Backträning i Högdalen

11 dagar kvar

… tills att jag ska springa Huddingeleden som sträcker sig 80 km igenom Huddinges 13 vackra naturreservat. Jag har ännu inte gått in i det mentala som jag kommer att behöva göra. Just nu har jag ganska dåligt självförtroende och sekvenser där jag är helt slut och där hela kroppen värker spelas upp i mitt huvud. Sekvenser där jag i stort sett måste bryta för att det inte går mer. Jag känner ett pirr i kroppen som är lite för obehagligt för att det ska kännas ultimat.

spring runstreak Daniel Karlsson
När jag delar med mig av mina känslor är det lätt att tro att jag inte har någon som helst kontroll, men det stämmer inte riktigt. Jag vet precis vad jag ska göra och kommer snart att göra det. Jag kommer att använda alla mina egna verktyg, de flesta mentala, för att omvandla 90% av den oro och ångest jag känner till ren och skär nyfikenhet, glädje och kamplust. Men just nu låter jag känslorna svalla precis hur de vill eftersom jag vet att jag mår bra av det. Det är ett omskakat pussel och jag låter pusslet lägga sig självt, sakta men säkert. När det börjar dra ihop sig, om ca 5 dagar, kommer jag att själv börja lägga pusslet aktivt.

Nervositet skapar fokus

Känslor av nervositet och förväntan kommer jag aldrig att kunna ta bort, de finns där av en anledning och oftast medför de bara goda saker- såsom att man håller skärpan och fokuserar på uppgiften.

Det går att jämföra det med mitt yrke att stå på scen och vara rolig och underhållande. Jag har aldrig haft något annat jobb, och att gå ut och springa en mil är ungefär lika lätt för mig som ett vanligt gig. Jag kan bli väckt mitt i natten och jag skulle kunna gå upp och leverera helt utan att känna något alls. Det är som att laga mat – en vardaglig ansträngning. Men de större utmaningarna är mer som när man är med i direktsändning i TV eller gör något stort och viktigt gig, då känner man den där nervositeten och oron, som som sagt gör att man skärper till sig. Den oron ska man vara tacksam för.

Varför inte lite höjdmeter?

Igår stod jag som vanligt vid köksbordet och jobbade, när plötsligt en innerlig lust att utmana mig själv infann sig. Jag kom att tänka på att loppet Tre toppar – Tre timmar går av stapeln om en månad och att jag ju faktiskt bort sisådär en kvart ifrån där det hela ska utspela sig. Så jag packade ihop mina saker och begav mig till starten. Jäklar vad tufft det var! Första varvet fick jag springa med telefonen för att hålla koll på var jag var. Jag sprang fel några gånger och det var lite klurigt att hitta. Men en bit in insåg jag att de rödavita snitslarna faktiskt inte hängde där som prydnad, utan markerade var banan gick. Med den insikten kunde jag lägga undan telefonen mera och ägna mig åt löpningen.

Två varv blev det som tydligen då skulle vara 7 km och 560 höjdmeter. (Ett varv 3,5 km och 280 höjdmeter). Jag blev förvånad eftersom det kändes som om jag sprungit ungefär 5 km MAX. Därför kände jag mig riktigt nöjd och estimerade lite snabbt att jag borde fixa den där 6 varven som krävs för att få en medalj. Jag var full av själförtroende. Speciellt eftersom rekordet på banan är 7 varv.

Såhär …
1 varv – får en Tisha.
6 varv – får en fin medalj
8 varv eller fler – får den stora medaljer OCH en direktkvalificering till HighValley50. Man har alltså tre timmar på sig.
Tre toppar träningstrolleri springa

Skjut mig

Senare på kvällen dök plötsligt minnesbilder upp i huvudet där min hjärna lade min sprungna löprunda ovanpå den faktiska banan. Den matchade inte alls. Jag tog fram telefonen och undersökte saken. Suck …

Så här såg min runda ut …

springa Högdalen tre toppar träning

Så här SKA den se ut …

Tre toppar träning löpning

Den uppmärksamme kan se att jag saknar hela rundan till höger om start och mål … Så jag hade missat ca 1 km på varje varv …
Mitt självförtroende är inte lika stort och jag känner mig verkligen inte lika säker på de där 6 varven längre. Kommer jag ens att fixa 4 eller 5 varv?!

spring löpning runstreak

Vilan kommer

Det jag tar med mig var att jag fick till ett bra pass vad gäller höjdmeter och backträning. Jag är lite mör i benen idag vilket jag inte blir av mina vanliga träning, det känns bra. Det som saknas nu innan jag ska springa Huddingeleden är ett långpass. Min tanke är ett pass på 30 km där jag springer väldigt långsamt. Anledningarna är …
1. Träna på att hålla ett lågt tempo.
2. Jag vill vänja mig vid det mentala att vara ute länge.
3. Jag vill inte anstränga mig längre än 30 km.
4. Känslan av att båda ha fått höjdmeter och distans före utmaningen stärker mig mentalt.

