Att springa Huddingeleden (81 km)

Att vara ultra eller inte vara ultra …

Att ta första steget in i ultravärlden är något jag har längtat efter länge, men jag känner enorm respekt inför den prestation som krävs. Därför har jag inte direkt skyndat, utan istället försökt att långsamt bygga upp sträckan. Visst, styrke- och rörelseövningarna har varit katastrofalt få och allmänt sällsynta, men löpning har varit desto mer frekvent och välbehövlig.
Jag fick idén att springa Huddingeleden när jag såg en artikel om att den hade invigning efter att en eldsjäl under en lång tid jobbat med att markera ut den. 80 km sades den vara och det är ju ett klassiskt 50 miles ultralopp, så det kunde inte bli ett lämpligare första steg in i ultravärlden. Hmmm …

Planeringen blev ändå ganska gedigen, måste jag säga. Min vän Martin Lundström var snäll nog att ställa upp som support. Den uppgiften bestod i att vi hade åtta olika stopp längst leden där vi möttes upp så att jag kunde fylla på näring och få allmän pepp.
Martin gav mig order om att inte äta eller dricka något med socker i till frukost. Jag skulle heller inte få något socker som energi förrän efter ca 10 km i löpningen. HMMM …

Att springa på en bro som inte finns

Huddingeleden ultralöpning

Det hela började ganska bra, men jag blev förvånad över hur tekniskt det var på sina ställen. Jag började dyka upp några demoner i huvudet som hånade min målsättning en smula. De önskade mig sarkastiska ”lycka till” att hålla hela vägen in i mål när det var så kuperat och ofta svårsprunget. Det skulle visa sig att de hade lite för rätt …

Första stoppet sprang jag nästan rakt igenom. Jag hade då sprungit ca 11 km och var hur pigg som helst. Men jag hade sprungit för långt eftersom den bro som skulle ta mig över E4:an var borta. Därför fick jag springa till nästa bro vilket adderade lite på den sprungna sträckan.
Den kommande sträckan sprang jag uppför en lång lång lång asfaltsbacke som aldrig tycktes ta slut. Väl uppe insåg jag att jag hade sprungit fel och fick därför springa ner igen för att hitta rätt väg. Det sög musten ur både ben och psyke.

Huddingeleden löpning Runstreak
När jag närmade mig nästa stopp skrek hungern i magen. Mitt bränsle tog slut vid de sista tunga stigningarna i skogen innan jag skulle träffa Martin, och jag började fanatisera om choklad och wienerbröd. Om Maurten och annat mumsigt att få peta i mig. Jag hade sprungit i två timmar och en kvart nu, och beräknade att det var ungefär en kvart kvar tills jag fick socker. Äntligen!

Ultralöpning support löpning

Goddag herr Smärta

Vid ungefär 35km började mitt vänsterknä krångla. Det kändes så pass illa att jag började få tankar om att bryta. Det började som en molande smärta men övergick snart till en sensation som påminde om elektriska stötar. Snart var stötarna så kraftiga att jag inte kunde stödja på benet, vilket tvingade mig att gå tills att det hade gått över. Då sprang jag igen, men stötarna kom snart tillbaka. Jag testade att springa på alla möjliga olika sätt och försökte att komma underfund med vad det var som utlöste det hela. Nu började det göra djävulskt ont.

Vid 40 km kändes det outhärdligt. Men Martin var helt ointresserad av några som helst ord som ens antydde DNF. Han var helt inriktad på att få i mig näring så att jag kunde fortsätta. Vi pratade om mitt knä och jag fick gnälla och känna mig ynklig. Martin var bra där som inte tyckte för synd om mig. Det var mer ett logiskt medlidande men han påminde om att det gör ont att springa långt.

Hjälten-supporten Martin Lundström

Runstreak Huddingeleden

Vid 59 km kom jag in för ett stopp där Martin serverade mig kex med chevre på. Till det en öl! Den mannen känner mig allt för väl. KRAM MARTIN! Det hade varit enormt tufft innan det där stoppet och jag hade sprungit fel många gånger vilket bara adderat till den tunga mentala biten som redan var tyngd av mitt jävla knä. Jag hade vid ett tillfälle stannat och medvetet dunkat huvudet i en tall.

Tårarna kom och jag grät en skvätt av smärta och av frustration över att inte kunna springa som jag ville. När jag nu kom fram till Martin frågade jag dystert hur långt det var kvar av Huddingeleden. Han svarade att det var två mil. Då sken jag upp som en sol och utbrast glatt ”DET kan jag springa!!”. Jag hade låtit naiv som ett litet barn. Jag minns inte riktigt de här på grund av tröttheten och allt annat fokus, men när Martin återgav det skrattade jag gott. Man blir rörig i huvudet av att springa långt.

Eufori!

Jag hade en tuff etapp framför mig på 14 km  som skulle ta mig till Ågesta och den näst sista sträckan av Huddingeleden som var en etapp jag sprungit många många gånger. Hemmaplan. Att få springa på hemmaplan kändes otroligt lockande nu efter alla irriterande felspringningar.
Efter att jag slukat chevre och fyllt på med Maurten, packade Martin ner min pannlampa och skickade iväg mig igen. Då hände det märkliga. Smärtan i knät var nästan helt borta. Jag joggade lugnt och kände mig hur stark som helst. Pigg. Riktigt pigg!

