Snälla välj rätt

Jag med mina två äldsta som jag vill kunna lyfta upp och krama en lång tid framöver

Jag känner att jag bara måste skriva av mig lite angående … ja, jag vet inte exakt vad. Men jag kan må så vansinnigt dåligt när jag ser människor som totalt väljer bort träning till förmån för stillasittande och ett liv av smärta, ångest och total fysisk nedbrytning.

Jag mår dåligt när jag ser den där farbrorn som sitter på bänken och hämtar andan efter sin promenad. Det borde han inte behöva. Han ska ju bara till affären som ligger ett stenkast ifrån lägenheten. Nu sitter han där halvvägs och pustar, flåsar och stånkar. Han är i samma ålder som min pappa som tränar i stort sett varje dag och som är ute i skidspåret och grillar korv och tar sig en gammel dansk och lever livet. Min far valde ett aktivt liv och farbror valde stillasittandet.

Jag mår dåligt när jag ser den där damen som behöver tänka på varje steg hon tag medan hon lutar sig mot kundvagnen för att över huvud taget orka ta sig fram i butiken. Trots att hon lägger mer än två tredjedelar av sin vikt mot vagnen orkar hon knappt ta sig fram. Varje steg är en utmaning och innebär en enorm fysisk bedrift för henne. Hon är tjugo är yngre än min mormor som istället för stillasittande valde att konstant åka iväg på dans och annat fysiskt krävande. Men damen i butiken valde ett stillasittande liv och en kamp för varje steg hon behöver ta.

Jag mådde också dåligt … eller nej, jag blev snarare irriterad, om jag ska vara helt ärlig, igår när jag under en löprunda överhörde en konversation mellan två tjejer i min egen ålder. De hade varsin hund i koppel och jämrade sig över hur de måste gå ut och gå med hundarna ibland. Den ena pekade mot något som hon benämnde som ”backe” men som jag tycker i själva verket var en cirka tio meter lång asfalterad sträcka som lutade väldigt lite uppåt. Hon beskrev vidare med utmattad röst att hon behövde gå uppför den ”backen” varje dag när hon är ute med hunden. För att undvika ”backen” var hon nämligen tvungen att gå runt ”hela vägen”.
Jag kan inte hjälpa att känna mig irriterad eftersom det inte var någon backe hon pekade på och eftersom ”hela vägen” bestod av en flack asfalterad gångväg på ungefär 150 meter.

Jag mår dåligt och jag blir irriterad eftersom jag vet att det finns ett val. Ja,jag inser att det finns människor som inte har samma val på grund av skador och annat, men att tro att det enbart handlar om sådana missöden är att totalt blunda för den stora majoriteten som de facto väljer ett stillasittande liv med allt vad det innebär. De väljer smärtan. De väljer utmattningen. De väljer att inte klara av de mest basala saker i vardagen och de väljer att må både fysiskt och psykiskt dåligt.

När jag ser folk omkring mig som är i min egen ålder, som på grund av sitt val i snabb takt förfaller och som ständigt behöver be om hjälp av andra så blir jag ledsen, irriterad och känner hopplöshet. Tänk om alla skulle kunna känna inför träning såsom jag känner. Tänk om alla fick ta del av den njutning jag känner och hade tillgång till samma glädjekälla som jag. Jag vet ju att det är möjligt och att det aldrig är för sent. Men ändå omges jag av människor som aktivt väljer stillasittandet. Som väljer bort glädjen och stoltheten.

Jag vet att det kan vara svårt. Jag vet att de flesta av oss har fel. Jag vet att det är djupt rotat. Den inre bilden av träning.
Den är svår att förändra. De flesta har en felaktig bild av träning. En bild som är djupt rotad, svårt negativ och direkt förödande. Men den går att förändra och jag är ett levande bevis på det. Det tog mig många år och när jag efter mycket filosoferande och många långa tankesessioner äntligen förstod vikten av att börja med att förändra den inre bilden av träning flöt allting plötsligt på. Jag lärde mig mer och mer och jag dokumenterade och utvecklade alla tanker jag hade.

