Vacker löpning under ”Sthlm10”

Ska bättra mig …

Ursäkta att det har varit lite tyst på senare men jag har försökt ta någon form av semester. Jag vet inte om jag har lyckats mer än att skriva mindre regelbundet, men vi har haft det bra i alla fall. Jag är fortfarande i semesterbubblan men tar ändå tag i några bloggposter nu. Först ut blir loppet Sthlm10 som jag och sambon sprang och gillade skarpt!

Löpning sthlm10 runstreak
Jag tänkte ta en selfie med min bib, men jag blev photo-bib-bombad.
Förväntningar

Jag hade faktiskt noll förväntningar på det här loppet och jag springer det mest eftersom vi vill springa alla fyra loppen av Sthlm Challenge. Jag tror dock inte att det var ringa förväntningar som gjorde att vi verkligen gillade loppet, utan det var nog mest troligt på grund av arrangörernas väl utförda jobb och den vackra banan vi sprang. Sambon har knäproblem så vi bestämde oss för att springa lugnt och skönt. Sakta och njutfullt. Den planen höll vi och vi sprang på runt timmen.

Starten och banan
Sthlm10 träningstrolleri runstreak
Bild lånad av sthlm sthlm10.se

Jag har nog aldrig varit med om ett lopp så flöt på så smidigt som Sthlm10. Vi kom fram, gick på toa vilket gick hur smidigt som helst, gick till starten och sprang till mål.

Sthlm10 löpning
Bild från vårt perspektiv före start.

Eftersom jag visste att vi skulle springa i lugnt tempo gjorde jag ett experiment och andades bara genom näsan hela loppet. Munnen stängd. Det gick hur bra som helst och jag blev faktiskt aldrig andfådd. Det var bara lugna och långsamma andetag hela vägen.

Sthlm10 runstreak löpning
Minuten före start. Jag och Ann-Elise och ett gäng påskfirare!
Hylla dig själv!

Några pratade vid ett tillfälle om att det var dags att koppla på pannbenet och jag såg att det började slutta uppåt. Jag vill VERKLIGEN inte låta skrytsam, men vill verkligen mena att jag som traillöpare verkligen inte reagerade så som många övriga. Många stannade och började gå. De flåsade och satte händerna i midjorna.

västerbron sthlm10 runstreak
Löpning uppför Västerbron där många grinade illa. Ann-Elise var stark hela vägen!

Sånt ska man ta tillvara på enligt min träningsfilosofi. Jag är 40 år och runt omkring mig gick massor av människor bra mycket yngre än mig, hyperventilerande medan jag sprang helt utan ansträngning. Jag tyckte faktisk inte ens att det var backigt. Visst, det gick lite uppför men inte mer än det var det tyckte jag att det var under detta Sthlm10. För dig som inte känner till min filosofi kan jag säga att det inte går ut på att förnedra andra som är sämre löpare utan att stärka dig själv och ta tillvara på varje positivt kvitto du får på att du faktiskt är duktig. Jag kände mig duktig. Att min träning har givit resultat. De runt omkring mig är lika fantastiska med eller utan mina inre tankar. Jag hyllar dem! Det handlar uteslutande och enbart om att peppa sig själv.

Överlag var det flack asfalt och jag förstår varför det är en snabb mil där många slår personligt rekord.

Väl i mål var det ingen trängsel och även där fick allting som smort. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det förutom att det var fantastisk enkelt. Bra jobbat  samtliga involverade!

Kram på dig!

Familjeloppet (En frisk generation)

Klart vi ska springa

Vi hade inte hört talas om familjeloppet, men plötsligt dök det upp i något av mina flöden. När jag såg att vi inte hade något för oss denna lördag och att evenemanget dessutom var gratis kändes det alldeles för självklart för att låta bli.

Igår kväll kom vi på att vi kanske borde ha hundvakt till vår valp. Men det visade sig vara lite knepigt eftersom alla hade planer. Så vi bestämde oss för att ta med lilla Tiril. Loppet är trots allt bara två kilometer så vi kunde ju bära henne, resonerade vi.

Äntligen framme

Efter en lite småstressig morgon där barnen gjorde lite av allt som man sa till att de definitivt inte skulle göra kom vi iväg. Väl framme vid Rudan var det enkelt att hitta till evenemangsplatsen där träningsprofilen Mårten Nylén höll till på en stor scen.

familjeloppet runstreak frisk generation

Jag måste säga att jag blev imponerad av hans insats och tycker att han gjorde det på ett naturligare sätt än många konferencierer vid liknande evenemang. Som artist är jag lite manisk när det gäller hur folk för sig på scen. Det där krystade jippo-snacket är otroligt svårt att komma ifrån när det gäller tillställningar som lopp och annat, men Mårten skötte det superbra.

Smidigt och bra uppstyrt

Allting flöt på hur smidigt som helst. Vi fick våra nummerlappar utan problem och starten gick. Det blir givetvis lite trångt eftersom det är familjer med barn i olika åldrar. Det som gladde mig var att det var väldigt många som man kanske inte skulle klassa som människor som älskar rörelse som deltog. Hatten av! Alla föräldrar var på strålande humör och det var en allmänt glad stämning genom skogen och hela vägen tillbaka till mål.

Familjeloppet träningstrolleri en frisk generation

Tiril krossade allt motstånd

Vi började med att bära lilla Tiril men snart visade hon att det minsann var hon som ville springa snabbast, vilket gjorde att vi fick hålla hårt i kopplet. Hon är bara tio veckor men redan snabbare och mer driven än samtliga deltagare i loppet. Det här bådar gott och hon kommer att bli en perfekt löparkompis ute i skogarna som hon älskar så innerligt.

familjeloppet hundvalp löpning lopp

familjeloppet picknick
En liten picknick i det fria är aldrig fel efter en löptur.

Familjeloppet är ett lopp jag varmt rekommenderar! Jag hoppas att det kommer ännu fler folk och att det finns fler aktörer som vill vara med och stötta evenemanget. Heja En frisk generation och heja Familjeloppet!

familjeloppet rörelse
Våra barn med sina medaljer. Barn i rörelse är en fröjd för ögat.
Pojke hundvalp
En väldigt trött valp med sin lika trötta pojke hemma i kökssoffan.

Kram på dig

 

Min bok Runstreak går nu att förköpa!

Äntligen!

Ja, igår fick jag det glada beskedet att förlaget ville lägga upp min bok Runstreak på hemsidan och starta förköpsmöjligheten. Även om den största känslan kommer vara att få hålla boken i min hand känns detta som ett stort delmål. Jag håller fortfarande på att skriva det sista i boken och gårdagens besked gjorde det lite mer påtagligt att folk faktiskt kommer att läsa det jag skriver. En positiv press kändes vilket är roligt.

Du kan läsa mer om boken och förköpa den genom att klicka på bilden!

