Låt oss prata lite om stolthet. I min filosofi som jag kommit att kalla för Träningstrolleri spelar den en central roll.
Vad är stolthet? Enkelt kan man väl säga att det är en positiv känsla över sin person baserat på något man åstadkommit (låt oss bortse ifrån stolthet över exempelvis fysiska fördelar m.m). Det är lite därför stolthet är SÅ oerhört viktig att känna när man tränar. Dels åstadkommer du något som du förknippar med en positiv känsla, men det stärker också ens eget ego vilket går ut över hela ens person, allt man gör och ”drabbar” vår omgivning.
Det är enkelt för mig att säga att man ska vara stolt över sin träning, och det känns förmodligen också enkelt för dig som läser. Ut och spring, tyck att det är bra. Lyft lite vikter, tyck att du varit duktig. Men det är så evinnerligt mycket mer invecklat än bara det. För mig tog det lång tid ifrån att jag verkligen insåg vikten av att känna stolthet över min träning, tills dess att jag faktiskt förstod exakt vad det hela handlar om, hur man gör det effektivt och hur det fungerar.
Jag minns så väl när insikten först kom. Jag hade varit ute och sprungit och var inte alls nöjd med mitt löppass. Det blev kortare än jag tänkt, jag blev tröttare än jag tänkt och tempot var lågt. Jag satte mig ner för att skriva på en barnbok men jag kom ingen vart. Jag hade kört fast totalt och en allmänt negativ känsla genomsyrade min kropp. Det var då min då 3-åriga dotter Linnéa kröp upp i min famn, helt ovetandes om hur jag kände, såg mig djupt in i ögonen och sa de magiska orden som sedan dess ekar i mitt huvud:
”När ingen annan säger heja Linnéa, säger jag ’heja Linnéa’ själv”.
Vackert, eller hur? Där satt jag och hörde ingen säga ”heja Daniel!”. Men felet var ju att jag själv inte hejade på mig själv. Jag kände ingen stolthet över mitt löppass och det genomsyrade hela mitt ego och därför blev jag heller inte kreativ när det kom till att klämma ur mig handlingen till min nya barnbok! Det var då tanken föddes på att verkligen VÅGA vara stolt över mig själv och mina bedrifter. Jag började tänka på att jag ju faktiskt borde vara stolt över mitt löppass eftersom jag är omringad av folk som faktiskt INTE varit ute och sprungit. De hade inte ens tagit en promenad. Mitt missnöje var totalt obefogad, orimligt, kontraproduktivt och jätteonödigt.
Jag skriver VÅGAR eftersom jag vet att det tar emot något enormt hos många människor. Kanske de flesta. Man hör ständigt hur folk efter ett pass fnyser åt sina bedrifter. Ta exempelvis ett par som varit ute på en långpromenad. Det finns 2 olika sätt att tänka efter promenaden. 
Nu kanske man kan tänka att vad man tänker inte spelar så stor roll eftersom promenaden trots allt redan är avklarad- oavsett vad man tänker. Men ack så man bedrar sig om man tror det. Vad händer egentligen hos de här två individerna?
Mannen får en negativ bild av promenaden och kommer således göra det ännu mindre sannolikt att han tar en promenad inom den närmsta framtiden. Tvärtom är det med kvinnan som skapar sig själv en positiv bild av promenaden. Kanske ger hon sig ut igen redan nästa dag?
För många verkar det finnas en regel med att man aldrig ska vara nöjd över sina bedrifter och sina åstadkommanden. Allra mest när det handlar om träning och det är direkt förödande för individen.
Mannen på bilden kommer inte känna att han förtjänar den där smörgåsen med extra allt på, medan kvinnan kommer att välkomna den. Mannen kommer att fortsätta känna ett gnagande behov av göra något positivt för sin hälsa, medan kvinnan känner sig nöjd och börjar planera inför kommande strapatser.
Att känna stolthet är så fundamentalt superviktigt för att förändra, förbättra och vårda din bild av träning. Stoltheten kan också vara en ordentlig sporre under själva passet när det känns som tyngst. Jag använder mig av stolthet i stort sett under varje löppass för att rensa mig själv från negativa känslor och tankar. När de negativa tankarna kommer blundar jag och ler stort för mig själv samtidigt som jag fokuserar på hur jävla bra jag är. Hur jävla stark jag är och hur jävla mycket bättre jag är än de som inte ens orkar snöra på mig skorna. (Nej, jag är ingen bättre människa på något sätt, utan detta är alltså ett sätt att tänka för att stärka mig själv för stunden, där och då). Nej, jag har inte en aggressiv inställning där jag för mitt inner skriker ”Du är stark! Kör på!!” för det fungerar oftast inte för mig. Jag tänker enbart harmoniska tankar och låter den positiva känslan föda fram ett oemotståndligt driv i min kropp. Ett tips är att inte blunda för länge medan du springer…
Jag kommer att beröra det här med stolthet många gånger till men tills nästa gång vill jag att du VERKLIGEN och PÅ RIKTIGT försöker känna den där stoltheten oavsett vilken träningsform du ägnar dig åt. Oavsett om du innerst inne VET att du inte gjorde i närheten av ditt bästa ifrån dig. Skit i det! Du var där och du gjorde något i alla fall! Känslan av att du inte gjorde tillräckligt kommer att göra att du tycker att träningen utmanar dig, stressar dig och pressar dig. Träningen ska inte pressa dig. DU ska pressa fram träning utifrån ren vilja och lust och glädje. När du trots ett kortare och kanske inte så intensivt pass ändå är nöjd med vad du gjort kommer en positiv känsla födas i din kropp inför tanken att prestera ännu mer.
Så var stolt över din träning och föd lusten att träna ännu mer. Släpp känslan av att någon eller något står över dig och skriker vad du ska göra. Känn bara glädjen, harmonin och låt endorfinernas rusa!
DU vet ju att du är grym som faktiskt försöker. DU är en hjälte för din egen kropp. DU är en förebild för andra som faktiskt vågar ta steget från tanke till handling. Du vet ju det så våga känna dig stolt över det.
Kram på dig
