Nej, du saknar inte motivation

Motivation. Du saknar motivation, säger du. Vad ÄR motivation?
Motivation är vad som motiverar dig att träna. Saker som får dig att vilja träna och känna att det är värt det. Förenklat är motivation de positiva effekterna av träning. Låt mig nämna några.

Träning …
….. stärker ditt immunförssvar
….. får dig att sova bättre
….. ökar ditt välbefinnande
…. ökar ditt självförtroende
…. motverkar stress
….. ökar din vitalitet
…. motverkar sjukdomar
…. får minnescentra att växa
…. förbättrar ditt blodsocker
…. motverkar demens
…. förbättrar dina blodfetter
…. förbättrar ditt blodtryck
…. hjälper dig att hålla vikten
….. ökar din sexlust
….förbättrar kognitiv förmåga
….. gör dig allmänt gladare
…… motverkar alzeimers
…. minskar risken för stroke

Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Ovanför har du en lista över vad som borde motivera dig till rörelse. Om du inte hittar någonting i listan så har du ett problem med motivation. Men det är i så fall samtidigt ett av dina minsta problem.

Nej, du saknar förmodligen inte motivation. Du har en dålig inre bild av träning. Du VET att träning skulle göra dig gott men din inre bild av träning hindrar dig. Inte bristen på motivation. Klassisk träningsmedia går ut på att GENOMLIDA träningen för att få den överstökad. Att prioritera, skapa mål och rutiner. Men det är bara bladen på växterna, färgerna på blommorna och stammarna på träden. Vi måste titta mycket längre ner, på rotnivå, än vad klassisk träningsmedia och träningsprofiler alltid gjort. För det har låtit likadant väldigt länge nu och ändå är det samma grupp människor som tränar medan den stora majoriteten förblir stillasittande. Vi har facit i hand och det är dags för nytänk.
Min filosofi handlar om att fundamentalt förändra din inre syn på träning så att du LÄNGTAR efter rörelse. Jag kan inte vänta på att få dela med mig av alla mina tankar för alla lässugna ute i landet.

Det jag skrev ovan postade jag på min Facebook och snart dansade jag samma tango som jag dansat så många gånger tidigare. En herre menade att det jag radade upp inte var motivation utan snarare effekter av träning. (Vilket jag faktist i inledningen dessutom skriver).
Jag har funderat länge och väl på vad motivation innebär och betyder för människor. Jag har dessutom under många timmar diskuterat ämnet, så jag vet mycket väl vad gemene man tycker och tänker kring motivation när man väl går till botten med det. Vi strävar efter att få ta del av effekterna som träning ger, det vill säga de sakerna jag radade upp. Det som får oss att vilja nå de effekterna är vetskapen om att det skulle göra oss gott. Jag har tidigare vid några få tillfällen varit med om att några har påpekat att just det jag radar upp faktiskt är effekterna av träning. Men efter en längre diskussion kommer det ändå alltid ner till att det just ÄR det som är motivationen. Det som motiverar oss är effekterna av träning. Det är hela anledningen till att vi vill träna. Synonymer till motivation är drivkraft, intresse, viljeriktning, inspiration, lust, sporre, morot, incitament. Det vill säga det som driver oss i en viss riktning, det vill säga i det här fallet att vi vill nå träningens effekter.

Föreställ dig att träning inte på något sätt hade varit nyttigt. Att listan här ovanför var nonsens. Hur många människor hade under de förutsättningarna tränat? Ingen, förmodligen, eftersom det då inte finns någonting som motiverar träningen.

Nej, jag vidhåller att problematiken som gemene man har är att den inre bilden av träning är för negativ. Vilken bild av träning har du?

Kram på dig!

Mine to run

I helgen sprang jag och min sambo ett väldigt annorlunda lopp. Ett lopp som på många vis inte alls var som vi trodde, samtidigt som det var exakt som vi trodde.

Jag bävade inför att ringa min mamma för att be om barnvakt. Mamma jobbar fortfarande och hon stiger upp vid 05 varje morgon på vardagarna. På helgerna älskar hon det här med att ligga och dra sig, vilket jag nu skulle totalsabba.
Min sambo som tidigare inte sprang alls har kommit igång och har fastnat i löpningen på ett fint sätt. Det finns nog ingen bättre beskrivning av henne än den här bilden. 

Jag har blivit van vid att hon bokar in oss på lopp hit och dit, och när hon sa att vi skulle springa igenom en gruva var det bara ett lopp i mängden. Det har blivit några gånger nu när jag sprungit bredvid henne då hon flåsande och frustande undrat var ”den där jävla målgången är någonstans”. Men när hon får syn på ett nytt lopp är hon lika entusiastisk igen, vilket såklart är hur härligt som helst! Härligt och komiskt.