Runstreak bok träningstrolleri Daniel Karlsson

 

Det tog tid

Det har varit en lång och ganska krokig resa att jobba med den här boken. Det började egentligen för flera år sedan med att jag började skriva en bok om min träningsfilosofi träningstrolleri. Arbetet med boken pågick i perioder. Ibland lade ner skrivandet ett tag för att sedan återuppta det igen. Men sedan lade jag ner skrivandet helt under säkert ett år. Sedan påbörjade jag min runstreak och såg vilka effekter det hade både på mig och andra. Då kom idén om en bok om konceptet runstreak som en stark flash. Bara rubriken Runstreak – att springa varje dag gjorde mig ivrig.

runstreak löpning Daniel Karlsson träningstrolleri

Tut och kör, liksom

Jag bestämde mig för att börja skriva om det hela och att även ta med fyra andra personer som berättar om sina runstreaks. Detta för att skapa en bredd och förståelse för att en runstreak passar för många olika typer av människor och att det verkligen kan göra underverk.
Eftersom konceptet runstreak passade så innerligt bra ihop med mitt träningstrolleri, beslöt jag mig för att även ta med ett stycke som går in på den biten. Mitt mål är ju i grunden att få folk i rörelse genom min träningsfilosofi, och en runstreak är ett perfekt exempel på något konkret att ägna sig åt.

Runstreak löpning Daniel Karlsson

Snart färdig!

Nu ska jag alltså ta tag i det sista i boken och sedan skicka in texten till förlaget. Riktigt spännande men också påtagligt ångestfyllt att inte kunna korrigera mera efter det. Jag hoppas så innerligt att jag kommer att kunna påverka många människor till att få in mer rörelse i sina liv. Långa, korta, smala, tjocka. Alla mår vi bra av rörelse och att sluta se träningen som någonting man måste få gjort, för att kunna ta del av de positiva effekterna av det, är en nyckel till den bästa formen av välmående. Jag hoppas att jag kan belysa, skänka insikt och bidra till det.

Jag ser så väldigt mycket fram emot att höra vad du tycker om boken!

Kram på dig

Altra – pusselbiten som passade perfekt

Nybörjare som alla andra

När jag började med löpning visste jag ingenting om löparskor. Jag visste förresten inte någonting om någonting när det kom till löpning. Inte mer än att det gällde att sätta den ena foten framför den andra under en längre period utan att stanna. Dessutom var det otroligt tråkigt och väldigt jobbigt. Löpning var det absolut tråkigaste jag visste i träningsväg. Men sedan hände något. Men just den historien kommer jag att lägga åt sidan och istället berätta om en pusselbit som nyligen föll på plats.

Första dojorna

Jag minns mina första skor. Givetvis ett par Asics, precis som 95 procent av alla nybörjare får i sina händer ifrån personalen i butik. Jag tyckte om dem och de var trogna följeslagare under många mil. Jag minns min första 5 km-runda. Min första svintunga men ändå så ljuvliga mil. Sedan ticka det på tills det började gå hål i skorna.

Vid nästa besök i löpbutiken berättade jag om mina löpvanor och jag fick ett ytterligare ett par Asics på mig. Jaha, ja, de var ju sköna. De var lätta och kändes snabba. Även de skorna följde med mig många mil, men jag var inte lika nöjd med dem eftersom det fastnade stenar i den mjuka sulan. Stenar som så småningom trängde ända in i skon. Idag vet jag att det var en tävlingssko jag fick, och jag förstår inte hur killen i butiken tänkte. Ett mycket märkligt val av sko utifrån de behov jag beskrev.

Asics tävlingsskor löpare löpning
De nyköpta i förgrunden och mina gamla i bakgrunden.
Salomon Fellraiser gjorde entré

Tiden gick och så småningom blev jag mer nerdig och började dregla av tanken på att köpa ett par riktiga terrängskor. Valet föll på ett par Salomon Fellraiser som jag blev kär i. Eller snarare nyförälskad, för äkta kärlek fick jag känna på först långt senare.

Salomon Fellraiser
Mina första Salomon Fellraiser

När jag sprang längst vägarna i mina nya asfaltskor av märket Mizuno, och utmanade terrängen i mina Salomon fick jag höra talas om ett annat märke. Ett märke som var mer etablerat i ultralöparkretsar och traillöpningkretsar.

En ny bekantskap

Jag blev onekligen nyfiken när jag lärde känna Johnny Hällneby som använde olika modeller av märket flitigt. Jag tyckte att de såg lite roligare ut. Coola, men lite lustiga. Den fotformade tåboxen skilde sig helt ifrån alla andra populära utseenden på skor. Dessutom var det noll-drop, alltså ingen höjdskillnad mellan häl och tå som det var på i princip alla andra skor.

En dag kom Johnny på besök och hade en present med sig. Den senaste versionen av Altras Lone Peak. Version 4.0.

Altra Lone Peak 4 träningstrolleri löpning
För mig var Johnny en snäll jultomte den där dagen …
Altra Lone Peak 4.0

De kändes lite stora och känslan var väldigt annorlunda från mina älskade Salomon. Jag beskrev det som att det var som att springa med små simfötter. Faktum är att de var en halv storlek för stora, men jag slet dem med hälsan ändå. Efter fjärde löpturen skrev jag ett SMS till Johnny där jag berättade att det pirrade i hela kroppen när jag sprang med dem. Jag ingå att jag hade blivit kär på riktigt och att mina tidigare skor hade varit naiva ungdomsförälskelser i jämförelse.

Altra Lone Peak 4
En bild ifrån första testrundan av mina nya Altra Lone Peak 4.0

Sedan dess har jag provat en rad olika modeller av Altra och älskat dem. Hela tänket och filosofin bakom Altra går helt i linje med vad jag tror på när det kommer till skor och fötter. Deras grundläggande syn om att vi ska springa som våra fötter är evolverade att springa är för mig en självklarhet och jag är övertygad om att de ligger i framkanten av en stundande revolution av skor. I den framkanten vill jag också vara för att påskynda processen och för att få andras fötter att må bra och vara skadefria. Att klämma ner fötterna i trånga skor och att springa i högklackat är enligt mig någonting vi måste lämna bakom oss.

Logiskt och självklart

Nej, jag är inte av den åsikten att vi ska springa helt barfota. Vill man göra det ska man absolut göra det, men jag ser tydligt hur det finns ytterkanter där jag inte vill vara. Det jag pratar om är den ena sidan med extremt uppbyggda skor där man inte litar ett dyft på kroppens egen anpassningsförmåga, och den andra sidan där man alltså ska springa helt barfota.

