Att springa Huddingeleden (81 km)

Att vara ultra eller inte vara ultra …

Att ta första steget in i ultravärlden är något jag har längtat efter länge, men jag känner enorm respekt inför den prestation som krävs. Därför har jag inte direkt skyndat, utan istället försökt att långsamt bygga upp sträckan. Visst, styrke- och rörelseövningarna har varit katastrofalt få och allmänt sällsynta, men löpning har varit desto mer frekvent och välbehövlig.
Jag fick idén att springa Huddingeleden när jag såg en artikel om att den hade invigning efter att en eldsjäl under en lång tid jobbat med att markera ut den. 80 km sades den vara och det är ju ett klassiskt 50 miles ultralopp, så det kunde inte bli ett lämpligare första steg in i ultravärlden. Hmmm …

Planeringen blev ändå ganska gedigen, måste jag säga. Min vän Martin Lundström var snäll nog att ställa upp som support. Den uppgiften bestod i att vi hade åtta olika stopp längst leden där vi möttes upp så att jag kunde fylla på näring och få allmän pepp.
Martin gav mig order om att inte äta eller dricka något med socker i till frukost. Jag skulle heller inte få något socker som energi förrän efter ca 10 km i löpningen. HMMM …

Att springa på en bro som inte finns

Huddingeleden ultralöpning

Det hela började ganska bra, men jag blev förvånad över hur tekniskt det var på sina ställen. Jag började dyka upp några demoner i huvudet som hånade min målsättning en smula. De önskade mig sarkastiska ”lycka till” att hålla hela vägen in i mål när det var så kuperat och ofta svårsprunget. Det skulle visa sig att de hade lite för rätt …

Första stoppet sprang jag nästan rakt igenom. Jag hade då sprungit ca 11 km och var hur pigg som helst. Men jag hade sprungit för långt eftersom den bro som skulle ta mig över E4:an var borta. Därför fick jag springa till nästa bro vilket adderade lite på den sprungna sträckan.
Den kommande sträckan sprang jag uppför en lång lång lång asfaltsbacke som aldrig tycktes ta slut. Väl uppe insåg jag att jag hade sprungit fel och fick därför springa ner igen för att hitta rätt väg. Det sög musten ur både ben och psyke.

Huddingeleden löpning Runstreak
När jag närmade mig nästa stopp skrek hungern i magen. Mitt bränsle tog slut vid de sista tunga stigningarna i skogen innan jag skulle träffa Martin, och jag började fanatisera om choklad och wienerbröd. Om Maurten och annat mumsigt att få peta i mig. Jag hade sprungit i två timmar och en kvart nu, och beräknade att det var ungefär en kvart kvar tills jag fick socker. Äntligen!

Ultralöpning support löpning

Goddag herr Smärta

Vid ungefär 35km började mitt vänsterknä krångla. Det kändes så pass illa att jag började få tankar om att bryta. Det började som en molande smärta men övergick snart till en sensation som påminde om elektriska stötar. Snart var stötarna så kraftiga att jag inte kunde stödja på benet, vilket tvingade mig att gå tills att det hade gått över. Då sprang jag igen, men stötarna kom snart tillbaka. Jag testade att springa på alla möjliga olika sätt och försökte att komma underfund med vad det var som utlöste det hela. Nu började det göra djävulskt ont.

Vid 40 km kändes det outhärdligt. Men Martin var helt ointresserad av några som helst ord som ens antydde DNF. Han var helt inriktad på att få i mig näring så att jag kunde fortsätta. Vi pratade om mitt knä och jag fick gnälla och känna mig ynklig. Martin var bra där som inte tyckte för synd om mig. Det var mer ett logiskt medlidande men han påminde om att det gör ont att springa långt.

Hjälten-supporten Martin Lundström

Runstreak Huddingeleden

Vid 59 km kom jag in för ett stopp där Martin serverade mig kex med chevre på. Till det en öl! Den mannen känner mig allt för väl. KRAM MARTIN! Det hade varit enormt tufft innan det där stoppet och jag hade sprungit fel många gånger vilket bara adderat till den tunga mentala biten som redan var tyngd av mitt jävla knä. Jag hade vid ett tillfälle stannat och medvetet dunkat huvudet i en tall.

