Jag blickar uppåt mot utmaningen

Det närmar sig

Idag är det exakt femton dagar till min utmaning att springa hela Huddingeleden som är cirka 80 kilometer. Så hur känner jag inför det då? Det är ganska många blandade känslor. Jag har inte det bästa självförtroendet när det gäller tunga fysiska utmaningar, så jag är oerhört ödmjuk inför uppgiften.

Jag har funderat mycket på vilken attityd jag ska gå in med. Just nu känner jag mig som en extrem underdog och varifrån det kommer vet jag inte riktigt. Kanske för att detta är min första riktiga ultra-utmaning och för att jag utifrån tidigare erfarenhet förstår att det kommer att bli extremt tufft. Huddingeleden är väldigt kuperat på sina ställen och innehåller också tuffa tekniska partier. I stort sett alltihop går i trail/terräng.

Min träning

Jag borde absolut ha tränat mer, det vet jag. Jag är i helt okej form, men någonstans känner jag att det inte räcker för den här utmaningen. Visst, jag kanske tar mig i mål, men det kommer inte att vara snyggt och snabbt.

Jag har egentligen bar fått till två huvudsakliga träningspass som jag känner har gett mig något.

Svartsö (41,2 km)

Runstreak Svartsö

För ca tre veckor sedan sprang jag ett knappt maraton (41,2 km) i skärgården. Det kändes ganska okej men jag var riktigt trött vid 38 km. Jag gick upp tidigt och tog båten till Svartsö. Jag lade till båten vid lanthandeln och sprang sedan fem varv runt sjön. Varje runda är ungefär 9 kilometer av relativt kuperade grusvägar och sisådär en tredjedel går på trail med några tekniska partier. Jag tror att jag fick ut bra träning av stigningarna och den varierande terrängen.

Huddingeleden (21,2 km)

Runstreak löpning

Den här kvällen tog jag mig an en sträcka på ca 9 km där det mesta är kuperad och teknisk terräng. Jag sprang sträckan åt ena hållet tills jag kom hem igen. Det varvet sprang jag väldigt fort. Jag flög utför backarna och jag krigade stenhårt uppför, saktade aldrig ner. Väl hemma fyllde jag på vätska och hämtade en pannlampa och sprang sedan samma varv tillbaka åt andra hållet. Den här gången i betydligt lugnare tempo. När jag var färdig efter ca 18 km sprang jag drygt 3 km på asfalt.

Under den här löpturen testade jag att dricka 125 ml Maurten efter varannan km. Min upplevelse var att jag verkligen toppade min energi hela tiden och att jag var tokstark hela vägen igen. Jag blev aldrig trött och jag är fortfarande förvånad hur hårt jag kunde pusha mig själv de första 9 km i den terrängen som det faktiskt handlade om. 2:16 timmar i terräng, inklusive stoppet hemma, är bra för att vara jag. Det känns bra!

Vad hinner jag med?

Jag skulle behöva få till ett pass på 30 km där jag verkligen försöker att vara ute länge i lågtempo. Tanken är att ställa in en varning på klockan när jag kommer över 06:40-tempo så att jag verkligen får jobba på att slappna av, eftersom jag har en tendens att tro att jag ligger på runt 06:30-tempo och upptäcker att jag snarare närmar mig 5-tempo. Men det är som sagt bara femton dagar kvar nu, och jag vill få in minst fem dagar av enbart pass på 2 km varje dag, just före starten.

Planen

Huddingeleden runstreak löpning
Tanken är att börja västerut och att gå i mål hemma i Trångsund/Skogås österut.

Den är ganska enkel. Jag tänker försöka springa så lätt som möjligt. Jag kommer att ha på mig en väst som jag laddar om efter olika sträckor. Tanken är att bara springa med fyra stycken småflaskor på 125 m Maurten i varje. Utöver det har jag med med telefon, powerbank, och lite småsaker som snacks, plåster, glidmedel och annat praktiskt.

Martin Lundström kommer att ansluta vid de olika stoppen som är utmärkta på kartan ovan. Han kommer att ha med sig lite weinerbröd och hamburgare och annat som jag kan stoppa i mig.

Vad gäller skoval är jag fortfarande kluven. Jag vill ju ha mina Altra Paradigm 4.0 så mycket som möjligt om det är grusvägar och asfalt, men när det är mer tekniskt vill jag ha Altra Lonepeak 4.0. Jag ska försöka titta på kartan och ta ett beslut utifrån den terräng jag tror mig kunna läsa av väntar mig.

Övriga tankar

Jag känner att detta är en avgörande utmaning för min framtid vad gäller löpning. Jag är öppen för att jag klarar det bra mycket bättre än väntat, men i mitt huvud spelas ofta en film av brutal kamp upp. En kamp där jag inte vill vara med längre och är nära att ge upp. Ibland ger jag upp. Det känns ärligt talat som om den här utmaningen kommer att ge mig en tydlig indikation på var jag är i mina ultradrömmar, och även så pass dräpande tydligt visa vad jag faktiskt är gjord av, och om jag kommer att satsa vidare på ultralöpning eller om jag taggar ner. Skrämmande faktiskt.

Jag har också känslor av att vara extremt fjantig. Det är 80 km. Det ÄR ingen monstersträcka i ultravärlden utan snarare bland de kortaste man kan springa. Man blir ju helt knäpp av distanserna när man umgås i ultrakretsar, det är jag medveten om. När jag ser andra springa 90 km, 160 km och 320 km, känner jag mig faktiskt larvig som ojar mig så mycket för ynka 80 km. Men jag måste också acceptera att jag inte ÄR någon ultralöpare än. Detta blir min första riktiga utmaning och vem vet vad som väntar? Ja, så är det faktiskt – den här utmaningen kommer att avgöra om jag är ultra eller ej.

