Etikett: hälsa

Alla behöver inte vara bäst

Fler borde röra på sig. Det är allmänt vedertaget och det råder ingen tvekan om det. Det finns en uppsjö av olika förslag på vad vi ska göra och hur vi ska göra, men jag tycker att det skapas en onödig komplexitet när det gäller vad vi strävar efter. Det råder nämligen en form av elitism i samhället som jag menar många gånger är direkt kontraproduktiv.

Hjälper eller stjälper?

Om en sexåring vill lära sig rita prinsessor är inte en arkitektutbildning barnet behöver. Men när det kommer till träning är den tanken i stort sett norm. De som syns och hörs och förmedlar sina tankar, råd och program är alldeles för ofta eliten. Men det Olof, 43, med alldeles för många kilo övervikt behöver, är inte ett intervallprogram där han får veta exakt hur många meter han ska springa och exakt hur många sekunder han ska vila. Olof och hans vänner har nästan alltid en miserabel inre bild av rörelse och träning. Många gånger stärks den bilden av massmedias ständiga ”så får du sexpacket att synas” och ”hyperträna dina lår med nya träningsprogrammet”.

Olof behöver sans. Han behöver ingen elit. Olof måste inte bli bäst. Han behöver inte ens bli i närheten av det bästa han teoretiskt kan bli. Det är nämligen just den strävan som mest sannolikt stjälper honom helt åt andra hållet.

stretching träning träningstrolleri

Hitta glädjen

Jag är inte dum. Jag förstår att poddar, böcker och artiklar skrivna av framstående elitidrottskvinnor och män säljer bra. Och jag förstår att det finns en instinktiv drift hos oss människor att lyssna på förebilder. Men jag vill verkligen förenkla och nyansera människors uppfattning om träning. Det behöver nämligen inte vara det som eliten ägnar sig åt. Jag märker många gånger hur idrottsprofiler har tappat förståelsen och känslan för exakt var Olof befinner sig på det mentala planet. Han behöver förändra sin inre bild av träning och det gör han genom att förknippa träning med positiva upplevelser och känslor. Vilket är vad hela min träningsfilosofi träningstrolleri går ut på.

Är detta ett gnällinlägg för att jag inte får komma till tals lika ofta och självklart som eliten? Det får man absolut tro och jag kan förstå den tanken. Men jag vill verkligen dementera det och förklara hur jag känner. Jag blir överlycklig över att höra att någon har hittat glädje i rörelse. Oavsett om det är jag eller någon annan som är inspirationskällan. Givetvis och självklart blir jag jättestolt om det är jag som har lyckats inspirera, men det är inte grunden till glädjen.

Inspiration finns överallt

Sedan jag själv fann rörelseglädjen efter många försök har min träningsfilosofi fått mig att se på träning på ett enkelt sätt. Ett sansat sätt fullt av acceptans och positivt tänkande. Det är vad jag vill sprida.

Om du vill  börja promenera behöver du ingen elit, du kan lika väl inspireras av din kollega som kommit igång med promenader.Om du vill börja löpträna behöver du ingen idrottsstjärnas hjälp, du kan lika gärna låta dig inspireras av din granne som börjat springa. Men den person som kan motivera och inspirera dig mest är du själv. Du är din egen hjälte och har den överlägset största makten över din framtid. Lås dig inte vid ett sätt att tänka och träna baserat på vad en auktoritet inom området säger. Hitta det som gör dig glad. Jag kan inte låta bli att länka till min vän Helena Olmås fantastiska blogginlägg ”Kan vi inte bara låta varandra flyga fritt?”. Helena är en PT och löpcoach som har just den där fria positiva synen på rörelse som jag har inspirerats massor av.

Fullt ut eller ingenting

Jag tänker fortfarande på inlägget jag gjorde i en lokal Facebookgrupp. Där jag frågade om det fanns intresse att skapa en löpargrupp för de som vill komma ut och springa ihop. För de som inte känner andra som springer och för de som inte vill springa ensamma. Jag berättade att jag springer mycket och kan området väl, och att jag självklart delar med mig av det jag har lärt mig. Då kom kommentaren: ”Du skriver mycket om hur ofta du springer, men du nämner ingenting om hur du tänker utveckla löparen till dess fulla potential”. Dessutom frågade en person vilken utbildning jag hade inom löpning.

Jag blev matt. Men jag ser det hela tiden. Den där inställningen att träning måste vara fullt ut eller ingenting. Där det hela tiden måste krävas en elit som ger de yttersta råden.

Flicka springer rörelse inspiration
För barn är rörelseglädje enkelt.

Mitt mål och strävan har blivit att sprida en mer avslappnad attityd till träning. Det finns en stor majoritet som behöver röra på sig mer. Läs igen – de behöver röra på sig mer. De behöver alltså inte nå sin fulla potential. En lust om att nå sin fulla potential måste komma inifrån dem själva om det ska vara produktivt och hållbart. Sedan har vi en väldigt liten klick som verkligen vill nå sin fulla potential, och givetvis ska de göra det! Där finns ju behovet att lyssna på eliten. De har ju ofta nycklarna till det där extra och vet vad som krävs för att nå bortom gränserna.

Vad vill du egentligen?

Fundera en stund på dig själv och vart du vill nå. Vem och vilka kan du inspireras av? Har du för höga krav på dig själv? Har du för låga krav? Bara du känner dig själv så bra som du gör. Behöver du mer tid för dig själv kombinerat med frisk luft, eller skulle du verkligen behöva få låta kroppen jobba?

