Livet. (2009 vs 2019)

livet

Idag fyller jag 40 år. Det kändes värre igår, men nu är det gjort.
Vad hände egentligen? Ganska mycket, givetvis, men känslan är att det är så pass mycket att jag inte riktigt har koll på situationen. Allting springer ifrån mig och jag vill stoppa tiden. Hinna samla mig och få ett rimligt perspektiv på alltsammans innan jag klickar igång livsklockan igen. Innan livet återigen får ticka bort.

2009

Jag hade träffat min nuvarande sambo. Vi levde ett lyxliv, kan man säga. Det var massor av rolig utgång och vi bodde i en litet paradis mitt i Sthlm som kallas för Atlasområdet som ligger vid St:Eriksplan.
Jag tror att detta var året jag gjorde första säsongen av mitt barnprogram Den itusågade Kaninen som sändes i fem säsonger på Barnkanalen. Livet lekte och jag hade ingen aning om hur livet skulle se ut om tio år. Jag brydde mig inte heller.

Men det var också en förödande tid för mig, rent fysiskt. Visst, jag var på väg ur den värsta tiden som hade varit några år före då jag drev en egen stand up-klubb. Min bästa vän Marcus Palm drev också en stand up-klubb och vi hade verkligen roligt, det hade vi. Vi gled runt från klubb till klubb och körde stand up och trollade. Vi gick på kändisfester och fotades på röda mattan mellan glada förfester och märkliga efterfester. Nätterna tog aldrig slut utan sattes bara i pausläge under dagtid då vanliga människor var vakna. Det var helt enkelt en tid då vi bara behövde bry oss om oss själva och ta hand om oss själva.

Ohälsa

Men jag tog inte hand om mig själv. Jag var ohälsan själv egentligen. Jag tränade ingenting och jag åt och drack illa. Jag tänkte i på det då, men idag vet jag att jag hade tankar kring min egen kropp och mitt eget välmående. Det var inga bra tankar. De handlade ofta om en inre vetskap att jag skulle komma att förfalla. Min kropp hängde i en skör tråd av den lilla ungdom som fanns kvar ungdom.
Men träning? Nej, det var inget som lockade. Tvärtom.

Löpningen var det som låg mig närmast till hands eftersom jag ville ha enkelhet. Men löpning var ta mig fan det tråkigaste jag kunde föreställa mig!

2019

Nu bor jag i Skogås med samma fina kvinna som då. Men nu är vi fler. Vi har tre jättefina barn, två mjuka katter och ett gäng ganska tråkiga fiskar. Livet flyter på och trolleriet har hamnat LITE i skym undan sedan de glada tiderna då jag ständigt hängde på Magic Bar, gjorde trolleri i teverutan och jobbade betydligt mer än nu med trolleri.
Nu har jag väldigt mycket andra projekt. Jag har gett ut några barnböcker och jag fick idag beskedet ifrån en fantastisk förläggare att han vill ge ut en av mina träningsböcker. Ja, för det har ju faktiskt hänt, det där med träningen.

Numera är träningen en del av mitt liv på ett sätt som jag inte förstod kunde existera. Det krävdes månader av filosoferande och analyserande för att jag äntligen skulle förstå hela grejen.
Jag har nu förstått vikten av vår inre bild av träning och hur vi måste förändra den för att lyckas. Mitt stora test var att försöka förändra bilden av det jag föraktade mest – löpning.

Idag är löpning bland det bästa jag vet och det är en stor del av mitt liv. Jag har i skrivande stund sprungit varje dag i 330 dagar och jag har tagit stora kliv åt att lyckas med de ultrautmaningar jag drömmer om.

Att jag har hittat träningen i mitt liv har gjort stor skillnad. Faktum är att jag känner att den lilla tråd av ungdom jag en gång hängde i har blivit tjockare snarare än tunnare.

Mitt mål har gått ifrån att få andra att uppleva magin ifrån mitt trolleri, till att få dem att uppleva den magi träning kan skänka.

Kram på dig!

 

 

 

 

Intervju i Runner’s World

Igår var det verkligen en dag i rörelsens och inspirationens tecken. Vi började dagen med massor av just rörelse genom att öka till badhuset med våra tre barn. Jag blir lika glad varje gång jag märker att jag aldrig kommer att bli vuxen. Jag vet att det är klyschigt att mala på om det där med att ”jag blir nog aldrig vuxen” men jag är ganska övertygad om att jag är snäppet vassare än de flesta andra när det kommer till att inte växa upp 😉

Rörelse i vattnet

Att få hoppa runt i vattnet, hålla sig i rörelse och leka med barnen får mig att bli sisådär tio år igen. Man känner sig outtröttlig och levande. När jag sedan ser mig om ser jag andra föräldrar som leker med sina barn, de ler alltid. Somliga föräldrar sitter på kanten med sina mobiltelefoner (trots mobilförbud), de ler aldrig. Barnen som har föräldrar som leker med dem är också alltid lite gladare än de andra, vars föräldrar har ständigt möte med sin mobiltelefon.

omklädningsrum
Det brukar bli så att jag tar vår yngsta (Kevin, 4) och sambon tar de två äldsta. En jämn fördelning.

