hon som har gått ifrån att ha sagt att hon inte har tid till träning, till att bli helt frälst i löpning. Hon som har gått ifrån att trots det säga att hon inte har tid med någon runstreak, till att nu ha antagit utmaningen och i skrivande stund har sprungit i 21 dagar på raken! När jag kom hem sprang hon enkelt 10 km på en fin tid trots halka och kyla. Sådant får det att pirra lite extra i min kropp.

Här följer två youtubeklipp som visar några av de hinder jag stötte på. Dock filmade jag aldrig de krävande stigningarna genom den värsta terrängen. Då var jag för mentalt inne i det för att komma igång att filma och fota.

Jag vill verkligen uppmana er alla till att ta liknande tillfällen i akt för att uppleva det underbara med små egna äventyr. Om du inte är löpare så promenera! Det är en befrielse att få vistas ute i den fantastiska natur Sverige faktiskt kan erbjuda, och att få navigera sig fram genom okänd terräng i trakter du aldrig tidigare varit är spännande. Prova äventyrslöpning!

Hoppas du provar!

Kram på dig

Det händer även mig …

Jag brydde mig inte om att söka efter träningsglädje idag …


löpning

Nedslagen, utan träningsglädje …

Dagen började med en tur till ishallen med våra tre barn. När vi kom hem lagade vi lunch och jag ville verkligen försöka passa på att fånga dagsljuset med en löptur.
Men allting kändes grått och inspirationslöst. Det fanns inte samma glödande träningsglädje som jag normalt alltid känner. Benen kändes trött, vilket förmodligen kan förklaras med att jag nyss åkt skridskor i en och en halvtimme och lekt kull med barnen på isen. Det, kombinerat med dåligt sömn den senaste tiden, inget kaffe och att jag ändå sprungit 50 km de senaste dagarna där mycket av det varit i terräng.
Nej, jag var inte helt i form. Det ska dock tilläggas att dippar i min träningsglädje är extremt sällsynta.

skridskor
Mamma Ann-Elise med våra två söner Alexander, 5, och Kevin, 4.

Lösningen?

Så vad gör man då? När man inte är lika lockad av en löprunda? När man inte känner träningsglädje? För mig var det väldigt länge sedan det hände och jag är inte rädd för det längre, såsom jag var tidigare. Jag låter det inte slå ner mig och det är inget hot mot min träning eftersom jag kommit så väldigt långt i min vad min filosofi går ut på  – att bygga upp den vackraste bild av träning som man bara kan.

Eftersom jag har en ohotad fantastisk bild av min träning accepterar jag det jag känner. Jag försöker inte grotta i det och utmana det såsom man bör göra när man börjar bygga på sin inre bild av träning. Min bild är som sagt ohotad och därför beslutade jag mig idag för att utnyttja den ganska negativa känslan till min fördel. Normalt sett skulle jag rekommendera att man försöker skapa den mest positiva löpupplevelsen som bara möjligt i ett sådant läge. Ge in i ett tomt rum, slappna av och le. Peppa dig själv med enbart positiva tankar och inse vilken hjälte du är. I husen bredvid finns massor av människor som inte ens orkar gå ut med soporna. Du ska ut och springa. Du är grym!

Belöna dig själv

Efter det skulle jag rekommendera en kort och lugn runda där du inte blir det minsta utmattad på något sätt. Så lite ansträngning som möjligt och sedan hem och inte låta någon tanke om att det var för kort eller för långsamt få något som helst fäste i ditt huvud. Därefter skulle jag säga att du skulle belöna dig själv på bästa sätt. Vad det skulle vara vet bara du.

Utnyttja det grå

Jag valde att utnyttja den gråa känslan och försökte inte förändra den. Jag vill springa ultradistanser och så som jag kände idag är bara en bråkdel av hur grått det kommer att kännas under vissa lopp i framtiden. Jag föreställde mig därför att jag var mitt i ett ultralopp och bestämde mig för att springa vidare. Minst 10 kilometer.
Benen var blytunga. Jag letade efter ork men kunde inte finna någon. Det kändes plågsamt rent mentalt att veta att det var långt kvar och hela kroppen och mitt inre ville få mig själv att sluta.