Jag sprang igenom otroligt vackra vyer i solnedgången och jag var så försiktig jag kunde eftersom jag inte ville utlösa den där smärtan igen. Hamnade i totalt eufori. Jag hade sprungit längre än någonsin och jag skulle nästan jättesjälvklart komma i mål! Högst troligen!

Huddingeleden löpningNär jag sprang igenom tystanden i den ljumma friska luften längst ett vattendrag, såg jag hur en familj satt och grillade ute på en udde. Doften av deras brasa förgyllde min tillvaro och jag flöt fram i den härliga terrängen. Lätt i steget och med ett leende på läpparna. När jag blickade ut över vattnet som färgades rosa av kvällsolen rullade några tårar ner för mina kinder. Jag var så förbannat stolt och glad. Levande och lycklig. Länge levfe Huddingeleden!

Gokväll herr Smärta!

Sedan kom smärtan i knät igen. Det var värre än någonsin. Jag hade fått min paus ifrån smärtan i några kilometer, men nu var det dags att få igen för det. Pannlampan åkte på och jag kom fram till en skogsmaskin som stod och sov mitt i skogen. Där försvann leden. Jag såg en skylt, men ingen skylt efter det. Stannade och tog fram telefonen för att försöka få ordning på riktning och terräng. Sedan fortsatte jag i förhoppning att stöta på ytterligare en skylt som skulle bekräfta att jag var på rätt väg. YES! Jag var rätt!

runstreak huddingeleden

Sedan tuggade det på ganska bra trots att jag fick gå ibland. Men var var skyltarna nu då? Jag tog fram min karta. Fan. Jag var fel åt helskotta. Ganska långt ifrån leden. Jag vägrade springa tillbaka utan tog beslutet att gena genom skogen för att komma tillbaka på spåret.

Deja vú

Det visade vara ett ganska dumt beslut. Jag fick gå igenom någon form av träsk en bra bit innan jag till slut stog öga mot öga mot en väldigt hög klippa. Jag kallade det berg där och då. Det var bara att börja klättra uppför. Tyvärr upptäckte jag att de grenar och rötter jag skulle hålla i var murkna och gick sönder varje gång jag försökte ta hjälp av dem. Trött och sliten kom jag dock till slut upp och blickade ut över den kolsvarta skogen. Grinade illa av smärtan och pustade ut en stund. Sedan klättrade jag ner, tog fram telefonen och upptäckte att jag var på rätt väg, även om det var en bit fram till leden.

Huddingeleden löpning

Äntligen framme igen. Jag tyckte att jag kände igen mig en smula, men kom fram till att det mesta såg likadant ut där jag befann mig. Efter en stund kom jag fram till en skogsmaskin som stod och sov i skogen. Jag hittade en skylt men såg ingen efter den. Vänta nu … Jag HAR ju varit här förut!!! Frustrationen fick det att lysa rött i mig och jag försökte jogga olika vägar … säkerligen tio olika försök innan jag till slut hittade rätt. Tappade massor av tid och byggde på min frustration.

Inte långt kvar nu!

Snart var jag riktigt nära mitt hem i Skogås och smärtan i knät skrek nu i hela kroppen. Jag var så glad över att få sitta ner där Martin nu väntade med en kulinarisk upplevelse i form av ett päron och en burk Loka. Sedan pinnade jag på igen. Jag blundade, stånkade och stönade. Jag noterade att jag halt-sprang övertydligt nu. Något som är förödande och något man direkt borde bryta för, men jag var så nära målet och att ge upp fanns inte i min världsbild. Jag hade nog sprungit genom eld om det skulle krävas. En bit in skogen stod vännerna Pontus, Susanne och Zelda och applåderade och heja. Jag blev varm i hela kroppen och stannade och kramade om dem innan jag sprang vidare.

Så var det bara ca 2 km kvar och jag sprang igenom ett samhälle i Trångsund. Då mötte jag min vän Jonas med vänner som stod och jublade och applåderade. Framför dem stod ett bord med diverse godsaker som jag fick ta för mig av. Kärlek!

Huddingeleden löpning

I mål!!!

Huddingeleden löpning
(Foto: Pontus Altin – pressfotoraf.se)

Snart var jag i mål och det kändes otroligt skönt. Jag hade klarat det. All planering och alla tankar, funderingar och fantasier hade nu ersatts av en högst reell och häftig verklighet. Jag var i mål. Jag hade sprungit Huddingeleden och stannade min klocka på 81 sprungna kilometer. Nej, det blev ingen imponerande tid, men att jag hade slitit i 14 timmar var ändå en bedrift jag var nöjd med med tanke på mitt knä. Jag hade sprungit min första ultra.

Jag står nu i begrepp att klippa ihop en film om hela äventyret som jag hoppas ska kunna inspirera andra att både springa ultra och att försöka sig på Huddingleden.

Kram på dig

Utmaningen: Spring tills du stupar!

Spring tills du stupar är alltså Juli månads utmaning. Första gången jag hörde talas om det var genom en vän som tyckte att jag borde testa. Jag visste inte då att det var ett facebookevent, utan jag trodde mer det var en individuell utmaning att klara av. Vilket det i och för sig också är! Hmmm …

Vad är ”Spring tills du stupar”?