Sådan far sådan dotter

När vi kom hem tänkte jag dra ut och springa en sväng. Det har varit ganska mycket krävande terräng på senare och gårdagen var som sagt ganska ofokuserad, så jag bestämde mig för en kortare runda. Glädjande nog ville min dotter följa med, så vi tog på oss kläderna och tog oss ut på en tur. Det var hennes fjärde löpdag på raken! Och min 320:e på raken. Jag vet inte var hon får sina idéer ifrån 😉

träning med barn
Mina fina dotter Linnéa, 7, som när hon var 3 år kröp upp i min famn när jag var ledsen och sa: ”När ingen annan säger ’heja Linnéa’, säger jag ’heja Linnéa’ själv”

Glad läsning

Hemma efter löpningen såg jag att vi glädjande nog hade fått månadens upplaga av den fantastiska tidningen Runner’s World. Jag öppnade direkt upp och började bläddra i den. Snart tittade jag på mig själv och jag är väldigt nöjd över artikeln. Minna Tunberger som skrev intervjun är verkligen en klippa och skriver riktigt bra. För dig som vill läsa intervjun rekommenderar jag att du springer iväg och köper tidningen från Januari 2019. Eller beställ den från Runner’s World eller Tidningskungen.se.

runner's world Daniel Karlsson

 

Det händer även mig …

Jag brydde mig inte om att söka efter träningsglädje idag …


löpning

Nedslagen, utan träningsglädje …

Dagen började med en tur till ishallen med våra tre barn. När vi kom hem lagade vi lunch och jag ville verkligen försöka passa på att fånga dagsljuset med en löptur.
Men allting kändes grått och inspirationslöst. Det fanns inte samma glödande träningsglädje som jag normalt alltid känner. Benen kändes trött, vilket förmodligen kan förklaras med att jag nyss åkt skridskor i en och en halvtimme och lekt kull med barnen på isen. Det, kombinerat med dåligt sömn den senaste tiden, inget kaffe och att jag ändå sprungit 50 km de senaste dagarna där mycket av det varit i terräng.
Nej, jag var inte helt i form. Det ska dock tilläggas att dippar i min träningsglädje är extremt sällsynta.

skridskor
Mamma Ann-Elise med våra två söner Alexander, 5, och Kevin, 4.

Lösningen?

Så vad gör man då? När man inte är lika lockad av en löprunda? När man inte känner träningsglädje? För mig var det väldigt länge sedan det hände och jag är inte rädd för det längre, såsom jag var tidigare. Jag låter det inte slå ner mig och det är inget hot mot min träning eftersom jag kommit så väldigt långt i min vad min filosofi går ut på  – att bygga upp den vackraste bild av träning som man bara kan.

Eftersom jag har en ohotad fantastisk bild av min träning accepterar jag det jag känner. Jag försöker inte grotta i det och utmana det såsom man bör göra när man börjar bygga på sin inre bild av träning. Min bild är som sagt ohotad och därför beslutade jag mig idag för att utnyttja den ganska negativa känslan till min fördel. Normalt sett skulle jag rekommendera att man försöker skapa den mest positiva löpupplevelsen som bara möjligt i ett sådant läge. Ge in i ett tomt rum, slappna av och le. Peppa dig själv med enbart positiva tankar och inse vilken hjälte du är. I husen bredvid finns massor av människor som inte ens orkar gå ut med soporna. Du ska ut och springa. Du är grym!

Belöna dig själv

Efter det skulle jag rekommendera en kort och lugn runda där du inte blir det minsta utmattad på något sätt. Så lite ansträngning som möjligt och sedan hem och inte låta någon tanke om att det var för kort eller för långsamt få något som helst fäste i ditt huvud. Därefter skulle jag säga att du skulle belöna dig själv på bästa sätt. Vad det skulle vara vet bara du.

Utnyttja det grå

Jag valde att utnyttja den gråa känslan och försökte inte förändra den. Jag vill springa ultradistanser och så som jag kände idag är bara en bråkdel av hur grått det kommer att kännas under vissa lopp i framtiden. Jag föreställde mig därför att jag var mitt i ett ultralopp och bestämde mig för att springa vidare. Minst 10 kilometer.
Benen var blytunga. Jag letade efter ork men kunde inte finna någon. Det kändes plågsamt rent mentalt att veta att det var långt kvar och hela kroppen och mitt inre ville få mig själv att sluta.