När jag pratar om en lättare syn på träning menar jag inte att man nödvändigtvis alltid ska acceptera var man befinner sig. För det finns de som missuppfattar. De som vet att de borde träna men har en för negativ bild av träning för att ta tag i det. Det handlar om våga och lära sig att vara ärlig mot sig själv. Om du vet att du har ett behov, men inte tar tag i det, så är du inte ärlig mot dig själv.

När du vågar klä av dig ditt försvar uppenbarar sig sanningar du inte visste fanns. Våga ta det steget, oavsett på vilken nivå inom träning du är. Du vet troligen vad du behöver och vad som vore bäst för din hälsa. Gör det inte så komplicerat. Du kanske inte ens behöver en PT eller alla de där böckerna? Du är många gånger själv den bästa PT:n och bästa författaren för dig själv. Om du känner så just nu när du läser så behöver du inte mig heller. Men …

Kram på dig ändå!

 

Jag är en lat hemmapotatis

Jag går ofta omkring och fnular på vad det är som gör att vissa tycker om att vara ute och röra på sig medan andra aldrig skulle få för sig att gå utanför dörren om inte nöden krävde det. Nu pratar jag inte om träning, för vad gäller det har jag kommit till insikt. Nej, jag menar mer den där vanliga rörelsen. Enklare promenader och små vardagliga äventyr. Frisk luft och rörelse.

Hur mycket kan vi påverka barnen?

Det jag funderar mest över är hur mycket som är genetiskt och hur mycket som handlar om det socialt nedärvda. Hur påverkas barnen av deras föräldrars vanor, hur mycket tar barnen efter, och hur mycket handlar om den enskilda individens inre lust att upptäcka och röra på sig? Jag har inte forskat i det där men jag är övertygad om att vanor och beteenden oftare än inte går vidare till nästa generation. Aktiva föräldrar tenderar att ha aktiva barn medan stillasittande föräldrar genererar stillasittande barn. Inte alltid, men generellt sett är det oftast så. Det betyder att du och jag som föräldrar är ansvariga för vilka förutsättningar vi ger våra barn. Ta tillvara på den enkla möjligheten. Jag är galet långt ifrån perfekt eller ens jättebra, men just en sådan enkel sak kan vi alla hjälpa våra barn med.

Flytta?

Jag tittar ibland ut genom fönstret och ser hur mina tre barn leker i lekparken utanför med andra barn. Jag tänker på min egen barndom och får lite ångest över att vi bor här – Utanför Stockholm i en förort som förvisso är oerhört mysig och vacker på sina håll, men som ändå inte ger mina barn allt det där jag drömmer om att få ge dem.

Min egen uppväxt

Under mina första nio år växte jag upp utanför Helsingborg  i en liten skånelänga som låg mitt i en landsvägskorsning. I övrigt var det bara åkrar, skogsdungar och lövskogar. Ja, sen fanns ju Viken dit vi brukade åka och bada. På andra sidan sundet skymtade Danmark. Det doftade tång. Jag minns speciellt den där midsommaraftonen då pappa simmade ut med vår uppblåsbara båt för att hämta blåmusslor. Han dök ner och hämtade så många han kunde och dök sedan upp och lade dem i båten. Till slut fick han en snilleblixt som gick ut på att han skulle fylla sina badbyxor med musslor. Plötsligt började det bubbla i vattnet. Sedan skjöt han upp genom vattenytan med ett avgrundsvrål. Plågsamt och panikartat. En mussla hade, helt rättvist kan man tycka, nypt honom i snorren.

Döshult Allerum
Huset i landsvägskorsningen där jag växte upp. Beläget i Döshult.

Besök av en karatemästare

Sedan kokade han musslorna i öl medan gästerna skålade i svalkande dryck på gräsmattan. Vi barn dansade runt midsommarstången och senare gick vi allesammans ner till bygdens gemensamma firande och dansade även där. Väl hemma igenom minns jag att en man kom och skrämde oss barn. Han skrek att han var karatemästare och krossade ett av våra fönster. Vi gömde oss inomhus och polisen kom och tog honom. Vi fick senare veta att han gått bärsärkargång genom trakten på väg mot vårt hus. Han hade bland annat slagit sönder en traktor och stoppat ner en jacka i halsen på en ko.

Farfars gnomer och naturandar

Jag tillbringade dagarna med att klättra i träd, fånga vattensalamandrar i dammarna och tillverkade pilbågar med mina vänner. Jag gick också över till tant Signe och byggde korthus och fick saft och äggtoddy. Signe var en fin vän och jag har faktiskt skrivit en barnbok om oss. Den heter Signes Äppelträd och är du nyfiken på att läsa den kan du klicka på bilden.

Signes Äppelträd barnbok

Pappa var väl ute och sprang då och då men mycket mer än så var det inte. Min mamma var stillasittande storrökare. I mitt fall vara det nog snarare själva omständigheterna under min uppväxt som gjorde att jag inte satt stilla inne. Ja, sen fanns det ju bara SVT1 och SVT2 att se på. På den tiden var det mestadels sändningsuppehåll dessutom. Jag hade helt enkelt naturen att tillgå och det var den som fostrade mig i mångt och mycket. Ett tag var jag ganska spirituell av mig och lyssnade ofta på min farfar som påstod att han träffat gnomer och andra andliga naturväsen, och jag kan sakna den tron faktiskt. Den medförde en tilltalande och positiv mystik i tillvaron. En harmlös och fridsam tro till skillnad ifrån de störa religionerna.

