Skogsprommis
Igår tog hela familjen en kort skogspromenad med kidsen i en skogsdunge bara hundra meter ifrån huset. Yngsta sonen var tokgrinig och äldsta sonen trött efter discokalas. En underbar skogspromenad i vårkvällen. Koltrastens sång ifrån toppen av häggen dansade ljuvligt till björktrastens flykt. Talgoxens hoppfulla och ljuva sång ekade mellan träden som om den lekte tafatt med ljudet av sonens skrikgråtiga protester. Gallskriken, tårarna. Ljuvligt!
Till slut så!
När vi kom fram till platsen där bäste fotografen Martin Lundström tog en bild på mig när jag hoppar, berättade jag det för min dotter. Jag visade bilden på mobilen och pekade ut platsen. Då ville hon att jag skulle fota henne när hon gjorde likadant. Det tog några försök och hon var verkligen tapper och gav inte upp. En kul grej!
När jag kom hem visade jag bilden för henne och hon blev naturligtvis riktigt stolt. Jag tyckte fortfarande att det var en rolig grej. Jag gjorde sedan en dubbelbild där man både ser min originalbild och Linnéas bild och lade ut den på Facebook.
Insikten
Nu har jag nyss lämnat dottern på skolan och våra två söner på deras förskola, och jag sitter och tar tag i jobb. En vän, Pontus, tyckte att bilden jag la upp på Facebook var lite väl tråkig i färgerna och han korrigerade den lite snabbt.
Jag klickade på den för att förstora upp den och se lite bättre. Jag log stort och tyckte fortfarande att det var en rolig grej. Men sedan föll sakta mungiporna ner och jag blev enormt känslosam. Faktiskt så känslosam att några tårar inte riktigt gick att stoppa. Det slog mig som en slägga i magen.
Hela anledningen till att jag bröt mig loss från min tidigare destruktiva livsstil med poker, vin, sena kvällar och allmänt dålig kost, var att vi fick vår dotter och jag kände att jag ville vara en bättre förebild. Visste att jag kunde vara en mycket bättre förebild. Jag såg henne inför mitt inre som den lilla bebis hon var när jag fattade beslutet. Nu stirrade jag på en skärm på mig själv i mitt livs form och henne bredvid mig som ville göra exakt samma sak som jag. Vackra citat dök upp i mitt huvud. Citat om att ”följa i sin faders fotspår” och annat. Min älskade lilla flicka vill göra samma sak som jag. Nu såg jag det plötsligt så tydligt.
Det var enormt starkt. Ett mycket starkt kvitto på att jag faktiskt har gjort någonting rätt ändå. Tänk vad småsaker ibland kan vara större än vad man tror. Det var ju bara en kul grej, liksom. Sen blir man ju överkänslig som förälder, haha.
Kram på dig