Efter ungefär fyra kilometer vaknade kroppen. Eller snarare gav den upp eftersom min hjärna vet att jag är mer ensvis än den. Det gick mycket lättare och allting flöt på i 11 kilometer utan några större svårigheter.
Efteråt visste jag att jag hade gjort allting helt rätt. Jag log av mig själv och behövde inte tvinga fram det. Jag hade sprungit i ungefär 5 min/km-tempo vilket är bra under förutsättningarna för mig. Jag är ingen snabb kille.

Belöningen

Alexander, Mathea, Moa, Jag, Kevin, Ann-Elise, Linnéa

När sambon skulle ut och springa med vår dotter frågade jag våra andra två barn om de ville följa med. De ville. Det ville också deras kompis och hennes mamma. Så vi blev ett gäng som senare på kvällen sprang en reflexbana i skogen. Det blev första delen av min belöning. Den andra belöningen består i att jag strax ska ta bort datorn från mitt knä och göra chevretoasts och äta det i sängen med min sambo medan vi tittar på Vikings! Efter en sådan belöning förknippad med min träning kommer träningsglädje smygande. Den hade bara vilat lite.

Här kommer lite bilder från kvällsäventyret.
Kram på dig!

löpning
Kevin, 4, klättrar tappert över ett fallet träd tillsammans med mamma Ann-Elise
traillöpning
Full fart framåt!

löpning reflex

löpning

pannlampa
pannlampor närmar sig målgången

Tröttsamma floskler …

träningsglädje

Jag är skeptisk …

Jag vet att jag provocerar många tränande något oerhört med det här inlägget. I varje grupp där någon frågar om råd och tips för att komma igång med träningen haglar alltid samma floskler tätt. Eftersom jag nu ska kritisera de flosklerna är det naturligt att människor som använder dem blir förnärmade och vänder taggarna utåt. Vilket är helt okej, naturligtvis.

Jag tror inte att det har undgått någon som läst min blogg att jag ställer mig väldigt kritisk till klassisk träningsmedias inställning till träning. Min åsikt är att råden, tipsen och filosofin som presenteras varken riktar sig till, eller fungerar för, den stora massan som faktiskt inte tränar så mycket som de borde. Mitt bevis för det, förutom de argument jag fört fram tidigare, är statistiken som just visar att den stora massan borde träna mer. Det pumpas ut träningsartiklar överallt och om de hade fungerat hade betydligt fler tränat.

Krigarna

Det finns en väldigt liten del av befolkningen som är riktiga krigare som verkar kunna klara av allt. De peppas av tuffa haranger, stenhård retorik och extremt utmanande tankar. När de sedan lyckas förespråkar de samma medicin till andra, utan att inse att de andra inte tillhör denna lilla del av befolkningen.

Nu ska jag vara tydlig med att jag inte anser att allt som traditionell träningsmedia använder sig av är just tuffa haranger och stenhård retorik, inte alls, men den genomsyras av en fundamentalt negativ uppfattning om träning som kommer fram tydligt i en rad floskler.

Min filosofi gror i en helt annan mylla – mer sansat, gladare och positivare. Något som går mycket längre bakom traditionell träningsmedias tankar. Jag tänkte nu ta några av de vanligaste flosklerna som ständigt upprepas, och förklara varför jag vänder mig emot dem och hur de inte är produktiva enligt mitt sätt att se på träning. Jag vill dessutom belysa varför de kommer ifrån en negativ syn på träning.

Åsså nårra floskler …

1.

träningLite Paolo Roberto-vibbar på den, apropå den där lilla procenten som är krigare. Den här tanken kräver nämligen att man är en krigare. Vi måste förstå att alla människor är olika – vi har olika förutsättningar, olika sätt att hantera mot- och medgångar, olika erfarenheter och olika mentalitet. Att slänga ut en tanke som att ”Det är bara att bita ihop” och se hur 3% nappar och börjar träna borde vara ett bevis för just det. Övriga 97% är de som jag har riktat in mig på och som jag har ägnat några år att samtala med, analysera och filosofera.

