Sitt still så att du inte skadar dig!

Jag har alltid varit intresserad och fascinerats av det mänskliga psyket. Det är spännande när man ser ett tydligt mönster för hur människor tycker, tänker och reagerar inför olika företeelser. Ofta kan man förutspå hur människor kommer att tycka, tänka och reagera baserat på deras generella uppfattning och tidigare reaktioner.
För att ta några jättegrova exempel. En vänsterpartist kommer generellt sett inte kunna acceptera ett förslag som en SD:are levererar baserat just på att det är en SD:are som leverar det. En SD:are skulle kommer generellt sett att tycka att en vänsterpartists förslag är genomkorkade. Detta gäller speciellt om någon liktänkande redan gått ut och sagt att något är korkat.
Man tenderar att följa med och tycka att det är korkat innan man egentligen har tänkt på saken. Vi följer helt enkelt vår egen ström och fortsätter tycka som vi hittills tyckt, tänka som vi tidigare tänkt och reagerar som vi brukar reagera.

Det fina i kråksången är att det verkar som om vi kan programmera oss själva att lättare tycka och tänka vissa saker. Det är just det jag använder mig av när det kommer till träning för att förbättra min bild av träning. När jag insåg att alla ursäkter för att slippa träna berodde på min inre halvruttna bild av träning försökte jag förstå hur jag kunde förändra den. Efter en massa filosoferande och testande gick det till slut och hela min inställning förändrades totalt. Det är just det jag skriver om i min kommande bok Träningstrolleri.

Men det negativa med att vi förprogrammerar oss gällande vad vi ska tycka och tänka är att det gör att vi blir onödigt låsta. Exempelvis när det kommer till inställningen till träning. Återigen, generellt sett kommer den som inte tränar att tycka att träning är tråkigt, jobbigt och rent av skadligt. Den tenderar att göra allt för att bibehålla sin negativa bild av träning och gör allt för att avfärda tankar som verkar kunna förändra den inprogrammerade uppfattningen.

Att vara en tränande människa är att ofrivilligt utmana den icketränande. Den icketränande blir provocerad och behöver försvara sin position genom att nedgraderar den tränande. Exempel på det ser vi exempelvis här.

Ett litet vardagsexempel på självförsvaret

Som tränande får man ofta höra att man borde ta det lugnt. I ett forum diskuterades nyligen den här företeelsen vilket gjorde att jag ville skriva av mig gällande fenomenet. Ett väldigt bra svar som en person skrev var något i stil med att ”så länge man sitter i soffan, äter chips och super sig aspackad varje helg så är allt lugnt.” Jag tycker att det var bra skrivet och tyvärr också väldigt sant. En annan person berättade att hon ofta får höra hur hon borde ”unna sig en fylla” sedan hon börjat träna. Detta efter att ha jobbat i restaurangbranschen och krökat minst fyra dagar i veckan utan att någon klagade på det beteendet.
Jag kan inte minnas en enda gång att någon sagt att jag borde ta det lugnt under min festperiod. Det var alkohol, cigaretter, snus och poker i princip varje dag under några år. Ingen klagade. Men när jag började träna började gliringarna komma att det är viktigt att vila. Att jag borde ta det lugnt och ta hand om mig. Jag borde ta hand om mig. Ta hand om mig. Generellt sett kommer gliringarna alltid ifrån helt icketränande personer.

Oavsett vem du är, kan du inte erkänna att det är lite konstigt att det är helt accepterat att äta uppenbart för mycket av bevisligen ohälsosamma produkter medan det provocerar och klassas som konstigt, och till och med farligt, att avstå och ägna sig åt träning?
Att alla mina inlägg om träning som jag alltid hashtaggar med #träningstrolleri provocerar många vet jag. Jag har fått mail om det, fått höra det personligen och ser antydningar i vissas kommentarer.
Om orden träningsmani och träningsberoende dyker upp i ditt huvud nu så är det troligen det sista försvaret du har som pockar på uppmärksamhet. Släpp det. Försök istället att värdera korrekt och tillåt dig själv att förändra ditt sätt att tänka.

När jag jag själv insåg att även jag var låst i mitt sätt att tänka och tycka innebar det en en frigörelse. Jag kände mig på riktigt fri. Fri att ibland hålla med den ena sidan och i andra frågor den andra sidan. Att vara öppen på så vis gör att man slipper att slåss mot väderkvarnar såsom att en tränande människa utmanar dig. För så är inte fallet. Det är bara någon som försöker må bra och du får såklart göra vad du vill, du behöver inte hänga på. Men du kan inte förändra verkligheten genom att intala dig själv att det är sådär farligt som du låtsas.

