Ultra-halvmara!

lillis ultraresa halvmara

Halvmara!

I lördags skulle jag och Daniel ha sprungit Sollentuna Summer Winter Marathon 21k. Daniel fick en förfrågan om vi inte skulle springa, och det är klart att vi skulle! Inte bangar vi ett lopp! Det lät som ett väldigt roligt lopp dessutom, och det kändes spännande, eftersom jag aldrig sprungit så långt tidigare. Mitt distansrekord låg på blygsamma 13 km. De kilometrarna klarade jag ju av hyffsat smärtfritt, så det kändes som att jag borde kunna fixa en halvmara.

Det utlovades en blöt och slaskig bana, och det blev som en extra utmaning. Det skulle regna, så vi drog iväg och köpte oss varsin löparregnjacka. Vi köpte även isdubbar då vi skulle springa lite på isen i Edsviken. Men kvällen före den stora dagen visade det sig att vår tilltänkta barnvakt inte kunde vakta barn trots allt, och vi hade inga andra barnvaktsuppslag, så det blev att ställa in alltihop. Daniel kände sig dessutom inte helt frisk, så på så vis kanske det var det bästa ändå. Men jag var taggad till tusen att springa, så jag beslutade mig för att springa en egen halvmara. Jag ville ju veta om jag skulle klara det, och hur det skulle kännas. Detta som en check inför eventuell anmälan till UV90. Är det ens rimligt att tro att jag skulle klara det?

Skogås-Älta-Skogås

Vi bor i Skogås och mina föräldrar bor i Älta, och jag bestämde mig för att springa hem till dem och tillbaka. Det skulle bli totalt 22 km. Alltså inte bara en halvmara, utan en ULTRAhalvmara. (För om ett ultramaraton definieras som längre än ett marathon, så måste ju 22 km vara en ultrahalvmara?)

Väglaget bestod av snösörja, några mindre sjöar, is och grus. Inte helt optimalt alltså, och fötterna var genomblöta efter 100 meter. Men det gjorde mig ingenting. Eftersom fötterna ändå var blöta var det ju bara att plöja genom pölarna utan betänkligheter (och jag erkänner rakt av att jag tycker det är lika kul att plaska som mina barn tycker).

Det gick relativt bra att hitta, även om instruktionerna från Google var något luddiga emellanåt. Efter ett par kortare felspring, kom jag så småningom fram till skogen i Skarpnäck, och genom den löper en stig som leder hela vägen fram till mitt föräldrahem i Älta. Skogsstigen mellan Skarpnäck och Älta, var otroligt svårsprungen pga ett mycket ojämt underlag med stenhård snö/is och djupa spår. Det handlade bara om 1,5 km, men jösses vad det tog på benen! Mamma var på väg ut när jag kom fram till huset, och hon tittade förvånat på mig – som om hon inte visste vilken fråga hon skulle ställa först.

Dags att vända om

Jag la 2 minuter på att förklara för mamma hur jag kommit dit, och 1 minut på att övertyga henne om att det inte var någon fara för mig att springa hem igen – jag behövde inte skjuts. Hon var tveksam. Jag lovade att ringa när jag kom hem igen. Jag mottog pappas varningar om det hala väglaget och att jag skulle vara försiktig så att jag inte halkade (tack!), och sen var det bara att börja ta sig hemåt igen. Jag ville inte stanna mer än den korta stunden. Bättre att fortsätta när musklerna är varma.

Så det bar av genom Ältaskogen igen, och efter det var benen möra på riktigt, och det tog ett tag innan det värsta släppte. Jag hade lite ups and downs på hemvägen, men det var först när jag började närma mig hemmet som benen flaggade om att de skulle ge upp snart. Jag sprang den sista biten på ren vilja. Jag tänker dock att tröttheten var mycket på en mental nivå. När man vet att man snart är framme så tryter liksom orken. Man måste inte orka mer, och då slutar man orka och pusha sig. När klockan slog över till 22 km stoppade jag den, 300 meter hemifrån.

halvmara lillisultraresa

Det gick bättre än jag trodde….

…att springa en halvmara. Med målmedveten träning och lite jävlar anamma ska jag nog kunna ta mig an Ultravasan 90 relativt självsäker. Så länge jag inte skadar mig och av den anledningen måste bryta, så finns det nog goda möjligheter för mig att springa hela vägen in i mål. Det kommer inte gå fort, och det kommer säkert sväras en del, men det är bara parenteser. Jag har inga ambitioner på att utmana eliten eller göra en imponerande tid. Jag tävlar bara mot mig själv. Fixar jag det på under 15 timmar så har jag fixat det!

Och sen då?