Jag är inte heller av åsikten att allt naturligt är fullkomligt i alla avseenden. Jag befinner mig i någon form av mittzon där jag tycker att vi ska lyssna och lära av vår naturliga fot, men sedan se hur vi kan hjälpa den på traven. Skydd mot vasst underlag i form av en sula som dessutom resulterar i mjukare stötar tycker jag är en riktigt bra kompromiss. Just en sådan filosofi tycker jag mig se hos Altra. Det är inte barfotaskor, men man har lyssnat på fotens egna önskemål och kommit fram till att noll-drop och en fotformad tåbox är att föredra av en mängd olika anledningar. Här nedan ser ni det som Altra förespråkar, och som jag anser är fullkomligt logiskt och självklart.

Altra runstreak toebox

Ett första möte

För en liten tid sedan fick jag träffa eldsjälen Niklas Grahn som är involverad i Altra. Altra lone peak löpning
Det var ett superspännande möte och jag fick veta mycket mer om kommande modeller av Altra och mycket annat.

Altra running löparskor

Altra passar mig perfekt

När vi talades vid nu i veckan stod det klart att jag numera är ambassadör för Altra. Jag har länge funderat på att jag skulle vilja samarbeta med ett märke. Den tanken i sig är jättespännande, men att få förtroende från ett märke som man genuint brinner för är många nivåer häftigare. Det är min önskan att Altra ska nå ut till den breda allmänheten såsom några andra märken har gjort. Det för en bättre fothälsa och härligare löpning för alla.

Jag ser verkligen fram emot många roliga projekt ihop med Altra. För mig kändes det som om en pusselbit i mitt Träningstrolleri föll på plats. En mycket angenäm känsla!

Kram på dig

Första veckan

Ja, men det här gick ju helt okej ändå! Första veckan av min viktresa.

Tanken om att gå ner i vikt har grott hos mig en längre tid nu. Och när jag misslyckades något kopiöst med mina ultraintervaller var det droppen som fick silverbägaren att rinna över och explodera i professor Balthazar-färger. Bättre kost, bättre hälsa och ett lättare löpsteg är väl aldrig fel?

Den misslyckade ultrautmaningen

Jag kände mig lite sliten redan innan intervallerna men kände ett start behov att pusha mig själv. Tyvärr höll jag ju bara till 32 km innan mina knän rasade ihop. Nej, så kan vi inte ha det! Ja, det var ju något annat i kroppen också visade det sig, men vikten ska ändå ner. Det kan givetvis bara komma gott ur det eftersom jag har många extrakilon att bli av med. Men jag har en fantastisk t-shirtkropp som gör att folk blir förvånade när jag säger det. Men jag lovar, om ni ser mig utan tshirt skulle ni förstå.

Jag har känt mig märklig sedan det där misslyckades försöket. Seg, trött och allmänt kraftlös. Men i förrgår besökte vi Täby Extreme Challenge för att titta på alla hjältar som sprang.
Det gjorde mig så inspirerad att jag var tvungen att prova hur mitt psyke fungerade om jag sprang runt vår radhuslänga ganska många varv. 380 meter mätte jag den ovala rundan till. Jag sprang och sprang och det flöt på ganska fint. Men när sambon skulle iväg på nattjobb fick jag lov att avbryta och ta över barnen. Det blev ca 67 varv och min löparklocka mätte distansen till 25 km.

runstreak löpning

Ge mig skräpföda nu!

Igår tänkte jag försöka springa några varv igen. Då var jag tvungen att sluta efter drygt 4 km för att jag höll på att spy. Helt galet. Jag förstod precis ingenting. Trots att jag verkligen bara har slutat att proppa i mig en massa godis och andra onyttigheter, samt har börjat att äta en portion istället för tre, skrek min kropp efter godsaker. Jag såg ett gäng chevretoasts framför mig. En ostmacka, scones, öl, en liter kall havredryck …
Jag ville ha allt och nu! När jag tittade på min puls under löprundan visade det sig att den hade varit under högtryck nästan hela tiden. Trots att jag lufsade. Kanske något knas i kroppen.

Några andra förändringar har jag faktiskt inte gjort, utan jag har helt enkelt gjort ganska självklara och uppenbara val. Efter att ha rådfrågat några kunniga har samtliga ändå konstaterat att jag antingen har något skräp i kroppen eller/och helt enkelt att min kropp har vissa invändningar mot att jag plötsligt slutat att proppa i mig galna mängder energi och gått ner på mera normalnivåer.

Jaja, det här blir roligt att följa, hoppas du också tycker jag. Nu ska jag laga mat och sedan försöka få ut grannen på en trailrunda trots att han redan sprungit idag. Heja Zeidon!

Kram på dig

Möte med Altra … typ

Ibland är det bra med kontakter. Jag har länge varit förälskad i märket Altra. Det är verkligen märket som sjunger min melodi och har samma filosofi som jag angående fötternas behov och skornas funktion.

Jag hade lite tankar kring min roll som spridare av löparglädje och Altras roll som spridare av budskapet om en friare, starkare och mer funktionell fot. Så jag kontaktade Johnny som också har en stark förkärlek för Altra.
Igår ringde Johnny och frågade om jag ville med på ett möte med en svensk representant för en återförsäljare för Altra. Hell, yeah!

Vi träffades på parkeringen vid Hellasgården och det var inte lätt att missa honom – Niklas bil var hyfsat tydlig.

Altra running löparskor

Vi ryckte med oss tre stora väskor med olika produkter och begav oss in på fiket för lite kaffe.

Altra running löparskor

Väl där fick vi klämma på en massa olika produkter. Först västar från Ultimate Direction och sedan en hel uppsjö av olika skor varav många ännu inte är ute på marknaden. Dreggelfaktorn var hög och jag såg mig själv bära samtliga skor på stigar och grusvägar under en klarblå i himmel i ett Emil i Lönneberga-landskap. Bara en massa härliga Altramodeller på bordet framför mig som verkligen tilltalade mig. Fantastiskt!

Altra running löparskor

Vidare följde lite diskussioner och förslag som jag hoppas kommer att glädja både mig och andra i framtiden. Men det får jag återkomma till senare. Man kan lugnt säga att detta i alla fall var en väldigt lyckad onsdag.

Altra running löparskor

Kram på dig, och mer Altra åt folket!