Kram på dig

Hoppa inte över dig själv!

Dag 59 av min runstreak.

Det blev ett kortpass idag eftersom jag planerar ett lite längre pass imorgon. Men vi får se om det blir ett kortpass även då faktiskt. Jag har en känning i hältrakten som kommer på båda fötterna då och då. Det kändes tydligt av idag trots lågt tempo och oerhört kort runda. Men vi får se!

Jag tänkte på det där med ursäkter idag. Sedan jag inledde min runstreak har jag inte haft ens en tillstymmelse till ursäkt för att hoppa över ett pass. Det blir liksom psykologiskt helt omöjligt att skippa ett pass, men framför allt inte det minsta aktuellt. Det finns inte på kartan.

Jag funderade också på hur märkligt det är med ursäkter. Hjärnan kommer på en idé om att man borde träna. Sedan kommer samma hjärna på idén att strunta i sin egen idé. Det är lite som att hoppa över sig själv …

Hoppa inte över dig själv. Du är viktigare än så och du förtjänar bättre än så. Skänk dig själv den enkla gåvan att må bra. Välbefinnande är något vi bör eftersträva, och att ge efter för kontraproduktiva ursäkter är inget någon bör ägna sig åt.

Kram på dig

Hälften asfalt, hälften trail

Det blev ett tungt pass idag. Bara 7,6km men tunga sådana. Jag började med asfalt som gick upp och ner, upp och ner … Sen övergick jag till mer terräng/trail som gick ännu mer upp och ner. Jag var väldigt trött efter två tredjedelar in i passet och trodde att jag höll ett otroligt långsamt tempo. När jag såg medeltempot senare så kände jag mig ändå nöjd med tanke på banan och att det trots allt var min 58:e dag på raken av löpning.

Vilodag


Dag 57 på min Runstreak.
Jag kände att det var dags för en sån där njutrunda där jag joggar lugnt och fint och bara njuter av vädret, av min löpning och av mina bedrifter. Allt för att bygga på min inre bild av träning och i synnerhet av löpning.

Jag fick en idé om att snart göra ett pass som är tidsinriktat istället för distansinriktat. I närområdet finns ett elljusspår som är 1km långt. Det är grus och precis lagom backigt här och där men absolut inga utmaningar.
Jag tänkte mig att jag skulle kunna sätta en klocka på fyra timmar med målet att under de fyra timmarna hela tiden röra mig framåt. Det blir enkelt att ha en liten station med vatten och käk och jag kan växla ner och gå om så skulle behövas. Målet ska vara fyra timmar av framåtrörelse, helt enkelt.

Vad tror du om det?

Kram på dig

Nytt personbästa på milen

Jag vet inte om jag någonsin kommer att bli snabb i löpning. Jag har inte direkt rätt förutsättningar. Jag har absolut ingen löpkropp – kort, korta ben med stora vader ger mig inga fördelar alls. Nej, distans tror jag är min grej. Men det är ju det som är det fina med löpning, att det finns något för alla.

Igår tänkte jag springa en mil i lugnt tempo. Det kändes trist nog lite tungt i början och känslan av att komma in i ett flyt kändes avlägset. Men sedan lossnade det inom loppet av femhundra meter. Då körde jag på.

Tro det eller ej, men jag slog banne mig helt oväntat nytt personbästa på milen! Det är ingen imponerande tid och jag är en långsam jäkel. Jag är så långsam att jag till och med springer snabbare än mig själv.
Men stolt och glad är jag och det kan förbättras bra mycket mer. Dessutom var härmed dag 56 av min runstreak avslutad. En bra dag.

Kram på dig

Min runstreak flyter på!

Det har varit lite upp och ner med förkylningar och diverse annat. Jag fick bl.a en överansträngning i fötterna som gjorde mig lite rädd ett tag. Men det gick banne mig över redan två dagar senare och jag var då helt fri från känningar. Kroppen är verkligen fantastiskt!

Här kommer två bilder ifrån två dagar då sexåringen plötsligt bestämde sig för att haka på 🙂
På nedersta bilden körde vi 1,6 km uppvärmning och sedan körde jag resten själv.

Jag är inte den krigaren folk tror att jag är

Jag är ingen krigare. Jag är en glad-hoppare.

Jag får höra det ofta och jag förstår vad de menar. Jag förstår att det är sant i deras ögon och enligt deras mått mätt. Jag inser att deras bild av träning kräver en krigare. Men jag är inte den krigaren. Jag är långt ifrån den krigaren.