Efter ungefär fyra kilometer vaknade kroppen. Eller snarare gav den upp eftersom min hjärna vet att jag är mer ensvis än den. Det gick mycket lättare och allting flöt på i 11 kilometer utan några större svårigheter.
Efteråt visste jag att jag hade gjort allting helt rätt. Jag log av mig själv och behövde inte tvinga fram det. Jag hade sprungit i ungefär 5 min/km-tempo vilket är bra under förutsättningarna för mig. Jag är ingen snabb kille.

Belöningen

Alexander, Mathea, Moa, Jag, Kevin, Ann-Elise, Linnéa

När sambon skulle ut och springa med vår dotter frågade jag våra andra två barn om de ville följa med. De ville. Det ville också deras kompis och hennes mamma. Så vi blev ett gäng som senare på kvällen sprang en reflexbana i skogen. Det blev första delen av min belöning. Den andra belöningen består i att jag strax ska ta bort datorn från mitt knä och göra chevretoasts och äta det i sängen med min sambo medan vi tittar på Vikings! Efter en sådan belöning förknippad med min träning kommer träningsglädje smygande. Den hade bara vilat lite.

Här kommer lite bilder från kvällsäventyret.
Kram på dig!

löpning
Kevin, 4, klättrar tappert över ett fallet träd tillsammans med mamma Ann-Elise
traillöpning
Full fart framåt!

löpning reflex

löpning

pannlampa
pannlampor närmar sig målgången

Barfotalöpning i snön

barfotalöpning vinter

Barfotalöpning är lite inne …

Jag tror att få som är inne i löpvärlden har missat trenden med barfotalöpning som kom efter boken Born To Run av Christopher McDougall. Numera finns olika grenar och olika filosofier inom barfotalöpningen, men gemensamt har de att de väljer bort vanliga löpskor mot minimalistiska eller inga alls.

Vibram Fivefingers

En populär sko är Vibram fivefingers som du hittar mer info om med en enkel googling. Mina fivefingers är en lätt modell som är väldigt tunn som jag köpte i somras. Jag tror jag fick till tio väldigt korta löppass i dem, max två kilometer, men det räckte gott eftersom jag fick träningsvärk i flera dagar efteråt. Det krävs enormt mycket av vaderna eftersom foten får arbeta annorlunda än i vanliga skor, och löpsteget blir också förändrat.

fivefingers
Här är mina fivefingers som jag sprang med idag

Det tar tid att vänja sig

Sedan beror det givetvis i vilka skor man är van att löpa med. Om man har sprungit med hög drop så kommer man få en ordentlig chock. Med drop avser höjdskillnad mellan tå och häl. Man kan översätta det till höjden på klacken där ju fler millimeter innebär en högre klack. Noll-drop brukar man kalla det när skorna inte har någon höjdskillnad alls mellan tå och häl.
I somras fick jag ett par Altra Lone Peak 4 som har just noll-drop. Jösses, vad konstigt det kändes i början och jag fick verkligen träningsvärk i vaderna efter att tidigare som lägst sprungit med 4 millimeters drop. Men med tiden blev det bättre och bättre och numera springer jag längre sträckor med dem och får inga känningar alls.

@barefoot_runner
Fredrik Heyman (@barefoot_runner) under en av sina bravader

På instagram följer jag en herre som heter @barefoot_runner som alltså, som namnet avslöjar, förespråkar minimalistisk löpning och barfotalöpning. Han lägger ofta ut bilder på sin löpning, precis som jag, och då oftast efter långpass i sandaler och fivefingers. Idag såg jag att han springer vidare så här i vintertid med sina fivefingers och det gjorde mig oerhört nyfiken och inspirerad.

 

Jag skrev till honom och fick rådet att springa med strumpor i skorna. Det brukar man normalt inte ha, vad jag vet, och jag trodde faktiskt inte att det skulle gå. Men jag tog fram mina Injinji, som alltså är tåförsedda strumpor, och förvånande nog fick jag plats med dem i de små tighta skorna.

Dags att ge sig av

Jag tog på mig min pannlampa och en ryggsäck med varmare skor i och gav mig av.
Det blev först en tur på isiga och snöiga gator vilket var lite halt, men inte så farligt faktiskt. Sulan på mina fivefingers är nästan helt obefintlig så jag trodde att det skulle vara betydligt halare.

barfotalöpning
Det blev också min 312:e löpdag på raken idag!

