Välkommen feber och förkylning!

Ja, man blir ju lite matt. Den här våren har varit väldigt olycksdrabbad rent sjukdomsmässigt. Visst, jag har tre småkids och samlar således dagligen oerhört effektivt ihop en cocktail av virus och basilusker från både förskola och skola. Men kul är det inte …

Imorse vaknade jag och såg ut som på bilden ovan. Jag hade i flera timmar legat och vridit och vänt mig i hög feber som gick upp och ner, upp och ner. Jag var orolig över att behöva bryta min runstreak och det kändes faktiskt för en stund som om det skulle behöva bli så. Men efter en lång mental kamp och då jag kände att febern släppte så blev det ändå dag 75 av löpning. Det blev 1,6km, alltså minimigränsen i otroligt långsamt tempo. Förmodligen var jag lika andfådd som en medelöverviktig människa blir av att gå uppför en trappa, vilket troligen inte är så farligt. Idag ska jag showa på Silja Lines båt Serenad vilket blir lite märkligt eftersom showen är ikväll på väg ut ur Sthlm. Sen måste jag ju åka med hela vägen till Helsingfors och är tillbaka först på tisdag. Men jag fick ta med mig hela familjen helt gratis och får ju således en mysig minisemester. Min plan var att springa på löpband på båten samt även att ta en dryg halvmara i Helsingfors. Men det blir nog minst tre dagar av minimirundor till för att låta kroppen döda lite virus i lugn och ro.

Men annars flyter allt på bra!

Kram på dig

Kvitto efter kvitto på att Träningstrolleri fungerar

Även om jag blir glad varje gång har jag slutat förvånats. När jag för några år sen själv började förstå min egen träningsfilosofi såg jag bitarna falla på plast allt oftare och enklare. De faller fortfarande på plats och det blir ständiga jaha-upplevelser som passar så bra in och ständigt bevisar att mitt sätt att tänka är unikt och något som verkar ha gått totalt förbi traditionell träningsmedia.

Idag gjorde jag en youtubesökning på ”Runstreak” och lyssnade på en mängd youtubers som berättade om sina runstreaks. För er som missat så innebär alltså en runstreak att springa varje dag. Till det kommer olika regler där den vanligaste premissen är att man ska springa MINST 1 mile (1,6km) varje dag. Oavsett vad. Varje dag.

Jag sprang idag min 74e dag på raken trots att jag vaknade med kraftig förkylning där halsen var paj. Jag sprang givetvis bara 1,6km och i ett tempo som var precis på gränsen till att gå eftersom jag är väl insatt i faran med träning vid olika sjukdomstillstånd. Min sambo är sjuksköterska och barnmorska och påminner mig ständigt. Att springa under viss sjukdom är mitt eget beslut och något jag bestämt avråder andra ifrån att göra.

Tidigare har jag bläddrat igenom i princip alla böcker om träning som finns tillgängliga på olika bokhandlare men ingen talar om träning på samma sätt som jag ser det. Det talas om att om man verkligen vill se sitt favoritprogram kan man träna framför TV:n. Det säger precis allt – man ska behålla sin negativa bild av träning och genomlida den. Det är och har alltid varit träningsmedias grundbudskap. Något som inte fungerade på mig och som bevisligen rent statistiskt inte fungerar på majoriteten av världens befolkning.

Idag fick jag alltså ännu ett kvitto på att min filosofi träningstrolleri är något helt annat är något annat där ute i träningsvärlden. Jag sökte alltså på ”Runstreak” och tittade på ett tjugotal klipp där ALLA talade om att det krävdes en enorm motivation och dedikation. Att det krävdes ett nästan övermänskligt mentalt åtagande och en total hängivenhet. Alla var överens. Alla utom jag.
För mig är lusten och glädjen allt och jag förstår varför deras runstreak kräver allt det som de pratar om. Medan det för mig är relativt enkelt. Vi har helt olika inställning. De har behållt sin negativa bild av konceptet och genomlidit det vilket är förklaringen till att det kräver åtagande, hängivelse, motivation och dedikation. Jag, å andra sidan, har byggt en vacker bild av min runstreak och gör det därför utan att behöva göra samma uppoffring. Jag mår bra av det. Mentalt och psykiskt. Det skänker mig stolthet vilket gynnar min bild av runstreaken och träning ännu mer.
Att jag började med att ta itu med och inse att min inre bild av träning gjorde all skillnad var det bästa jag kunde göra. Det är det som har tagit mig dit jag är idag. En naturlig träningsmänniska.

