Morgonlöpning längs Huddingeleden

Vaknade tidigt och försökte länge att somna om. Vår bortskämda hund trängdes bredvid mig och ena sonen låg snett över mig och frugan. Ena katten försökte få plats på min mage. Det är oftast som ett plockepinn av varelser i vår säng, där om en rör sig vaknar alla.

Lika trångt av tankar var det i mitt huvud. Tusentals olika tankar jagade mig och vägrade släppa taget. Det gick bara inte att sova.

Om kroppen vill vara vaken ska den få det

Vid 05:25 gav jag upp och tog på mina löparkläder från gårdagens sena kvällsrunda. Fortfarande lite fuktiga. Jag var inte jättetaggad på morgonlöpning eftersom det inte hade blivit mycket sömn, men frustrationen gjorde att jag nästan ville straffa kroppen för att den inte ville sova. Ja, alltså jag ser ju inte löpning som ett straff, men tänkte att om kroppen inte ville sova så skulle den verkligen få jobba.

Jag begav jag mig ut på 10 km längst Huddingeleden (80 km). Det är den etapp som kommer att vara den sista när jag snart ska försöka springa hela leden.

morgonlöpning löpning
Laddade för en selfie och gäspningen kom. Det var bara att knäppa av.

Det är mycket tekniskt svår terräng med mycket upp och ner. Det kommer att bli tungt. Den kommer jag att ta mig an efter att redan ha sprungit 7 mil…
Som sagt, det kommer att bli tungt. Än värre under morgonlöpning eftersom det för min del känns ovant.

Löpning Huddingeleden
Morgonsolens strålar värmer gott
Huddingeleden morgonlöpning
Precis i början av Huddingeleden i Trångsund.

Sova utomhus

En tanke om att sova mer utomhus börjar locka mig. Ända sedan jag läste Markus Torgebys bok Löparens hjärta har jag inte kunnat släppa den romantiska tanken om att sova ute och att leva mer primitivt. Få uppleva vad som händer med kroppen efter sisådär en månad utan all teknik och uppkoppling ute i vildmarken. Tanken lockar men jag vet inte hur modig jag är. Däremot är det ju betydligt enklare att sova ute. Kanske borde jag bara ta en madrass och en sovsäck och sova på altanen? Kanske redan inatt? Ja, det kanske banne mig blir så!

Huddingeleden löpning
En av de backar man får upp bra flås i längst Huddingeleden.

Sthlm Urban Trail

Imorgon ska vi upp lika tidigt då det är dags att springa årets upplaga av Sthlm Urban Trail där vi ska springa igenom en massa byggnader såsom olika museum, varuhus, en biograf och genom Skansen. Så det blir morgonlöpning även imorgon. Ska bli roligt! Udda, men roligt! Här är en video från förra året då jag sprang loppet.

 

Utmaningen över, jag stupade!

Det var ett tag sedan jag gjorde ett inlägg nu. Man kan väl säga att jag har haft semester, vi har tillbringat massor av dagar i skärgården och livet har gått in en period av mental avslappning.

Det började bra

I början av Juli hoppade jag på utmaningen ”Spring tills du stupar” som innebär att man springer lika många kilometer som dagens datum visar under Juli månad. Det blir 500 km totalt. Jag stupade vid 300 km.
Det hela började ganska bra men jag hade några dagar då jag hade svårt att komma ifrån eftersom jag har en sambo som jobbar natt och tre barn i åldrarna 4, 6 och 7 år.
I början av utmaningen hade sambon semester och då gick det oftast bra att komma iväg.