Just nu är jag ganska långt ner och blickar uppåt mot utmaningen.

Kram på dig

 

Morgonlöpning längs Huddingeleden

Vaknade tidigt och försökte länge att somna om. Vår bortskämda hund trängdes bredvid mig och ena sonen låg snett över mig och frugan. Ena katten försökte få plats på min mage. Det är oftast som ett plockepinn av varelser i vår säng, där om en rör sig vaknar alla.

Lika trångt av tankar var det i mitt huvud. Tusentals olika tankar jagade mig och vägrade släppa taget. Det gick bara inte att sova.

Om kroppen vill vara vaken ska den få det

Vid 05:25 gav jag upp och tog på mina löparkläder från gårdagens sena kvällsrunda. Fortfarande lite fuktiga. Jag var inte jättetaggad på morgonlöpning eftersom det inte hade blivit mycket sömn, men frustrationen gjorde att jag nästan ville straffa kroppen för att den inte ville sova. Ja, alltså jag ser ju inte löpning som ett straff, men tänkte att om kroppen inte ville sova så skulle den verkligen få jobba.

Jag begav jag mig ut på 10 km längst Huddingeleden (80 km). Det är den etapp som kommer att vara den sista när jag snart ska försöka springa hela leden.

morgonlöpning löpning
Laddade för en selfie och gäspningen kom. Det var bara att knäppa av.

Det är mycket tekniskt svår terräng med mycket upp och ner. Det kommer att bli tungt. Den kommer jag att ta mig an efter att redan ha sprungit 7 mil…
Som sagt, det kommer att bli tungt. Än värre under morgonlöpning eftersom det för min del känns ovant.

Löpning Huddingeleden
Morgonsolens strålar värmer gott
Huddingeleden morgonlöpning
Precis i början av Huddingeleden i Trångsund.

Sova utomhus

En tanke om att sova mer utomhus börjar locka mig. Ända sedan jag läste Markus Torgebys bok Löparens hjärta har jag inte kunnat släppa den romantiska tanken om att sova ute och att leva mer primitivt. Få uppleva vad som händer med kroppen efter sisådär en månad utan all teknik och uppkoppling ute i vildmarken. Tanken lockar men jag vet inte hur modig jag är. Däremot är det ju betydligt enklare att sova ute. Kanske borde jag bara ta en madrass och en sovsäck och sova på altanen? Kanske redan inatt? Ja, det kanske banne mig blir så!

Huddingeleden löpning
En av de backar man får upp bra flås i längst Huddingeleden.

Sthlm Urban Trail

Imorgon ska vi upp lika tidigt då det är dags att springa årets upplaga av Sthlm Urban Trail där vi ska springa igenom en massa byggnader såsom olika museum, varuhus, en biograf och genom Skansen. Så det blir morgonlöpning även imorgon. Ska bli roligt! Udda, men roligt! Här är en video från förra året då jag sprang loppet.

 

Utmaningen över, jag stupade!

Det var ett tag sedan jag gjorde ett inlägg nu. Man kan väl säga att jag har haft semester, vi har tillbringat massor av dagar i skärgården och livet har gått in en period av mental avslappning.

Det började bra

I början av Juli hoppade jag på utmaningen ”Spring tills du stupar” som innebär att man springer lika många kilometer som dagens datum visar under Juli månad. Det blir 500 km totalt. Jag stupade vid 300 km.
Det hela började ganska bra men jag hade några dagar då jag hade svårt att komma ifrån eftersom jag har en sambo som jobbar natt och tre barn i åldrarna 4, 6 och 7 år.
I början av utmaningen hade sambon semester och då gick det oftast bra att komma iväg.

Livet kom emellan

Men sedan åkte sambon in till stan och jag fick lämna över barnen till mina två svågrar med fruar. Det kändes inte bra i hjärtat eftersom det inte handlade om några 5 km-rundor. Nej, tidigare hade jag p.g.a en förkylning, i samband med några andra omständigheter tvingats korta ner två dagar till korta stäckor på 3 respektive 5 km – vilket gjorde att jag låg back på kilometerkontot. Så jag lämnade över barnen och var borta i över två timmar. Som sagt, det kändes inte bra i hjärtat. De rundor jag tidigare hade älskat börjande kännas stressade och den positiva upplevelsen försvann. Jag blev som en vanliga människa som inte har det mindset som min träningsfilosofi medfört – jag började springa för att få det överstökat och tycka om det efteråt.

löpning ultralöpning runstreak
En kväll av många då jag tog båten från vår ö till Svartsö och sprang då vi nattat barnen. Det blev många mörka pass.
Sörja eller inte?

Till slut  började sambon jobba och jag insåg att jag inte skulle klara det. Jag var ensam på ön med tre barn och varken svågrar eller grannar var kvar. Man kan säga att jag själv inte tog beslutet att kliva av utan omständigheterna tog beslutet att kliva av. Känns det irriterande och jobbigt? Många skrev att jag skulle vara stolt över det har gjort och se det som en vinst ändå, istället för att gå och sörja eller känna att jag misslyckats.

löpning runstreak
De sista metrarna efter 20 km traillöpning.