Jag har fått några kommentarer om att jag borde lugna ner mig nu, inte springa så mycket och vila inför utmaningen. Att jag borde ägna mig åt s.k tapering. Men eftersom jag springer varje dag kan nog de flesta få uppfattningen att jag tränar stenhårt, vilket inte är fallet. Jag har tagit det relativt jättelugnt. Så det här känner jag att jag behöver före utmaningen. Inte så mycket för det fysiska utan mest för det psykiska.
Så, när jag i imorgon eller i övermorgon har varit ute och lågpulsat länge i 30 km kommer jag att gå in i fasen mental och praktisk förberedelse. Då ska jag samla ihop och köpa allting som behövs. Utöver det ska jag använda mitt tränignstrolleri på mig själv för att få varje cell i min kropp att längta efter utmaningen. Jag ska inte kunna tänka på utmaningen utan att le från öra till öra.

Kram på dig

Jag blickar uppåt mot utmaningen

Det närmar sig

Idag är det exakt femton dagar till min utmaning att springa hela Huddingeleden som är cirka 80 kilometer. Så hur känner jag inför det då? Det är ganska många blandade känslor. Jag har inte det bästa självförtroendet när det gäller tunga fysiska utmaningar, så jag är oerhört ödmjuk inför uppgiften.

Jag har funderat mycket på vilken attityd jag ska gå in med. Just nu känner jag mig som en extrem underdog och varifrån det kommer vet jag inte riktigt. Kanske för att detta är min första riktiga ultra-utmaning och för att jag utifrån tidigare erfarenhet förstår att det kommer att bli extremt tufft. Huddingeleden är väldigt kuperat på sina ställen och innehåller också tuffa tekniska partier. I stort sett alltihop går i trail/terräng.

Min träning

Jag borde absolut ha tränat mer, det vet jag. Jag är i helt okej form, men någonstans känner jag att det inte räcker för den här utmaningen. Visst, jag kanske tar mig i mål, men det kommer inte att vara snyggt och snabbt.

Jag har egentligen bar fått till två huvudsakliga träningspass som jag känner har gett mig något.

Svartsö (41,2 km)

Runstreak Svartsö

För ca tre veckor sedan sprang jag ett knappt maraton (41,2 km) i skärgården. Det kändes ganska okej men jag var riktigt trött vid 38 km. Jag gick upp tidigt och tog båten till Svartsö. Jag lade till båten vid lanthandeln och sprang sedan fem varv runt sjön. Varje runda är ungefär 9 kilometer av relativt kuperade grusvägar och sisådär en tredjedel går på trail med några tekniska partier. Jag tror att jag fick ut bra träning av stigningarna och den varierande terrängen.

Huddingeleden (21,2 km)

Runstreak löpning

Den här kvällen tog jag mig an en sträcka på ca 9 km där det mesta är kuperad och teknisk terräng. Jag sprang sträckan åt ena hållet tills jag kom hem igen. Det varvet sprang jag väldigt fort. Jag flög utför backarna och jag krigade stenhårt uppför, saktade aldrig ner. Väl hemma fyllde jag på vätska och hämtade en pannlampa och sprang sedan samma varv tillbaka åt andra hållet. Den här gången i betydligt lugnare tempo. När jag var färdig efter ca 18 km sprang jag drygt 3 km på asfalt.

Under den här löpturen testade jag att dricka 125 ml Maurten efter varannan km. Min upplevelse var att jag verkligen toppade min energi hela tiden och att jag var tokstark hela vägen igen. Jag blev aldrig trött och jag är fortfarande förvånad hur hårt jag kunde pusha mig själv de första 9 km i den terrängen som det faktiskt handlade om. 2:16 timmar i terräng, inklusive stoppet hemma, är bra för att vara jag. Det känns bra!

Vad hinner jag med?

Jag skulle behöva få till ett pass på 30 km där jag verkligen försöker att vara ute länge i lågtempo. Tanken är att ställa in en varning på klockan när jag kommer över 06:40-tempo så att jag verkligen får jobba på att slappna av, eftersom jag har en tendens att tro att jag ligger på runt 06:30-tempo och upptäcker att jag snarare närmar mig 5-tempo. Men det är som sagt bara femton dagar kvar nu, och jag vill få in minst fem dagar av enbart pass på 2 km varje dag, just före starten.