Livet kom emellan

Men sedan åkte sambon in till stan och jag fick lämna över barnen till mina två svågrar med fruar. Det kändes inte bra i hjärtat eftersom det inte handlade om några 5 km-rundor. Nej, tidigare hade jag p.g.a en förkylning, i samband med några andra omständigheter tvingats korta ner två dagar till korta stäckor på 3 respektive 5 km – vilket gjorde att jag låg back på kilometerkontot. Så jag lämnade över barnen och var borta i över två timmar. Som sagt, det kändes inte bra i hjärtat. De rundor jag tidigare hade älskat börjande kännas stressade och den positiva upplevelsen försvann. Jag blev som en vanliga människa som inte har det mindset som min träningsfilosofi medfört – jag började springa för att få det överstökat och tycka om det efteråt.

löpning ultralöpning runstreak
En kväll av många då jag tog båten från vår ö till Svartsö och sprang då vi nattat barnen. Det blev många mörka pass.
Sörja eller inte?

Till slut  började sambon jobba och jag insåg att jag inte skulle klara det. Jag var ensam på ön med tre barn och varken svågrar eller grannar var kvar. Man kan säga att jag själv inte tog beslutet att kliva av utan omständigheterna tog beslutet att kliva av. Känns det irriterande och jobbigt? Många skrev att jag skulle vara stolt över det har gjort och se det som en vinst ändå, istället för att gå och sörja eller känna att jag misslyckats.

löpning runstreak
De sista metrarna efter 20 km traillöpning.

Jag fick några mail om att jag kunde börja räkna med gång, vilket var fullt tillåtet i utmaningen. Det var aldrig ett alternativ för mig, för om jag har bestämt mig för att klara det med uteslutande löpning så har jag bestämt mig. Dessutom kikade jag lite på hur långt jag tagit mig totalt dagligen och hade jag räknad med sträckan jag rört mig varje dag hade det inte blivit samma utmaning.

löpning regn runstreak
Mitt i en löptur på fastlandet då ett hällregn kom över oss. Jag kunde inte låta bli att gå ut och springa i det. Jag var dyngsur precis överallt och jag sprang 10 km i ren njutning.

För mig är valet att antingen känna att man misslyckats eller känna att man är stolt över sin bedrift en falsk dikotomi. Jag är en person som verkligen vill lyckas med det jag går in för och när jag verkligen vill något så gör jag det. Visst, ibland misslyckas jag men jag är inte en person som ständigt uttrycker vad jag önskar och sedan lutar mig tillbaka i fåtöljen.
Det jag vill komma till är att jag kan känna flera känslor samtidigt. Jag känner att jag är stolt över den sträcka jag sprang men det grämer mig att jag inte tog mig i mål. Både känslorna ryms gott och väl inom mig och jag kan inte tänka mig att bortse ifrån den skavande känslan av misslyckande. För mig är även den ”negativa känslan” någonting som jag värderar högt eftersom det är det som håller mig flytande och som driver mig. Den som pushar mig till att vilja slutföra.

löpning Runstreak Daniel
Om jag enbart hade känt en känsla av att var nöjd och stolt hade jag troligen varit nöjd med att ha sprungit i tre dagar i följd. Jag hade slutat mina utmaningar långt mycket tidigare och de distanser jag har kommit upp i hade jag aldrig varit i närheten av.

Att känna uppgivenhet är inte bara negativt, det är en drivkraft som jag ser som positiv stress. Jag är inte rädd för den och jag mår inte dåligt av den. Den här gången hade jag inget annat val än att ge upp eftersom min vilja inte längre kunde styra. Min vilja och mitt pannben hade aldrig gett upp och hade troligen kunnat få mig att springa 1000 km under Juli månad.

löpning runstreak Daniel Karlsson
Första löparbilden med nya mobilen. Hade tydligen ett skönhetsfilter inställt. Så naturligt det blev …
Detta var 17km-rundan jag även blev getingstucken under. Bara en sån sak!

Mina kommande mål är att springa hela Huddingeleden som är 80 km. Så fort jag får möjlighet och vädret är lite svalare tänker jag också äääääntligen slutföra ultraintervallerna. Men tills dess fortsätter jag med min runstreak och njuter av tillfälliga små utmaningar.