Det hela är ganska enkelt. Grundidén är att springa lika många kilometer varje dag som dagens datum. Alltså, springa 1 km den första i månaden, springa 2 km den andra i månaden, 3 km den tredje i månaden och så vidare. Till en början kan det låta ganska enkelt, men när man tänker på det en stund så förstår man att det är väldigt tufft.

Nu dök det dock upp en ny variant, ny för mig, där man har bankgaranti. Det innebär att om man springer länge än den sträcka man ska springa så sparar man de kilometerna tills då man behöver det. Exempelvis måste man efter dagens slut den femte i månaden ha sprungit 1+2+3+4+5 = 15 km. Om man då sprang 15 km den första dagen så är man safe hela vägen till den femte eftersom det är då man ska ha sprungit 15 km. Du stupar helt enkelt när ditt spring inte uppnår dagens sammanlagda datum.

Så hur går det för mig?

Ja, idag är det ju första dagen av utmaningen, alltså den första Juli, och jag började dagen med en morgonrunda. Vår katt har försvunnit här på ön och vi hittar den inte. Vår ö sitter ihop med en annan större ö så jag tog en morgontur och ropade på katten med jämna mellanrum. Tyvärr dock inget fynd.

På eftermiddagen tog jag världens härligaste tur på Gällnö, från Brännholmen till Gällnönäs brygga, tur och retur. Det blev 12 km underbar löpning.

Spring löpare Daniel

Det var helt sanslöst vackert och jag kände knappt att jag sprang. Landskapet på Gällnö växlar så fort och i ena stunden springer man i trollsk barrskor för att i nästa sekund vara mitt i ett Lönnebergalanskap.

springa springer löpningDärefter äntrar man lövskog en stund innan det känns som om man springer på moln på nyklippt gräs i en smal gång i ett annars välmående fält av vajande gräs.

gällnö löpning runstreakDoften av gräset, blommorna, korna och havet är nog allt man behöver, tänker jag. Jag följer trollsländornas flykt mellan mina ben och vet att jag inte behöver vara orolig. De vet precis vad de gör. De håller det perfekta avståendet eftersom de är lika anpassade till snabba och tvära svängar i luften, som jag är till att springa länge.

Dofter …

Springer löpning löpare

När jag når Gällnönäs brygga är det bara att vända. Men jag njuter i några sekunder av utsikten, det är jag värd. Fyller lungorna med doft att tång, hav och den irriterande stickande parfymen av den förnäma kvinnan som tydligen ska med båten. Måste hon går förbi just där och då i min njutning?! Båten hade inte ens lagt till, den var inte ens inom synhåll! Hon borde ju ha kunnat tänka: ”Jag stinker, så jag väntar med att gå förbi löparen som njuter av alla intryck”.
Kanske skriver hon just nu ett blogginlägg om hur hon var tvungen att gå förbi en svettstinkande löpare på väg till båten …

På kvällen tog jag sedan en 6 km löprunda för att ropa på katten igen. Men tyvärr, han lyser med sin frånvaro.

20 km

Det fick bli min öppning. Mitt spring resulterande i 19 km innestående. Om jag skulle sluta nu hade jag alltså stupat vid dag 6 eftersom jag efter den dagen måste ha sprungit 21 km.

Varför?

Därför att det är roligt! Det talas ju mycket om att ha mål med sin löpning. I grund och botten är det väl så enkelt som att jag har lärt mig att älska att springa, men att jag givetvis som alla andra blir trött. Jag som alla andra drabbas av ursäkter som hjärnan är så effektiv med att konspirera med.

Runsreak springa Daniel Karlsson

Att hitta olika former av mål och uppgifter gör ofta att man når bortom hjärnans ursäkter, och det upplever jag att roliga utmaningar som den här lyckas med. Så, nu kör jag på den!

Kram på dig!

 

Har Martin Almgren lyckats?

Martin Almgren tränar och hatar det

När jag såg artikeln i Aftonbladet idag förvånades jag ännu en gång över att ingen fokuserar på det man borde fokusera på. På riktig är det för mig obegripligt hur personliga tränare och andra träningsförebilder helt förbiser vad som faktiskt skapar hållbar träning.

Det är bra, men …

Det skrivs flitigt om Martins Almgrens viktnedgång i olika artiklar och han skänker absolut hopp till människor som önskar att vågen inte hånskrattade åt dem. För Martin är det såklart bra att han har börjat träna och gått ner i vikt, det borde ingen vettig människa ha invändningar mot, men det är så otroligt uppenbart att han skulle kunna må så mycket bättre om någon hjälpt honom att fokusera på det mentala också.

I videon säger Martin bland annat:

”Jag tycker inte att det här är kul, det ska jag ärligt säga.”

”Jag vet inte hur många här som tycker om att träna, men tycker man om att träna så blir det ju automatisk så att man går och tränar.”

Det sista citatet säger precis vad min träningsfilosofi träningstrolleri handlar om. Att faktiskt börja acceptera, uppskatta och värdesätta sig själv och sina egna insatser. Om man klarar av det fullt ut kommer också den inre bilden av själva träningen att förbättras, vilket i sin tur kommer att göra att man ökar sin acceptans, uppskattning och värdesättande ännu mer. Sedan är man inne i en positiv spiral som mitt mål är att få in människor i.