 

 

 

 

Episka misslyckanden är också träning

Så kom då dagen äntligen.
Runt lunch kom tanken flygande ifrån ingenstans. Nu skulle det äntligen bli av. Så här i efterhand förstår jag att jag kanske borde ha lyssnat på det sunda förnuftet som ganska tydligt gjorde gällande att det inte var läge. Men jag är bra på att intala mig själv att ingenting kan gå fel. Jag hade ju till och med min vinnarfläta!

ultraintervaller löpning runstreak

 

24h Ultra Interval Challenge

Utmaningen går ut på att springa en mil med start var tredje timme under ett dygn. Vanligtvis är starttiderna 00, 03, 06, 09, 12, 15, 18, 21. Det var också min plan. Många menar att den totala sträckan på åtta mil egentligen inte är det kluriga, utan istället själva utmaningens sammansättning och att det sträcker sig över ett dygn. Ni kan läsa mer om ultraintervallerna på Pace on Earths sida.

ultraintervaller runstreak löpning

Just fasiken … runstreaken …

När vi hade nattat barnen började jag göra mig i ordning. Jag tog fram alla ombyten och övrig utrustning. Bestämde mig för att springa nattpassen ganska nära huset. Jag bestämde mig också för att vila innan det var dags för första intervallen, så jag kröp ner i sängen och försökte få till lite sömn. När jag äntligen började nicka till spärrade jag upp ögonen eftersom en insikt plötsligt slog mig i skallen. Jag hade ju glömt bort det här dygnets runstreak-pass! Hur skulle jag göra nu? Jag funderade på att starta redan vid 23:40  så att jag kunde tillgodoräkna mig löpningen fram till 00-slaget. Men nej, det gick inte. Jag är för OCD:ig för att klara av något sådant. Det skulle skava något oerhört, så jag beslöt mig för att springa 2 lugna km direkt. Jag tror klockan var 23 när jag var färdig.

Intervall #1 (kl. 00)

 

Sedan lyckades jag faktiskt slumra till i någon halvtimme, innan klockan ringde och det var dags att göra mig i ordning. Jag sörplade i mig kaffe och tuggade i mig lite choklad och en banan, sedan gav jag mig av.

Runstreak ultraintervaller löpning
Brallorna håller några rundor till …

Det var i särklass de längsta tio kilometrarna jag någonsin har sprungit. Jag uppskattar dem till ungefär 25,8 km. Kanske mer. Absolut inte mindre. Det tog verkligen aldrig slut. Redan då borde jag ha förstått att det här inte var rätt tillfälle att anta en sådan utmaning.
När jag kom hem bytte jag om till varma och torra kläder och la mig på soffan. Jag var ganska pigg men lyckades slumra till i kanske tjugo minuter innan det var dags att göra mig redo för nästa intervall.

ultraintervaller löpning

Intervall #2 (kl 03)

Lite mer choklad. En av de stora fördelarna med långa distanser är alla godsaker man får peta i sig. Mums!
Jag kände mig lite piggare den här gången. Kroppen var lättare och det kändes som om det hade lossnat för mig.
Ungefär efter fem kilometer kändes det lite tyngre igen. Smärtor i knäna gjorde att jag blev lite arg, men jag skiftade fokus och sprang vidare.

Väl hemma tog jag av mig alla våta kläder och lade mig i soffan och lyckades somna ganska fort. Jag fick ungefär en timmes sömn innan det var dags att göra sig i ordning för nästa löptur. Jag var fortfarande irriterad över mina knän. Hur i hela hissingen kunde jag ha ont efter ynka 15 sprungna kilometrar?! Med vila emellan?! Värdelöst …

ultraintervaller löpning challenge

ultraintervaller löpning runstreak

Intervall #3 (kl 06)

Solen hade gått upp och det var väldigt lugnt och vackert ute. Nattens två pass hade bjudit på ca 2 grader och det såg likadant ut nu.
Jag bestämde mig för att ta på mig knästöd på båda benen. De första stegen kändes okej och jag kände inte av smärtan. Bestämde mig för att springa bort mot Drevviken för att få en så vacker och fridfull runda som möjligt. Det var verkligen vackert, men när jag kom ut i skogens terräng kom smärtorna i knäna direkt. Fan.
Fan, fan, fan.
Jag stannade till vid en klippa och lät solen värma mitt ansikte, sög i mig doften av vår och lyssnade till Drevvikens djurliv. Sen tog jag den här bilden och visste ungefär hur mitt äventyr skulle sluta.

ultraintervaller löpare

När jag sprang på grusvägen längs vattnet märkte jag hur knästöden förändrade mitt löpsteg. Det gjorde att benlyftarmusklerna började strejka. Jag hade nu sprungit sammanlagt 27 km och hade redan ont i både benlyftarmusklerna och knäna. Grattis herr trollkarl!

runstreak natur ultralöpning

runstreak Daniel Karlsson löpare
När jag kom hem tog jag det oerhört lugnt till en början. Sedan vaknade kidsen och jag fick en massa olika bestyr att ta tag i. En skulle ha vatten, alla ville ha frukost, någon skulle ha kläder, den första ville ha mer vatten, ytterligare en smörgås breddes.
”Färdiiiig!”
Suck, det blev ingen vila direkt.

Intervall #4 (kl 06)

Temperaturen hade skjutit iväg till 11 grader. Jag tog på mig shorts, en funktionstshirt och en tunn vindjacka. Det kändes otroligt skönt med så lätta kläder. Jag fick några meddelanden på telefonen om att jag borde sluta springa. Borde ge upp så att jag inte skadade mig.

Jag hade i smyg redan förlikat mig med tanken. Jag tog av knästöden och öppnade dörren.

När jag stapplade iväg på de första stegen kände jag direkt hur illa det var. Jag använde det här tillfället för att träna inför kommande ultrautmaningar där utmattning och smärta kommer att försöka förgöra mig. Jag tränade på att skifta fokus, att lära känna smärtorna och köra vidare. Det gick hur bra som helst. Men efter två kilometer, när jag återvände till verkligheten, kom jag på att jag sprang medan jag haltade kraftigt. Mitt högerknä hade i princip gett upp och det gick inte att stödja på det fullt ut längre. Tack för mig. Jag gav upp.

ultrainterval challenge löpare löpning

Tankar

Jag känner mig inte jättebesviken. Anledningen till det är att jag tre dagar på raken före utmaningen sprungit i fivefingers, vilket jag slarvat med att träna på. Det hade troligen tärt på mina knän och jag hade inte hunnit återhämta mig. Dessutom hade jag haft en konstig känsla i kroppen redan före utmaningen. En feber-förkylningskänsla som låg och pyrde i stillhet.

Jag lyckades bara springa ynka 32 km vilket för mig inte ska ta emot i närheten av så mycket som det gjorde. Jag hade ju sprungit fyra intervaller om 10 km som test förut och det gick ju bra. Men det var under dagtid. Nu hade jag tagit mig igenom nattpassen och jag fick ju känna på exakt vad de innebar. Nästa gång kommer jag att vara bättre förberedd och i starkare form.

Det jag ska fokusera på nu är att gå ner i vikt och att sköta min styrketräning för att bygga upp mina ben till fantastiska spiror som bär mig fram de åtta milen som krävs för att få bära den där snygga och åtråvärda tshirten. Jag har ganska många kilon att bli av med. Jag siktar nu på att försöka gå ner sju kilo och att bli bra mycket starkare i knäna. Dessutom ska jag arbeta på min rörlighet. Det här bli kul och nästa gång kan jag inte misslyckas.

