Alla behöver inte vara bäst

Fler borde röra på sig. Det är allmänt vedertaget och det råder ingen tvekan om det. Det finns en uppsjö av olika förslag på vad vi ska göra och hur vi ska göra, men jag tycker att det skapas en onödig komplexitet när det gäller vad vi strävar efter. Det råder nämligen en form av elitism i samhället som jag menar många gånger är direkt kontraproduktiv.

Hjälper eller stjälper?

Om en sexåring vill lära sig rita prinsessor är inte en arkitektutbildning barnet behöver. Men när det kommer till träning är den tanken i stort sett norm. De som syns och hörs och förmedlar sina tankar, råd och program är alldeles för ofta eliten. Men det Olof, 43, med alldeles för många kilo övervikt behöver, är inte ett intervallprogram där han får veta exakt hur många meter han ska springa och exakt hur många sekunder han ska vila. Olof och hans vänner har nästan alltid en miserabel inre bild av rörelse och träning. Många gånger stärks den bilden av massmedias ständiga ”så får du sexpacket att synas” och ”hyperträna dina lår med nya träningsprogrammet”.

Olof behöver sans. Han behöver ingen elit. Olof måste inte bli bäst. Han behöver inte ens bli i närheten av det bästa han teoretiskt kan bli. Det är nämligen just den strävan som mest sannolikt stjälper honom helt åt andra hållet.

stretching träning träningstrolleri

Hitta glädjen

Jag är inte dum. Jag förstår att poddar, böcker och artiklar skrivna av framstående elitidrottskvinnor och män säljer bra. Och jag förstår att det finns en instinktiv drift hos oss människor att lyssna på förebilder. Men jag vill verkligen förenkla och nyansera människors uppfattning om träning. Det behöver nämligen inte vara det som eliten ägnar sig åt. Jag märker många gånger hur idrottsprofiler har tappat förståelsen och känslan för exakt var Olof befinner sig på det mentala planet. Han behöver förändra sin inre bild av träning och det gör han genom att förknippa träning med positiva upplevelser och känslor. Vilket är vad hela min träningsfilosofi träningstrolleri går ut på.

Är detta ett gnällinlägg för att jag inte får komma till tals lika ofta och självklart som eliten? Det får man absolut tro och jag kan förstå den tanken. Men jag vill verkligen dementera det och förklara hur jag känner. Jag blir överlycklig över att höra att någon har hittat glädje i rörelse. Oavsett om det är jag eller någon annan som är inspirationskällan. Givetvis och självklart blir jag jättestolt om det är jag som har lyckats inspirera, men det är inte grunden till glädjen.

Inspiration finns överallt

Sedan jag själv fann rörelseglädjen efter många försök har min träningsfilosofi fått mig att se på träning på ett enkelt sätt. Ett sansat sätt fullt av acceptans och positivt tänkande. Det är vad jag vill sprida.

Om du vill  börja promenera behöver du ingen elit, du kan lika väl inspireras av din kollega som kommit igång med promenader.Om du vill börja löpträna behöver du ingen idrottsstjärnas hjälp, du kan lika gärna låta dig inspireras av din granne som börjat springa. Men den person som kan motivera och inspirera dig mest är du själv. Du är din egen hjälte och har den överlägset största makten över din framtid. Lås dig inte vid ett sätt att tänka och träna baserat på vad en auktoritet inom området säger. Hitta det som gör dig glad. Jag kan inte låta bli att länka till min vän Helena Olmås fantastiska blogginlägg ”Kan vi inte bara låta varandra flyga fritt?”. Helena är en PT och löpcoach som har just den där fria positiva synen på rörelse som jag har inspirerats massor av.

Fullt ut eller ingenting

Jag tänker fortfarande på inlägget jag gjorde i en lokal Facebookgrupp. Där jag frågade om det fanns intresse att skapa en löpargrupp för de som vill komma ut och springa ihop. För de som inte känner andra som springer och för de som inte vill springa ensamma. Jag berättade att jag springer mycket och kan området väl, och att jag självklart delar med mig av det jag har lärt mig. Då kom kommentaren: ”Du skriver mycket om hur ofta du springer, men du nämner ingenting om hur du tänker utveckla löparen till dess fulla potential”. Dessutom frågade en person vilken utbildning jag hade inom löpning.

Jag blev matt. Men jag ser det hela tiden. Den där inställningen att träning måste vara fullt ut eller ingenting. Där det hela tiden måste krävas en elit som ger de yttersta råden.

Flicka springer rörelse inspiration
För barn är rörelseglädje enkelt.

Mitt mål och strävan har blivit att sprida en mer avslappnad attityd till träning. Det finns en stor majoritet som behöver röra på sig mer. Läs igen – de behöver röra på sig mer. De behöver alltså inte nå sin fulla potential. En lust om att nå sin fulla potential måste komma inifrån dem själva om det ska vara produktivt och hållbart. Sedan har vi en väldigt liten klick som verkligen vill nå sin fulla potential, och givetvis ska de göra det! Där finns ju behovet att lyssna på eliten. De har ju ofta nycklarna till det där extra och vet vad som krävs för att nå bortom gränserna.

Vad vill du egentligen?

Fundera en stund på dig själv och vart du vill nå. Vem och vilka kan du inspireras av? Har du för höga krav på dig själv? Har du för låga krav? Bara du känner dig själv så bra som du gör. Behöver du mer tid för dig själv kombinerat med frisk luft, eller skulle du verkligen behöva få låta kroppen jobba?

När jag pratar om en lättare syn på träning menar jag inte att man nödvändigtvis alltid ska acceptera var man befinner sig. För det finns de som missuppfattar. De som vet att de borde träna men har en för negativ bild av träning för att ta tag i det. Det handlar om våga och lära sig att vara ärlig mot sig själv. Om du vet att du har ett behov, men inte tar tag i det, så är du inte ärlig mot dig själv.