Moder Natur

Jag vill att mina barn ska fostras av naturen precis som jag gjorde. Jag vill att den ska finnas tillgänglig precis utanför dörren och att den ska vara det enda alternativet. Som det är nu får vi gå en bit för att komma till skogen. Jag vet inte riktigt vad jag själv vill om jag ska vara ärlig. Där vi bor nu känner man ju nästan alla grannar och det är roligt att hälsa och småprata med alla möjliga olika typer. Det skulle man ju bli utan om vi bodde som jag bodde när jag var liten. Vad är värt mest?

Ju mer jag filosoferar, desto mer övertygad blir jag om att barn blir bättre individer av att vara nära naturen och att vara aktiva. Om det är grunden är en lagom dos skärmtid bara något positivt. Jag tror verkligen att man kan hitta den där balansen där spel och mobiler kan vara en tillgång och en skön avkoppling. De barn jag träffar som har mycket skärmtid uppskattar aldrig natur. Egentligen uppskattar de nästan ingenting utanför plattans gränser. Verkligheten tråkar ut dem, insekter är läskiga och jord är smutsigt.

För mig själv jämför jag dem med hur jag själv kröp runt i rabatterna och fångade insikter i glasburkar för att studera dem. Hur jag låg på altanen och betraktade hur spindlarna om våren vaknade till liv och dök upp mellan springorna för att försvinna ner lika fort igen. Jag var djupt fascinerad av djur och jag respekterade dem.

Efter frukosten gick jag ut till hönsen med bröd som blivit över. Min dagmamma hade en bondgård i Allerum och hon var kantor i kyrkan. Kyrkan som du förmodligen sett på Allerumsosten i ostdisken. Medan hon spelade kröp jag som barn runt under orgeln. När jag blev äldre gjorde jag och mina vänner gångar i högskullen, åkte hölass och red på grisar. En galt bet mig en gång i foten så att jag grät i flera timmar.

Hemmets lugna vrå

Jag är faktiskt en lat hemmapotatis. Jag älskar att göra det jag gör just nu – att få sitta med en kopp rykande hett kaffe och skriva medan mina barn leker utanför, det räcker med att jag lyfter blickan ovanför skärmen för att jag ska se dem.

dator lekpark fönster
Vyn ifrån min dator

Jag kan vara lat vid tanken på att att klä på alla barnen en massa kläder, packa extrakläder och allt annat som krävs vid en liten utflykt. Under utflykter kan jag längta hem till soffan och en mysig film tillsammans med barnen. Även om det i princip aldrig händer eftersom det väl hemma finns tusen andra sysslor att ta tag i. Men jag är lat. Trots att jag springer varje dag. Jag väljer gärna det enklaste alternativet och jag skjuter gärna upp den där sysslan till … någon annan gång. Senare. Inte nu i alla fall.

Att skänka en Astrid Lindgrensk uppväxt

Men jag vill ge mina barn en fantastisk barndom. Jag är en Astrid Lindgren-romantiker och det känns mycket som att jag har levt de olika barnaliv hon skildrar. Åkrarna och ängarna ifrån Rasmus på Luffen hade jag under min uppväxt i Skåne. På somrarna åkte vi ofta till ön Rävsten och levde skärgårdsliv precis som på Saltkråkan. Rävsten ligger förresten väldigt nära Norröra som ön Saltkråkan heter på riktigt. Under mina besök hos kusinerna och min mormor i Småland fick jag uppleva Ronjas trollska skogar och Emils landsbygd. Farfar hade ett torp i Småland dit vi brukade åka och hälsa på. Efter en enkel vandring över några taggtrådsomgärdade betesmarker kom man fram till en bäck där vi brukade fiska öring. Faktiskt precis på samma ställe där man spelade in hur Emil och Alfred badade.

Dagens utflykt

Idag tog jag med barnen och vår nyköpta valp till Trångsundskogen där vi gick Norrslingan. Deras mamma låg och sov efter nattjobb.

Huddingeleden Runstreak löpning

Vi improviserade också djupare in i terrängen och det var ljuvligt.

rörelse skärmar hälsa

Känslan att få komma hem och se hur barnen är mentalt tillfredsställda och få se hur valpen tvärdäckar i kökssoffan är fin.

huddingeleden rörelse barn hälsa

Att ge dem enkla stunder som den idag tog inte lång tid och var allt annat än jobbigt. Men jag är övertygad om att det gör stor skillnad.

skärmtid rörelse övervikt

När mellansonen stannade upp och lyssnade på fågelsången, och sa: ”Lyssna! Jag älskar det där ljudet!” blev jag varm inombords.

skärm skärmar rörelse natur

Det absolut sista jag vill är att de ska tycka att insekter är äckliga, jorden smutsig och se det naturliga som påträngande.

natur leva hälsa barn skärmar

Jag vill att de ska få slippa bli som de flesta vuxna idag och jag tror att man som förälder kan göra små saker för att de ska slippa. Små saker som gör att de istället blir friskare, mer rofyllda och gladare människor.

skärmar barn hälsa övervikt

Kram på dig

 

Första veckan

Ja, men det här gick ju helt okej ändå! Första veckan av min viktresa.

Tanken om att gå ner i vikt har grott hos mig en längre tid nu. Och när jag misslyckades något kopiöst med mina ultraintervaller var det droppen som fick silverbägaren att rinna över och explodera i professor Balthazar-färger. Bättre kost, bättre hälsa och ett lättare löpsteg är väl aldrig fel?