Jag fick några mail om att jag kunde börja räkna med gång, vilket var fullt tillåtet i utmaningen. Det var aldrig ett alternativ för mig, för om jag har bestämt mig för att klara det med uteslutande löpning så har jag bestämt mig. Dessutom kikade jag lite på hur långt jag tagit mig totalt dagligen och hade jag räknad med sträckan jag rört mig varje dag hade det inte blivit samma utmaning.

löpning regn runstreak
Mitt i en löptur på fastlandet då ett hällregn kom över oss. Jag kunde inte låta bli att gå ut och springa i det. Jag var dyngsur precis överallt och jag sprang 10 km i ren njutning.

För mig är valet att antingen känna att man misslyckats eller känna att man är stolt över sin bedrift en falsk dikotomi. Jag är en person som verkligen vill lyckas med det jag går in för och när jag verkligen vill något så gör jag det. Visst, ibland misslyckas jag men jag är inte en person som ständigt uttrycker vad jag önskar och sedan lutar mig tillbaka i fåtöljen.
Det jag vill komma till är att jag kan känna flera känslor samtidigt. Jag känner att jag är stolt över den sträcka jag sprang men det grämer mig att jag inte tog mig i mål. Både känslorna ryms gott och väl inom mig och jag kan inte tänka mig att bortse ifrån den skavande känslan av misslyckande. För mig är även den ”negativa känslan” någonting som jag värderar högt eftersom det är det som håller mig flytande och som driver mig. Den som pushar mig till att vilja slutföra.

löpning Runstreak Daniel
Om jag enbart hade känt en känsla av att var nöjd och stolt hade jag troligen varit nöjd med att ha sprungit i tre dagar i följd. Jag hade slutat mina utmaningar långt mycket tidigare och de distanser jag har kommit upp i hade jag aldrig varit i närheten av.

Att känna uppgivenhet är inte bara negativt, det är en drivkraft som jag ser som positiv stress. Jag är inte rädd för den och jag mår inte dåligt av den. Den här gången hade jag inget annat val än att ge upp eftersom min vilja inte längre kunde styra. Min vilja och mitt pannben hade aldrig gett upp och hade troligen kunnat få mig att springa 1000 km under Juli månad.

löpning runstreak Daniel Karlsson
Första löparbilden med nya mobilen. Hade tydligen ett skönhetsfilter inställt. Så naturligt det blev …
Detta var 17km-rundan jag även blev getingstucken under. Bara en sån sak!

Mina kommande mål är att springa hela Huddingeleden som är 80 km. Så fort jag får möjlighet och vädret är lite svalare tänker jag också äääääntligen slutföra ultraintervallerna. Men tills dess fortsätter jag med min runstreak och njuter av tillfälliga små utmaningar.

Löpning trail Svartsö Runstreak
En av mina sista längre pass på den här utmaningen. 21 km på Svartsö Favoritskorna Altra Lone Peak 4.0 är så klart på plats och passar grymt för såväl tyngre trail som enkel plan grus.

Jag vill avsluta med att hylla min pappa Hans-Olov och hans fru Agnetha som genomförde utmaningen med bravur och redan vid dag 24 gick de i mål md 500 km rörelse! Jag vill inte nämna åldrar men de är några år äldre än jag och de rör sig mer än 90% av de som är 4o år yngre än dem själva. Alla hattar av för dem!

Kram på dig!

Barfotalöpning på ön

Jag och familjen är ute i skärgården på vår vackra paradisö. Jag vet, det är en galen lyx – frugans släkt har en egen ö i Stockholms skärgård! Men å andra sidan kräver det backträning! 😉
Vi ser till att vara här så ofta vi bara kan och har varit här i en vecka nu. Tystnaden, våra tre barn som kan bada precis när de vill, en kall öl på altanen efter en löptur … svårslaget!

midsommar träningstrolleri prästkrage
Bild ifrån i midsommras då kidsen och deras vänner plockade blommor till midsommarstången.

Löpningen här ute består oftast av backträning. Från bryggan går en knölig stig, som jag uppskattar är cirka 80 meter lång, upp till det största huset på ön. Det är en teknisk sträcka att springa på grund av de stora rötterna och stenarna som sticker upp överallt.

runstreak stig backträning

Det var inte bättre förr …

Jag minns så väl de försök när jag försökte komma igång med min träning, och jag promenerade några gånger upp och nerför backen. Ja, det är ganska brant och jag känner de som måste ta en rökpaus efter halva backen för att orka. Jag fnular på om rökningen har något med det att göra? Hmmm … 😉

Då var jag trött efter att gå några varv upp och ner för backen. Det var många år sedan och jag borde ha varit i bättre form då än jag är nu, men det omvända förhållandet är ytterst påtagligt och sant. Numera springer jag sträckan fler gången än vad jag då orkade gå.

Varför inte barfotalöpning?

Nu i dagarna tänkte jag träna mina fötter och vader en smula. Därför tog jag på mina barfotaskor från Fivefingers för att köra lite backträning. Skillnaden är enorm mellan mina vanliga terrängskor Altra Lone Peak 4.0. Jag lade tio kottar i en hink vid stigens högsta punkt och sprang ner till bryggan och upp igen. Väl uppe tog jag ut en kotte och lade bredvid hinken. Sedan upprepade jag samma procedur tills alla kottarna låg utanför hinken. Då sprang jag istället längst en annan trailrunda som är knappt 3 km lång. Även där ganska backig terräng. En riktigt vacker sträcka!

löpning runstreak

Runstreak löpning

löpning vibram runstreak

löpning runstreak backträning

backträning runstreak löpning

löpning runstreak träningstrolleri

Väl hemma sprang jag upp till huset och lade en kotta tillbaka i hinken och upprepade detta tills alla kottarna var tillbaka i hinken. Hela passet med backträning blev enligt min klocka 8,7 km, men det där tar jag med en nypa salt då jag vet att min klocka är värdelös på att begripa höjdförhållanden. Jag sköljde igenom mina skor och hängde dem på tork. Vaderna sa redan ifrån och jag visste att det skulle komma att göra ont.

vibram fivefingers backträning löpning

De följande tre dagarna hade jag väldigt svårt att gå …

Kram på dig

 

Sthlm Trail Run 2019

Årets första lopp av Sthlm Challenge är avklarat. Först ut i raden av fyra lopp var Sthlm Trail Run som gick av stapeln på Norra Djurgården.

