Jag brydde mig inte om att söka efter träningsglädje idag …
Nedslagen, utan träningsglädje …
Dagen började med en tur till ishallen med våra tre barn. När vi kom hem lagade vi lunch och jag ville verkligen försöka passa på att fånga dagsljuset med en löptur.
Men allting kändes grått och inspirationslöst. Det fanns inte samma glödande träningsglädje som jag normalt alltid känner. Benen kändes trött, vilket förmodligen kan förklaras med att jag nyss åkt skridskor i en och en halvtimme och lekt kull med barnen på isen. Det, kombinerat med dåligt sömn den senaste tiden, inget kaffe och att jag ändå sprungit 50 km de senaste dagarna där mycket av det varit i terräng.
Nej, jag var inte helt i form. Det ska dock tilläggas att dippar i min träningsglädje är extremt sällsynta.
Lösningen?
Så vad gör man då? När man inte är lika lockad av en löprunda? När man inte känner träningsglädje? För mig var det väldigt länge sedan det hände och jag är inte rädd för det längre, såsom jag var tidigare. Jag låter det inte slå ner mig och det är inget hot mot min träning eftersom jag kommit så väldigt långt i min vad min filosofi går ut på – att bygga upp den vackraste bild av träning som man bara kan.
Eftersom jag har en ohotad fantastisk bild av min träning accepterar jag det jag känner. Jag försöker inte grotta i det och utmana det såsom man bör göra när man börjar bygga på sin inre bild av träning. Min bild är som sagt ohotad och därför beslutade jag mig idag för att utnyttja den ganska negativa känslan till min fördel. Normalt sett skulle jag rekommendera att man försöker skapa den mest positiva löpupplevelsen som bara möjligt i ett sådant läge. Ge in i ett tomt rum, slappna av och le. Peppa dig själv med enbart positiva tankar och inse vilken hjälte du är. I husen bredvid finns massor av människor som inte ens orkar gå ut med soporna. Du ska ut och springa. Du är grym!
Belöna dig själv
Efter det skulle jag rekommendera en kort och lugn runda där du inte blir det minsta utmattad på något sätt. Så lite ansträngning som möjligt och sedan hem och inte låta någon tanke om att det var för kort eller för långsamt få något som helst fäste i ditt huvud. Därefter skulle jag säga att du skulle belöna dig själv på bästa sätt. Vad det skulle vara vet bara du.
Utnyttja det grå
Jag valde att utnyttja den gråa känslan och försökte inte förändra den. Jag vill springa ultradistanser och så som jag kände idag är bara en bråkdel av hur grått det kommer att kännas under vissa lopp i framtiden. Jag föreställde mig därför att jag var mitt i ett ultralopp och bestämde mig för att springa vidare. Minst 10 kilometer.
Benen var blytunga. Jag letade efter ork men kunde inte finna någon. Det kändes plågsamt rent mentalt att veta att det var långt kvar och hela kroppen och mitt inre ville få mig själv att sluta.
Efter ungefär fyra kilometer vaknade kroppen. Eller snarare gav den upp eftersom min hjärna vet att jag är mer ensvis än den. Det gick mycket lättare och allting flöt på i 11 kilometer utan några större svårigheter.
Efteråt visste jag att jag hade gjort allting helt rätt. Jag log av mig själv och behövde inte tvinga fram det. Jag hade sprungit i ungefär 5 min/km-tempo vilket är bra under förutsättningarna för mig. Jag är ingen snabb kille.
Belöningen
När sambon skulle ut och springa med vår dotter frågade jag våra andra två barn om de ville följa med. De ville. Det ville också deras kompis och hennes mamma. Så vi blev ett gäng som senare på kvällen sprang en reflexbana i skogen. Det blev första delen av min belöning. Den andra belöningen består i att jag strax ska ta bort datorn från mitt knä och göra chevretoasts och äta det i sängen med min sambo medan vi tittar på Vikings! Efter en sådan belöning förknippad med min träning kommer träningsglädje smygande. Den hade bara vilat lite.
Här kommer lite bilder från kvällsäventyret.
Kram på dig!