Tårarna kom och jag grät en skvätt av smärta och av frustration över att inte kunna springa som jag ville. När jag nu kom fram till Martin frågade jag dystert hur långt det var kvar av Huddingeleden. Han svarade att det var två mil. Då sken jag upp som en sol och utbrast glatt ”DET kan jag springa!!”. Jag hade låtit naiv som ett litet barn. Jag minns inte riktigt de här på grund av tröttheten och allt annat fokus, men när Martin återgav det skrattade jag gott. Man blir rörig i huvudet av att springa långt.

Eufori!

Jag hade en tuff etapp framför mig på 14 km  som skulle ta mig till Ågesta och den näst sista sträckan av Huddingeleden som var en etapp jag sprungit många många gånger. Hemmaplan. Att få springa på hemmaplan kändes otroligt lockande nu efter alla irriterande felspringningar.
Efter att jag slukat chevre och fyllt på med Maurten, packade Martin ner min pannlampa och skickade iväg mig igen. Då hände det märkliga. Smärtan i knät var nästan helt borta. Jag joggade lugnt och kände mig hur stark som helst. Pigg. Riktigt pigg!

Jag sprang igenom otroligt vackra vyer i solnedgången och jag var så försiktig jag kunde eftersom jag inte ville utlösa den där smärtan igen. Hamnade i totalt eufori. Jag hade sprungit längre än någonsin och jag skulle nästan jättesjälvklart komma i mål! Högst troligen!

Huddingeleden löpningNär jag sprang igenom tystanden i den ljumma friska luften längst ett vattendrag, såg jag hur en familj satt och grillade ute på en udde. Doften av deras brasa förgyllde min tillvaro och jag flöt fram i den härliga terrängen. Lätt i steget och med ett leende på läpparna. När jag blickade ut över vattnet som färgades rosa av kvällsolen rullade några tårar ner för mina kinder. Jag var så förbannat stolt och glad. Levande och lycklig. Länge levfe Huddingeleden!

Gokväll herr Smärta!

Sedan kom smärtan i knät igen. Det var värre än någonsin. Jag hade fått min paus ifrån smärtan i några kilometer, men nu var det dags att få igen för det. Pannlampan åkte på och jag kom fram till en skogsmaskin som stod och sov mitt i skogen. Där försvann leden. Jag såg en skylt, men ingen skylt efter det. Stannade och tog fram telefonen för att försöka få ordning på riktning och terräng. Sedan fortsatte jag i förhoppning att stöta på ytterligare en skylt som skulle bekräfta att jag var på rätt väg. YES! Jag var rätt!

runstreak huddingeleden

Sedan tuggade det på ganska bra trots att jag fick gå ibland. Men var var skyltarna nu då? Jag tog fram min karta. Fan. Jag var fel åt helskotta. Ganska långt ifrån leden. Jag vägrade springa tillbaka utan tog beslutet att gena genom skogen för att komma tillbaka på spåret.

Deja vú

Det visade vara ett ganska dumt beslut. Jag fick gå igenom någon form av träsk en bra bit innan jag till slut stog öga mot öga mot en väldigt hög klippa. Jag kallade det berg där och då. Det var bara att börja klättra uppför. Tyvärr upptäckte jag att de grenar och rötter jag skulle hålla i var murkna och gick sönder varje gång jag försökte ta hjälp av dem. Trött och sliten kom jag dock till slut upp och blickade ut över den kolsvarta skogen. Grinade illa av smärtan och pustade ut en stund. Sedan klättrade jag ner, tog fram telefonen och upptäckte att jag var på rätt väg, även om det var en bit fram till leden.

Huddingeleden löpning

Äntligen framme igen. Jag tyckte att jag kände igen mig en smula, men kom fram till att det mesta såg likadant ut där jag befann mig. Efter en stund kom jag fram till en skogsmaskin som stod och sov i skogen. Jag hittade en skylt men såg ingen efter den. Vänta nu … Jag HAR ju varit här förut!!! Frustrationen fick det att lysa rött i mig och jag försökte jogga olika vägar … säkerligen tio olika försök innan jag till slut hittade rätt. Tappade massor av tid och byggde på min frustration.

Inte långt kvar nu!