Kram på dig

 

 

Undvik löpning, det leder BARA till skador!

Organen måste anpassa sig till vertikalt läge

Att löpning är dåligt på massor av sätt kan knappast vara någonting som någon kunnat undvika att höra. Jag får höra det för jämnan. Man förstör sina knän, leder och fötter. Och att springa på vintern är livsfarligt. Det senaste jag fick höra var att det är livsfarligt att springa på morgonen eftersom alla organ har anpassat sig efter horisontellt läge, och att det tar upp till fem timmar innan kroppen har anpassat sig till vertikalt läge.

Attack är bästa försvar

De flesta som propagerar för löpningens faror är icke-löparna. Av någon outgrundlig anledning lever de med övertygelsen om att de vet mer om löpning och skador än de som faktiskt utövar sporten. Så är det även med träning och rörelse generellt sett – de som inte rör på sig predikar ofta, med chipspåsen i högsta hugg, om de radikala farorna med rörelse. Givetvis en enkel psykologi som går ut på att försvara sitt stillasittande och därigenom hela sin person. Enklaste försvar är attack, det är sedan gammalt.
Med den vetskapen i bakhuvudet hade jag varit nöjd om det bara stannade där. Men det finns ju även kunniga som alldeles för ofta sprider rädsla för rörelse.

Jag gjorde nyligen ett inlägg i en lokal facebookgrupp. Inlägget var en enkel uppmaning till rörelse i form av att de som skulle vilja springa tillsammans helt enkelt träffas och gör just det – springer tillsammans. Jag inledde inlägget med att berätta väldigt kort om mig själv, om min runstreak, och fortsatte sedan med att föreslå att man skulle kunna förannonsera vilken typ av pass det blir så att man de som tycker att det låter passande kan haka på. Väldigt enkelt. Grundtanken var att starta en grupp för de som gillar att springa tillsammans med andra, för de som inte känner andra löpare, för de som överlag vill träffa nytt folk, för de som vill lära sig nya löprundor och för de som kanske är rädda för att springa själva.

Löpning behöver inte vara komplicerat

Men direkt kom kommentaren ifrån en tränande person att jag bara skrev om hur ofta jag springer och inte vilken plan jag har för att få löparna att avancera och bli så bra de kan bli. Exakt den typen av tänk är det som hindrar så många människor ifrån att röra på sig. Tänket att motion måste innebära att man måste sträva efter att bli så bra som möjligt. Det ska vara utmattande, planerat på ett neurofysiskt stadie och inriktat på snabba och effektiva resultat. Vad hände med att bara röra på sig? Vad hände med att få frisk luft och att känna välbefinnande och stolthet? Varför måste allting hela tiden dras till sin spets? Måste det vara så komplicerat?

Även kunniga varnar för rörelse

Efter det kommenterade även en löpcoach att det faktiskt inte ”bara” är att springa, och menade att löpning är förenat med stor skaderisk om man inte gör det på rätt sätt. Löpcoachen och jag fick ett bra snack och vi redde ut begreppen även om vi inte var helt överens. Så det är helt fine, men det är inte första gången jag möter motståndet för löpning hos dem som jag allra mest hade hoppats skulle förespråka rörelsen och vara mer positiva.
Jag fattar att det hos en löpcoach absolut kan finnas ett tänk att om löpningen blir för tillgänglig och enkel så blir det mindre jobb och pengar in på kontot. Om bilden av att löpning är farligt, om man inte anlitar en löpcoach, får leva gynnar det givetvis löpcoachen. Men det är väl där någonstans som jag vill rycka in. Vill få människor att slappna av en smula och inse att det är inte behöver vara så avancerat som många vill få det till. Det behöver dessutom inte vara så skadligt.

Runstreak

Runstreak, att springa varje dag, får ju också kritik i samma veva och av samma karaktär. Men folk blandar ständigt ihop löpning och löpning. Att springa intervaller på en 400 meter lång bana, i högt tempo med overstride, ÄR de facto överlägset mycket mer skadligt än vad det är att jogga 5 km två gånger i veckan i lågpuls och med hög stegfrekvens. Ja, faktiskt oavsett om du har en generellt dålig löpstil. Det går liksom inte att jämställa stötarna och förslitningen som uppstår mellan den ena och den andra formen av löpning.

Statistiken bedrar

Statistiken säger att ca 80% av alla löpare drabbas av skador. Mig veterligen finns det ingen statistik som pekar ut exakt vilka typer av löpare som oftast drabbas, men jag skulle kunna svära på att den typen som joggar kort och långsamt är en försvinnande liten andel av den procenten. De som toppar är med största sannolikhet hastighetslöpare, hinderlöpare och säsongslöpare. Kritiken som runstreak får är ibland att en upprepad rörelse leder till skador och att allsidig träning är att föredra. Det stämmer förvisso ofta men inte alltid. Inte fullt ut. Det är verkligen inte så enkelt. Det finns några saker som det påståendet inte tar hänsyn till. Som exempelvis att …

… rörelser som upprepas kontrollerat och skonsamt stärker kroppens inblandade delar som skelett, leder, muskler och ligament.

… karaktären av den upprepade rörelsen är av högsta relevans. Att lunka 1,6 km går inte att jämställa med att springa 10 km i högt tempo.

… en runstreak utesluter inte allsidig träning. Utöver kort och långsam jogg förespråkar även runstreakare en allsidig träning vid sidan av.

… olika tränade personer har olika chans att skadas. Eftersom vi vet att skonsam upprepad träning, som runstreak innebär, stärker kroppen på ett effektivt sett, skulle jag vilja påstå att en som runstreakar är mer förberedd och mindre skadebenägen än en som springer då och då. Som sagt, speciellt om man inte ägnar sig åt lågpulslöpning.

Runstreak-kritiker som fokuserar på fart och tider har i stort sett alltid en felaktig utgångsbild av konceptet runstreak. I dagarna pratade jag med en annan löpcoach som tvärtemot vad kritikerna hävdar, menar att han hittills inte stött på en enda motions-lågpulsare som skadat sig som ett direkt resultat av den formen av löpning.

running löpning löpare schack

Lågpuls är löpningens schack

För att summera tycker jag att det är tröttsamt att löpning alltid klumpas ihop och får en felaktig stämpel på sig att vara uteslutande skadligt. Det är lite som att säga att sport har en hög skaderisk, vilket ju faktiskt är helt sant. Men påståendet tar inte hänsyn till att schack faktiskt är odiskutabelt skonsamt. Jag skulle vilja påstå att lågpulslöpning är sportens schack. Schackspelare är dessutom smarta. Var smart – spring sakta och tryggt, och njut!