Den klassiska bilden av träning som skrämmer så många människor är en av de föreställningar jag försöker förändra. Inte hos alla, eftersom den passar hos vissa och fungerar alldeles utmärkt. Men för den stora majoriteten fungerar det bevisligen inte. Vad är beviset? Samhället i stort. Alla de människor som skulle behöva börja träna samt de som skulle behöva träna mer än de gör. De är i absolut majoritet och de mår sämre och sämre.
Varför den stora gruppen på sig för lite? Finns det inte tillräckligt med inspiration och information för dem? Jo, det finns givetvis ett överflöd av litteratur och media som riktar sig till dem och uppmanar dem till träning. Kan det vara något fel med själva budskapet då? Det vill säga det som träningsprofilen och träningsboken kräver av dem? Mitt svar är ett tydligt ja. Jag har själv varit i sitsen där jag försökt söka inspiration men ständigt misslyckats. Tills jag knäckte gåtan om varför.

Svaret är att jag inte är någon krigare. Inte fundamentalt. Jag har absolut genom åren arbetat upp ett pannben som exempelvis kan ta mig en 10km med väldiga smärtor i mina knän. Men det vi måste förstå är att alla människor är olika och att de flesta av oss inte är de krigare som traditionell träningsmedia riktar sig till.

”Det som inte dödar härdar!”
”Hoppa aldrig över ett pass”
”Blod svett och tårar”
”Träna, spy och träna sen lite till”

Känner du dig lockad? Om ja, så är du nog en krigare. Men om du inte känner dig lockad är du nog ganska lik mig. Min filosofi som jag alltså kallar för Träningstrolleri är något helt annat och angriper problematiken ifrån en helt ny riktning.
Jag hade för ett tag sedan en signering på Akademibokhandeln i Skellefteå. Det var under SM-veckan, på en vardag(!) så det var två personer i butiken under de två timmarna jag satt där. Jag passade på att bläddra igenom den träningslitteratur som fanns. Det som först slog mig var att det var ganska samma lika i samtliga böcker. Min tanke om att något är fel med traditionell träningsmedia befästes också då flera av böckerna talade om att träna framför TV:n om man inte ville missa sitt favoritprogram. Nej, det är inget skämt. Det är på riktigt.

Ingen av böckerna talade om den inre bilden av träning, vilket är hela min filosofi. Ingen av böckerna gjorde ett genuint försök till att stärka uppfattningen läsarens uppfattning om träning. Istället malde man på som vanligt och accepterade att läsaren hatade träning samtidigt som man ändå krävde att det utfördes. För det är just det som är min invänding mot traditionell träningsmedia – att man förutsätter och accepterar en förvriden, förödande och horribel bild av träning, struntar i att försöka åtgärda det och talar istället om olika sätt att utföra denna misär.

Min filosofi går ut på att förändra den inre bilden av träning. Att förvandla det till något som utklassar favoritserien på TV som ju faktiskt 2018 går att titta på precis när som helst. Jag vill inte ha en bubbla som är privatlivet och en separat bubbla som är den horribla träningen. Jag vill ha en stark och skön bubbla där träning ingår och får samma tid som facebooksurfande, serie-tittande och allt annat. Men inte som en tröskel i vardagen och som något som man måste få gjort. Nej, det ska var något du längtar efter och är stolt över. Något du vill göra och älskar att göra.
Det tog mig ganska långt tid att inse att min inre bild av träning var något jag måste jobba på och jag visste inte var jag skulle börja. Men jag försökte och lyckades. Nu har jag massor av knep, tips och tricks som jag försöker att formulera i min bok Träningstrolleri som jag hoppas kommer att komma ut så snart som möjligt.

Jag får höra det i sociala medier, i mail och i levande samtal med människor. Men det stämmer inte.
Jag är ingen krigare som står ut med den hemska träningen. Jag är ingen krigare som genomlider det där som är så jävla tråkigt. Jag är ingen krigare som trots snöstormen genomför helveteslöpningen.
Jag älskar träningen och har så jäkla kul när jag genomför löppass i vad som för andra framstår som helvetespass. För jag har inte samma inre bild som de flesta. Som de flesta som skulle behöva ha samma bild som jag och som jag hoppas genom min kommande bok kan övertyga till att leva ett rikare och lyckligare liv.

Kram på dig

Äventyrslöpning när det är som bäst

Någonting som ligger mig varmt och hjärtat och som jag brukar rekommendera folk är att göra små äventyr av sina löprundor. Att hela tiden  harva i samma spår och samma sträckor kan vara påfrestande för psyket och det bidrar inte till en positiv inre bild/uppfattning av löpningen. Försök hela tiden att stärka den där inre bilden istället genom att ha kul, vara stolta och att pröva nya saker.

