Efter dagens utflykt bar det hem till vardagslivet. När det började skymma ville dottern, 5 år, ut och springa. Så jag tog på mina löparkläder och hon gjorde detsamma. Jag tog också på mig ett par viktmanchetter runt fotvristerna för att öka motståndet en smula. Det är ju väldigt långsam löpning som gäller med en femåring så jag gissar att det inte gör någon skada. Hon hade också på något extra. Nämligen ett par hörselskydd. När jag frågade varför förstod jag snart att hon ville ha precis som jag när jag har hörlurar på mig. Sötnöten insisterade och hon sprang 1,34km med hörselskydd. Halvvägs snavade hon och skrapade sina små knän och handflator. Jag satte mig ner för att trösta men hon flög genast upp och fortsatte springa storgråtandes med snor i halva ansiktet. Jag sprang efter och förklarade desperat att man inte var dålig för att man stannar en stund. Jag var orolig att hon kände prestationsångest vilket ju vore hemskt. Men hon insisterade på att hon var okej, att det gjorde ont men att hon ville stanna när hon sprungit färdigt. Allt annat avfärdades vänligt men bestämt. Hon är en riktigt fighter och jag ser fram emot att se vad det blir av den lilla tösen.
När hon bänkat sig i soffan för lite film med lillebror och mamma drog jag ner lite vikter i en ryggsäck som jag tog på mig och begav mig till en brant backe för lite backintervaller. Jag sprang hela tiden. Joggade sakta ner och maxade uppför. Halvvägs dumpade jag vikterna och fortsatte. Skön känsla! Det blev ett kort men svettigt pass! Skönt på en söndag! Imorgon måste jag sätta fart med mina chins igen. Ska bli gött!
Ha en fantastisk kväll, dag och vecka! Kram på dig!