Nattlig trail

Dagen före sprang jag 11 km trail tillsammans med Johnny Hällneby och Viktor Strahl längst Huddingeleden. Klockan var väl 23:30 när vi kom tillbaka och det tog ett tag innan jag och Ann-Elise kom i säng.

Traillöpning runstreak
Jag, Johnny Hällneby och Viktor Strahl under vår nattliga strapats längst Huddingeleden

Väl i sängen fanns en varelse som bestämde att vi inte skulle sova. En varelse vi införskaffat tidigare samma dag. Hon heter Tiril och är en nio veckor gammal staffe. Tiril är en varelse som dessutom på ett ytterst effektivt sätt botar sovmorgnar.

Tiril staffe valp
Tiril under en av dygnets lugna sekunder

Godmorgon

På morgonen var jag därför lite seg. Men loppdag är loppdag och det kändes ju givetvis roligt.

Väl framme var det glad stämning bland alla löpare och uppstyrningen av evenemanget var av högsta klass. Allting flöt på otroligt smidigt även om det var köbildning ibland. Samtidigt startade jag längst bak med sambon som hade knäproblem, och Helena. Efter en stund stack jag iväg själv.

Sthlm trail run runstreak
Helena, Ann-Elise och jag före start

Då fick jag springa förbi många klungor och ibland var det verkligen stopp. Jag fick ta genvägar och ibland göra en del vågade omspringningar. Dessutom blev det premiär för något jag aldrig varit med om tidigare. Jag kom i hög fart nerför en backe och sprang förbi ett tjugotal löpare. Jag såg att en löpare tog en genväg på ”fel” sida om ett träd och hoppade över ett nedfallet träd för att komma tillbaka på rätt stig. Därför gjorde jag samma sak. Men inte med samma resultat.

Sthlm trail run
Löpare förbereder sig

Hoppet 

Jag hade extremt hög fart och gravitationen fungerade verkligen perfekt, så jag tog några steg ut i terrängen och susade med koncentrerade ögon förbi löparna på stigen. Valde fel (läs ”rätt”) sida om trädet när jag såg en lucka i klungan och tog ett stort kliv upp på det fallna trädet. Då vek en kvinna plötsligt tvärt av rakt framför min väg och jag såg allting i slowmotion.

Att stanna gick inte. Att byta riktning skulle bara lyckas lite grann. Mitt enda alternativ var att komma upp på en stor sten och sedan ner på stigen på andra sidan av stenen. Med all kraft tryckte jag ifrån och lyckades styra förbi vid sidan av löparen och upp på stenen. Väl där vek ytterligare en löpare tvärt av ifrån spåret och hamnade mitt framför mig. Jag tvingades då trycka ifrån på stenen så att jag flög över löparen. Känslan var bra märklig och jag ångrade mig direkt. Jag hade givetvis chansat alldeles för mycket. Ja, jag hörde några skratt och ”wow” men sådär ska man självklart inte springa. Nej, i framtiden får jag sakta ner och inte hoppa över andra löpare …

Banan

Det var en kul bana! Vacker och lagom tuff. Även om det fanns några tekniska partier tycker jag personligen att det var en ganska snäll bana. Då jag just nu är dåligt backtränad och sprang hela tiden, bortsett från små stunder då det var kö, upplevde jag att det definitivt stundtals var tufft i benen.

Sthlm trail run
En av de tuffare backarna som många löpare talade om. Den ser faktiskt riktigt snäll ut på bild men var betydligt tyngre i verkligheten.

Nu ser vi fram emot de tre kommande loppen i Sthlm Challenge!

Sthlm Trail Run
Första medaljen av fyra
runstreak sthlm trail run
Helena Dahlström sprang sin 124:e löpdag på raken, och jag sprang min 439:e. Runstreak for president!

Kram på dig

En vecka med mycket terräng!

Idag är det söndag och när jag blickar tillbaka på veckan ser jag att det har blivit en hel del distans och nästan bara relativt backig trail längst Huddingeleden. Det känns givetvis superbra! Jag vet att allt det där har satt sig i benen och att jag för varje pass blir mer och mer förberedd inför mitt första ultralopp som kommer att bli Ultravasan 90, som går i Augusti i år (2019).

Den som söker skall finna

I förrgår hittade jag starten av Huddingeleden. Det låg ganska dold och innehöll ett parti som jag helt har missat. Ett väldigt backigt parti som man springer väldigt varsamt i. Men vackert, oerhört vackert. Jag följde leden i Trångsunds naturreservat och vidare in i, och igenom, Skogås naturreservat. En fantastiskt vacker tur som jag lyckligtvis har precis inpå knuten. Det blev till slut en härlig tur, i relativt tuff terräng, på 12,5 km.