ASP

träningstrolleri ASP

I mitt träningstrolleri  ingår något jag kallar för ASP som står för Acceptans, Stolthet, Positivitet (Positivt tänkande). Alla ben är beroende av, påverkar och stärker varandra. Om ett ben faller medför det obalans i hela konstruktionen, men hög risk för att allting faller. Men om ett ben blir starkare stärker det också hela konstruktionen. Det kan stärkas så pass att det aldrig kommer att falla, vilket är målet.

Acceptans

… innebär att man måste lämna den icke-tränande gruppen och acceptera sig själv som en tränande människa. Det innebär ofta att man måste nollställa sig själv och vad man tidigare hade för uppfattning om träning. En inte alldeles enkel process.

Stoltheten

… är centralt och inte alls så lätt som det låter. Om du lyckas få stoltheten att flöda fritt utan störande tankar om jantelag och otillräcklighet kommer din inre bild av träning att radikalt förbättras.

Positivitet

… är det som ska vara kittet i hela konstruktionen. I positivitet ingår också att jobba med affirmation och suggestion. Vi lever ofta i en illusion om att vi tycker som vi tycker för att vi tycker det. När det i själva verket finns en anledning till att vi tycker som vi tycker. Ofta är det en ganska destruktiv agenda som får oss att tycka det vi tycker. Men det fina är att vi kan förändra vad vi tycker om vi bara tillåter oss själva att göra det. Det är en otroligt spännande resa.

Fortsatt medlemskap

Det är ganska tydligt att Martin fortfarande inte har klippt medlemskortet till flocken icke-tränande, vilket gör att träningen fortfarande klassas som ”skiiittråkig!” Vi människor är envisa flockdjur och vår instinkt att stärka och stanna kvar i vår flock är stark.

Idag har vi inte flockar såsom vi hade förr, utan idag tillhör vi en mängd olika flockar. Det kan vara en viss stad, en hobby, en fotbollsförening eller liknande. Ja, tyvärr finns också flockarna tränande och icke-tränande. Varje medlem i flocken har som uppgift att till varje pris stärka sig själv och hela flocken. Titta bara inom politiken där det inte alls är ovanligt att man avgör vad man tycker utefter vad de andra inom samma parti tycker.
Det fina är att det går att utnyttja vår vilja att tillhöra en flock genom att just byta flock. Det är en krävande process som kräver att man river många lager av det man oftast felaktigt skulle kunna tro är en del av sin personlighet. För de flesta är det en tidskrävande process som instinktivt tar emot.

Som ett resultat av att Martin inte har lämnat flocken icke-tränande helt försvagas också stoltheten och positiviteten. Det tror jag att du ganska tydligt kan se i klippet. Det är inte ens i närheten av den nivå han skulle kunna känna och isåfall inte kunna undgå att även visa och uttrycka.

Att själv VILJA

Allt detta sammanlagt gör att han bekräftar min träningsfilosofi, och hans ord ”Jag tycker att träning är skiiittråkigt!” kan inte bli tydligare.

Men vad är problemet då? Han går väl ner i vikt? Ja, absolut, och det är återigen jättebra! Problemet är att han ju inte njuter på vägen och att det drastiskt minskar risken för hållbarhet. Jämför gärna en busschaufför som avskyr att köra buss med en busschaufför som älskar att köra buss. Vem tror du har roligast och mår bäst på jobbet? Vem tror du kommer att kunna hålla på längst?

Sökandet efter det magiska

Traditionell träningsmedia går fortfarande omkring i tron om att folk mirakulöst kommer att börja älska träning bara för att man vilar 25 sekunder mellan intervallerna istället för de tidigare 30 sekunderna. Man finjustrerar i träningsprogram i hopp om att hitta det magiska, när den grundläggande problematiken finns inuti vårt eget huvud.

Martins bild av träning är ett ruckel som han tvingas vistas i då och då, trots att han avskyr det. Vilket färdmedel han använder för att ta sig från vardagslyxvillan till träningsrucklet är helt oväsentligt. Han vill ju inte vara där! Men vad hade hänt om han byggde upp det där rucklet till ett ställe han genuint längtar efter att besöka? Exakt DET är vad min träningsfilosofi handlar om.

träningstrolleri runstreak

Martin Almgren kommer kanske träna i resten av sitt liv nu, vilket är skitbra. Men jag önskar att han också skulle kunna tycka om det han gör och få njuta av intensiv stolthet och blomstrande positivitet. För övrigt tycker jag att killen verkar vara fantastisk.