När du vågar klä av dig ditt försvar uppenbarar sig sanningar du inte visste fanns. Våga ta det steget, oavsett på vilken nivå inom träning du är. Du vet troligen vad du behöver och vad som vore bäst för din hälsa. Gör det inte så komplicerat. Du kanske inte ens behöver en PT eller alla de där böckerna? Du är många gånger själv den bästa PT:n och bästa författaren för dig själv. Om du känner så just nu när du läser så behöver du inte mig heller. Men …

Kram på dig ändå!

 

Världens vackraste kvitto

Skogsprommis

Igår tog hela familjen en kort skogspromenad med kidsen i en skogsdunge bara hundra meter ifrån huset. Yngsta sonen var tokgrinig och äldsta sonen trött efter discokalas. En underbar skogspromenad i vårkvällen. Koltrastens sång ifrån toppen av häggen dansade ljuvligt till björktrastens flykt. Talgoxens hoppfulla och ljuva sång ekade mellan träden som om den lekte tafatt med ljudet av sonens skrikgråtiga protester. Gallskriken, tårarna. Ljuvligt!

Skogspromenad barn träningstrolleri
Mellansonen längst fram. Dottern längst bak. Ännu längre bak en gallskrikande fyraåring. Men bilden ser i alla fall ljuvlig ut 😉

Till slut så!

När vi kom fram till platsen där bäste fotografen Martin Lundström tog en bild på mig när jag hoppar, berättade jag det för min dotter. Jag visade bilden på mobilen och pekade ut platsen. Då ville hon att jag skulle fota henne när hon gjorde likadant. Det tog några försök och hon var verkligen tapper och gav inte upp. En kul grej!

Barn hoppas träningstrolleri

När jag kom hem visade jag bilden för henne och hon blev naturligtvis riktigt stolt. Jag tyckte fortfarande att det var en rolig grej. Jag gjorde sedan en dubbelbild där man både ser min originalbild och Linnéas bild och lade ut den på Facebook.

Linnéa hoppar fotspår inspiration

Insikten

Nu har jag nyss lämnat dottern på skolan och våra två söner på deras förskola, och jag sitter och tar tag i jobb. En vän, Pontus, tyckte att bilden jag la upp på Facebook var lite väl tråkig i färgerna och han korrigerade den lite snabbt.

Jag klickade på den för att förstora upp den och se lite bättre. Jag log stort och tyckte fortfarande att det var en rolig grej. Men sedan föll sakta mungiporna ner och jag blev enormt känslosam. Faktiskt så känslosam att några tårar inte riktigt gick att stoppa. Det slog mig som en slägga i magen.

Hela anledningen till att jag bröt mig loss från min tidigare destruktiva livsstil med poker, vin, sena kvällar och allmänt dålig kost, var att vi fick vår dotter och jag kände att jag ville vara en bättre förebild. Visste att jag kunde vara en mycket bättre förebild. Jag såg henne inför mitt inre som den lilla bebis hon var när jag fattade beslutet. Nu stirrade jag på en skärm på mig själv i mitt livs form och henne bredvid mig som ville göra exakt samma sak som jag. Vackra citat dök upp i mitt huvud. Citat om att ”följa i sin faders fotspår” och annat. Min älskade lilla flicka vill göra samma sak som jag. Nu såg jag det plötsligt så tydligt.

Det var enormt starkt. Ett mycket starkt kvitto på att jag faktiskt har gjort någonting rätt ändå. Tänk vad småsaker ibland kan vara större än vad man tror. Det var ju bara en kul grej, liksom. Sen blir man ju överkänslig som förälder, haha.

Kram på dig

Familjeloppet (En frisk generation)

Klart vi ska springa

Vi hade inte hört talas om familjeloppet, men plötsligt dök det upp i något av mina flöden. När jag såg att vi inte hade något för oss denna lördag och att evenemanget dessutom var gratis kändes det alldeles för självklart för att låta bli.

Igår kväll kom vi på att vi kanske borde ha hundvakt till vår valp. Men det visade sig vara lite knepigt eftersom alla hade planer. Så vi bestämde oss för att ta med lilla Tiril. Loppet är trots allt bara två kilometer så vi kunde ju bära henne, resonerade vi.

Äntligen framme

Efter en lite småstressig morgon där barnen gjorde lite av allt som man sa till att de definitivt inte skulle göra kom vi iväg. Väl framme vid Rudan var det enkelt att hitta till evenemangsplatsen där träningsprofilen Mårten Nylén höll till på en stor scen.

familjeloppet runstreak frisk generation

Jag måste säga att jag blev imponerad av hans insats och tycker att han gjorde det på ett naturligare sätt än många konferencierer vid liknande evenemang. Som artist är jag lite manisk när det gäller hur folk för sig på scen. Det där krystade jippo-snacket är otroligt svårt att komma ifrån när det gäller tillställningar som lopp och annat, men Mårten skötte det superbra.

Smidigt och bra uppstyrt

Allting flöt på hur smidigt som helst. Vi fick våra nummerlappar utan problem och starten gick. Det blir givetvis lite trångt eftersom det är familjer med barn i olika åldrar. Det som gladde mig var att det var väldigt många som man kanske inte skulle klassa som människor som älskar rörelse som deltog. Hatten av! Alla föräldrar var på strålande humör och det var en allmänt glad stämning genom skogen och hela vägen tillbaka till mål.

Familjeloppet träningstrolleri en frisk generation

Tiril krossade allt motstånd

Vi började med att bära lilla Tiril men snart visade hon att det minsann var hon som ville springa snabbast, vilket gjorde att vi fick hålla hårt i kopplet. Hon är bara tio veckor men redan snabbare och mer driven än samtliga deltagare i loppet. Det här bådar gott och hon kommer att bli en perfekt löparkompis ute i skogarna som hon älskar så innerligt.

familjeloppet hundvalp löpning lopp

familjeloppet picknick
En liten picknick i det fria är aldrig fel efter en löptur.

