Det tog ett tag men nu är det äntligen ute (längst ner i inlägget). Filmen om mitt äventyr där jag försökte mig på att springa hela Huddingeleden. För er som inte har sett den och inte har hört talas om det hela så tänker jag inte avslöja hur det gick. MEN … det gick inte som väntat, kan jag dock ärligt säga.
Själv älskar jag filmer om löpning och jag blir så galet inspirerad av de otroligt bedrifter jag får bevittna. Det här är egentligen en film som handlar om så mycket mer än om bara löpning. Vilket jag är glad över att många har skrivit till mig och berättat att de faktiskt har märkt.
Givetvis vill jag inspirera andra människor till att försöka överträffa sina egna förväntningar, bryta ny mark och korsa sina egna gränser. MEN jag vill också på något sätt bara försöka underhålla människor som aldrig någonsin kommer att nå så långt. Att jag då älskar att högst amatörmässigt klippa film är ju verkligen någonting som lever i symbios med mina båda syften.
Om du tycker om filmen blir jag jätteglad om du antingen säger vad du tycker, delar vidare eller bara ger den en tumme upp 🙂
Jag kan avslöja att jag redan har några idéer kring nästa ultraäventyr. Bland annat något som skrämmer mig på ett sätt som inte känns okej alls.
Ett reportage om min Runstreak och inför Huddingeleden-löpningen
Nyligen skrev tidningen ”Mitt i Huddinge” om att jag planerade att springa hela Huddingeleden. För er som läser min blogg så är det ingen nyhet att jag klarade det och att det blev 81 tunga kilometer. Vill ni läsa hela artikeln är det bara att klicka på bilden.
Att ta första steget in i ultravärlden är något jag har längtat efter länge, men jag känner enorm respekt inför den prestation som krävs. Därför har jag inte direkt skyndat, utan istället försökt att långsamt bygga upp sträckan. Visst, styrke- och rörelseövningarna har varit katastrofalt få och allmänt sällsynta, men löpning har varit desto mer frekvent och välbehövlig.
Jag fick idén att springa Huddingeleden när jag såg en artikel om att den hade invigning efter att en eldsjäl under en lång tid jobbat med att markera ut den. 80 km sades den vara och det är ju ett klassiskt 50 miles ultralopp, så det kunde inte bli ett lämpligare första steg in i ultravärlden. Hmmm …
Planeringen blev ändå ganska gedigen, måste jag säga. Min vän Martin Lundström var snäll nog att ställa upp som support. Den uppgiften bestod i att vi hade åtta olika stopp längst leden där vi möttes upp så att jag kunde fylla på näring och få allmän pepp.
Martin gav mig order om att inte äta eller dricka något med socker i till frukost. Jag skulle heller inte få något socker som energi förrän efter ca 10 km i löpningen. HMMM …
Att springa på en bro som inte finns
Det hela började ganska bra, men jag blev förvånad över hur tekniskt det var på sina ställen. Jag började dyka upp några demoner i huvudet som hånade min målsättning en smula. De önskade mig sarkastiska ”lycka till” att hålla hela vägen in i mål när det var så kuperat och ofta svårsprunget. Det skulle visa sig att de hade lite för rätt …
Första stoppet sprang jag nästan rakt igenom. Jag hade då sprungit ca 11 km och var hur pigg som helst. Men jag hade sprungit för långt eftersom den bro som skulle ta mig över E4:an var borta. Därför fick jag springa till nästa bro vilket adderade lite på den sprungna sträckan.
Den kommande sträckan sprang jag uppför en lång lång lång asfaltsbacke som aldrig tycktes ta slut. Väl uppe insåg jag att jag hade sprungit fel och fick därför springa ner igen för att hitta rätt väg. Det sög musten ur både ben och psyke.
När jag närmade mig nästa stopp skrek hungern i magen. Mitt bränsle tog slut vid de sista tunga stigningarna i skogen innan jag skulle träffa Martin, och jag började fanatisera om choklad och wienerbröd. Om Maurten och annat mumsigt att få peta i mig. Jag hade sprungit i två timmar och en kvart nu, och beräknade att det var ungefär en kvart kvar tills jag fick socker. Äntligen!