Redan efter en kilometer värkte tårna rejält och jag tänkte att det nog skulle bli ett tidigare byta av skor än väntat. Men jag körde på lite till. Efter ytterligare en halv kilometer var jag väldigt nära på att sätta mig och byta skor, men mitt pannben ville inte ge upp så jag körde på.

barfotalöpning vinter

När jag sedan hade sprungit tre kilometer kände jag inte tårna längre. Eller var det att smärtan hade försvunnit? Jag pendlade mellan att tro att de antingen var totalt bortdomnade eller att cirkulationen hade kommit igång. Jag valde att tro på det senare, och även om jag hade bestämt mig för att tre kilometer skulle räcka som testrunda, sprang jag in i en skogsdunge och följde en reflexbana.

Njutningen infann sig!

Då hände något i mig. Trail-Daniel vaknade och jag slutade känna efter. Jag hade ju inte ont längre! Jag flög fram över stock och sten och jag hamnade i den där tillvaron som bara vana traillöpare kan hamna i. Där man susar i full fart nerför backar, hoppar över krön och där livsglädjen håller på att spruta ut ur öronen. Det blev ytterligare två kilometer av njutning och när jag kom hem kunde jag konstatera att fem kilometer i mina fivefingers hade gått hur bra som helst.

barfotalöpning träningstrolleri
Det är svårt att få med på bild hur vackert det är med reflexbanor

En ny värld ska upptäckas

Jag inser att jag har varit oerhört icke-insatt i vad som finns att tillgå när det kommer till minimalistisk löpning vintertid, och har inte ens tänkt tanken att inte ha rejäla skor på mig. Förrän idag. Jag läste nyss på massor och det kommer att bli betydligt mer löpning i mina fivefingers även vintertid. Jag har varit så pass dåligt påläst att jag inte ens visste att det fanns fivefingers för trailöpning och även fodrade fivefingers! Sådana ska införskaffas och jag ser fram emot en ljusare framtid tillsammans med mina fötter i frihet.

Detta var för övrigt min 312:e löpdag på raken. Det börjar närma sig ett år!

Kram på dig!

(Uppdatering så här dagen efter: Höger vad känns lite som ett betongblock medan andra vaden är lätt öm. Får bli en kortrunda idag)

Äventyrsrundor är livet

Det finns nog inga skönare pass än de där när man bara ger sig ut och upptäcker nya områden. Speciellt förtjust är jag i att springa i skogen när det är mörkt. Igår tog jag en sån runda som var myspys-deluxe.

Jag upptäckte för ett tag sedan en reflexbana bara sisådär 1,5 km hemifrån och blev givetvis glad. Så några dagar senare hittade jag ett helt nytt område lika nära som jag inte hade utforskat alls! När jag hade sprungit i området blev jag nyfiken på att hitta bästa vägen mellan reflexbanan och det nyfunna området.

 

Därför tog jag på mig min pannlampa och gav mig ut. I min strävan efter närmaste bästa stig hamnade jag helt fel och till slut hade jag ingen aning om var jag var. Jag vadade i små dammar och forsar, klättrade uppför höga bergspartier och sprang igenom snår som var väldigt nära ogenomträngliga. Det föll snöblandat regn och jag var snart plaskblöt från topp till tå. Som jag njöt!

Det är svårt att beskriva den där äventyrskänslan för den som inte upplevt den. Jag känner mig ostoppbar och oövervinnerlig medan jag bara kör på. Vetskapen om att många hade gett upp redan efter en tiondel av det jag gjort, medan jag själv bara njuter och kör på, skänker en stolthet och en självkänsla som jag tycker att alla förtjänar.

Så hur gick det då? Jodå, med hjälp av telefonen hittade jag rätt, men insåg att det tyvärr var alldeles för mycket bebyggelse för att binda ihop de två områdena. Jag har dock fått lära mig att man har bundit ihop flera olika vandringsstigar till ett åtta mil långt spår som kallas för Huddingeleden. Men den verkar inte finnas på karta ännu eftersom det inte är helt fullt ut färdigt överallt, men oj vad jag ser fram emot att springa hela de där åtta milen!