Jag tror att få som är inne i löpvärlden har missat trenden med barfotalöpning som kom efter boken Born To Run av Christopher McDougall. Numera finns olika grenar och olika filosofier inom barfotalöpningen, men gemensamt har de att de väljer bort vanliga löpskor mot minimalistiska eller inga alls.
Vibram Fivefingers
En populär sko är Vibramfivefingers som du hittar mer info om med en enkel googling. Mina fivefingers är en lätt modell som är väldigt tunn som jag köpte i somras. Jag tror jag fick till tio väldigt korta löppass i dem, max två kilometer, men det räckte gott eftersom jag fick träningsvärk i flera dagar efteråt. Det krävs enormt mycket av vaderna eftersom foten får arbeta annorlunda än i vanliga skor, och löpsteget blir också förändrat.
Här är mina fivefingers som jag sprang med idag
Det tar tid att vänja sig
Sedan beror det givetvis i vilka skor man är van att löpa med. Om man har sprungit med hög drop så kommer man få en ordentlig chock. Med drop avser höjdskillnad mellan tå och häl. Man kan översätta det till höjden på klacken där ju fler millimeter innebär en högre klack. Noll-drop brukar man kalla det när skorna inte har någon höjdskillnad alls mellan tå och häl.
I somras fick jag ett par Altra Lone Peak 4 som har just noll-drop. Jösses, vad konstigt det kändes i början och jag fick verkligen träningsvärk i vaderna efter att tidigare som lägst sprungit med 4 millimeters drop. Men med tiden blev det bättre och bättre och numera springer jag längre sträckor med dem och får inga känningar alls.
Fredrik Heyman (@barefoot_runner) under en av sina bravader
På instagram följer jag en herre som heter @barefoot_runner som alltså, som namnet avslöjar, förespråkar minimalistisk löpning och barfotalöpning. Han lägger ofta ut bilder på sin löpning, precis som jag, och då oftast efter långpass i sandaler och fivefingers. Idag såg jag att han springer vidare så här i vintertid med sina fivefingers och det gjorde mig oerhört nyfiken och inspirerad.
Jag skrev till honom och fick rådet att springa med strumpor i skorna. Det brukar man normalt inte ha, vad jag vet, och jag trodde faktiskt inte att det skulle gå. Men jag tog fram mina Injinji, som alltså är tåförsedda strumpor, och förvånande nog fick jag plats med dem i de små tighta skorna.
Dags att ge sig av
Jag tog på mig min pannlampa och en ryggsäck med varmare skor i och gav mig av.
Det blev först en tur på isiga och snöiga gator vilket var lite halt, men inte så farligt faktiskt. Sulan på mina fivefingers är nästan helt obefintlig så jag trodde att det skulle vara betydligt halare.
Det blev också min 312:e löpdag på raken idag!
Redan efter en kilometer värkte tårna rejält och jag tänkte att det nog skulle bli ett tidigare byta av skor än väntat. Men jag körde på lite till. Efter ytterligare en halv kilometer var jag väldigt nära på att sätta mig och byta skor, men mitt pannben ville inte ge upp så jag körde på.
När jag sedan hade sprungit tre kilometer kände jag inte tårna längre. Eller var det att smärtan hade försvunnit? Jag pendlade mellan att tro att de antingen var totalt bortdomnade eller att cirkulationen hade kommit igång. Jag valde att tro på det senare, och även om jag hade bestämt mig för att tre kilometer skulle räcka som testrunda, sprang jag in i en skogsdunge och följde en reflexbana.
Njutningen infann sig!
Då hände något i mig. Trail-Daniel vaknade och jag slutade känna efter. Jag hade ju inte ont längre! Jag flög fram över stock och sten och jag hamnade i den där tillvaron som bara vana traillöpare kan hamna i. Där man susar i full fart nerför backar, hoppar över krön och där livsglädjen håller på att spruta ut ur öronen. Det blev ytterligare två kilometer av njutning och när jag kom hem kunde jag konstatera att fem kilometer i mina fivefingers hade gått hur bra som helst.
Det är svårt att få med på bild hur vackert det är med reflexbanor
En ny värld ska upptäckas
Jag inser att jag har varit oerhört icke-insatt i vad som finns att tillgå när det kommer till minimalistisk löpning vintertid, och har inte ens tänkt tanken att inte ha rejäla skor på mig. Förrän idag. Jag läste nyss på massor och det kommer att bli betydligt mer löpning i mina fivefingers även vintertid. Jag har varit så pass dåligt påläst att jag inte ens visste att det fanns fivefingers för trailöpning och även fodrade fivefingers! Sådana ska införskaffas och jag ser fram emot en ljusare framtid tillsammans med mina fötter i frihet.
Detta var för övrigt min 312:e löpdag på raken. Det börjar närma sig ett år!
Kram på dig!
(Uppdatering så här dagen efter: Höger vad känns lite som ett betongblock medan andra vaden är lätt öm. Får bli en kortrunda idag)
Jag kom nyss hem efter att en kryssning tur och retur till Tallinn. Jag jobbar ju som trollkarl och ibland ger jag familjeföreställningar på olika båtar. Den här gången jobbade sambon natt så tanken var att jag skulle rycka med mig våra tre barn och även svärmor som barnvakt medan jag jobbade.
På avresedagen blev dock mellansonen sjuk, så sambon fick vabba medan jag och de andra stack iväg. Det flöt på fint och showen gick strålande.
Dottern med medeltidskrogen Olde Hansa i bakgrunden
Vi inledde dagen i Tallin genom att ta en promenad till gamla staden. Riktigt vackert! Men barnen är sju och fyra så de små benen orkar ju inte fullt så mycket som jag och svärmor hade velat, så vi drog tillbaka till båten i tid.
Väl tillbaka i hytten fick jag en kul tanke – att upptäcka städer med löpning. Man springer helt enkelt runt planlöst och tar en massa selfies vid olika byggnader och kollar sedan upp vad man egentligen har fotat. Givetvis kan man också på förhand läsa på om olika platser och sedan planera sin löprunda, men jag tilltalas av det där planlösa.
Julstämning på Rådhustorget i Gamla Staden
Tajjm fÅr sam selL-fis in tallinn
Så, igår fick jag 8 km barnvakt och här kommer några av de selfies jag skrapade ihop!