Planen

Huddingeleden runstreak löpning
Tanken är att börja västerut och att gå i mål hemma i Trångsund/Skogås österut.

Den är ganska enkel. Jag tänker försöka springa så lätt som möjligt. Jag kommer att ha på mig en väst som jag laddar om efter olika sträckor. Tanken är att bara springa med fyra stycken småflaskor på 125 m Maurten i varje. Utöver det har jag med med telefon, powerbank, och lite småsaker som snacks, plåster, glidmedel och annat praktiskt.

Martin Lundström kommer att ansluta vid de olika stoppen som är utmärkta på kartan ovan. Han kommer att ha med sig lite weinerbröd och hamburgare och annat som jag kan stoppa i mig.

Vad gäller skoval är jag fortfarande kluven. Jag vill ju ha mina Altra Paradigm 4.0 så mycket som möjligt om det är grusvägar och asfalt, men när det är mer tekniskt vill jag ha Altra Lonepeak 4.0. Jag ska försöka titta på kartan och ta ett beslut utifrån den terräng jag tror mig kunna läsa av väntar mig.

Övriga tankar

Jag känner att detta är en avgörande utmaning för min framtid vad gäller löpning. Jag är öppen för att jag klarar det bra mycket bättre än väntat, men i mitt huvud spelas ofta en film av brutal kamp upp. En kamp där jag inte vill vara med längre och är nära att ge upp. Ibland ger jag upp. Det känns ärligt talat som om den här utmaningen kommer att ge mig en tydlig indikation på var jag är i mina ultradrömmar, och även så pass dräpande tydligt visa vad jag faktiskt är gjord av, och om jag kommer att satsa vidare på ultralöpning eller om jag taggar ner. Skrämmande faktiskt.

Jag har också känslor av att vara extremt fjantig. Det är 80 km. Det ÄR ingen monstersträcka i ultravärlden utan snarare bland de kortaste man kan springa. Man blir ju helt knäpp av distanserna när man umgås i ultrakretsar, det är jag medveten om. När jag ser andra springa 90 km, 160 km och 320 km, känner jag mig faktiskt larvig som ojar mig så mycket för ynka 80 km. Men jag måste också acceptera att jag inte ÄR någon ultralöpare än. Detta blir min första riktiga utmaning och vem vet vad som väntar? Ja, så är det faktiskt – den här utmaningen kommer att avgöra om jag är ultra eller ej.

Just nu är jag ganska långt ner och blickar uppåt mot utmaningen.

Kram på dig

 

En sväng med Johnny Hällneby

6-dagars i USA

Jäklar vad spännande det var i somras när jag följde hans galna äventyr i USA. Tävlingen heter 6-dagars och går helt sonika ut på att springa i sex dagar på raken. Johnny vann hela tävlingen och slog även svenskt rekord när han lyckades röra sig 88 otroliga mil. Men snart är det dags igen och nu vill han slå världsrekord.
Jag skrev lite om Johnnys prestation i tävlingen i det här inlägget.

Monsterpass

Många pass man hör talas om blir man imponerad av. Andra pass känner man är smått fantastiska. Sedan finns det ett fåtal som är galet otroliga. Därefter finns träningspass såsom Johnnys träningspass som inte riktigt går att ta in. Hans ambition var nämligen nyligen att springa 32 mil under två dagar. 16 mil per dag.
Tanken var att börja 04 och springa till 00. Sedan sätta igång vid 07 och springa till 03. Detta på Vallentuna IP runt en bana som är 400 meter lång.

Johnnys gottebord som Ellen Westfelt rutinerat styrde upp.
En stark Johnny

Jag och familjen stack iväg en sväng för att heja på honom. När vi kom fram möttes vi av Johnnys starka hälft Ellen Westfelt som berättade att Johnny var stark och pigg. Det visade sig stämma bra för när jag hälsade på honom såg han ganska obrydd ut och det gick inte att se att han hade 11 mil i benen redan.

Hällneby ultralöpning Altra
Johnny byter strumpor innan han tar på sina Altraskor och springer vidare
Hällneby ultralöpning
Det var många som ville springa tillsammans med Johnny
Altra fanns på plats

På plats fanns också Niklas Grahn som hade med sig hela Altrabilden full med olika skor som allmänheten fick provspringa. Väldigt roligt att se att det blev så bra uppslutning som det blev. När jag småpratade med några förbipasserande som testade skorna blev jag glatt överraskad i hur stor förståelse de hade för att våra normala skor inte samarbetar med våra fötter. De var alla positivt inställda till Altras tänk om en friare fot som får jobba på ett naturligt sätt. Glädjande!