Familjeloppet är ett lopp jag varmt rekommenderar! Jag hoppas att det kommer ännu fler folk och att det finns fler aktörer som vill vara med och stötta evenemanget. Heja En frisk generation och heja Familjeloppet!

familjeloppet rörelse
Våra barn med sina medaljer. Barn i rörelse är en fröjd för ögat.
Pojke hundvalp
En väldigt trött valp med sin lika trötta pojke hemma i kökssoffan.

Kram på dig

 

Min bok Runstreak går nu att förköpa!

Äntligen!

Ja, igår fick jag det glada beskedet att förlaget ville lägga upp min bok Runstreak på hemsidan och starta förköpsmöjligheten. Även om den största känslan kommer vara att få hålla boken i min hand känns detta som ett stort delmål. Jag håller fortfarande på att skriva det sista i boken och gårdagens besked gjorde det lite mer påtagligt att folk faktiskt kommer att läsa det jag skriver. En positiv press kändes vilket är roligt.

Du kan läsa mer om boken och förköpa den genom att klicka på bilden!

Runstreak bok träningstrolleri Daniel Karlsson

 

Det tog tid

Det har varit en lång och ganska krokig resa att jobba med den här boken. Det började egentligen för flera år sedan med att jag började skriva en bok om min träningsfilosofi träningstrolleri. Arbetet med boken pågick i perioder. Ibland lade ner skrivandet ett tag för att sedan återuppta det igen. Men sedan lade jag ner skrivandet helt under säkert ett år. Sedan påbörjade jag min runstreak och såg vilka effekter det hade både på mig och andra. Då kom idén om en bok om konceptet runstreak som en stark flash. Bara rubriken Runstreak – att springa varje dag gjorde mig ivrig.

runstreak löpning Daniel Karlsson träningstrolleri

Tut och kör, liksom

Jag bestämde mig för att börja skriva om det hela och att även ta med fyra andra personer som berättar om sina runstreaks. Detta för att skapa en bredd och förståelse för att en runstreak passar för många olika typer av människor och att det verkligen kan göra underverk.
Eftersom konceptet runstreak passade så innerligt bra ihop med mitt träningstrolleri, beslöt jag mig för att även ta med ett stycke som går in på den biten. Mitt mål är ju i grunden att få folk i rörelse genom min träningsfilosofi, och en runstreak är ett perfekt exempel på något konkret att ägna sig åt.

Runstreak löpning Daniel Karlsson

Snart färdig!

Nu ska jag alltså ta tag i det sista i boken och sedan skicka in texten till förlaget. Riktigt spännande men också påtagligt ångestfyllt att inte kunna korrigera mera efter det. Jag hoppas så innerligt att jag kommer att kunna påverka många människor till att få in mer rörelse i sina liv. Långa, korta, smala, tjocka. Alla mår vi bra av rörelse och att sluta se träningen som någonting man måste få gjort, för att kunna ta del av de positiva effekterna av det, är en nyckel till den bästa formen av välmående. Jag hoppas att jag kan belysa, skänka insikt och bidra till det.

Jag ser så väldigt mycket fram emot att höra vad du tycker om boken!

Kram på dig

Daniels viktresa (tredje veckan)

Det blev ju inget inlägg förra måndagen. Lite berodde det på tidsbrist men i ärlighetens namn var det mest missnöje som stod i vägen för en post. Det blev lite för mycket synd under förförra veckan med Valborg och annat som medförde, givetvis HELT utan min kontroll och ansvar, att vissa produkter förtärdes som inte borde förtäras när man vill gå ner i vikt.

Resultatet blev att jag hade gått ner en centimeter runt midjan och gått ner tre hekto i vikt. Ja, om jag nu hade det. Det kunde lika väl bero på matintag, så jag var helt enkelt missnöjd. Även om jag ju inte förväntade mig någonting annat.

Men när jag vägde in mig igår blev jag lite mer positivt överraskad ändå. Det har nämligen varit lite syndigt även förra veckan och dessutom inga längre distanspass. Så det var med skeptiska ögon jag kikade ner förbi putmagen och såg på vågens siffror. En helt okej viktnedgång med tanke på det ovan nämnda. Jag fick faktiskt en glad kick och blev mer motiverad och ivrig. Den här veckan ska bli bra! Även om jag smällde i mig två ugnsbakade baguetter med ost och rikligt med smör imorse … Det var ju inte en så fantastisk start faktiskt …
Men å andra sidan sprang jag 18 fina kilometrar igår runt Magelungen med vännen Viktor, så det kanske är helt okej med de där baguetterna ändå om jag sköter resten av veckan.

Magelungen löpning runstreak

Daniels viktresa maigelungen löpning

Jag kom nyss hem ifrån en solig vårpromenad med vår valp. Hon fullständigt älskar skogen, precis som jag, och idag var första dagen då det verkligen doftade solvarma barr i hela skogen och det våren verkligen strålade in i vartenda sinne. Då blev jag ölsugen. Såklart. Hmmm … Jag får försöka ersätta ölen med långa distanspass i våren. För det ger en bra mycket mer harmonisk känsla och är bättre för min resas resultat.

staffe valp hund

Meditationen som jag lovade att jag skulle pyssla med en kvart om dagen har skitit sig totalt. Tre dagar fixade jag och jag måste medge att det är supersvåra. Jag trodde det skulle vara en baggis men min hjärna går på högvarv så jag har dundersvårt att få till det. Tankar om att sänka tiden till fem minuter istället för femton slår mig i skrivande stund. Det kanske gör att jag får in en vana? Precis som jag propagerar för kortpass till nybörjarlöpare. Såklart, så får det bli! Nya tag!

Sedan är det som sagt distanspassen som måste till lite oftare och lite längre. Jag vill så gärna klarar av 24 h Ultra Interval Challenge. Att springa en mil var tredje timme i 24 timmar. Alltså 8 mil. Och att sedan få bära den där T-shirten med stolthet. Jag VILL och jag SKA! Nu kör vi! Bygga distans, uthållighet och ben!