Goddag herr Smärta
Vid ungefär 35km började mitt vänsterknä krångla. Det kändes så pass illa att jag började få tankar om att bryta. Det började som en molande smärta men övergick snart till en sensation som påminde om elektriska stötar. Snart var stötarna så kraftiga att jag inte kunde stödja på benet, vilket tvingade mig att gå tills att det hade gått över. Då sprang jag igen, men stötarna kom snart tillbaka. Jag testade att springa på alla möjliga olika sätt och försökte att komma underfund med vad det var som utlöste det hela. Nu började det göra djävulskt ont.
Vid 40 km kändes det outhärdligt. Men Martin var helt ointresserad av några som helst ord som ens antydde DNF. Han var helt inriktad på att få i mig näring så att jag kunde fortsätta. Vi pratade om mitt knä och jag fick gnälla och känna mig ynklig. Martin var bra där som inte tyckte för synd om mig. Det var mer ett logiskt medlidande men han påminde om att det gör ont att springa långt.
Hjälten-supporten Martin Lundström
Vid 59 km kom jag in för ett stopp där Martin serverade mig kex med chevre på. Till det en öl! Den mannen känner mig allt för väl. KRAM MARTIN! Det hade varit enormt tufft innan det där stoppet och jag hade sprungit fel många gånger vilket bara adderat till den tunga mentala biten som redan var tyngd av mitt jävla knä. Jag hade vid ett tillfälle stannat och medvetet dunkat huvudet i en tall.
Tårarna kom och jag grät en skvätt av smärta och av frustration över att inte kunna springa som jag ville. När jag nu kom fram till Martin frågade jag dystert hur långt det var kvar av Huddingeleden. Han svarade att det var två mil. Då sken jag upp som en sol och utbrast glatt ”DET kan jag springa!!”. Jag hade låtit naiv som ett litet barn. Jag minns inte riktigt de här på grund av tröttheten och allt annat fokus, men när Martin återgav det skrattade jag gott. Man blir rörig i huvudet av att springa långt.
Eufori!
Jag hade en tuff etapp framför mig på 14 km som skulle ta mig till Ågesta och den näst sista sträckan av Huddingeleden som var en etapp jag sprungit många många gånger. Hemmaplan. Att få springa på hemmaplan kändes otroligt lockande nu efter alla irriterande felspringningar.
Efter att jag slukat chevre och fyllt på med Maurten, packade Martin ner min pannlampa och skickade iväg mig igen. Då hände det märkliga. Smärtan i knät var nästan helt borta. Jag joggade lugnt och kände mig hur stark som helst. Pigg. Riktigt pigg!
Jag sprang igenom otroligt vackra vyer i solnedgången och jag var så försiktig jag kunde eftersom jag inte ville utlösa den där smärtan igen. Hamnade i totalt eufori. Jag hade sprungit längre än någonsin och jag skulle nästan jättesjälvklart komma i mål! Högst troligen!
När jag sprang igenom tystanden i den ljumma friska luften längst ett vattendrag, såg jag hur en familj satt och grillade ute på en udde. Doften av deras brasa förgyllde min tillvaro och jag flöt fram i den härliga terrängen. Lätt i steget och med ett leende på läpparna. När jag blickade ut över vattnet som färgades rosa av kvällsolen rullade några tårar ner för mina kinder. Jag var så förbannat stolt och glad. Levande och lycklig. Länge levfe Huddingeleden!
Gokväll herr Smärta!
Sedan kom smärtan i knät igen. Det var värre än någonsin. Jag hade fått min paus ifrån smärtan i några kilometer, men nu var det dags att få igen för det. Pannlampan åkte på och jag kom fram till en skogsmaskin som stod och sov mitt i skogen. Där försvann leden. Jag såg en skylt, men ingen skylt efter det. Stannade och tog fram telefonen för att försöka få ordning på riktning och terräng. Sedan fortsatte jag i förhoppning att stöta på ytterligare en skylt som skulle bekräfta att jag var på rätt väg. YES! Jag var rätt!
Sedan tuggade det på ganska bra trots att jag fick gå ibland. Men var var skyltarna nu då? Jag tog fram min karta. Fan. Jag var fel åt helskotta. Ganska långt ifrån leden. Jag vägrade springa tillbaka utan tog beslutet att gena genom skogen för att komma tillbaka på spåret.