Huddingeleden Trångsund
Starten av Huddingeleden i Trångsund

Längre än jag tänkt mig

Igår, alltså dagen efter, gav jag mig ut med målet att utforska en del av Huddingeleden som jag inte sprungit på ännu. Tanken var att springa runt 10km på den eftersom benen inte var helt med mig. Men jag sprang på och fann inte ro till att springa hemåt. I mitt huvud lovade jag mig själv några gånger att; bara springa fram till nästa asfaltväg, bara springa fram till nästa ledmarkering, bara springa en kilometer till, och så vidare …

Huddingeleden löpning
Bara över 73:an … sen hem …
Huddingeleden
Okej, bara bort till Ågesta … sen hem …

Det vara bara att ge upp eftersom jag insåg att jag hade noll  kontroll över min löpareglädje. Den levde liksom sitt eget lilla liv. När jag såg markeringen för Huddingeleden som gick rakt in i ett skogsparti jag aldrig tidigare sprungit i, var det bara att acceptera att jag ville springa och … springa!

Huddingeleden
Lite spång …
Löparglädje Daniel Karlsson
Efter den här bilden drabbades jag av ett 2 km långt glädjerus där jag flög fram över stock och sten. Underbart!
Huddingeleden
Kan man få nog av sådan här natur?!
Huddingeleden löpning
Stannade i 20 sekunder, tog djupa andetag och njöt av vårsolen
löpare ultralöpare
Vid 15 km hände något …

Mata mig!

Ja, efter 15 km av relativt tuff terräng kände jag hur hela kroppen skrek efter energi. Jag insåg att jag inte hade ätit någon frukost. Bara en måltidsersättning. Jag påminde också mig själv om de där 12,5 terärringkilometrarna som satt i benen efter gårdagen. Jag vek av från Huddingeleden och börja springa mot Ågesta ridskola i hopp om att deras café var öppet.

Jodå, det var det, och jag köpte på mig energi för att göra löpturen hemåt lite härligare.

godis löpare löpning
Godis är gott!

Efter att jag hade vräkt i mig en chokladboll, som förövrigt var den godaste jag någonsin smakat, stoppade jag ner det andra i ryggsäcken och sprang vidare. Jag sprang förbi Farsta ridskola, över till Farsta och vidare hemåt längst Magelungen. När jag kom hem visade klockan på 27 km vilken var en bra distans med tanke på gårdagens bravader för benen.

Ett glatt gäng på Huddingeleden

Senare på kvällen pratade Ann-Elise, min sambo, om att vi kanske skulle springa tillsammans dagen därpå. Jag förslog att jag skulle visa henne starten av Huddingeleden och att vi skulle springa Norrslingan och Sydslingan. Det passade henne bra.
Senare på kvällen hörde jag med Jonas Hemström, som är en rutinerad ultralöpare, om han ville följa med. Jajamän, vi blev en glad trio!

löpare löpning
Jonas Hemström, Ann-Elise och jag.
löpning löpare
Det gick framåt!
Huddingeleden löpning
Ann-Elise skulle enligt sitt program köra lågpuls. Det gick åt pipsvängen …
runstreak huddingeleden
Vackra utsikter längst Huddingeleden

Den här veckan har alltså bjudit på bra terränglöpning och benen har verkligen fått jobba. Det har blivit några mil av pumpande. Därför behöver jag vila, men hur gör man det när man springer varje dag? Jo, imorgon ställer jag klockan tidigt och springer lugna 2 km innan jag lagar frukost och väcker barnen. Nästa pass blir dagen därpå men först på kvällen runt kl 18. Även då ett lugnt pass på 2 km. Det innebär att jag får två dagar av icke-ansträngande löpning där det går 36 timmar mellan passen. Så vila kommer jag att få mer än nog av!

Kram på dig

Bland tomtar och troll

Löpning är kul … 
löpning

En möjlighet till äventyr …

Vårt äldsta troll hade sovit över hos mormor och morfar i Älta, och vi for iväg för att hämta henne. Eftersom både jag och Lillis (min sambo) är på en runstreak tänkte vi att det vore lämplig med miljöombyte, och tog därför på oss löparekläderna innan vi stack.

Det där med att tänka variation i sin löpning och försöka få till relativt enkla små äventyr är något man ska dra fördel av. Det behövs inte mycket för att löpningen ska hamna på en helt ny nivå.
Svärföräldrarna bor lyxigt nog ungefär hundra meter ifrån en av öppningarna till nackareservatet. Jag springer där mycket på somrarna, och då mest runt Ältasjön. Men oftast kan man med fördel följa vilken stig som helst och således hamna var som helst. Att springa genom skogen till Hellasgården är en baggis och väl där finns massor med valmöjligheter.
Löpning utan mål är för mig den bästa formen av löpning. Löpning med frihet. Löpning med nyfikenhet.

Sommar vs Vinter

Vi kom fram till svärföräldrarna som gärna ställde upp som barnvakt under vår korta runda. Jag mindes hur jag, Johnny Hällneby och Ellen Westfelt tidigare i somras hade sprungit uppför ett berg och filmat och fotat fin löpning inför Ellens lopp ”Dårarnas Diagonal” på en ö utanför Madagaskar. 17 mil och 10 tusen höjdmeter. Det korta klippet kan ni se här nedan.

Jag plockade fram minnet av hur vi hade sprungit och försökte nu ta samma runda fast i vintertid.