Kram

Jag är en lat hemmapotatis

Jag går ofta omkring och fnular på vad det är som gör att vissa tycker om att vara ute och röra på sig medan andra aldrig skulle få för sig att gå utanför dörren om inte nöden krävde det. Nu pratar jag inte om träning, för vad gäller det har jag kommit till insikt. Nej, jag menar mer den där vanliga rörelsen. Enklare promenader och små vardagliga äventyr. Frisk luft och rörelse.

Hur mycket kan vi påverka barnen?

Det jag funderar mest över är hur mycket som är genetiskt och hur mycket som handlar om det socialt nedärvda. Hur påverkas barnen av deras föräldrars vanor, hur mycket tar barnen efter, och hur mycket handlar om den enskilda individens inre lust att upptäcka och röra på sig? Jag har inte forskat i det där men jag är övertygad om att vanor och beteenden oftare än inte går vidare till nästa generation. Aktiva föräldrar tenderar att ha aktiva barn medan stillasittande föräldrar genererar stillasittande barn. Inte alltid, men generellt sett är det oftast så. Det betyder att du och jag som föräldrar är ansvariga för vilka förutsättningar vi ger våra barn. Ta tillvara på den enkla möjligheten. Jag är galet långt ifrån perfekt eller ens jättebra, men just en sådan enkel sak kan vi alla hjälpa våra barn med.

Flytta?

Jag tittar ibland ut genom fönstret och ser hur mina tre barn leker i lekparken utanför med andra barn. Jag tänker på min egen barndom och får lite ångest över att vi bor här – Utanför Stockholm i en förort som förvisso är oerhört mysig och vacker på sina håll, men som ändå inte ger mina barn allt det där jag drömmer om att få ge dem.

Min egen uppväxt

Under mina första nio år växte jag upp utanför Helsingborg  i en liten skånelänga som låg mitt i en landsvägskorsning. I övrigt var det bara åkrar, skogsdungar och lövskogar. Ja, sen fanns ju Viken dit vi brukade åka och bada. På andra sidan sundet skymtade Danmark. Det doftade tång. Jag minns speciellt den där midsommaraftonen då pappa simmade ut med vår uppblåsbara båt för att hämta blåmusslor. Han dök ner och hämtade så många han kunde och dök sedan upp och lade dem i båten. Till slut fick han en snilleblixt som gick ut på att han skulle fylla sina badbyxor med musslor. Plötsligt började det bubbla i vattnet. Sedan skjöt han upp genom vattenytan med ett avgrundsvrål. Plågsamt och panikartat. En mussla hade, helt rättvist kan man tycka, nypt honom i snorren.

Döshult Allerum
Huset i landsvägskorsningen där jag växte upp. Beläget i Döshult.

Besök av en karatemästare

Sedan kokade han musslorna i öl medan gästerna skålade i svalkande dryck på gräsmattan. Vi barn dansade runt midsommarstången och senare gick vi allesammans ner till bygdens gemensamma firande och dansade även där. Väl hemma igenom minns jag att en man kom och skrämde oss barn. Han skrek att han var karatemästare och krossade ett av våra fönster. Vi gömde oss inomhus och polisen kom och tog honom. Vi fick senare veta att han gått bärsärkargång genom trakten på väg mot vårt hus. Han hade bland annat slagit sönder en traktor och stoppat ner en jacka i halsen på en ko.

Farfars gnomer och naturandar

Jag tillbringade dagarna med att klättra i träd, fånga vattensalamandrar i dammarna och tillverkade pilbågar med mina vänner. Jag gick också över till tant Signe och byggde korthus och fick saft och äggtoddy. Signe var en fin vän och jag har faktiskt skrivit en barnbok om oss. Den heter Signes Äppelträd och är du nyfiken på att läsa den kan du klicka på bilden.

Signes Äppelträd barnbok

Pappa var väl ute och sprang då och då men mycket mer än så var det inte. Min mamma var stillasittande storrökare. I mitt fall vara det nog snarare själva omständigheterna under min uppväxt som gjorde att jag inte satt stilla inne. Ja, sen fanns det ju bara SVT1 och SVT2 att se på. På den tiden var det mestadels sändningsuppehåll dessutom. Jag hade helt enkelt naturen att tillgå och det var den som fostrade mig i mångt och mycket. Ett tag var jag ganska spirituell av mig och lyssnade ofta på min farfar som påstod att han träffat gnomer och andra andliga naturväsen, och jag kan sakna den tron faktiskt. Den medförde en tilltalande och positiv mystik i tillvaron. En harmlös och fridsam tro till skillnad ifrån de störa religionerna.

Moder Natur

Jag vill att mina barn ska fostras av naturen precis som jag gjorde. Jag vill att den ska finnas tillgänglig precis utanför dörren och att den ska vara det enda alternativet. Som det är nu får vi gå en bit för att komma till skogen. Jag vet inte riktigt vad jag själv vill om jag ska vara ärlig. Där vi bor nu känner man ju nästan alla grannar och det är roligt att hälsa och småprata med alla möjliga olika typer. Det skulle man ju bli utan om vi bodde som jag bodde när jag var liten. Vad är värt mest?

Ju mer jag filosoferar, desto mer övertygad blir jag om att barn blir bättre individer av att vara nära naturen och att vara aktiva. Om det är grunden är en lagom dos skärmtid bara något positivt. Jag tror verkligen att man kan hitta den där balansen där spel och mobiler kan vara en tillgång och en skön avkoppling. De barn jag träffar som har mycket skärmtid uppskattar aldrig natur. Egentligen uppskattar de nästan ingenting utanför plattans gränser. Verkligheten tråkar ut dem, insekter är läskiga och jord är smutsigt.