Hällneby Altra

Sedan var det dags att ta en tur med Johnny. Hur det lät och såg ut kan ni se i det här korta filmklippet

Den mentala kampen

Vi lämnade banan på grund av att sambon och barnen frös och att Johnny hade gott om sällskap. Jag fick höra att han hade skrapat ihop hela 171 km den första dagen och att de följande dag var på plats och satte igång vid 07 igen, precis enligt planen. Men sedan fick jag av Ellen höra att Johnny hade blivit hängig och att han inte fått i sig tillräckligt med kalorier. Han hade brutit ursprungsplanen och sovit i sovsäcken en stund. Till slut, efter 12 timmar kände han att det fick vara nog. Men det efter att ha besegrat många tidigare tankar på att lägga ner. Så det är verkligen hatten av för Johnny!

Hällneby ultralöpning

(Här hittar du en artikel om Johnnys 32-milaträning)

Träningstrolleri tror på Hällneby

När 6-dagars sätter igång kommer han absolut ha en helt annan mental morot. En starkare och mer inspirerande miljö och stämning kommer att ta honom hela vägen om ingenting oförutsett sker. Att ha en sådan monsterträning i bagagen tror jag framförallt stärker hans psyke oerhört mycket. Visst, fysiskt hände också grejer, men dedikationen och beslutsamheten att springa så länge som han gjorde runt den där lilla banan är guld värd. Låt oss hoppa på ett svenskt världsrekord i denna fantastiska sport ultralöpning! Heja Johnny Hällneby!

Kram på dig

Första veckan

Ja, men det här gick ju helt okej ändå! Första veckan av min viktresa.

Tanken om att gå ner i vikt har grott hos mig en längre tid nu. Och när jag misslyckades något kopiöst med mina ultraintervaller var det droppen som fick silverbägaren att rinna över och explodera i professor Balthazar-färger. Bättre kost, bättre hälsa och ett lättare löpsteg är väl aldrig fel?

Den misslyckade ultrautmaningen

Jag kände mig lite sliten redan innan intervallerna men kände ett start behov att pusha mig själv. Tyvärr höll jag ju bara till 32 km innan mina knän rasade ihop. Nej, så kan vi inte ha det! Ja, det var ju något annat i kroppen också visade det sig, men vikten ska ändå ner. Det kan givetvis bara komma gott ur det eftersom jag har många extrakilon att bli av med. Men jag har en fantastisk t-shirtkropp som gör att folk blir förvånade när jag säger det. Men jag lovar, om ni ser mig utan tshirt skulle ni förstå.

Jag har känt mig märklig sedan det där misslyckades försöket. Seg, trött och allmänt kraftlös. Men i förrgår besökte vi Täby Extreme Challenge för att titta på alla hjältar som sprang.
Det gjorde mig så inspirerad att jag var tvungen att prova hur mitt psyke fungerade om jag sprang runt vår radhuslänga ganska många varv. 380 meter mätte jag den ovala rundan till. Jag sprang och sprang och det flöt på ganska fint. Men när sambon skulle iväg på nattjobb fick jag lov att avbryta och ta över barnen. Det blev ca 67 varv och min löparklocka mätte distansen till 25 km.

runstreak löpning

Ge mig skräpföda nu!

Igår tänkte jag försöka springa några varv igen. Då var jag tvungen att sluta efter drygt 4 km för att jag höll på att spy. Helt galet. Jag förstod precis ingenting. Trots att jag verkligen bara har slutat att proppa i mig en massa godis och andra onyttigheter, samt har börjat att äta en portion istället för tre, skrek min kropp efter godsaker. Jag såg ett gäng chevretoasts framför mig. En ostmacka, scones, öl, en liter kall havredryck …
Jag ville ha allt och nu! När jag tittade på min puls under löprundan visade det sig att den hade varit under högtryck nästan hela tiden. Trots att jag lufsade. Kanske något knas i kroppen.

Några andra förändringar har jag faktiskt inte gjort, utan jag har helt enkelt gjort ganska självklara och uppenbara val. Efter att ha rådfrågat några kunniga har samtliga ändå konstaterat att jag antingen har något skräp i kroppen eller/och helt enkelt att min kropp har vissa invändningar mot att jag plötsligt slutat att proppa i mig galna mängder energi och gått ner på mera normalnivåer.

Jaja, det här blir roligt att följa, hoppas du också tycker jag. Nu ska jag laga mat och sedan försöka få ut grannen på en trailrunda trots att han redan sprungit idag. Heja Zeidon!

Kram på dig

Varför ultradistans? Det här är mitt ”varför?”