Det jag har kommit fram till är att majoriteten av oss inte vill ha en auktoritet som piskar på oss. Det är bara ett fåtal faktiskt vill, motiveras och mår bra av det. Några blir effektiva endast vid påpiskandet och de ska givetvis fortsätta med det om de mår bra av det. Men det jag också har upptäckt bland den gruppen är att det är många som tränar, som faktiskt inte tycker att det är kul. Det är lite som att de äter mat utan smak. De får i sig näringen men missar hela upplevelsen. De får träningens positiva fysiska effekter, men missar alltså upplevelsen. Om du är en person som får avsmak när någon säger att du bara måste ”bita ihop och bara köra!” så lugn, du tillhör majoriteten och jag erbjuder ett helt annat tankesätt och lösning.

2.

träning

The floskel of floskler. Om du ska äta din favoriträtt behöver du inte ”bara bestämma dig” för att äta den. Inte heller när du ska ta ett långt varmt bad behöver du ”bestämma dig” för att göra det. Du behöver inte heller ”bita ihop!” för att göra det.

Själva innebörden av att behöva ”bestämma sig” och ”bita ihop” handlar om att genomföra någonting man inte tycker om. Att genomlida någonting motbjudande. Vissa krigare klarar av detta och finner en lycka i det. Andra klarar det men finner aldrig lyckan i det. Majoriteten klarar det inte.

Min filosofi Träningstrolleri handlar om att förändra den inre bilden vi har av träning och göra den till något enastående och fullkomligt fantastiskt. Jag trodde aldrig att det var möjligt men jag har lyckats uppnå en nivå där jag ofta känner så mycket lycka när jag tänker på min träning att jag blir tårögd. Jag är evinnerligt stolt över mig själv och jag njuter av varje löpsteg jag tar. Som sagt, jag trodde träning var något helt annat innan jag fann min filosofi och lyckades utveckla mig själv till det stadie där jag befinner mig nu. Att jag sedan lyckades få andra, som radikalt avskydde all form av träning, att uppleva samma villkorslösa kärlek till träning som jag, gjorde att förstod att jag hade funnit något extraordinärt.

3.

träningHär har vi förmodligen en av de floskler som mest ineffektivt lockar icke-tränande. Se bara på bilden. Detta är något som lockar folk som kommit väldigt långt i sin träning och som har lärt sig att utmana sig själva. Men att använda detta för att locka folk till träning, såsom traditionell träningsmedia ofta gör, är för mig helt obegripligt.

Samma typer av misstag ser jag ständigt i olika träningstidningar. Rubriker som ”så kommer du igång och turbotränar magen!” säljer till en början eftersom alla önskar att de hade orken, viljan och lusten att kunna turboträna magen för bästa resultat. Men sanningen är att de bara kommer att köpa tidningen, läsa artikeln och sedan sitta vidare i soffan. En person som inte ens orkar knyta löparskorna eller gå ut med soporna kommer inte att turboträna magen. Lika lite som samma person vill få en nära-döden-upplevelse för att bli härdad. Hela uttrycket används, enligt min erfarenhet, oftast av personer som redan har kommit väldigt långt i sin träning och förmodligen vill vara lite coola.

Jag har själv fått höra sådana häftiga floskler, oftast av hårda gymgrabbar, och jag har aldrig hittills replikerat ”Sant, så låt oss gå ut och springa 45 km terräng, så ringer jag din mamma som kan plocka upp dig efter 3 km”. För mig är träning ingen tävling och jag tycker att endel av charmen är att vi alla är så olika. Man kan exempelvis springa korta distanser så fort man kan, vara kroppsbyggare, springa ultradistanser eller tävla i fitness. Så länge man älskar det man gör och stöttar varandra är det toppen och allt som inte dödar härdar inte. Mycket av det får folk att sluta träna, vilket inte gör dem till någon form av mesar eller mindre värda. De är bara en annorlunda människa än du.

4.

träningJag försöker dra mig till minnes om jag någonsin kämpat med att prioritera ett varmt bad. Oftast brukar det finnas en naturlig och självklar längtan till det varma badet. Jag kan däremot tydligt minnas att jag vid olika tillfällen har prioriterat mindre givande sysslor såsom bokföring, städning och betalning av räkningar. Om du är någon som känner igen att dig att du får träningen gjord genom att prioritera, vill jag för det första beklaga att du ser på träning som någonting du måste få gjort, och för det andra även beklaga att du måste prioritera för att träna.

Jag sitter själv just nu och längtar till min löprunda som jag snart ska ge mig ut på och jag försöker att föreställa mig hur det skulle kännas att behöva genomgå någon form av mental prioriteringslista för att komma ut och springa. Jag dränks av en dyster känsla. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att ha det så, och om jag hade haft den synen på träning skulle jag förmodligen fortfarande vara en icke-tränande person.