Löpturen började redan i gångtunneln som jag uppskattar till sisådär 800 meter lång.I utkanten av Gamla Staden. Det är riktigt läckra gator i Tallinn som verkligen ger en unik inblick och känsla från en svunnen tid.Ännu en mysig liten gata som pryds av julgranar. Det var i princip julgranar överallt och samtliga hade samma stil, vilket var enhetligt och vackert.Jag med jungfrutornet (Neitsitorn) i bakgrunden. Tornet byggdes tillsammans med Tallinns stadsmur under åren 1360-1370 och inhyser idag ett café och ett museum.Utsikt från Dombergets slott. Domberget sträcker sig 20-30 meter högre än den kringliggande staden och dess yta är ungefär 250×400 meter. På domberget ligger de centrala regerings- och parlamentsbyggnaderna, samt flera av de viktigaste historiska landmärkena.Utanför Alexander Nevskij-katedralen som uppfördes mellan åren 1894-1900. Byggnaden har av estländarna ansetts vara en rysk maktdemonstration och mellan världskrigen fördes diskussioner om att riva byggnaden, men den står kvar än idag och är riktigt läcker.På vägen tillbaka hittade jag någon form av ljusbågar mitt i smeten.
Till vänster: Gary Robbins – Den som inspirerar mig mest. Till höger: Jag
Först och främst- Den bästa youtubekanalen om löpning är definitivt LöparLycka eftersom … jag tycker det 😉 Kika gärna in på på den och säga vad du tycker för där ligger många filmliknande inlägg som följer nedan.
Om det är något som hjälper träningen framåt så är det olika former av inspiration. Därför tänkte jag skänka dig inspiration i form av de filmer som har inspirerat mig mest när det kommer till löpning. Så håll till godo!
De filmer jag kommer att tipsa om här handla rom ultralöpning, det vill säga konceptet att springa längre än den klassiska maratondistansen. Det ska dock sägas att filmerna är så underhållande att du inte behöver vara varken ultralöpare eller ens löpare för att uppskatta dem. Jag skulle nog säga att du inte ens behöver vara en tränande människa.
How to run 100 miles
Det här var den första filmen jag såg som handlade om ultralöpning. Filmen handlar om två vänner, Brendan Leonard och Jayson Sime, som bestämmer sig för att springa loppet Run Rabbit Run 100 som går av stapeln i Steamboat Springs, Colorado, USA. Loppets namn avslöjar att det handlar om en distans på 100 miles vilket alltså är 16 mil.
Filmen utgår ifrån Brendans synvinkel och tycks vara en hyllning till hans vän Jayson som inte alltid haft det lätt i livet. Jansons ständiga strävan mot mål i motvind har gjort honom uthållig, beslutsam och stark, vilket också visar sig när de tar sig an den här enorma utmaningen.
Det här är inte en film som primärt handlar om löpning, utan snarare en film om vänskap, målsättning och att aldrig ge upp. Filmen har en komisk ådra och tar upp många ämnen utanför löpning vilket gör att den är lämplig för en allmän publik.
Huddingeleden 81 km
Det här är dokumentären om en svensk kille som antar utmaningen att springa hela Huddingeleden som är ca 80 km igenom delvis hård terräng, trots att han tidigare bara sprungit maradistans. Det är en film om filosofi, inställning, rädsla och livspussel. Jag tycker nog att det är den bästa filmen i hela världen som handlar om löpning. Hmmm … är jag partisk, tro?
The Why
Den här filmen är gjord av fantastisk Billy Yang som har gjort ett flertal filmer om just ultralöpning. Som titeln avslöjar försöker Billy besvara de många frågor som ultralöpare får: Varför gör du det? Varför 100 miles? Springer du alltihop på en gång? Varför utsätta sig för den smärtan?
Kommer han fram till något? Det beror nog på. För många som aldrig ens tänkt tanken på ultralöpning kommer nog distansen fortfarande verka helt vansinnig, men för somliga andra kan nog en hel del poänger tränga igenom.
För att försöka förklara sitt eget ”varför?” filmar han sitt eget försök att springa loppet Leadville 100 Mile Race. Även andra kända ultralöpare dyker upp i filmen för att försöka förklara varför de har valt att springa ultradistanser.
The Barkley Marathons: The race that eats its young
Det här är är dokumentären som många pratar om, både löpare och vanliga dödliga Netflix-tittare. Det har gjort att loppet The Barkley Marathons har blivit riktigt legendariskt och uppmärksammat även utanför den lilla grupp av entusiaster som tidigare kände till det hela.
Det är ett väldigt mytomspunnet lopp som sträcker sig genom Frozen Head State Park nära Wartburg, Tennessee, USA. Lika mytomspunnet som loppet har blivit är dess uppfinnare Lazarus Lake som verkar älska att hålla loppet så nära gränsen för vad som är möjligt för människan att klara av.
Loppet består av fem varv och man springer i svår terräng och letar efter gömda böcker. Det är ingen märkt bana som vid vanliga lopp utan här handlar det dessutom om orientering. Reglerna förändras något varje år men man har mellan ca 9-12 timmar på sig att klara av varje varv. Hela loppet måste klaras av inom totalt 60 timmar och den överhängande majoriteten är inte ens i närheten av att klara av det första varvet. För att man ytterligare ska förstå loppets svårighet ska nämnas att bara 16 personer någonsin har klarat av det.
Barkley 100 – World’s most difficult and bizarre sporting event?
En dokumentär som ligger på youtube och behandlar samma lopp som ovan. Här får man följa några olika löpares försök och deras tankar kring det hela.
Where dreams go to die
Jag lämnar er med den i särklass bästa dokumentären om löpning jag någonsin sett. Här får vi följa den karismatiska löparen Gary Robbins och hans försök att klara av ett Barkley 100.
Jag tror att jag har sett den här filmen cirka 69 gånger och jag har fortfarande inte tröttnat. Gary är min största inspirationskälla och förebild, varför jag valde att dela bild med honom på rubrikbilden. 😉
Den här dokumentären är för mig väldigt mycket ett möte med en fantastisk människa och ett möte med ett pannben och stål som tar sig an en känslosam resa där saker sker som känns näst intill manusförfattade. Jag kan inte nog rekommendera den här filmen och jag önskar att alla såg den. Vilken människa, vilket lopp och vilket drama! NJUT!
Vi känner alla igen de enkla rubrikerna. Men varför tränar inte hela Sverige lyckligt efter alla år av tips?