För mig själv jämför jag dem med hur jag själv kröp runt i rabatterna och fångade insikter i glasburkar för att studera dem. Hur jag låg på altanen och betraktade hur spindlarna om våren vaknade till liv och dök upp mellan springorna för att försvinna ner lika fort igen. Jag var djupt fascinerad av djur och jag respekterade dem.

Efter frukosten gick jag ut till hönsen med bröd som blivit över. Min dagmamma hade en bondgård i Allerum och hon var kantor i kyrkan. Kyrkan som du förmodligen sett på Allerumsosten i ostdisken. Medan hon spelade kröp jag som barn runt under orgeln. När jag blev äldre gjorde jag och mina vänner gångar i högskullen, åkte hölass och red på grisar. En galt bet mig en gång i foten så att jag grät i flera timmar.

Hemmets lugna vrå

Jag är faktiskt en lat hemmapotatis. Jag älskar att göra det jag gör just nu – att få sitta med en kopp rykande hett kaffe och skriva medan mina barn leker utanför, det räcker med att jag lyfter blickan ovanför skärmen för att jag ska se dem.

dator lekpark fönster
Vyn ifrån min dator

Jag kan vara lat vid tanken på att att klä på alla barnen en massa kläder, packa extrakläder och allt annat som krävs vid en liten utflykt. Under utflykter kan jag längta hem till soffan och en mysig film tillsammans med barnen. Även om det i princip aldrig händer eftersom det väl hemma finns tusen andra sysslor att ta tag i. Men jag är lat. Trots att jag springer varje dag. Jag väljer gärna det enklaste alternativet och jag skjuter gärna upp den där sysslan till … någon annan gång. Senare. Inte nu i alla fall.

Att skänka en Astrid Lindgrensk uppväxt

Men jag vill ge mina barn en fantastisk barndom. Jag är en Astrid Lindgren-romantiker och det känns mycket som att jag har levt de olika barnaliv hon skildrar. Åkrarna och ängarna ifrån Rasmus på Luffen hade jag under min uppväxt i Skåne. På somrarna åkte vi ofta till ön Rävsten och levde skärgårdsliv precis som på Saltkråkan. Rävsten ligger förresten väldigt nära Norröra som ön Saltkråkan heter på riktigt. Under mina besök hos kusinerna och min mormor i Småland fick jag uppleva Ronjas trollska skogar och Emils landsbygd. Farfar hade ett torp i Småland dit vi brukade åka och hälsa på. Efter en enkel vandring över några taggtrådsomgärdade betesmarker kom man fram till en bäck där vi brukade fiska öring. Faktiskt precis på samma ställe där man spelade in hur Emil och Alfred badade.

Dagens utflykt

Idag tog jag med barnen och vår nyköpta valp till Trångsundskogen där vi gick Norrslingan. Deras mamma låg och sov efter nattjobb.

Huddingeleden Runstreak löpning

Vi improviserade också djupare in i terrängen och det var ljuvligt.

rörelse skärmar hälsa

Känslan att få komma hem och se hur barnen är mentalt tillfredsställda och få se hur valpen tvärdäckar i kökssoffan är fin.

huddingeleden rörelse barn hälsa

Att ge dem enkla stunder som den idag tog inte lång tid och var allt annat än jobbigt. Men jag är övertygad om att det gör stor skillnad.

skärmtid rörelse övervikt

När mellansonen stannade upp och lyssnade på fågelsången, och sa: ”Lyssna! Jag älskar det där ljudet!” blev jag varm inombords.

skärm skärmar rörelse natur

Det absolut sista jag vill är att de ska tycka att insekter är äckliga, jorden smutsig och se det naturliga som påträngande.

natur leva hälsa barn skärmar

Jag vill att de ska få slippa bli som de flesta vuxna idag och jag tror att man som förälder kan göra små saker för att de ska slippa. Små saker som gör att de istället blir friskare, mer rofyllda och gladare människor.

skärmar barn hälsa övervikt

Kram på dig

 

Altra – pusselbiten som passade perfekt

Nybörjare som alla andra

När jag började med löpning visste jag ingenting om löparskor. Jag visste förresten inte någonting om någonting när det kom till löpning. Inte mer än att det gällde att sätta den ena foten framför den andra under en längre period utan att stanna. Dessutom var det otroligt tråkigt och väldigt jobbigt. Löpning var det absolut tråkigaste jag visste i träningsväg. Men sedan hände något. Men just den historien kommer jag att lägga åt sidan och istället berätta om en pusselbit som nyligen föll på plats.

Första dojorna

Jag minns mina första skor. Givetvis ett par Asics, precis som 95 procent av alla nybörjare får i sina händer ifrån personalen i butik. Jag tyckte om dem och de var trogna följeslagare under många mil. Jag minns min första 5 km-runda. Min första svintunga men ändå så ljuvliga mil. Sedan ticka det på tills det började gå hål i skorna.

Vid nästa besök i löpbutiken berättade jag om mina löpvanor och jag fick ett ytterligare ett par Asics på mig. Jaha, ja, de var ju sköna. De var lätta och kändes snabba. Även de skorna följde med mig många mil, men jag var inte lika nöjd med dem eftersom det fastnade stenar i den mjuka sulan. Stenar som så småningom trängde ända in i skon. Idag vet jag att det var en tävlingssko jag fick, och jag förstår inte hur killen i butiken tänkte. Ett mycket märkligt val av sko utifrån de behov jag beskrev.

Asics tävlingsskor löpare löpning
De nyköpta i förgrunden och mina gamla i bakgrunden.
Salomon Fellraiser gjorde entré

Tiden gick och så småningom blev jag mer nerdig och började dregla av tanken på att köpa ett par riktiga terrängskor. Valet föll på ett par Salomon Fellraiser som jag blev kär i. Eller snarare nyförälskad, för äkta kärlek fick jag känna på först långt senare.

Salomon Fellraiser
Mina första Salomon Fellraiser

När jag sprang längst vägarna i mina nya asfaltskor av märket Mizuno, och utmanade terrängen i mina Salomon fick jag höra talas om ett annat märke. Ett märke som var mer etablerat i ultralöparkretsar och traillöpningkretsar.

