Gårdagen blev alltså löpdag 27 och bjöd på ett underbart löpväder i Nackareservatet. Det känns riktigt bra! 27 löpdagar på raken är ju faktiskt hyffsat mycket! Tycker i alla fall jag 🙂
Här bjuder jag på lite bilder ifrån rundan. Snart ska jag packa in våra tre barn i bilen och bege mig mot Sundsvall där det också blir en löptur. Imorgon drar jag vidare till Skellefteå där det också blir löpning. Ser fram emot det!
Igår brände jag av min 25:e löpdag på raken. Det känns lättare och lättare måste jag säga. Inga frågetecken och ingen tvekan. Just nu när jag är sjuk (förkyld) så är det lättare eftersom det handlar om väldigt korta rundor.
Idag var det dags att sticka och giga med bolibompa-Yankho i Katrineholm.
Det blev ett bra gig och vi hade hur kul som helst. Dock blev det en tidig uppstigning för mig och när jag väl kom hem hade jag massor av sysslor att ta tag i samtidigt som sambon skulle iväg på nattjobb. Där hamnar ju den där löprundan lite i kläm. Vi har ju trots allt tre barn att ta hand om. Men jag lyckades steka pannkakor medan sambon gjorde sig i ordning och leverera dem så pass snabbt att jag hade 20 minuter över att kuta på. Jag är förkyld. 2o minuter räcker!
Jag var nöjd med dagens runda. Det var en kort runda, men det var den 26:e på rad! Det är det jag måste fokusera på 🙂 Här en en bild ifrån dagens löprunda. Visst ser jag glad ut?
Jag känner att jag bara måste skriva av mig lite angående … ja, jag vet inte exakt vad. Men jag kan må så vansinnigt dåligt när jag ser människor som totalt väljer bort träning till förmån för stillasittande och ett liv av smärta, ångest och total fysisk nedbrytning.
Jag mår dåligt när jag ser den där farbrorn som sitter på bänken och hämtar
andan efter sin promenad. Det borde han inte behöva. Han ska ju bara till affären som ligger ett stenkast ifrån lägenheten. Nu sitter han där halvvägs och pustar, flåsar och stånkar. Han är i samma ålder som min pappa som tränar i stort sett varje dag och som är ute i skidspåret och grillar korv och tar sig en gammel dansk och lever livet. Min far valde ett aktivt liv och farbror valde stillasittandet.
Jag mår dåligt när jag ser den där damen som behöver tänka på varje steg hon tag medan hon lutar sig mot kundvagnen för att över huvud taget orka ta sig fram i butiken. Trots att hon lägger mer än två tredjedelar av sin vikt mot vagnen orkar hon knappt ta sig fram. Varje steg är en utmaning och innebär en enorm fysisk bedrift för henne. Hon är tjugo är yngre än min mormor som istället för stillasittande valde att konstant åka iväg på dans och annat fysiskt krävande. Men damen i butiken valde ett stillasittande liv och en kamp för varje steg hon behöver ta.
Jag mådde också dåligt … eller nej, jag blev snarare irriterad, om jag ska vara helt ärlig, igår när jag under en löprunda överhörde en konversation mellan två tjejer i min egen ålder. De hade varsin hund i koppel och jämrade sig över hur de måste gå ut och gå med hundarna ibland. Den ena pekade mot något som hon benämnde som ”backe” men som jag tycker i själva verket var en cirka tio meter lång asfalterad sträcka som lutade väldigt lite uppåt. Hon beskrev vidare med utmattad röst att hon behövde gå uppför den ”backen” varje dag när hon är ute med hunden. För att undvika ”backen” var hon nämligen tvungen att gå runt ”hela vägen”.
Jag kan inte hjälpa att känna mig irriterad eftersom det inte var någon backe hon pekade på och eftersom ”hela vägen” bestod av en flack asfalterad gångväg på ungefär 150 meter.
Jag mår dåligt och jag blir irriterad eftersom jag vet att det finns ett val. Ja,jag inser att det finns människor som inte har samma val på grund av skador och annat, men att tro att det enbart handlar om sådana missöden är att totalt blunda för den stora majoriteten som de facto väljer ett stillasittande liv med allt vad det innebär. De väljer smärtan. De väljer utmattningen. De väljer att inte klara av de mest basala saker i vardagen och de väljer att må både fysiskt och psykiskt dåligt.
När jag ser folk omkring mig som är i min egen ålder, som på grund av sitt val i snabb takt förfaller och som ständigt behöver be om hjälp av andra så blir jag ledsen, irriterad och känner hopplöshet. Tänk om alla skulle kunna känna inför träning såsom jag känner. Tänk om alla fick ta del av den njutning jag känner och hade tillgång till samma glädjekälla som jag. Jag vet ju att det är möjligt och att det aldrig är för sent. Men ändå omges jag av människor som aktivt väljer stillasittandet. Som väljer bort glädjen och stoltheten.