Klassisk träningsmedia
Det sista jag vill är att låta gnällig. Det är verkligen inte min intention att klaga, men den frustration jag känner när jag läser kvällstidningar och alla tips om hur man kommer igång rinner ofta över inombords. Kom igång si, kom igång så … Men samtliga börjar i fel ände, vilket alltså är det som får mig att känna den där frustrationen. Då är det bra att ha en blogg! 🙂
”Så gick Åsa ner 110kg på bara tre dagar!” eller ”Så gick Kent ner fyra kilo på bara elva månader!” … typ …
Det första man slås av är att det antingen är orimliga siffror eller så är det precis tvärtom. Det andra man slås av är att det ständigt är fokus på vikt. Men det är förvisso ett redan uttjatat ämne och jag förstår givetvis att de har full koll på vad som ger flest klick. Att gå ner i vikt är ett mål för en stor grupp människor, och att klicka och läsa om hur man kan gå ner i vikt är en tillfredställande känsla för många eftersom det känns som att man tar tag i problemet. Sedan stänger man ner artikeln och glömmer vad man har läst tills dess att man kan läsa om hur en annan person har gått ner ett annat antal kilo under en annan tidsperiod. Och visst är det märkligt att det alltid handlar om mer motion och bättre kost?
Fungerar träningsartiklarna?
Under många många år har artiklar som berättar hur vi ska komma igång med träning bombarderat oss via media, så nu borde väl alla träna regelbundet och äta vettigt? Nej, vi har ju facit i hand och när till och med självrapportering visar att vi äter för dåligt och tränar för lite vet man att det är illa. Men varför är det så illa?
För egen del räcker det med en enkel google-sökning för att få svaret. När jag googlar ”så kommer du igång med din träning” får jag upp följande tips:
Träna hemma
Träna regelbundet
Bestäm dig!
Prioritera träningen och hoppa inte över pass
Gör en plan och håll dig till den
Träna med fria vikter
Sätt upp ett mål
Träna funktionellt
Nu vill jag att du som tränar kliver in i rollen som icke-tränande som har en stark negativ bild av träning. Du som inte tränar behöver bara svara ja eller nej på följande fråga: Tycker du att det här låter lockande och något som du ivrigt skulle vilja börja med redan idag? Det kanske låter lockande att genom ett trollslag få hoppa in i ett liv där det fungerade för dig, men låter det lockande att sätta igång med det just nu?
Om det hade låtit lockande hade du förmodligen varit igång redan. Sanningen är att traditionell träningsmedias råd inte börjar från grunden. För mig är det uppenbart att det finns en hel träningsvärld som har missat någonting oerhört grundläggande. Jag har själv varit den där personen som ständigt misslyckats och som läst olika recept om hur jag ska komma igång.Men råden som ges är skeva och är ett resultat av ett feltänk. En liknelse skulle vara om en alkoholist hade ställt frågan ”hur gör jag för att sluta dricka?” och svaren skulle vara:
Fokus på det egentliga problemet
Problematiken för såväl alkoholisten som för den som inte tränar ligger någon helt annanstans, och även om det inte är någon sjukdom att inte träna så finns det en liknelse att man behöver jobba med det mentala.
De råd som jag listade upp här ovan för hur man ska komma igång med sin träning är egentligen inte metoder för hur man kommer igång, de är snarare mål. Det vill säga, de flesta vill nog kunna träna hemma, träna med fria vikter och träna regelbundet. Men frågan HUR hoppar man ständigt över i traditionell träningsmedia. Det är där min träningsfilosofi träningstrolleri tar vid. Den handlar om den mentala inställningen där resan borde börja.
Sanningen är att för någon som är låst vid sin hjärnas ursäkter och ovilja att träna så kommer råd om att strukturera upp vardagen och att ”bestämma sig!” inte fungera särskilt ofta eller framgångsrikt. Vi ser att ungefär samma andel personer lyckas medan den stora majoriteten faktiskt inte motionerar tillräckligt och äter för ohälsosamt. Det finns med andra ord de som klarar av att komma igång med träningen genom de klassiska råden, men de är förhållandevis få och många av dem är inte så lyckliga i sin träning som de skulle kunna vara. Vi landar återigen i vad träningstrolleri handlar om – den inre bilden av träning, som alltid går att förändra och förbättra.
Fel utgångspunkt
Ett vanlig tips är hur den icke-tränande ska kickstarta igång sin träning. Om personen inte ens är kapabel att komma igång lugnt och sansat, hur i hela friden kan man då tro att hen ska kunna kickstarta? Det är lite som att ge noter till ett hårdrockssolo till någon som inte vill lära sig spela gitarr. Möjligtvis en god gärning och välvilja men inte särskilt produktivt och egentligen hjälpsamt.
Då har jag kommit till slutet av det här inlägget och trots att rubriken är ”så kommer du igång med din träning” så har jag inte direkt erbjudit något konkret alls. Men det är också lite av min poäng. Hela mitt budskap är som sagt att du måste börja med det mentala, vilket hela den här bloggen handlar om. Så, om du bläddrar vidare bland mina inlägg kommer du att hitta mer konkreta exempel på hur du kan göra. Det jag till sist vill säga är att du aldrig aldrig ska ge upp hoppet om att förändra din inre bild av träning. Förstå att om du är någon som ryser vid tanken på träning så går det att förändra. Du ska inte genomlida din träning och få den gjord. Du förtjänar att älska den!
Av väldigt många anledningar. Att ta ett uppehåll under vinter och kanske även senhösten gör att man stannar upp i utvecklingen och att det blir svårare att komma igång när värmen återvänder. Dessutom håller du nere skaderisken genom att inte ta några längre uppehåll.
En annan viktig aspekt är att vinterlöpning gör att du kommer att njuta av vårens löpning bra mycket mer eftersom du har något betydligt tuffare i bagaget än att springa genom ett hav av vitsippor i frisk luft. Använd vinterns lite tuffare utmaning till att stärka ditt självförtroende, din fysik och ditt stolthetskonto. Men mest av allt så missar du en fantastiskt upplevelse om du låter bli att springa vintertid!
Vår hjärna lurar oss
Många går ständigt omkring med tankar om att försöka sig på löpning, men ursäkterna är förmodligen ännu fler. En vanlig anledning att inte börja är vädret, speciellt när det är kallt och snöigt. Kombination av kyla och halka välkomnas av vår hjärna eftersom det får oss att låta bli dumheter som träning. Vinterlöpning blir således ofta inte ens ett alternativ.
Vår hjärna är låst i evolutionärt fördelaktiga mönster och instinkter som får oss att vilja undvika förändring och spara energi. Problemet med träning är att det kräver energi och innebär förändring. Därav det stärkta motståndet och vår hjärnas ständiga jakt på tankar som får oss att hålla oss inne i värmen, helst stillasittande. Det är helt enkelt tillfredställande att låta bli att träna, vilket är någonting vi måste fokusera på och försöka förändra.
Det tar för lång tid att förklara hur vi kommer till rätta med hela vår generella negativa bild av träning och därför tänker jag här fokusera enbart på negativa och positiva aspekter med vinterlöpning.