Porten till sagovärlden

När vi kom fram till reservatets öppning var det inte längre en öppning in i ett djurrike fyllt av grönska och fågelsång. Nu var det en port till en sagovärld. Det började bubbla i hela min kropp och jag kunde inte låta bli att direkt ge mig ut i det djupaste spåret och börja pulsa uppför berget. Även Lillis verkade barnsligt förtjust av den värld vi nu befann oss i.

löpning vinterlöpning

Det var en skön strapats uppför berget. Kanske inte så mycket löpning, men däremot flera vurpor i skratt. Att ta sig uppför på sommaren är mest knepigt eftersom det är ganska mycket lösa stenar, men att ta sig uppför på vintern medför helt andra problem. Mest förrädisk halka under snön.

Väl uppe var det bara att njuta av utsikten!

löpning vinterlöpning

Sedan började själva löprundan. Vi hade snö upp till knäna och det blev en rejäl genomkörare för benen. Det är alltid lika roligt att inte ha en aning om vad man ska trampa på. Att snubbla i snön är mjukt och därför riktigt bra träning. Man kan köra på så bra man kan och öva sig på att försöka hålla balansen trots överraskningar såsom rötter, hala stenar och gömda grenar. Skulle man falla så blir det bara roligt.

Löpning ramla

Lugnet

Jag vet redan nu att det är bloggposter som den här som jag kommer att titta på i sommar när det är som varmast. Det är en av de stora fördelarna vi har i det här landet. Fantastisk natur både på sommaren och på vintern. Jag älskar de olika årstiderna.

Vi pulsade fram och gjorde så gott vi kunde och vi njöt till fullo av landskapet. Skogens totala tystnad och skönhet är både öronbedövande och nästan för mycket för alla sinnen. Samtidigt som det inger ett otrolig lugn. När man stannar upp hör man det sista knarret ifrån snön innan man står helt stilla. Sedan en och annan kortare fågelsång. I övrigt, bara en total tystnad och det egna bultande hjärtat.
Jag tror att jag log under hela löpturen och jag var fullständigt övertygad om att tomtar och troll existerade just där och då. Det finns liksom ingenting att tvivla på. Man befinner sig i en saga som man hoppas aldrig ska ta slut.

löpning snö

När vi kom tillbaka till svärföräldrarna var det ändå skönt att få kliva in i värmen. Den där lilla pausen ifrån allt gör att man andas på ett mentalt plan och på ett sätt som man annars inte riktigt får.

Kroppen har fått jobba och man har fått komma ifrån alla måsten en stund. Det man bär med sig är minnena ifrån ett sagolikt snölandskap med utsikter som tiden inte räcker till för att fullt ut kunna ta in.

löpning vinter

Sedan är det känslan att få vara barn en stund. Vuxenlek, kan man väl kalla det utan att det missförstås för mycket.

Avslutar med ett litet filmklipp ifrån vårt lilla äventyr. OCH såklart meddelandet att jag och Lillis nu på lördag (2019-02-09) ska springa Edsviken Winter/Summer Marathon!

Äventyrslöpning runt Aspen

äventyrslöpning

Paniktrolleri

Jag jobbar ju som trollkarl och igår skulle min vän Yankho (programledare i Bolibompa) uppträda i Hågelbyparken i Tumba. Men han blev tvärsjuk och jag ringdes in för att hoppa in i hans ställe.

Det var fullsatt och jag hade lika roligt som publiken så det var lättjobbat. Therese som är arrangör är fantastiskt proffsig och styr alltid upp allting på ett fantastiskt sätt, trots kort varsel.

loge artist Hågelby
Lokalen ligger i en gammal loge. Det här blev därför min loge i logen.

Äventyrslöpning i sikte!

Innan jag åkte bestämde jag mig för att ta med löparkläderna. Jag har nämligen bestämt mig för att försöka ta tillvara på dagsljuset mer genom att lägga mina pass under dagtid. Men det är inte det lättaste eftersom min chans att jobba är på dagtid när barnen är på skola och förskola.

Just nu känns det dock som om löpningen snart kommer att bli mitt jobb, av många anledningar. Exempelvis ger jag snart att ge ut en bok om löpning och jobbar även med tillhörande föreläsning. Den tanken gör det lite lättare att ibland stänga ner datorn och ta en löprunda i dagsljuset innan jag hämtar barnen. Men nu: Mot äventyrslöpning!

Ombytt och klar. Spåret väntar

Igår fanns det inga hinder. Jag packade ner mina löparkläder och åkte iväg och gjorde giget. Efter det bytte jag om och öppnade upp kartan på mobiltelefonen. Jag såg att det låg en sjö alldeles intill Hågelbyparken som heter Aspen. Den bestämde jag mig för att försöka ta mig runt.
Det hela flöt på riktigt bra och inledningsvis var det massor av spänger som sträckte sig genom ett varierande landskap. Mest snirklade de sig fram över isiga våtmarker mellan snåriga buskaget och skogsdungar. Det härligaste med äventyrslöpning är just att man aldrig vet var man hamnar och i vilken terräng man kommer att springa i.

aspens naturstig äventyrslöpning

aspens naturstig
 Ibland fick jag även springa genom vackra björkdungar och allmän blandskog.

aspens naturstig äventyrslöpning

Ibland fick jag använda kartan för att hitta rätt när stigen tog slut och jag stötte på privat mark. Då var det olika landsvägar och mindre grusvägar som gällde. Mellan dem sprang jag vid åkerkanter och korsade även små idylliska gårdar där folk tydligen slet med riktiga jobb, till skillnad från en clown som jag. Synd att inte äventyrslöpning kan vara en heltidssysselsättning …

löpning äventyrslöpning

Äventyrslöpning löpning

aspens naturstig

löpning aspen sjö

Alla kan!