Egentligen är jag nog varken irriterad eller ledsen. Jag är frustrerad. Detta
eftersom jag ju förstår var de klagande stillasittande människorna är i sitt tänk samtidig som jag vet och ser lösningen. Symboliken är att de hänger utför ett stup och att jag erbjuder ett rep så att de kan klättra upp. Men istället väljer de att släppa och falla ner i fördärvet. Men med mina texter har jag fått många att ta tag i repet och börja klättra och det är den mest givande känsla jag någonsin känt i mitt liv. Jag hoppas att min kommande bok Träningstrolleri kommer att bidra till att fler tar tag i det där repet och börjar klättra.

Jag vill att alla ska känna en oerhört stolthet för varje steg de tar, få känna sig modiga, tuffa och oövervinnerliga. Mest främst vill jag att de ska få leva ett liv utan utmattning, ångest och smärta. Jag vill inte att min omgivning ska behöva vila efter en långsam promenad på hundra meter. Jag vill inte att min omgivning ska se en hundpromenad som något ångestframkallande. Jag vill inte att kundvagnen ska behöva vara en rollator och att någon ska behöva förfalla och bli hjälplös i ung ålder.

Gemene man tror tyvärr på traditionell träningsmedia. Att det ”bara är att bita ihop och köra!” och att ”det som inte dödar härdar!”. Träning behöver inte vara så och den typen av tänk fungerar besvisligen inte på den stora majoriteten. Det fungerade inte på mig i alla fall och statistiken talar sitt tydliga språk. Vi måste börja med att förändra vår syn på träning, förändra vår inre mentala bild av träning. Och oavsett var du är i din träning måste du ständigt bygga och bevara din bild av träning.  Det är det min kommande bok Träningstrolleri handlar om och jag hoppas att den når ut.

Träning behöver inte vara ”eye of the tiger”. För mig är träning mycket oftare som Cindy Laupers ”Girls just wanna have fun”.

Bild på mig ifrån en glad och skön löprunda igenom hösten

Dålig kost sätter sig, fantasin sätter gränser

Idag kom jag på flera övningar som krävde en träningsbänk. Jag gick och funderade på om jag hade någon planka och om jag i så fall kunde klä den i något mjukt. Hade även en tanke på att klä den i någon form av skinn/läder som en riktigt träningsbänk. Sambon är magsjuk och barnen vill olika saker hela tiden. Svårt att hitta den där luckan att tänka och skapa. Men från ingenstans slog det mig att jag hade en trollerirekvisita som just är en planka, klädd med mjukt material om lindat av skinn. Två stolar senare var det bara att ge de där bröstmusklerna en rejäl kamp.

Vi bor relativt litet och det är svårt att få plats med rejäla saker. Men den här uppfinningen kommer åka fram varje dag från och med nu tror jag! Ibland är kombinationen tur och kreativitet en riktig vinnare!

I övrigt känner jag, som jag skrivit i tidigare inlägg, att jag måste skärpa min kost. Nej, det är inget jobbigt tvång utan något jag verkligen vill och är nyfiken och glad åt. Det skulle vara skönt att slimma den kropp jag har för att få nya kvitton. Jag siktar på att gå ner 5kg från och med nu. Jag har en övervikt och det är mest kring magen. Det vittnar om att det är ännu värre inuti vilket inte är hälsosamt. Jag äter väldigt onyttigt alldeles för ofta vilket såklart ger resultat.
Efter mitt bröst och armpass igår tog jag en kortare löprunda. Ska försöka få in det betydligt oftare från och med nu.


Från och med nu byter jag också ut alla frukostar och luncher till hälsosamma sådana. Absolut inte tråkiga på något sätt, men jag skippar gräddsås och liknande samt siktar på lite mindre portioner. Detta ska bli kul! Igår vägde jag 80,4. Jag ska ner till 75. Nu kör vi! Tjoho!

Skärmar, stillasittande och andra världar

Igår skrev jag ett inlägg om överviktiga barn och undrade vad som ligger bakom det hela. Jag är inte ensam att anse att en stor orsak är stillasittandet orsakat av datorer, tv-spel, mobiltelefoner och spelplattor. Åsikterna om effekterna den typen av teknik har på barn isär, men klart är att det bidrar till stillasittande. Barn behöver röra på sig mer och barn ska inte vara överviktiga.

