Även om jag blir glad varje gång har jag slutat förvånats. När jag för några år sen själv började förstå min egen träningsfilosofi såg jag bitarna falla på plast allt oftare och enklare. De faller fortfarande på plats och det blir ständiga jaha-upplevelser som passar så bra in och ständigt bevisar att mitt sätt att tänka är unikt och något som verkar ha gått totalt förbi traditionell träningsmedia.
Idag gjorde jag en youtubesökning på ”Runstreak” och lyssnade på en mängd youtubers som berättade om sina runstreaks. För er som missat så innebär alltså en runstreak att springa varje dag. Till det kommer olika regler där den vanligaste premissen är att man ska springa MINST 1 mile (1,6km) varje dag. Oavsett vad. Varje dag.
Jag sprang idag min 74e dag på raken trots att jag vaknade med kraftig förkylning där halsen var paj. Jag sprang givetvis bara 1,6km och i ett tempo som var precis på gränsen till att gå eftersom jag är väl insatt i faran med träning vid olika sjukdomstillstånd. Min sambo är sjuksköterska och barnmorska och påminner mig ständigt. Att springa under viss sjukdom är mitt eget beslut och något jag bestämt avråder andra ifrån att göra.
Tidigare har jag bläddrat igenom i princip alla böcker om träning som finns tillgängliga på olika bokhandlare men ingen talar om träning på samma sätt som jag ser det. Det talas om att om man verkligen vill se sitt favoritprogram kan man träna framför TV:n. Det säger precis allt – man ska behålla sin negativa bild av träning och genomlida den. Det är och har alltid varit träningsmedias grundbudskap. Något som inte fungerade på mig och som bevisligen rent statistiskt inte fungerar på majoriteten av världens befolkning.
Idag fick jag alltså ännu ett kvitto på att min filosofi träningstrolleri är något helt annat är något annat där ute i träningsvärlden. Jag sökte alltså på ”Runstreak” och tittade på ett tjugotal klipp där ALLA talade om att det krävdes en enorm motivation och dedikation. Att det krävdes ett nästan övermänskligt mentalt åtagande och en total hängivenhet. Alla var överens. Alla utom jag.
För mig är lusten och glädjen allt och jag förstår varför deras runstreak kräver allt det som de pratar om. Medan det för mig är relativt enkelt. Vi har helt olika inställning. De har behållt sin negativa bild av konceptet och genomlidit det vilket är förklaringen till att det kräver åtagande, hängivelse, motivation och dedikation. Jag, å andra sidan, har byggt en vacker bild av min runstreak och gör det därför utan att behöva göra samma uppoffring. Jag mår bra av det. Mentalt och psykiskt. Det skänker mig stolthet vilket gynnar min bild av runstreaken och träning ännu mer.
Att jag började med att ta itu med och inse att min inre bild av träning gjorde all skillnad var det bästa jag kunde göra. Det är det som har tagit mig dit jag är idag. En naturlig träningsmänniska.
Det är så härligt att ännu en gång få ett kvitto på att min filosofi träningstrolleri är något helt annat än all vanlig träningsmedia och det som i stort sett alla träningsprofiler pratar om. Nej, jag är inte kaxig eller tuff på något sätt. Tvärtom är jag extremt ödmjukt överlycklig över att ha funnit det jag funnit. Och varje gång jag får möjlighet att övertyga någon annan och de säger precis samma sak, att de nu tänker helt annorlunda än förut, så blir jag bara överlycklig.
Kram på dig
Vad kul att hitta någon mer än jag med den inställningen ??.
Det absolut roligaste jag har provat är swimrun. Det är så kul att jag inte ens tänker på det som träning ?.
Jag började träna förra året med målet att hantera min panikångest bättre. Du förstår ju hur bra det har funkat när jag numera vågar simma i öppet vatten trots att jag är rädd för sjöormar (vattensnok heter det nog men sjöorm låter mer dramatiskt).
Förut när jag försökt börja träna så har det alltid varit i syfte att gå ner i vikt. Men det är inte så motiverande. När jag fick höra att träning är bra mot ångest så blev jag mer motiverad att testa. Men jag är mycket noga med att jag vill må bra av träningen och att jag vill ha roligt. Jag visste inte vad jag skulle gilla att träna med så jag testade runt lite. Jag har testat dans, löpning, gym, crawl, bodypump, yoga, crosscage, stavgång och spinning. Löpning blev snabbt en favorit. Det kan man variera och det är lätt att bara göra. Jag älskar att läsa böcker som handlar om folk som gillar löpning och varför de gillar löpning. Det gör mig sugen att ge mig ut och när jag är ute så känner jag efter om jag själv kan känna det där som är så fantastiskt och som någon annan löpare har beskrivit och det kan jag.
Att jag började crawlkurs berodde på att jag fick problem med överansträngning i fötterna. Jag ville fortsätta röra mig eftersom det funkade så otroligt bra mot ångesten. Jag kunde så småningom börja springa igen. Sen träffade jag en träningskompis och hon introducerade mig för swimrun och nu är jag fast. Jag har så roligt!
Inte ett kilo har jag tappat sen förra året (jag får frågor om det hela tiden av nära och kära)ändå är min träningsglädje så stor som den aldrig har varit förr. När jag släppte tanken om att tappa kilon och prestera och började fokusera på att göra det för att må bra, för att ha kul och för att försöka hitta njutningen i det så blev jag äntligen träningsmänniska på riktigt.
Det är så skönt att kliva ur huvudet och landa i kroppen och få svettas lite. Så kravlöst och så avkopplande för hjärnan. Älskar det ?.
Kram ThereseC