Deja vú
Det visade vara ett ganska dumt beslut. Jag fick gå igenom någon form av träsk en bra bit innan jag till slut stog öga mot öga mot en väldigt hög klippa. Jag kallade det berg där och då. Det var bara att börja klättra uppför. Tyvärr upptäckte jag att de grenar och rötter jag skulle hålla i var murkna och gick sönder varje gång jag försökte ta hjälp av dem. Trött och sliten kom jag dock till slut upp och blickade ut över den kolsvarta skogen. Grinade illa av smärtan och pustade ut en stund. Sedan klättrade jag ner, tog fram telefonen och upptäckte att jag var på rätt väg, även om det var en bit fram till leden.
Äntligen framme igen. Jag tyckte att jag kände igen mig en smula, men kom fram till att det mesta såg likadant ut där jag befann mig. Efter en stund kom jag fram till en skogsmaskin som stod och sov i skogen. Jag hittade en skylt men såg ingen efter den. Vänta nu … Jag HAR ju varit här förut!!! Frustrationen fick det att lysa rött i mig och jag försökte jogga olika vägar … säkerligen tio olika försök innan jag till slut hittade rätt. Tappade massor av tid och byggde på min frustration.
Inte långt kvar nu!
Snart var jag riktigt nära mitt hem i Skogås och smärtan i knät skrek nu i hela kroppen. Jag var så glad över att få sitta ner där Martin nu väntade med en kulinarisk upplevelse i form av ett päron och en burk Loka. Sedan pinnade jag på igen. Jag blundade, stånkade och stönade. Jag noterade att jag halt-sprang övertydligt nu. Något som är förödande och något man direkt borde bryta för, men jag var så nära målet och att ge upp fanns inte i min världsbild. Jag hade nog sprungit genom eld om det skulle krävas. En bit in skogen stod vännerna Pontus, Susanne och Zelda och applåderade och heja. Jag blev varm i hela kroppen och stannade och kramade om dem innan jag sprang vidare.
Så var det bara ca 2 km kvar och jag sprang igenom ett samhälle i Trångsund. Då mötte jag min vän Jonas med vänner som stod och jublade och applåderade. Framför dem stod ett bord med diverse godsaker som jag fick ta för mig av. Kärlek!
I mål!!!
(Foto: Pontus Altin – pressfotoraf.se)
Snart var jag i mål och det kändes otroligt skönt. Jag hade klarat det. All planering och alla tankar, funderingar och fantasier hade nu ersatts av en högst reell och häftig verklighet. Jag var i mål. Jag hade sprungit Huddingeleden och stannade min klocka på 81 sprungna kilometer. Nej, det blev ingen imponerande tid, men att jag hade slitit i 14 timmar var ändå en bedrift jag var nöjd med med tanke på mitt knä. Jag hade sprungit min första ultra.
Jag står nu i begrepp att klippa ihop en film om hela äventyret som jag hoppas ska kunna inspirera andra att både springa ultra och att försöka sig på Huddingleden.
… tills att jag ska springa Huddingeleden som sträcker sig 80 km igenom Huddinges 13 vackra naturreservat. Jag har ännu inte gått in i det mentala som jag kommer att behöva göra. Just nu har jag ganska dåligt självförtroende och sekvenser där jag är helt slut och där hela kroppen värker spelas upp i mitt huvud. Sekvenser där jag i stort sett måste bryta för att det inte går mer. Jag känner ett pirr i kroppen som är lite för obehagligt för att det ska kännas ultimat.
När jag delar med mig av mina känslor är det lätt att tro att jag inte har någon som helst kontroll, men det stämmer inte riktigt. Jag vet precis vad jag ska göra och kommer snart att göra det. Jag kommer att använda alla mina egna verktyg, de flesta mentala, för att omvandla 90% av den oro och ångest jag känner till ren och skär nyfikenhet, glädje och kamplust. Men just nu låter jag känslorna svalla precis hur de vill eftersom jag vet att jag mår bra av det. Det är ett omskakat pussel och jag låter pusslet lägga sig självt, sakta men säkert. När det börjar dra ihop sig, om ca 5 dagar, kommer jag att själv börja lägga pusslet aktivt.
Nervositet skapar fokus
Känslor av nervositet och förväntan kommer jag aldrig att kunna ta bort, de finns där av en anledning och oftast medför de bara goda saker- såsom att man håller skärpan och fokuserar på uppgiften.