Det är så härligt att ännu en gång få ett kvitto på att min filosofi träningstrolleri är något helt annat än all vanlig träningsmedia och det som i stort sett alla träningsprofiler pratar om. Nej, jag är inte kaxig eller tuff på något sätt. Tvärtom är jag extremt ödmjukt överlycklig över att ha funnit det jag funnit. Och varje gång jag får möjlighet att övertyga någon annan och de säger precis samma sak, att de nu tänker helt annorlunda än förut, så blir jag bara överlycklig.

Kram på dig

Hälften asfalt, hälften trail

Det blev ett tungt pass idag. Bara 7,6km men tunga sådana. Jag började med asfalt som gick upp och ner, upp och ner … Sen övergick jag till mer terräng/trail som gick ännu mer upp och ner. Jag var väldigt trött efter två tredjedelar in i passet och trodde att jag höll ett otroligt långsamt tempo. När jag såg medeltempot senare så kände jag mig ändå nöjd med tanke på banan och att det trots allt var min 58:e dag på raken av löpning.

50 löpdagar på rad!


Ja, så kan det gå! Jag tänkte att jag skulle göra ett försök, och det försöket har alltså hittills blivit 50 dagar. Men hur har det varit då? Ren njutning? En ständig kamp? Mittemellan eller rent av lagom svårt?

Först och främst känns det verkligen inte som 50 dagar. Det känns snarare som 12 dagar. Men när jag ser tillbaka på de bilder jag tagit efter varje dag så ser jag ju att det är ganska många .Ungefär … 50!
Det har verkligen inte känts tungt för fem öre. Det har snarare inneburit en nedtrappning av min träning. Faktiskt. Förut brukade jag varva löpning och diverse styrketräning och annan cardio. Mest handlade det om varannan dag löpning och varannan dag hemmaträning av någon form. Med runstreaken har all övrig träning fått avstå. Dels för att jag varit försiktig och vill se hur det hela fungerar först. Givetvis också för att inte dra på mig skador.
Men nu känner jag att det är dags att steppa upp. Jag vill ha in mer styrketräning och övrig hemmaträning. Min plan är att köra två långpass i veckan och på de dagar jag bara springer runt 2km lägger jag även in övrig träning. Pusslet blir att hålla benträningen borta ifrån långpassen. Där får jag klura lite …

Men nej, det har inte varit jobbigt någon gång egentligen med min runstreak. Förutom när min älskade hund dog. Då var det tungt att ta på sig kläderna eftersom jag hörde hans tassar komma trippande mot golvet och kunde för mitt inre se honom sitta där på golvet med vackra frågande ögon som undrade om han fick följa med. Även när jag kom hem satte jag mig instinktivt ner för att hälsa på honom. Det var tungt. Väldigt tungt.
Bortsett från det har Runstreaken gjort mig gott. Jag känner mig väldigt stolt och det finns inte en tillstymmelse till ifrågasättande av de dagliga löppassen. De är fullständigt naturliga och jag längtar oftast efter dem.

Jag hoppas att du vågar anta utmaningen och börja du också! Du kommer inte att ångra det. Dealen är alltså minst 1,6 km varje dag. Har du frågor så är det bara att fråga på!

Kram på dig

Avslutar med en collageklipp av de 50 löpdagarna som passerat.

Jag och Michael Jordan (23)

Idag var det alltså dags för dag 23 på raken med löpning. Siffran 23 är för mig så smått helig eftersom min största idol och enligt mig världens främsta idrottsman genom tiderna, Michael Jordan, bar just det numret på sin tröja.

Idag var det tack och lov minusgrader så att de jobbiga iskalla vattenpölarna hade frusit. Jag håller mig gärna ovanför vattenytan nämligen. Förkylningen känns som om den snart kommer att nå sin topp så jag tar det väldigt lugn. Så pass lugnt att jag sprang de symboliska 2,3 kilometerna. Återigen för att hylla Michael Jordan. Visst är jag fyndig?! Ibland blir jag otroligt stolt och önskar att jag var min egen mamma. Eller kanske inte …

Bilden är på Jordan då han gör sin berömda dunk genom att hoppa från strafflinjen. En galen bedrift och ett hopp på ca nio meter och väldigt högt. Jag fick äran att sitta under honom när han gjorde det en gång. Nu minns jag inte direkt när det var men jag gissar på någon gång i förra veckan. Det kan också ha varit veckan före. Det enda jag lovar är att jag aldrig skulle ljuga och att jag aldrig skulle photoshopa in mig på något sätt. Det har du mitt ord på. Tro mig. Bara tro mig.

Kram på dig

Min hjärna surar lite. Sen går jag ut och springer.


Jag erkänner. Idag frodades längtande tankar om ett löpband. Jag visste att löprundan skulle bli riktigt blöt och kall. Jag tror faktiskt att detta var första gången som jag verkligen kände en intensiv önskan att få slippa springa ute. Normalt brukar dåligt väder föda en längtan efter att få ge mig ut i spåret, men idag var det annorlunda.