Skidornas magiska skydd mot kyla
Jag kan inte räkna antalet gånger jag hört att jag måste ta det försiktigt när jag springer ute i kylan. Nu talar vi inte om halkrisken utan det faktum att kylan skulle vara farlig i sig. Jag har en gång fått en tydligt varning om faran med att springa i kyla, av en man som satt och såg på vasaloppet på TV. När jag frågade vilken magisk förmåga skidorna hade var det tydligt att han inte förstod vad jag syftade på. När jag utvecklade mig och förklarade att den enda skillnaden mellan mig och de han såg på på tv var att de bar skidor, blev han faktiskt lite ställd. Han insåg nämligen att han aldrig har reflekterat över att det skulle vara farligt med skidåkning ute på vintern, medan han ansåg att löpning var förenat med oerhörda risker.
Är det farligt att springa i kylan?
Nej, det är inte farligt. Så länge du klär dig vettigt och inte fryser kraftigt finns det ingen som helst risk med att springa när det är kallt ute. Jag kan ganska tydligt lova att du kommer att märka vid vilka grader du kanske ska välja en kortare runda och när du kan springa på så långt du förmår. Det sunda förnuftet kommer att få dig att ta det försiktigt när det är så pass kallt att det är svårt eller rent av gör ont att andas. Vi pratar då om temperaturer under sisådär -15 grader.
Förbränner man fler kalorier under vinterlöpning?
Jag vet att det på många ställen står att studier visar att man förbränner 15% mer kalorier när man springer i kyla än inomhus på ett löpband. Man talar om variabler såsom vindmotstånd, kaloriåtgång för att hålla kroppen varm, terräng och annat. Jag har inte grottat ner mig tillräckligt i det hela men de säkraste källorna jag har studerat säger att det handlar om en så liten skillnad att det i stort sett är försumbart. Det verkar som att man främst tittat på rubriker på studier där man jämfört kaloriförbrukning mellan lätt klädsel och oerhört tung klädsel. Men vanlig vinterlöpning kommer inte upp i de nivåer när det kommer till tyngd.
Däremot finns det väldigt många andra fördelar med att springa utomhus kontra att springa inomhus på löpband.
Hur ska jag tänka med klädsel?
En grundregel är att klä dig så att du fryser lite i början men börjar känna dig varmare efter sisådär en kilometer. I övrigt beror det mycket på hur långt du ska springa. Om jag ska springa en kort runda på två kilometer vet jag att jag inte kommer att hinna bli för varm och har därför råd att klä på mig ett extra lager. Jag har helt enkelt råd att klä mig ganska varmt från start eftersom jag inte kommer att bli överhettad under den korta tiden jag är ute.
Om jag ska springa längre måste jag tänka på att jag kommer att bli väldigt varm efter ett tag och därför klä mig lite tunnare. Konkret kan man säga att man ska klä sig efter behovet som kommer att finnas när du har sprungit en längre sträcka och inte efter behovet som finns precis när du klivet utanför dörren.
Bär funktionskläder
Väldigt viktigt är att du alltid bär funktionskläder och annat material som leder bort fukt ifrån kroppen. Annars är risken att du blir kall, vilket inte är en behaglig upplevelse. Tänk också på att springa ända hem och inte ta nedvarvning utomhus eftersom det också kommer att göra att svetten blir kall och du blir nedkyld.
På ben och överkropp När temperaturen kryper under 5+ är det en bra idé att använda fodrade material. Exakt vad man bör ha på sig är individuell och en smaksak, men personligen brukar jag mellan 5+ till strax under noll bara ha en funktionsthirt och en fodrad löparjacka över, och ett par fodrade tights nertill. Skulle det vara något kallare tar jag ofta bara på mig en extra funktionstshirt. Vid ännu kallare temperaturer kan jag ha en eller två långärmade funktionströjor under min fodrade löparjacka. Skulle det vara riktigt kallt och jag inte ska vara ute så länge kan jag ha ett par överdragsbyxor över mina fodrade tights, som gör att vinden inte sliter med sig för mycket av värmen.
Löparjacka med fickor
Ett särskilt tips jag vill ge är att köpa en löparjacka med fickor. Jag gjorde en gång misstaget att köpa en utan vilket jag ångrade eftersom jag inte hade någonstans att lägga vantar och mössa när det är för varmt. Visst, ska jag springa kortare sträckor där jag inte hinner bli för varm fungerar det, men när man ändå köper en jacka är det ju smartare att köpa en som passar både för kortare och längre sträckor.
Altra Lone Peak 4 – Mina favoritskor vid såväl vinterlöpning som löpning i skog på sommaren.
Vilka skor ska jag ha? Det är verkligen en fråga om vad man föredrar och vilket underlag det handlar om. Om det är plusgrader utan snö, och därför inte halt, kan du gott springa på med dina vanliga skor. Men om det är isigt skulle jag rekommendera antingen ett par terrängskor eller ett par skor med metalldubbar. Vid enbart snö tycker jag att ett par vanliga terrängskor med gummidubbar räcker gott.
Men återigen är det en smaksak och så länge du känner dig trygg och märker att du inte halkar är du troligtvis rätt ute.
Det finns även billiga broddar att spänna på, vilket jag själv använde mycket när jag började löpträna på vintern. På senare tid har jag helt övergått till att använda mina vanliga terrängskor som jag har använder året om. En tjock strumpa är alltid bra mot kylan!
Reflexer och handskar Idag finns det en uppsjö av olika plagg där många är försedda med riktigt bra reflexer. Att bära reflex är en bra livförsäkring och tänk på att du ska synas både bakifrån och framifrån.
Löparhandskar är idag ofta försedda med reflexer vilket är bra eftersom händerna är rörliga och syns bra. Just reflexer kring armar, ben och fötter är just därför att föredra. En typ av reflexer som jag verkligen uppskattar är den typen som rullar ihop sig själva, vilka jag brukar jag sätta runt mina vrister.
Löpteknik vid vinterunderlag Kroppen är väldigt duktiga på att automatiskt anpassa löpstilen till rådande förhållanden. Givetvis kan du dock tänka på att vara extra försiktig om du känner att det är halt. En god idé är att testa underlaget genom att försöka glida på det. Men om du är någorlunda ung och har dina reflexer kvar så går det oftast hur bra som helst. Då behöver du egentligen inte förändra någonting mer än vad som kommer naturligt för dig.
Det jag brukar tipsa om är korsta löpsteg och att dra ner på hastigheten. Men, som sagt, det kommer oftast naturligt.
Tre vanliga myter om vinterlöpning Precis som inom de flesta andra ämnen finns det seglivade myter även om vinterlöpning.