Det går att jämföra det med mitt yrke att stå på scen och vara rolig och underhållande. Jag har aldrig haft något annat jobb, och att gå ut och springa en mil är ungefär lika lätt för mig som ett vanligt gig. Jag kan bli väckt mitt i natten och jag skulle kunna gå upp och leverera helt utan att känna något alls. Det är som att laga mat – en vardaglig ansträngning. Men de större utmaningarna är mer som när man är med i direktsändning i TV eller gör något stort och viktigt gig, då känner man den där nervositeten och oron, som som sagt gör att man skärper till sig. Den oron ska man vara tacksam för.
Varför inte lite höjdmeter?
Igår stod jag som vanligt vid köksbordet och jobbade, när plötsligt en innerlig lust att utmana mig själv infann sig. Jag kom att tänka på att loppet Tre toppar – Tre timmar går av stapeln om en månad och att jag ju faktiskt bort sisådär en kvart ifrån där det hela ska utspela sig. Så jag packade ihop mina saker och begav mig till starten. Jäklar vad tufft det var! Första varvet fick jag springa med telefonen för att hålla koll på var jag var. Jag sprang fel några gånger och det var lite klurigt att hitta. Men en bit in insåg jag att de rödavita snitslarna faktiskt inte hängde där som prydnad, utan markerade var banan gick. Med den insikten kunde jag lägga undan telefonen mera och ägna mig åt löpningen.
Två varv blev det som tydligen då skulle vara 7 km och 560 höjdmeter. (Ett varv 3,5 km och 280 höjdmeter). Jag blev förvånad eftersom det kändes som om jag sprungit ungefär 5 km MAX. Därför kände jag mig riktigt nöjd och estimerade lite snabbt att jag borde fixa den där 6 varven som krävs för att få en medalj. Jag var full av själförtroende. Speciellt eftersom rekordet på banan är 7 varv.
Såhär …
1 varv – får en Tisha.
6 varv – får en fin medalj
8 varv eller fler – får den stora medaljer OCH en direktkvalificering till HighValley50. Man har alltså tre timmar på sig.
Skjut mig
Senare på kvällen dök plötsligt minnesbilder upp i huvudet där min hjärna lade min sprungna löprunda ovanpå den faktiska banan. Den matchade inte alls. Jag tog fram telefonen och undersökte saken. Suck …
Så här såg min runda ut …
Så här SKA den se ut …
Den uppmärksamme kan se att jag saknar hela rundan till höger om start och mål … Så jag hade missat ca 1 km på varje varv …
Mitt självförtroende är inte lika stort och jag känner mig verkligen inte lika säker på de där 6 varven längre. Kommer jag ens att fixa 4 eller 5 varv?!
Vilan kommer
Det jag tar med mig var att jag fick till ett bra pass vad gäller höjdmeter och backträning. Jag är lite mör i benen idag vilket jag inte blir av mina vanliga träning, det känns bra. Det som saknas nu innan jag ska springa Huddingeleden är ett långpass. Min tanke är ett pass på 30 km där jag springer väldigt långsamt. Anledningarna är …
1. Träna på att hålla ett lågt tempo.
2. Jag vill vänja mig vid det mentala att vara ute länge.
3. Jag vill inte anstränga mig längre än 30 km.
4. Känslan av att båda ha fått höjdmeter och distans före utmaningen stärker mig mentalt.
Jag har fått några kommentarer om att jag borde lugna ner mig nu, inte springa så mycket och vila inför utmaningen. Att jag borde ägna mig åt s.k tapering. Men eftersom jag springer varje dag kan nog de flesta få uppfattningen att jag tränar stenhårt, vilket inte är fallet. Jag har tagit det relativt jättelugnt. Så det här känner jag att jag behöver före utmaningen. Inte så mycket för det fysiska utan mest för det psykiska.
Så, när jag i imorgon eller i övermorgon har varit ute och lågpulsat länge i 30 km kommer jag att gå in i fasen mental och praktisk förberedelse. Då ska jag samla ihop och köpa allting som behövs. Utöver det ska jag använda mitt tränignstrolleri på mig själv för att få varje cell i min kropp att längta efter utmaningen. Jag ska inte kunna tänka på utmaningen utan att le från öra till öra.
