När jag började med löpning visste jag ingenting om löparskor. Jag visste förresten inte någonting om någonting när det kom till löpning. Inte mer än att det gällde att sätta den ena foten framför den andra under en längre period utan att stanna. Dessutom var det otroligt tråkigt och väldigt jobbigt. Löpning var det absolut tråkigaste jag visste i träningsväg. Men sedan hände något. Men just den historien kommer jag att lägga åt sidan och istället berätta om en pusselbit som nyligen föll på plats.
Första dojorna
Jag minns mina första skor. Givetvis ett par Asics, precis som 95 procent av alla nybörjare får i sina händer ifrån personalen i butik. Jag tyckte om dem och de var trogna följeslagare under många mil. Jag minns min första 5 km-runda. Min första svintunga men ändå så ljuvliga mil. Sedan ticka det på tills det började gå hål i skorna.
Vid nästa besök i löpbutiken berättade jag om mina löpvanor och jag fick ett ytterligare ett par Asics på mig. Jaha, ja, de var ju sköna. De var lätta och kändes snabba. Även de skorna följde med mig många mil, men jag var inte lika nöjd med dem eftersom det fastnade stenar i den mjuka sulan. Stenar som så småningom trängde ända in i skon. Idag vet jag att det var en tävlingssko jag fick, och jag förstår inte hur killen i butiken tänkte. Ett mycket märkligt val av sko utifrån de behov jag beskrev.
De nyköpta i förgrunden och mina gamla i bakgrunden.
Salomon Fellraiser gjorde entré
Tiden gick och så småningom blev jag mer nerdig och började dregla av tanken på att köpa ett par riktiga terrängskor. Valet föll på ett par Salomon Fellraiser som jag blev kär i. Eller snarare nyförälskad, för äkta kärlek fick jag känna på först långt senare.
Mina första Salomon Fellraiser
När jag sprang längst vägarna i mina nya asfaltskor av märket Mizuno, och utmanade terrängen i mina Salomon fick jag höra talas om ett annat märke. Ett märke som var mer etablerat i ultralöparkretsar och traillöpningkretsar.
En ny bekantskap
Jag blev onekligen nyfiken när jag lärde känna Johnny Hällneby som använde olika modeller av märket flitigt. Jag tyckte att de såg lite roligare ut. Coola, men lite lustiga. Den fotformade tåboxen skilde sig helt ifrån alla andra populära utseenden på skor. Dessutom var det noll-drop, alltså ingen höjdskillnad mellan häl och tå som det var på i princip alla andra skor.
En dag kom Johnny på besök och hade en present med sig. Den senaste versionen av Altras Lone Peak. Version 4.0.
För mig var Johnny en snäll jultomte den där dagen …
Altra Lone Peak 4.0
De kändes lite stora och känslan var väldigt annorlunda från mina älskade Salomon. Jag beskrev det som att det var som att springa med små simfötter. Faktum är att de var en halv storlek för stora, men jag slet dem med hälsan ändå. Efter fjärde löpturen skrev jag ett SMS till Johnny där jag berättade att det pirrade i hela kroppen när jag sprang med dem. Jag ingå att jag hade blivit kär på riktigt och att mina tidigare skor hade varit naiva ungdomsförälskelser i jämförelse.
En bild ifrån första testrundan av mina nya Altra Lone Peak 4.0
Sedan dess har jag provat en rad olika modeller av Altra och älskat dem. Hela tänket och filosofin bakom Altra går helt i linje med vad jag tror på när det kommer till skor och fötter. Deras grundläggande syn om att vi ska springa som våra fötter är evolverade att springa är för mig en självklarhet och jag är övertygad om att de ligger i framkanten av en stundande revolution av skor. I den framkanten vill jag också vara för att påskynda processen och för att få andras fötter att må bra och vara skadefria. Att klämma ner fötterna i trånga skor och att springa i högklackat är enligt mig någonting vi måste lämna bakom oss.
Logiskt och självklart
Nej, jag är inte av den åsikten att vi ska springa helt barfota. Vill man göra det ska man absolut göra det, men jag ser tydligt hur det finns ytterkanter där jag inte vill vara. Det jag pratar om är den ena sidan med extremt uppbyggda skor där man inte litar ett dyft på kroppens egen anpassningsförmåga, och den andra sidan där man alltså ska springa helt barfota.
Jag är inte heller av åsikten att allt naturligt är fullkomligt i alla avseenden. Jag befinner mig i någon form av mittzon där jag tycker att vi ska lyssna och lära av vår naturliga fot, men sedan se hur vi kan hjälpa den på traven. Skydd mot vasst underlag i form av en sula som dessutom resulterar i mjukare stötar tycker jag är en riktigt bra kompromiss. Just en sådan filosofi tycker jag mig se hos Altra. Det är inte barfotaskor, men man har lyssnat på fotens egna önskemål och kommit fram till att noll-drop och en fotformad tåbox är att föredra av en mängd olika anledningar. Här nedan ser ni det som Altra förespråkar, och som jag anser är fullkomligt logiskt och självklart.
Ett första möte
För en liten tid sedan fick jag träffa eldsjälen Niklas Grahn som är involverad i Altra.
Det var ett superspännande möte och jag fick veta mycket mer om kommande modeller av Altra och mycket annat.
Altra passar mig perfekt
När vi talades vid nu i veckan stod det klart att jag numera är ambassadör för Altra. Jag har länge funderat på att jag skulle vilja samarbeta med ett märke. Den tanken i sig är jättespännande, men att få förtroende från ett märke som man genuint brinner för är många nivåer häftigare. Det är min önskan att Altra ska nå ut till den breda allmänheten såsom några andra märken har gjort. Det för en bättre fothälsa och härligare löpning för alla.
Jag ser verkligen fram emot många roliga projekt ihop med Altra. För mig kändes det som om en pusselbit i mitt Träningstrolleri föll på plats. En mycket angenäm känsla!
Ibland är det bra med kontakter. Jag har länge varit förälskad i märket Altra. Det är verkligen märket som sjunger min melodi och har samma filosofi som jag angående fötternas behov och skornas funktion.
Jag hade lite tankar kring min roll som spridare av löparglädje och Altras roll som spridare av budskapet om en friare, starkare och mer funktionell fot. Så jag kontaktade Johnny som också har en stark förkärlek för Altra.
Igår ringde Johnny och frågade om jag ville med på ett möte med en svensk representant för en återförsäljare för Altra. Hell, yeah!
Vi träffades på parkeringen vid Hellasgården och det var inte lätt att missa honom – Niklas bil var hyfsat tydlig.
Vi ryckte med oss tre stora väskor med olika produkter och begav oss in på fiket för lite kaffe.
Väl där fick vi klämma på en massa olika produkter. Först västar från Ultimate Direction och sedan en hel uppsjö av olika skor varav många ännu inte är ute på marknaden. Dreggelfaktorn var hög och jag såg mig själv bära samtliga skor på stigar och grusvägar under en klarblå i himmel i ett Emil i Lönneberga-landskap. Bara en massa härliga Altramodeller på bordet framför mig som verkligen tilltalade mig. Fantastiskt!
Vidare följde lite diskussioner och förslag som jag hoppas kommer att glädja både mig och andra i framtiden. Men det får jag återkomma till senare. Man kan lugnt säga att detta i alla fall var en väldigt lyckad onsdag.
Idag är det söndag och när jag blickar tillbaka på veckan ser jag att det har blivit en hel del distans och nästan bara relativt backig trail längst Huddingeleden. Det känns givetvis superbra! Jag vet att allt det där har satt sig i benen och att jag för varje pass blir mer och mer förberedd inför mitt första ultralopp som kommer att bli Ultravasan 90, som går i Augusti i år (2019).