Jag tror att jag har mött min akilleshäl även om det är en jäkligt svag sådan. Det handlar om riktigt djupa vattenpölar fyllda med is. Eller kanske inte just företeelsen isfyllda vattenpölar utan egentligen själva handlingen att placera fötterna i dem. Jag springer ju fortfarande i mina sommarskor eftersom jag är så sjukt envis. Sommarskor och djupa isfyllda vattenpölar är inte kompisar.

Men som sagt är det en svag akilleshäl. Jag önskar, tänker några negativa tankar och tycker lite synd om mig själv. Men bara lite och bara en kort stund. Sen byter jag om, snörar på mig skorna och genomför passet. Jag har kommit så pass långt i min uppbyggnad av min inre bild av träning och jag vet vad ett sånt här pass gör för min stolthet. Jag kommer att känna mig duktig och jag kommer att känna mig stark eftersom jag vet att jag är relativt ensam om att genomföra ett sånt här pass.

Stoltheten gör att jag får en positiv bild av mig själv och min träning vilket i sin tur får mig att vilja fullfölja och göra om samma sak igen. Så det är egentligen inget svårt beslut, utan jag måste helt enkelt bara låta min hjärna vara lite gnällig utan att jag lyssnar på den för mycket. Den måste få tycka att det är jobbigt att fötterna blir våta och kalla och tycka att det är jobbigt att hela tiden parera för att undvika fall på grund av det förrädiska underlaget. Hjärnan får helt enkelt sura en stund. Sen går jag ut och springer.

Förra passet blev en mil och jag kände en svag känning i högerfoten. Därför kortade jag ner passet ordentligt. Mitt löfte är ju MINST 1,6 kilometer VARJE dag. Det är vad jag lovat att vara nöjd med, även om det givetvis väldigt sällan blir så kort som 1,6 km.

Idag är jag lite gladare för vattenpölarna är frusna till is, vilket gör att jag i alla fall håller mig ovanför vattenytan. Igår var dag 22 av min Runstreak vilket innebär att jag idag firar Michael Jordan – 23 dagar av löpning!

Nämen, en får till att vara nöjd

Det var en sån där perfekt dag idag. Sambon jobbar som vanligt natt men jag tog en tidig löptur såsom bilden kan avslöja. Det blev en halvmil i ett tempo som jag faktiskt är nöjd med med tanke på att jag dels gick ut på tok för hårt, dels för att jag är snuvig och dan och del för att det ju de facto är min artonde dag av löpning på raken.

Idag fick jag en påminnelse av den fantastiska Helena Olmås om att jag måste sköta min styrketräning och hon har ju så rätt. Därför tänkte jag slänga in ett par pass i veckan av skön benstyrka och att dessa dagar korta ner mina löprundor något.

Själva träningen kommer ju ändå att vara bra och mitt mål är ju faktiskt att träna även utöver mina löprundor. Det blir bra det här. Jag kommer att fasa in styrketräning så sakteliga så att jag slipper FÖR mycket destruktiv träningsvärk som kan skada min bild av löpningen. Jag har en plan. Jag har … nej, jag har inget mål. Jag bara kör. Märker jag. Kul!

Kram på er!

Stackars lilla sate …

Igår kom ännu en sån där dag när tiden blev knapp. Mellansonen var sjuk vilket gjorde att jag inte kunde ta min löprunda på dagen. På eftermiddagen blev det hämtning av barn, mellan och matlagning. Men jag hade tio minuter på mig tills sambon skulle iväg på nattpasset. Därför svirade jag om  fort som attan och bad henne messa mig när hon gick hemifrån.

Det innebar att jag fick dit att köra en rund på ca tio minuter, sedan fick jag sms:et och kunde vända hemåt för att slutföra en runda på 3 km genom att springa runt huset några varv medan kidsen tittade på TV.
Totalt tog det ca 17 min och det är ju något som de flesta människor människor faktiskt kan få till under en dag. 2 timmar med sin mobiltelefon fixar de i alla fall galant.

Jag ska vara helt ärligt med att säga att det har funnits några några tillfällen då en liten djävul dykt upp på min axel och lockat mig till att hoppa över den där rundan. Men styrkan med en runstreak är att det blir mycket svårare att ge efter för sådana galenskaper. Det är ganska enkelt för mig att be din lilla fan fara och flyga.