Den misslyckade ultrautmaningen

Jag kände mig lite sliten redan innan intervallerna men kände ett start behov att pusha mig själv. Tyvärr höll jag ju bara till 32 km innan mina knän rasade ihop. Nej, så kan vi inte ha det! Ja, det var ju något annat i kroppen också visade det sig, men vikten ska ändå ner. Det kan givetvis bara komma gott ur det eftersom jag har många extrakilon att bli av med. Men jag har en fantastisk t-shirtkropp som gör att folk blir förvånade när jag säger det. Men jag lovar, om ni ser mig utan tshirt skulle ni förstå.

Jag har känt mig märklig sedan det där misslyckades försöket. Seg, trött och allmänt kraftlös. Men i förrgår besökte vi Täby Extreme Challenge för att titta på alla hjältar som sprang.
Det gjorde mig så inspirerad att jag var tvungen att prova hur mitt psyke fungerade om jag sprang runt vår radhuslänga ganska många varv. 380 meter mätte jag den ovala rundan till. Jag sprang och sprang och det flöt på ganska fint. Men när sambon skulle iväg på nattjobb fick jag lov att avbryta och ta över barnen. Det blev ca 67 varv och min löparklocka mätte distansen till 25 km.

runstreak löpning

Ge mig skräpföda nu!

Igår tänkte jag försöka springa några varv igen. Då var jag tvungen att sluta efter drygt 4 km för att jag höll på att spy. Helt galet. Jag förstod precis ingenting. Trots att jag verkligen bara har slutat att proppa i mig en massa godis och andra onyttigheter, samt har börjat att äta en portion istället för tre, skrek min kropp efter godsaker. Jag såg ett gäng chevretoasts framför mig. En ostmacka, scones, öl, en liter kall havredryck …
Jag ville ha allt och nu! När jag tittade på min puls under löprundan visade det sig att den hade varit under högtryck nästan hela tiden. Trots att jag lufsade. Kanske något knas i kroppen.

Några andra förändringar har jag faktiskt inte gjort, utan jag har helt enkelt gjort ganska självklara och uppenbara val. Efter att ha rådfrågat några kunniga har samtliga ändå konstaterat att jag antingen har något skräp i kroppen eller/och helt enkelt att min kropp har vissa invändningar mot att jag plötsligt slutat att proppa i mig galna mängder energi och gått ner på mera normalnivåer.

Jaja, det här blir roligt att följa, hoppas du också tycker jag. Nu ska jag laga mat och sedan försöka få ut grannen på en trailrunda trots att han redan sprungit idag. Heja Zeidon!

Kram på dig

Varför sviker vi löftet om hälsa?

Julgryning vaknar

Nyår och löften om god hälsa närmar sig med stormsteg. Men just nu siktar väl de flesta dock på julafton och försöker att få tid till julro mitt i allt som vardagen kräver av oss. Jag själv försöker skapa en mysig julstämning på morgnarna genom att tända ljus och sätta på lugn julmusik. Jag går omkring bland allt pynt (vi pyntar väldigt mycket) och njuter medan gröten puttrar på spisen. Sen väcker jag barnen … som på ett oerhört imponerande sätt ofta lyckas demolisera julstämningen i ett naffs med gnäll om att jag lagt fram fel byxor, att gröten är för varm och att ordet katt VISST DET stavas med ett t.

Jag tar några djupa andetag samtidigt som jag hör Peter Lundblad sjunga ”När täcket skyddar min kropp, och barnen med glädje gått opp” och jag känner inte alls igen mig … 

Det är i de stunderna jag är tacksam för att jag har funnit min intensiva kärlek till träning, eftersom jag vet att den får mig att hantera stress effektivare och mer smärtfritt. För om det är något man måste förstå, så är det att träning inte bara gör att du rent fysiskt orkar lyfta och bära dina barn, utan även gör att du orkar med dem rent mentalt. Barn och vardagsliv är krävande på många plan, det är bara att inse och acceptera.
Med det sagt ser jag ofta hur människor gör en större sak av situationer än vad de behöver vara – man ser varje litet motstånd som enorma motgångar och varje bekymmer som ett ogenomträngligt hinder. Det sunda är att acceptera att allting inte löper på lika smärtfritt som i filmer där ett manus styr hela situationen. Livet är tvärtom en manusfri improvisationsteater där skådespelarna väldigt ofta jobbar mot dig snarare än med dig. Dessutom är det ett dåligt gig eftersom du inte får fakturera.

Nej, jag låter ju nästan lite bitter och det är jag verkligen inte. Jag är nog ganska bra på att ta motgångar och jag är härdad eftersom jag valt den frilans bana jag faktiskt valt. Av hundratretton utkämpade kamper vinner eventuellt en någon form av framgång. Så är det bara.

Löftesdagen
Oavsett om du upplever mot- eller medgångar tickar tiden på och snart är nyårsafton här. Den dagen då mängder av människor kommer att lova sig själva ett hälsosammare år med bättre kost och mer träning. Det här vet gymmen om och de säljer långt många fler medlemskort än vad de egentligen kan hantera, om ser till hur många de rent fysiskt kan ta emot på anläggningen. Gymmen vet att en majoritet av de som köper gymkorten kommer att antingen helt strunta i att dyka upp, eller bara vara vägen en liten bit in på det nya året. Sedan är de borta så att deras reguljära kunder kan få lugn och ro igen.

Vår inre bild av träning
Men varför är det så att vi sviker våra löften om hälsa? Borde inte hälsa vara det viktigaste i livet? Utan hälsa kan vi inte njuta av livet och i längden inte leva. Jag har ju min teori som är hela grunden i min träningsfilosofi. Jag är övertygad om vad vi måste fokusera på, vilket är något som traditionell träningsmedia och hälsomedia totalt ignorerar av någon märklig anledning – Vår inre bild av träning. Det är den som måste förändras och den som måste ligga i skarpt fokus. Så länge du inte tycker om träning kommer du inte att ägna dig åt det.