Jag blir mer och mer frustrerad över vad telefoner och spelplattor gör med oss människor. Framför allt vad den gör med våra barn. Jag är till 100% med på att det kan vara hur lärorikt, roligt och positivt stimulerande som helst, men det är ju när det används korrekt och på rätt nivå. Den psykiska ohälsan hos unga har ökat sedan 1990-talet och ser ut att fortsätta öka. Jag är övertygad om att telefonernas och plattornas överanvändning inte direkt hämmar den ökningen utan tvärtom på flera plan. Dels eftersom det ökar stillasittandet som i sin tur har effekter både fysiskt och psykiskt, men också eftersom det bidrar till en märklig och onaturlig social samvaro.

Jag blir allt oftare frustrerad när jag ser vad mobiltelefonerna gör med oss. Låt mig berätta om ett exempel från i somras som jag fortfarande går och tänker på.

Så här ser jag ofta ut när vi ska hem till stan eller ut till ön. Bra träning!

Jag, min sambo och våra tre barn hade varit ute på vår paradisö i Stockholms skärgård. Vi klev på taxibåten för att åka hem igen och vid nästa brygga hoppade en annan familj på bestående av en mamma och en pappa och deras två barn. En pojke på ca 13 år och en flicka på ca 11 år. Pojken stirrar på sin mobil samtidigt som han försöker att ta sig ner i båten för att slå sig ner vid ett bord. Det går väldigt sakta eftersom han inte vill slita blicken ifrån den fotbollsmatch han följer. Han hör inte heller skepparens direktiv eftersom han har hörlurar på sig. Dottern kommer tätt bakom och fipplar med sin iPad. Föräldrarna lastar på väskorna i flera omgångar. Efter mycket om och mer kan även de slå sig ner vid bordet.

Sonen följer slaviskt fotbollsmatchen men ser inte road ut. Han ser tvärtom otroligt uttråkad ut, som om någon tvingade honom att titta på matchen. Dottern ser även hon dyster ut. Jag ser aldrig vad det är hon gör på sin padda men det verkar som sagt inte vara direkt roande. Pappan tar direkt fram sin mobiltelefon och ser plötsligt märkbart avslappnad ut. Mamman tittar ut genom fönstret när båten börjar åka. Hon, liksom jag, tittar ut över myllret av grönskande öar som sticker upp ur det soldränkta glittrande vattnet.

Mina två äldsta i båten på väg hem

En sval sommarvind blåser igenom kabinen och svalkar det annars lite för varma rummet och fyller det med en tydligt doft av sommar. Det är en doft av barndom för mig. För när jag var liten tog jag del av alla visuella intryck och dofter som kom min väg. Och jag gjorde den kopplingen. Vilka minnen kommer den andra familjens barn att få?

Deras barn är inte skyddade mot doften, men de är skyddade mot det visuella och det hörbara. De ser inte den vackra skärgården och de hör inte vågornas kluckande mot skrovet. Men kanske viktigaste av allt, de ser inte sin familj eller någon annan människa på båten.

Mamman i familjen får plötsligt syn på något som hon ler åt och öppnar munnen för att berätta för sina barn och man. Men hon tvekar en stund. Jag blir nyfiken på vad hon ser. För jag ser ju att hon fått syn på något. Men det ser inte hennes familj. Till slut säger hon något som jag p.g.a motorljudet inte riktigt hör. Men det är tydligt att hon försöker att få sin familjs uppmärksamhet. Men barnen är skyddade från sin mammas röst med effektiva hörlurar. Hennes man är så inne i telefonen att han inte hör. Mamman gör en lite irriterad min och försöker återigen att få deras uppmärksamhet, men det misslyckas även den här gången.

Dottern är nu så irriterad på den ljumma sommarvinden att hon sätter sig på golvet under bordet med sin iPad. Nu är hon verkligen skyddad från alla yttre intryck. Mamman knackar med handen i träbordet framför sin man som då vaknar upp som ur en djup sömn. Förvirrat höjer han sina ögonbryn och undrar vad hans fru kan vilja. Hon pekar mot det hon vill visa och ler medan hon försöker förklara, men just då ringer hennes makes telefon. Han höjer en hand för att visa att han måste ta samtalet, svarar och hamnar återigen i en värld långt ifrån båten och sin familj. Mammans leende töar bort och hennes fingrar börjar smeka längst ådringen på bordet framför henne. Hon förstår nog precis som jag att det kommer att bli ett långt telefonsamtal.

Jag frågar om mina barn vill gå ut på däck. Det vill de gärna och vi ger oss ut på ett litet äventyr med härliga intryck. När jag tittar in i båtkupén igen ser jag att mamman inte är där längre.