Löpning trail Svartsö Runstreak
En av mina sista längre pass på den här utmaningen. 21 km på Svartsö Favoritskorna Altra Lone Peak 4.0 är så klart på plats och passar grymt för såväl tyngre trail som enkel plan grus.

Jag vill avsluta med att hylla min pappa Hans-Olov och hans fru Agnetha som genomförde utmaningen med bravur och redan vid dag 24 gick de i mål md 500 km rörelse! Jag vill inte nämna åldrar men de är några år äldre än jag och de rör sig mer än 90% av de som är 4o år yngre än dem själva. Alla hattar av för dem!

Kram på dig!

Runstreak:ens sanna natur

runstreak löpning

Innan det nya året skulle börja, skapade paceonearth.se en facebooksida som hette Runstreak-utmaning Januari 2019. Helt enkelt en uppmaning och en utmaning att springa varje dag i hela januari. Mest för dem som inte har provat förut, men också för dem som testat en runstreak förut.
Ja, givetvis hängde många på som redan är långt inne i sin runstreak.

För cirka ett år sedan menade jag att man måste vara en van löpare för att inleda en runstreak. Ellen ”Runstreak-gurun” Westfelts uppmuntran till nybörjare om att inleda en runstreak höll jag helt enkelt inte med om. Jag och Ellen har haft någon diskussion om detta då vi sa rakt emot varandra, vilket var intressant.

Jag gav vika … 

Men med tiden ändrade jag dock sakta min uppfattning. Speciellt då jag lyfte blicken från min egen runstreak och började ta del av andras upplevelser. Och på januaris sista dag, när hurra-ropen började strömma in på sidan, tårades mina ögon. Upplevelserna som deltagarna delade med sig av var helt fantastiska.
Det var den sista droppen som fick mig att fullt ut inse runstreakens sanna natur. Ellen hade rätt och jag hade fel.

Eftersom jag nyligen skrev ett blogginlägg om hur Ewerlöf & Månström klankade ner på konceptet runstreak, och felaktigt trodde att det samspelade med någon sorts #AldrigVila -anda, tänkte jag att ett blogginlägg som visar upp runstreckens sanna natur är på sin plats.

Så mina damer och herrar, jag ska inte säga mycket mer själv nu utan låta citaten tala för sig själva. Läs och njut!

Vi börjar med ett citat ifrån en person som mailade mig, men som ville vara anonym:

”Jag har ett motionsintresse, har gjort allt möjligt genom åren . De sista 10 åren har jag kämpat med psykisk sjukdom . Har haft turen att få god hjälp av psykiatrin, av vänner och familj. Så det blev sakta bättre . Jag kände att jag mådde bättre av att träna, men sa så sent som för ett år sen att man kan ju inte träna varje dag.

Så i somras blev jag tvungen att sluta med antidepressiv medicin pga biverkningar. Hade så ont i magen att jag blev liggandes pga medicinen och så kunde jag ju inte ha det. Så jag slutade med medicinen ( i samråd med läkare) och tänkte att vad ska jag göra nu? Ville inte ner i den djupa gropen igen. Då stötte jag på begreppet runstreak och lyssnade också på Ellens pod. Jag tänkte att i stället för att ta min medicin varje dag ska jag springa varje dag. Den här nya medicinen tar 20 min per dag, men det är ok.

Det var i augusti. Första effekten jag märkte var att det gick lätt att småprata i fikarummet igen. Sen märkte jag att jag mådde så mycket bättre efter löpningen på kvällarna. Sedan att jag började tänka på annat , vilka kläder ska jag springa i till vintern osv. Betydligt bättre att grubbla på än att grubbla på tyngre saker.