Undersökningar visar att den främsta orsaken till att vi inte tränar är att vi inte tycker att träning är roligt. Vi har generellt sett en grovt negativ bild av träning som hindrar oss från att utföra den. Att fortsätta som vi gjort i alla tider med att ”bita ihop över- och underkäke!”, ”bestämma sig!” och ”bara göra det!” håller inte. Bevisligen! Annars hade vi inte haft den ohälsosamma situation som vi faktiskt har.

Artikel efter artikel, träningsprofil efter träningsprofil, blogg efter blogg tipsar om vad man ska träna och hur man ska träna. Vad blir resultatet? Några få som lyckas medan den stora majoriteten som vanligt misslyckas. Till skaran som misslyckas hörde jag. Ingen pratade om den inre bilden av träning och den mentala inställning som faktiskt kan förändras. Jag fick ta de där stegen själv och jag lyckades genom att jag under några år utformade min egen träningsfilosofi och mina egna tekniker som totalt förändrade min inre bild av träning och ledde mig till bättre hälsa och framgång.

Du kan förändra din inre bild av träning
Låt mig citera Anders Hansen från hans bok Hjärnstark: ”Genom våra val kan vi förändra hjärnans arbetssätt på en mer grundläggande nivå än vad vi tidigare har trott. Det är inte bara hjärnan som avgör hur vi tänker och handlar, utan våra tankar och handlingar kan förändra hjärnan och hur den arbetar. Det är du som styr din hjärna, inte tvärtom.”

Det där sjunger verkligen min sång och det är någonting jag själv kommit fram till, och för mig har det varit totalt mindblowing hur effektivt det har fungerat. Jag har gått ifrån att avsky löpning till att älska det så pass att jag blir tårögd när jag tänker på det. Från att ha mått illa av tanken på att ge mig ut och springa, till att ha sprungit aktivt i flera år, och sedan 292 dagar tillbaka springa VARJE DAG. Det är ingen kamp för mig längre, utan det är ren njutning. Jag längtar just nu ut till nästa runda och jag längtar till morgondagens lopp. Jag önskar att jag kunde få alla att känna som jag och det är också min stora ambition med den här bloggen och mina förhoppningsvis kommande böcker.

Ha rätt fokus och var ärlig
Så varför sviker vi våra löften om hälsa? För att människor i stort har en negativ bild av träning och för att vår hjärnan aktivt arbetar emot en förändring av den bilden. För att förstå hur vi ska bryta det mönstret måste vi först förstå varför vi har en negativ bild av träning och varför vår hjärna motarbetar oss, vilket jag skrivit en del om tidigare här i bloggen, för den som vill läsa.

Men det jag vill uppmana till i det här inlägget är att slå dig ner i lugn och ro och sluta dina ögon. Var sedan helt ärligt med dig själv när du funderar över din inre bild av träning. Vad får du för tankar och förnimmelser? Jag kan garantera att om du inte är en tränande människa, och om du är helt ärlig med dig själv, så kommer du att kunna identifiera många negativa tankegångar och känslor. Det är dessa du måste fokusera på i första hand. Att göra som klassisk träningsmedia tipsar om fungerar inte för majoriteten och troligtvis inte för dig heller. Det går inte att bara köra på och stå ut med träningen, genomlida träningen. Det är inte hållbart.

Så, slutligen, fundera över din inre bild av träning, oavsett om du är tränande eller ej. Vår inre bild av träning är som ett hus där det ständigt finns saker att förbättra. Det kanske behöver rustas upp från grunden eller behövs bara några fönster putsas. Fundera på hur du kan få bort de många eller de få negativa känslor du har inför träning, så lovar jag att komma med fler tips här på bloggen framöver. Låt oss sätta fokus på bättre hälsa med en positiv attityd nästa år, istället för att behöva lova oss själva att få det gjort.

Nu ska jag ta tag i vardagslivet. Med det menar jag dricka kaffe …

Kram på dig!

 

 

 

 

 

 

Dålig kost sätter sig, fantasin sätter gränser

Idag kom jag på flera övningar som krävde en träningsbänk. Jag gick och funderade på om jag hade någon planka och om jag i så fall kunde klä den i något mjukt. Hade även en tanke på att klä den i någon form av skinn/läder som en riktigt träningsbänk. Sambon är magsjuk och barnen vill olika saker hela tiden. Svårt att hitta den där luckan att tänka och skapa. Men från ingenstans slog det mig att jag hade en trollerirekvisita som just är en planka, klädd med mjukt material om lindat av skinn. Två stolar senare var det bara att ge de där bröstmusklerna en rejäl kamp.

Vi bor relativt litet och det är svårt att få plats med rejäla saker. Men den här uppfinningen kommer åka fram varje dag från och med nu tror jag! Ibland är kombinationen tur och kreativitet en riktig vinnare!

I övrigt känner jag, som jag skrivit i tidigare inlägg, att jag måste skärpa min kost. Nej, det är inget jobbigt tvång utan något jag verkligen vill och är nyfiken och glad åt. Det skulle vara skönt att slimma den kropp jag har för att få nya kvitton. Jag siktar på att gå ner 5kg från och med nu. Jag har en övervikt och det är mest kring magen. Det vittnar om att det är ännu värre inuti vilket inte är hälsosamt. Jag äter väldigt onyttigt alldeles för ofta vilket såklart ger resultat.
Efter mitt bröst och armpass igår tog jag en kortare löprunda. Ska försöka få in det betydligt oftare från och med nu.