Ultra Interval Challenge – lightversionen

I mitt träningsprogram för ”10 månader mot 10 mil” stod Ultra Interval Challenge på schemat på lördag. Det innebär att man springer 1 mil var tredje timma under 24 timmar. Jag skulle ju givetvis inte göra alla dessa 8 intervaller under ett dygn, då jag inte är där än. Jag skulle springa 1 mil eller max 60 min 3 – 4 gånger under en dag. En utmaning för mig i alla fall. Så långt/länge hade jag aldrig sprungit under en dag. Jag var taggad för utmaningen.

Eftersom jag jobbar tre nätter i helgen fick jag omplanera och lägga mina intervaller redan på torsdagen. Lämpligt nog hade mina nya skor – Altra Lone Peak 4.0 – landat hemma hos oss i onsdags kväll (OBS! Ej sponsrad….än!

Influensan … såklart …

I mitten av februari blev jag sjuk, riktigt sjuk, i influensa och hade ett löpuppehåll på 10 dagar. När jag väl började springa igen var kroppen inte alls med mig. Pulsen sköt i taket och andningen fick jag inte till. Även korta sträckor gjorde mig helt slut och jag fick verkligen hålla nere tempot. Att träna lågpuls och samtidigt springa var en omöjlighet – pulsen stack iväg direkt hur långsamt jag än sprang. Men jag tränade på ändå. Tog det lugnt och långsamt, och sakta sakta har jag närmat mig nivån jag låg på innan jag blev sjuk.

Eftersom jag ska jobba natt hela helgen så tänkte jag att det är viktigt att tanka sömn. Det vore dumt att börja med intervallerna kl. 06, då det skulle kunna sabba helgen för mig. Jag jobbar ju på en akutmottagning och ska gärna vara pigg och alert under mitt arbetspass eftersom någon bokstavligen kan dö om jag inte är med i matchen. Sömnen kompromissar jag inte med inför nattarbete. Jag tänkte att jag börjar kl. 9. Justerade sedan till kl. 10:30, eftersom vi hade två av barnen hemma och Daniel skulle iväg på ett kort möte kl. 13. Jag ville inte att det skulle gå för lång tid mellan intervallerna.

Ultraintervall #1

Vädret – duggregn, 3 plusgrader, grått, blött.
Jag snörde på mig mina nya Altraskor, slogs av hur fantastiskt bekväma de var, och började springa. Tanken var ju att springa i 60 minuter, lugnt och fint. Så blev det inte. Benen bara sprang iväg med mig och det var såååå härligt! Jag fick feeling så att säga. Jag har ju under flera veckor inte sprungit i det tempot jag skulle vilja eftersom jag tränar lågpuls, och nu i stunden kände jag bara att…nej…jag vill vara friiiii. Tempot var ju bekvämt och behagligt, men inte lågpuls. Jag sprang in i skogen, på skogsstigar, och möttes av ishalka varvat med lersörja. Det bekom mig inte alls. Jag klafsade på. Sista delen av rundan var på asfalt och var så lättsprunget!

Runners´ high!

Jag kände inte alls av att jag hade varit sjuk längre och om detta var en runners high eller ej vet jag inte, men underbart var det. Eufori! När det hade gått en timme såg jag att jag var nära milen distansmässigt, och att jag skulle slå personbästa om jag fullföljde milen. Det fanns inga betänkligheter gällande det. När jag sprungit milen stannade jag klockan som visade 1 timme, 2 minuter och 40 sekunder. Nytt personbästa! Och jag var inte ens trött! Jag hade slagit mitt personrekord med nästan 2,5 minut – trots lersörja, ishalka och snömodd som kraftigt drog ner tempot bitvis. Det förra rekordet satte jag en härlig sommardag på relativt platt asfalt. Lycka!

Jag var dessutom mer än nöjd med skorna! Jag har problem med min ena fot, och jag har självdiagnosticerat problemet som troligt Mortons neurom. När jag springer eller promenerar längre sträckor börjar de två tårna närmast lilltån på vänster fot domna, och därefter börjar de värka intensivt. Det känns som att de skulle vara frakturerade. En intensiv smärta som både bränner och skär. Detta beror på en nervinklämning i foten.

I somras köpte jag mitt första par Altra. De har bred tåbox med gott om plats för alla tår. De skorna upplevde jag mycket mindre besvär, och de blev mitt förstahandsval. Det var dock inga trailskor, så i trail har jag kört på mina vanliga trailskor, vilka inte har bred tåbox, och jag vande min i princip att springa med skarp smärta i framfot/tår. Därför fick det nu bli ett par nya trailskor, och självklart ett par Altra. Jag hade knappt någon känning alls, annat än en lätt lätt domning efter intervallpassen. Ingenting jag märkte av när jag sprang, och ingenting som gjorde ont. Det kändes fantastiskt!

Ja ja, nog om skor. Väl hemma slängde jag mig på telefonen för att basunera ut mitt nya pb. Det resulterade i en liten påminnelse från coach Johnny Hällneby att det ”inte är meningen att man ska sätta pers på milen i ett ultraintervallupplägg”… Ja, jag kan ju inte annat än att hålla med. Men jag bara råkade …

rekord 10kmPersonligt rekord på milen! 

Ultraintervall #2

Trots en något för snabb förstaintervall kände jag mig stark, pigg och fräsch. Det som skulle ha blivit tre timmars vila mellan intervallerna blev istället fyra timmar, eftersom Daniel segade sig på att komma hem. När han väl kom stod jag startklar i hallen och nästan småhoppade av otålighet.
Nu skulle jag göra det hela korrekt och gick ut i ett lugnt och fint tempo, runt minuten långsammare än första intervallen. Jag tog samma runda som första intervallen eftersom jag älskar att springa i skogen. Riktig njutning utan någon större ansträngning.

Men…efter ett par kilometer började jag få känningar från mitt vänstra knä, som bråkat med mig sedan i somras. Alltid vid längre distanser. Det börjar som en känsla – jag kan inte kalla det smärta. Det är mer en förnimmelse av vad som komma skall, utan att det gör ont. Jag känner den under knäskålen och lite grann på utsidan av låret.

Jag kan den här krämpan vid det här laget och vet att den förvärras när jag springer på ojämnt underlag eller i nerförsbacke. Därför började jag direkt att gå i alla nerförsbackar och där marken lutade i sidled eller var ojämn. På så vis kunde jag mota smärtan lite, men allt eftersom blev den allt tydligare. När jag stannade klockan på 60 min hade jag sprungit 8,2 km. Lagom kände jag. Jag bestämde mig för att ta ett bad och vila, för att knät skulle sluta bråka med mig. Jag åt mycket protein och en del socker och kände mig fortfarande pigg och stark. Det här var ju kul! Hade bara inte knät satt käppar i hjulen för mig hade det varit helt perfekt.

split löpning

Ultraintervall #3

När det var dags för min tredje intervall skulle familjen precis sätta sig och äta jordärtskockssoppa och pannkakor. Taskigt… Dimma och grådis ute. Lätt duggregn och det var på väg att bli skymning. Jag funderade snabbt på att ta med mig pannlampa för skogspartiet, men tänkte att det nog inte skulle hinna bli för skumt för att kunna se. Fail.