En ny bekantskap

Jag blev onekligen nyfiken när jag lärde känna Johnny Hällneby som använde olika modeller av märket flitigt. Jag tyckte att de såg lite roligare ut. Coola, men lite lustiga. Den fotformade tåboxen skilde sig helt ifrån alla andra populära utseenden på skor. Dessutom var det noll-drop, alltså ingen höjdskillnad mellan häl och tå som det var på i princip alla andra skor.

En dag kom Johnny på besök och hade en present med sig. Den senaste versionen av Altras Lone Peak. Version 4.0.

Altra Lone Peak 4 träningstrolleri löpning
För mig var Johnny en snäll jultomte den där dagen …
Altra Lone Peak 4.0

De kändes lite stora och känslan var väldigt annorlunda från mina älskade Salomon. Jag beskrev det som att det var som att springa med små simfötter. Faktum är att de var en halv storlek för stora, men jag slet dem med hälsan ändå. Efter fjärde löpturen skrev jag ett SMS till Johnny där jag berättade att det pirrade i hela kroppen när jag sprang med dem. Jag ingå att jag hade blivit kär på riktigt och att mina tidigare skor hade varit naiva ungdomsförälskelser i jämförelse.

Altra Lone Peak 4
En bild ifrån första testrundan av mina nya Altra Lone Peak 4.0

Sedan dess har jag provat en rad olika modeller av Altra och älskat dem. Hela tänket och filosofin bakom Altra går helt i linje med vad jag tror på när det kommer till skor och fötter. Deras grundläggande syn om att vi ska springa som våra fötter är evolverade att springa är för mig en självklarhet och jag är övertygad om att de ligger i framkanten av en stundande revolution av skor. I den framkanten vill jag också vara för att påskynda processen och för att få andras fötter att må bra och vara skadefria. Att klämma ner fötterna i trånga skor och att springa i högklackat är enligt mig någonting vi måste lämna bakom oss.

Logiskt och självklart

Nej, jag är inte av den åsikten att vi ska springa helt barfota. Vill man göra det ska man absolut göra det, men jag ser tydligt hur det finns ytterkanter där jag inte vill vara. Det jag pratar om är den ena sidan med extremt uppbyggda skor där man inte litar ett dyft på kroppens egen anpassningsförmåga, och den andra sidan där man alltså ska springa helt barfota.

Jag är inte heller av åsikten att allt naturligt är fullkomligt i alla avseenden. Jag befinner mig i någon form av mittzon där jag tycker att vi ska lyssna och lära av vår naturliga fot, men sedan se hur vi kan hjälpa den på traven. Skydd mot vasst underlag i form av en sula som dessutom resulterar i mjukare stötar tycker jag är en riktigt bra kompromiss. Just en sådan filosofi tycker jag mig se hos Altra. Det är inte barfotaskor, men man har lyssnat på fotens egna önskemål och kommit fram till att noll-drop och en fotformad tåbox är att föredra av en mängd olika anledningar. Här nedan ser ni det som Altra förespråkar, och som jag anser är fullkomligt logiskt och självklart.

Altra runstreak toebox

Ett första möte

För en liten tid sedan fick jag träffa eldsjälen Niklas Grahn som är involverad i Altra. Altra lone peak löpning
Det var ett superspännande möte och jag fick veta mycket mer om kommande modeller av Altra och mycket annat.

Altra running löparskor

Altra passar mig perfekt

När vi talades vid nu i veckan stod det klart att jag numera är ambassadör för Altra. Jag har länge funderat på att jag skulle vilja samarbeta med ett märke. Den tanken i sig är jättespännande, men att få förtroende från ett märke som man genuint brinner för är många nivåer häftigare. Det är min önskan att Altra ska nå ut till den breda allmänheten såsom några andra märken har gjort. Det för en bättre fothälsa och härligare löpning för alla.

Jag ser verkligen fram emot många roliga projekt ihop med Altra. För mig kändes det som om en pusselbit i mitt Träningstrolleri föll på plats. En mycket angenäm känsla!

Kram på dig

En sväng med Johnny Hällneby

6-dagars i USA

Jäklar vad spännande det var i somras när jag följde hans galna äventyr i USA. Tävlingen heter 6-dagars och går helt sonika ut på att springa i sex dagar på raken. Johnny vann hela tävlingen och slog även svenskt rekord när han lyckades röra sig 88 otroliga mil. Men snart är det dags igen och nu vill han slå världsrekord.
Jag skrev lite om Johnnys prestation i tävlingen i det här inlägget.

Monsterpass

Många pass man hör talas om blir man imponerad av. Andra pass känner man är smått fantastiska. Sedan finns det ett fåtal som är galet otroliga. Därefter finns träningspass såsom Johnnys träningspass som inte riktigt går att ta in. Hans ambition var nämligen nyligen att springa 32 mil under två dagar. 16 mil per dag.
Tanken var att börja 04 och springa till 00. Sedan sätta igång vid 07 och springa till 03. Detta på Vallentuna IP runt en bana som är 400 meter lång.

Johnnys gottebord som Ellen Westfelt rutinerat styrde upp.
En stark Johnny

Jag och familjen stack iväg en sväng för att heja på honom. När vi kom fram möttes vi av Johnnys starka hälft Ellen Westfelt som berättade att Johnny var stark och pigg. Det visade sig stämma bra för när jag hälsade på honom såg han ganska obrydd ut och det gick inte att se att han hade 11 mil i benen redan.