Varför

Varför väljer en människa att springa? Det kan naturligtvis vara subjektivt, men i grund och botten, och generellt sett, handlar det nog mest om välmående. Det kan nog alla köpa, löpare och icke-löpare.
Varför väljer man att springa ett maraton? Nu tycker jag att det hela börjar bli intressantare. Ett maraton är långt. Många tycker att 10 km är en drömdistans. Ett maraton innebär att man ska springa den drömdistansen fyra gånger och lite till. Enkelt sett kan man nog säga att det är det ultimata beviset för att man tillhör den främsta gruppen av motionärer. Ja, nu pratar jag just om vanliga människor och inte eliten, för varför de springer är betydligt enklare att svara på.

Men varför väljer man att springa en ultradistans? Alltså distanser som är längre än ett maraton. Oftast mycket längre såsom uppåt 10 mil och den vanliga drömdistansen på 100 miles, alltså 16 mil. Nu blir det sådär ultraintressant, eftersom det blir ännu mer subjektivt än förut. Nu börjar vi nå individens innersta tankar, känslor och hela själ. Eftersom det är så subjektivt kan jag bara spekulera kring mig själv, vilket är det jag nu ämnar göra.

Att fullt ut reda ut sitt ”varför?” är av stor vikt när det gäller ultraköping. När det är som tyngst och svårast kan känslan bli överväldigande och då räcker det inte med att slentrian-vilja klara av av loppet. Då krävs det mentala resurser som är välformulerade och genomtänkta. Det är när du fullt ut har förstått just ditt varför, som du får tillgång till ytterligare energikällor som kan vara avgörande för om du ger upp eller inte.

Annorlunda

Jag har alltid tyckt om en viss typ av annorlunda. Jag har ett behov av att höras och synas, att sticka ut och att vara speciell. Det är något jag både är stolt över, men också önskar att jag ibland slapp känna. Ja, jag är absolut stolt över mig själv i många avseenden, men jag anser mig inte vara förmer än andra utan anledning. Faktum är att jag känner mig långt undermålig inom många områden och det kan vara en gnagande och betungande känsla att dras med. Jag slits mellan att känna mig mediokert framgångsrik och extremt misslyckad. Många gånger önskar jag att jag var lite mer jämn och att jag höll mig ungefär på en nivå i skalan.

Jag har ett starkt driv av att bevisa både för mig själv och för andra att jag är någon. Det är förmodligen därför jag har dragits till det mer udda i många avseenden. Jag spelade inte hockey och fotboll, utan ägnade mig åt kampsport, vilket inte många av mina vänner gjorde. Jag och min bästa vän i tonåren valde att gå vår egen väg musikmässigt, bort ifrån det som alla våra andra vänner lyssnade på. Jag valde att låtsas tillhöra en radikal ideologi i tonåren, trots att jag aldrig riktigt lyckades.

Jag halkade tidigt in i att testa tobak och alkohol. När jag tänker tillbaka var även det ett sätt att ligga före andra och att skilja mig från mängden. På äldre dagar tränade jag och tävlade i paintball, en ganska udda sysselsättning. Sedan har vi det där med min hobby som blev mitt yrke – trolleri. Mer udda än så tror jag knappast att det blir. Jag kan också vittna om att etthundra procent av samtliga som trollar har någon form av behov att söka godkännande och beundran hos sin omgivning. Den typen av behov har förresten alla artister jag har träffat också. Behov av att synas, höras och att vara  någon. Att få uppmärksamhet.

Arvet

Men en fråga som dyker upp inom mig är då varför jag känner ett behov av att göra saker som ingen annan gör och att sticka ut, synas och höras. Jag tror att det på något sätt går i arv i vår släkt. Farfar var väldigt framgångsrik simmare och stoltserade alltid med hur mycket han kunde och visste. När han hälsade på när jag var barn, minns jag hur han timme ut och timme in satt och läste uppslagsverk, bok efter bok.

Han försökte lära mig namn på växter och djur på latin och berättade om de gamla grekerna i tid och otid. När jag tänker efter har jag fått lite av det där jag med – mina barn kunde exempelvis säga skata, kråka och nötväcka både på engelska och latin redan när de var två år gamla.
Farfar körde liksom sitt race och hade ganska svårt att ta in att det fanns andra sätt att tänka och leva. Ganska ofta ett kul sätt att vara på, och inte nödvändigtvis en trist attityd och en besserwisser, som man kanske kan tro.

Min pappa är också en person som har kört sitt race fullt ut. Känslan jag har fått är att det har varit ett sätt att bryta sig loss från farfars linje och välja sitt eget spår. Genom åren har jag sett många tecken på det i alla fall, om jag har tolkat det rätt. Han ville klara sig själv och har kämpat sig fram på sitt sätt, tagit sina beslut och i stort sett struntat i vad andra säger, tycker och tänker. Jag är ganska övertygad om att det är ett resultat av att han under uppväxten varit ganska kontrollerad och kanske styrd.