Knäet gjorde sig påmint redan under de första stegen. Jag bestämde mig för att springa så långsamt att smärtan knappt kändes, samt att även gå i uppförsbackarna. Allt för att kunna klara springa i 60 minuter. I skogen visade det sig att det var en dum idé att inte ta med pannlampa. Det var inte mörkt, men skumt. Det var liksom svårt för ögonen att bedöma underlaget och hur jag skulle sätta fötterna. Det fick bli en försiktig passage genom skogen. Sista halvtimmen blev lite av en kamp pga. knät. Jag ville ju inte bli skadad. Jag vet att smärtan oftast vilas bort över natten, men jag hade aldrig tidigare sprungit vidare så långt med smärtan.

Hälsan före dumdristighet

Det fick helt enkelt gå så långsamt som det krävdes och vid 60 minuter hade jag kommit 7,4 km. Där satte jag punkt för mina intervaller, även fast jag siktade på 4 st. Det var inte värt det, och jag hade ju fullföljt uppgiften. Det trista var bara att jag fortfarande kände mig pigg och fräsch. Jag hade absolut orkat ett par rundor till!

Jag ska inte säga att jag hade orkat springa en mil åtta gånger på ett dygn – mycket kan förändras snabbt! Men att behöva ge upp på grund av en skada  känns tristare än att ge upp på grund av bristande ork. Jag ville ju veta mycket jag orkade. Jag ville veta hur långt jag hade orkat och i vilket tempo. Nu fick jag avbryta för att knäet gjorde ont, fastän resten av kroppen mådde ypperligt. Men ibland är det ju bara att acceptera faktum, och det får helt enkelt vänta tills knät jobbar med mig.

 

(Ja, jag har vissa planer på att söka hjälp av sjukgymnast eller naprapat. Jag tror att det hela handlar om någon obalans mellan muskler, eller för svaga muskler på sina ställen. Jag måste träna så att knät får hjälp, och exakt vad som behöver tränas, och hur, räcker inte mina kunskaper till för att avgöra).

Lite tankar om skador och ursäkter

Ja, just det här med att fortsätta springa trots att mitt knä gör ont av en orsak jag inte vet. Det ÄR ju dumt, egentligen. Smärta ÄR en varningssignal från kroppen om att något är fel. Så enkelt är det. Men sen spelar det ju roll om det är en farlig eller ofarlig smärta. Som min fot. Där vet jag att smärtan är ofarlig. Ja, det gör ont, men det går att springa och smärtan kommer försvinna efteråt. Så jag springer vidare.

envishet Lillis ultraresa

Mitt knä däremot. Jag vet ju faktiskt inte riktigt vad det handlar om. Jag har bara lärt mig sambanden kring smärtan, vad jag behöver göra när den dyker upp och att den oftast vilas bort över natten. Men det kan ju faktiskt vara så att något är på väg att gå sönder, eller att smärtan kan förvärras och bli permanent om jag fortsätter trots smärta. Jag är helt med på det. Men om man lämnar det fysiska och dyker in i det psykiska…

Jag springer för att jag vill

Att fortsätta trots smärta säger faktiskt ganska mycket om min motivation. Jag vet inte hur det står till i löparvärlden generellt – bara att det skojas mycket om att löpare gärna förnekar eller förminskar sina krämpor – för att få fortsätta. Jag har alltså en alldeles legitim och giltig ursäkt att få sluta springa – och utnyttjar den inte.

Jag springer inte bara för att jag måste, utan lika mycket för att jag vill. Jag vill inte avbryta förrän jag är klar med det jag skulle göra. Jag har bekämpat alla dåliga ursäkter för att inte springa, och bekämpar även giltiga argument för att inte springa. Det fyller mig med en viss stolthet (även om jag givetvis kan inse det dumdristiga i det).

Alla vill ha kakan …

Människor skyller på allt möjligt för att inte behöva motionera. De flesta ursäkter håller inte. De saknar helt enkelt motivation och vilja. De skulle vilja ha bra kondition, en tränad kropp och ett ökat fysiskt och psykiskt välmående – men de vill inte göra det som krävs för att nå dit.

Jag kan bara berätta att jag hade bra mycket fler krämpor INNAN jag började springa än vad jag har nu. Jag har sprungit bort ryggont, trötthet, negativ stress, sömnsvårigheter, mensvärk, orkeslöshet, muskelvärk, myrkrypningar och sendrag. Mitt välmående rent psykiskt har fått sig ett rejält lyft! Att jag har tre småbarn och jobbar 100% natt kan också vara en ursäkt. Men löpningen hjälper mig att orka det. Jag blir en bättre mamma och en bättre barnmorska när jag rör mig. Gladare, mer tolerant och piggare.

Tidsbrist?

Nej, man hinner faktiskt – om man vill! När jag går upp på morgonen (eller på eftermiddagen efter ett nattpass) måste jag ju klä på mig. Så jag klär på mig – löparkläderna. Sen gör jag allt jag brukar göra och inväntar en tid när jag hinner iväg. Jag ska ju ändå duscha, och det gör jag efter löppasset. Den extratiden jag behöver lägga är alltså bara den tid löpturen tar – 10 minuter om jag har ont om tid. Allt det som jag förut brukade ha som invändningar till att inte springa – det finns inte längre.

Jag är helt med på att en ensamstående förälder inte alls har samma möjligheter som jag, men det brukar många lösa genom att transportlöpa, eller springa alldeles utanför huset när barnet/barnen somnat och informera barnen om det (inte spädbarn och bebisar förstås). Eller passa på när man har besök av en mor- eller farförälder. Eller så ringer man hem någon som kan passa en kort stund. Allt går – om man VILL. För vissa är det lättare, och för andra svårare, som med allt annat i livet. Men det GÅR och du KOMMER bli rikligt belönad.

Om jag är trött och orkeslös vet jag att blir piggare av en löptur.
Jag sover så mycket bättre och djupare sedan jag började springa.
Känner jag mig urlakad och lite deppig vet jag att alla spår av det kommer försvinna om jag drar iväg en runda.

Steloperation

Som 16-åring stelopererade jag större delen av ryggen pga. grav scolios. Jag har haft mycket besvär med stela om värkande muskler i ryggen sedan dess och behövt mycket massage för att lösa upp alla knutor och spänningar. Klart man inte kan springa om man har ont i ryggen? Jo, oftast kan man det (beroende på vad det beror på förstås). Jag tror att många skulle må bättre och uppleva mindre besvär om de började röra på sig. Från att ha efterfrågat massage så gott som dagligen så händer det numera väldigt sällan, eftersom jag i princip inte har ont längre.