Idag körde jag från Stockholm till Lidköping eftersom jag har ett gig här imorgon. Någonstans mitt i ingenstans stannade jag och körde en mils löpning. Jag såg en sjö på GPS:en och såg att det gick vägar runt den. Perfekt, tänkte jag och trodde att det var ca 3km runt sjön. Jag hade lite ont i fötterna och ville därför ta det lugnt. När jag väl började springa insåg jag att det var en väldigt stor sjö …

Men själva grejen blev som alltid helt underbar. Ny miljö, okända vägar och sträckor, nya lukter och vyer … Det är SÅ uppfriskande! Snälla våga prova!

Eftersom jag tycker om att klippa ihop film av olika slag gjorde jag en liten skämtfilm om min löptur med rubriken ”Jag är inte beroende av löpning”. Man får ju ofta höra, alltid av icke-tränande, att man måste ta det lugnt och att träningsberoende inte är bra. Bestämde mig för att spinna vidare på det 🙂

50 löpdagar på rad!


Ja, så kan det gå! Jag tänkte att jag skulle göra ett försök, och det försöket har alltså hittills blivit 50 dagar. Men hur har det varit då? Ren njutning? En ständig kamp? Mittemellan eller rent av lagom svårt?

Först och främst känns det verkligen inte som 50 dagar. Det känns snarare som 12 dagar. Men när jag ser tillbaka på de bilder jag tagit efter varje dag så ser jag ju att det är ganska många .Ungefär … 50!
Det har verkligen inte känts tungt för fem öre. Det har snarare inneburit en nedtrappning av min träning. Faktiskt. Förut brukade jag varva löpning och diverse styrketräning och annan cardio. Mest handlade det om varannan dag löpning och varannan dag hemmaträning av någon form. Med runstreaken har all övrig träning fått avstå. Dels för att jag varit försiktig och vill se hur det hela fungerar först. Givetvis också för att inte dra på mig skador.
Men nu känner jag att det är dags att steppa upp. Jag vill ha in mer styrketräning och övrig hemmaträning. Min plan är att köra två långpass i veckan och på de dagar jag bara springer runt 2km lägger jag även in övrig träning. Pusslet blir att hålla benträningen borta ifrån långpassen. Där får jag klura lite …

Men nej, det har inte varit jobbigt någon gång egentligen med min runstreak. Förutom när min älskade hund dog. Då var det tungt att ta på sig kläderna eftersom jag hörde hans tassar komma trippande mot golvet och kunde för mitt inre se honom sitta där på golvet med vackra frågande ögon som undrade om han fick följa med. Även när jag kom hem satte jag mig instinktivt ner för att hälsa på honom. Det var tungt. Väldigt tungt.
Bortsett från det har Runstreaken gjort mig gott. Jag känner mig väldigt stolt och det finns inte en tillstymmelse till ifrågasättande av de dagliga löppassen. De är fullständigt naturliga och jag längtar oftast efter dem.

Jag hoppas att du vågar anta utmaningen och börja du också! Du kommer inte att ångra det. Dealen är alltså minst 1,6 km varje dag. Har du frågor så är det bara att fråga på!

Kram på dig

Avslutar med en collageklipp av de 50 löpdagarna som passerat.

30 km med aj i knäna

Idag var jag som en ivrig liten pojke när jag frågade mig själv om jag fick springa en längre runda. ”Snäääääälla … ?”

Jag var också pappan som såg på mig själv med allvarlig blick och svarade ”Okej då, OM du lovar att hålla ner tempot”.
Jag lovade och sprang uppför trapporna till min löparkläder och levererade det glada budskapet. ”JAG FICK! JAG FICK!”.

Jag stoppade ner 2 nötcreme, 1 liten flaska m vatten, 2 småflaskor med ”recover or don’t bother” och en proteinbar. Sen stack jag ut.

Redan efter 3 km bestämde jag mig för att det fick bli ett maraton. Jag gjorde en snabb plan på hur jag skulle äta och dricka och höll mig till planen. Efter 25km tänkte jag springa förbi hemma och ladda upp m vatten. Därför ringde jag sambon och bad henne förbereda. Men jag hade helt sett fel på klockan och hon skulle ju jobba natt.

Det är märkligt med psykologi. EXAKT i samma ögonblick som jag insåg att jag skulle behöva stanna snart så blev värken i knäna helt sinnessjuk. Så pass att jag vid 28km var tvungen att stanna 10 sekunder vid ett dike eftersom jag kände att jag måste spy. Av smärtan enbart. Inte av trötthet. Illamåendet la sig tack o lov och jag fortsatte ytterligare 2km med någon märklig teknik där jag med hjälp av höften svingade fram benen. Enbart pannben.
Nu ligger jag på hallmattan och vilar ut med två gula polare.