Förresten, jag hade inte bråttom förrän jag efter rundan fick ett SMS från kvinnan i mitt liv, som var sugen på att ge sig ut på en löptur och således undrade när jag skulle komma hem. Hon som har gått ifrån att ha sagt att hon inte har tid till träning, till att bli helt frälst i löpning. Hon som har gått ifrån att trots det säga att hon inte har tid med någon runstreak, till att nu ha antagit utmaningen och i skrivande stund har sprungit i 21 dagar på raken! När jag kom hem sprang hon enkelt 10 km på en fin tid trots halka och kyla. Sådant får det att pirra lite extra i min kropp.

Här följer två youtubeklipp som visar några av de hinder jag stötte på. Dock filmade jag aldrig de krävande stigningarna genom den värsta terrängen. Då var jag för mentalt inne i det för att komma igång att filma och fota.

Jag vill verkligen uppmana er alla till att ta liknande tillfällen i akt för att uppleva det underbara med små egna äventyr. Om du inte är löpare så promenera! Det är en befrielse att få vistas ute i den fantastiska natur Sverige faktiskt kan erbjuda, och att få navigera sig fram genom okänd terräng i trakter du aldrig tidigare varit är spännande. Prova äventyrslöpning!

Hoppas du provar!

Kram på dig

Det händer även mig …

Jag brydde mig inte om att söka efter träningsglädje idag …


löpning

Nedslagen, utan träningsglädje …

Dagen började med en tur till ishallen med våra tre barn. När vi kom hem lagade vi lunch och jag ville verkligen försöka passa på att fånga dagsljuset med en löptur.
Men allting kändes grått och inspirationslöst. Det fanns inte samma glödande träningsglädje som jag normalt alltid känner. Benen kändes trött, vilket förmodligen kan förklaras med att jag nyss åkt skridskor i en och en halvtimme och lekt kull med barnen på isen. Det, kombinerat med dåligt sömn den senaste tiden, inget kaffe och att jag ändå sprungit 50 km de senaste dagarna där mycket av det varit i terräng.
Nej, jag var inte helt i form. Det ska dock tilläggas att dippar i min träningsglädje är extremt sällsynta.

skridskor
Mamma Ann-Elise med våra två söner Alexander, 5, och Kevin, 4.

Lösningen?

Så vad gör man då? När man inte är lika lockad av en löprunda? När man inte känner träningsglädje? För mig var det väldigt länge sedan det hände och jag är inte rädd för det längre, såsom jag var tidigare. Jag låter det inte slå ner mig och det är inget hot mot min träning eftersom jag kommit så väldigt långt i min vad min filosofi går ut på  – att bygga upp den vackraste bild av träning som man bara kan.

Eftersom jag har en ohotad fantastisk bild av min träning accepterar jag det jag känner. Jag försöker inte grotta i det och utmana det såsom man bör göra när man börjar bygga på sin inre bild av träning. Min bild är som sagt ohotad och därför beslutade jag mig idag för att utnyttja den ganska negativa känslan till min fördel. Normalt sett skulle jag rekommendera att man försöker skapa den mest positiva löpupplevelsen som bara möjligt i ett sådant läge. Ge in i ett tomt rum, slappna av och le. Peppa dig själv med enbart positiva tankar och inse vilken hjälte du är. I husen bredvid finns massor av människor som inte ens orkar gå ut med soporna. Du ska ut och springa. Du är grym!

Belöna dig själv

Efter det skulle jag rekommendera en kort och lugn runda där du inte blir det minsta utmattad på något sätt. Så lite ansträngning som möjligt och sedan hem och inte låta någon tanke om att det var för kort eller för långsamt få något som helst fäste i ditt huvud. Därefter skulle jag säga att du skulle belöna dig själv på bästa sätt. Vad det skulle vara vet bara du.

Utnyttja det grå

Jag valde att utnyttja den gråa känslan och försökte inte förändra den. Jag vill springa ultradistanser och så som jag kände idag är bara en bråkdel av hur grått det kommer att kännas under vissa lopp i framtiden. Jag föreställde mig därför att jag var mitt i ett ultralopp och bestämde mig för att springa vidare. Minst 10 kilometer.
Benen var blytunga. Jag letade efter ork men kunde inte finna någon. Det kändes plågsamt rent mentalt att veta att det var långt kvar och hela kroppen och mitt inre ville få mig själv att sluta.

Efter ungefär fyra kilometer vaknade kroppen. Eller snarare gav den upp eftersom min hjärna vet att jag är mer ensvis än den. Det gick mycket lättare och allting flöt på i 11 kilometer utan några större svårigheter.
Efteråt visste jag att jag hade gjort allting helt rätt. Jag log av mig själv och behövde inte tvinga fram det. Jag hade sprungit i ungefär 5 min/km-tempo vilket är bra under förutsättningarna för mig. Jag är ingen snabb kille.

Belöningen

Alexander, Mathea, Moa, Jag, Kevin, Ann-Elise, Linnéa

När sambon skulle ut och springa med vår dotter frågade jag våra andra två barn om de ville följa med. De ville. Det ville också deras kompis och hennes mamma. Så vi blev ett gäng som senare på kvällen sprang en reflexbana i skogen. Det blev första delen av min belöning. Den andra belöningen består i att jag strax ska ta bort datorn från mitt knä och göra chevretoasts och äta det i sängen med min sambo medan vi tittar på Vikings! Efter en sådan belöning förknippad med min träning kommer träningsglädje smygande. Den hade bara vilat lite.