Jag kunde störas på natten av myrkrypningar i benen och sendrag i vaderna. Det har inte hänt en enda gång sedan jag började springa.
Man behöver inte springa fort eller långt eller varje dag. Man springer efter sin egen förmåga och tävlar bara mot sig själv. Det behöver inte ens vara jobbigt eller ansträngande.
Många förknippar löpning med andningssvårigheter och blodsmak i munnen. Ja, springer man så fort man kan så länge man kan så blir det nog så. Men det gör man väl egentligen bara om man strävar efter en pallplats på ett lopp tänker jag. Annars är det rätt onödigt. En liten luftstur på 20 – 30 minuter i prattempo med en god vän är faktiskt varken farligt eller jobbigt. Men det gör underverk för kropp och knopp!

Harmonisk egentid

Eller, om man som jag, föredrar att springa själv. Den stunden – det är min egentid. Alla tankar som studsar runt i huvudet bearbetas och systematiseras. Jag kan lyssna på en ljudbok, min favoritmusik eller bara njuta av ljuden i naturen. Få syn på ett rådjur eller en hare, springa förbi en porlande bäck. Stanna till och bara föreviga en vitsippa, en groda eller en vacker miljö. Det behöver faktiskt inte vara jobbigt att springa! Sådana rundor är bara ren och skär njutning. Känns det flåsigt och jobbigt? Gå en stund.

Egentligen behöver du inte det där vinet när du vill varva ner. Dra på dig löparkläderna och ge dig ut i vår vackra natur istället. Varje ursäkt du har för att dricka alkohol är också en superb anledning att ge sig ut och springa (förutom ursäkten att man vill bli full förstås. Där är löpning verkningslöst). Eller spring först och belöna dig med ett glas (eller en fylla ha ha) efteråt. Det funkar också, och man behöver inte ställa den ena mot det andra om man inte vill.

Ja ja, det blev en himla massa bluddrande off topic! Nu får det räcka! På återseende!

En vecka med mycket terräng!

Idag är det söndag och när jag blickar tillbaka på veckan ser jag att det har blivit en hel del distans och nästan bara relativt backig trail längst Huddingeleden. Det känns givetvis superbra! Jag vet att allt det där har satt sig i benen och att jag för varje pass blir mer och mer förberedd inför mitt första ultralopp som kommer att bli Ultravasan 90, som går i Augusti i år (2019).

Den som söker skall finna

I förrgår hittade jag starten av Huddingeleden. Det låg ganska dold och innehöll ett parti som jag helt har missat. Ett väldigt backigt parti som man springer väldigt varsamt i. Men vackert, oerhört vackert. Jag följde leden i Trångsunds naturreservat och vidare in i, och igenom, Skogås naturreservat. En fantastiskt vacker tur som jag lyckligtvis har precis inpå knuten. Det blev till slut en härlig tur, i relativt tuff terräng, på 12,5 km.

Huddingeleden Trångsund
Starten av Huddingeleden i Trångsund

Längre än jag tänkt mig

Igår, alltså dagen efter, gav jag mig ut med målet att utforska en del av Huddingeleden som jag inte sprungit på ännu. Tanken var att springa runt 10km på den eftersom benen inte var helt med mig. Men jag sprang på och fann inte ro till att springa hemåt. I mitt huvud lovade jag mig själv några gånger att; bara springa fram till nästa asfaltväg, bara springa fram till nästa ledmarkering, bara springa en kilometer till, och så vidare …

Huddingeleden löpning
Bara över 73:an … sen hem …
Huddingeleden
Okej, bara bort till Ågesta … sen hem …

Det vara bara att ge upp eftersom jag insåg att jag hade noll  kontroll över min löpareglädje. Den levde liksom sitt eget lilla liv. När jag såg markeringen för Huddingeleden som gick rakt in i ett skogsparti jag aldrig tidigare sprungit i, var det bara att acceptera att jag ville springa och … springa!

Huddingeleden
Lite spång …
Löparglädje Daniel Karlsson
Efter den här bilden drabbades jag av ett 2 km långt glädjerus där jag flög fram över stock och sten. Underbart!
Huddingeleden
Kan man få nog av sådan här natur?!
Huddingeleden löpning
Stannade i 20 sekunder, tog djupa andetag och njöt av vårsolen
löpare ultralöpare
Vid 15 km hände något …

Mata mig!

Ja, efter 15 km av relativt tuff terräng kände jag hur hela kroppen skrek efter energi. Jag insåg att jag inte hade ätit någon frukost. Bara en måltidsersättning. Jag påminde också mig själv om de där 12,5 terärringkilometrarna som satt i benen efter gårdagen. Jag vek av från Huddingeleden och börja springa mot Ågesta ridskola i hopp om att deras café var öppet.

Jodå, det var det, och jag köpte på mig energi för att göra löpturen hemåt lite härligare.

godis löpare löpning
Godis är gott!

Efter att jag hade vräkt i mig en chokladboll, som förövrigt var den godaste jag någonsin smakat, stoppade jag ner det andra i ryggsäcken och sprang vidare. Jag sprang förbi Farsta ridskola, över till Farsta och vidare hemåt längst Magelungen. När jag kom hem visade klockan på 27 km vilken var en bra distans med tanke på gårdagens bravader för benen.

Ett glatt gäng på Huddingeleden

Senare på kvällen pratade Ann-Elise, min sambo, om att vi kanske skulle springa tillsammans dagen därpå. Jag förslog att jag skulle visa henne starten av Huddingeleden och att vi skulle springa Norrslingan och Sydslingan. Det passade henne bra.
Senare på kvällen hörde jag med Jonas Hemström, som är en rutinerad ultralöpare, om han ville följa med. Jajamän, vi blev en glad trio!

löpare löpning
Jonas Hemström, Ann-Elise och jag.
löpning löpare
Det gick framåt!
Huddingeleden löpning
Ann-Elise skulle enligt sitt program köra lågpuls. Det gick åt pipsvängen …
runstreak huddingeleden
Vackra utsikter längst Huddingeleden

Den här veckan har alltså bjudit på bra terränglöpning och benen har verkligen fått jobba. Det har blivit några mil av pumpande. Därför behöver jag vila, men hur gör man det när man springer varje dag? Jo, imorgon ställer jag klockan tidigt och springer lugna 2 km innan jag lagar frukost och väcker barnen. Nästa pass blir dagen därpå men först på kvällen runt kl 18. Även då ett lugnt pass på 2 km. Det innebär att jag får två dagar av icke-ansträngande löpning där det går 36 timmar mellan passen. Så vila kommer jag att få mer än nog av!

Kram på dig