Men det har också inneburit att han har utvecklat en stark integritet och en osvikbar tro på sina egna vanor, föreställningar och hela levnadssätt. Jag tror att det ofta blir så när man försöker att bryta sig loss – för att klara vara egen måste man tro på sig själv till hundra procent.

Mallen

Pappa har ofta haft svårt att acceptera levnadssätt som inte går i linje med det han anser är rätt och riktigt. Min mamma är precis likadan och jag upplever att hon formades mycket efter min pappa.

Min äldre bror har alltid gjort allt för att ta plats bredvid pappa. Jag såg honom i unga år försöka föra sig på liknande manér, dra samma skämt och till och med lära sig uppskatta samma saker som pappa gjorde. Jag har inte känt samma behov. Jag fick kanske tvärtemot ärva samma vilja och strävan som farfar och pappa, att köra mitt eget race. Det positiva med det har varit att jag känner en större frihet att inte behöva passa in i en förutbestämd mall. Det negativa har varit att jag aldrig riktigt har blivit accepterad. Mina val har av övriga familjen blivit klassade som konstiga, ovärdiga och rent av fel. Sen ska jag inte sticka under stolen med att jag alldeles för många gånger har valt alldeles överjävligt jättefel. Verkligen inte, för det har de till hundra procent rätt i. Men jag känner att överlag har det också format den jag är idag.

Förhoppningar

Jag satt inte där vid släktmiddagarna och drog rätt skämt och sa rätt saker. Jag följde inte resultaten för allsvenskan och jag låtsades inte ens vara lite intresserad av det.
Det hade många gånger resultatet att jag blev subtilt lite utanför. Förr hade jag dock en förhoppning om att mina val en dag skulle accepteras och att de där fnysningarna skulle upphöra. Jag tänkte att om jag verkligen skulle lyckas med något av mina udda sporter eller hobbys, visioner och mål, så skulle de acceptera mig och kanske rent av respektera mig.

Men så blev aldrig fallet. Jag har aldrig någonsin hört ”vad duktig du är” för någonting jag lyckats med. Det enda jag har märkt är en viss indirekt stolthet då jag fått höra av andra att mamma och pappa har berättat att jag har ett eget TVprogram eller varit med i tidningen och liknande.
I vår familj talade man inte om känslor. Man kunde uttrycka dem om det var något man var missnöjd med, men man hyllade och stöttade inte varandra. Jag har exempelvis aldrig hört ”jag älskar dig”, någonsin ifrån någon i min familj.
Nu säger jag bara som det är och det här är inget sätt att få sympatier. Det är bara mitt sätt att försöka luska ut varför jag blivit som jag blivit.

Oseriöst

Jag är en person som går hundra procent in i mina projekt och ibland tvärvänder jag rakt ur dem och går in in med samma entusiasm i något helt annat. Detta har jag fått höra otaliga gånger är oseriöst och allmänt korkat. ”Du mognar väl kanske också en vacker dag”, var en ganska vanlig kommentar.

Ett exempel var på den tiden jag bestämde mig för att satsa på mitt trolleri. Givetvis något som mottogs med uteslutande nedsättande kommentarer och många huvudskakningar. En dag lyckades jag få in ett helt reportage i en lokaltidning om mig själv. Det var lokalkändisen Christer Peters som hade kontakter med tidningen och skrev själv artikeln.

Jag var eld och lågor! Detta var mitt första reportage och massor av människor skulle nu få läsa om mitt trolleri. Det var en enorm kick och jag såg fram emot att få fler bokningar. När jag sprudlande berättade för mina föräldrar märkte jag att de inte alls var så positiva som jag. Tvärtemot menade de att det var ytterst ”oseriöst”. Det var ett ord som fastnade hos mig. De menade att eftersom det var en vän till mig som skrivit artikeln så var det ju inget riktigt och äkta reportage. Istället var det oseriöst.

För mig var det en enorm framgång, och om jag kunde prata med den unga glada Daniel idag skulle jag med all min kunskap  jag idag har om media och artisteri, hylla honom och berätta att det var en smart och bra väg att gå.

Förväntningar

Min paintball var en dålig sport/hobby eftersom det handlade om krig. Mitt trolleri var inget riktigt yrke. Det var oseriöst. Min kampsport var ingen riktigt sport eftersom det inte var fotboll eller annan mainstreamsport. Jag kan inte räkna antalet drömmar jag haft som jag har presenterat. Idéer om tankar som skiljer sig ifrån mängden. Men samtliga har bemötts med kritiska och ibland övertydliga hånande både gester och ord.