Kram på dig

Drevviken runt

Äventyrslöpning är nog den bästa löpning som finns.
Att springa runt Drevviken är en idé jag fick i vintras. Jag har kollat lite olika rutter som andra har sprungit och då har distanserna landat på runt 30 km. Lagom löpning och en lagom utmaning för en äventyrsrunda för mig.

löpning löpare
Lite blött …
Allt börjar med en början

Det var en helt vanlig dag och jag sa till sambon att jag skulle ut och springa. Av någon anledning började jag ladda min vätskeväst med vatten. Varför hade jag ingen aning om. Jag började känna ett litet sug att springa en längre sträcka och tänkte att 15 km kunde vara lagom. Jag sa till benen att det var löpning som gällde, och gav mig av.

löpare löpning

Det var skönt väder. Ganska lagom temperatur och jag kände mig sådär härligt äventyrlig som jag gillar att vara. Jag sprang längst pendelspåret i Skogås bort mot Länna. Det var grymt lerigt och mycket upp och ner, men rundan hade precis börjat och jag tänkte att jag skulle se vart jag hamnade och sedan vända tillbaka. Men när jag såg omgivningarna som jag kom fram till bestämde jag mig för att springa en liten snutt runt Drevviken i alla fall. Bara runt ena spetsen och sedan vända tillbaka.

löpare löpning
Så blev det givetvis inte alls. När det gäller löpning blir det sällan som jag tänkt mig. Jag sprang bara på och när jag tittade på mobilens karta insåg jag att det skulle ta ungefär lika lång tid att vända och springa hem igen som att fullfölja och äntligen slutföra min fantasi om att springa runt sjön.

löpare löpning

Hokus-pokus

När jag kom bort till Tyresö svängde jag in på fel väg och hamnade vid en återvändsgränd. Men den lilla gatan var mycket bekant. Jag hade varit där förut. Plötsligt mindes jag att det var där Tobbe Trollkarl bodde. Jag drog ett sms för att se om jag hade rätt. Jodå, han var inte hemma men visst hade jag trollat mig fram till huset hans. Nåväl, jag sprang vidare och hamnade snart vid Trollbäcken. Där följde jag ett motorcykelspår i skogen som var ganska roligt att springa i. Upp och ner, upp och ner för gropar som gjorde att fotarbetet verkligen väcktes till liv.

löpare löpning
Efter att jag svängde av mig en kyrkogård hamnade jag helt fel. Jag sprang åt fel håll flera gånger och jag hamnade till slut i nästintill ogenomtränglig terräng och fick klättra uppför berg för att komma fram. Visserligen var det bra eftersom jag då fick möjlighet att få en visuell bekräftelse åt vilket håll jag skulle springa. Höll jag min bara längst vattnet skulle allt gå bra. Inte mycket löpning, men ändå tungt i benen.

löpare löpning

Asfalt under fötterna

Till slut kom jag fram till Sköndal där allting flöt på längst asfalt. Jag kände mig ganska mör i benen efter alla felspringningar och allt klättrande. Men snart var jag hemma och såg att rundan landade på 31 km.

löpare löpning

Det finns ingenting jag rekommenderar så mycket som det jag kallar för äventyrslöpning. Det vill säga att ge sig ut i okänd terräng med mål att antingen springa från en punkt till en annan, eller förslagsvis runt eller sjö eller liknande. Mobilernas kartor ger ju en otrolig möjlighet till att alltid hittar rätt och alltid ha kontakt med omvärlden om något skulle hända. Prova!

löpning drevviken löpare

Nej, nu ska jag jobba vidare på min bok som jag hoppas blir färdig snart.

Kram på dig

En löptur i Tallinn

löpning

Jag kom nyss hem efter att en kryssning tur och retur till Tallinn. Jag jobbar ju som trollkarl och ibland ger jag familjeföreställningar på olika båtar. Den här gången jobbade sambon natt så tanken var att jag skulle rycka med mig våra tre barn och även svärmor som barnvakt medan jag jobbade.
På avresedagen blev dock mellansonen sjuk, så sambon fick vabba medan jag och de andra stack iväg. Det flöt på fint och showen gick strålande.

tallinn
Dottern med medeltidskrogen Olde Hansa i bakgrunden

Vi inledde dagen i Tallin genom att ta en promenad till gamla staden. Riktigt vackert! Men barnen är sju och fyra så de små benen orkar ju inte fullt så mycket som jag och svärmor hade velat, så vi drog tillbaka till båten i tid.
Väl tillbaka i hytten fick jag en kul tanke – att upptäcka städer med löpning. Man springer helt enkelt runt planlöst och tar en massa selfies vid olika byggnader och kollar sedan upp vad man egentligen har fotat. Givetvis kan man också på förhand läsa på om olika platser och sedan planera sin löprunda, men jag tilltalas av det där planlösa.

rådhustorget tallinn
Julstämning på Rådhustorget i Gamla Staden

Tajjm fÅr sam selL-fis in tallinn

Så, igår fick jag 8 km barnvakt och här kommer några av de selfies jag skrapade ihop!

färja Tallinn
Löpturen började redan i gångtunneln som jag uppskattar till sisådär 800 meter lång.
Tallinn
I utkanten av Gamla Staden. Det är riktigt läckra gator i Tallinn som verkligen ger en unik inblick och känsla från en svunnen tid.
Tallinn
Ännu en mysig liten gata som pryds av julgranar. Det var i princip julgranar överallt och samtliga hade samma stil, vilket var enhetligt och vackert.
Jungfrutornet Tallinn löpning
Jag med jungfrutornet (Neitsitorn) i bakgrunden. Tornet byggdes tillsammans med Tallinns stadsmur under åren 1360-1370 och inhyser idag ett café och ett museum.
domberget slott Tallinn
Utsikt från Dombergets slott. Domberget sträcker sig 20-30 meter högre än den kringliggande staden och dess yta är ungefär 250×400 meter. På domberget ligger de centrala regerings- och parlamentsbyggnaderna, samt flera av de viktigaste historiska landmärkena.
Alexander Nevskij-katedralen löpning
Utanför Alexander Nevskij-katedralen som uppfördes mellan åren 1894-1900. Byggnaden har av estländarna ansetts vara en rysk maktdemonstration och mellan världskrigen fördes diskussioner om att riva byggnaden, men den står kvar än idag och är riktigt läcker.
löpning tallinn
På vägen tillbaka hittade jag någon form av ljusbågar mitt i smeten.