Snart var jag riktigt nära mitt hem i Skogås och smärtan i knät skrek nu i hela kroppen. Jag var så glad över att få sitta ner där Martin nu väntade med en kulinarisk upplevelse i form av ett päron och en burk Loka. Sedan pinnade jag på igen. Jag blundade, stånkade och stönade. Jag noterade att jag halt-sprang övertydligt nu. Något som är förödande och något man direkt borde bryta för, men jag var så nära målet och att ge upp fanns inte i min världsbild. Jag hade nog sprungit genom eld om det skulle krävas. En bit in skogen stod vännerna Pontus, Susanne och Zelda och applåderade och heja. Jag blev varm i hela kroppen och stannade och kramade om dem innan jag sprang vidare.

Så var det bara ca 2 km kvar och jag sprang igenom ett samhälle i Trångsund. Då mötte jag min vän Jonas med vänner som stod och jublade och applåderade. Framför dem stod ett bord med diverse godsaker som jag fick ta för mig av. Kärlek!

Huddingeleden löpning

I mål!!!

Huddingeleden löpning
(Foto: Pontus Altin – pressfotoraf.se)

Snart var jag i mål och det kändes otroligt skönt. Jag hade klarat det. All planering och alla tankar, funderingar och fantasier hade nu ersatts av en högst reell och häftig verklighet. Jag var i mål. Jag hade sprungit Huddingeleden och stannade min klocka på 81 sprungna kilometer. Nej, det blev ingen imponerande tid, men att jag hade slitit i 14 timmar var ändå en bedrift jag var nöjd med med tanke på mitt knä. Jag hade sprungit min första ultra.

Jag står nu i begrepp att klippa ihop en film om hela äventyret som jag hoppas ska kunna inspirera andra att både springa ultra och att försöka sig på Huddingleden.

Kram på dig

– Hjälp mig, Thomas Alm!

För er som missat det råkade jag lova att jag ska kuta ett maraton helt på egen hand här i mina vanliga löpspår före den 1:a Nov. Jag ser fram emot det samtidigt som det ju är en lite tryckande och pressande känsla.

Genom sociala medier har jag fått kontakt med den fullständigt galna och underbara Thomas Alm som är ultralöpare. Ultra innebär alltså att man springer längre än ett maraton. Ofta väldigt mycket längre. Thomas springer ofta långa sträckor för att samla in pengar till cancerforskning, vilket jag tycker är fullständigt fantastiskt. Nu i sommar (2017) ska han springa från Treriksröset i norr till Smygehuk i söder. Det är drygt 200 mil och han siktar på att klara det på bara 42 dagar. Dessutom vill han att jag ska springa en av sträckorna med honom. Hmmm …
Ni följer Thomas på hans instagram på @thomasalmultra

Jag fick idén att ställa några frågor till Thomas om min utmaning och varför inte publicera det här så att alla kan ta del av denna inspiratör?

Har du alltid gillat löpning?
– Nej, jag hade sprungit en mil en gång när jag började löpträna på riktigt 2010. Innan det tyckte jag att det var vansinne och fruktansvärt tråkigt, någonting som man bara gjorde som komplement till sin riktiga sport. 

Vad fick dig att springa mer än så?
– Min mamma gick bort 28 april. 1 maj sprang jag längre än 10 km för första gången då jag var tom och ledsen.

Vilket är det bästa löparminne?
– Tre stycken som är lika; Gå i mål på min första mara (NY 2010), vinna Trans Scania 246 km 2014 och ta mig i mål på 18 plats i Vol State 500 km 2015.

24 mil och 50 mil? Är det ens möjligt? Berätta hur ett sådant lopp kan se ut.
– 246 km sprang jag i ett svep, ingen sömn och ingen vila. Under de 500 km tog jag in på hotell och sov på nätterna. Materialet är oftast detsamma; tennisstrumpor, tennisshorts, några sköna skor och en t-shirt som helst ska vara i bomull.

Vilket är ditt värsta löparminne?
– När jag var i fantastisk form fysiskt i Trans Scania 2015, ledde stort upp till ca 17 mil men hade haft migrän hela loppet, hade tappat synen på höger öga och började se suddigt på vänster så fick bryta trots att kroppen var mer eller mindre fräsch.