Hällneby ultralöpning Altra
Johnny byter strumpor innan han tar på sina Altraskor och springer vidare
Hällneby ultralöpning
Det var många som ville springa tillsammans med Johnny
Altra fanns på plats

På plats fanns också Niklas Grahn som hade med sig hela Altrabilden full med olika skor som allmänheten fick provspringa. Väldigt roligt att se att det blev så bra uppslutning som det blev. När jag småpratade med några förbipasserande som testade skorna blev jag glatt överraskad i hur stor förståelse de hade för att våra normala skor inte samarbetar med våra fötter. De var alla positivt inställda till Altras tänk om en friare fot som får jobba på ett naturligt sätt. Glädjande!

Hällneby Altra

Sedan var det dags att ta en tur med Johnny. Hur det lät och såg ut kan ni se i det här korta filmklippet

Den mentala kampen

Vi lämnade banan på grund av att sambon och barnen frös och att Johnny hade gott om sällskap. Jag fick höra att han hade skrapat ihop hela 171 km den första dagen och att de följande dag var på plats och satte igång vid 07 igen, precis enligt planen. Men sedan fick jag av Ellen höra att Johnny hade blivit hängig och att han inte fått i sig tillräckligt med kalorier. Han hade brutit ursprungsplanen och sovit i sovsäcken en stund. Till slut, efter 12 timmar kände han att det fick vara nog. Men det efter att ha besegrat många tidigare tankar på att lägga ner. Så det är verkligen hatten av för Johnny!

Hällneby ultralöpning

(Här hittar du en artikel om Johnnys 32-milaträning)

Träningstrolleri tror på Hällneby

När 6-dagars sätter igång kommer han absolut ha en helt annan mental morot. En starkare och mer inspirerande miljö och stämning kommer att ta honom hela vägen om ingenting oförutsett sker. Att ha en sådan monsterträning i bagagen tror jag framförallt stärker hans psyke oerhört mycket. Visst, fysiskt hände också grejer, men dedikationen och beslutsamheten att springa så länge som han gjorde runt den där lilla banan är guld värd. Låt oss hoppa på ett svenskt världsrekord i denna fantastiska sport ultralöpning! Heja Johnny Hällneby!

Kram på dig

Har Martin Almgren lyckats?

Martin Almgren tränar och hatar det

När jag såg artikeln i Aftonbladet idag förvånades jag ännu en gång över att ingen fokuserar på det man borde fokusera på. På riktig är det för mig obegripligt hur personliga tränare och andra träningsförebilder helt förbiser vad som faktiskt skapar hållbar träning.

Det är bra, men …

Det skrivs flitigt om Martins Almgrens viktnedgång i olika artiklar och han skänker absolut hopp till människor som önskar att vågen inte hånskrattade åt dem. För Martin är det såklart bra att han har börjat träna och gått ner i vikt, det borde ingen vettig människa ha invändningar mot, men det är så otroligt uppenbart att han skulle kunna må så mycket bättre om någon hjälpt honom att fokusera på det mentala också.

I videon säger Martin bland annat:

”Jag tycker inte att det här är kul, det ska jag ärligt säga.”

”Jag vet inte hur många här som tycker om att träna, men tycker man om att träna så blir det ju automatisk så att man går och tränar.”

Det sista citatet säger precis vad min träningsfilosofi träningstrolleri handlar om. Att faktiskt börja acceptera, uppskatta och värdesätta sig själv och sina egna insatser. Om man klarar av det fullt ut kommer också den inre bilden av själva träningen att förbättras, vilket i sin tur kommer att göra att man ökar sin acceptans, uppskattning och värdesättande ännu mer. Sedan är man inne i en positiv spiral som mitt mål är att få in människor i.

ASP

träningstrolleri ASP

I mitt träningstrolleri  ingår något jag kallar för ASP som står för Acceptans, Stolthet, Positivitet (Positivt tänkande). Alla ben är beroende av, påverkar och stärker varandra. Om ett ben faller medför det obalans i hela konstruktionen, men hög risk för att allting faller. Men om ett ben blir starkare stärker det också hela konstruktionen. Det kan stärkas så pass att det aldrig kommer att falla, vilket är målet.

Acceptans

… innebär att man måste lämna den icke-tränande gruppen och acceptera sig själv som en tränande människa. Det innebär ofta att man måste nollställa sig själv och vad man tidigare hade för uppfattning om träning. En inte alldeles enkel process.

Stoltheten

… är centralt och inte alls så lätt som det låter. Om du lyckas få stoltheten att flöda fritt utan störande tankar om jantelag och otillräcklighet kommer din inre bild av träning att radikalt förbättras.

Positivitet

… är det som ska vara kittet i hela konstruktionen. I positivitet ingår också att jobba med affirmation och suggestion. Vi lever ofta i en illusion om att vi tycker som vi tycker för att vi tycker det. När det i själva verket finns en anledning till att vi tycker som vi tycker. Ofta är det en ganska destruktiv agenda som får oss att tycka det vi tycker. Men det fina är att vi kan förändra vad vi tycker om vi bara tillåter oss själva att göra det. Det är en otroligt spännande resa.

Fortsatt medlemskap

Det är ganska tydligt att Martin fortfarande inte har klippt medlemskortet till flocken icke-tränande, vilket gör att träningen fortfarande klassas som ”skiiittråkig!” Vi människor är envisa flockdjur och vår instinkt att stärka och stanna kvar i vår flock är stark.

Idag har vi inte flockar såsom vi hade förr, utan idag tillhör vi en mängd olika flockar. Det kan vara en viss stad, en hobby, en fotbollsförening eller liknande. Ja, tyvärr finns också flockarna tränande och icke-tränande. Varje medlem i flocken har som uppgift att till varje pris stärka sig själv och hela flocken. Titta bara inom politiken där det inte alls är ovanligt att man avgör vad man tycker utefter vad de andra inom samma parti tycker.
Det fina är att det går att utnyttja vår vilja att tillhöra en flock genom att just byta flock. Det är en krävande process som kräver att man river många lager av det man oftast felaktigt skulle kunna tro är en del av sin personlighet. För de flesta är det en tidskrävande process som instinktivt tar emot.