De bästa filmerna om löpning (dokumentärer för alla)

inspiration motivation
Till vänster: Gary Robbins – Den som inspirerar mig mest. Till höger: Jag

 

Om det är något som hjälper träningen framåt så är det olika former av inspiration. Därför tänkte jag skänka dig inspiration i form av de filmer som har inspirerat mig mest när det kommer till löpning. Så håll till godo!

De filmer jag kommer att tipsa om här handla rom ultralöpning, det vill säga konceptet att springa längre än den klassiska maratondistansen. Det ska dock sägas att filmerna är så underhållande att du inte behöver vara varken ultralöpare eller ens löpare för att uppskatta dem. Jag skulle nog säga att du inte ens behöver vara en tränande människa.

How to run 100 miles

Det här var den första filmen jag såg som handlade om ultralöpning. Filmen handlar om två vänner, Brendan Leonard och Jayson Sime, som bestämmer sig för att springa loppet Run Rabbit Run 100 som går av stapeln i Steamboat Springs, Colorado, USA. Loppets namn avslöjar att det handlar om en distans på 100 miles vilket alltså är 16 mil.

Filmen utgår ifrån Brendans synvinkel och tycks vara en hyllning till hans vän Jayson som inte alltid haft det lätt i livet. Jansons ständiga strävan mot mål i motvind har gjort honom uthållig, beslutsam och stark, vilket också visar sig när de tar sig an den här enorma utmaningen.

Det här är inte en film som primärt handlar om löpning, utan snarare en film om vänskap, målsättning och att aldrig ge upp. Filmen har en komisk ådra och tar upp många ämnen utanför löpning vilket gör att den är lämplig för en allmän publik.

 

The Why

Den här filmen är gjord av fantastisk Billy Yang som har gjort ett flertal filmer om just ultralöpning. Som titeln avslöjar försöker Billy besvara de många frågor som ultralöpare får: Varför gör du det? Varför 100 miles? Springer du alltihop på en gång? Varför utsätta sig för den smärtan?

Kommer han fram till något? Det beror nog på. För många som aldrig ens tänkt tanken på ultralöpning kommer nog distansen fortfarande verka helt vansinnig, men för somliga andra kan nog en hel del poänger tränga igenom.

För att försöka förklara sitt eget ”varför?” filmar han sitt eget försök att springa loppet Leadville 100 Mile Race. Även andra kända ultralöpare dyker upp i filmen för att försöka förklara varför de har valt att springa ultradistanser.

The Barkley Marathons: The race that eats its young

Det här är är dokumentären som många pratar om, både löpare och vanliga dödliga Netflix-tittare. Det har gjort att loppet The Barkley Marathons har blivit riktigt legendariskt och uppmärksammat även utanför den lilla grupp av entusiaster som tidigare kände till det hela.

Det är ett väldigt mytomspunnet lopp som sträcker sig genom Frozen Head State Park nära Wartburg, Tennessee, USA. Lika mytomspunnet som loppet har blivit är dess uppfinnare Lazarus Lake som verkar älska att hålla loppet så nära gränsen för vad som är möjligt för människan att klara av.

Loppet består av fem varv och man springer i svår terräng och letar efter gömda böcker. Det är ingen märkt bana som vid vanliga lopp utan här handlar det dessutom om orientering. Reglerna förändras något varje år men man har mellan ca 9-12 timmar på sig att klara av varje varv. Hela loppet måste klaras av inom totalt 60 timmar och den överhängande majoriteten är inte ens i närheten av att klara av det första varvet. För att man ytterligare ska förstå loppets svårighet ska nämnas att bara 16 personer någonsin har klarat av det.

Ni hittar filmen på Netflix via den här länken https://www.netflix.com/se-en/title/80076413
Här kan ni se trailern:

 

Barkley 100 – World’s most difficult and bizarre sporting event?

En dokumentär som ligger på youtube och behandlar samma lopp som ovan. Här får man följa några olika löpares försök och deras tankar kring det hela.

 

Where dreams go to die

Jag lämnar er med den i särklass bästa dokumentären om löpning jag någonsin sett. Här får vi följa den karismatiska löparen Gary Robbins och hans försök att klara av ett Barkley 100.
Jag tror att jag har sett den här filmen cirka 30 gånger och jag har fortfarande inte tröttnat. Gary är min största inspirationskälla och förebild, varför jag valde att dela bild med honom på rubrikbilden. 😉

Den här dokumentären är för mig väldigt mycket ett möte med en fantastisk människa och ett möte med ett pannben och stål som tar sig an en känslosam resa där saker sker som känns näst intill manusförfattade. Jag kan inte nog rekommendera den här filmen och jag önskar att alla såg den. Vilken människa, vilket lopp och vilket drama! NJUT!