Jag är idag övertygad om att det nästan aldrig handlade om mina tankar och idéer i sig. Det var inte de som egentligen recenserades. De var troligen redan innan de låtit sig betraktas, dömda att misslyckas eftersom de kom ifrån mitt huvud. Jag var den som inte följde den bana mina föräldrar ville att jag skulle följa och det var det som födde ett behov att korrigera mig och därför ge avslag på de tankar och idéer som föddes. Så att jag en dag skulle vakna upp och inse att jag borde följa det som förväntades av mig.

Självförtroende

Den där attityden blev så småningom befäst och det spelade inte längre någon roll. När familjen satt samlad och en fråga om någonting jag brann för kom, visste jag redan innan jag hade svarat att en skulle förklara hur dumt det var, hur nästa person skulle instämma. Det fanns inga andra alternativ och jag var oftast helt fine med det. Jag blev absolut nedbruten, men också stark av det. Generellt sett har det gjort att jag har ett fruktansvärt dåligt självförtroende, men på det stora hela har det också gjort att jag inte förväntar mig framgång, att bli omtyckt och att allting ska flyta på lätt. Jag är van vid motgångar och jag är van vid att kämpa för min sak. Att definitivt inte få lätt medhåll.

Det jag saknar, om jag skulle få önska, är mer stöttning ibland. Att få höra ”Det där är inte dumt” eller  att någon i familjen erbjöd sig att hjälpa eller att i alla fall diskutera det hela med en positiv ton.

Det var absolut inte fråga om mobbing, utan det här var en attityd som bara fanns. Jag hyser inget agg mot någon av de inblandade idag utan har accepterat fullt ut att de kör sin grej och jag kör min grej. Än idag kan jag i princip inte presentera någon av mina bravder, tankar och idéer utan att det bemöts av negativitet och huvudskakningar med tillhörande småskratt.

Löpningen

Min löpning har givetvis fått samma behandling. Min bror och mamma skulle aldrig någonsin få för sig att ägna sig åt det, och givetvis är det därför lätt att demonisera och direkt avfärda som vansinne. Min pappa, däremot, är själv en som i övre medelåldern har ägnat sig åt löpning och en och annan halvmara. Men trots det är det givetvis lätt att avfärda just mitt sätt att tänka och behandla löpningen på som i alla fall ”lite märklig”. Ibland också rakt av fel och lite skrattretande dum.

Ju mer jag stod upp för mig själv, desto mer desperat blev jargongen i min familj. Jag tror att det var känslan av att det inte fäste, att de inte kunde påverka mig och kontrollera mig, som gjorde att det blev så.

Visionären och pojken

Ett drag jag märker hos mig själv är ett drag av att göra precis tvärtemot istället för att göra det som krävs av mig. Istället för att sluta blir jag mer intensiv. Istället för att skifta över till det spår man vill att jag ska gå efter hittar jag ett spår ännu längre ifrån det spåret.
Djupt inom mig finns en liten kille som desperat önskar att få bli accepterad för den han är. En kille som skulle vilja dela sina drömmar med de som betyder mest för honom, utan att de ska krossa dem innan de ens fått en chans.

Men inom mig finns också en stark visionär som vägrar ge vika för vad andra tycker och säger. Den visionären är bra att ha när saker ska göras, eftersom när han har bestämt sig för något så sker det. Visionären har dock blivit onödigt envis ibland och därför kan det vara svårt att i skapandets process ta in andra aspekter än hans egna. Det är något jag vet är en brist hos mig, som jag försöker att jobba på.

Längre

När jag började springa ville jag så småningom springa längre. Som ett direkt resultat av den eviga strävan att vara någon, vara bra, duga. Att bevisa för mig själv och andra att jag kan lyckas. Som jag ser det idag var ultralöpning det enda som min löpning rimligen skulle kunna leda till. Jag insåg det inte då, men i backspegeln ser jag det oklanderligt klart och tydligt.
Min löpning ansågs direkt av mamma och min bror som något konstigt och som ”ännu ett av Daniels påhitt”. Pappas löpning var bra, givetvis. Men det här kom ifrån min hjärna och därför blev det inte lika accepterat. Min pappa var inte lika negativ, men givetvis aldrig positiv. När jag presenterade konceptet runstreak som jag brann för, var det givetvis direkt vansinne. Det följde ju inte mallen. Resultatet var givetvis att jag ville köra så länge som möjligt.