Hon har tagit fram sin mobiltelefon.

Je suis ett överviktigt barn

Idag lät vi barnen vara lediga från förskolan och tog med dem till simhallen som de tjatat om så länge. Det är svårt att tacka nej eftersom jag har lika roligt som dem.
Efter badet gick vi som vanligt till grillen för att äta lunch. Där finns en lång disk med höga stolar så att man kan sitta och äta och samtidigt titta in i simhallen. Massor av pensionärer hade samlats i vattnet för vattengympa och de körde verkligen stenhårt medan deras tränare peppade på. Sånt värmer mitt hjärta att se!

Mina två äldsta,  5 och snart 4 år, skuttade upp på varsin hög stol och tittade in på de motionerande gamlingarna. Bakom oss kom en söt flicka in med sin mamma. Jag gissar att flickan var ca 9 år. Jag noterade också direkt att hon var överviktig, och jag kan då inte hjälpa att undra vad som orsakat det, vilka konsekvenser det får/kommer att få och om hon blir retad. Det berör mig. När vår mat kom hoppade våra barn ner från de höga stolarna och satte sig för att äta vid vårat bord.

Nu beslutar sig mamman för att de ska sätta sig där våra barn tidigare suttit. Vid den långa disken med de höga stolarna. Mamman sätter sig och dottern ruckar lite på stolen i ett tafatt försök att komma upp. Sedan säger tittar hon på mamman och ser lätt uppgiven ut.
”Mamma, jag kommer inte upp …”
När jag hör det skär det i mitt hjärta. Min hjärna kan liksom inte ens processa att man är en fullt frisk liten flicka på ca 9 år och inte kan komma upp på en stol.
Mamman ler och försöker uppmuntra henne.
”Jodå, klart du gör gumman. Du får kämpa lite bara”
Flickan gjorde så gott hon kunde men det gick inte. Mamman fick till slut hjälpa flickan upp. Hon var alltså ca 9 år och mina barn är 4 och 5. Mina barn skuttade upp som ingenting och hade troligen löst den dubbla höjden! Den här flickan hade inte en chans. Hon var ett offer för vad någon/något/några utsatt henne för.

Det far runt så många tankar i mitt huvud. Det är ett otroligt känsligt ämne och jag orkar inte alltid försöka skuldbelägga någon, men funderingar åt alla håll börjar sticka upp som de där maskarna ur spelmaskinerna på nöjesfält, som man ska försöka banka ner med en stor gummiklubba. När jag bankar ner en fråga dyker en annan upp. Är det matens fel? Är det föräldrarnas fel? Finns det några jävlar som mobbar henne så att hon mår piss och söker tröst i mat och godis? Vem förser henne med mat? Vet ingen något? Är det bara jag som ser att hon är överviktig? Är jag ett as för att jag tänker de här tankarna och ställer de här frågorna?

Jag vet inte. Men någon måste ju reagera och göra något. Det verkar ju som att det oftast är barnen som sekundärdrabbas av något som föräldrar, skolan eller skol”kamrater” egentligen orsakar. Ett litet barn ska inte behöva bli överviktigt med allt negativt som det för med sig helt i onödan. Det är inte rättvist!

Så vad orsakar denna övervikt? Ja, den direkta orsaken är ju alltid att individen rör sig för lite och äter för mycket. Men fokus måste ju läggas på varför individen rör sig för lite och äter för mycket. Vad orsakar detta?
Det man genom forskning kommit fram till är ju att det kan bero på en mängd olika saker. Några är …

  • Fysisk aktivitet
  • Ärftlighet
  • Epigenetik
  • Socioekonomi
  • Ett flertal sjukdomar
  • Läkemedel

Men klart är att majoriteten skulle hjälpas av att röra på sig mer. En stor anledning av dagens ökning av överviktiga barn är stillasittandet orsakat av spelplattor och mobiltelefoner. Men det är ett helt annat blogginlägg.

Det vore roligt att höra vad du har för funderingar i ämnet överviktiga barn, så kommentera gärna. Detta är ett så galet viktigt ämne och gäller liv och död precis som vid vilket krig eller terrorattentat som helst. Och jag vill stå på de drabbade barnens sida. Få så många som möjligt att inte behöva lida i onödan.

Därför säger jag ”Je suis ett överviktigt barn”.

Kram på dig/ Daniel Karlsson