Innan detta så motionerade jag, gick vandringar i bergen , joggade, gick på cirkelpass mm. Körde ofta slut på mig. När jag började min runstreak körde jag med en mile, nu blir det allt från 2-8 km. Jag har haft betydligt större effekt av det här än av den träning jag gjorde tidigare. Sedan har jag fått sluta och börja om pga sjukdom men det spelar ingen roll. Effekterna på psyket sitter i under uppehållet och sen har jag startat om när jag har klarat av att gå en promenad i raskt tempo.
Och apropå vila, efter en tur som varit extra tuff, antingen pga sträckan eller att jag har sprungit i slalombacke så är jag extra noga att springa lugnt och kort i några dagar efteråt , det ser jag som aktiv vila.”

Nu följer några urklipp från dagen då runstreak-utmaningen Januari 2019 var avklarad

runstreakrunstreak löpningrunstreak springa varje daglöpning runstreakrunstreakrunstreak löpningrunstreaklöpning runstreakrunstreak löpningrunstreakRunstreak löpningRunstreak löpningRunstreak löpningrunstreakRunstreakrunstreak löpningRunstreak löpningRunstreak löpninglöpning runstreak runstreak

En kort summering

Det var några som inte klarade det. Ofta handlade det då om sjukdom, vilket återigen bevisar att runstreakare inte är några extrema knäppgökar som strävar efter att äventyra sin hälsa. Blir man sjuk är det bara att vara stolt över det man klarade och sedan börjar man om! Det är verkligen inte svårare än så. Det är en väldigt rolig och nyttig lek!

En annan viktig sak att tillägga är att det är frivilligt. Det är just den fria viljan att göra en sån här grej som genererar enorm stolthet. Det tror jag att alla kan se genom att läsa citaten. Att själv ta tag i sin hälsa och att själv bestämma att man ska röra sig varje dag är en moget, viktigt och fantastiskt beslut.

Jag har också fått enormt fina kommentarer efter mitt förra inlägg om Runstreak, där många berättade kort om vad runstreak handlar om för dem. De fina citaten sparar jag till nästa blogginlägg!

Runstreakare såväl som icke-runstreakare … Kram på dig!

Klicka här för att läsa mer om min bok Runstreak – att springa varje dag, samt om hur du kan beställa den.
Runstreak löpning Daniel Karlsson

Nytänk!

Hej på dig!

Under en lång period har jag haft uppehåll här och istället bloggat och hänvisat till min blogg på kulmedkids.se. Men av många anledningar har jag nu tänkt om och bestämt mig för att blogga här igen. Kulmedkids.se är en familjepodd och därför har jag beslutat mig för att försöka hålla min inlägg där så mycket som möjligt riktade till föräldrar, medan jag här ämnar skriva vitt och brett om mitt träningstrolleri. Jag brinner mer och mer för varje dag  för tanken på att nå ut med min träningsfilosofi till så många som möjligt, och därför känns det trist att se att besökarantalet här ökar medan jag inte är här och levererar några fler inlägg.
Så, planen blir alltså att nu fortsätta blogga här precis som vanligt, men att inkludera inlägg mera riktade direkt till föräldrar på kulmedkids.se. Följ på båda ställena 🙂

Så hur går det för mig och min träning då? Sedan nästan ett år tillbaka ägnar jag mig uteslutande åt löpning som verkligen har kommit att blivit min passion. Jag kör vidare med min runstreak, det vill säga att jag springer varje dag, och igår sprang jag min 271:a dag på raken. Det flyter på hur bra som helst även om det har varit förkylningstider på senare, vilket har satt käppar i hjulen för mina långpass. Nyligen blev det dock ett längre pass på dryga 22km där jag gav mig ut och upptäckte nya områden som jag inte sprungit på tidigare. De där långpassen är så underbara att jag kan bli tårögd. Att bara låta benen mata på och inte veta exakt var man hamnar är en fantastisk känsla. Att man kan ta sig så pass långt och springa sådär länge stärker en inifrån och ut på ett sätt som jag inte upplevt att något annat gör. Jag önskar att fler skulle hitta verktygen till att pusha sig själv förbi den där gränsen till vad man tror är möjligt, och få uppleva kicken som jag har blivit totalt kär i. Hur man gör det är ju inte alltid enkelt för alla. Vi är alla olika, vilket är grunden i min träningsfilosofi till skillnad ifrån klassisk träningsmedia, och vad som fungerar för just dig måste du tillåta dig själv att utforska. Men det finns generella nycklar och strategier som jag delvis delar med mig av här.