Jag tänker på vad nästa mål blir, efter UV90. Om man tänker på min utmaning som ett spel är jag på level 1 nu, och UV90 är bossen som ska bekämpas för att få komma till level 2. Den sista bossen på den sista banan är ju självklart ett 100 mileslopp, kanske utomlands. Och därefter känner jag att jag nog inte behöver klara längre sträckor, utan kan spendera tiden med att njuta av olika ultralopp runtom i Sverige och världen.

Planen nu är att fortsätta följa ”10 månader mot 10 mil”, och göra mina läxor ordentligt. Jag tänker att jag kanske till och med ska försöka springa en halvmara per vecka, och det känns fantastiskt kul när jag tänker på det! Tänk att springa samma sträcka, hem till mina föräldrar, en vacker vårdag med bra underlag. Slippa slask, pölar, modd, regn och grus. Det kommer kännas som en saga, och bli lättare och lättare för varje gång jag gör det.

På återseende! /Lillis

Ännu en härlig halvmara!

Jag hade förvisso mycket jobb att göra men jag visste samtidigt att min sambo jobbar natt tre dagar på raken. Det gör att jag inte har tid på kvällarna. Och idag pirrade det i hela kroppen av löplust! Så jag offrade en del av arbetsdagen till lite löpning och WOW vilken underbar runda det blev. Helt perfekt väder och omgivningar som är de närmast magiska!

Jag önskar verkligen att fler människor fick känna på hur det kan kännas efter ett långpass. Nu pratar jag om vad som är långt för en själv, dvs det relativa och individuella. Men sen tillkommer nog en viss känsla när man tränat upp sig så pass att man kan springa längre än den där milen. Det är en känsla som jag har blivit fullständigt besatt i. Man känner sig ostoppbar. Oövervinnerlig! Man är som en maskin och stoltheten sprutar ut genom öronen. Jag älskar det verkligen.

Beroende av att inte träna


Det har blivit en dryg vecka utan träning på landstället. Det brukar ju också innebära olika former av livsnjutning som inte direkt gynnar kroppens välmående. Dålig kost och dålig sömn. Senare nätter än vanligt kombinerat med tre små morgonpigga barn brukar har den effekten.
Igår var det därför inte ens i närheten av självklart för mig att ge mig ut på den där löpturen. Det fanns inga ursäkter, absolut inte, men det fanns inte heller någon direkt lust. Jag har ju blivit nästan besatt av träningsfilosofi och de bakomliggande mekanismerna som får oss att vilja välja mer stillasittande och mindre träning. Det problemet gäller givetvis inte alla men absolut majoriteten av befolkningen.

Det jag pratar om är alltså det som får oss att känna ett motstånd till att träna, samtidigt som beslutet att låta bli känns oerhört lätt och tillfredställande.

Med åren har jag redan kommit fram till flera olika hypoteser och tankar kring detta men igår kom jag på ytterligare en liknelse och troligen en sanning. De flesta av oss är beroende av att inte träna. Precis lika beroende som en rökare vars beslut att avstå ifrån en cigarett bjuder på ett tungt motstånd samtidigt som valet att tända cigaretten innebär tillfredställelse och njutning. Att exempelvis slappna av i soffan och att förtära vår favoritdryck eller mat skänker oss lugn och tillfredställelse. Tankar på att träna hotar det lugnet och den tillfredsställelsen. Då slår försvarssystemet igång vilket gör allt för att föda negativa känslor kring träning så att vi ska komma på ”bättre” tankar. När de tankarna besegrar oss och vi bestämmer oss för att ta den där löpturen någon annan dag är det samma sak som om vi tänder en cigarett och tar ett djupt halsbloss. Vi känner att det är rätt beslut men det gör vår kropp och psyke enbart skada.

Jag har personligen, efter mängder av försök och misslyckanden, lyckats förstå psykologin och vet hur jag ska vända tankarna med diverse tekniker. Det är det jag skriver om på min blogg Träningstrolleri. Igår lyckades jag återigen, och jag gav mig ut för att testa kroppen efter den där lata och kostmässigt miserabla veckan på landet. Det blev en skön halvmara och känslan var som att röka 40 cigaretter och känslan håller i sig fortfarande. Skillnaden är att min kropp älskar mig och jag älskar den. Imorse hanterade jag våra 3 små barn mycket bättre, hade större tålamod för den utspillda mjölken och kände starkare kärlek till min sambo. Det räckte med en löptur för att jag nu istället känna en intensiv längtan till nästa träningspass. Jag tänder den där nyttiga cigaretten som till skillnad från vanliga cigaretter skänker mitt liv välmående och lycka. Mitt mål är att alla ska tända sin träning för sig själva och för sin omgivning. Utan press och ångest. Enbart av lust och glädje.