Det märkliga är att jag inte ser på min barndom som någon dålig barndom. Nej, det är precis tvärtom. Jag ser på den som otroligt varm, färggrann och rik. Det fanns kärlek fast att den inte uttrycktes i ord och trots kravet att följa rätt spår och välja just det rätt som ansågs vara det enda rätta.
I den familj jag nu själv har är jag noga med att hela tiden vara så stöttande, uppmuntrande och öppensinnig jag kan. Jag märker tyvärr själv att jag har det där draget som gör att jag har svårt att acceptera andra än mina egna uppfattningar och bestämmelser om vad som är norm och inte, men eftersom jag är medveten om det kan jag bryta den trenden.

Poängen

När stöttandet helt uteblir tappar allt sin poäng. Min bror gick ifrån att inte acceptera, att köra en liten förlöjligande jargong och att småskratta åt allt jag åtog mig – till att slutligen fullt ut påpeka att jag inte var kapabel till någonting. Att jag var värdelös och slutligen att jag var sinnessjuk och borde söka hjälp. Där tappar det sin mening att fortsätta. Därför har jag ingen kontakt med honom idag, vilken för mig har inneburit en enorm befrielse. Men något så drastiskt vägrar jag ska hända inom min egen familj idag. Därför är jag noga med det där med att stötta och inte nedvärdera det som inte följer  min egen mall. Det gäller även vänner och bekanta. Ett ”Bra jobbat!” eller ”Vad grym du är!” landar aldrig fel.

Något som har blivit viktigt för oss är att hela familjen följer med på lopp och andra evenemang. Att våra barn tidigt ska lära sig att vi är en familj som hjälper varandra och är inkluderande är viktigt för oss. Jag tror också att en sådan gemenskap förhindrar grogrund för någon form av tävlan inom familjen. Att få det att kännas naturligt att stötta och att känna sig stöttad ska vara en självklarhet.

Varför?

Mitt ständiga behov att hävda mig, att vara någon och att lyckas med mina idéer, driver mig till att göra något extraordinärt. Ultra är det ultimata inom löpning. Jag vill lyckas med det för att bevisa för mig själv och för andra att jag duger. Den lilla pojken inom mig kräver det. Men han kräver inte att man ska falla ner på knä, eller hävda att han är förmer än andra. Han kräver bara att hans bedrift också räknas. Att den duger, trots att idén är hans egen. Att bedriften är okej, det är allt han kräver.

Visionären inom mig kräver det också. Det finns så många projekt som han har misslyckats fatalt. Det grämer mig ofta. Att lyckas med någonting så storartat som att springa ultradistanser tänker jag inte misslyckas med. Det finns inte i min världsbild.

Slitage

Att jag slits mellan att känna mig fatalt misslyckad och mediokert framgångsrik är en känsla som uppstår av den lilla pojken och visionären inom mig. Den lilla pojken känner sig fatalt misslyckad, medan visionären känner sig mediokert framgångsrik. Mediokert eftersom det krävs av en visionär att aldrig vara fullt ut nöjd, utan hela tiden sträva efter förbättring. Det är något jag har lärt mig efter att aldrig ha fått den där bekräftelsen hemifrån. Jag har lärt mig att jag måste kämpa mer hela tiden. Men ur det föddes också pojken som känner att det aldrig blir bra nog.

Mållinjen

Om jag lyckas med ultra kommer visionären att bli så pass nöjd det går att bli, och den lilla pojken kommer att få beröm. Beröm både av mig själv och av andra.
När det kommer att vara som tuffast för mig … När varje cell i min kropp skriker åt mig att stanna … När pojken skriker att det inte går eftersom han är värdelös … När till och med visionären har gett upp eftersom han vet att detta bara kommer bli en i raden av misslyckade projekt …

Då kommer mitt enda sätt att få pojken att känna sig stolt och visionären att bli mer positiv, vara att fortsätta. Fortsätta springa trots att jag inte kan. Trots att jag inte orkar. Trots att det gör för ont och trots att jag vet att jag inte duger och kommer att misslyckas. Jag kommer att fortsätta ändå, enbart med viljan att skapa en stoltare pojke, en positivare visionär och en bättre Daniel.

På mållinjen förväntar jag mig inte något beröm ifrån någon. Inte ifrån min familj, inte ifrån vänner och inte ifrån bekanta. Men det spelar ingen roll. Att jag korsar den där mållinjen betyder så mycket mer för mig, för den lilla pojken och för visionären.

Jag kommer bli starkare av att nå mållinjen.
Slitningarna mellan att känna mig misslyckad och mediokert framgångsrik kommer inte vara lika våldsamma.
Mitt varför är vetskapen om att mitt liv kommer att bli rikare av att inte ge upp.

Kram på dig!

Jag skulle vilja avsluta med en sång jag nyligen hörde och som har kommit att betyda oerhört mycket för mig. Låten Gravity med Tim McGraw är låten jag kommer att lyssna på när jag korsar mållinjen på Ultravasan i Augusti.