Jag vet att det kan vara svårt. Jag vet att de flesta av oss har fel. Jag vet att det är djupt rotat. Den inre bilden av träning.
Den är svår att förändra. De flesta har en felaktig bild av träning. En bild som är djupt rotad, svårt negativ och direkt förödande. Men den går att förändra och jag är ett levande bevis på det. Det tog mig många år och när jag efter mycket filosoferande och många långa tankesessioner äntligen förstod vikten av att börja med att förändra den inre bilden av träning flöt allting plötsligt på. Jag lärde mig mer och mer och jag dokumenterade och utvecklade alla tanker jag hade.
Egentligen är jag nog varken irriterad eller ledsen. Jag är frustrerad. Detta
eftersom jag ju förstår var de klagande stillasittande människorna är i sitt tänk samtidig som jag vet och ser lösningen. Symboliken är att de hänger utför ett stup och att jag erbjuder ett rep så att de kan klättra upp. Men istället väljer de att släppa och falla ner i fördärvet. Men med mina texter har jag fått många att ta tag i repet och börja klättra och det är den mest givande känsla jag någonsin känt i mitt liv. Jag hoppas att min kommande bok Träningstrolleri kommer att bidra till att fler tar tag i det där repet och börjar klättra.
Jag vill att alla ska känna en oerhört stolthet för varje steg de tar, få känna sig modiga, tuffa och oövervinnerliga. Mest främst vill jag att de ska få leva ett liv utan utmattning, ångest och smärta. Jag vill inte att min omgivning ska behöva vila efter en långsam promenad på hundra meter. Jag vill inte att min omgivning ska se en hundpromenad som något ångestframkallande. Jag vill inte att kundvagnen ska behöva vara en rollator och att någon ska behöva förfalla och bli hjälplös i ung ålder.
Gemene man tror tyvärr på traditionell träningsmedia. Att det ”bara är att bita ihop och köra!” och att ”det som inte dödar härdar!”. Träning behöver inte vara så och den typen av tänk fungerar besvisligen inte på den stora majoriteten. Det fungerade inte på mig i alla fall och statistiken talar sitt tydliga språk. Vi måste börja med att förändra vår syn på träning, förändra vår inre mentala bild av träning. Och oavsett var du är i din träning måste du ständigt bygga och bevara din bild av träning. Det är det min kommande bok Träningstrolleri handlar om och jag hoppas att den når ut.
Träning behöver inte vara ”eye of the tiger”. För mig är träning mycket oftare som Cindy Laupers ”Girls just wanna have fun”.
Idag var det alltså dags för dag 23 på raken med löpning. Siffran 23 är för mig så smått helig eftersom min största idol och enligt mig världens främsta idrottsman genom tiderna, Michael Jordan, bar just det numret på sin tröja.
Idag var det tack och lov minusgrader så att de jobbiga iskalla vattenpölarna hade frusit. Jag håller mig gärna ovanför vattenytan nämligen. Förkylningen känns som om den snart kommer att nå sin topp så jag tar det väldigt lugn. Så pass lugnt att jag sprang de symboliska 2,3 kilometerna. Återigen för att hylla Michael Jordan. Visst är jag fyndig?! Ibland blir jag otroligt stolt och önskar att jag var min egen mamma. Eller kanske inte …
Bilden är på Jordan då han gör sin berömda dunk genom att hoppa från strafflinjen. En galen bedrift och ett hopp på ca nio meter och väldigt högt. Jag fick äran att sitta under honom när han gjorde det en gång. Nu minns jag inte direkt när det var men jag gissar på någon gång i förra veckan. Det kan också ha varit veckan före. Det enda jag lovar är att jag aldrig skulle ljuga och att jag aldrig skulle photoshopa in mig på något sätt. Det har du mitt ord på. Tro mig. Bara tro mig.
Kram på dig
Jag erkänner. Idag frodades längtande tankar om ett löpband. Jag visste att löprundan skulle bli riktigt blöt och kall. Jag tror faktiskt att detta var första gången som jag verkligen kände en intensiv önskan att få slippa springa ute. Normalt brukar dåligt väder föda en längtan efter att få ge mig ut i spåret, men idag var det annorlunda.
Jag tror att jag har mött min akilleshäl även om det är en jäkligt svag sådan. Det handlar om riktigt djupa vattenpölar fyllda med is. Eller kanske inte just företeelsen isfyllda vattenpölar utan egentligen själva handlingen att placera fötterna i dem. Jag springer ju fortfarande i mina sommarskor eftersom jag är så sjukt envis. Sommarskor och djupa isfyllda vattenpölar är inte kompisar.