Min första halvmara

Det har varit ett ganska lång uppehåll från löpningen och för träning överlag. Förkylningen har varit seg och då jag halvvägs igen trodde att jag var frisk visade det sig att jag hade väldigt fel. Förkylningen slog tillbaka med hård kraft och det var bara att återgå till vilan.
Så i förrgår kände jag mig frisk men kände att jag ger det en extra dag. Igår var det dags och jag hade längtat efter att springa längst en ny sträcka jag hittat av en slump ganska nära hemmet. Jag började springa väldigt långsamt och med hög stegfrekvens och började tidigt inse att jag kommer att springa långt. Jag brukar säga att jag ofta bara är passagerare bakom mitt pannben och att jag faktiskt inte kan styra och ta beslut själv. Mitt pannben styr och jag följer snällt med.

Det började med något jag är så sjukt trött på – Hugg i bröstet som ibland kommer och man tappar andan en smula. Jag har haft det där tidigare och även kollat upp det då känt att det är dubbelslag (kompensationsslag) som visat sig vara ofarliga. Men det är obehagligt när det kommer ca var 10:e hjärtslag och tankar om att jag kommer att falla ihop här och nu kommer. Men på senare har det kommit väldigt sällan och jag blir så sjukt irriterad att jag tänker ”ja, men fall ner och dö då, jag vägrar låta mig kuvas!”. Sen kutar jag bara på och det går alltid över.

Efter ca 7km var jag inte ens andfådd och kände absolut inget jobbigt alls. Jag bestämde mig för att fortsätta längst en riktigt vacker slinga bort till Farsta Strand. Den går längst vattnet och i långa partier på en typ av bryggbyggnad som sticker ut ifrån berget över vattnet. Rofyllt!

Första gången jag tittade på min telefon visade den 11km. Jag bestämde mig där och då för att det fick bli min första halvmara och jag var inte det minsta trött varken konditionsmässigt eller i muskler, knän eller annat.
Men vid 15 kom det en otrolig värk i axelns deltamuskel. Jag hade gjort riktigt breda och tunga armhävning dagen innan och när jag sprang blev det en irriterande statisk rörelse som skapade en form av kramp. Det var irriterande men jag körde på och försökte hålla armen på en mängd olika avlastande sätt, men allting gjorde det bara tyngre att springa så jag fick stå ut med smärtan.
Vid 17km kom knäna och framsidan av bäckenet. Dvs den muskel som lyfter benen upp och framåt. Smärtan i knäna gjorde att jag provade en mängd olika tekniker och förändringar i löpsteget och ibland hjälpte det att öka tempot. Det avlastade på något sätt knäna. Men att lyfta benen gjorde allt ondare.
Vid 19km insåg jag att jag verkligen inte var trött konditionsmässigt. Alltså inte det mintsa. Det kändes som om jag varit ute och gått en långsam 10 minuterspromenad. Inte ens backarna berörde mig. Benen bara körde på och det berörde mig inte ens. Smärtan i knäna, axeln och framsidan av bäckenet skrek att jag skulle sluta. Då tittade jag på mobilen och såg att jag just passerade 20km. Då blev det tungt. Det handlar ju så oerhört mycket om pannben och det mentala. Om du går ut med tanken att springa 5km kommer du att känna dig trött vid 4km. Och du ska springa 10km kommer du bli trött runt 7-8. Här visste jag att jag hade 2 km kvar och då har det mentala gjort sitt och det är upp till en själv. Det ska bli kul att springa maran för jag vet att jag kunde ta det ännu lugnare, men jag vill veta hur jag reagerar när jag pushar mig själv ännu längre. Jag vill till det där stadiet där tårarna kommer och jag knappt kan lyfta benen längre. Vad gör jag då? Kommer jag fortfarande att vara en passagerare bakom pannbenet eller måste jag ta över spakarna?

Kort och gott är jag nog konditionsmässigt gällande långdistans i mitt livs form, men jag måste nöta på och vänja muskler och leder m.m.
Känslan jag tar med mig är den där ojobbiga känslan där det även efter 16km liksom bara flyter på och det inte finns något jobbigt alls. När smärtan kom var det mer som att köra en bil och märka att de övre växlarna inte går att lägga i och att motorn låter konstigt. Motorn hackar lite. Det är ju inte det minsta jobbigt rent fysiskt men jag märker att bilen börjar kärva. Jag kommer att fixa maran med tanke på att jag fixade halvmaran relativt enkelt efter ett långt uppehåll utan träning pga en dryg förkylning.
Nya mål, nya tag! Idag ska mina armar få sig en omgång!

Kram på dig och lycka till med din träning!