Samtidigt som varmvattnet rinner längst din rygg på utsidan sprids en rysning av välbehag längst din ryggrad på insidan. Den där varmduschen är svår att avsluta. En liten stund till bara, tänker du. Men den där lilla stunden blir längre och längre och det är svårt att sluta skruva på kranen så att det hela tiden blir lite varmare. Tanken på hur kallt det kommer bli när du kliver ur duschen gör att ännu en rysning går längst din ryggrad.
Det är samma sak för den som vill komma igång med träning. Man inväntar det där perfekta ögonblicket. Det är ju så himla bekvämt att vara där du är just nu och att skjuta fram träningen. I soffan är det mjukt, varmt och skönt. Ute kan det vara lite blåsigt och kämpigt. En liten stund till bara, tänker du. Men den där stunden blir längre och är svårt att motstå att hela tiden hitta nya ursäkter till att inte ta tag i träningen. Tanken på hur jobbigt det är att resa dig ur soffan, ta på dig träningskläder och faktiskt genomföra träningen gör att en rysning av obehag sprids längst din ryggrad.
Ett av de största misstagen man gör som nybörjare är att man vill för mycket för fort. Lite som en hormonsinn tonåring, och det slutar oftast inte bra. Vi är alla små snöflingor i början och vi kan inte jämföra oss med de stora snöbollarna som har tränat i åratal. I stället ska vi börja väldigt lätt som den lilla snöflinga vi är och med tiden bli större och större.
Under powerwalken imorse slog det mig att platsen jag gick på ganska tydligt visar min filosofi. Därför stannade jag och tog fotot till det här inlägget. Det kan ta emot att ge sig ut i den gropiga och backiga stigen, men välj en annan väg i början! Välj den flata, mjuka och vackra plankstigen ovanför den riktiga gropiga och backiga stigen. Gå lugnt och tryggt i början tills du kommit igång. DÅ kan du ge dig ut i terrängen och testa dina vingar. Och titta inte på de stora snöbollarna med skam, utan acceptera att du just nu är en snöflinga, och var stolt över det och att du faktiskt gör något. Se inte det du gör som något litet, utan som något litet i början av något stort.
Jag har kommit långt i min träning. Jag går just nu powerwalks främst för att vakna till och orka med att vara en tålmodig partner och pappa till våra tre barn på 2, 4 och 5 år. För mig finns det absolut inget motstånd i att gå upp vid 06 och ge mig ut på en timmes powerwalk. Jag går väldigt fort och blir i princip aldrig trött. Jag är van vid längre distanser av löpning och är nog en hyffsat stor snöboll, men jag var också en snöflinga i början och har låtit det ta tid att bli bättre, starkare och mer van. Vi måste alla inse att vi bara kan vara där vi är just nu, och att det vi gör just nu för oss framåt.
Den där perfekta stunden att kliva ut ur duschen kommer inte. Det kommer att vara lite kallt. Det där magiska ögonblicket när det är dags att träna kommer inte heller att komma. Det kommer att kännas motigt i början. Men när man väl kliver ut ur duschen och torkar sig känns det inte så farligt som man föreställt sig. Det är ganska skönt att få på sig kläderna och man känner sig fräsch inte alls kall längre. När man väl får på sig träningskläderna och ger sig ut så är det inte så farligt som man trott. Det är faktiskt riktigt skönt!
Så tänk aldrig igen en negativ tanke om det du faktiskt fått gjort. Tänk inte att det inte var snabbt nog, inte långt nog eller inte intensivt nog. Det var något. Om du vågar känna dig riktigt stolt över de små bedrifterna kommer du att bli modig nog att pressa dig själv till de stora bedrifter. Titta på bilden nedan och fundera en stund på hur de här två olika tankarna påverkar deras inre bild av träning.