Men som sagt är det en svag akilleshäl. Jag önskar, tänker några negativa tankar och tycker lite synd om mig själv. Men bara lite och bara en kort stund. Sen byter jag om, snörar på mig skorna och genomför passet. Jag har kommit så pass långt i min uppbyggnad av min inre bild av träning och jag vet vad ett sånt här pass gör för min stolthet. Jag kommer att känna mig duktig och jag kommer att känna mig stark eftersom jag vet att jag är relativt ensam om att genomföra ett sånt här pass.
Stoltheten gör att jag får en positiv bild av mig själv och min träning vilket i sin tur får mig att vilja fullfölja och göra om samma sak igen. Så det är egentligen inget svårt beslut, utan jag måste helt enkelt bara låta min hjärna vara lite gnällig utan att jag lyssnar på den för mycket. Den måste få tycka att det är jobbigt att fötterna blir våta och kalla och tycka att det är jobbigt att hela tiden parera för att undvika fall på grund av det förrädiska underlaget. Hjärnan får helt enkelt sura en stund. Sen går jag ut och springer.
Förra passet blev en mil och jag kände en svag känning i högerfoten. Därför kortade jag ner passet ordentligt. Mitt löfte är ju MINST 1,6 kilometer VARJE dag. Det är vad jag lovat att vara nöjd med, även om det givetvis väldigt sällan blir så kort som 1,6 km.
Idag är jag lite gladare för vattenpölarna är frusna till is, vilket gör att jag i alla fall håller mig ovanför vattenytan. Igår var dag 22 av min Runstreak vilket innebär att jag idag firar Michael Jordan – 23 dagar av löpning!
Idag fick jag springa medan det var ljust vilket är något jag föredrar. Det är något glatt och positivt med ljuset liksom. Något som får mig att känna mig piggare under hela löpturen. Det var banne mig min 21:a löpdag på raken nu. Det börjar ta sig!
När jag vaknade imorse kände jag mig ganska täppt. Mer förkyld än igår. Därför bestämde jag mig för att springa 5 km i väldigt lugnt tempo så att jag knappt blev andfådd. Men när jag började nära mig mål gick det inte att stanna. Jag kom in i den där underbara känslan där jag bara inte kan sluta. Jag önskar verkligen att fler fick uppleva den känslan för det är verkligen någonting magiskt. Benen bara går och det känns ärligt talat nästan som en sexuell upplevelse där man verkligen inte vill bryta mitt i, så att säga. Jag gissar att många av er kan relatera till det 😉
Jag beslöt mig därför att fortsätta lite till i samma lugna tempo. Det hela resulterade i 10 väldigt långsamma kilometer av ren kärlek. Jag måste bli bättre på att inte sikta på distansen utan istället fokusera på tiden. Lära mig att det är ok med ett långsamt tempo, för jösses vad jag älskar de där lågtemporundorna!
Nu är det sängen som gäller och vård av min mellangrabben som ligger här med 40 graders feber. Ska kika på en dokumentär på youtube som heter Life in a day som tydligen handlar om ett ultralopp på 100 miles.
Natten till igår blev det väldigt lite sömn. Mycket bök med barn, voffande vovvar och mjauande katter. När väckarklockan ringde var jag bra trött men jag tog mig upp och packade in allt jag behövde i bilen och begav mig söderut.
Mitt mål var Stufvenäs Gästgiveri som ligger några mil söder om Kalmar. Jag körde i streck och det tog drygt fem timmar. Sedan brände jag av en trollerishow och sålde mina trolleriböcker innan jag satte mig i bilen och styrde hemåt igen.
Det blev streckkörning även den här gången och när jag äntligen kom hem var jag helt slut. Klockan var 22:30 och sängen lockade något oerhört. Men jag hade ju faktiskt inte sprungit något alls och det var ju tänkt att bli min tjugonde dag av löpning.
Det var bara att ta på kläderna och bege sig ut. Dealen är ju minst en engelsk mile varje dag, det vill säga 1,6 km. Detta var ett ypperligt tillfälle att ta tillvara på det bra:iga i den dealen. Alltså att bara springa så kort och faktiskt vara nöjd med det. Det blev 1,79km och det tog mig 9 minuter och 23 sekunder. Faktum är att det var dubbelt så skönt att krypa ner i den renbäddade sängen och titta på farmen tillsammans med sambon efter den korta löpturen.
Stolt över att ha fullföljt ett pass som de flesta hade hoppat över, nyduschad och fräsch med en skön trötthet förstod jag återigen varför jag gör som jag gör. Det är värt allt!
Min RunStreak bröts inte och senare idag kör jag dag 21.