Jag VET att du som läser kan ha svårt att lockas av detta. Trots att det är en runstreak och allt det där så får du ändå en dålig känsla vid tanken på att springa varje dag. Men kom då ihåg att jag sprungit i fyra år innan jag tog det här beslutet för arton dagar sedan. Den största anledningen till att du kanske får en negativ känsla är att du på ett eller annat sätt ser runstreaken som en piska. Lägg bort den tanken helt. Det är DU som tar beslutet och DU som ska försöka få dig själv att vilja springa varje dag. Du ska fylla dig själv med en stolthet du aldrig någonsin tidigare känt och få din inre bild av träning att vara en glimrande, skinande och underbar sådan! För en hjälte bor inom dig precis som hos alla andra. Det är bara vår hjärna som schackar oss med sina otillåtna drag. Låt den inte göra det. Ta kontroll över spelet och inse att du är fantastisk för varje litet steg du tar i rätt riktning.

Utöver det har jag nu höjt gränsen från MINST 1,6 (en mile) till MINST 3km varje dag. Sakta men säkert ökar jag.

Kram på dig

Runstreak dag 15

Idag blev det en sån där dag när tiden kändes knapp. Men det är ju ett av de många plus som jag märker att min runstreak-utmaning bidrar till. Det finns liksom inte ens på kartan att jag inte skulle lösa en löprunda.

Min sambo skulle jobba natt och jag hade haft fullt med jobb samt VAB hela dagen. Men när sambon hade gått och jag hade nattat barnen kunde jag låta grannen hålla koll på kidsen medan jag själv sprang runt radhusetslänga några varv. Utmaningen går ju ut på att springa MINST 1,6 km varje dag och jag nådde snabbt och enkelt upp till 3 km.

Jag märker att 90% av mina löprundor som jag nu fått till i utmaningen har varit under omständigheter där jag och andra lätt hade kunnat hoppa över på grund av X ursäkt. Men utmaningen får mig att köra på och jag är lika nöjd efter varje runda.
Nej, jag springer inte långt som jag brukar göra utan jag tar det försiktigt så att jag inte sliter ut kroppen. Jag vill långsamt vänja kroppen vid löpning varje dag och låta den i sin egen takt anpassa sig till det nya. Och det går verkligen hur bra som helst även om jag längtar till långpassen!

Kram på dig

Lätt som en fjäder!


Ja, min nya grej som är under utveckling är min ”RunStreak” där jag alltså springer MINST 1,6 km (en mile) varje dag. Nej, 1,6 km är inte mycket och därför blir det ju alltid längre än så. Vid ett tillfälle hade jag i princip inte alls tid att träna så då blev det 1,7km. Men det är just det som är hela poängen! Låt mig utveckla.

Min träningsfilosofi går ut på att älska det man gör och att se på träning med helt nya ögon. Jag har insett att jag älskar att springa långt och att varje nytt längdrekord gör mig oerhört stolt. Och stolthet är det andra stöttebenet  av tre i min träningsfilosofi. Ju stoltare jag känner mig desto mer älskar jag min träning.

Ultralöpning, dvs distanser längre än en vanliga maraton är det jag verkligen vill ägna mig åt vad det lider. Som ett led i det har jag alltså antagit utmaningen att springa varje dag. För mig är det ett sätt att vänja kroppen vid löpning så mycket som möjligt och för att verkligen göra det till en osviklig rutin. Någonting som jag inte kompromissar om. Hittills har det gått över förväntan och jag kör mina pass där många andra inte ens hade tänkt tanken. I förrgår hade jag exempelvis varit och gjort en föreställning på Vara konserthus och kom hem vid 21-tiden. Barnvakten var tvungen att sticka och jag hade barnen själv och var trött efter bildkörningen. Ögonen gick i kors. Kanske den ultimata ursäkten att natta kidsen och sig själv per omgående.
Men istället bad jag grannen vakta kidsen i 20 min så att jag fick ihop några kilometer och sen var jag jättenöje med det! Jag hade bytt om och jagat de där kilometrarna trots min trötthet och det allmänt olämpliga tillfället.

Min plan är att hålla distanserna korta för att bygga upp kroppen så att jag håller mig skadefri. Jag jobbar mycket på att öka min stegfrekvens men det slutar nästan alltid med att jag jagar ett bättre tempo kring halva rundan. Tyvärr. Men jag jobbar på det!

Igår sprang jag min trettonde dag på raken. Jag ser alltid fram emot det. Igår hade jag inte heller mycket tid över för att springa länge, men jag hamnade som vanligt i det där underbara tillståndet där jag bara njuter. Jag vill bara fortsätta. Jag vill bara vara i just den stunden där jag inte kan hjälpa att le samtidigt som jag springer. Det är fan ren kärlek.

Den största skillnaden jag märker är att jag känner mig lätt som en fjäder när jag väl börjar springa. Det har hittills aldrig känts sådär tungt som det ibland förut kunde kännas. Men framförallt har jag roligt och mår bra av det.
All annan form av träning har på senare fått vila, men planen är att öka distansen på mina löprundor och dessutom att köra mer styrketräning.

Hörni … kram på er!