50% – 80 % av kroppsvärmen läcker ut via huvudet.
Det vore ju ganska kul om det var så – eftersom det skulle innebära att vi skulle kunna springa omkring iförda enbart en toppluva och i övrigt spritt språngande nakna, vilket är något jag starkt rekommenderar att ni inte provar. Huvudet utgör en mycket liten yta varifrån kroppsvärmen läcker ut, men det är givetvis ändå en god idé att hålla huvudet varmt. Precis som resten av kroppen, och därmed är en mössa aldrig fel i kylan.
Kylan är farlig för lungorna
Nej, det är inte farligt. Vi är tack och lov bättre utrustade än att det är förenat med livsfara att vara i rörelse i kallt klimat. Luften värms upp när den andas in och utgör ingen fara för våra lungor. Vid extrem kyla kan det dock vara behagligt att andas genom en halsduk eller en så kallad buff.
Man behöver inte dricka lika mycket vatten på vintern
Ofta upplever man att man inte är lika törstig under löpning i kallare väder, men det är alltid bra att hålla vätskebalansen under kontroll och trots att man inte känner sig så törstig kan det vara bra att inta vätska eftersom exempelvis slemhinnor kan bli torkas ut av den kalla och torra luften.
Pannlampa
Eftersom vintern är den tid då det är mörkast blir det naturligt mycket löpning just i mörker. Att ge dig ut i skogen med en pannlampa och springa kommer förmodligen skänka dig en fantastisk tillfredsställelse.
Jag har blivit helt förälskad i att ta på mig på varma kläder och ge mig ut i vinterskogarna, eller för den delen små skogsdungar om det är det enda som finns att tillgå. Känslan av att se två lysande ögon i skogen som tittar på en är inte det minsta skrämmande för mig, utan snarare ger det en varm känsla av tillhörighet och gemenskap. Man kommer ofta ganska nära harar och rådjur och skogen känns väldigt levande när mörket ger dem skydd och de har övertaget. Tystnaden är öronbedövande på ett bra sätt – speciellt när skogen är täckt av snö.
Vilken pannlampa ska jag välja?
Det enda du behöver för att upptäcka skogen är en pannlampa. Jag har själv provat några stycken och det finns olika fördelar och nackdelar med de olika modellerna, men generellt sett tycker jag att de flesta i prisklassen 500kr och uppåt mer än väl håller för den som vill testa på mörkerlöpning. På bilden har jag min (i skrivande stund) personliga favorit Lumonite Compass R. Jag är inte sponsrad på något sätt (i skrivande stund) men om du googlar på produkten kommer du se hur otroligt uppskattad den är.
De tre viktigaste egenskaperna du ska värdera utefter är enligt mig:
1. Komfort
2. Användarvänlighet
3. Ljusspridning
Skapa en fantastisk upplevelse!
Till sist vill jag uppmana dig till att totalt kasta bort den där negativa bilden av vinterlöpning. Slit bort den som ett plåster! För det kommer att ta emot eftersom hjärnan så innerligt vill hålla fast vid den. Det är dags för någonting nytt nu.
I min träningsfilosofi är stolthet oerhört viktigt att känna. Något som jag tydligt märk att de flesta har svårt att förmå sig känna. Jag vill uppmana dig till nollcensur när det kommer till stolhet. Känn stoltheten innerligt och fullt ut. Utan att försöka begränsa den genom tankar som att löprundan var för kort eller gick för långsamt.
Glöm inte att vara stolt!
Vinterlöpning är ett ypperligt tillfälle att fylla på stolthetskontot! Detta eftersom stoltheten efter ett avklarat vinterpass är bra mycket starkare än efter ett enkelt pass i en ljuvlig vårväder.
Det jag vill komma fram till är att du ska använda motståndet till din fördel. När du tittar ut genom fönstret och ser hur snön faller, hur gatlyktans kalla sken gnistrar mot ispölarna utanför, ska du försöka att fokusera på vilken vinnare du är som trots det kommer att göra det. Ta det där klivet ut i den obarmhärtiga vintern och övervinna rädslan.
Väl ute kommer du med rätt inställning att känna att den största delen av det uppmålade fasan inte var verklig. Du kommer att märka att löpningen faktiskt flyter på bra och att det inte var så farligt som du trodde. När du kommer in i värmen ska du inte hålla tillbaka på stoltheten utan njuta av den fullt ut. Den är en gåva som du gjort dig förtjänt av att känna. Ta emot den och njut av den! Inse vilken krigare du är som trotsade dina farhågor och nu har gjort något som få ens skulle drömma om.
Det är sådana tankar som föder en grundläggande positiv bild av det du gör. Sådant skapar kopplingar i din hjärna som blir till din fördel i framtiden, så använd det!
Kram på dig!
Prenumera gärna så att du får ett mail när nästa inlägg publiceras.
Ja, så kom den dagen också. Jag minns så väl mina första 100 dagar och det känns som det var ungefär en månad sedan jag sprang min 200:e dag. Nu har jag alltså sprungit i 300 dagar på raken. Minst en engelsk mile varje dag.
Den första frågan jag får när jag kliver över en sådan jämn siffra är ”hur känns det?”. Jag måste vara helt ärlig med att säga att det känns mindre och mindre fantastiskt för varje gång. Mina första 100 kändes helt otroliga, mina första 200 mera ”kul!” och igår kändes det ganska mycket som vilken dag som helst. Förut har jag samlat ihop folk som jag sprungit med för att fira, men nu har jag nog gått vidare och känner att dag 365 är mer värd att fira.
Men visst är jag glad! Det är ju inte det att jag inte är stolt över konceptet och hela fenomenet, utan det är nog bara att det blivit normaliserat i mitt huvud. Lite som att fira att jag sköter min hygien. Usch, vad det låter tråkigt och jag jämför nog lite snett, men jag hoppas att du förstår vad jag menar 🙂
Den andra frågan jag får är om jag ska sluta vid 365 eller vid vilken dag jag säger stopp. För mig är min runstreak som rymden – jag vet helt enkelt inte. Det enda jag vet är att jag har väldigt långtgående drömmar och just nu ser jag inte något slut. Tiden får utvisa och tills dess har jag hur roligt som helst 🙂
Det är intressant ändå varför jag valde att anta den här utmaningen. När jag blickar tillbaka på mitt liv ser jag att jag ständigt tagit val som inte tillhör normen. Sporterna jag gillat har oftast inte varit de mest populära och mina hobbies har alltid varit udda. Se bara på min hobby trolleri som också blev mitt högst ovanliga yrke. Jag har alltid gillat de där stigarna som går bredvid den stora vägen och som viker av ifrån den större leden. Att springa varje dag måste jag verkligen kategorisera som ett sådant val – en högst ovanlig företeelse som få ens kan föreställa sig. Redan vid den insikten var jag fast och jag valde att springa varje dag.
