Martin Almgren tränar och hatar det
När jag såg artikeln i Aftonbladet idag förvånades jag ännu en gång över att ingen fokuserar på det man borde fokusera på. På riktig är det för mig obegripligt hur personliga tränare och andra träningsförebilder helt förbiser vad som faktiskt skapar hållbar träning.
Det är bra, men …
Det skrivs flitigt om Martins Almgrens viktnedgång i olika artiklar och han skänker absolut hopp till människor som önskar att vågen inte hånskrattade åt dem. För Martin är det såklart bra att han har börjat träna och gått ner i vikt, det borde ingen vettig människa ha invändningar mot, men det är så otroligt uppenbart att han skulle kunna må så mycket bättre om någon hjälpt honom att fokusera på det mentala också.
I videon säger Martin bland annat:
”Jag tycker inte att det här är kul, det ska jag ärligt säga.”
”Jag vet inte hur många här som tycker om att träna, men tycker man om att träna så blir det ju automatisk så att man går och tränar.”
Det sista citatet säger precis vad min träningsfilosofi träningstrolleri handlar om. Att faktiskt börja acceptera, uppskatta och värdesätta sig själv och sina egna insatser. Om man klarar av det fullt ut kommer också den inre bilden av själva träningen att förbättras, vilket i sin tur kommer att göra att man ökar sin acceptans, uppskattning och värdesättande ännu mer. Sedan är man inne i en positiv spiral som mitt mål är att få in människor i.
ASP
I mitt träningstrolleri ingår något jag kallar för ASP som står för Acceptans, Stolthet, Positivitet (Positivt tänkande). Alla ben är beroende av, påverkar och stärker varandra. Om ett ben faller medför det obalans i hela konstruktionen, men hög risk för att allting faller. Men om ett ben blir starkare stärker det också hela konstruktionen. Det kan stärkas så pass att det aldrig kommer att falla, vilket är målet.
Acceptans
… innebär att man måste lämna den icke-tränande gruppen och acceptera sig själv som en tränande människa. Det innebär ofta att man måste nollställa sig själv och vad man tidigare hade för uppfattning om träning. En inte alldeles enkel process.
Stoltheten
… är centralt och inte alls så lätt som det låter. Om du lyckas få stoltheten att flöda fritt utan störande tankar om jantelag och otillräcklighet kommer din inre bild av träning att radikalt förbättras.
Positivitet
… är det som ska vara kittet i hela konstruktionen. I positivitet ingår också att jobba med affirmation och suggestion. Vi lever ofta i en illusion om att vi tycker som vi tycker för att vi tycker det. När det i själva verket finns en anledning till att vi tycker som vi tycker. Ofta är det en ganska destruktiv agenda som får oss att tycka det vi tycker. Men det fina är att vi kan förändra vad vi tycker om vi bara tillåter oss själva att göra det. Det är en otroligt spännande resa.
Fortsatt medlemskap
Det är ganska tydligt att Martin fortfarande inte har klippt medlemskortet till flocken icke-tränande, vilket gör att träningen fortfarande klassas som ”skiiittråkig!” Vi människor är envisa flockdjur och vår instinkt att stärka och stanna kvar i vår flock är stark.
Idag har vi inte flockar såsom vi hade förr, utan idag tillhör vi en mängd olika flockar. Det kan vara en viss stad, en hobby, en fotbollsförening eller liknande. Ja, tyvärr finns också flockarna tränande och icke-tränande. Varje medlem i flocken har som uppgift att till varje pris stärka sig själv och hela flocken. Titta bara inom politiken där det inte alls är ovanligt att man avgör vad man tycker utefter vad de andra inom samma parti tycker.
Det fina är att det går att utnyttja vår vilja att tillhöra en flock genom att just byta flock. Det är en krävande process som kräver att man river många lager av det man oftast felaktigt skulle kunna tro är en del av sin personlighet. För de flesta är det en tidskrävande process som instinktivt tar emot.
Som ett resultat av att Martin inte har lämnat flocken icke-tränande helt försvagas också stoltheten och positiviteten. Det tror jag att du ganska tydligt kan se i klippet. Det är inte ens i närheten av den nivå han skulle kunna känna och isåfall inte kunna undgå att även visa och uttrycka.
Att själv VILJA
Allt detta sammanlagt gör att han bekräftar min träningsfilosofi, och hans ord ”Jag tycker att träning är skiiittråkigt!” kan inte bli tydligare.
Men vad är problemet då? Han går väl ner i vikt? Ja, absolut, och det är återigen jättebra! Problemet är att han ju inte njuter på vägen och att det drastiskt minskar risken för hållbarhet. Jämför gärna en busschaufför som avskyr att köra buss med en busschaufför som älskar att köra buss. Vem tror du har roligast och mår bäst på jobbet? Vem tror du kommer att kunna hålla på längst?
Sökandet efter det magiska
Traditionell träningsmedia går fortfarande omkring i tron om att folk mirakulöst kommer att börja älska träning bara för att man vilar 25 sekunder mellan intervallerna istället för de tidigare 30 sekunderna. Man finjustrerar i träningsprogram i hopp om att hitta det magiska, när den grundläggande problematiken finns inuti vårt eget huvud.
Martins bild av träning är ett ruckel som han tvingas vistas i då och då, trots att han avskyr det. Vilket färdmedel han använder för att ta sig från vardagslyxvillan till träningsrucklet är helt oväsentligt. Han vill ju inte vara där! Men vad hade hänt om han byggde upp det där rucklet till ett ställe han genuint längtar efter att besöka? Exakt DET är vad min träningsfilosofi handlar om.
Martin Almgren kommer kanske träna i resten av sitt liv nu, vilket är skitbra. Men jag önskar att han också skulle kunna tycka om det han gör och få njuta av intensiv stolthet och blomstrande positivitet. För övrigt tycker jag att killen verkar vara fantastisk.
Kram på dig