Den som söker skall finna
I förrgår hittade jag starten av Huddingeleden. Det låg ganska dold och innehöll ett parti som jag helt har missat. Ett väldigt backigt parti som man springer väldigt varsamt i. Men vackert, oerhört vackert. Jag följde leden i Trångsunds naturreservat och vidare in i, och igenom, Skogås naturreservat. En fantastiskt vacker tur som jag lyckligtvis har precis inpå knuten. Det blev till slut en härlig tur, i relativt tuff terräng, på 12,5 km.
Starten av Huddingeleden i Trångsund
Längre än jag tänkt mig
Igår, alltså dagen efter, gav jag mig ut med målet att utforska en del av Huddingeleden som jag inte sprungit på ännu. Tanken var att springa runt 10km på den eftersom benen inte var helt med mig. Men jag sprang på och fann inte ro till att springa hemåt. I mitt huvud lovade jag mig själv några gånger att; bara springa fram till nästa asfaltväg, bara springa fram till nästa ledmarkering, bara springa en kilometer till, och så vidare …
Bara över 73:an … sen hem …Okej, bara bort till Ågesta … sen hem …
Det vara bara att ge upp eftersom jag insåg att jag hade noll kontroll över min löpareglädje. Den levde liksom sitt eget lilla liv. När jag såg markeringen för Huddingeleden som gick rakt in i ett skogsparti jag aldrig tidigare sprungit i, var det bara att acceptera att jag ville springa och … springa!
Lite spång …Efter den här bilden drabbades jag av ett 2 km långt glädjerus där jag flög fram över stock och sten. Underbart!Kan man få nog av sådan här natur?!Stannade i 20 sekunder, tog djupa andetag och njöt av vårsolenVid 15 km hände något …
Mata mig!
Ja, efter 15 km av relativt tuff terräng kände jag hur hela kroppen skrek efter energi. Jag insåg att jag inte hade ätit någon frukost. Bara en måltidsersättning. Jag påminde också mig själv om de där 12,5 terärringkilometrarna som satt i benen efter gårdagen. Jag vek av från Huddingeleden och börja springa mot Ågesta ridskola i hopp om att deras café var öppet.
Jodå, det var det, och jag köpte på mig energi för att göra löpturen hemåt lite härligare.
Godis är gott!
Efter att jag hade vräkt i mig en chokladboll, som förövrigt var den godaste jag någonsin smakat, stoppade jag ner det andra i ryggsäcken och sprang vidare. Jag sprang förbi Farsta ridskola, över till Farsta och vidare hemåt längst Magelungen. När jag kom hem visade klockan på 27 km vilken var en bra distans med tanke på gårdagens bravader för benen.
Ett glatt gäng på Huddingeleden
Senare på kvällen pratade Ann-Elise, min sambo, om att vi kanske skulle springa tillsammans dagen därpå. Jag förslog att jag skulle visa henne starten av Huddingeleden och att vi skulle springa Norrslingan och Sydslingan. Det passade henne bra.
Senare på kvällen hörde jag med Jonas Hemström, som är en rutinerad ultralöpare, om han ville följa med. Jajamän, vi blev en glad trio!
Jonas Hemström, Ann-Elise och jag.Det gick framåt!Ann-Elise skulle enligt sitt program köra lågpuls. Det gick åt pipsvängen …Vackra utsikter längst Huddingeleden
Den här veckan har alltså bjudit på bra terränglöpning och benen har verkligen fått jobba. Det har blivit några mil av pumpande. Därför behöver jag vila, men hur gör man det när man springer varje dag? Jo, imorgon ställer jag klockan tidigt och springer lugna 2 km innan jag lagar frukost och väcker barnen. Nästa pass blir dagen därpå men först på kvällen runt kl 18. Även då ett lugnt pass på 2 km. Det innebär att jag får två dagar av icke-ansträngande löpning där det går 36 timmar mellan passen. Så vila kommer jag att få mer än nog av!
Ja, det kändes ju lite roligt att få skriva den rubriken. Det trodde jag inte för några år sedan då löpning var det hemskaste jag visste. Jag förknippade löpning med den yttersta formen av tristess och kategoriserade den monotona sysslan väldigt nära facket tortyr.
En ljuv smak
Jag har fått många olika reaktioner. Hittills uteslutande hejarop, vilket givetvis värmer massor. Så, är jag stolt? Ja, jo, det måste jag säga att jag är. Men samtidigt kan jag faktiskt inte känna den där intensiva stoltheten som jag tror att många TROR att man gör. För att vara lite symbolisk kan man säga att när jag beslutade mig för att springa varje dag, var det som om jag dukade fram en fantastiskt god efterrätt framför mig. Sedan dess har jag tagit en liten tugga varje dag i ett år.
Första dagen efter att jag antagit utmaningen. Runstreak dag 1.
Det blir ju ingen smakexplosion plötsligt efter sista tuggan. Nej, istället innebar de första tuggorna att jag analyserade smaken och konsistensen. När jag väl var bekant med rätten tog jag den där tuggan varje dag och jag visste vad jag kunde förvänta mig. Vissa dagar var jag mer sugen än andra men helhetsbilden är att det är en väldigt god efterrätt. När jag sprang dag 365, tog jag den sista tuggan och tittade ner på en tom tallrik och kände givetvis en stor tillfredställelse.
Runstreak dag 29 i Skellefteå.
Men redan dagen efter kom kyparen in med en ny tallrik med samma efterrätt. Jag vet inte hur många tuggor jag kommer att ta, men jag vet att jag gillar den här efterrätten och att jag trivs med att äta lite av den varje dag. Den här gången känns det faktiskt lite friare. Första året hade jag koll på varje dag och la även ut en bild efter varje löprunda. Nu kommer jag att sluta med det och bara låta löpning varje dag ske mer kravlöst. Jag kommer inte att ta någon obligatorisk bild varje dag och jag kommer nog inte att koll på exakt vilken dag jag är på.
Större frihet
Det är lite som om jag under första året var tvungen att sitta vid bordet hela tiden och ha koll på min efterrätt. Nu kan jag komma och gå som jag vill. Men jag kommer ändå att äta en tugga varje dag, eftersom jag tycker så mycket om rätten. Jag vet inte hur många tallrikar kockarna har fixat till inne i köket, men jag vet samtidigt att jag kan lämna restaurangen när jag vill och kan hälsa på när helst jag har lust.
Expressen ville att jag skulle berätta om min runstreak. Det blev en lång intervju. Jag minns inte att jag överhuvudtaget nämna någonting om vikt. Det blev en sån där rubrik som jag inte alls gillar. Men, kanske fick de med något väsentligt i själva artikeln, jag har själv inte läst den.
Har jag förändrats?
Både i den intervju och en intervju jag gjorde med i Radio P4 (klicka på bilden nedan för att lyssna) ställdes från hur jag har förändrats efter att ha sprungit varje dag i ett år. Den frågan lämnar mig i en märklig känsla av att jag inte har förändrats alls. Lite som att den där lilla tuggan av efterrätten varje dag inte skulle förändra mig på något märkvärdigt sätt. Faktum är ju att jag sprang redan innan jag inledde min runstreak. Jag hade sprungit i sisådär fem år, men inte varje dag. Så huvudskillnaden har blivit att jag springer varje dag istället för varannan eller var tredje dag. Det i sig har inneburit att snittdistansen på passen har sjunkit rejält, eftersom jag medvetet har lagt in pass på 1,6 km på de ställen jag annars hade haft vilodagar.
Distanser, lärdom och skador
Distanserna jag klarar av att springa har däremot ökat. Under den här tiden har längtan efter att kunna springa väldigt långa distanser vuxit och blomstrat. Mognat.
Träning inför 24 h ultra intervall challenge som aldrig blev av p.g.a sjukdom.
Jag har också lärt mig mycket om kroppen. Jag har fått en mycket större kännedom om vad jag klarar av under olika förhållanden. Exempelvis vad jag kan förvänta mig av mig själv efter en sen natt med lite och dålig sömn. Jag känner bättre av när jag behöver återhämtning och tycker att jag faktiskt har byggt upp mig själv fysiskt på ett helt annat sätt än tidigare. Jag kan ibland känna av smärtor som jag tidigare blev orolig för, och komma på mig själv att vara fullständigt lugn. Inte en gång under det här året har någon av de smärtor jag känt, lett någonstans.
Tidigare brukade varje liten upplevd smärta leda till att jag var tvungen att vila ifrån löpningen några dagar. När jag pratat offentligt om upplevelsen att jag återhämtar mig snabbare och blir mindre skadad av att springa varje dag, får jag direkt medhåll av andra som är på en runstreak. Vad det beror på har jag ingen aning om, och jag låter det vara osagt om det verkligen stämmer.
Rekommenderar jag andra att springa varje dag?
Absolut. Jag har sett nog av exempel nog där folk som provar en runstreak mår så innerligt underbart. Ja, även folk som inte alls tränade förut och som klassade sig själva som antitesen till löpare.
I runstreak-gruppen på facebook haglar anekdoterna om hur välmåendet har blomstrat och hur givande det har varit att springa varje dag, på massor av olika plan. Det värmer verkligen hjärtat hur rörelse kan spela en så massiv roll i människors liv. Framförallt när det innebär en syssla som de faktiskt börjar förknippa så start med välmående att de lägger ner det negativa tänket i stort. Löpningen blir en vän istället för en jobbig fiende som man måste hänga med ibland.
Hur länge kommer jag att fortsätta?
Jag vet faktiskt inte. Jag kommer att köra på så länge jag har roligt och så länge det genererar stolthet. Ja, såtillvida ingenting oförutsett händer, såsom att jag råkar ut för en skada. Men det är ju någonting jag ändå inte i dagsläget vet om och som således inte ger mig ett svar på när jag kommer att sluta.
När jag tänker att jag har sprungit varje dag i ett år känns det inte så. Alltså, jag vet att jag är på en runstreak och har sprungit väldigt många gånger, men inte alls i den omfattningen och med den intensiteten som jag med facit i hand inser att jag har sprungit. Samtidigt, när jag tänker på att jag har sprungit ytterligare ett år, nästa år i februari, så känns det som en orimlig och ouppnåelig evighet tills dess.
Men nu har jag lovat mig själv att sluta tänka på dagarna och njuta av min runstreak, det ska ingå i den allt större friheten jag talade om förut. Jag vill helt släppa krav på rapportering och behovet av att räkna dagar. Den energin ska jag istället lägga på att skapa så roliga löpturer som möjligt, och att uppskattade dem så mycket jag kan.
Nej, nu vaknas det matlagning här hemma. Det blir ugnspannkaka. Hur bra springer man på ugnspannkaka? Det får vi se efter maten.
I helgen sticker jag iväg med ett gäng glada löpare för att fira Ellen Westfelt som också är på en runstreak. Hon firar sin 2000:e dag … Jag ligger i lä!
Nu håller jag också alla tummar för att min bok som handlar om min träningsfilosofi och om konceptet runstreak ska bli av. Jag har nyss skickat in manuset och väntar nu spänt på vad förlaget ska säga. Håll tummarna för mig! Tack!
Varför väljer en människa att springa? Det kan naturligtvis vara subjektivt, men i grund och botten, och generellt sett, handlar det nog mest om välmående. Det kan nog alla köpa, löpare och icke-löpare.
Varför väljer man att springa ett maraton? Nu tycker jag att det hela börjar bli intressantare. Ett maraton är långt. Många tycker att 10 km är en drömdistans. Ett maraton innebär att man ska springa den drömdistansen fyra gånger och lite till. Enkelt sett kan man nog säga att det är det ultimata beviset för att man tillhör den främsta gruppen av motionärer. Ja, nu pratar jag just om vanliga människor och inte eliten, för varför de springer är betydligt enklare att svara på.
Men varför väljer man att springa en ultradistans? Alltså distanser som är längre än ett maraton. Oftast mycket längre såsom uppåt 10 mil och den vanliga drömdistansen på 100 miles, alltså 16 mil. Nu blir det sådär ultraintressant, eftersom det blir ännu mer subjektivt än förut. Nu börjar vi nå individens innersta tankar, känslor och hela själ. Eftersom det är så subjektivt kan jag bara spekulera kring mig själv, vilket är det jag nu ämnar göra.
Att fullt ut reda ut sitt ”varför?” är av stor vikt när det gäller ultraköping. När det är som tyngst och svårast kan känslan bli överväldigande och då räcker det inte med att slentrian-vilja klara av av loppet. Då krävs det mentala resurser som är välformulerade och genomtänkta. Det är när du fullt ut har förstått just ditt varför, som du får tillgång till ytterligare energikällor som kan vara avgörande för om du ger upp eller inte.
Annorlunda
Jag har alltid tyckt om en viss typ av annorlunda. Jag har ett behov av att höras och synas, att sticka ut och att vara speciell. Det är något jag både är stolt över, men också önskar att jag ibland slapp känna. Ja, jag är absolut stolt över mig själv i många avseenden, men jag anser mig inte vara förmer än andra utan anledning. Faktum är att jag känner mig långt undermålig inom många områden och det kan vara en gnagande och betungande känsla att dras med. Jag slits mellan att känna mig mediokert framgångsrik och extremt misslyckad. Många gånger önskar jag att jag var lite mer jämn och att jag höll mig ungefär på en nivå i skalan.
Jag har ett starkt driv av att bevisa både för mig själv och för andra att jag är någon. Det är förmodligen därför jag har dragits till det mer udda i många avseenden. Jag spelade inte hockey och fotboll, utan ägnade mig åt kampsport, vilket inte många av mina vänner gjorde. Jag och min bästa vän i tonåren valde att gå vår egen väg musikmässigt, bort ifrån det som alla våra andra vänner lyssnade på. Jag valde att låtsas tillhöra en radikal ideologi i tonåren, trots att jag aldrig riktigt lyckades.
Jag halkade tidigt in i att testa tobak och alkohol. När jag tänker tillbaka var även det ett sätt att ligga före andra och att skilja mig från mängden. På äldre dagar tränade jag och tävlade i paintball, en ganska udda sysselsättning. Sedan har vi det där med min hobby som blev mitt yrke – trolleri. Mer udda än så tror jag knappast att det blir. Jag kan också vittna om att etthundra procent av samtliga som trollar har någon form av behov att söka godkännande och beundran hos sin omgivning. Den typen av behov har förresten alla artister jag har träffat också. Behov av att synas, höras och att vara någon. Att få uppmärksamhet.
Arvet
Men en fråga som dyker upp inom mig är då varför jag känner ett behov av att göra saker som ingen annan gör och att sticka ut, synas och höras. Jag tror att det på något sätt går i arv i vår släkt. Farfar var väldigt framgångsrik simmare och stoltserade alltid med hur mycket han kunde och visste. När han hälsade på när jag var barn, minns jag hur han timme ut och timme in satt och läste uppslagsverk, bok efter bok.
Han försökte lära mig namn på växter och djur på latin och berättade om de gamla grekerna i tid och otid. När jag tänker efter har jag fått lite av det där jag med – mina barn kunde exempelvis säga skata, kråka och nötväcka både på engelska och latin redan när de var två år gamla.
Farfar körde liksom sitt race och hade ganska svårt att ta in att det fanns andra sätt att tänka och leva. Ganska ofta ett kul sätt att vara på, och inte nödvändigtvis en trist attityd och en besserwisser, som man kanske kan tro.
Min pappa är också en person som har kört sitt race fullt ut. Känslan jag har fått är att det har varit ett sätt att bryta sig loss från farfars linje och välja sitt eget spår. Genom åren har jag sett många tecken på det i alla fall, om jag har tolkat det rätt. Han ville klara sig själv och har kämpat sig fram på sitt sätt, tagit sina beslut och i stort sett struntat i vad andra säger, tycker och tänker. Jag är ganska övertygad om att det är ett resultat av att han under uppväxten varit ganska kontrollerad och kanske styrd.
Men det har också inneburit att han har utvecklat en stark integritet och en osvikbar tro på sina egna vanor, föreställningar och hela levnadssätt. Jag tror att det ofta blir så när man försöker att bryta sig loss – för att klara vara egen måste man tro på sig själv till hundra procent.
Mallen
Pappa har ofta haft svårt att acceptera levnadssätt som inte går i linje med det han anser är rätt och riktigt. Min mamma är precis likadan och jag upplever att hon formades mycket efter min pappa.
Min äldre bror har alltid gjort allt för att ta plats bredvid pappa. Jag såg honom i unga år försöka föra sig på liknande manér, dra samma skämt och till och med lära sig uppskatta samma saker som pappa gjorde. Jag har inte känt samma behov. Jag fick kanske tvärtemot ärva samma vilja och strävan som farfar och pappa, att köra mitt eget race. Det positiva med det har varit att jag känner en större frihet att inte behöva passa in i en förutbestämd mall. Det negativa har varit att jag aldrig riktigt har blivit accepterad. Mina val har av övriga familjen blivit klassade som konstiga, ovärdiga och rent av fel. Sen ska jag inte sticka under stolen med att jag alldeles för många gånger har valt alldeles överjävligt jättefel. Verkligen inte, för det har de till hundra procent rätt i. Men jag känner att överlag har det också format den jag är idag.
Förhoppningar
Jag satt inte där vid släktmiddagarna och drog rätt skämt och sa rätt saker. Jag följde inte resultaten för allsvenskan och jag låtsades inte ens vara lite intresserad av det.
Det hade många gånger resultatet att jag blev subtilt lite utanför. Förr hade jag dock en förhoppning om att mina val en dag skulle accepteras och att de där fnysningarna skulle upphöra. Jag tänkte att om jag verkligen skulle lyckas med något av mina udda sporter eller hobbys, visioner och mål, så skulle de acceptera mig och kanske rent av respektera mig.
Men så blev aldrig fallet. Jag har aldrig någonsin hört ”vad duktig du är” för någonting jag lyckats med. Det enda jag har märkt är en viss indirekt stolthet då jag fått höra av andra att mamma och pappa har berättat att jag har ett eget TVprogram eller varit med i tidningen och liknande.
I vår familj talade man inte om känslor. Man kunde uttrycka dem om det var något man var missnöjd med, men man hyllade och stöttade inte varandra. Jag har exempelvis aldrig hört ”jag älskar dig”, någonsin ifrån någon i min familj.
Nu säger jag bara som det är och det här är inget sätt att få sympatier. Det är bara mitt sätt att försöka luska ut varför jag blivit som jag blivit.
Oseriöst
Jag är en person som går hundra procent in i mina projekt och ibland tvärvänder jag rakt ur dem och går in in med samma entusiasm i något helt annat. Detta har jag fått höra otaliga gånger är oseriöst och allmänt korkat. ”Du mognar väl kanske också en vacker dag”, var en ganska vanlig kommentar.
Ett exempel var på den tiden jag bestämde mig för att satsa på mitt trolleri. Givetvis något som mottogs med uteslutande nedsättande kommentarer och många huvudskakningar. En dag lyckades jag få in ett helt reportage i en lokaltidning om mig själv. Det var lokalkändisen Christer Peters som hade kontakter med tidningen och skrev själv artikeln.
Jag var eld och lågor! Detta var mitt första reportage och massor av människor skulle nu få läsa om mitt trolleri. Det var en enorm kick och jag såg fram emot att få fler bokningar. När jag sprudlande berättade för mina föräldrar märkte jag att de inte alls var så positiva som jag. Tvärtemot menade de att det var ytterst ”oseriöst”. Det var ett ord som fastnade hos mig. De menade att eftersom det var en vän till mig som skrivit artikeln så var det ju inget riktigt och äkta reportage. Istället var det oseriöst.
För mig var det en enorm framgång, och om jag kunde prata med den unga glada Daniel idag skulle jag med all min kunskap jag idag har om media och artisteri, hylla honom och berätta att det var en smart och bra väg att gå.
Förväntningar
Min paintball var en dålig sport/hobby eftersom det handlade om krig. Mitt trolleri var inget riktigt yrke. Det var oseriöst. Min kampsport var ingen riktigt sport eftersom det inte var fotboll eller annan mainstreamsport. Jag kan inte räkna antalet drömmar jag haft som jag har presenterat. Idéer om tankar som skiljer sig ifrån mängden. Men samtliga har bemötts med kritiska och ibland övertydliga hånande både gester och ord.
Jag är idag övertygad om att det nästan aldrig handlade om mina tankar och idéer i sig. Det var inte de som egentligen recenserades. De var troligen redan innan de låtit sig betraktas, dömda att misslyckas eftersom de kom ifrån mitt huvud. Jag var den som inte följde den bana mina föräldrar ville att jag skulle följa och det var det som födde ett behov att korrigera mig och därför ge avslag på de tankar och idéer som föddes. Så att jag en dag skulle vakna upp och inse att jag borde följa det som förväntades av mig.
Självförtroende
Den där attityden blev så småningom befäst och det spelade inte längre någon roll. När familjen satt samlad och en fråga om någonting jag brann för kom, visste jag redan innan jag hade svarat att en skulle förklara hur dumt det var, hur nästa person skulle instämma. Det fanns inga andra alternativ och jag var oftast helt fine med det. Jag blev absolut nedbruten, men också stark av det. Generellt sett har det gjort att jag har ett fruktansvärt dåligt självförtroende, men på det stora hela har det också gjort att jag inte förväntar mig framgång, att bli omtyckt och att allting ska flyta på lätt. Jag är van vid motgångar och jag är van vid att kämpa för min sak. Att definitivt inte få lätt medhåll.
Det jag saknar, om jag skulle få önska, är mer stöttning ibland. Att få höra ”Det där är inte dumt” eller att någon i familjen erbjöd sig att hjälpa eller att i alla fall diskutera det hela med en positiv ton.
Det var absolut inte fråga om mobbing, utan det här var en attityd som bara fanns. Jag hyser inget agg mot någon av de inblandade idag utan har accepterat fullt ut att de kör sin grej och jag kör min grej. Än idag kan jag i princip inte presentera någon av mina bravder, tankar och idéer utan att det bemöts av negativitet och huvudskakningar med tillhörande småskratt.
Löpningen
Min löpning har givetvis fått samma behandling. Min bror och mamma skulle aldrig någonsin få för sig att ägna sig åt det, och givetvis är det därför lätt att demonisera och direkt avfärda som vansinne. Min pappa, däremot, är själv en som i övre medelåldern har ägnat sig åt löpning och en och annan halvmara. Men trots det är det givetvis lätt att avfärda just mitt sätt att tänka och behandla löpningen på som i alla fall ”lite märklig”. Ibland också rakt av fel och lite skrattretande dum.
Ju mer jag stod upp för mig själv, desto mer desperat blev jargongen i min familj. Jag tror att det var känslan av att det inte fäste, att de inte kunde påverka mig och kontrollera mig, som gjorde att det blev så.
Visionären och pojken
Ett drag jag märker hos mig själv är ett drag av att göra precis tvärtemot istället för att göra det som krävs av mig. Istället för att sluta blir jag mer intensiv. Istället för att skifta över till det spår man vill att jag ska gå efter hittar jag ett spår ännu längre ifrån det spåret.
Djupt inom mig finns en liten kille som desperat önskar att få bli accepterad för den han är. En kille som skulle vilja dela sina drömmar med de som betyder mest för honom, utan att de ska krossa dem innan de ens fått en chans.
Men inom mig finns också en stark visionär som vägrar ge vika för vad andra tycker och säger. Den visionären är bra att ha när saker ska göras, eftersom när han har bestämt sig för något så sker det. Visionären har dock blivit onödigt envis ibland och därför kan det vara svårt att i skapandets process ta in andra aspekter än hans egna. Det är något jag vet är en brist hos mig, som jag försöker att jobba på.
Längre
När jag började springa ville jag så småningom springa längre. Som ett direkt resultat av den eviga strävan att vara någon, vara bra, duga. Att bevisa för mig själv och andra att jag kan lyckas. Som jag ser det idag var ultralöpning det enda som min löpning rimligen skulle kunna leda till. Jag insåg det inte då, men i backspegeln ser jag det oklanderligt klart och tydligt.
Min löpning ansågs direkt av mamma och min bror som något konstigt och som ”ännu ett av Daniels påhitt”. Pappas löpning var bra, givetvis. Men det här kom ifrån min hjärna och därför blev det inte lika accepterat. Min pappa var inte lika negativ, men givetvis aldrig positiv. När jag presenterade konceptet runstreak som jag brann för, var det givetvis direkt vansinne. Det följde ju inte mallen. Resultatet var givetvis att jag ville köra så länge som möjligt.
Det märkliga är att jag inte ser på min barndom som någon dålig barndom. Nej, det är precis tvärtom. Jag ser på den som otroligt varm, färggrann och rik. Det fanns kärlek fast att den inte uttrycktes i ord och trots kravet att följa rätt spår och välja just det rätt som ansågs vara det enda rätta.
I den familj jag nu själv har är jag noga med att hela tiden vara så stöttande, uppmuntrande och öppensinnig jag kan. Jag märker tyvärr själv att jag har det där draget som gör att jag har svårt att acceptera andra än mina egna uppfattningar och bestämmelser om vad som är norm och inte, men eftersom jag är medveten om det kan jag bryta den trenden.
Poängen
När stöttandet helt uteblir tappar allt sin poäng. Min bror gick ifrån att inte acceptera, att köra en liten förlöjligande jargong och att småskratta åt allt jag åtog mig – till att slutligen fullt ut påpeka att jag inte var kapabel till någonting. Att jag var värdelös och slutligen att jag var sinnessjuk och borde söka hjälp. Där tappar det sin mening att fortsätta. Därför har jag ingen kontakt med honom idag, vilken för mig har inneburit en enorm befrielse. Men något så drastiskt vägrar jag ska hända inom min egen familj idag. Därför är jag noga med det där med att stötta och inte nedvärdera det som inte följer min egen mall. Det gäller även vänner och bekanta. Ett ”Bra jobbat!” eller ”Vad grym du är!” landar aldrig fel.
Något som har blivit viktigt för oss är att hela familjen följer med på lopp och andra evenemang. Att våra barn tidigt ska lära sig att vi är en familj som hjälper varandra och är inkluderande är viktigt för oss. Jag tror också att en sådan gemenskap förhindrar grogrund för någon form av tävlan inom familjen. Att få det att kännas naturligt att stötta och att känna sig stöttad ska vara en självklarhet.
Varför?
Mitt ständiga behov att hävda mig, att vara någon och att lyckas med mina idéer, driver mig till att göra något extraordinärt. Ultra är det ultimata inom löpning. Jag vill lyckas med det för att bevisa för mig själv och för andra att jag duger. Den lilla pojken inom mig kräver det. Men han kräver inte att man ska falla ner på knä, eller hävda att han är förmer än andra. Han kräver bara att hans bedrift också räknas. Att den duger, trots att idén är hans egen. Att bedriften är okej, det är allt han kräver.
Visionären inom mig kräver det också. Det finns så många projekt som han har misslyckats fatalt. Det grämer mig ofta. Att lyckas med någonting så storartat som att springa ultradistanser tänker jag inte misslyckas med. Det finns inte i min världsbild.
Slitage
Att jag slits mellan att känna mig fatalt misslyckad och mediokert framgångsrik är en känsla som uppstår av den lilla pojken och visionären inom mig. Den lilla pojken känner sig fatalt misslyckad, medan visionären känner sig mediokert framgångsrik. Mediokert eftersom det krävs av en visionär att aldrig vara fullt ut nöjd, utan hela tiden sträva efter förbättring. Det är något jag har lärt mig efter att aldrig ha fått den där bekräftelsen hemifrån. Jag har lärt mig att jag måste kämpa mer hela tiden. Men ur det föddes också pojken som känner att det aldrig blir bra nog.
Mållinjen
Om jag lyckas med ultra kommer visionären att bli så pass nöjd det går att bli, och den lilla pojken kommer att få beröm. Beröm både av mig själv och av andra.
När det kommer att vara som tuffast för mig … När varje cell i min kropp skriker åt mig att stanna … När pojken skriker att det inte går eftersom han är värdelös … När till och med visionären har gett upp eftersom han vet att detta bara kommer bli en i raden av misslyckade projekt …
Då kommer mitt enda sätt att få pojken att känna sig stolt och visionären att bli mer positiv, vara att fortsätta. Fortsätta springa trots att jag inte kan. Trots att jag inte orkar. Trots att det gör för ont och trots att jag vet att jag inte duger och kommer att misslyckas. Jag kommer att fortsätta ändå, enbart med viljan att skapa en stoltare pojke, en positivare visionär och en bättre Daniel.
På mållinjen förväntar jag mig inte något beröm ifrån någon. Inte ifrån min familj, inte ifrån vänner och inte ifrån bekanta. Men det spelar ingen roll. Att jag korsar den där mållinjen betyder så mycket mer för mig, för den lilla pojken och för visionären.
Jag kommer bli starkare av att nå mållinjen.
Slitningarna mellan att känna mig misslyckad och mediokert framgångsrik kommer inte vara lika våldsamma.
Mitt varför är vetskapen om att mitt liv kommer att bli rikare av att inte ge upp.
Kram på dig!
Jag skulle vilja avsluta med en sång jag nyligen hörde och som har kommit att betyda oerhört mycket för mig. Låten Gravity med Tim McGraw är låten jag kommer att lyssna på när jag korsar mållinjen på Ultravasan i Augusti.
Vårt äldsta troll hade sovit över hos mormor och morfar i Älta, och vi for iväg för att hämta henne. Eftersom både jag och Lillis (min sambo) är på en runstreak tänkte vi att det vore lämplig med miljöombyte, och tog därför på oss löparekläderna innan vi stack.
Det där med att tänka variation i sin löpning och försöka få till relativt enkla små äventyr är något man ska dra fördel av. Det behövs inte mycket för att löpningen ska hamna på en helt ny nivå.
Svärföräldrarna bor lyxigt nog ungefär hundra meter ifrån en av öppningarna till nackareservatet. Jag springer där mycket på somrarna, och då mest runt Ältasjön. Men oftast kan man med fördel följa vilken stig som helst och således hamna var som helst. Att springa genom skogen till Hellasgården är en baggis och väl där finns massor med valmöjligheter.
Löpning utan mål är för mig den bästa formen av löpning. Löpning med frihet. Löpning med nyfikenhet.
Sommar vs Vinter
Vi kom fram till svärföräldrarna som gärna ställde upp som barnvakt under vår korta runda. Jag mindes hur jag, Johnny Hällneby och Ellen Westfelt tidigare i somras hade sprungit uppför ett berg och filmat och fotat fin löpning inför Ellens lopp ”Dårarnas Diagonal” på en ö utanför Madagaskar. 17 mil och 10 tusen höjdmeter. Det korta klippet kan ni se här nedan.
Jag plockade fram minnet av hur vi hade sprungit och försökte nu ta samma runda fast i vintertid.
Porten till sagovärlden
När vi kom fram till reservatets öppning var det inte längre en öppning in i ett djurrike fyllt av grönska och fågelsång. Nu var det en port till en sagovärld. Det började bubbla i hela min kropp och jag kunde inte låta bli att direkt ge mig ut i det djupaste spåret och börja pulsa uppför berget. Även Lillis verkade barnsligt förtjust av den värld vi nu befann oss i.
Det var en skön strapats uppför berget. Kanske inte så mycket löpning, men däremot flera vurpor i skratt. Att ta sig uppför på sommaren är mest knepigt eftersom det är ganska mycket lösa stenar, men att ta sig uppför på vintern medför helt andra problem. Mest förrädisk halka under snön.
Väl uppe var det bara att njuta av utsikten!
Sedan började själva löprundan. Vi hade snö upp till knäna och det blev en rejäl genomkörare för benen. Det är alltid lika roligt att inte ha en aning om vad man ska trampa på. Att snubbla i snön är mjukt och därför riktigt bra träning. Man kan köra på så bra man kan och öva sig på att försöka hålla balansen trots överraskningar såsom rötter, hala stenar och gömda grenar. Skulle man falla så blir det bara roligt.
Lugnet
Jag vet redan nu att det är bloggposter som den här som jag kommer att titta på i sommar när det är som varmast. Det är en av de stora fördelarna vi har i det här landet. Fantastisk natur både på sommaren och på vintern. Jag älskar de olika årstiderna.
Vi pulsade fram och gjorde så gott vi kunde och vi njöt till fullo av landskapet. Skogens totala tystnad och skönhet är både öronbedövande och nästan för mycket för alla sinnen. Samtidigt som det inger ett otrolig lugn. När man stannar upp hör man det sista knarret ifrån snön innan man står helt stilla. Sedan en och annan kortare fågelsång. I övrigt, bara en total tystnad och det egna bultande hjärtat.
Jag tror att jag log under hela löpturen och jag var fullständigt övertygad om att tomtar och troll existerade just där och då. Det finns liksom ingenting att tvivla på. Man befinner sig i en saga som man hoppas aldrig ska ta slut.
När vi kom tillbaka till svärföräldrarna var det ändå skönt att få kliva in i värmen. Den där lilla pausen ifrån allt gör att man andas på ett mentalt plan och på ett sätt som man annars inte riktigt får.
Kroppen har fått jobba och man har fått komma ifrån alla måsten en stund. Det man bär med sig är minnena ifrån ett sagolikt snölandskap med utsikter som tiden inte räcker till för att fullt ut kunna ta in.
Sedan är det känslan att få vara barn en stund. Vuxenlek, kan man väl kalla det utan att det missförstås för mycket.
Avslutar med ett litet filmklipp ifrån vårt lilla äventyr. OCH såklart meddelandet att jag och Lillis nu på lördag (2019-02-09) ska springa Edsviken Winter/Summer Marathon!
Idag fyller jag 40 år. Det kändes värre igår, men nu är det gjort.
Vad hände egentligen? Ganska mycket, givetvis, men känslan är att det är så pass mycket att jag inte riktigt har koll på situationen. Allting springer ifrån mig och jag vill stoppa tiden. Hinna samla mig och få ett rimligt perspektiv på alltsammans innan jag klickar igång livsklockan igen. Innan livet återigen får ticka bort.
2009
Jag hade träffat min nuvarande sambo. Vi levde ett lyxliv, kan man säga. Det var massor av rolig utgång och vi bodde i en litet paradis mitt i Sthlm som kallas för Atlasområdet som ligger vid St:Eriksplan.
Jag tror att detta var året jag gjorde första säsongen av mitt barnprogram Den itusågade Kaninen som sändes i fem säsonger på Barnkanalen. Livet lekte och jag hade ingen aning om hur livet skulle se ut om tio år. Jag brydde mig inte heller.
Men det var också en förödande tid för mig, rent fysiskt. Visst, jag var på väg ur den värsta tiden som hade varit några år före då jag drev en egen stand up-klubb. Min bästa vän Marcus Palm drev också en stand up-klubb och vi hade verkligen roligt, det hade vi. Vi gled runt från klubb till klubb och körde stand up och trollade. Vi gick på kändisfester och fotades på röda mattan mellan glada förfester och märkliga efterfester. Nätterna tog aldrig slut utan sattes bara i pausläge under dagtid då vanliga människor var vakna. Det var helt enkelt en tid då vi bara behövde bry oss om oss själva och ta hand om oss själva.
Ohälsa
Men jag tog inte hand om mig själv. Jag var ohälsan själv egentligen. Jag tränade ingenting och jag åt och drack illa. Jag tänkte i på det då, men idag vet jag att jag hade tankar kring min egen kropp och mitt eget välmående. Det var inga bra tankar. De handlade ofta om en inre vetskap att jag skulle komma att förfalla. Min kropp hängde i en skör tråd av den lilla ungdom som fanns kvar ungdom.
Men träning? Nej, det var inget som lockade. Tvärtom.
Löpningen var det som låg mig närmast till hands eftersom jag ville ha enkelhet. Men löpning var ta mig fan det tråkigaste jag kunde föreställa mig!
2019
Nu bor jag i Skogås med samma fina kvinna som då. Men nu är vi fler. Vi har tre jättefina barn, två mjuka katter och ett gäng ganska tråkiga fiskar. Livet flyter på och trolleriet har hamnat LITE i skym undan sedan de glada tiderna då jag ständigt hängde på Magic Bar, gjorde trolleri i teverutan och jobbade betydligt mer än nu med trolleri.
Nu har jag väldigt mycket andra projekt. Jag har gett ut några barnböcker och jag fick idag beskedet ifrån en fantastisk förläggare att han vill ge ut en av mina träningsböcker. Ja, för det har ju faktiskt hänt, det där med träningen.
Numera är träningen en del av mitt liv på ett sätt som jag inte förstod kunde existera. Det krävdes månader av filosoferande och analyserande för att jag äntligen skulle förstå hela grejen.
Jag har nu förstått vikten av vår inre bild av träning och hur vi måste förändra den för att lyckas. Mitt stora test var att försöka förändra bilden av det jag föraktade mest – löpning.
Idag är löpning bland det bästa jag vet och det är en stor del av mitt liv. Jag har i skrivande stund sprungit varje dag i 330 dagar och jag har tagit stora kliv åt att lyckas med de ultrautmaningar jag drömmer om.
Att jag har hittat träningen i mitt liv har gjort stor skillnad. Faktum är att jag känner att den lilla tråd av ungdom jag en gång hängde i har blivit tjockare snarare än tunnare.
Mitt mål har gått ifrån att få andra att uppleva magin ifrån mitt trolleri, till att få dem att uppleva den magi träning kan skänka.
Sedan jag publicerade inlägget ”Tröttsamma floskler … ” har jag haft mängder av diskussioner både i privata meddelanden och på olika forum. Vilket jag också förutsatte! Jag gillar att ämnet berör och jag fullkomligt älskar att mitt budskap om njutningsfull träning provocerar. Det berättar nämligen att jag är helt rätt ute och att mitt mål med hela mitt Träningstrolleri är viktigt och behövs.
Min tanke om att träning inte behöver innebära att man måste ”bita ihop”, ”bara bestämma sig!” eller upprepa för sig själv att ”det som inte dödar härdar”, är för många svårt att processa. Överallt målas träning, antingen direkt eller indirekt, upp som någonting dötrist, svårt och extremt obekvämt som vi trots allt måste ägna oss åt. Vi har helt fel utgångspunkt och det får jag bekräftat överallt och hela tiden.
Den negativa uppfattningen
Igår lyssnade jag på podcasten TMTK avsnitt 10 om hur man kommer igång med träning. En kul och underhållande lyssning med briljante Pär Lernström som gäst. Men hela premissen var som alltid att träning är trist, tungt och i vägen. Sedan diskutera man hur man ska lyckas genomlida träningen och ”få den gjord”. Inte en gång talades det om att försöka bryta ner den försvarsmekanism vi alla har som försöker att demonisera träningen och få oss att låta bli. Det är alltså ingeting specifikt för den här podcasten, som för övrigt hade en fantastiskt duktig panel, utan är något som genomsyrar all traditionell träningsmedia och egentligen hela samhället.
Mitt mål är att få så många som möjligt att förstå att vi inte behöver acceptera den negativa inre bilden vi har av träning, och att den går att förändra.
Jag brukar ofta jämföra med de många historier vi alla hört om folk som inte förstått ett svart av matte i skolan. De har hatat varje sekund av det. Sen kommer rätt lärare in och säger rätt saker och plötsligt faller allting på plats. Det blir så enkelt och huvudpersonerna i historierna börjar längta till mattelektionerna. Precis så har min träningsresa varit och jag har lärt mig så ofantligt mycket om hur det mänskliga psyket fungerar när det kommer till träning.
Mod och vilja kan förändra
Jag har fått kommentarer som exempelvis …
”Det är inte så enkelt som du säger. Ibland är träningen en ren pina, så är det bara.”
”Man kan inte alltid tycka att det är en dans på rosor. Ibland måste man bara göra det trots att det känns helt vidrigt”
”Jag har aldrig förstått hur man kan tycka att träningen är så rolig. Jag tror inte att alla kan känna så. Vi är alla olika.”
Det enkla svaret är att de har helt rätt i viss mån. Om man aldrig har jobbat på sin inre bild, sin uppfattning av sin träning, så kommer man ofrånkomligen att uppleva en massa komplikationer. Om man aldrig har jobbat med vad man tycker och känner inför träning och aldrig ens funderat över vad som går att förändra, så kommer man att uppleva många motgångar och negativa känslor.
Men om man är villig och modig nog att faktiskt våga konfrontera sig själv och sina egna uppfattningar så går det att göra drastiska förbättringar ganska fort.
Måste våga tänka om
Det jag talar om är inget mumbojumbo och ingenting extraordinärt på något sätt. Det är vedertagen fakta att vi kan påverka oss själva genom olika former av suggestion, vilket är en del av det jag förespråkar. Utöver det bör man ha en god förståelse varifrån den negativa uppfattningen om träning faktiskt kommer ifrån. Man måste förstå varför vår hjärna försöker att hålla oss ifrån onödig rörelse. Man måste också förstå hur vårt flockbeteende spelar in när vi försöker att komma igång med träning, och vilka fallgropar vi kan trilla ner i. Allt det tillsammans med råd om vad man rent praktiskt kan göra för att förbättra sin bild av träning, skulle man kunna säga är vad min träningsfilosofi går ut på.
Jag vill få alla att lägga de negativa tankarna och uppfattningarna åt sidan för en stund och öppna sig för att träning kan vara någonting helt annat än vad man lärt sig hela livet av traditionell träningsmedia och av andra människor. En bra början är just det – att försöka sluta tänka negativa tankar om träning. Varje gång vi bekräftar den negativa bilden av träning inom oss, minskar vi chansen för hållbar och glädjefylld rörelse.
En cementerad uppfattning
Av de många kommentarer jag fått efter inlägget jag tidigare refererade till, framgår tydligt att man har en cementerad uppfattning om vad träning är, som är oerhört svår att rubba på. Många försöker påstå att träning inte alls kan vara så fantastisk som jag säger eftersom den de facto ibland måste innebära att man är helt slutkörd. Låt mig kommentera detta kort.
Nej, träning behöver inte innebära att man måste bli helt slutkörd, men jag förstår poängen. Om man exempelvis vill tävla i kickboxning så räcker det inte med att småjabba på stället som träning och tro att det ska räcka. Då behövs det riktigt tuffa fyspass för att orka med, jag håller med. Men, det är vad som händer i din hjärna när du tänker på den utmattningen som är felet. De som har kommenterat utgår ifrån det felaktiga förhållandet:
fysisk utmattning = lidande
Det förhållandet är någonting vår hjärna kämpar för att behålla för att få oss att inte göra av med onödig energi – en evolutionärt fördelaktig instinkt som sitter djupt inom oss.
Forma ett annat sammband
När jag tränar intervallträning eller springer maraton eller längre distanser blir jag givetvis också rejält fysisk utmattad ibland. Men i min hjärna har jag istället format ett annat samband:
fysisk utmattning = stolthet
fysisk utmattning = förbättring
fysisk utmattning = lycka
När jag springer långa sträckor i djupsnö blir jag givetvis väldigt fysiskt ansträngd. Men jag fullkomligen älskar det och behöver aldrig ”bita ihop” för att ta mig ut på ett sådant pass.
Genom väldigt mycket arbete och filosoferande har jag i stort lyckats utesluta de negativa tankarna och känslorna. Resultatet har varit otroligt omvälvande för mig och träningen har blivit någonting i mitt jag inte tidigare trodde var möjligt. Det finns inte längre samma motstånd som förut och allting är så mycket lättare. Det är mitt mål med den här bloggen, mina föreläsningar och min kommande bok, att få andra att kunna känna samma sak. Att få andra att bli lika lyckliga i sin träning och därigenom mindre stressade, mer hälsosamma och allmänt lyckligare människor.
Kram på dig
Glöm inte att prenumerera för att få veta när nästa inlägg på bloggen dyker upp:
Jag har länge varit sugen på att kommentera debatten om träningshets. Kanske aningen sent men here we go!
Kroppshets vs Träningshets
Jag vill först och främst klargöra att träningshets inte är detsamma som kroppshets. Kroppshets tenderar främst (inte bara, utan främst) att drabba kvinnor, medan träningshets verkar drabba alla, oavsett kön.
Kroppshets är ganska påtagligt med tanke på medias framlyftande av vissa kroppsideal. Man förespråkar och visar upp de rådande trenderna, och reklambolag med flera rycks med i vågen. De som blir lidande är oftast kvinnorna som i olika sociala sammanhang aningen direkt eller indirekt konfronteras och kommenteras när de avviker ifrån de rådande idealen.
En annan viktig skillnad mellan kroppshets och träningshets är att det egentligen inte finns några direkta hälsofördelar med trenden att ha små eller stora bröst, eller exakta dimensioner på rumpan. Inte heller om du har kort, långt, rosa eller regnbågsfärgad hår. Kroppshets handlar enbart om tycke och smak och det finns ingen vetenskaplig förankring.
När det däremot kommer till träning räcker det att vi tittar på forskning för att veta vad som är bra, mindre bra och direkt farligt. Vi vet att träning är någonting mycket positivt för hälsan.
Vad innebär hets?
Hets innebär helt enkelt att man försöker få någon att utföra någon form av handling. Det är ett oerhört negativt laddat ord och känslan man får är att personen som hetsar inte har goda avsikter eller känslor inför den som hetsas. Oftast är handlingen som ska utföras negativ. Exempelvis skulle man inte säga att en person försöker hetsa sin bästa vän till att söka det där drömjobbet. Däremot skulle man direkt säga att en person försöker hetsa någon annan att kasta den där stenen genom farbrorns fönster.
Redan där reagerar jag över sammansättningen av orden träning och hets. Kropp och hets, däremot, köper jag mera lättvindigt. Men träning är någonting positivt medan hets inte är det. Kanske är det därför ordet fångar vårt intresse.
Träningsmani då?
För att vara helt ärlig så kan även positiva företeelser bli negativa och förödande. Syre är livsviktigt för oss men också det som dödar de flesta av oss i slutänden. Ja, överdriven träning och skadlig träning existerar och är givetvis någonting man ska ta på största allvar och inte uppmuntra till.
Men eftersom träningshets-debatten är så utbredd så talar vi om någonting som berör oss i stort, och då kan vi inte mena att det skulle vara så att flertalet av oss tränar så pass mycket att det är skadligt. Nej, rent objektivt vet vi att det omvända är vad som råder i samhället – vi tränar för lite och för sällan. Vi måste således lämna tankar på att det är tal om träningsmani.
Så vad handlar det om då? Jag tror att det hela är mycket enkelt och går att dela upp i två delar; Hälsomedvetenhet och det förödande självförsvaret.
Hälsomedvetenhet
Vi har på (relativt) senare tid blivit mer och mer medvetena om farorna med stillasittande och för lite rörelse. Vi vet vilka sjukdomar det medför och vilka komplikationer som är att vänta. På senare har forskning inom olika områden av träning fullkomligt exploderat, vilket skapar stora rubriker överallt. Tyvärr, för ofta felaktiga rubriker utifrån inkompetenta tolkningar men också utifrån dåligt utförda studier. Men överlag har vi under de senaste, säg 20 åren?, upplevt hur information kring träning och hälsa fullkomligt har exploderat.
”Det förödande självförsvaret”
Detta är något jag ofta talar om i min träningsfilosofi träningstrolleri. Det handlar om vår instinktiva vilja att ständigt försvara oss.
Vi människor är ett flockdjur och har ett starkt behov av att tillhöra olika grupperingar. Förr var det en stam eller by man kände stark tillhörighet till. Numera är det snarare så att vi tillhör en mängd olika flockar och har olika tillhörighet. Exempelvis tillhör vi ett land, en stad, ett fotbollslag eller en yrkeskår.
Vi har ett starkt driv inom oss att försvara de våra – att försvara sin grupp och att höja den över alla andra grupper. Det mest kostnadseffektiva sättet att höja den egna gruppen över de övriga är genom att sänka de andra grupperna. Sådana exempel ser vi dagligen på sociala medier när det handlar om exempelvis sport och politik. Man fokuserar nästan uteslutande på de andras negativa sidor och belyser väldigt sällan den egna gruppens fördelar.
Tränande vs Icke-tränande
Vardagsexempel på ”det förödande självförsvaret”
Så finns också grupperna tränande och icke-tränande där man som icketränande med näbbar och klor tenderar att försvara sitt stillasittande. Därav ord som ”hurtbulle” och ”träningsfreak”. I utsatta lägen, när ens egen livsstil blir konfronterad, gäller det att snabbt nedvärdera och demonisera utmanaren. Om man lyckas med det lyckas man att nå den sköna känslan av att motparten är den udda medan man själv tillhör den sunda gruppen. Man har lyckats försvara sin livsstil och sin person.
Andra exempel är när man som icke-tränande lyfter enstaka fall där personer som tränat lagom och ätit sunt ändå gått bort i förtid. Gärna i kombination med berättelser om storrökaren och kalorinarkomanen som levde tills hon var 98 år.
Ofta går det så långt att träningens goda effekter avisas som nonsens av de icke-tränande.
Liknande exempel återfinns inom precis alla andra områden. Om man tycker om att köra rally tenderar man att intala sig själv om att 99% av alla klimatforskare i världen har fel om människans påverkan på klimatet. Om man gillar att röka är alla åtgärder mot rökning ren idioti hopkokat av en drös jävla översittare. Och så vidare och så vidare.
Helt enkelt är information, påståenden och fakta som på något sätt angriper dig eller din grupp, av ondo.
Kollisionen
När hälsomedvetenheten når ut i media i tillräcklig skala triggas de icke-tränandes förödande självförsvar så pass att de i bred front går till motangrepp. Ordet träningshets myntas och man lyfter fram exempel på träningsnarkomani med berättelser om hur illa sådant kan gå. Att lugnt och stilla informera om hur bra det är med träning förvandlas till att man uppmanar alla i samhället att utveckla träningsmani.
Det blir helt enkelt en massiv kollision mellan hälsomedvetenhet och det förödande självförsvaret hos de som utsätts för det. Då spelar fakta ingen roll längre. De som förespråkar rörelse, om så i det minsta laget, ska framstå som slavdrivare och extrema. Då är slaget vunnet och man kan tända sin cigg och luta sig tillbaka.
Avslutningsvis: För en tid sedan läste jag den här debattartikeln i Expressen, skriven av Lisa Bjernhagen. Om du har i åtanke vad jag skrivit ovan om att tillhöra en viss grupp och att försvara sig samt demonstrera den andra sidan, så tror jag att du ser det ganska uppenbart. Tydligare blir det inte. Försvaret klickar igång och enkel välmenande uppmuntran förvandlas till HETS!
Igår var det verkligen en dag i rörelsens och inspirationens tecken. Vi började dagen med massor av just rörelse genom att öka till badhuset med våra tre barn. Jag blir lika glad varje gång jag märker att jag aldrig kommer att bli vuxen. Jag vet att det är klyschigt att mala på om det där med att ”jag blir nog aldrig vuxen” men jag är ganska övertygad om att jag är snäppet vassare än de flesta andra när det kommer till att inte växa upp 😉
Rörelse i vattnet
Att få hoppa runt i vattnet, hålla sig i rörelse och leka med barnen får mig att bli sisådär tio år igen. Man känner sig outtröttlig och levande. När jag sedan ser mig om ser jag andra föräldrar som leker med sina barn, de ler alltid. Somliga föräldrar sitter på kanten med sina mobiltelefoner (trots mobilförbud), de ler aldrig. Barnen som har föräldrar som leker med dem är också alltid lite gladare än de andra, vars föräldrar har ständigt möte med sin mobiltelefon.
Det brukar bli så att jag tar vår yngsta (Kevin, 4) och sambon tar de två äldsta. En jämn fördelning.
Sådan far sådan dotter
När vi kom hem tänkte jag dra ut och springa en sväng. Det har varit ganska mycket krävande terräng på senare och gårdagen var som sagt ganska ofokuserad, så jag bestämde mig för en kortare runda. Glädjande nog ville min dotter följa med, så vi tog på oss kläderna och tog oss ut på en tur. Det var hennes fjärde löpdag på raken! Och min 320:e på raken. Jag vet inte var hon får sina idéer ifrån 😉
Mina fina dotter Linnéa, 7, som när hon var 3 år kröp upp i min famn när jag var ledsen och sa: ”När ingen annan säger ’heja Linnéa’, säger jag ’heja Linnéa’ själv”
Glad läsning
Hemma efter löpningen såg jag att vi glädjande nog hade fått månadens upplaga av den fantastiska tidningen Runner’s World. Jag öppnade direkt upp och började bläddra i den. Snart tittade jag på mig själv och jag är väldigt nöjd över artikeln. Minna Tunberger som skrev intervjun är verkligen en klippa och skriver riktigt bra. För dig som vill läsa intervjun rekommenderar jag att du springer iväg och köper tidningen från Januari 2019. Eller beställ den från Runner’s World eller Tidningskungen.se.