Släpp tanken på träning som tandborstning Jag blir ständigt påmind om hur inetsad traditionell träningsmedias tankebana är. Den som gör gällande att träning är någonting man måste stå ut med och någonting man bara måste göra. Jag känner igen tankegången från mina stapplande försök med att komma igång med träningen, men som alltid slutade i misslyckande. Att det själva problemet just var själva tankegången insåg jag inte då men idag är det mer än uppenbart.
Eftersom jag är innerligt intresserad av det psykologiska när det kommer till träning, pratar jag gärna ofta och mycket om träning med både tränande och icke-tränande. När vi talar om min runstreak, alltså det faktum att jag springer varje dag, utbrister nästan alla i samma kommentarer som träningsmedia alltid har lobbat för: ”Det har alltså blivit som att borsta tänderna för dig?”, ”Du bara gör det liksom?”, ”Du har bara bestämt dig? Starkt!”.
När jag hör de där kommentarerna märker jag hur svårt det är att få människor att förstå. Jag vet att det tar lång tid innan de börjar greppa min träningsfilosofi och mitt sätt att se på träning. Det tog förvisso lång tid även för mig att komma fram till mina tankar. Att veta att det förmodligen tar en hel bok för att få människor att tillräckligt förstå min filosofi är det som driver mig att skriva färdigt min bok.
Hela mitt mål är att få folk att älska träning på en nivå som jag vet är omöjligt att förstå för den som aldrig upplevt det. Det är ju därför kommentarer om att det ska vara som att borsta tänderna och andra liknelser ständigt återkommer. Det känns som att förklara en fjärde dimension för någon som lever i en 2D-värld. Ogreppbart liksom.
För den som på något sätt upplever att jag uttrycker mig som förmer än andra så vill jag tydligt understryka att så inte är fallet. Det är lite som när jag för första gången snorklade i röda havet och försökte återge hur det var för mina vänner som aldrig snorklat i sådana vatten. Det blir liksom bara ord och den fulla upplevelser och förståelsen uteblir. Men för den sakens skulle är jag jag givetvis inte bättre än den som inte har snorklat i röda havet.
I korta texter är det förmodligen omöjligt att få dig som aldrig upplevt en tårögd njutning av träning, men jag vill i alla fall få dig att börja med att försöka acceptera tanken på att det är fullt möjligt för alla att uppleva och att alla övriga tankar är en del av ett försvar som naturligt finns med oss alla.
Börja med det lilla Det du kan börja med är att skapa en nyfikenhet inför att få uppleva den njutningen. Varje tanke du tänker påverkar din inre bild av träning och ditt mål måste vara att få den bilden att bli så positiv som möjligt. Jag kunde själv inte i min vildaste fantasi föreställa mig att jag skulle nå dit jag är idag, och eftersom jag lyckats omvända andra på samma sätt är jag ivrig att få fortsätta med fler. Kanske blir det du? 🙂
Nej, min melodi är inte att få träning att bli som att borsta tänderna. Min träning ska vara som ett varmt bad efter en lång och kall stund ute i rusk och regn. Dit längtar jag, inte till tandborstningen.
Från vänster: Pär Koren, Viktor Åkerblom, Sussi Käck, Martin Lundström, Johnny Hällneby, Jonas Hemström. Jag längst fram tillsammans med Nike i barnvagn.
I höstas fick jag och sambon idén att dra ihop en tävling inspirerad av konceptet backyard. Backyard innebär egentligen att man springer 6,7 km varje timme tills att bara en löpare är kvar på banan – segraren. Vår idé var att utgå ifrån det konceptet men att omforma så att alla, både erfarna och oerfarna löpare, kunde vara med.
Jag mätte ut fyra olika banor på tre kilometer vardera där starten i början gick varje timme. Sedan sjönk starttiden till var 30:e minut.
Jösses vad kul det blev! Överst i bild ser ni de som kom till start för att slåss om guldmedaljen. Längst till höger ser ni Jonas Hemström som har spunnit ultra förut, bland annat Ultravasan 90. Bredvid honom står Johnny Hällneby som är regerande världsmästare i sexdagars löpning med sina 88 mil. Han är en av sveriges bästa ultralöpare, vilket gjorde att jag kände av ett vagt … motstånd …
Vi drog igång vid klockan 10 och reglerna sa att man på något sätt måste ha något juligt på sig, men man fick tolka fritt. Vid ett tillfälle var det bara tjugo sekunder till start och jag hittade inte glittret jag skulle ha på mig och fick därför rycka med mig en julstjärna som fick följa med på ett varv.
Det var riktigt roligt att både fler vuxna och barn anslöt efter jobb och skolor och sprang ett eller flera varv.
Vi hade också en stenhård regel som gjorde gällande att man var tvungen att pyssla ihop någonting mellan varje varv för att få ge sig ut på nästa varv. Det blev allt från proffsiga pyssel till vulgära pappersarbeten. Men oavsett var engagemanget intensivt och glädjefyllt.
Så, hur gick det då? Jag kände mig lätt som en fjäder och glad som en salongsberusad tomte, och min löpning flöt på hur fint som helst. Min sambo, Ann-Elise, var tvungen att ge sig eftersom hennes knä, som strulat på senare, bara blev värre och värre. Efter ytterligare några varv meddelande Johnny Hällneby att han var tvungen att kliva av för att hämta sin dotter i skolan. Den värsta konkurrenten var således borta. När även Jonas Hemström var tvungen att ge upp p.g.a baksidan av låret som spökat för honom en längre tid, började jag känna segervittring.
Det stod mellan mig och Viktor Åkerblom (bär rosa på bilderna). Normalt sett brukar jag säga att man inte ska bråka med någon som kommit trea i Let’s Dance, men när det kommer till löpning så lägger jag in mitt veto. Viktor har ett pannband av stål och tränar inte löpning regelbundet som jag gör.
Jag märkte att han gärna diskuterade hur vi skulle lägga upp varven som skulle äga rum kommande morgon, men jag anade oråd. Jag misstänkte att det var ett försök till psykning från hans sida. Men han såg ju faktiskt oerhört fräsch och pigg ut hela tiden, så jag var inte säker.
När vi hade sprungit ca 25 km nämnde han dock i förbifarten att han började känna att han sprungit. Jag minns ej exakt vad han sa, men någonting som gjorde gällande att löpningen kändes i alla fall. Jag berättade givetvis att jag kände mig hur fräsch och pigg som helst, vilket faktiskt var sant. Men jag visste att mina knän, som alltid spökar vid längre distanser, snart skulle göra sig påminda och därför valde jag att vila intensivt under de allt kortare pauserna.