Från och med nu byter jag också ut alla frukostar och luncher till hälsosamma sådana. Absolut inte tråkiga på något sätt, men jag skippar gräddsås och liknande samt siktar på lite mindre portioner. Detta ska bli kul! Igår vägde jag 80,4. Jag ska ner till 75. Nu kör vi! Tjoho!

När en sockertorsk testar crossfit

Det är svårt att svara på, men det ser ljust ut! Träningen är hållbar för mig. Just nu på en nivå som är extremt njutbar. Jag känner att jag är inne i en fas där jag långsamt ökar i det mesta. Min löpning utvecklas och min styrka utvecklas. Samtidigt känns träningen lugnare än någonsin, sedan jag verkligen blev biten. Det känns helt enkelt enklare än någonsin och det bara flyter på.

Det som slog mig häromdagen kom dock som en chock. Jag är sockertorsk! Eller ja, inte bara sockertorsk utan liksom snackstorsk. Det är mycket chevretoast, godis och chockladpudding. Det har smugit sig på! Det som tidigare var sådär 1-2 ggr i veckan max har blivit väldigt vanligt och där måste jag verkligen sätta ner foten. Jag vet, jag tränar mycket och det sätter sig ju inte på samma sätt på mig som på någon som är stillasittande, men det är ju inte bara det. Det handlar också om självförtroendet, välmåendet och att det faktiskt skadar kroppen även utöver att det lagras som fett.

Jag känner mig väldigt stark. Min benböj har jag inte jobbat på direkt men när jag väl gjorde det nyligen infann sig en helt ny känsla. Jag går ner djupt. Riktigt djupt och jag känner en kraft som inte fanns tidigare. Skön känsla! Jag känner också en ovanlig urkraft i alla former av övningar som involverar kort och intensiv styrka vilket jag gillar. Det kommer jag att fokusera mera på och verkligen rida på den vågen.

Jag har på senare sneglat lite på crossfit och i synnerhet 17.1. Hantel-snatch såg smått löjlig ut. Jag testade idag 2 ryck. Det var verkligen löjligt lätt. Jag körde med en hantel på 22kg. Sedan körde jag 10 reps. Oj, det var tungt. Jag har ryggproblem och har alltid varit svag i allt där det innebär att ryggen måste böjas framåt. Jag blev arg och körde 20 nästa set. Helt slut. Jag blev ännu mer frustrerad och körde 20 till. Sen fick jag känningar i bakre lår och rygg. Då gick jag över till intensiva axelövningar istället vilket ju faktiskt var målet för idag. Jag fick en enorm kick att erövra snatchen och att köra en bra tid på 17.1. För er som inte vet vad det är schemat på engelska så här:

Schema och regler för 17.1 (Crossfit)

10 dumbbell snatches
15 burpee box jump-overs
20 dumbbell snatches
15 burpee box jump-overs
30 dumbbell snatches
15 burpee box jump-overs
40 dumbbell snatches
15 burpee box jump-overs
50 dumbbell snatches
15 burpee box jump-overs

Män använder ca 22kg-hantel och 61cm hög box.
Kvinnor använder ca 15kg-hantel och 51cm hög box.

Här kan du se när fantastiska Sara Armanius genomför det hela. Jag har svårt att förstå den stora skillnaden i vikt mellan män och kvinnor när jag ser de här kvinnorna. Vilka jäkla hjältar! De borde ha tillägg!!!

Tankar under en oplanerad vilodag

Du är så duktig! (som dricker morgonkaffet?…)

Jag får ofta att jag är ”så himla duktig” och att jag har ”sån otrolig energi”. Jag upplever det verkligen inte så. Ekonomin rasslar verkligen inte in och jag känner i princip jämt att jag inte gör tillräckligt. Men folk kanske syftar ju också på träningen? Ja, jo … jag kanske är duktigare än medelmåttan där. Men samtidigt går hela min filosofi emot att man är duktig när man tränar. Ordet duktig syftar på att träningen skulle vara något svårt och jobbigt. Att det skulle behövas en uppoffring från min sida som därför gör mig duktig som tar mig tid för träning. Det är just det jag vill bort ifrån, jag vill att folk i alla fall ska ge ett försök att faktiskt tycka att träning är roligt och rimligtvis jäkligt enkelt! NEJ, jag vet, träning är svårt när man inte ännu gett det ett försök, men om man verkligen vågar blotta sina inre tankar för sig själv och inse hur bakbunden man är av en massa olika inlärda mönster och evolutionärt nedärvda instinkter så blir det enkelt. Jag brukar säga så här:

”Svårigheten med enkel träning är att det är svårt att göra träning enkelt och enkelt att göra träning svårt”

Stolthet VS duktighet

Jag pratar väldigt mycket om vikten av att känna sig stolt över sin träning. Det kan ju tyckas ligga en konflikt i att jag inte tycker att jag är duktig när jag tränar men samtidigt är stolt över att jag tränar. Men det är inte riktigt så enkelt.
Det är det generella att träna som jag inte direkt känner mig duktig för att jag gör. Det är en njutning för mig och något som får mig att må väldigt bra. Däremot är jag stolt över specifika prestationer som i sig må vara fysiskt och därför också mentalt krävande. Att springa min första halvmara själv var jag exempelvis stolt över. Det hade jag inte gjort tidigare och det krävdes mycket av mig själv. Men det innebär ju inte att jag för den sakens skull jämställer en halvmara med att rensa, sortera och fixa ihop allting inför årets bokföring. För när jag gjort det känner jag mig duktig! Men jag jämställde inte inte halvmaran med bokföring innan jag gjort den och inte heller nu efteråt.

