Etikett: löpträning

Kvitto efter kvitto på att Träningstrolleri fungerar

Även om jag blir glad varje gång har jag slutat förvånats. När jag för några år sen själv började förstå min egen träningsfilosofi såg jag bitarna falla på plast allt oftare och enklare. De faller fortfarande på plats och det blir ständiga jaha-upplevelser som passar så bra in och ständigt bevisar att mitt sätt att tänka är unikt och något som verkar ha gått totalt förbi traditionell träningsmedia.

Idag gjorde jag en youtubesökning på ”Runstreak” och lyssnade på en mängd youtubers som berättade om sina runstreaks. För er som missat så innebär alltså en runstreak att springa varje dag. Till det kommer olika regler där den vanligaste premissen är att man ska springa MINST 1 mile (1,6km) varje dag. Oavsett vad. Varje dag.

Jag sprang idag min 74e dag på raken trots att jag vaknade med kraftig förkylning där halsen var paj. Jag sprang givetvis bara 1,6km och i ett tempo som var precis på gränsen till att gå eftersom jag är väl insatt i faran med träning vid olika sjukdomstillstånd. Min sambo är sjuksköterska och barnmorska och påminner mig ständigt. Att springa under viss sjukdom är mitt eget beslut och något jag bestämt avråder andra ifrån att göra.

Tidigare har jag bläddrat igenom i princip alla böcker om träning som finns tillgängliga på olika bokhandlare men ingen talar om träning på samma sätt som jag ser det. Det talas om att om man verkligen vill se sitt favoritprogram kan man träna framför TV:n. Det säger precis allt – man ska behålla sin negativa bild av träning och genomlida den. Det är och har alltid varit träningsmedias grundbudskap. Något som inte fungerade på mig och som bevisligen rent statistiskt inte fungerar på majoriteten av världens befolkning.

Idag fick jag alltså ännu ett kvitto på att min filosofi träningstrolleri är något helt annat är något annat där ute i träningsvärlden. Jag sökte alltså på ”Runstreak” och tittade på ett tjugotal klipp där ALLA talade om att det krävdes en enorm motivation och dedikation. Att det krävdes ett nästan övermänskligt mentalt åtagande och en total hängivenhet. Alla var överens. Alla utom jag.
För mig är lusten och glädjen allt och jag förstår varför deras runstreak kräver allt det som de pratar om. Medan det för mig är relativt enkelt. Vi har helt olika inställning. De har behållt sin negativa bild av konceptet och genomlidit det vilket är förklaringen till att det kräver åtagande, hängivelse, motivation och dedikation. Jag, å andra sidan, har byggt en vacker bild av min runstreak och gör det därför utan att behöva göra samma uppoffring. Jag mår bra av det. Mentalt och psykiskt. Det skänker mig stolthet vilket gynnar min bild av runstreaken och träning ännu mer.
Att jag började med att ta itu med och inse att min inre bild av träning gjorde all skillnad var det bästa jag kunde göra. Det är det som har tagit mig dit jag är idag. En naturlig träningsmänniska.

Det är så härligt att ännu en gång få ett kvitto på att min filosofi träningstrolleri är något helt annat än all vanlig träningsmedia och det som i stort sett alla träningsprofiler pratar om. Nej, jag är inte kaxig eller tuff på något sätt. Tvärtom är jag extremt ödmjukt överlycklig över att ha funnit det jag funnit. Och varje gång jag får möjlighet att övertyga någon annan och de säger precis samma sak, att de nu tänker helt annorlunda än förut, så blir jag bara överlycklig.

Kram på dig

Hoppa inte över dig själv!

Dag 59 av min runstreak.

Det blev ett kortpass idag eftersom jag planerar ett lite längre pass imorgon. Men vi får se om det blir ett kortpass även då faktiskt. Jag har en känning i hältrakten som kommer på båda fötterna då och då. Det kändes tydligt av idag trots lågt tempo och oerhört kort runda. Men vi får se!

Jag tänkte på det där med ursäkter idag. Sedan jag inledde min runstreak har jag inte haft ens en tillstymmelse till ursäkt för att hoppa över ett pass. Det blir liksom psykologiskt helt omöjligt att skippa ett pass, men framför allt inte det minsta aktuellt. Det finns inte på kartan.

Jag funderade också på hur märkligt det är med ursäkter. Hjärnan kommer på en idé om att man borde träna. Sedan kommer samma hjärna på idén att strunta i sin egen idé. Det är lite som att hoppa över sig själv …

Hoppa inte över dig själv. Du är viktigare än så och du förtjänar bättre än så. Skänk dig själv den enkla gåvan att må bra. Välbefinnande är något vi bör eftersträva, och att ge efter för kontraproduktiva ursäkter är inget någon bör ägna sig åt.

Kram på dig

30 km med aj i knäna

Idag var jag som en ivrig liten pojke när jag frågade mig själv om jag fick springa en längre runda. ”Snäääääälla … ?”

Jag var också pappan som såg på mig själv med allvarlig blick och svarade ”Okej då, OM du lovar att hålla ner tempot”.
Jag lovade och sprang uppför trapporna till min löparkläder och levererade det glada budskapet. ”JAG FICK! JAG FICK!”.

Jag stoppade ner 2 nötcreme, 1 liten flaska m vatten, 2 småflaskor med ”recover or don’t bother” och en proteinbar. Sen stack jag ut.

Redan efter 3 km bestämde jag mig för att det fick bli ett maraton. Jag gjorde en snabb plan på hur jag skulle äta och dricka och höll mig till planen. Efter 25km tänkte jag springa förbi hemma och ladda upp m vatten. Därför ringde jag sambon och bad henne förbereda. Men jag hade helt sett fel på klockan och hon skulle ju jobba natt.

Det är märkligt med psykologi. EXAKT i samma ögonblick som jag insåg att jag skulle behöva stanna snart så blev värken i knäna helt sinnessjuk. Så pass att jag vid 28km var tvungen att stanna 10 sekunder vid ett dike eftersom jag kände att jag måste spy. Av smärtan enbart. Inte av trötthet. Illamåendet la sig tack o lov och jag fortsatte ytterligare 2km med någon märklig teknik där jag med hjälp av höften svingade fram benen. Enbart pannben.
Nu ligger jag på hallmattan och vilar ut med två gula polare.

Löpdag nummer 26

Igår brände jag av min 25:e löpdag på raken. Det känns lättare och lättare måste jag säga. Inga frågetecken och ingen tvekan. Just nu när jag är sjuk (förkyld) så är det lättare eftersom det handlar om väldigt korta rundor.

Idag var det dags att sticka och giga med bolibompa-Yankho i Katrineholm.

Märk väl min superspända blick i just DIG

Det blev ett bra gig och vi hade hur kul som helst. Dock blev det en tidig uppstigning för mig och när jag väl kom hem hade jag massor av sysslor att ta tag i samtidigt som sambon skulle iväg på nattjobb. Där hamnar ju den där löprundan lite i kläm. Vi har ju trots allt tre barn att ta hand om. Men jag lyckades steka pannkakor medan sambon gjorde sig i ordning och leverera dem så pass snabbt att jag hade 20 minuter över att kuta på. Jag är förkyld. 2o minuter räcker!

Jag var nöjd med dagens runda. Det var en kort runda, men det var den 26:e på rad! Det är det jag måste fokusera på 🙂  Här en en bild ifrån dagens löprunda. Visst ser jag glad ut?

Jag och Michael Jordan (23)

Idag var det alltså dags för dag 23 på raken med löpning. Siffran 23 är för mig så smått helig eftersom min största idol och enligt mig världens främsta idrottsman genom tiderna, Michael Jordan, bar just det numret på sin tröja.

Idag var det tack och lov minusgrader så att de jobbiga iskalla vattenpölarna hade frusit. Jag håller mig gärna ovanför vattenytan nämligen. Förkylningen känns som om den snart kommer att nå sin topp så jag tar det väldigt lugn. Så pass lugnt att jag sprang de symboliska 2,3 kilometerna. Återigen för att hylla Michael Jordan. Visst är jag fyndig?! Ibland blir jag otroligt stolt och önskar att jag var min egen mamma. Eller kanske inte …

Bilden är på Jordan då han gör sin berömda dunk genom att hoppa från strafflinjen. En galen bedrift och ett hopp på ca nio meter och väldigt högt. Jag fick äran att sitta under honom när han gjorde det en gång. Nu minns jag inte direkt när det var men jag gissar på någon gång i förra veckan. Det kan också ha varit veckan före. Det enda jag lovar är att jag aldrig skulle ljuga och att jag aldrig skulle photoshopa in mig på något sätt. Det har du mitt ord på. Tro mig. Bara tro mig.

Kram på dig

Min hjärna surar lite. Sen går jag ut och springer.


Jag erkänner. Idag frodades längtande tankar om ett löpband. Jag visste att löprundan skulle bli riktigt blöt och kall. Jag tror faktiskt att detta var första gången som jag verkligen kände en intensiv önskan att få slippa springa ute. Normalt brukar dåligt väder föda en längtan efter att få ge mig ut i spåret, men idag var det annorlunda.

Jag tror att jag har mött min akilleshäl även om det är en jäkligt svag sådan. Det handlar om riktigt djupa vattenpölar fyllda med is. Eller kanske inte just företeelsen isfyllda vattenpölar utan egentligen själva handlingen att placera fötterna i dem. Jag springer ju fortfarande i mina sommarskor eftersom jag är så sjukt envis. Sommarskor och djupa isfyllda vattenpölar är inte kompisar.

Men som sagt är det en svag akilleshäl. Jag önskar, tänker några negativa tankar och tycker lite synd om mig själv. Men bara lite och bara en kort stund. Sen byter jag om, snörar på mig skorna och genomför passet. Jag har kommit så pass långt i min uppbyggnad av min inre bild av träning och jag vet vad ett sånt här pass gör för min stolthet. Jag kommer att känna mig duktig och jag kommer att känna mig stark eftersom jag vet att jag är relativt ensam om att genomföra ett sånt här pass.

Stoltheten gör att jag får en positiv bild av mig själv och min träning vilket i sin tur får mig att vilja fullfölja och göra om samma sak igen. Så det är egentligen inget svårt beslut, utan jag måste helt enkelt bara låta min hjärna vara lite gnällig utan att jag lyssnar på den för mycket. Den måste få tycka att det är jobbigt att fötterna blir våta och kalla och tycka att det är jobbigt att hela tiden parera för att undvika fall på grund av det förrädiska underlaget. Hjärnan får helt enkelt sura en stund. Sen går jag ut och springer.

Förra passet blev en mil och jag kände en svag känning i högerfoten. Därför kortade jag ner passet ordentligt. Mitt löfte är ju MINST 1,6 kilometer VARJE dag. Det är vad jag lovat att vara nöjd med, även om det givetvis väldigt sällan blir så kort som 1,6 km.

Idag är jag lite gladare för vattenpölarna är frusna till is, vilket gör att jag i alla fall håller mig ovanför vattenytan. Igår var dag 22 av min Runstreak vilket innebär att jag idag firar Michael Jordan – 23 dagar av löpning!

Nästan sexuellt …

Idag fick jag springa medan det var ljust vilket är något jag föredrar. Det är något glatt och positivt med ljuset liksom. Något som får mig att känna mig piggare under hela löpturen. Det var banne mig min 21:a löpdag på raken nu. Det börjar ta sig!

När jag vaknade imorse kände jag mig ganska täppt. Mer förkyld än igår. Därför bestämde jag mig för att springa 5 km i väldigt lugnt tempo så att jag knappt blev andfådd. Men när jag började nära mig mål gick det inte att stanna. Jag kom in i den där underbara känslan där jag bara inte kan sluta. Jag önskar verkligen att fler fick uppleva den känslan för det är verkligen någonting magiskt. Benen bara går och det känns ärligt talat nästan som en sexuell upplevelse där man verkligen inte vill bryta mitt i, så att säga. Jag gissar att många av er kan relatera till det 😉

Jag beslöt mig därför att fortsätta lite till i samma lugna tempo. Det hela resulterade i 10 väldigt långsamma kilometer av ren kärlek. Jag måste bli bättre på att inte sikta på distansen utan istället fokusera på tiden. Lära mig att det är ok med ett långsamt tempo, för jösses vad jag älskar de där lågtemporundorna!

Nu är det sängen som gäller och vård av min mellangrabben som ligger här med 40 graders feber. Ska kika på en dokumentär på youtube som heter Life in a day som tydligen handlar om ett ultralopp på 100 miles.

En sån där svår dag …


Natten till igår blev det väldigt lite sömn. Mycket bök med barn, voffande vovvar och mjauande katter. När väckarklockan ringde var jag bra trött men jag tog mig upp och packade in allt jag behövde i bilen och begav mig söderut.

Mitt mål var Stufvenäs Gästgiveri som ligger några mil söder om Kalmar. Jag körde i streck och det tog drygt fem timmar. Sedan brände jag av en trollerishow och sålde mina trolleriböcker innan jag satte mig i bilen och styrde hemåt igen.

Det blev streckkörning även den här gången och när jag äntligen kom hem var jag helt slut. Klockan var 22:30 och sängen lockade något oerhört. Men jag hade ju faktiskt inte sprungit något alls och det var ju tänkt att bli min tjugonde dag av löpning.

Det var bara att ta på kläderna och bege sig ut. Dealen är ju minst en engelsk mile varje dag, det vill säga 1,6 km. Detta var ett ypperligt tillfälle att ta tillvara på det bra:iga i den dealen. Alltså att bara springa så kort och faktiskt vara nöjd med det. Det blev 1,79km och det tog mig 9 minuter och 23 sekunder. Faktum är att det var dubbelt så skönt att krypa ner i den renbäddade sängen och titta på farmen tillsammans med sambon efter den korta löpturen.

Stolt över att ha fullföljt ett pass som de flesta hade hoppat över, nyduschad och fräsch med en skön trötthet förstod jag återigen varför jag gör som jag gör. Det är värt allt!

Min RunStreak bröts inte och senare idag kör jag dag 21.

Nämen, en får till att vara nöjd

Det var en sån där perfekt dag idag. Sambon jobbar som vanligt natt men jag tog en tidig löptur såsom bilden kan avslöja. Det blev en halvmil i ett tempo som jag faktiskt är nöjd med med tanke på att jag dels gick ut på tok för hårt, dels för att jag är snuvig och dan och del för att det ju de facto är min artonde dag av löpning på raken.

Idag fick jag en påminnelse av den fantastiska Helena Olmås om att jag måste sköta min styrketräning och hon har ju så rätt. Därför tänkte jag slänga in ett par pass i veckan av skön benstyrka och att dessa dagar korta ner mina löprundor något.

Själva träningen kommer ju ändå att vara bra och mitt mål är ju faktiskt att träna även utöver mina löprundor. Det blir bra det här. Jag kommer att fasa in styrketräning så sakteliga så att jag slipper FÖR mycket destruktiv träningsvärk som kan skada min bild av löpningen. Jag har en plan. Jag har … nej, jag har inget mål. Jag bara kör. Märker jag. Kul!

Kram på er!

Barnen väger alltid tyngst

Idag var sambon ledig vilket innebar att jag kunde springa hur långt jag ville. Jag hade laddat hela dagen och såg verkligen fram emot någon form av distans. Nej, eftersom jag bara är på dag 16 i min utmaning så får det givetvis inte bli för långt. Jag vill inte dra på mig skador. 15 km kändes lagom.

Jag tog på mina löparkläder och kände mig redo. Sambon var utmattad efter jobb och möte och hade verkligen noll ork. Min dotter (6år) såg på mig med rådjursögon och frågade om jag ville leka djuraffär med henne. Det värkte en stund i hjärtat innan jag var tvungen att bortprioritera henne genom att berätta om min löprunda.

När hennes tårar började rinna insåg jag att vi hade haft precis samma situation igår. Då hade jag ju faktiskt lovat att vi skulle leka djuraffär idag. Det fick helt enkelt bli 8 km istället för 15 km.

Om jag hade sprungit mina 15 km hade jag mått väldigt bra åt min löprunda men samtidigt haft ångest inför att jag svikit min dotter. Med mina 8 km var jag faktiskt helt ok nöjd eftersom det trots allt var min sextonde löpdag på raken OCH att jag dessutom hann leka djuraffär med en överlycklig liten flicka före läggdags. Det blev en fin win-win som påminde mig om pusslet som många lägger när det kommer till träning. Hjärnan är dock överlägsen de flesta och schack-mattar träningen med sina fuskdrag. Men jag synar hjärnan direkt. 8 km är bättre än 15 km! Hjärnan muttrar när jag vänder matchen till min fördel.

Hörru, kram på dig!