När kvällen kom var det dags för första reflexbanan som går igenom hyffsat backig trail. Johnny hade kommit tillbaka och hängde på. Jag märkte då att Viktor var seg i benen. Han sprang relativt långsamt och gick helst i uppförsbackarna. Där och då bestämde jag för att försöka sänka honom fullt ut mentalt på nästa varv, som även det skulle gå på samma reflexbana.
Vi inledde tillsammans och jag tog täten. Trail är verkligen min grej och jag vet att jag är stark där. Vid första uppförsbacken stack jag iväg och bestämde mig för att avsluta varvet så fort jag bara kunde. Jag for fram över hala stenar och rötter och kände mig hur stark som helst. Banan går i två skogsdungar och när jag nästan var färdig kom Viktor ut ur första skogen och berättade att han hade en och en halv kilometer kvar. Jag hörde att han var helt slut vilket gladde mig. Jag kom tillbaka till stugan och la mig ner för att vila inför nästa varv. Jag blev liggande ganska länge och det var bara sju minuter kvar till nästa start, och Viktor hade inte kommit tillbaka. När det var fem minuter kvar dök han upp och gick fram till mig med ett stort leende, brast ut i skratt och sträckte fram sin hand: ”Grattis, Daniel, jag är helt slut. Du vann!”
Jag räknade ut att vi då hade sprungit 39 km och påminde honom att om han sprang ett varv till skulle vi nå maratondistansen. Det behövdes inte mer övertalning och tillsammans sprang vi ett sista varv. Men när det var färdigt insåg jag att om jag själv springer ytterligare ett varv så skulle jag nå ultradistans, vilket jag inte kunde motstå. Så när alla hade åkt hem och nästa start gick, tog jag ett ensamt ärevarv. Sedan tog jag på mig guldmedaljen och kröp ner i ett varmt bad.
Visst var jag lite stolt, men samtidigt ödmjukt medveten om att jag inte hade haft en chans om Jonas hade hållit ihop, och om Johnny inte hade behövt åka och hämta sin dotter. 45 km är ju en pyttedistans i sammanhanget. Men en jäkligt roligt pyttedistans som ett ypperligt firande av min runstreak dag 295!
Det här kommer definitivt bli en tradition och det finns tankar om att bjuda in fler än bara den närmaste kretsen. Så håll utkik efter Lucia Backyard 2019!
Nyår och löften om god hälsa närmar sig med stormsteg. Men just nu siktar väl de flesta dock på julafton och försöker att få tid till julro mitt i allt som vardagen kräver av oss. Jag själv försöker skapa en mysig julstämning på morgnarna genom att tända ljus och sätta på lugn julmusik. Jag går omkring bland allt pynt (vi pyntar väldigt mycket) och njuter medan gröten puttrar på spisen. Sen väcker jag barnen … som på ett oerhört imponerande sätt ofta lyckas demolisera julstämningen i ett naffs med gnäll om att jag lagt fram fel byxor, att gröten är för varm och att ordet katt VISST DET stavas med ett t.
Jag tar några djupa andetag samtidigt som jag hör Peter Lundblad sjunga ”När täcket skyddar min kropp, och barnen med glädje gått opp” och jag känner inte alls igen mig …
Det är i de stunderna jag är tacksam för att jag har funnit min intensiva kärlek till träning, eftersom jag vet att den får mig att hantera stress effektivare och mer smärtfritt. För om det är något man måste förstå, så är det att träning inte bara gör att du rent fysiskt orkar lyfta och bära dina barn, utan även gör att du orkar med dem rent mentalt. Barn och vardagsliv är krävande på många plan, det är bara att inse och acceptera.
Med det sagt ser jag ofta hur människor gör en större sak av situationer än vad de behöver vara – man ser varje litet motstånd som enorma motgångar och varje bekymmer som ett ogenomträngligt hinder. Det sunda är att acceptera att allting inte löper på lika smärtfritt som i filmer där ett manus styr hela situationen. Livet är tvärtom en manusfri improvisationsteater där skådespelarna väldigt ofta jobbar mot dig snarare än med dig. Dessutom är det ett dåligt gig eftersom du inte får fakturera.
Nej, jag låter ju nästan lite bitter och det är jag verkligen inte. Jag är nog ganska bra på att ta motgångar och jag är härdad eftersom jag valt den frilans bana jag faktiskt valt. Av hundratretton utkämpade kamper vinner eventuellt en någon form av framgång. Så är det bara.
Löftesdagen Oavsett om du upplever mot- eller medgångar tickar tiden på och snart är nyårsafton här. Den dagen då mängder av människor kommer att lova sig själva ett hälsosammare år med bättre kost och mer träning. Det här vet gymmen om och de säljer långt många fler medlemskort än vad de egentligen kan hantera, om ser till hur många de rent fysiskt kan ta emot på anläggningen. Gymmen vet att en majoritet av de som köper gymkorten kommer att antingen helt strunta i att dyka upp, eller bara vara vägen en liten bit in på det nya året. Sedan är de borta så att deras reguljära kunder kan få lugn och ro igen.
Vår inre bild av träning Men varför är det så att vi sviker våra löften om hälsa? Borde inte hälsa vara det viktigaste i livet? Utan hälsa kan vi inte njuta av livet och i längden inte leva. Jag har ju min teori som är hela grunden i min träningsfilosofi. Jag är övertygad om vad vi måste fokusera på, vilket är något som traditionell träningsmedia och hälsomedia totalt ignorerar av någon märklig anledning – Vår inre bild av träning. Det är den som måste förändras och den som måste ligga i skarpt fokus. Så länge du inte tycker om träning kommer du inte att ägna dig åt det.
Undersökningar visar att den främsta orsaken till att vi inte tränar är att vi inte tycker att träning är roligt. Vi har generellt sett en grovt negativ bild av träning som hindrar oss från att utföra den. Att fortsätta som vi gjort i alla tider med att ”bita ihop över- och underkäke!”, ”bestämma sig!” och ”bara göra det!” håller inte. Bevisligen! Annars hade vi inte haft den ohälsosamma situation som vi faktiskt har.
Artikel efter artikel, träningsprofil efter träningsprofil, blogg efter blogg tipsar om vad man ska träna och hur man ska träna. Vad blir resultatet? Några få som lyckas medan den stora majoriteten som vanligt misslyckas. Till skaran som misslyckas hörde jag. Ingen pratade om den inre bilden av träning och den mentala inställning som faktiskt kan förändras. Jag fick ta de där stegen själv och jag lyckades genom att jag under några år utformade min egen träningsfilosofi och mina egna tekniker som totalt förändrade min inre bild av träning och ledde mig till bättre hälsa och framgång.