En summering

Om jag inte hade älskat min träning hade jag behöver ”bita ihop” och få det överstökat.
Om jag inte hade längtat efter min träning hade jag behövt ”bestämma mig” för att få varje pass gjort.
Om jag inte hade varit så evinnerligt stolt över varje pass hade jag behövt tänka ”det som inte dödar härdar” för att inte hoppa över dem.
Om jag inte hade varit så lyckligt gift med min träning hade jag behövt ”prioritera” den för att undgå att ”bortprioritera” den.

Jag skulle aldrig kunna leva med att behöva genomlida min träning. Men jag älskar fullkomligen min träning och den är inget hinder i min vardag eller någon tröskel som jag behöver ta mig över. Därför behöver jag ingen av de floskler som det tipsas om. Allt på grund av min inställning till träning. Varje gång någon kontaktar mig och vill ha tips på hur de ska komma igång riktar jag fullt fokus på hur deras inre bild av träning ser ut. För om de bara kan förändra den bilden till något så positivt som möjligt så behövs absolut ingenting annat.
Hur man blir så pass kär i sin träning är lite mer avancerat. Men det är just vad jag försöker att reda ut med den här bloggen.

”All you need is love” borde vara det enda svaret på varje efterfrågan av träningstips. Ja, så länge de inte efterfrågar tips på bästa isoleringsövning av triceps. Då är ”All you need is love” ett jättedåligt svar.

Kram på dig

Prenumera gärna så att du får ett mail när nästa inlägg publiceras.

Varför sviker vi löftet om hälsa?

Julgryning vaknar

Nyår och löften om god hälsa närmar sig med stormsteg. Men just nu siktar väl de flesta dock på julafton och försöker att få tid till julro mitt i allt som vardagen kräver av oss. Jag själv försöker skapa en mysig julstämning på morgnarna genom att tända ljus och sätta på lugn julmusik. Jag går omkring bland allt pynt (vi pyntar väldigt mycket) och njuter medan gröten puttrar på spisen. Sen väcker jag barnen … som på ett oerhört imponerande sätt ofta lyckas demolisera julstämningen i ett naffs med gnäll om att jag lagt fram fel byxor, att gröten är för varm och att ordet katt VISST DET stavas med ett t.

Jag tar några djupa andetag samtidigt som jag hör Peter Lundblad sjunga ”När täcket skyddar min kropp, och barnen med glädje gått opp” och jag känner inte alls igen mig … 

Det är i de stunderna jag är tacksam för att jag har funnit min intensiva kärlek till träning, eftersom jag vet att den får mig att hantera stress effektivare och mer smärtfritt. För om det är något man måste förstå, så är det att träning inte bara gör att du rent fysiskt orkar lyfta och bära dina barn, utan även gör att du orkar med dem rent mentalt. Barn och vardagsliv är krävande på många plan, det är bara att inse och acceptera.
Med det sagt ser jag ofta hur människor gör en större sak av situationer än vad de behöver vara – man ser varje litet motstånd som enorma motgångar och varje bekymmer som ett ogenomträngligt hinder. Det sunda är att acceptera att allting inte löper på lika smärtfritt som i filmer där ett manus styr hela situationen. Livet är tvärtom en manusfri improvisationsteater där skådespelarna väldigt ofta jobbar mot dig snarare än med dig. Dessutom är det ett dåligt gig eftersom du inte får fakturera.

Nej, jag låter ju nästan lite bitter och det är jag verkligen inte. Jag är nog ganska bra på att ta motgångar och jag är härdad eftersom jag valt den frilans bana jag faktiskt valt. Av hundratretton utkämpade kamper vinner eventuellt en någon form av framgång. Så är det bara.

Löftesdagen
Oavsett om du upplever mot- eller medgångar tickar tiden på och snart är nyårsafton här. Den dagen då mängder av människor kommer att lova sig själva ett hälsosammare år med bättre kost och mer träning. Det här vet gymmen om och de säljer långt många fler medlemskort än vad de egentligen kan hantera, om ser till hur många de rent fysiskt kan ta emot på anläggningen. Gymmen vet att en majoritet av de som köper gymkorten kommer att antingen helt strunta i att dyka upp, eller bara vara vägen en liten bit in på det nya året. Sedan är de borta så att deras reguljära kunder kan få lugn och ro igen.

Vår inre bild av träning
Men varför är det så att vi sviker våra löften om hälsa? Borde inte hälsa vara det viktigaste i livet? Utan hälsa kan vi inte njuta av livet och i längden inte leva. Jag har ju min teori som är hela grunden i min träningsfilosofi. Jag är övertygad om vad vi måste fokusera på, vilket är något som traditionell träningsmedia och hälsomedia totalt ignorerar av någon märklig anledning – Vår inre bild av träning. Det är den som måste förändras och den som måste ligga i skarpt fokus. Så länge du inte tycker om träning kommer du inte att ägna dig åt det.

