Beroende av att inte träna


Det har blivit en dryg vecka utan träning på landstället. Det brukar ju också innebära olika former av livsnjutning som inte direkt gynnar kroppens välmående. Dålig kost och dålig sömn. Senare nätter än vanligt kombinerat med tre små morgonpigga barn brukar har den effekten.
Igår var det därför inte ens i närheten av självklart för mig att ge mig ut på den där löpturen. Det fanns inga ursäkter, absolut inte, men det fanns inte heller någon direkt lust. Jag har ju blivit nästan besatt av träningsfilosofi och de bakomliggande mekanismerna som får oss att vilja välja mer stillasittande och mindre träning. Det problemet gäller givetvis inte alla men absolut majoriteten av befolkningen.

Det jag pratar om är alltså det som får oss att känna ett motstånd till att träna, samtidigt som beslutet att låta bli känns oerhört lätt och tillfredställande.

Med åren har jag redan kommit fram till flera olika hypoteser och tankar kring detta men igår kom jag på ytterligare en liknelse och troligen en sanning. De flesta av oss är beroende av att inte träna. Precis lika beroende som en rökare vars beslut att avstå ifrån en cigarett bjuder på ett tungt motstånd samtidigt som valet att tända cigaretten innebär tillfredställelse och njutning. Att exempelvis slappna av i soffan och att förtära vår favoritdryck eller mat skänker oss lugn och tillfredställelse. Tankar på att träna hotar det lugnet och den tillfredsställelsen. Då slår försvarssystemet igång vilket gör allt för att föda negativa känslor kring träning så att vi ska komma på ”bättre” tankar. När de tankarna besegrar oss och vi bestämmer oss för att ta den där löpturen någon annan dag är det samma sak som om vi tänder en cigarett och tar ett djupt halsbloss. Vi känner att det är rätt beslut men det gör vår kropp och psyke enbart skada.

Jag har personligen, efter mängder av försök och misslyckanden, lyckats förstå psykologin och vet hur jag ska vända tankarna med diverse tekniker. Det är det jag skriver om på min blogg Träningstrolleri. Igår lyckades jag återigen, och jag gav mig ut för att testa kroppen efter den där lata och kostmässigt miserabla veckan på landet. Det blev en skön halvmara och känslan var som att röka 40 cigaretter och känslan håller i sig fortfarande. Skillnaden är att min kropp älskar mig och jag älskar den. Imorse hanterade jag våra 3 små barn mycket bättre, hade större tålamod för den utspillda mjölken och kände starkare kärlek till min sambo. Det räckte med en löptur för att jag nu istället känna en intensiv längtan till nästa träningspass. Jag tänder den där nyttiga cigaretten som till skillnad från vanliga cigaretter skänker mitt liv välmående och lycka. Mitt mål är att alla ska tända sin träning för sig själva och för sin omgivning. Utan press och ångest. Enbart av lust och glädje.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *