Etikett: motivation

Varför ultradistans? Det här är mitt ”varför?”

Varför

Varför väljer en människa att springa? Det kan naturligtvis vara subjektivt, men i grund och botten, och generellt sett, handlar det nog mest om välmående. Det kan nog alla köpa, löpare och icke-löpare.
Varför väljer man att springa ett maraton? Nu tycker jag att det hela börjar bli intressantare. Ett maraton är långt. Många tycker att 10 km är en drömdistans. Ett maraton innebär att man ska springa den drömdistansen fyra gånger och lite till. Enkelt sett kan man nog säga att det är det ultimata beviset för att man tillhör den främsta gruppen av motionärer. Ja, nu pratar jag just om vanliga människor och inte eliten, för varför de springer är betydligt enklare att svara på.

Men varför väljer man att springa en ultradistans? Alltså distanser som är längre än ett maraton. Oftast mycket längre såsom uppåt 10 mil och den vanliga drömdistansen på 100 miles, alltså 16 mil. Nu blir det sådär ultraintressant, eftersom det blir ännu mer subjektivt än förut. Nu börjar vi nå individens innersta tankar, känslor och hela själ. Eftersom det är så subjektivt kan jag bara spekulera kring mig själv, vilket är det jag nu ämnar göra.

Att fullt ut reda ut sitt ”varför?” är av stor vikt när det gäller ultraköping. När det är som tyngst och svårast kan känslan bli överväldigande och då räcker det inte med att slentrian-vilja klara av av loppet. Då krävs det mentala resurser som är välformulerade och genomtänkta. Det är när du fullt ut har förstått just ditt varför, som du får tillgång till ytterligare energikällor som kan vara avgörande för om du ger upp eller inte.

Annorlunda

Jag har alltid tyckt om en viss typ av annorlunda. Jag har ett behov av att höras och synas, att sticka ut och att vara speciell. Det är något jag både är stolt över, men också önskar att jag ibland slapp känna. Ja, jag är absolut stolt över mig själv i många avseenden, men jag anser mig inte vara förmer än andra utan anledning. Faktum är att jag känner mig långt undermålig inom många områden och det kan vara en gnagande och betungande känsla att dras med. Jag slits mellan att känna mig mediokert framgångsrik och extremt misslyckad. Många gånger önskar jag att jag var lite mer jämn och att jag höll mig ungefär på en nivå i skalan.

Jag har ett starkt driv av att bevisa både för mig själv och för andra att jag är någon. Det är förmodligen därför jag har dragits till det mer udda i många avseenden. Jag spelade inte hockey och fotboll, utan ägnade mig åt kampsport, vilket inte många av mina vänner gjorde. Jag och min bästa vän i tonåren valde att gå vår egen väg musikmässigt, bort ifrån det som alla våra andra vänner lyssnade på. Jag valde att låtsas tillhöra en radikal ideologi i tonåren, trots att jag aldrig riktigt lyckades.

Jag halkade tidigt in i att testa tobak och alkohol. När jag tänker tillbaka var även det ett sätt att ligga före andra och att skilja mig från mängden. På äldre dagar tränade jag och tävlade i paintball, en ganska udda sysselsättning. Sedan har vi det där med min hobby som blev mitt yrke – trolleri. Mer udda än så tror jag knappast att det blir. Jag kan också vittna om att etthundra procent av samtliga som trollar har någon form av behov att söka godkännande och beundran hos sin omgivning. Den typen av behov har förresten alla artister jag har träffat också. Behov av att synas, höras och att vara  någon. Att få uppmärksamhet.

Arvet

Men en fråga som dyker upp inom mig är då varför jag känner ett behov av att göra saker som ingen annan gör och att sticka ut, synas och höras. Jag tror att det på något sätt går i arv i vår släkt. Farfar var väldigt framgångsrik simmare och stoltserade alltid med hur mycket han kunde och visste. När han hälsade på när jag var barn, minns jag hur han timme ut och timme in satt och läste uppslagsverk, bok efter bok.

Han försökte lära mig namn på växter och djur på latin och berättade om de gamla grekerna i tid och otid. När jag tänker efter har jag fått lite av det där jag med – mina barn kunde exempelvis säga skata, kråka och nötväcka både på engelska och latin redan när de var två år gamla.
Farfar körde liksom sitt race och hade ganska svårt att ta in att det fanns andra sätt att tänka och leva. Ganska ofta ett kul sätt att vara på, och inte nödvändigtvis en trist attityd och en besserwisser, som man kanske kan tro.

Min pappa är också en person som har kört sitt race fullt ut. Känslan jag har fått är att det har varit ett sätt att bryta sig loss från farfars linje och välja sitt eget spår. Genom åren har jag sett många tecken på det i alla fall, om jag har tolkat det rätt. Han ville klara sig själv och har kämpat sig fram på sitt sätt, tagit sina beslut och i stort sett struntat i vad andra säger, tycker och tänker. Jag är ganska övertygad om att det är ett resultat av att han under uppväxten varit ganska kontrollerad och kanske styrd.

Men det har också inneburit att han har utvecklat en stark integritet och en osvikbar tro på sina egna vanor, föreställningar och hela levnadssätt. Jag tror att det ofta blir så när man försöker att bryta sig loss – för att klara vara egen måste man tro på sig själv till hundra procent.

Mallen

Pappa har ofta haft svårt att acceptera levnadssätt som inte går i linje med det han anser är rätt och riktigt. Min mamma är precis likadan och jag upplever att hon formades mycket efter min pappa.

Min äldre bror har alltid gjort allt för att ta plats bredvid pappa. Jag såg honom i unga år försöka föra sig på liknande manér, dra samma skämt och till och med lära sig uppskatta samma saker som pappa gjorde. Jag har inte känt samma behov. Jag fick kanske tvärtemot ärva samma vilja och strävan som farfar och pappa, att köra mitt eget race. Det positiva med det har varit att jag känner en större frihet att inte behöva passa in i en förutbestämd mall. Det negativa har varit att jag aldrig riktigt har blivit accepterad. Mina val har av övriga familjen blivit klassade som konstiga, ovärdiga och rent av fel. Sen ska jag inte sticka under stolen med att jag alldeles för många gånger har valt alldeles överjävligt jättefel. Verkligen inte, för det har de till hundra procent rätt i. Men jag känner att överlag har det också format den jag är idag.

Förhoppningar

Jag satt inte där vid släktmiddagarna och drog rätt skämt och sa rätt saker. Jag följde inte resultaten för allsvenskan och jag låtsades inte ens vara lite intresserad av det.
Det hade många gånger resultatet att jag blev subtilt lite utanför. Förr hade jag dock en förhoppning om att mina val en dag skulle accepteras och att de där fnysningarna skulle upphöra. Jag tänkte att om jag verkligen skulle lyckas med något av mina udda sporter eller hobbys, visioner och mål, så skulle de acceptera mig och kanske rent av respektera mig.

Men så blev aldrig fallet. Jag har aldrig någonsin hört ”vad duktig du är” för någonting jag lyckats med. Det enda jag har märkt är en viss indirekt stolthet då jag fått höra av andra att mamma och pappa har berättat att jag har ett eget TVprogram eller varit med i tidningen och liknande.
I vår familj talade man inte om känslor. Man kunde uttrycka dem om det var något man var missnöjd med, men man hyllade och stöttade inte varandra. Jag har exempelvis aldrig hört ”jag älskar dig”, någonsin ifrån någon i min familj.
Nu säger jag bara som det är och det här är inget sätt att få sympatier. Det är bara mitt sätt att försöka luska ut varför jag blivit som jag blivit.

Oseriöst

Jag är en person som går hundra procent in i mina projekt och ibland tvärvänder jag rakt ur dem och går in in med samma entusiasm i något helt annat. Detta har jag fått höra otaliga gånger är oseriöst och allmänt korkat. ”Du mognar väl kanske också en vacker dag”, var en ganska vanlig kommentar.

Ett exempel var på den tiden jag bestämde mig för att satsa på mitt trolleri. Givetvis något som mottogs med uteslutande nedsättande kommentarer och många huvudskakningar. En dag lyckades jag få in ett helt reportage i en lokaltidning om mig själv. Det var lokalkändisen Christer Peters som hade kontakter med tidningen och skrev själv artikeln.

Jag var eld och lågor! Detta var mitt första reportage och massor av människor skulle nu få läsa om mitt trolleri. Det var en enorm kick och jag såg fram emot att få fler bokningar. När jag sprudlande berättade för mina föräldrar märkte jag att de inte alls var så positiva som jag. Tvärtemot menade de att det var ytterst ”oseriöst”. Det var ett ord som fastnade hos mig. De menade att eftersom det var en vän till mig som skrivit artikeln så var det ju inget riktigt och äkta reportage. Istället var det oseriöst.

För mig var det en enorm framgång, och om jag kunde prata med den unga glada Daniel idag skulle jag med all min kunskap  jag idag har om media och artisteri, hylla honom och berätta att det var en smart och bra väg att gå.

Förväntningar

Min paintball var en dålig sport/hobby eftersom det handlade om krig. Mitt trolleri var inget riktigt yrke. Det var oseriöst. Min kampsport var ingen riktigt sport eftersom det inte var fotboll eller annan mainstreamsport. Jag kan inte räkna antalet drömmar jag haft som jag har presenterat. Idéer om tankar som skiljer sig ifrån mängden. Men samtliga har bemötts med kritiska och ibland övertydliga hånande både gester och ord.

Jag är idag övertygad om att det nästan aldrig handlade om mina tankar och idéer i sig. Det var inte de som egentligen recenserades. De var troligen redan innan de låtit sig betraktas, dömda att misslyckas eftersom de kom ifrån mitt huvud. Jag var den som inte följde den bana mina föräldrar ville att jag skulle följa och det var det som födde ett behov att korrigera mig och därför ge avslag på de tankar och idéer som föddes. Så att jag en dag skulle vakna upp och inse att jag borde följa det som förväntades av mig.

Självförtroende

Den där attityden blev så småningom befäst och det spelade inte längre någon roll. När familjen satt samlad och en fråga om någonting jag brann för kom, visste jag redan innan jag hade svarat att en skulle förklara hur dumt det var, hur nästa person skulle instämma. Det fanns inga andra alternativ och jag var oftast helt fine med det. Jag blev absolut nedbruten, men också stark av det. Generellt sett har det gjort att jag har ett fruktansvärt dåligt självförtroende, men på det stora hela har det också gjort att jag inte förväntar mig framgång, att bli omtyckt och att allting ska flyta på lätt. Jag är van vid motgångar och jag är van vid att kämpa för min sak. Att definitivt inte få lätt medhåll.

Det jag saknar, om jag skulle få önska, är mer stöttning ibland. Att få höra ”Det där är inte dumt” eller  att någon i familjen erbjöd sig att hjälpa eller att i alla fall diskutera det hela med en positiv ton.

Det var absolut inte fråga om mobbing, utan det här var en attityd som bara fanns. Jag hyser inget agg mot någon av de inblandade idag utan har accepterat fullt ut att de kör sin grej och jag kör min grej. Än idag kan jag i princip inte presentera någon av mina bravder, tankar och idéer utan att det bemöts av negativitet och huvudskakningar med tillhörande småskratt.

Löpningen

Min löpning har givetvis fått samma behandling. Min bror och mamma skulle aldrig någonsin få för sig att ägna sig åt det, och givetvis är det därför lätt att demonisera och direkt avfärda som vansinne. Min pappa, däremot, är själv en som i övre medelåldern har ägnat sig åt löpning och en och annan halvmara. Men trots det är det givetvis lätt att avfärda just mitt sätt att tänka och behandla löpningen på som i alla fall ”lite märklig”. Ibland också rakt av fel och lite skrattretande dum.

Ju mer jag stod upp för mig själv, desto mer desperat blev jargongen i min familj. Jag tror att det var känslan av att det inte fäste, att de inte kunde påverka mig och kontrollera mig, som gjorde att det blev så.

Visionären och pojken

Ett drag jag märker hos mig själv är ett drag av att göra precis tvärtemot istället för att göra det som krävs av mig. Istället för att sluta blir jag mer intensiv. Istället för att skifta över till det spår man vill att jag ska gå efter hittar jag ett spår ännu längre ifrån det spåret.
Djupt inom mig finns en liten kille som desperat önskar att få bli accepterad för den han är. En kille som skulle vilja dela sina drömmar med de som betyder mest för honom, utan att de ska krossa dem innan de ens fått en chans.

Men inom mig finns också en stark visionär som vägrar ge vika för vad andra tycker och säger. Den visionären är bra att ha när saker ska göras, eftersom när han har bestämt sig för något så sker det. Visionären har dock blivit onödigt envis ibland och därför kan det vara svårt att i skapandets process ta in andra aspekter än hans egna. Det är något jag vet är en brist hos mig, som jag försöker att jobba på.

Längre

När jag började springa ville jag så småningom springa längre. Som ett direkt resultat av den eviga strävan att vara någon, vara bra, duga. Att bevisa för mig själv och andra att jag kan lyckas. Som jag ser det idag var ultralöpning det enda som min löpning rimligen skulle kunna leda till. Jag insåg det inte då, men i backspegeln ser jag det oklanderligt klart och tydligt.
Min löpning ansågs direkt av mamma och min bror som något konstigt och som ”ännu ett av Daniels påhitt”. Pappas löpning var bra, givetvis. Men det här kom ifrån min hjärna och därför blev det inte lika accepterat. Min pappa var inte lika negativ, men givetvis aldrig positiv. När jag presenterade konceptet runstreak som jag brann för, var det givetvis direkt vansinne. Det följde ju inte mallen. Resultatet var givetvis att jag ville köra så länge som möjligt.

Det märkliga är att jag inte ser på min barndom som någon dålig barndom. Nej, det är precis tvärtom. Jag ser på den som otroligt varm, färggrann och rik. Det fanns kärlek fast att den inte uttrycktes i ord och trots kravet att följa rätt spår och välja just det rätt som ansågs vara det enda rätta.
I den familj jag nu själv har är jag noga med att hela tiden vara så stöttande, uppmuntrande och öppensinnig jag kan. Jag märker tyvärr själv att jag har det där draget som gör att jag har svårt att acceptera andra än mina egna uppfattningar och bestämmelser om vad som är norm och inte, men eftersom jag är medveten om det kan jag bryta den trenden.

Poängen

När stöttandet helt uteblir tappar allt sin poäng. Min bror gick ifrån att inte acceptera, att köra en liten förlöjligande jargong och att småskratta åt allt jag åtog mig – till att slutligen fullt ut påpeka att jag inte var kapabel till någonting. Att jag var värdelös och slutligen att jag var sinnessjuk och borde söka hjälp. Där tappar det sin mening att fortsätta. Därför har jag ingen kontakt med honom idag, vilken för mig har inneburit en enorm befrielse. Men något så drastiskt vägrar jag ska hända inom min egen familj idag. Därför är jag noga med det där med att stötta och inte nedvärdera det som inte följer  min egen mall. Det gäller även vänner och bekanta. Ett ”Bra jobbat!” eller ”Vad grym du är!” landar aldrig fel.

Något som har blivit viktigt för oss är att hela familjen följer med på lopp och andra evenemang. Att våra barn tidigt ska lära sig att vi är en familj som hjälper varandra och är inkluderande är viktigt för oss. Jag tror också att en sådan gemenskap förhindrar grogrund för någon form av tävlan inom familjen. Att få det att kännas naturligt att stötta och att känna sig stöttad ska vara en självklarhet.

Varför?

Mitt ständiga behov att hävda mig, att vara någon och att lyckas med mina idéer, driver mig till att göra något extraordinärt. Ultra är det ultimata inom löpning. Jag vill lyckas med det för att bevisa för mig själv och för andra att jag duger. Den lilla pojken inom mig kräver det. Men han kräver inte att man ska falla ner på knä, eller hävda att han är förmer än andra. Han kräver bara att hans bedrift också räknas. Att den duger, trots att idén är hans egen. Att bedriften är okej, det är allt han kräver.

Visionären inom mig kräver det också. Det finns så många projekt som han har misslyckats fatalt. Det grämer mig ofta. Att lyckas med någonting så storartat som att springa ultradistanser tänker jag inte misslyckas med. Det finns inte i min världsbild.

Slitage

Att jag slits mellan att känna mig fatalt misslyckad och mediokert framgångsrik är en känsla som uppstår av den lilla pojken och visionären inom mig. Den lilla pojken känner sig fatalt misslyckad, medan visionären känner sig mediokert framgångsrik. Mediokert eftersom det krävs av en visionär att aldrig vara fullt ut nöjd, utan hela tiden sträva efter förbättring. Det är något jag har lärt mig efter att aldrig ha fått den där bekräftelsen hemifrån. Jag har lärt mig att jag måste kämpa mer hela tiden. Men ur det föddes också pojken som känner att det aldrig blir bra nog.

Mållinjen

Om jag lyckas med ultra kommer visionären att bli så pass nöjd det går att bli, och den lilla pojken kommer att få beröm. Beröm både av mig själv och av andra.
När det kommer att vara som tuffast för mig … När varje cell i min kropp skriker åt mig att stanna … När pojken skriker att det inte går eftersom han är värdelös … När till och med visionären har gett upp eftersom han vet att detta bara kommer bli en i raden av misslyckade projekt …

Då kommer mitt enda sätt att få pojken att känna sig stolt och visionären att bli mer positiv, vara att fortsätta. Fortsätta springa trots att jag inte kan. Trots att jag inte orkar. Trots att det gör för ont och trots att jag vet att jag inte duger och kommer att misslyckas. Jag kommer att fortsätta ändå, enbart med viljan att skapa en stoltare pojke, en positivare visionär och en bättre Daniel.

På mållinjen förväntar jag mig inte något beröm ifrån någon. Inte ifrån min familj, inte ifrån vänner och inte ifrån bekanta. Men det spelar ingen roll. Att jag korsar den där mållinjen betyder så mycket mer för mig, för den lilla pojken och för visionären.

Jag kommer bli starkare av att nå mållinjen.
Slitningarna mellan att känna mig misslyckad och mediokert framgångsrik kommer inte vara lika våldsamma.
Mitt varför är vetskapen om att mitt liv kommer att bli rikare av att inte ge upp.

Kram på dig!

Jag skulle vilja avsluta med en sång jag nyligen hörde och som har kommit att betyda oerhört mycket för mig. Låten Gravity med Tim McGraw är låten jag kommer att lyssna på när jag korsar mållinjen på Ultravasan i Augusti.

 

Runstreak – Anta utmaningen du också!

löpning springaNär man hör begreppet runstreak är det lätt att tro att det handlar om att springa naken på en fotbollsplan. Detta så länge man kan tills att polis eller vakter hindrar en. Och även om det också är en form av motion är det ingenting jag vill uppmuntra till. Ja, så länge du inte lyckas dra ihop ett slutet sällskap som verkligen vill se dig springa naken, utan risk för att någon utomstående behöver få syn på spektaklet. Men som sagt, det är verkligen inte den typen av runstreak jag nu ska skriva om.
Vilken onödigt lång inledning det här blev …

Vad är en runstreak?

Runstreak löpning
En runstreak innebär helt enkelt att du springer minst 1,6 km varje dag i så många dagar i följd som möjligt. Sen finns det egentligen inga övriga regler men många väljer att sätta upp olika regler som passar just dem.
Min regel är att själva löpturen ska vara en parantes i vardagen som endast ägnas åt just löpning, både mentalt och fysiskt. Nej, jag menar inte att jag inte får fundera på annat under löpturen, utan att det ska vara en löp-parantes som innefattar idén om att ta en löptur, förberedelsen inför löpningen och själva löpningen. En parantes av rörelse varje dag.
Detta till skillnad ifrån att på jobbet komma på att man idag måste springa, och därför slentrian-springer lite grann i sina vanliga kontorskläder i korridoren.
Men det är en regel som känns bäst för mig. Vad som känns bäst för dig bestämmer bara du.

Jag själv antog den här utmaningen den 20:e februari, 2018. Det betyder att jag idag har sprungit varje dag i 1860 dagar på raken.

Om du vill läsa ännu mer ingående om vad en runstreak är, samt få massor av tips, inspiration och kunskap om löpning i allmänhet finns boken Runstreak – att springa varje dag, som jag superpartiskt varmt rekommenderar. (Klicka på bilden för mer info samt för att beställa)

Runstreak löpning Daniel Karlsson

Varför springa varje dag?

För att få in rörelse i ditt liv på ett väldigt enkelt sätt! Jag antog utmaningen då jag hade blivit intresserad av att springa ultradistanser, men ännu inte var redo. Ultra innebär alltså att man springer längre än ett maraton som alltså är 42 km. När jag lyssnade på Ellen Westfelt och Johnny Hällneby i deras podcast paceonearth.se, nämnde de att en runstreak-konceptet i sig faktiskt är ultra. Jag höll med dem och tog därför beslutet att göra det, och har sedan dess hållit i min streak.
Ellen Westfelt själv började springa den 4:e September 2013 vilket innebär att hon nu har sprungit i imponerande 3481 dagar i rad!

Skapa stolthet

Men frågan var ju varför man ska springa varje dag? För mig var det alltså att jag ville göra någonting ”ultra”, innan jag var förberedd på en äkta ultradistans. Men sedan passade det även in i min träningsfilosofi eftersom den lyfter fram vikten av att känna sig stolt över vad man gör. När man har sprungit varje dag i exempelvis 20 dagar, infinner sig en triggande stolthet som håller i sig och ökar för varje dag.

Skapa kontinuitet

Att inleda en runstreak är ett ypperligt effektivt och enkelt sätt att få in rörelse i vardagen. Konceptet är enkelt och själva rörelsen är enkel.
Ditt gym är utanför ytterdörren och passet blir aldrig fullsatt. Du behöver inte betala någon medlemsavgift och du får frisk luft och lugn och ro. Dessutom slipper du krångliga scheman och en vrålande PT. Du skapar helt enkelt din egen träning och blir din egen PT och utför något som i stort sett alla människor rimligen klarar av.

Slipp ursäkterna

runstreak löpning
En runstreak har också någonting extraordinärt med sig som nästan alla som provat vittnar om. Det är att de vanligaste ursäkterna för att slippa träna aldrig riktigt får fäste. De får liksom aldrig tillfälle att ens ploppa upp, utan lyser istället med sin frånvaro. Varför det är så beror till viss del på utmaningens enkelhet, men också på att man långt i förväg faktiskt vet vad som gäller. Man är, från och med det att man fattar beslutet, fullt medveten om vad som kommer att hända varje dag en lång tid framöver. Detta till skillnad ifrån att lite mer luddigt bestämma sig för att börja träna och inte veta exakt när och hur. Ett sådant upplägg skapar en stark grogund för ursäkter som får en att skjuta på träningen tills imorgon. Ofta får det också effekten att man genomför betydligt mindre ansträngande träning än vad man tänkt sig. En promenad kanske duger istället för den där tänkta löprundan …

Siffrans pepp

runstreak löpningDessutom har runstreaken en extrem styrka i det att siffran ökar varje dag. Våra hjärnor gillar simplicitet, kontinuitet och ogillar förändring. Att efter sju löpdagar plötsligt bryta sin runstreak, är betydligt  mycket svårare än att hoppa över en vanlig löptur. Därför tipsar jag alltid om att ha dina dagar tydligt synliga till vardags. Gärna en kalender på väggen där du varje dag fyller i hur långt du sprungit eller bara att du sprungit.

Följ andra runstreakare

runstreak sverige
Ellen Westfelt från paceonearth.se har skapat en sida på facebook som heter Runstreak Sverige där du är jättevälkommen som medlem. Där kan man skriva om sin egen runstreak och få pepp ifrån andra, eller läsa inspirerande ord ifrån andra som runstreakar.  Du kan dessutom hitta andra genom att följa hashtaggen #runstreak på exempelvis instagram.
Jag själv lägger ut en löpbild för varje löpdag på min instagram @trollkarlen_daniel_karlsson

Frågor?

Om du har några andra frågor är du jättevälkommen att ställa dem i kommentarerna nedan eller maila mig på magi(at)danielkarlsson.com

Så kom igen nu! Häng med in i runstreckens värld och ha kul med oss andra!

Kram på dig!

Glöm inte att prenumerera för att få veta när nästa inlägg på bloggen dyker upp:

 

 

”Träning ÄR ibland en pina. Så ÄR det bara!”

löpning träning

Många olika reaktioner

Sedan jag publicerade inlägget ”Tröttsamma floskler … ” har jag haft mängder av diskussioner både i privata meddelanden och på olika forum. Vilket jag också förutsatte! Jag gillar att ämnet berör och jag fullkomligt älskar att mitt budskap om njutningsfull träning provocerar. Det berättar nämligen att jag är helt rätt ute och att mitt mål med hela mitt Träningstrolleri är viktigt och behövs.

Min tanke om att träning inte behöver innebära att man måste ”bita ihop”, ”bara bestämma sig!” eller upprepa för sig själv att ”det som inte dödar härdar”, är för många svårt att processa. Överallt målas träning, antingen direkt eller indirekt, upp som någonting dötrist, svårt och extremt obekvämt som vi trots allt måste ägna oss åt. Vi har helt fel utgångspunkt och det får jag bekräftat överallt och hela tiden.

Den negativa uppfattningen

Igår lyssnade jag på podcasten TMTK avsnitt 10 om hur man kommer igång med träning. En kul och underhållande lyssning med briljante Pär Lernström som gäst. Men hela premissen var som alltid att träning är trist, tungt och i vägen. Sedan diskutera man hur man ska lyckas genomlida träningen och ”få den gjord”. Inte en gång talades det om att försöka bryta ner den försvarsmekanism vi alla har som försöker att demonisera träningen och få oss att låta bli. Det är alltså ingeting specifikt för den här podcasten, som för övrigt hade en fantastiskt duktig panel, utan är något som genomsyrar all traditionell träningsmedia och egentligen hela samhället.

Mitt mål är att få så många som möjligt att förstå att vi inte behöver acceptera den negativa inre bilden vi har av träning, och att den går att förändra.
Jag brukar ofta jämföra med de många historier vi alla hört om folk som inte förstått ett svart av matte i skolan. De har hatat varje sekund av det. Sen kommer rätt lärare in och säger rätt saker och plötsligt faller allting på plats. Det blir så enkelt och huvudpersonerna i historierna börjar längta till mattelektionerna. Precis så har min träningsresa varit och jag har lärt mig så ofantligt mycket om hur det mänskliga psyket fungerar när det kommer till träning.

Mod och vilja kan förändra

Jag har fått kommentarer som exempelvis …

”Det är inte så enkelt som du säger. Ibland är träningen en ren pina, så är det bara.”

”Man kan inte alltid tycka att det är en dans på rosor. Ibland måste man bara göra det trots att det känns helt vidrigt”

”Jag har aldrig förstått hur man kan tycka att träningen är så rolig. Jag tror inte att alla kan känna så. Vi är alla olika.”

Det enkla svaret är att de har helt rätt i viss mån. Om man aldrig har jobbat på sin inre bild, sin uppfattning av sin träning, så kommer man ofrånkomligen att uppleva en massa komplikationer. Om man aldrig har jobbat med vad man tycker och känner inför träning och aldrig ens funderat över vad som går att förändra, så kommer man att uppleva många motgångar och negativa känslor.
Men om man är villig och modig nog att faktiskt våga konfrontera sig själv och sina egna uppfattningar så går det att göra drastiska förbättringar ganska fort.

Måste våga tänka om

Det jag talar om är inget mumbojumbo och ingenting extraordinärt på något sätt. Det är vedertagen fakta att vi kan påverka oss själva genom olika former av suggestion, vilket är en del av det jag förespråkar. Utöver det bör man ha en god förståelse varifrån den negativa uppfattningen om träning faktiskt kommer ifrån. Man måste förstå varför vår hjärna försöker att hålla oss ifrån onödig rörelse. Man måste också förstå hur vårt flockbeteende spelar in när vi försöker att komma igång med träning, och vilka fallgropar vi kan trilla ner i. Allt det tillsammans med råd om vad man rent praktiskt kan göra för att förbättra sin bild av träning, skulle man kunna säga är vad min träningsfilosofi går ut på.

Jag vill få alla att lägga de negativa tankarna och uppfattningarna åt sidan för en stund och öppna sig för att träning kan vara någonting helt annat än vad man lärt sig hela livet av traditionell träningsmedia och av andra människor. En bra början är just det – att försöka sluta tänka negativa tankar om träning. Varje gång vi bekräftar den negativa bilden av träning inom oss, minskar vi chansen för hållbar och glädjefylld rörelse.

En cementerad uppfattning

träningAv de många kommentarer jag fått efter inlägget jag tidigare refererade till, framgår tydligt att man har en cementerad uppfattning om vad träning är, som är oerhört svår att rubba på. Många försöker påstå att träning inte alls kan vara så fantastisk som jag säger eftersom den de facto ibland måste innebära att man är helt slutkörd. Låt mig kommentera detta kort.
Nej, träning behöver inte innebära att man måste bli helt slutkörd, men jag förstår poängen. Om man exempelvis vill tävla i kickboxning så räcker det inte med att småjabba på stället som träning och tro att det ska räcka. Då behövs det riktigt tuffa fyspass för att orka med, jag håller med. Men, det är vad som händer i din hjärna när du tänker på den utmattningen som är felet. De som har kommenterat utgår ifrån det felaktiga förhållandet:

 

fysisk utmattning = lidande

Det förhållandet är någonting vår hjärna kämpar för att behålla för att få oss att inte göra av med onödig energi – en evolutionärt fördelaktig instinkt som sitter djupt inom oss.

Forma ett annat sammband

När jag tränar intervallträning eller springer maraton eller längre distanser blir jag givetvis också rejält fysisk utmattad ibland. Men i min hjärna har jag istället format ett annat samband:

fysisk utmattning = stolthet

fysisk utmattning = förbättring

fysisk utmattning = lycka

träning löpning
När jag springer långa sträckor i djupsnö blir jag givetvis väldigt fysiskt ansträngd. Men jag fullkomligen älskar det och behöver aldrig ”bita ihop” för att ta mig ut på ett sådant pass.

Genom väldigt mycket arbete och filosoferande har jag i stort lyckats utesluta de negativa tankarna och känslorna. Resultatet har varit otroligt omvälvande för mig och träningen har blivit någonting i mitt jag inte tidigare trodde var möjligt. Det finns inte längre samma motstånd som förut och allting är så mycket lättare. Det är mitt mål med den här bloggen, mina föreläsningar och min kommande bok, att få andra att kunna känna samma sak. Att få andra att bli lika lyckliga i sin träning och därigenom mindre stressade, mer hälsosamma och allmänt lyckligare människor.

Kram på dig

Glöm inte att prenumerera för att få veta när nästa inlägg på bloggen dyker upp:

 

Det händer även mig …

Jag brydde mig inte om att söka efter träningsglädje idag …


löpning

Nedslagen, utan träningsglädje …

Dagen började med en tur till ishallen med våra tre barn. När vi kom hem lagade vi lunch och jag ville verkligen försöka passa på att fånga dagsljuset med en löptur.
Men allting kändes grått och inspirationslöst. Det fanns inte samma glödande träningsglädje som jag normalt alltid känner. Benen kändes trött, vilket förmodligen kan förklaras med att jag nyss åkt skridskor i en och en halvtimme och lekt kull med barnen på isen. Det, kombinerat med dåligt sömn den senaste tiden, inget kaffe och att jag ändå sprungit 50 km de senaste dagarna där mycket av det varit i terräng.
Nej, jag var inte helt i form. Det ska dock tilläggas att dippar i min träningsglädje är extremt sällsynta.

skridskor
Mamma Ann-Elise med våra två söner Alexander, 5, och Kevin, 4.

Lösningen?

Så vad gör man då? När man inte är lika lockad av en löprunda? När man inte känner träningsglädje? För mig var det väldigt länge sedan det hände och jag är inte rädd för det längre, såsom jag var tidigare. Jag låter det inte slå ner mig och det är inget hot mot min träning eftersom jag kommit så väldigt långt i min vad min filosofi går ut på  – att bygga upp den vackraste bild av träning som man bara kan.

Eftersom jag har en ohotad fantastisk bild av min träning accepterar jag det jag känner. Jag försöker inte grotta i det och utmana det såsom man bör göra när man börjar bygga på sin inre bild av träning. Min bild är som sagt ohotad och därför beslutade jag mig idag för att utnyttja den ganska negativa känslan till min fördel. Normalt sett skulle jag rekommendera att man försöker skapa den mest positiva löpupplevelsen som bara möjligt i ett sådant läge. Ge in i ett tomt rum, slappna av och le. Peppa dig själv med enbart positiva tankar och inse vilken hjälte du är. I husen bredvid finns massor av människor som inte ens orkar gå ut med soporna. Du ska ut och springa. Du är grym!

Belöna dig själv

Efter det skulle jag rekommendera en kort och lugn runda där du inte blir det minsta utmattad på något sätt. Så lite ansträngning som möjligt och sedan hem och inte låta någon tanke om att det var för kort eller för långsamt få något som helst fäste i ditt huvud. Därefter skulle jag säga att du skulle belöna dig själv på bästa sätt. Vad det skulle vara vet bara du.

Utnyttja det grå

Jag valde att utnyttja den gråa känslan och försökte inte förändra den. Jag vill springa ultradistanser och så som jag kände idag är bara en bråkdel av hur grått det kommer att kännas under vissa lopp i framtiden. Jag föreställde mig därför att jag var mitt i ett ultralopp och bestämde mig för att springa vidare. Minst 10 kilometer.
Benen var blytunga. Jag letade efter ork men kunde inte finna någon. Det kändes plågsamt rent mentalt att veta att det var långt kvar och hela kroppen och mitt inre ville få mig själv att sluta.

Efter ungefär fyra kilometer vaknade kroppen. Eller snarare gav den upp eftersom min hjärna vet att jag är mer ensvis än den. Det gick mycket lättare och allting flöt på i 11 kilometer utan några större svårigheter.
Efteråt visste jag att jag hade gjort allting helt rätt. Jag log av mig själv och behövde inte tvinga fram det. Jag hade sprungit i ungefär 5 min/km-tempo vilket är bra under förutsättningarna för mig. Jag är ingen snabb kille.

Belöningen

Alexander, Mathea, Moa, Jag, Kevin, Ann-Elise, Linnéa

När sambon skulle ut och springa med vår dotter frågade jag våra andra två barn om de ville följa med. De ville. Det ville också deras kompis och hennes mamma. Så vi blev ett gäng som senare på kvällen sprang en reflexbana i skogen. Det blev första delen av min belöning. Den andra belöningen består i att jag strax ska ta bort datorn från mitt knä och göra chevretoasts och äta det i sängen med min sambo medan vi tittar på Vikings! Efter en sådan belöning förknippad med min träning kommer träningsglädje smygande. Den hade bara vilat lite.

Här kommer lite bilder från kvällsäventyret.
Kram på dig!

löpning
Kevin, 4, klättrar tappert över ett fallet träd tillsammans med mamma Ann-Elise
traillöpning
Full fart framåt!

löpning reflex

löpning

pannlampa
pannlampor närmar sig målgången

Tröttsamma floskler …

träningsglädje

Jag är skeptisk …

Jag vet att jag provocerar många tränande något oerhört med det här inlägget. I varje grupp där någon frågar om råd och tips för att komma igång med träningen haglar alltid samma floskler tätt. Eftersom jag nu ska kritisera de flosklerna är det naturligt att människor som använder dem blir förnärmade och vänder taggarna utåt. Vilket är helt okej, naturligtvis.

Jag tror inte att det har undgått någon som läst min blogg att jag ställer mig väldigt kritisk till klassisk träningsmedias inställning till träning. Min åsikt är att råden, tipsen och filosofin som presenteras varken riktar sig till, eller fungerar för, den stora massan som faktiskt inte tränar så mycket som de borde. Mitt bevis för det, förutom de argument jag fört fram tidigare, är statistiken som just visar att den stora massan borde träna mer. Det pumpas ut träningsartiklar överallt och om de hade fungerat hade betydligt fler tränat.

Krigarna

Det finns en väldigt liten del av befolkningen som är riktiga krigare som verkar kunna klara av allt. De peppas av tuffa haranger, stenhård retorik och extremt utmanande tankar. När de sedan lyckas förespråkar de samma medicin till andra, utan att inse att de andra inte tillhör denna lilla del av befolkningen.

Nu ska jag vara tydlig med att jag inte anser att allt som traditionell träningsmedia använder sig av är just tuffa haranger och stenhård retorik, inte alls, men den genomsyras av en fundamentalt negativ uppfattning om träning som kommer fram tydligt i en rad floskler.

Min filosofi gror i en helt annan mylla – mer sansat, gladare och positivare. Något som går mycket längre bakom traditionell träningsmedias tankar. Jag tänkte nu ta några av de vanligaste flosklerna som ständigt upprepas, och förklara varför jag vänder mig emot dem och hur de inte är produktiva enligt mitt sätt att se på träning. Jag vill dessutom belysa varför de kommer ifrån en negativ syn på träning.

Åsså nårra floskler …

1.

träningLite Paolo Roberto-vibbar på den, apropå den där lilla procenten som är krigare. Den här tanken kräver nämligen att man är en krigare. Vi måste förstå att alla människor är olika – vi har olika förutsättningar, olika sätt att hantera mot- och medgångar, olika erfarenheter och olika mentalitet. Att slänga ut en tanke som att ”Det är bara att bita ihop” och se hur 3% nappar och börjar träna borde vara ett bevis för just det. Övriga 97% är de som jag har riktat in mig på och som jag har ägnat några år att samtala med, analysera och filosofera.

Det jag har kommit fram till är att majoriteten av oss inte vill ha en auktoritet som piskar på oss. Det är bara ett fåtal faktiskt vill, motiveras och mår bra av det. Några blir effektiva endast vid påpiskandet och de ska givetvis fortsätta med det om de mår bra av det. Men det jag också har upptäckt bland den gruppen är att det är många som tränar, som faktiskt inte tycker att det är kul. Det är lite som att de äter mat utan smak. De får i sig näringen men missar hela upplevelsen. De får träningens positiva fysiska effekter, men missar alltså upplevelsen. Om du är en person som får avsmak när någon säger att du bara måste ”bita ihop och bara köra!” så lugn, du tillhör majoriteten och jag erbjuder ett helt annat tankesätt och lösning.

2.

träning

The floskel of floskler. Om du ska äta din favoriträtt behöver du inte ”bara bestämma dig” för att äta den. Inte heller när du ska ta ett långt varmt bad behöver du ”bestämma dig” för att göra det. Du behöver inte heller ”bita ihop!” för att göra det.

Själva innebörden av att behöva ”bestämma sig” och ”bita ihop” handlar om att genomföra någonting man inte tycker om. Att genomlida någonting motbjudande. Vissa krigare klarar av detta och finner en lycka i det. Andra klarar det men finner aldrig lyckan i det. Majoriteten klarar det inte.

Min filosofi Träningstrolleri handlar om att förändra den inre bilden vi har av träning och göra den till något enastående och fullkomligt fantastiskt. Jag trodde aldrig att det var möjligt men jag har lyckats uppnå en nivå där jag ofta känner så mycket lycka när jag tänker på min träning att jag blir tårögd. Jag är evinnerligt stolt över mig själv och jag njuter av varje löpsteg jag tar. Som sagt, jag trodde träning var något helt annat innan jag fann min filosofi och lyckades utveckla mig själv till det stadie där jag befinner mig nu. Att jag sedan lyckades få andra, som radikalt avskydde all form av träning, att uppleva samma villkorslösa kärlek till träning som jag, gjorde att förstod att jag hade funnit något extraordinärt.

3.

träningHär har vi förmodligen en av de floskler som mest ineffektivt lockar icke-tränande. Se bara på bilden. Detta är något som lockar folk som kommit väldigt långt i sin träning och som har lärt sig att utmana sig själva. Men att använda detta för att locka folk till träning, såsom traditionell träningsmedia ofta gör, är för mig helt obegripligt.

Samma typer av misstag ser jag ständigt i olika träningstidningar. Rubriker som ”så kommer du igång och turbotränar magen!” säljer till en början eftersom alla önskar att de hade orken, viljan och lusten att kunna turboträna magen för bästa resultat. Men sanningen är att de bara kommer att köpa tidningen, läsa artikeln och sedan sitta vidare i soffan. En person som inte ens orkar knyta löparskorna eller gå ut med soporna kommer inte att turboträna magen. Lika lite som samma person vill få en nära-döden-upplevelse för att bli härdad. Hela uttrycket används, enligt min erfarenhet, oftast av personer som redan har kommit väldigt långt i sin träning och förmodligen vill vara lite coola.

Jag har själv fått höra sådana häftiga floskler, oftast av hårda gymgrabbar, och jag har aldrig hittills replikerat ”Sant, så låt oss gå ut och springa 45 km terräng, så ringer jag din mamma som kan plocka upp dig efter 3 km”. För mig är träning ingen tävling och jag tycker att endel av charmen är att vi alla är så olika. Man kan exempelvis springa korta distanser så fort man kan, vara kroppsbyggare, springa ultradistanser eller tävla i fitness. Så länge man älskar det man gör och stöttar varandra är det toppen och allt som inte dödar härdar inte. Mycket av det får folk att sluta träna, vilket inte gör dem till någon form av mesar eller mindre värda. De är bara en annorlunda människa än du.

4.

träningJag försöker dra mig till minnes om jag någonsin kämpat med att prioritera ett varmt bad. Oftast brukar det finnas en naturlig och självklar längtan till det varma badet. Jag kan däremot tydligt minnas att jag vid olika tillfällen har prioriterat mindre givande sysslor såsom bokföring, städning och betalning av räkningar. Om du är någon som känner igen att dig att du får träningen gjord genom att prioritera, vill jag för det första beklaga att du ser på träning som någonting du måste få gjort, och för det andra även beklaga att du måste prioritera för att träna.

Jag sitter själv just nu och längtar till min löprunda som jag snart ska ge mig ut på och jag försöker att föreställa mig hur det skulle kännas att behöva genomgå någon form av mental prioriteringslista för att komma ut och springa. Jag dränks av en dyster känsla. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att ha det så, och om jag hade haft den synen på träning skulle jag förmodligen fortfarande vara en icke-tränande person.

En summering

Om jag inte hade älskat min träning hade jag behöver ”bita ihop” och få det överstökat.
Om jag inte hade längtat efter min träning hade jag behövt ”bestämma mig” för att få varje pass gjort.
Om jag inte hade varit så evinnerligt stolt över varje pass hade jag behövt tänka ”det som inte dödar härdar” för att inte hoppa över dem.
Om jag inte hade varit så lyckligt gift med min träning hade jag behövt ”prioritera” den för att undgå att ”bortprioritera” den.

Jag skulle aldrig kunna leva med att behöva genomlida min träning. Men jag älskar fullkomligen min träning och den är inget hinder i min vardag eller någon tröskel som jag behöver ta mig över. Därför behöver jag ingen av de floskler som det tipsas om. Allt på grund av min inställning till träning. Varje gång någon kontaktar mig och vill ha tips på hur de ska komma igång riktar jag fullt fokus på hur deras inre bild av träning ser ut. För om de bara kan förändra den bilden till något så positivt som möjligt så behövs absolut ingenting annat.
Hur man blir så pass kär i sin träning är lite mer avancerat. Men det är just vad jag försöker att reda ut med den här bloggen.

”All you need is love” borde vara det enda svaret på varje efterfrågan av träningstips. Ja, så länge de inte efterfrågar tips på bästa isoleringsövning av triceps. Då är ”All you need is love” ett jättedåligt svar.

Kram på dig

Du har väl inte missat min bok Runstreak – att springa varje dag? Klicka på bilden för mer info om boken och om hur du beställer.
Runstreak löpning Daniel Karlsson

Prenumera gärna så att du får ett mail när nästa inlägg publiceras.

Så kommer du igång med din träning!

 

kom igång med träningen
Vi känner alla igen de enkla rubrikerna. Men varför tränar inte hela Sverige lyckligt efter alla år av tips?

Klassisk träningsmedia

Det sista jag vill är att låta gnällig. Det är verkligen inte min intention att klaga, men den frustration jag känner när jag läser kvällstidningar och alla tips om hur man kommer igång rinner ofta över inombords. Kom igång si, kom igång så … Men samtliga börjar i fel ände, vilket alltså är det som får mig att känna den där frustrationen.  Då är det bra att ha en blogg! 🙂

”Så gick Åsa ner 110kg på bara tre dagar!” eller ”Så gick Kent ner fyra kilo på bara elva månader!” … typ …

Det första man slås av är att det antingen är orimliga siffror eller så är det precis tvärtom. Det andra man slås av är att det ständigt är fokus på vikt. Men det är förvisso ett redan uttjatat ämne och jag förstår givetvis att de har full koll på vad som ger flest klick. Att gå ner i vikt är ett mål för en stor grupp människor, och att klicka och läsa om hur man kan gå ner i vikt är en tillfredställande känsla för många eftersom det känns som att man tar tag i problemet. Sedan stänger man ner artikeln och glömmer vad man har läst tills dess att man kan läsa om hur en annan person har gått ner ett annat antal kilo under en annan tidsperiod. Och visst är det märkligt att det alltid handlar om mer motion och bättre kost?

Fungerar träningsartiklarna?

Under många många år har artiklar som berättar hur vi ska komma igång med träning bombarderat oss via media, så nu borde väl alla träna regelbundet och äta vettigt? Nej, vi har ju facit i hand och när till och med självrapportering visar att vi äter för dåligt och tränar för lite vet man att det är illa. Men varför är det så illa?

För egen del räcker det med en enkel google-sökning för att få svaret. När jag googlar ”så kommer du igång med din träning” får jag upp följande tips:

  • Träna hemma
  • Träna regelbundet
  • Bestäm dig!
  • Prioritera träningen och hoppa inte över pass
  • Gör en plan och håll dig till den
  • Träna med fria vikter
  • Sätt upp ett mål
  • Träna funktionellt

Nu vill jag att du som tränar kliver in i rollen som icke-tränande som har en stark negativ bild av träning. Du som inte tränar behöver bara svara ja eller nej på följande fråga: Tycker du att det här låter lockande och något som du ivrigt skulle vilja börja med redan idag? Det kanske låter lockande att genom ett trollslag få hoppa in i ett liv där det fungerade för dig, men låter det lockande att sätta igång med det just nu?

Om det hade låtit lockande hade du förmodligen varit igång redan. Sanningen är att traditionell träningsmedias råd inte börjar från grunden. För mig är det uppenbart att det finns en hel träningsvärld som har missat någonting oerhört grundläggande. Jag har själv varit den där personen som ständigt misslyckats och som läst olika recept om hur jag ska komma igång.Men råden som ges är skeva och är ett resultat av ett feltänk. En liknelse skulle vara om en alkoholist hade ställt frågan ”hur gör jag för att sluta dricka?” och svaren skulle vara:
Kom igång med träningen

Fokus på det egentliga problemet

Problematiken för såväl alkoholisten som för den som inte tränar ligger någon helt annanstans, och även om det inte är någon sjukdom att inte träna så finns det en liknelse att man behöver jobba med det mentala.

De råd som jag listade upp här ovan för hur man ska komma igång med sin träning är egentligen inte metoder för hur man kommer igång, de är snarare mål. Det vill säga, de flesta vill nog kunna träna hemma, träna med fria vikter och träna regelbundet. Men frågan HUR hoppar man ständigt över i traditionell träningsmedia. Det är där min träningsfilosofi träningstrolleri tar vid. Den handlar om den mentala inställningen där resan borde börja.

soffpotatisSanningen är att för någon som är låst vid sin hjärnas ursäkter och ovilja att träna så kommer råd om att strukturera upp vardagen och att ”bestämma sig!” inte fungera särskilt ofta eller framgångsrikt. Vi ser att ungefär samma andel personer lyckas medan den stora majoriteten faktiskt inte motionerar tillräckligt och äter för ohälsosamt. Det finns med andra ord de som klarar av att komma igång med träningen genom de klassiska råden, men de är förhållandevis få och många av dem är inte så lyckliga i sin träning som de skulle kunna vara. Vi landar återigen i vad träningstrolleri handlar om – den inre bilden av träning, som alltid går att förändra och förbättra.

Fel utgångspunkt

Ett vanlig tips är hur den icke-tränande ska kickstarta igång sin träning. Om personen inte ens är kapabel att komma igång lugnt och sansat, hur i hela friden kan man då tro att hen ska kunna kickstarta? Det är lite som att ge noter till ett hårdrockssolo till någon som inte vill lära sig spela gitarr. Möjligtvis en god gärning och välvilja men inte särskilt produktivt och egentligen hjälpsamt.

Då har jag kommit till slutet av det här inlägget och trots att rubriken är ”så kommer du igång med din träning” så har jag inte direkt erbjudit något konkret alls. Men det är också lite av min poäng. Hela mitt budskap är som sagt att du måste börja med det mentala, vilket hela den här bloggen handlar om. Så, om du bläddrar vidare bland mina inlägg kommer du att hitta mer konkreta exempel på hur du kan göra. Det jag till sist vill säga är att du aldrig aldrig ska ge upp hoppet om att förändra din inre bild av träning. Förstå att om du är någon som ryser vid tanken på träning så går det att förändra. Du ska inte genomlida din träning och få den gjord. Du förtjänar att älska den!

Vill du ha mer inspiration får du gärna följa mitt instagramkonto som är @trollkarlen_daniel_karlsson.

Kram på dig

 

Nej, träning ska INTE vara som att borsta tänderna

Släpp tanken på träning som tandborstning
Jag blir ständigt påmind om hur inetsad traditionell träningsmedias tankebana är. Den som gör gällande att träning är någonting man måste stå ut med och någonting man bara måste göra. Jag känner igen tankegången från mina stapplande försök med att komma igång med träningen, men som alltid slutade i misslyckande. Att det själva problemet just var själva tankegången insåg jag inte då men idag är det mer än uppenbart. 

Eftersom jag är innerligt intresserad av det psykologiska när det kommer till träning, pratar jag gärna ofta och mycket om träning med både tränande och icke-tränande. När vi talar om min runstreak, alltså det faktum att jag springer varje dag, utbrister nästan alla i samma kommentarer som träningsmedia alltid har lobbat för: ”Det har alltså blivit som att borsta tänderna för dig?”, ”Du bara gör det liksom?”, ”Du har bara bestämt dig? Starkt!”.

När jag hör de där kommentarerna märker jag hur svårt det är att få människor att förstå. Jag vet att det tar lång tid innan de börjar greppa min träningsfilosofi och mitt sätt att se på träning. Det tog förvisso lång tid även för mig att komma fram till mina tankar. Att veta att det förmodligen tar en hel bok för att få människor att tillräckligt förstå min filosofi är det som driver mig att skriva färdigt min bok.

Hela mitt mål är att få folk att älska träning på en nivå som jag vet är omöjligt att förstå för den som aldrig upplevt det. Det är ju därför kommentarer om att det ska vara som att borsta tänderna och andra liknelser ständigt återkommer. Det känns som att förklara en fjärde dimension för någon som lever i en 2D-värld. Ogreppbart liksom.

För den som på något sätt upplever att jag uttrycker mig som förmer än andra så vill jag tydligt understryka att så inte är fallet. Det är lite som när jag för första gången snorklade i röda havet och försökte återge hur det var för mina vänner som aldrig snorklat i sådana vatten. Det blir liksom bara ord och den fulla upplevelser och förståelsen uteblir. Men för den sakens skulle är jag jag givetvis inte bättre än den som inte har snorklat i röda havet.

I korta texter är det förmodligen omöjligt att få dig som aldrig upplevt en tårögd njutning av träning, men jag vill i alla fall få dig att börja med att försöka acceptera tanken på att det är fullt möjligt för alla att uppleva och att alla övriga tankar är en del av ett försvar som naturligt finns med oss alla.

Börja med det lilla
Det du kan börja med är att skapa en nyfikenhet inför att få uppleva den njutningen. Varje tanke du tänker påverkar din inre bild av träning och ditt mål måste vara att få den bilden att bli så positiv som möjligt. Jag kunde själv inte i min vildaste fantasi föreställa mig att jag skulle nå dit jag är idag, och eftersom jag lyckats omvända andra på samma sätt är jag ivrig att få fortsätta med fler. Kanske blir det du? 🙂

Nej, min melodi är inte att få träning att bli som att borsta tänderna. Min träning ska vara som ett varmt bad efter en lång och kall stund ute i rusk och regn. Dit längtar jag, inte till tandborstningen.

Kram på dig

 

 

Varför sviker vi löftet om hälsa?

Julgryning vaknar

Nyår och löften om god hälsa närmar sig med stormsteg. Men just nu siktar väl de flesta dock på julafton och försöker att få tid till julro mitt i allt som vardagen kräver av oss. Jag själv försöker skapa en mysig julstämning på morgnarna genom att tända ljus och sätta på lugn julmusik. Jag går omkring bland allt pynt (vi pyntar väldigt mycket) och njuter medan gröten puttrar på spisen. Sen väcker jag barnen … som på ett oerhört imponerande sätt ofta lyckas demolisera julstämningen i ett naffs med gnäll om att jag lagt fram fel byxor, att gröten är för varm och att ordet katt VISST DET stavas med ett t.

Jag tar några djupa andetag samtidigt som jag hör Peter Lundblad sjunga ”När täcket skyddar min kropp, och barnen med glädje gått opp” och jag känner inte alls igen mig … 

Det är i de stunderna jag är tacksam för att jag har funnit min intensiva kärlek till träning, eftersom jag vet att den får mig att hantera stress effektivare och mer smärtfritt. För om det är något man måste förstå, så är det att träning inte bara gör att du rent fysiskt orkar lyfta och bära dina barn, utan även gör att du orkar med dem rent mentalt. Barn och vardagsliv är krävande på många plan, det är bara att inse och acceptera.
Med det sagt ser jag ofta hur människor gör en större sak av situationer än vad de behöver vara – man ser varje litet motstånd som enorma motgångar och varje bekymmer som ett ogenomträngligt hinder. Det sunda är att acceptera att allting inte löper på lika smärtfritt som i filmer där ett manus styr hela situationen. Livet är tvärtom en manusfri improvisationsteater där skådespelarna väldigt ofta jobbar mot dig snarare än med dig. Dessutom är det ett dåligt gig eftersom du inte får fakturera.

Nej, jag låter ju nästan lite bitter och det är jag verkligen inte. Jag är nog ganska bra på att ta motgångar och jag är härdad eftersom jag valt den frilans bana jag faktiskt valt. Av hundratretton utkämpade kamper vinner eventuellt en någon form av framgång. Så är det bara.

Löftesdagen
Oavsett om du upplever mot- eller medgångar tickar tiden på och snart är nyårsafton här. Den dagen då mängder av människor kommer att lova sig själva ett hälsosammare år med bättre kost och mer träning. Det här vet gymmen om och de säljer långt många fler medlemskort än vad de egentligen kan hantera, om ser till hur många de rent fysiskt kan ta emot på anläggningen. Gymmen vet att en majoritet av de som köper gymkorten kommer att antingen helt strunta i att dyka upp, eller bara vara vägen en liten bit in på det nya året. Sedan är de borta så att deras reguljära kunder kan få lugn och ro igen.

Vår inre bild av träning
Men varför är det så att vi sviker våra löften om hälsa? Borde inte hälsa vara det viktigaste i livet? Utan hälsa kan vi inte njuta av livet och i längden inte leva. Jag har ju min teori som är hela grunden i min träningsfilosofi. Jag är övertygad om vad vi måste fokusera på, vilket är något som traditionell träningsmedia och hälsomedia totalt ignorerar av någon märklig anledning – Vår inre bild av träning. Det är den som måste förändras och den som måste ligga i skarpt fokus. Så länge du inte tycker om träning kommer du inte att ägna dig åt det.

Undersökningar visar att den främsta orsaken till att vi inte tränar är att vi inte tycker att träning är roligt. Vi har generellt sett en grovt negativ bild av träning som hindrar oss från att utföra den. Att fortsätta som vi gjort i alla tider med att ”bita ihop över- och underkäke!”, ”bestämma sig!” och ”bara göra det!” håller inte. Bevisligen! Annars hade vi inte haft den ohälsosamma situation som vi faktiskt har.

Artikel efter artikel, träningsprofil efter träningsprofil, blogg efter blogg tipsar om vad man ska träna och hur man ska träna. Vad blir resultatet? Några få som lyckas medan den stora majoriteten som vanligt misslyckas. Till skaran som misslyckas hörde jag. Ingen pratade om den inre bilden av träning och den mentala inställning som faktiskt kan förändras. Jag fick ta de där stegen själv och jag lyckades genom att jag under några år utformade min egen träningsfilosofi och mina egna tekniker som totalt förändrade min inre bild av träning och ledde mig till bättre hälsa och framgång.

Du kan förändra din inre bild av träning
Låt mig citera Anders Hansen från hans bok Hjärnstark: ”Genom våra val kan vi förändra hjärnans arbetssätt på en mer grundläggande nivå än vad vi tidigare har trott. Det är inte bara hjärnan som avgör hur vi tänker och handlar, utan våra tankar och handlingar kan förändra hjärnan och hur den arbetar. Det är du som styr din hjärna, inte tvärtom.”

Det där sjunger verkligen min sång och det är någonting jag själv kommit fram till, och för mig har det varit totalt mindblowing hur effektivt det har fungerat. Jag har gått ifrån att avsky löpning till att älska det så pass att jag blir tårögd när jag tänker på det. Från att ha mått illa av tanken på att ge mig ut och springa, till att ha sprungit aktivt i flera år, och sedan 292 dagar tillbaka springa VARJE DAG. Det är ingen kamp för mig längre, utan det är ren njutning. Jag längtar just nu ut till nästa runda och jag längtar till morgondagens lopp. Jag önskar att jag kunde få alla att känna som jag och det är också min stora ambition med den här bloggen och mina förhoppningsvis kommande böcker.

Ha rätt fokus och var ärlig
Så varför sviker vi våra löften om hälsa? För att människor i stort har en negativ bild av träning och för att vår hjärnan aktivt arbetar emot en förändring av den bilden. För att förstå hur vi ska bryta det mönstret måste vi först förstå varför vi har en negativ bild av träning och varför vår hjärna motarbetar oss, vilket jag skrivit en del om tidigare här i bloggen, för den som vill läsa.

Men det jag vill uppmana till i det här inlägget är att slå dig ner i lugn och ro och sluta dina ögon. Var sedan helt ärligt med dig själv när du funderar över din inre bild av träning. Vad får du för tankar och förnimmelser? Jag kan garantera att om du inte är en tränande människa, och om du är helt ärlig med dig själv, så kommer du att kunna identifiera många negativa tankegångar och känslor. Det är dessa du måste fokusera på i första hand. Att göra som klassisk träningsmedia tipsar om fungerar inte för majoriteten och troligtvis inte för dig heller. Det går inte att bara köra på och stå ut med träningen, genomlida träningen. Det är inte hållbart.

Så, slutligen, fundera över din inre bild av träning, oavsett om du är tränande eller ej. Vår inre bild av träning är som ett hus där det ständigt finns saker att förbättra. Det kanske behöver rustas upp från grunden eller behövs bara några fönster putsas. Fundera på hur du kan få bort de många eller de få negativa känslor du har inför träning, så lovar jag att komma med fler tips här på bloggen framöver. Låt oss sätta fokus på bättre hälsa med en positiv attityd nästa år, istället för att behöva lova oss själva att få det gjort.

Nu ska jag ta tag i vardagslivet. Med det menar jag dricka kaffe …

Kram på dig!

 

 

 

 

 

 

Nej, du saknar inte motivation

Motivation. Du saknar motivation, säger du. Vad ÄR motivation?
Motivation är vad som motiverar dig att träna. Saker som får dig att vilja träna och känna att det är värt det. Förenklat är motivation de positiva effekterna av träning. Låt mig nämna några.

Träning …
….. stärker ditt immunförssvar
….. får dig att sova bättre
….. ökar ditt välbefinnande
…. ökar ditt självförtroende
…. motverkar stress
….. ökar din vitalitet
…. motverkar sjukdomar
…. får minnescentra att växa
…. förbättrar ditt blodsocker
…. motverkar demens
…. förbättrar dina blodfetter
…. förbättrar ditt blodtryck
…. hjälper dig att hålla vikten
….. ökar din sexlust
….förbättrar kognitiv förmåga
….. gör dig allmänt gladare
…… motverkar alzeimers
…. minskar risken för stroke

Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Ovanför har du en lista över vad som borde motivera dig till rörelse. Om du inte hittar någonting i listan så har du ett problem med motivation. Men det är i så fall samtidigt ett av dina minsta problem.

Nej, du saknar förmodligen inte motivation. Du har en dålig inre bild av träning. Du VET att träning skulle göra dig gott men din inre bild av träning hindrar dig. Inte bristen på motivation. Klassisk träningsmedia går ut på att GENOMLIDA träningen för att få den överstökad. Att prioritera, skapa mål och rutiner. Men det är bara bladen på växterna, färgerna på blommorna och stammarna på träden. Vi måste titta mycket längre ner, på rotnivå, än vad klassisk träningsmedia och träningsprofiler alltid gjort. För det har låtit likadant väldigt länge nu och ändå är det samma grupp människor som tränar medan den stora majoriteten förblir stillasittande. Vi har facit i hand och det är dags för nytänk.
Min filosofi handlar om att fundamentalt förändra din inre syn på träning så att du LÄNGTAR efter rörelse. Jag kan inte vänta på att få dela med mig av alla mina tankar för alla lässugna ute i landet.

Det jag skrev ovan postade jag på min Facebook och snart dansade jag samma tango som jag dansat så många gånger tidigare. En herre menade att det jag radade upp inte var motivation utan snarare effekter av träning. (Vilket jag faktist i inledningen dessutom skriver).
Jag har funderat länge och väl på vad motivation innebär och betyder för människor. Jag har dessutom under många timmar diskuterat ämnet, så jag vet mycket väl vad gemene man tycker och tänker kring motivation när man väl går till botten med det. Vi strävar efter att få ta del av effekterna som träning ger, det vill säga de sakerna jag radade upp. Det som får oss att vilja nå de effekterna är vetskapen om att det skulle göra oss gott. Jag har tidigare vid några få tillfällen varit med om att några har påpekat att just det jag radar upp faktiskt är effekterna av träning. Men efter en längre diskussion kommer det ändå alltid ner till att det just ÄR det som är motivationen. Det som motiverar oss är effekterna av träning. Det är hela anledningen till att vi vill träna. Synonymer till motivation är drivkraft, intresse, viljeriktning, inspiration, lust, sporre, morot, incitament. Det vill säga det som driver oss i en viss riktning, det vill säga i det här fallet att vi vill nå träningens effekter.

Föreställ dig att träning inte på något sätt hade varit nyttigt. Att listan här ovanför var nonsens. Hur många människor hade under de förutsättningarna tränat? Ingen, förmodligen, eftersom det då inte finns någonting som motiverar träningen.

Nej, jag vidhåller att problematiken som gemene man har är att den inre bilden av träning är för negativ. Vilken bild av träning har du?

Kram på dig!

Jag är inte den krigaren folk tror att jag är

Jag är ingen krigare. Jag är en glad-hoppare.

Jag får höra det ofta och jag förstår vad de menar. Jag förstår att det är sant i deras ögon och enligt deras mått mätt. Jag inser att deras bild av träning kräver en krigare. Men jag är inte den krigaren. Jag är långt ifrån den krigaren.

Den klassiska bilden av träning som skrämmer så många människor är en av de föreställningar jag försöker förändra. Inte hos alla, eftersom den passar hos vissa och fungerar alldeles utmärkt. Men för den stora majoriteten fungerar det bevisligen inte. Vad är beviset? Samhället i stort. Alla de människor som skulle behöva börja träna samt de som skulle behöva träna mer än de gör. De är i absolut majoritet och de mår sämre och sämre.
Varför den stora gruppen på sig för lite? Finns det inte tillräckligt med inspiration och information för dem? Jo, det finns givetvis ett överflöd av litteratur och media som riktar sig till dem och uppmanar dem till träning. Kan det vara något fel med själva budskapet då? Det vill säga det som träningsprofilen och träningsboken kräver av dem? Mitt svar är ett tydligt ja. Jag har själv varit i sitsen där jag försökt söka inspiration men ständigt misslyckats. Tills jag knäckte gåtan om varför.

Svaret är att jag inte är någon krigare. Inte fundamentalt. Jag har absolut genom åren arbetat upp ett pannben som exempelvis kan ta mig en 10km med väldiga smärtor i mina knän. Men det vi måste förstå är att alla människor är olika och att de flesta av oss inte är de krigare som traditionell träningsmedia riktar sig till.

”Det som inte dödar härdar!”
”Hoppa aldrig över ett pass”
”Blod svett och tårar”
”Träna, spy och träna sen lite till”

Känner du dig lockad? Om ja, så är du nog en krigare. Men om du inte känner dig lockad är du nog ganska lik mig. Min filosofi som jag alltså kallar för Träningstrolleri är något helt annat och angriper problematiken ifrån en helt ny riktning.
Jag hade för ett tag sedan en signering på Akademibokhandeln i Skellefteå. Det var under SM-veckan, på en vardag(!) så det var två personer i butiken under de två timmarna jag satt där. Jag passade på att bläddra igenom den träningslitteratur som fanns. Det som först slog mig var att det var ganska samma lika i samtliga böcker. Min tanke om att något är fel med traditionell träningsmedia befästes också då flera av böckerna talade om att träna framför TV:n om man inte ville missa sitt favoritprogram. Nej, det är inget skämt. Det är på riktigt.

Ingen av böckerna talade om den inre bilden av träning, vilket är hela min filosofi. Ingen av böckerna gjorde ett genuint försök till att stärka uppfattningen läsarens uppfattning om träning. Istället malde man på som vanligt och accepterade att läsaren hatade träning samtidigt som man ändå krävde att det utfördes. För det är just det som är min invänding mot traditionell träningsmedia – att man förutsätter och accepterar en förvriden, förödande och horribel bild av träning, struntar i att försöka åtgärda det och talar istället om olika sätt att utföra denna misär.

Min filosofi går ut på att förändra den inre bilden av träning. Att förvandla det till något som utklassar favoritserien på TV som ju faktiskt 2018 går att titta på precis när som helst. Jag vill inte ha en bubbla som är privatlivet och en separat bubbla som är den horribla träningen. Jag vill ha en stark och skön bubbla där träning ingår och får samma tid som facebooksurfande, serie-tittande och allt annat. Men inte som en tröskel i vardagen och som något som man måste få gjort. Nej, det ska var något du längtar efter och är stolt över. Något du vill göra och älskar att göra.
Det tog mig ganska långt tid att inse att min inre bild av träning var något jag måste jobba på och jag visste inte var jag skulle börja. Men jag försökte och lyckades. Nu har jag massor av knep, tips och tricks som jag försöker att formulera i min bok Träningstrolleri som jag hoppas kommer att komma ut så snart som möjligt.

Jag får höra det i sociala medier, i mail och i levande samtal med människor. Men det stämmer inte.
Jag är ingen krigare som står ut med den hemska träningen. Jag är ingen krigare som genomlider det där som är så jävla tråkigt. Jag är ingen krigare som trots snöstormen genomför helveteslöpningen.
Jag älskar träningen och har så jäkla kul när jag genomför löppass i vad som för andra framstår som helvetespass. För jag har inte samma inre bild som de flesta. Som de flesta som skulle behöva ha samma bild som jag och som jag hoppas genom min kommande bok kan övertyga till att leva ett rikare och lyckligare liv.

Kram på dig