Att säga att jag är duktig som tränar är för mig som att någon skulle säga att jag är duktig som duschar. Jag njuter av att göra det, det håller mig frisk och fräsch samt mentalt i fas.

Det var den löprundan det …

Idag hade jag gått och längtat efter kvällens löprunda. Jag såg fram emot den fina vårkvällen och mitt möte med endorfinerna. Men jag hade läst fel i kalendern. Sambon jobbar natt och jag är själv med våra tre småbarn. Tjoflöjt! Jag började direkt spåna på vilken typ av hemmaträning jag skulle göra och hamnade i ett dilemma. Jag måste vila min överkropp och vill inte anstränga benen eftersom jag vill vara fräsch inför en längre löprunda imorgon. Därför valde jag att vila ikväll. Det fina med min filosofi Träningstrolleri är att jag inte får ångest för att jag hoppar över ett pass, utan jag saknar det bara. Det är en helt annat sak. Tänk dig att du vaknar på morgonen och ser fram emot en kopp kaffe, men väl i köket upptäcker  du att kaffet är slut. Du står där snopen i morgonrocken och inser att det inte blir något morgonkaffe. Ganska exakt så känner jag. De flesta människor jag känner får istället ångest över att de inte får det där passet gjort. Överstökat. Dvs de känner ett krav på sig att köra passet men måste avstå. Jag känner inte samma krav utan bara en längtan. Den inställningen besparar mig ifrån en massa stress och konfronterar mig inte med negativa tankar.

Jag vet att jag har en väldigt annorlunda inställning och syn på träning, men det är också därför jag har den här sidan. Jag vill så gärna nå ut med mitt budskap och få folk att tänka annorlunda. Men det krävs mer än att läsa ett enda blogginlägg, vilket gör mig frustrerad. De som har fått läsa ca 40 sidor av min förhoppningsvis kommande bok har alla börjat träna och fått en helt ny inställning till träning, så jag vet att det går och fungerar, men jag måste bara förverkliga boken. Det krävs en lång sittning med en person för att de ska förstå. Antingen privat eller via en bok. Eller via den här bloggen! Men då måste man nog läsa allt som kommer och som skrivits.

Jag hoppas jag lyckas peppa DIG iaf!

Kram på dig och var stolt över din träning!

Träning smittar, men…bra eller dåligt?

sociala medier inlägg smittar träninging
Ja, man har tydligen gjort en studie på 1,1 miljoner människor som använder en viss typ av app för att mäta sin träning. Det är oklart vilken app. Jag såg att den här nyheten spred sig väldigt snabbt i sociala medier. Som vanligt var det enbart från tränande människor eftersom det talar FÖR deras tes och livsstil. Jag personligen blir nog lika glad som de över studiens resultat, men samtidigt är jag så barnsligt och förmodligen bittert trött på att det är så förutsägbart. Jag talar om det faktum att man redan innan man läst vet vilka som kommer att dela studien.

Hela samhället är likadant och har alltid varit så. Man sprider de idéer som stödjer ens egna idéer, tankar och livsstil och försöker desperat att avfärda de idéer, trots att det är fakta, som inte förespråkar ens egna tanke och världsbild. Det BLIR lite tröttsamt och som sagt förutsägbart.

Men här är jag och delar alltså en artikeln om en studie som sätter just det jag gör i fokus. Jag försöker få folk att träna och delar aktivt min träning i sociala medier. Dock anser jag, kanske felaktigt så rätta mig om jag har fel, att jag har en annan vy av det hela. En vy som faktiskt UTGÅR ifrån det vetenskapligt positiva belägg för träning, mina personliga positiva erfarenheter OCH är öppen för den negativa bilden av träning även om jag vill vända på den. Det jag blir trött på är personer som har en helt annan agenda än jag som delar den här artikeln. De som tränar, ganska uppenbart, med anledning av ett extremt dåligt självförtroende. De som lägger ut 600 selfies som egentligen inte handlar om någon form av träning mer än att de just är tagna på ett gym, eller oftast en gymtoalett. De delar artikeln och anser att det på något sätt stödjer deras beteende, vilket det alltså inte gör. Varför?

Därför att det inte handlar om dem och deras selfietourette. Det handlar om det härliga faktum att de som inte tränar faktiskt kommer igång! Dock visar undersökningen att det fungerar bäst där de mer vältränade tar del av de mindre vältränades uppdateringar. Då får de en kick! Tråkigt nog verkar det omvända inte gälla i lika stor utsträckning. Men det kanske kan komma att förändras!

Oavsett tycker jag att det är en bra utveckling som syns på pappret. Inte för att mitt jobb och mitt mål blir verklighet utan för att andras liv förändras till det bättre. Uteslutande därför.