Jag hoppas du följer bloggen och att du får inspiration till att komma igång med din löpning eller utveckla din redan befintliga löpning vidare!

Kram på dig!

Välkommen feber och förkylning!

Ja, man blir ju lite matt. Den här våren har varit väldigt olycksdrabbad rent sjukdomsmässigt. Visst, jag har tre småkids och samlar således dagligen oerhört effektivt ihop en cocktail av virus och basilusker från både förskola och skola. Men kul är det inte …

Imorse vaknade jag och såg ut som på bilden ovan. Jag hade i flera timmar legat och vridit och vänt mig i hög feber som gick upp och ner, upp och ner. Jag var orolig över att behöva bryta min runstreak och det kändes faktiskt för en stund som om det skulle behöva bli så. Men efter en lång mental kamp och då jag kände att febern släppte så blev det ändå dag 75 av löpning. Det blev 1,6km, alltså minimigränsen i otroligt långsamt tempo. Förmodligen var jag lika andfådd som en medelöverviktig människa blir av att gå uppför en trappa, vilket troligen inte är så farligt. Idag ska jag showa på Silja Lines båt Serenad vilket blir lite märkligt eftersom showen är ikväll på väg ut ur Sthlm. Sen måste jag ju åka med hela vägen till Helsingfors och är tillbaka först på tisdag. Men jag fick ta med mig hela familjen helt gratis och får ju således en mysig minisemester. Min plan var att springa på löpband på båten samt även att ta en dryg halvmara i Helsingfors. Men det blir nog minst tre dagar av minimirundor till för att låta kroppen döda lite virus i lugn och ro.

Men annars flyter allt på bra!

Kram på dig

Hälften asfalt, hälften trail

Det blev ett tungt pass idag. Bara 7,6km men tunga sådana. Jag började med asfalt som gick upp och ner, upp och ner … Sen övergick jag till mer terräng/trail som gick ännu mer upp och ner. Jag var väldigt trött efter två tredjedelar in i passet och trodde att jag höll ett otroligt långsamt tempo. När jag såg medeltempot senare så kände jag mig ändå nöjd med tanke på banan och att det trots allt var min 58:e dag på raken av löpning.

50 löpdagar på rad!


Ja, så kan det gå! Jag tänkte att jag skulle göra ett försök, och det försöket har alltså hittills blivit 50 dagar. Men hur har det varit då? Ren njutning? En ständig kamp? Mittemellan eller rent av lagom svårt?

Först och främst känns det verkligen inte som 50 dagar. Det känns snarare som 12 dagar. Men när jag ser tillbaka på de bilder jag tagit efter varje dag så ser jag ju att det är ganska många .Ungefär … 50!
Det har verkligen inte känts tungt för fem öre. Det har snarare inneburit en nedtrappning av min träning. Faktiskt. Förut brukade jag varva löpning och diverse styrketräning och annan cardio. Mest handlade det om varannan dag löpning och varannan dag hemmaträning av någon form. Med runstreaken har all övrig träning fått avstå. Dels för att jag varit försiktig och vill se hur det hela fungerar först. Givetvis också för att inte dra på mig skador.
Men nu känner jag att det är dags att steppa upp. Jag vill ha in mer styrketräning och övrig hemmaträning. Min plan är att köra två långpass i veckan och på de dagar jag bara springer runt 2km lägger jag även in övrig träning. Pusslet blir att hålla benträningen borta ifrån långpassen. Där får jag klura lite …