Du har väl inte missat Daniels bok Runstreak – att springa varje dag?
(Klicka för att läsa mer samt för att beställa) 
Runstreak löpning Daniel Karlsson

 

Prenumera gärna så att du får ett mail när nästa inlägg publiceras.

Så kommer du igång med din träning!

 

kom igång med träningen
Vi känner alla igen de enkla rubrikerna. Men varför tränar inte hela Sverige lyckligt efter alla år av tips?

Klassisk träningsmedia

Det sista jag vill är att låta gnällig. Det är verkligen inte min intention att klaga, men den frustration jag känner när jag läser kvällstidningar och alla tips om hur man kommer igång rinner ofta över inombords. Kom igång si, kom igång så … Men samtliga börjar i fel ände, vilket alltså är det som får mig att känna den där frustrationen.  Då är det bra att ha en blogg! 🙂

”Så gick Åsa ner 110kg på bara tre dagar!” eller ”Så gick Kent ner fyra kilo på bara elva månader!” … typ …

Det första man slås av är att det antingen är orimliga siffror eller så är det precis tvärtom. Det andra man slås av är att det ständigt är fokus på vikt. Men det är förvisso ett redan uttjatat ämne och jag förstår givetvis att de har full koll på vad som ger flest klick. Att gå ner i vikt är ett mål för en stor grupp människor, och att klicka och läsa om hur man kan gå ner i vikt är en tillfredställande känsla för många eftersom det känns som att man tar tag i problemet. Sedan stänger man ner artikeln och glömmer vad man har läst tills dess att man kan läsa om hur en annan person har gått ner ett annat antal kilo under en annan tidsperiod. Och visst är det märkligt att det alltid handlar om mer motion och bättre kost?

Fungerar träningsartiklarna?

Under många många år har artiklar som berättar hur vi ska komma igång med träning bombarderat oss via media, så nu borde väl alla träna regelbundet och äta vettigt? Nej, vi har ju facit i hand och när till och med självrapportering visar att vi äter för dåligt och tränar för lite vet man att det är illa. Men varför är det så illa?

För egen del räcker det med en enkel google-sökning för att få svaret. När jag googlar ”så kommer du igång med din träning” får jag upp följande tips:

  • Träna hemma
  • Träna regelbundet
  • Bestäm dig!
  • Prioritera träningen och hoppa inte över pass
  • Gör en plan och håll dig till den
  • Träna med fria vikter
  • Sätt upp ett mål
  • Träna funktionellt

Nu vill jag att du som tränar kliver in i rollen som icke-tränande som har en stark negativ bild av träning. Du som inte tränar behöver bara svara ja eller nej på följande fråga: Tycker du att det här låter lockande och något som du ivrigt skulle vilja börja med redan idag? Det kanske låter lockande att genom ett trollslag få hoppa in i ett liv där det fungerade för dig, men låter det lockande att sätta igång med det just nu?

Om det hade låtit lockande hade du förmodligen varit igång redan. Sanningen är att traditionell träningsmedias råd inte börjar från grunden. För mig är det uppenbart att det finns en hel träningsvärld som har missat någonting oerhört grundläggande. Jag har själv varit den där personen som ständigt misslyckats och som läst olika recept om hur jag ska komma igång.Men råden som ges är skeva och är ett resultat av ett feltänk. En liknelse skulle vara om en alkoholist hade ställt frågan ”hur gör jag för att sluta dricka?” och svaren skulle vara:
Kom igång med träningen

Fokus på det egentliga problemet

Problematiken för såväl alkoholisten som för den som inte tränar ligger någon helt annanstans, och även om det inte är någon sjukdom att inte träna så finns det en liknelse att man behöver jobba med det mentala.

De råd som jag listade upp här ovan för hur man ska komma igång med sin träning är egentligen inte metoder för hur man kommer igång, de är snarare mål. Det vill säga, de flesta vill nog kunna träna hemma, träna med fria vikter och träna regelbundet. Men frågan HUR hoppar man ständigt över i traditionell träningsmedia. Det är där min träningsfilosofi träningstrolleri tar vid. Den handlar om den mentala inställningen där resan borde börja.

soffpotatisSanningen är att för någon som är låst vid sin hjärnas ursäkter och ovilja att träna så kommer råd om att strukturera upp vardagen och att ”bestämma sig!” inte fungera särskilt ofta eller framgångsrikt. Vi ser att ungefär samma andel personer lyckas medan den stora majoriteten faktiskt inte motionerar tillräckligt och äter för ohälsosamt. Det finns med andra ord de som klarar av att komma igång med träningen genom de klassiska råden, men de är förhållandevis få och många av dem är inte så lyckliga i sin träning som de skulle kunna vara. Vi landar återigen i vad träningstrolleri handlar om – den inre bilden av träning, som alltid går att förändra och förbättra.