Jag har en ganska klar uppfattning om varför studien visade vad den visade. Dvs att de mer vältränade blev peppade av att de mindre tränade lägger ut sina prestationer på social medier. Det är p.g.a att träning inte är enkelt. Jag och Kalle Zackari och övriga kan hävda i all oändlighet att träning är lätt, men det är det inte. VI tycker att det är lätt eftersom vi har kommit till vissa insikter. Om man inte har kommit de insikterna är träning som för alla andra- jobbigt och svårt.
Att se någon som är ”sämre” än en själv träna kan absolut trigga igång träningsmotivationen, men troligen kanske inte i en hållbar riktning. Att börja träna måste nämligen handla om rätt vilja och en helt annan insikt. Enligt mig handlar det om att förändra sin bild av träning för ju mer jag tar del av media, icke-tränande personens berättelser samt de tips som försöker att få folk att komma igång, inser jag att jag har rätt. Allt, ALLT handlar om vilken bild man har av träning. Så enkelt är det och du måste börja där.
Senast idag såg jag en fråga på ett träningsforum på nätet hur en fru frågade om sin mans kulmage och icke-träningslust. Mannen sa att han tyckte att träning var jobbigt och hon undrade hur han skulle bli av med sin mage. Denna fråga gick ut till ca 39 000 medlemmar i gruppen Träningsglädje och inspiration. I stort sett samtliga svar handlade om specifika övningar. Det var bara en två individer som antydde att ”viljan måste börja hos honom själv”. Detta är ju något som många slänger sig med utan att veta vad det betyder och innebär samt kräver. Här är hela problemet enligt mig. Bevisligen, vill jag säga. Jag önskar SÅ att jag kan sprida det jag lärt mig. Men hur gör man det utan att vara en pådrivande försäljare?

Döda förkylning med sill?

Jag blir så trött. När jag vaknade imorse var förkylningen här igen. Halsen kändes som ett rivjärn och näsan min täppt som en tomtes röda snok. Tröttsamt. Det kändes ju så bra under löprundan igår ändå! Men ja, vi vet ju alla hur förkylningar kan komma och gå.
Nu vet jag inte riktigt hur jag ska lägga upp det. Jag måste ju pausa idag iaf, så mycket är säkert. Men sedan blir det nog lite chinsträning på uterummet imorgon. Jag gissar att det absolut inte är läge för cardioträning som löpning i alla fall.

Vad gäller min utmaning att springa maraton före 1:a November känner jag mig riktigt taggad! Jag såg att loppet Ältasjön runt går snart och att högsta sträckan på 13,3 km borde passa bra. Jag har ju max tidigare sprungit 2 mil och endast varit med på ett lopp tidigare. Kan nog bli kul!

Men nu vill jag döda min förkylning och jag har bestämt mig för att förbättra min kost. Jag känner att jag verkligen har kommit till det steget. Jag kommer att se till att äta sunt varje dag i veckan och köra en ätardag varje helg. Men då ska jag absolut inte svullna på något sätt, utan exempelvis äta vitt bröd om det känns lockande. Inga drastiska åtgärder utan steg för steg.
Till lunch blev det pannkakor för hela familjen, men det ville jag ju inte äta. Det var ren och skär tortyr att stå och laga 72000 pannkakor utan att få äta dem. Jag älskar pannkakor! Men jag har varit inne i en jäkligt dålig period med dålig kost nu och jag måste skärpa mig nu och känner att jag verkligen vill det. Det känner enbart roligt egentligen, men just där och då framför pannkakorna så känns det tungt. Jag bestämde mig säkert 8 ggr för att ändå ta några pannkakor. Några gör ju inget! Men tack och lov talade jag mig själv tillrätta och avstod. Istället kokade jag till några nypotatisar, ett ägg och åt senaps- och ansjoviskryddad sill till det. Galet gott och när hungern var stillad kändes det som absolut rätt beslut. Och sedan är det ju sen gammalt att sill dödar alla förkylningar, eller hur? Inte? Jo, kan vi inte bara enas om det och låtsas att det är så, så kanske det blir så? Bra! Sill dödar alla förkylningar och snart är jag frisk!

Kram på dig!

11 dagar utan träning

Ja, även vi som tränar drabbas naturligtvis av sjukdom, trots att träning självfallet skyddar mot massor av sjukdomar. Så även jag. Jag tyckte att allting kändes väldigt tungt och jag var överlag svag i kroppen innan förkylningen bröt ut. Nu förstår jag varför jag var så svag, vilket är en skön insikt!

I 11 dagar har jag nu pausat från träning och igår på kvällen tyckte jag att jag nog borde testa kroppen. Därför tog jag fram mina löpskor och småpratade lite med dem. Vi har ju inte lärt känna varandra så noga ännu eftersom jag bara hann springa ett löppass med dem innan förkylningen våldgästade min icke ont anande kropp. Men vi kom direkt överens om att göra det vi är gjorda för – jaga endorfiner genom rörelse. Det blev nästan som en hyllning till den nyligan bortgångna Gösta Ekman …

Jag bestämde mig också för att testa ultralöparen Thomas Alms tips (se blogginlägget före detta) om att öka stegfrekvensen och att springa långsamt. Mentalt intalade jag mig själv att jag skulle springa i minst 4 timmar. Oj, vad effektivt det var! Jag blev liksom bara uppvärmd men aldrig det minsta trött. Men jag var inte helt frisk. Efter 4 km hostade jag alldeles för ofta och för fult. Jag sprang dock till 5km och tänkte då bryta. Men sedan kom mitt lite korkade pannben fram och sa att jag måste bli trött. Därför körde jag i högt tempo fram till 6km och stannade sedan. Kanske lite dumt men jag kände ändå att jag hade kontroll. Trots att jag fortfarande är förkyld idag känner jag mig tusen ggr fräschare än före löprundan igår. Det är en märklig känsla av att man ändå rensar kroppen och får den att komma upp i varm. Det kan kanske ligga något rent biologiskt bakom det hela men kan också vara en härlig placebo, vad vet jag? Oavsett är det en skön känsla!

Idag tänker jag inte köra cardio, utan provar att isolera biceps och triceps och se hur det känns. Funderar på att konturera ett nytt armpass med lite nya kombinationer.

Ha en skön måndag och en riktigt glad påsk, mina vänner!
Kram på er!