Fick du reda på vad som var fel med dig?
– Nej. Jag tror att jag bara var urlakad och att kroppen tog slut. Loppet var antagligen för nära inpå efter min urladdning på 500 km i 40+ graders värme… 

Vilket tips skulle du vilja ge till alla som vill börja löpträna men som tycker det är SÅ tråkigt?
– Börja kort och långsamt och få in en vana! När man väl har gjort det till en vardagsrutin är det magiskt.

Vad säger du till de som tycker att du springer överdrivet långt och att det inte kan vara nyttigt? 
– Att det är mindre nyttigt att sitta på arslet på ett kontoret hela dagarna och sedan åka hem och titta på let’s dance och äta chips. För mig är det jag gör bara vardag.

Men skulle du medge att det inte är bra att springa 50 mil? KAN man springa för mycket?
– Nja, själva loppet är såklart nedbrytande men det är det när man springer sitt första maraton också. Att ha mål att träna för är avgörande om man är den typen av person, annars är det svårt att hitta mål med träningen.

Väldigt kortfattat, vad är din spontanta tanke om min utmaning?
– Att jag hoppas att du genomför maran och får blodad tand! 😉

Jag har tidigare haft ett par väldigt stabila skor men köpte nyligen ett par neutrala och fick tipset att mina milrundor var lagom. Bör jag införskaffa ett par stabilare skor? Ska jag täna och springa själva maran i samma skor?
– Neutrala skor är bra ur ”drop-hänseende”, dvs att skillnaden är liten mellan höjd i häl och framfot. Hur mycket dämpning du behöver får du pröva dig fram till, det är individuellt. Men spring maran i de skor du tränat i, de som passar dig!

Hur tänker du rent generellt att jag bör lägga upp träningen?
– Springa långsamt och trappa upp antalet kilometer. Inget snabbt, tänk ”det kan aldrig bli för långsamt”. Om du inte har någon ojämnhet i kroppen, typ starkare på ena sidan än andra så skippa styrketräningen och spring istället. Långsamt.

Hur nära distansmässigt maran bör jag komma?
– Individuellt tror jag. När jag sprang min första mara hade jag gjort några pass på 16 km och Stockholm halvmaraton två månader innan som mina längsta pass.

Finns det något speciellt jag borde fokusera på? Fysiskt? Mentalt?
– Väggen kommer. Runt 30-32 km. Embrace the pain!

Oroväckande. För mig brukar den komma vid 12!
– Haha! Då är det inte den riktiga väggen! 😉 Spring långsamt bara så ordnar det sig, känns det ok så springer du för snabbt!

Hur börjag tänka med kost före jag springer? 
– Ät det du tycker om och brukar äta. Ha med det som du gillar på loppet, vare sig det är Ahlgrens bilar eller gel. Om du har någon favoritdryck, tex Red Bull, be någon kompis stå med det längst vägen vid ca 32 km så att du får en boost!

Får du samma vägg vid 32 eller har din gräns förflyttats?
– Det beror på vilken form jag är i och hur snabbt jag springer, men 10 mil kan jag jogga lugnt utan att vägga tror jag i alla fall. Drog en träningsrunda på 83 km i värmen på Hawaii i januari och det kände jag inte av.

Jag har tänkt att ha ett bord stående utanför mitt hem där jag kan springa förbi och hämta dricka och eventuellt något att tugga på. Mitt pannben låter mig normalt aldrig stanna ens för en sekund efter jag då anser att jag inte ”sprungit loppet”. Vad är din åsikt om att stanna och äta/dricka när det kommer till maraton för en oerfaren som jag?
– Stanna gärna och ta någonting men gå snabbt medan du äter/dricker det för att spara tid. Inget fel med att stanna till heller, har gjort det på mååånga lopp. 😉

Finns det rena löpövningar du vill tipsa mig om?
– Spring som sagt lugnt och långsamt. Träna på att hålla en hög stegfrekvens.

Dvs korta steg? Innebär det inte mer rörlighet= mer energiförbrukning?
– Teknik är a och o när man springer. Högre stegfrekvens=bra teknik, enkelt uttryckt.

Övriga tips/tankar?
– Den bästa löparupplevelsen du kan få är om du springer lite med mig under mitt Sverigelöp i sommar. 🙂

Haha, ja, jag känner mig faktiskt lite illa tvungen och då hoppas jag på att få krama ur dig alla din sista tips!
– Det låter bra, nu kan du inte smita! 😉