Undersökningar visar att den främsta orsaken till att vi inte tränar är att vi inte tycker att träning är roligt. Vi har generellt sett en grovt negativ bild av träning som hindrar oss från att utföra den. Att fortsätta som vi gjort i alla tider med att ”bita ihop över- och underkäke!”, ”bestämma sig!” och ”bara göra det!” håller inte. Bevisligen! Annars hade vi inte haft den ohälsosamma situation som vi faktiskt har.

Artikel efter artikel, träningsprofil efter träningsprofil, blogg efter blogg tipsar om vad man ska träna och hur man ska träna. Vad blir resultatet? Några få som lyckas medan den stora majoriteten som vanligt misslyckas. Till skaran som misslyckas hörde jag. Ingen pratade om den inre bilden av träning och den mentala inställning som faktiskt kan förändras. Jag fick ta de där stegen själv och jag lyckades genom att jag under några år utformade min egen träningsfilosofi och mina egna tekniker som totalt förändrade min inre bild av träning och ledde mig till bättre hälsa och framgång.

Du kan förändra din inre bild av träning
Låt mig citera Anders Hansen från hans bok Hjärnstark: ”Genom våra val kan vi förändra hjärnans arbetssätt på en mer grundläggande nivå än vad vi tidigare har trott. Det är inte bara hjärnan som avgör hur vi tänker och handlar, utan våra tankar och handlingar kan förändra hjärnan och hur den arbetar. Det är du som styr din hjärna, inte tvärtom.”

Det där sjunger verkligen min sång och det är någonting jag själv kommit fram till, och för mig har det varit totalt mindblowing hur effektivt det har fungerat. Jag har gått ifrån att avsky löpning till att älska det så pass att jag blir tårögd när jag tänker på det. Från att ha mått illa av tanken på att ge mig ut och springa, till att ha sprungit aktivt i flera år, och sedan 292 dagar tillbaka springa VARJE DAG. Det är ingen kamp för mig längre, utan det är ren njutning. Jag längtar just nu ut till nästa runda och jag längtar till morgondagens lopp. Jag önskar att jag kunde få alla att känna som jag och det är också min stora ambition med den här bloggen och mina förhoppningsvis kommande böcker.

Ha rätt fokus och var ärlig
Så varför sviker vi våra löften om hälsa? För att människor i stort har en negativ bild av träning och för att vår hjärnan aktivt arbetar emot en förändring av den bilden. För att förstå hur vi ska bryta det mönstret måste vi först förstå varför vi har en negativ bild av träning och varför vår hjärna motarbetar oss, vilket jag skrivit en del om tidigare här i bloggen, för den som vill läsa.

Men det jag vill uppmana till i det här inlägget är att slå dig ner i lugn och ro och sluta dina ögon. Var sedan helt ärligt med dig själv när du funderar över din inre bild av träning. Vad får du för tankar och förnimmelser? Jag kan garantera att om du inte är en tränande människa, och om du är helt ärlig med dig själv, så kommer du att kunna identifiera många negativa tankegångar och känslor. Det är dessa du måste fokusera på i första hand. Att göra som klassisk träningsmedia tipsar om fungerar inte för majoriteten och troligtvis inte för dig heller. Det går inte att bara köra på och stå ut med träningen, genomlida träningen. Det är inte hållbart.

Så, slutligen, fundera över din inre bild av träning, oavsett om du är tränande eller ej. Vår inre bild av träning är som ett hus där det ständigt finns saker att förbättra. Det kanske behöver rustas upp från grunden eller behövs bara några fönster putsas. Fundera på hur du kan få bort de många eller de få negativa känslor du har inför träning, så lovar jag att komma med fler tips här på bloggen framöver. Låt oss sätta fokus på bättre hälsa med en positiv attityd nästa år, istället för att behöva lova oss själva att få det gjort.

Nu ska jag ta tag i vardagslivet. Med det menar jag dricka kaffe …

Kram på dig!

 

 

 

 

 

 

Nej, du saknar inte motivation

Motivation. Du saknar motivation, säger du. Vad ÄR motivation?
Motivation är vad som motiverar dig att träna. Saker som får dig att vilja träna och känna att det är värt det. Förenklat är motivation de positiva effekterna av träning. Låt mig nämna några.