Det var en sån där perfekt dag idag. Sambon jobbar som vanligt natt men jag tog en tidig löptur såsom bilden kan avslöja. Det blev en halvmil i ett tempo som jag faktiskt är nöjd med med tanke på att jag dels gick ut på tok för hårt, dels för att jag är snuvig och dan och del för att det ju de facto är min artonde dag av löpning på raken.
Idag fick jag en påminnelse av den fantastiska Helena Olmås om att jag måste sköta min styrketräning och hon har ju så rätt. Därför tänkte jag slänga in ett par pass i veckan av skön benstyrka och att dessa dagar korta ner mina löprundor något.
Själva träningen kommer ju ändå att vara bra och mitt mål är ju faktiskt att träna även utöver mina löprundor. Det blir bra det här. Jag kommer att fasa in styrketräning så sakteliga så att jag slipper FÖR mycket destruktiv träningsvärk som kan skada min bild av löpningen. Jag har en plan. Jag har … nej, jag har inget mål. Jag bara kör. Märker jag. Kul!
Kram på er!
Igår kom ännu en sån där dag när tiden blev knapp. Mellansonen var sjuk vilket gjorde att jag inte kunde ta min löprunda på dagen. På eftermiddagen blev det hämtning av barn, mellan och matlagning. Men jag hade tio minuter på mig tills sambon skulle iväg på nattpasset. Därför svirade jag om fort som attan och bad henne messa mig när hon gick hemifrån.
Det innebar att jag fick dit att köra en rund på ca tio minuter, sedan fick jag sms:et och kunde vända hemåt för att slutföra en runda på 3 km genom att springa runt huset några varv medan kidsen tittade på TV.
Totalt tog det ca 17 min och det är ju något som de flesta människor människor faktiskt kan få till under en dag. 2 timmar med sin mobiltelefon fixar de i alla fall galant.
Jag ska vara helt ärligt med att säga att det har funnits några några tillfällen då en liten djävul dykt upp på min axel och lockat mig till att hoppa över den där rundan. Men styrkan med en runstreak är att det blir mycket svårare att ge efter för sådana galenskaper. Det är ganska enkelt för mig att be din lilla fan fara och flyga.
Jag VET att du som läser kan ha svårt att lockas av detta. Trots att det är en runstreak och allt det där så får du ändå en dålig känsla vid tanken på att springa varje dag. Men kom då ihåg att jag sprungit i fyra år innan jag tog det här beslutet för arton dagar sedan. Den största anledningen till att du kanske får en negativ känsla är att du på ett eller annat sätt ser runstreaken som en piska. Lägg bort den tanken helt. Det är DU som tar beslutet och DU som ska försöka få dig själv att vilja springa varje dag. Du ska fylla dig själv med en stolthet du aldrig någonsin tidigare känt och få din inre bild av träning att vara en glimrande, skinande och underbar sådan! För en hjälte bor inom dig precis som hos alla andra. Det är bara vår hjärna som schackar oss med sina otillåtna drag. Låt den inte göra det. Ta kontroll över spelet och inse att du är fantastisk för varje litet steg du tar i rätt riktning.
Utöver det har jag nu höjt gränsen från MINST 1,6 (en mile) till MINST 3km varje dag. Sakta men säkert ökar jag.
Kram på dig
Idag var sambon ledig vilket innebar att jag kunde springa hur långt jag ville. Jag hade laddat hela dagen och såg verkligen fram emot någon form av distans. Nej, eftersom jag bara är på dag 16 i min utmaning så får det givetvis inte bli för långt. Jag vill inte dra på mig skador. 15 km kändes lagom.
Jag tog på mina löparkläder och kände mig redo. Sambon var utmattad efter jobb och möte och hade verkligen noll ork. Min dotter (6år) såg på mig med rådjursögon och frågade om jag ville leka djuraffär med henne. Det värkte en stund i hjärtat innan jag var tvungen att bortprioritera henne genom att berätta om min löprunda.
När hennes tårar började rinna insåg jag att vi hade haft precis samma situation igår. Då hade jag ju faktiskt lovat att vi skulle leka djuraffär idag. Det fick helt enkelt bli 8 km istället för 15 km.
Om jag hade sprungit mina 15 km hade jag mått väldigt bra åt min löprunda men samtidigt haft ångest inför att jag svikit min dotter. Med mina 8 km var jag faktiskt helt ok nöjd eftersom det trots allt var min sextonde löpdag på raken OCH att jag dessutom hann leka djuraffär med en överlycklig liten flicka före läggdags. Det blev en fin win-win som påminde mig om pusslet som många lägger när det kommer till träning. Hjärnan är dock överlägsen de flesta och schack-mattar träningen med sina fuskdrag. Men jag synar hjärnan direkt. 8 km är bättre än 15 km! Hjärnan muttrar när jag vänder matchen till min fördel.
Hörru, kram på dig!