Jag tog mod till mig och knappade in mammas nummer. Jag hade tidigare fått ett slentrian-klartecken från henne att hon kunde vara barnvakt dagen därpå men då visste hon inte att hon skulle behöva var hos oss vid 09. Det blev som jag trodde, några ångestladdade versioner av ”Jaha … jag trodde det var på kvällen … klockan nio? … usch … jaja …”, följde men sa att hon skulle dyka upp.

Vi stack iväg och anlände efter 1,5 timme till Dannemora gruva. Vi trodde först att det skulle vara ungefär ett 50-tal löpare och att det skulle vara smala passager. Det visade sig att 2000 personer hade samlats och gångarna vi sprang i var avsedde för dumpers och andra stora maskiner.

Vi hämtade ut hjälmar och pannlampor som vi fick behålla, vilket var ett kul plus. 
Först sprang vi 800 meter och sedan 230 meter ner under jord på stenigt och lerigt underlag. Därefter följde en sträcka av lite upp och lite ner under några kilometer, för att sedan urarta i vad som kallas för ”skruven”. Det är en slingrande väg, som en skruv, 1,5 km uppför. Där var det inte många som sprang kan jag lova. Efter att vi kommit ut ur gruvan sprang vid 2,5 km på grus och stenväg till mål. Totalt 8,5 km blev det av en väldigt annorlunda upplevelse.

Efter loppet ville mina ben springa vidare. Det är också en egokick jag kan få som jag normalt inte ventilerar högt, men som jag skriver om här eftersom jag önskar att fler som känner samma sak verkligen ska göra det till någonting positivt. När jag var nere i gruvan och såg hur många som inte orkade springa, medan jag orkade är det ett kvitto på hur mycket min träning har gett mig. När jag hör hur de runt omkring mig flåsar och växlar medan att springa och gå, medan jag med lätthet springer känner jag mig faktiskt stolt. Väl i mål ser jag hur folk lutar sig mot olika räcken, flåsar tungt och är utmattade. Men jag kände där och då att jag var ganska fräsch och skulle kunna kuta 20 km till. DET är en underbar känsla!
När vi hade kommit hem och fixat i ordning käk och annat drog jag därför ut på en 6 km runda till och myste lite 🙂

Ett stort plus får gruvloppet Minetorun för den fantastiska stämningen de skapade i början av loppet! Ett grymt jobb av Maratongruppen och övriga. Tack för det!

Kram på dig

Nytänk!

Hej på dig!

Under en lång period har jag haft uppehåll här och istället bloggat och hänvisat till min blogg på kulmedkids.se. Men av många anledningar har jag nu tänkt om och bestämt mig för att blogga här igen. Kulmedkids.se är en familjepodd och därför har jag beslutat mig för att försöka hålla min inlägg där så mycket som möjligt riktade till föräldrar, medan jag här ämnar skriva vitt och brett om mitt träningstrolleri. Jag brinner mer och mer för varje dag  för tanken på att nå ut med min träningsfilosofi till så många som möjligt, och därför känns det trist att se att besökarantalet här ökar medan jag inte är här och levererar några fler inlägg.
Så, planen blir alltså att nu fortsätta blogga här precis som vanligt, men att inkludera inlägg mera riktade direkt till föräldrar på kulmedkids.se. Följ på båda ställena 🙂

Så hur går det för mig och min träning då? Sedan nästan ett år tillbaka ägnar jag mig uteslutande åt löpning som verkligen har kommit att blivit min passion. Jag kör vidare med min runstreak, det vill säga att jag springer varje dag, och igår sprang jag min 271:a dag på raken. Det flyter på hur bra som helst även om det har varit förkylningstider på senare, vilket har satt käppar i hjulen för mina långpass. Nyligen blev det dock ett längre pass på dryga 22km där jag gav mig ut och upptäckte nya områden som jag inte sprungit på tidigare. De där långpassen är så underbara att jag kan bli tårögd. Att bara låta benen mata på och inte veta exakt var man hamnar är en fantastisk känsla. Att man kan ta sig så pass långt och springa sådär länge stärker en inifrån och ut på ett sätt som jag inte upplevt att något annat gör. Jag önskar att fler skulle hitta verktygen till att pusha sig själv förbi den där gränsen till vad man tror är möjligt, och få uppleva kicken som jag har blivit totalt kär i. Hur man gör det är ju inte alltid enkelt för alla. Vi är alla olika, vilket är grunden i min träningsfilosofi till skillnad ifrån klassisk träningsmedia, och vad som fungerar för just dig måste du tillåta dig själv att utforska. Men det finns generella nycklar och strategier som jag delvis delar med mig av här.

Jag hoppas du följer bloggen och att du får inspiration till att komma igång med din löpning eller utveckla din redan befintliga löpning vidare!

Kram på dig!