Träning …
….. stärker ditt immunförssvar
….. får dig att sova bättre
….. ökar ditt välbefinnande
…. ökar ditt självförtroende
…. motverkar stress
….. ökar din vitalitet
…. motverkar sjukdomar
…. får minnescentra att växa
…. förbättrar ditt blodsocker
…. motverkar demens
…. förbättrar dina blodfetter
…. förbättrar ditt blodtryck
…. hjälper dig att hålla vikten
….. ökar din sexlust
….förbättrar kognitiv förmåga
….. gör dig allmänt gladare
…… motverkar alzeimers
…. minskar risken för stroke

Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Ovanför har du en lista över vad som borde motivera dig till rörelse. Om du inte hittar någonting i listan så har du ett problem med motivation. Men det är i så fall samtidigt ett av dina minsta problem.

Nej, du saknar förmodligen inte motivation. Du har en dålig inre bild av träning. Du VET att träning skulle göra dig gott men din inre bild av träning hindrar dig. Inte bristen på motivation. Klassisk träningsmedia går ut på att GENOMLIDA träningen för att få den överstökad. Att prioritera, skapa mål och rutiner. Men det är bara bladen på växterna, färgerna på blommorna och stammarna på träden. Vi måste titta mycket längre ner, på rotnivå, än vad klassisk träningsmedia och träningsprofiler alltid gjort. För det har låtit likadant väldigt länge nu och ändå är det samma grupp människor som tränar medan den stora majoriteten förblir stillasittande. Vi har facit i hand och det är dags för nytänk.
Min filosofi handlar om att fundamentalt förändra din inre syn på träning så att du LÄNGTAR efter rörelse. Jag kan inte vänta på att få dela med mig av alla mina tankar för alla lässugna ute i landet.

Det jag skrev ovan postade jag på min Facebook och snart dansade jag samma tango som jag dansat så många gånger tidigare. En herre menade att det jag radade upp inte var motivation utan snarare effekter av träning. (Vilket jag faktist i inledningen dessutom skriver).
Jag har funderat länge och väl på vad motivation innebär och betyder för människor. Jag har dessutom under många timmar diskuterat ämnet, så jag vet mycket väl vad gemene man tycker och tänker kring motivation när man väl går till botten med det. Vi strävar efter att få ta del av effekterna som träning ger, det vill säga de sakerna jag radade upp. Det som får oss att vilja nå de effekterna är vetskapen om att det skulle göra oss gott. Jag har tidigare vid några få tillfällen varit med om att några har påpekat att just det jag radar upp faktiskt är effekterna av träning. Men efter en längre diskussion kommer det ändå alltid ner till att det just ÄR det som är motivationen. Det som motiverar oss är effekterna av träning. Det är hela anledningen till att vi vill träna. Synonymer till motivation är drivkraft, intresse, viljeriktning, inspiration, lust, sporre, morot, incitament. Det vill säga det som driver oss i en viss riktning, det vill säga i det här fallet att vi vill nå träningens effekter.

Föreställ dig att träning inte på något sätt hade varit nyttigt. Att listan här ovanför var nonsens. Hur många människor hade under de förutsättningarna tränat? Ingen, förmodligen, eftersom det då inte finns någonting som motiverar träningen.

Nej, jag vidhåller att problematiken som gemene man har är att den inre bilden av träning är för negativ. Vilken bild av träning har du?

Kram på dig!

Mine to run

I helgen sprang jag och min sambo ett väldigt annorlunda lopp. Ett lopp som på många vis inte alls var som vi trodde, samtidigt som det var exakt som vi trodde.

Jag bävade inför att ringa min mamma för att be om barnvakt. Mamma jobbar fortfarande och hon stiger upp vid 05 varje morgon på vardagarna. På helgerna älskar hon det här med att ligga och dra sig, vilket jag nu skulle totalsabba.
Min sambo som tidigare inte sprang alls har kommit igång och har fastnat i löpningen på ett fint sätt. Det finns nog ingen bättre beskrivning av henne än den här bilden. 

Jag har blivit van vid att hon bokar in oss på lopp hit och dit, och när hon sa att vi skulle springa igenom en gruva var det bara ett lopp i mängden. Det har blivit några gånger nu när jag sprungit bredvid henne då hon flåsande och frustande undrat var ”den där jävla målgången är någonstans”. Men när hon får syn på ett nytt lopp är hon lika entusiastisk igen, vilket såklart är hur härligt som helst! Härligt och komiskt.

Jag tog mod till mig och knappade in mammas nummer. Jag hade tidigare fått ett slentrian-klartecken från henne att hon kunde vara barnvakt dagen därpå men då visste hon inte att hon skulle behöva var hos oss vid 09. Det blev som jag trodde, några ångestladdade versioner av ”Jaha … jag trodde det var på kvällen … klockan nio? … usch … jaja …”, följde men sa att hon skulle dyka upp.