Men nej, det har inte varit jobbigt någon gång egentligen med min runstreak. Förutom när min älskade hund dog. Då var det tungt att ta på sig kläderna eftersom jag hörde hans tassar komma trippande mot golvet och kunde för mitt inre se honom sitta där på golvet med vackra frågande ögon som undrade om han fick följa med. Även när jag kom hem satte jag mig instinktivt ner för att hälsa på honom. Det var tungt. Väldigt tungt.
Bortsett från det har Runstreaken gjort mig gott. Jag känner mig väldigt stolt och det finns inte en tillstymmelse till ifrågasättande av de dagliga löppassen. De är fullständigt naturliga och jag längtar oftast efter dem.

Jag hoppas att du vågar anta utmaningen och börja du också! Du kommer inte att ångra det. Dealen är alltså minst 1,6 km varje dag. Har du frågor så är det bara att fråga på!

Kram på dig

Avslutar med en collageklipp av de 50 löpdagarna som passerat.

Skön löptur i nackareservatet


Gårdagen blev alltså löpdag 27 och bjöd på ett underbart löpväder i Nackareservatet. Det känns riktigt bra! 27 löpdagar på raken är ju faktiskt hyffsat mycket! Tycker i alla fall jag 🙂

Här bjuder jag på lite bilder ifrån rundan. Snart ska jag packa in våra tre barn i bilen och bege mig mot Sundsvall där det också blir en löptur. Imorgon drar jag vidare till Skellefteå där det också blir löpning. Ser fram emot det!

Löpdag nummer 26

Igår brände jag av min 25:e löpdag på raken. Det känns lättare och lättare måste jag säga. Inga frågetecken och ingen tvekan. Just nu när jag är sjuk (förkyld) så är det lättare eftersom det handlar om väldigt korta rundor.

Idag var det dags att sticka och giga med bolibompa-Yankho i Katrineholm.

Märk väl min superspända blick i just DIG

Det blev ett bra gig och vi hade hur kul som helst. Dock blev det en tidig uppstigning för mig och när jag väl kom hem hade jag massor av sysslor att ta tag i samtidigt som sambon skulle iväg på nattjobb. Där hamnar ju den där löprundan lite i kläm. Vi har ju trots allt tre barn att ta hand om. Men jag lyckades steka pannkakor medan sambon gjorde sig i ordning och leverera dem så pass snabbt att jag hade 20 minuter över att kuta på. Jag är förkyld. 2o minuter räcker!

Jag var nöjd med dagens runda. Det var en kort runda, men det var den 26:e på rad! Det är det jag måste fokusera på 🙂  Här en en bild ifrån dagens löprunda. Visst ser jag glad ut?

Jag och Michael Jordan (23)

Idag var det alltså dags för dag 23 på raken med löpning. Siffran 23 är för mig så smått helig eftersom min största idol och enligt mig världens främsta idrottsman genom tiderna, Michael Jordan, bar just det numret på sin tröja.

Idag var det tack och lov minusgrader så att de jobbiga iskalla vattenpölarna hade frusit. Jag håller mig gärna ovanför vattenytan nämligen. Förkylningen känns som om den snart kommer att nå sin topp så jag tar det väldigt lugn. Så pass lugnt att jag sprang de symboliska 2,3 kilometerna. Återigen för att hylla Michael Jordan. Visst är jag fyndig?! Ibland blir jag otroligt stolt och önskar att jag var min egen mamma. Eller kanske inte …

Bilden är på Jordan då han gör sin berömda dunk genom att hoppa från strafflinjen. En galen bedrift och ett hopp på ca nio meter och väldigt högt. Jag fick äran att sitta under honom när han gjorde det en gång. Nu minns jag inte direkt när det var men jag gissar på någon gång i förra veckan. Det kan också ha varit veckan före. Det enda jag lovar är att jag aldrig skulle ljuga och att jag aldrig skulle photoshopa in mig på något sätt. Det har du mitt ord på. Tro mig. Bara tro mig.

Kram på dig