Här kommer lite bilder från kvällsäventyret.
Kram på dig!

löpning
Kevin, 4, klättrar tappert över ett fallet träd tillsammans med mamma Ann-Elise
traillöpning
Full fart framåt!

löpning reflex

löpning

pannlampa
pannlampor närmar sig målgången

Barfotalöpning i snön

barfotalöpning vinter

Barfotalöpning är lite inne …

Jag tror att få som är inne i löpvärlden har missat trenden med barfotalöpning som kom efter boken Born To Run av Christopher McDougall. Numera finns olika grenar och olika filosofier inom barfotalöpningen, men gemensamt har de att de väljer bort vanliga löpskor mot minimalistiska eller inga alls.

Vibram Fivefingers

En populär sko är Vibram fivefingers som du hittar mer info om med en enkel googling. Mina fivefingers är en lätt modell som är väldigt tunn som jag köpte i somras. Jag tror jag fick till tio väldigt korta löppass i dem, max två kilometer, men det räckte gott eftersom jag fick träningsvärk i flera dagar efteråt. Det krävs enormt mycket av vaderna eftersom foten får arbeta annorlunda än i vanliga skor, och löpsteget blir också förändrat.

fivefingers
Här är mina fivefingers som jag sprang med idag

Det tar tid att vänja sig

Sedan beror det givetvis i vilka skor man är van att löpa med. Om man har sprungit med hög drop så kommer man få en ordentlig chock. Med drop avser höjdskillnad mellan tå och häl. Man kan översätta det till höjden på klacken där ju fler millimeter innebär en högre klack. Noll-drop brukar man kalla det när skorna inte har någon höjdskillnad alls mellan tå och häl.
I somras fick jag ett par Altra Lone Peak 4 som har just noll-drop. Jösses, vad konstigt det kändes i början och jag fick verkligen träningsvärk i vaderna efter att tidigare som lägst sprungit med 4 millimeters drop. Men med tiden blev det bättre och bättre och numera springer jag längre sträckor med dem och får inga känningar alls.

@barefoot_runner
Fredrik Heyman (@barefoot_runner) under en av sina bravader

På instagram följer jag en herre som heter @barefoot_runner som alltså, som namnet avslöjar, förespråkar minimalistisk löpning och barfotalöpning. Han lägger ofta ut bilder på sin löpning, precis som jag, och då oftast efter långpass i sandaler och fivefingers. Idag såg jag att han springer vidare så här i vintertid med sina fivefingers och det gjorde mig oerhört nyfiken och inspirerad.

 

Jag skrev till honom och fick rådet att springa med strumpor i skorna. Det brukar man normalt inte ha, vad jag vet, och jag trodde faktiskt inte att det skulle gå. Men jag tog fram mina Injinji, som alltså är tåförsedda strumpor, och förvånande nog fick jag plats med dem i de små tighta skorna.

Dags att ge sig av

Jag tog på mig min pannlampa och en ryggsäck med varmare skor i och gav mig av.
Det blev först en tur på isiga och snöiga gator vilket var lite halt, men inte så farligt faktiskt. Sulan på mina fivefingers är nästan helt obefintlig så jag trodde att det skulle vara betydligt halare.

barfotalöpning
Det blev också min 312:e löpdag på raken idag!

Redan efter en kilometer värkte tårna rejält och jag tänkte att det nog skulle bli ett tidigare byta av skor än väntat. Men jag körde på lite till. Efter ytterligare en halv kilometer var jag väldigt nära på att sätta mig och byta skor, men mitt pannben ville inte ge upp så jag körde på.

barfotalöpning vinter

När jag sedan hade sprungit tre kilometer kände jag inte tårna längre. Eller var det att smärtan hade försvunnit? Jag pendlade mellan att tro att de antingen var totalt bortdomnade eller att cirkulationen hade kommit igång. Jag valde att tro på det senare, och även om jag hade bestämt mig för att tre kilometer skulle räcka som testrunda, sprang jag in i en skogsdunge och följde en reflexbana.

Njutningen infann sig!

Då hände något i mig. Trail-Daniel vaknade och jag slutade känna efter. Jag hade ju inte ont längre! Jag flög fram över stock och sten och jag hamnade i den där tillvaron som bara vana traillöpare kan hamna i. Där man susar i full fart nerför backar, hoppar över krön och där livsglädjen håller på att spruta ut ur öronen. Det blev ytterligare två kilometer av njutning och när jag kom hem kunde jag konstatera att fem kilometer i mina fivefingers hade gått hur bra som helst.

barfotalöpning träningstrolleri
Det är svårt att få med på bild hur vackert det är med reflexbanor

En ny värld ska upptäckas

Jag inser att jag har varit oerhört icke-insatt i vad som finns att tillgå när det kommer till minimalistisk löpning vintertid, och har inte ens tänkt tanken att inte ha rejäla skor på mig. Förrän idag. Jag läste nyss på massor och det kommer att bli betydligt mer löpning i mina fivefingers även vintertid. Jag har varit så pass dåligt påläst att jag inte ens visste att det fanns fivefingers för trailöpning och även fodrade fivefingers! Sådana ska införskaffas och jag ser fram emot en ljusare framtid tillsammans med mina fötter i frihet.

Detta var för övrigt min 312:e löpdag på raken. Det börjar närma sig ett år!

Kram på dig!

(Uppdatering så här dagen efter: Höger vad känns lite som ett betongblock medan andra vaden är lätt öm. Får bli en kortrunda idag)