Som ett resultat av att Martin inte har lämnat flocken icke-tränande helt försvagas också stoltheten och positiviteten. Det tror jag att du ganska tydligt kan se i klippet. Det är inte ens i närheten av den nivå han skulle kunna känna och isåfall inte kunna undgå att även visa och uttrycka.

Att själv VILJA

Allt detta sammanlagt gör att han bekräftar min träningsfilosofi, och hans ord ”Jag tycker att träning är skiiittråkigt!” kan inte bli tydligare.

Men vad är problemet då? Han går väl ner i vikt? Ja, absolut, och det är återigen jättebra! Problemet är att han ju inte njuter på vägen och att det drastiskt minskar risken för hållbarhet. Jämför gärna en busschaufför som avskyr att köra buss med en busschaufför som älskar att köra buss. Vem tror du har roligast och mår bäst på jobbet? Vem tror du kommer att kunna hålla på längst?

Sökandet efter det magiska

Traditionell träningsmedia går fortfarande omkring i tron om att folk mirakulöst kommer att börja älska träning bara för att man vilar 25 sekunder mellan intervallerna istället för de tidigare 30 sekunderna. Man finjustrerar i träningsprogram i hopp om att hitta det magiska, när den grundläggande problematiken finns inuti vårt eget huvud.

Martins bild av träning är ett ruckel som han tvingas vistas i då och då, trots att han avskyr det. Vilket färdmedel han använder för att ta sig från vardagslyxvillan till träningsrucklet är helt oväsentligt. Han vill ju inte vara där! Men vad hade hänt om han byggde upp det där rucklet till ett ställe han genuint längtar efter att besöka? Exakt DET är vad min träningsfilosofi handlar om.

träningstrolleri runstreak

Martin Almgren kommer kanske träna i resten av sitt liv nu, vilket är skitbra. Men jag önskar att han också skulle kunna tycka om det han gör och få njuta av intensiv stolthet och blomstrande positivitet. För övrigt tycker jag att killen verkar vara fantastisk.

Kram på dig

Sthlm Trail Run 2019

Årets första lopp av Sthlm Challenge är avklarat. Först ut i raden av fyra lopp var Sthlm Trail Run som gick av stapeln på Norra Djurgården.

Nattlig trail

Dagen före sprang jag 11 km trail tillsammans med Johnny Hällneby och Viktor Strahl längst Huddingeleden. Klockan var väl 23:30 när vi kom tillbaka och det tog ett tag innan jag och Ann-Elise kom i säng.

Traillöpning runstreak
Jag, Johnny Hällneby och Viktor Strahl under vår nattliga strapats längst Huddingeleden

Väl i sängen fanns en varelse som bestämde att vi inte skulle sova. En varelse vi införskaffat tidigare samma dag. Hon heter Tiril och är en nio veckor gammal staffe. Tiril är en varelse som dessutom på ett ytterst effektivt sätt botar sovmorgnar.

Tiril staffe valp
Tiril under en av dygnets lugna sekunder

Godmorgon

På morgonen var jag därför lite seg. Men loppdag är loppdag och det kändes ju givetvis roligt.

Väl framme var det glad stämning bland alla löpare och uppstyrningen av evenemanget var av högsta klass. Allting flöt på otroligt smidigt även om det var köbildning ibland. Samtidigt startade jag längst bak med sambon som hade knäproblem, och Helena. Efter en stund stack jag iväg själv.

Sthlm trail run runstreak
Helena, Ann-Elise och jag före start

Då fick jag springa förbi många klungor och ibland var det verkligen stopp. Jag fick ta genvägar och ibland göra en del vågade omspringningar. Dessutom blev det premiär för något jag aldrig varit med om tidigare. Jag kom i hög fart nerför en backe och sprang förbi ett tjugotal löpare. Jag såg att en löpare tog en genväg på ”fel” sida om ett träd och hoppade över ett nedfallet träd för att komma tillbaka på rätt stig. Därför gjorde jag samma sak. Men inte med samma resultat.

Sthlm trail run
Löpare förbereder sig

Hoppet 

Jag hade extremt hög fart och gravitationen fungerade verkligen perfekt, så jag tog några steg ut i terrängen och susade med koncentrerade ögon förbi löparna på stigen. Valde fel (läs ”rätt”) sida om trädet när jag såg en lucka i klungan och tog ett stort kliv upp på det fallna trädet. Då vek en kvinna plötsligt tvärt av rakt framför min väg och jag såg allting i slowmotion.

Att stanna gick inte. Att byta riktning skulle bara lyckas lite grann. Mitt enda alternativ var att komma upp på en stor sten och sedan ner på stigen på andra sidan av stenen. Med all kraft tryckte jag ifrån och lyckades styra förbi vid sidan av löparen och upp på stenen. Väl där vek ytterligare en löpare tvärt av ifrån spåret och hamnade mitt framför mig. Jag tvingades då trycka ifrån på stenen så att jag flög över löparen. Känslan var bra märklig och jag ångrade mig direkt. Jag hade givetvis chansat alldeles för mycket. Ja, jag hörde några skratt och ”wow” men sådär ska man självklart inte springa. Nej, i framtiden får jag sakta ner och inte hoppa över andra löpare …

Banan

Det var en kul bana! Vacker och lagom tuff. Även om det fanns några tekniska partier tycker jag personligen att det var en ganska snäll bana. Då jag just nu är dåligt backtränad och sprang hela tiden, bortsett från små stunder då det var kö, upplevde jag att det definitivt stundtals var tufft i benen.

Sthlm trail run
En av de tuffare backarna som många löpare talade om. Den ser faktiskt riktigt snäll ut på bild men var betydligt tyngre i verkligheten.

Nu ser vi fram emot de tre kommande loppen i Sthlm Challenge!

Sthlm Trail Run
Första medaljen av fyra
runstreak sthlm trail run
Helena Dahlström sprang sin 124:e löpdag på raken, och jag sprang min 439:e. Runstreak for president!

Kram på dig