Vi stack iväg och anlände efter 1,5 timme till Dannemora gruva. Vi trodde först att det skulle vara ungefär ett 50-tal löpare och att det skulle vara smala passager. Det visade sig att 2000 personer hade samlats och gångarna vi sprang i var avsedde för dumpers och andra stora maskiner.

Vi hämtade ut hjälmar och pannlampor som vi fick behålla, vilket var ett kul plus. 
Först sprang vi 800 meter och sedan 230 meter ner under jord på stenigt och lerigt underlag. Därefter följde en sträcka av lite upp och lite ner under några kilometer, för att sedan urarta i vad som kallas för ”skruven”. Det är en slingrande väg, som en skruv, 1,5 km uppför. Där var det inte många som sprang kan jag lova. Efter att vi kommit ut ur gruvan sprang vid 2,5 km på grus och stenväg till mål. Totalt 8,5 km blev det av en väldigt annorlunda upplevelse.

Efter loppet ville mina ben springa vidare. Det är också en egokick jag kan få som jag normalt inte ventilerar högt, men som jag skriver om här eftersom jag önskar att fler som känner samma sak verkligen ska göra det till någonting positivt. När jag var nere i gruvan och såg hur många som inte orkade springa, medan jag orkade är det ett kvitto på hur mycket min träning har gett mig. När jag hör hur de runt omkring mig flåsar och växlar medan att springa och gå, medan jag med lätthet springer känner jag mig faktiskt stolt. Väl i mål ser jag hur folk lutar sig mot olika räcken, flåsar tungt och är utmattade. Men jag kände där och då att jag var ganska fräsch och skulle kunna kuta 20 km till. DET är en underbar känsla!
När vi hade kommit hem och fixat i ordning käk och annat drog jag därför ut på en 6 km runda till och myste lite 🙂

Ett stort plus får gruvloppet Minetorun för den fantastiska stämningen de skapade i början av loppet! Ett grymt jobb av Maratongruppen och övriga. Tack för det!

Kram på dig

Nytänk!

Hej på dig!

Under en lång period har jag haft uppehåll här och istället bloggat och hänvisat till min blogg på kulmedkids.se. Men av många anledningar har jag nu tänkt om och bestämt mig för att blogga här igen. Kulmedkids.se är en familjepodd och därför har jag beslutat mig för att försöka hålla min inlägg där så mycket som möjligt riktade till föräldrar, medan jag här ämnar skriva vitt och brett om mitt träningstrolleri. Jag brinner mer och mer för varje dag  för tanken på att nå ut med min träningsfilosofi till så många som möjligt, och därför känns det trist att se att besökarantalet här ökar medan jag inte är här och levererar några fler inlägg.
Så, planen blir alltså att nu fortsätta blogga här precis som vanligt, men att inkludera inlägg mera riktade direkt till föräldrar på kulmedkids.se. Följ på båda ställena 🙂

Så hur går det för mig och min träning då? Sedan nästan ett år tillbaka ägnar jag mig uteslutande åt löpning som verkligen har kommit att blivit min passion. Jag kör vidare med min runstreak, det vill säga att jag springer varje dag, och igår sprang jag min 271:a dag på raken. Det flyter på hur bra som helst även om det har varit förkylningstider på senare, vilket har satt käppar i hjulen för mina långpass. Nyligen blev det dock ett längre pass på dryga 22km där jag gav mig ut och upptäckte nya områden som jag inte sprungit på tidigare. De där långpassen är så underbara att jag kan bli tårögd. Att bara låta benen mata på och inte veta exakt var man hamnar är en fantastisk känsla. Att man kan ta sig så pass långt och springa sådär länge stärker en inifrån och ut på ett sätt som jag inte upplevt att något annat gör. Jag önskar att fler skulle hitta verktygen till att pusha sig själv förbi den där gränsen till vad man tror är möjligt, och få uppleva kicken som jag har blivit totalt kär i. Hur man gör det är ju inte alltid enkelt för alla. Vi är alla olika, vilket är grunden i min träningsfilosofi till skillnad ifrån klassisk träningsmedia, och vad som fungerar för just dig måste du tillåta dig själv att utforska. Men det finns generella nycklar och strategier som jag delvis delar med mig av här.

Jag hoppas du följer bloggen och att du får inspiration till att komma igång med din löpning eller utveckla din redan befintliga löpning vidare!

Kram på dig!

Skiftar fokus ett tag på bloggen

Hej på er!

Jag kan nu glädjande nog berätta att jag blivit inbjuden som gästbloggare till den nya sajten kulmedkids.se där jag kommer att fokusera på min träningsfilosofi samt lägga särskilt fokus på att få ihop föräldraskap med träning.

Besök min blogg Träningstrolleri – för föräldrar på https://kulmedkids.se/traningstrolleri/