Du kan förändra din inre bild av träning Låt mig citera Anders Hansen från hans bok Hjärnstark: ”Genom våra val kan vi förändra hjärnans arbetssätt på en mer grundläggande nivå än vad vi tidigare har trott. Det är inte bara hjärnan som avgör hur vi tänker och handlar, utan våra tankar och handlingar kan förändra hjärnan och hur den arbetar. Det är du som styr din hjärna, inte tvärtom.”
Det där sjunger verkligen min sång och det är någonting jag själv kommit fram till, och för mig har det varit totalt mindblowing hur effektivt det har fungerat. Jag har gått ifrån att avsky löpning till att älska det så pass att jag blir tårögd när jag tänker på det. Från att ha mått illa av tanken på att ge mig ut och springa, till att ha sprungit aktivt i flera år, och sedan 292 dagar tillbaka springa VARJE DAG. Det är ingen kamp för mig längre, utan det är ren njutning. Jag längtar just nu ut till nästa runda och jag längtar till morgondagens lopp. Jag önskar att jag kunde få alla att känna som jag och det är också min stora ambition med den här bloggen och mina förhoppningsvis kommande böcker.
Ha rätt fokus och var ärlig Så varför sviker vi våra löften om hälsa? För att människor i stort har en negativ bild av träning och för att vår hjärnan aktivt arbetar emot en förändring av den bilden. För att förstå hur vi ska bryta det mönstret måste vi först förstå varför vi har en negativ bild av träning och varför vår hjärna motarbetar oss, vilket jag skrivit en del om tidigare här i bloggen, för den som vill läsa.
Men det jag vill uppmana till i det här inlägget är att slå dig ner i lugn och ro och sluta dina ögon. Var sedan helt ärligt med dig själv när du funderar över din inre bild av träning. Vad får du för tankar och förnimmelser? Jag kan garantera att om du inte är en tränande människa, och om du är helt ärlig med dig själv, så kommer du att kunna identifiera många negativa tankegångar och känslor. Det är dessa du måste fokusera på i första hand. Att göra som klassisk träningsmedia tipsar om fungerar inte för majoriteten och troligtvis inte för dig heller. Det går inte att bara köra på och stå ut med träningen, genomlida träningen. Det är inte hållbart.
Så, slutligen, fundera över din inre bild av träning, oavsett om du är tränande eller ej. Vår inre bild av träning är som ett hus där det ständigt finns saker att förbättra. Det kanske behöver rustas upp från grunden eller behövs bara några fönster putsas. Fundera på hur du kan få bort de många eller de få negativa känslor du har inför träning, så lovar jag att komma med fler tips här på bloggen framöver. Låt oss sätta fokus på bättre hälsa med en positiv attityd nästa år, istället för att behöva lova oss själva att få det gjort.
Nu ska jag ta tag i vardagslivet. Med det menar jag dricka kaffe …
Fotografen Martin Lundström fångar mig mitt i ett hopp under en av mina trailrundor.
Jag önskar verkligen att jag kunde få människor att förstå hur märkligt det känns för mig att höra andra ifrågasätta hur jag kan ge mig ut och springa under den här årstiden. I det här hemska vädret. Alltså, det är så märkligt för mig så att det känns snudd på omöjligt att förklara, men låt mig försöka! Även om det är så enkelt som att jag vill må bra så verkar det vara mer komplext än så.
Ologiska frågeställningar
Här kommer tre meningar, som i min värld är att jämställa med det jag får höra …
1 . ”Hur kan du äta vegetariska hamburgare när det inte är svampsäsong?!”
2. ”Varför duschar du efter att du har tränat utan att rådfråga en bandymålvakt?”
3. ”Du kan väl inte krama dina barn på ett ojämt datum heller?!”
Typ så. Eller, nästan exakt så konstigt känns det. Jag älskar ju det jag gör och för mig är årstiden inget som helst hinder. Känslan jag fått på senare när jag tar på mig löpkläderna och ger mig ut i kylan är hur fantastisk som helst. Jag lever upp och blir den bästa formen av mig själv som jag kan bli, och det vill jag fortsätta med. Jag vill bara må bra.
Själv tycker att det är så märkligt att man istället väljer att sätta sig i soffan och stirra in i en mobiltelefon medan man blir allt segare och tröttare. Jag förstår givetvis att det inte är det enda alternativet, men det är ju faktiskt vad de flesta som ifrågasätter bokstavligen gör.
Den där skärmen …
Apropå telefonanvändning försöker jag själv just nu göra något åt det. Igen. Jag använder den där mojängen på tok för mycket och i helt onödiga sammanhang. När jag kommer på mig själv att sitta en bit bort ifrån mina barn i soffan, stirrande på skärmen, skäms jag för mig själv. Jag inser att det är en kort tid jag får vara med mina barn och att de betyder allt för mig. Varför gör jag då det märkliga valet att hellre spendera tiden med den där döda klossen i min hand? Jag har inte svaret, men jag är övertygad om att jag till viss del är beroende. Det är en enkel underhållning jag får där på skärmen. Ett visst socialt utbyte och bekräftelse i form av likes och annat. Men när någon av mina barn ger mig en varm kram och säger ”du är världens bästa pappa!” är det något som borrar sig in mer värmande än miljarder främmande likes på sociala medier. Inga tummar upp kan staplas för att nå den känslan. Fokus på rätt sak är det som får oss att må bra.
Handlar inte om moralpanik
Nej, jag måste faktiskt skärpa mig, och när jag nu väl försökt så börjar jag sakta men säkert känna hur jag slår sig till ro i nuet. Jag börjar kunna ta in rummet på ett lugnt och behagligt sätt, och tankarna är inte ständigt på flykt någon annanstans.
Varje gång man tar upp ämnet skärmtid kommer det alltid någon replik som inkluderar ordet ”moralpanik”. Ifrån samma personer kommer ofta orden ”träningshets”. Trots att det helt enkelt handlar om att må bra förekommer ständigt ett gediget, komplicerat och onödigt motstånd.
Jag vill ut och springa i det här vädret för att jag vill må bra. För att jag märker att stillasittandet inte får mig att må bra. Jag vill inte leva bakom min skärm för ofta eftersom det inte får mig att må bra, och jag märker att jag mår mycket bättre av betydligt mindre skärmtid. Är det okej? Får jag lov att dansa den dansen? Tack, då är vi ju vänner och vi kan må bra tillammans!