Fel utgångspunkt

Ett vanlig tips är hur den icke-tränande ska kickstarta igång sin träning. Om personen inte ens är kapabel att komma igång lugnt och sansat, hur i hela friden kan man då tro att hen ska kunna kickstarta? Det är lite som att ge noter till ett hårdrockssolo till någon som inte vill lära sig spela gitarr. Möjligtvis en god gärning och välvilja men inte särskilt produktivt och egentligen hjälpsamt.

Då har jag kommit till slutet av det här inlägget och trots att rubriken är ”så kommer du igång med din träning” så har jag inte direkt erbjudit något konkret alls. Men det är också lite av min poäng. Hela mitt budskap är som sagt att du måste börja med det mentala, vilket hela den här bloggen handlar om. Så, om du bläddrar vidare bland mina inlägg kommer du att hitta mer konkreta exempel på hur du kan göra. Det jag till sist vill säga är att du aldrig aldrig ska ge upp hoppet om att förändra din inre bild av träning. Förstå att om du är någon som ryser vid tanken på träning så går det att förändra. Du ska inte genomlida din träning och få den gjord. Du förtjänar att älska den!

Vill du ha mer inspiration får du gärna följa mitt instagramkonto som är @trollkarlen_daniel_karlsson.

Kram på dig

 

Vilodag


Dag 57 på min Runstreak.
Jag kände att det var dags för en sån där njutrunda där jag joggar lugnt och fint och bara njuter av vädret, av min löpning och av mina bedrifter. Allt för att bygga på min inre bild av träning och i synnerhet av löpning.

Jag fick en idé om att snart göra ett pass som är tidsinriktat istället för distansinriktat. I närområdet finns ett elljusspår som är 1km långt. Det är grus och precis lagom backigt här och där men absolut inga utmaningar.
Jag tänkte mig att jag skulle kunna sätta en klocka på fyra timmar med målet att under de fyra timmarna hela tiden röra mig framåt. Det blir enkelt att ha en liten station med vatten och käk och jag kan växla ner och gå om så skulle behövas. Målet ska vara fyra timmar av framåtrörelse, helt enkelt.

Vad tror du om det?

Kram på dig

50 löpdagar på rad!


Ja, så kan det gå! Jag tänkte att jag skulle göra ett försök, och det försöket har alltså hittills blivit 50 dagar. Men hur har det varit då? Ren njutning? En ständig kamp? Mittemellan eller rent av lagom svårt?

Först och främst känns det verkligen inte som 50 dagar. Det känns snarare som 12 dagar. Men när jag ser tillbaka på de bilder jag tagit efter varje dag så ser jag ju att det är ganska många .Ungefär … 50!
Det har verkligen inte känts tungt för fem öre. Det har snarare inneburit en nedtrappning av min träning. Faktiskt. Förut brukade jag varva löpning och diverse styrketräning och annan cardio. Mest handlade det om varannan dag löpning och varannan dag hemmaträning av någon form. Med runstreaken har all övrig träning fått avstå. Dels för att jag varit försiktig och vill se hur det hela fungerar först. Givetvis också för att inte dra på mig skador.
Men nu känner jag att det är dags att steppa upp. Jag vill ha in mer styrketräning och övrig hemmaträning. Min plan är att köra två långpass i veckan och på de dagar jag bara springer runt 2km lägger jag även in övrig träning. Pusslet blir att hålla benträningen borta ifrån långpassen. Där får jag klura lite …

Men nej, det har inte varit jobbigt någon gång egentligen med min runstreak. Förutom när min älskade hund dog. Då var det tungt att ta på sig kläderna eftersom jag hörde hans tassar komma trippande mot golvet och kunde för mitt inre se honom sitta där på golvet med vackra frågande ögon som undrade om han fick följa med. Även när jag kom hem satte jag mig instinktivt ner för att hälsa på honom. Det var tungt. Väldigt tungt.
Bortsett från det har Runstreaken gjort mig gott. Jag känner mig väldigt stolt och det finns inte en tillstymmelse till ifrågasättande av de dagliga löppassen. De är fullständigt naturliga och jag längtar oftast efter dem.

Jag hoppas att du vågar anta utmaningen och börja du också! Du kommer inte att ångra det. Dealen är alltså minst 1,6 km varje dag. Har du frågor så är det bara att fråga på!

Kram på dig

Avslutar med en collageklipp av de 50 löpdagarna som passerat.

Uppdatering kring min kost

Jag måste ju också skriva lite om vad som har hänt med min kost. De senaste två veckorna har jag faktiskt förbättrat mig. Jag har bestämt mig för att min lunch ska vara potatis-, ris-, och pastafri. Dessutom ska den vara rik på grönsaker och allmänt nyttig. Jag har också slutat dricka mjölk vilket jag normalt kan välja i mig. Alltså vi pratar lätt en liter per måltid.

För mig handlar det inte om att göra totala omställningar eftersom jag vet att det inte är hållbart. Jag har kommit bra igång med träningen efter uppehållet pga förkylningar och annat och känner att det är superenkelt för mig att göra den där lunchen till en nyttig sådan. Jag har helt enkelt gjort i ordning matlådor som är enkla att värma på och som sparar mig tid som jag kan lägga på jobb. Just nu håller jag på att skriva en trolleribok och ofta hamnar jag i ett flyt som jag inte vill avbryta med en massa onödig matlagning.

Kram på dig!