Idag lät vi barnen vara lediga från förskolan och tog med dem till simhallen som de tjatat om så länge. Det är svårt att tacka nej eftersom jag har lika roligt som dem.
Efter badet gick vi som vanligt till grillen för att äta lunch. 
Där finns en lång disk med höga stolar så att man kan sitta och äta och samtidigt titta in i simhallen. Massor av pensionärer hade samlats i vattnet för vattengympa och de körde verkligen stenhårt medan deras tränare peppade på. Sånt värmer mitt hjärta att se!
Mina två äldsta, 5 och snart 4 år, skuttade upp på varsin hög stol och tittade in på de motionerande gamlingarna. Bakom oss kom en söt flicka in med sin mamma. Jag gissar att flickan var ca 9 år. Jag noterade också direkt att hon var överviktig, och jag kan då inte hjälpa att undra vad som orsakat det, vilka konsekvenser det får/kommer att få och om hon blir retad. Det berör mig. När vår mat kom hoppade våra barn ner från de höga stolarna och satte sig för att äta vid vårat bord.
Nu beslutar sig mamman för att de ska sätta sig där våra barn tidigare suttit. Vid den långa disken med de höga stolarna. Mamman sätter sig och dottern ruckar lite på stolen i ett tafatt försök att komma upp. Sedan säger tittar hon på mamman och ser lätt uppgiven ut.
”Mamma, jag kommer inte upp …”
När jag hör det skär det i mitt hjärta. Min hjärna kan liksom inte ens processa att man är en fullt frisk liten flicka på ca 9 år och inte kan komma upp på en stol.
Mamman ler och försöker uppmuntra henne.
”Jodå, klart du gör gumman. Du får kämpa lite bara”
Flickan gjorde så gott hon kunde men det gick inte. Mamman fick till slut hjälpa flickan upp. Hon var alltså ca 9 år och mina barn är 4 och 5. Mina barn skuttade upp som ingenting och hade troligen löst den dubbla höjden! Den här flickan hade inte en chans. Hon var ett offer för vad någon/något/några utsatt henne för.
Det far runt så många tankar i mitt huvud. Det är ett otroligt känsligt 
ämne och jag orkar inte alltid försöka skuldbelägga någon, men funderingar åt alla håll börjar sticka upp som de där maskarna ur spelmaskinerna på nöjesfält, som man ska försöka banka ner med en stor gummiklubba. När jag bankar ner en fråga dyker en annan upp. Är det matens fel? Är det föräldrarnas fel? Finns det några jävlar som mobbar henne så att hon mår piss och söker tröst i mat och godis? Vem förser henne med mat? Vet ingen något? Är det bara jag som ser att hon är överviktig? Är jag ett as för att jag tänker de här tankarna och ställer de här frågorna?
Jag vet inte. Men någon måste ju reagera och göra något. Det verkar ju som att det oftast är barnen som sekundärdrabbas av något som föräldrar, skolan eller skol”kamrater” egentligen orsakar. Ett litet barn ska inte behöva bli överviktigt med allt negativt som det för med sig helt i onödan. Det är inte rättvist!
Så vad orsakar denna övervikt? Ja, den direkta orsaken är ju alltid att individen rör sig för lite och äter för mycket. Men fokus måste ju läggas på varför individen rör sig för lite och äter för mycket. Vad orsakar detta?
Det man genom forskning kommit fram till är ju att det kan bero på en mängd olika saker. Några är …
- Fysisk aktivitet
- Ärftlighet
- Epigenetik
- Socioekonomi
- Ett flertal sjukdomar
- Läkemedel
Men klart är att majoriteten skulle hjälpas av att röra på sig mer. En stor anledning av dagens ökning av överviktiga barn är stillasittandet orsakat av spelplattor och mobiltelefoner. Men det är ett helt annat blogginlägg.
Det vore roligt att höra vad du har för funderingar i ämnet överviktiga barn, så kommentera gärna. Detta är ett så galet viktigt ämne och gäller liv och död precis som vid vilket krig eller terrorattentat som helst. Och jag vill stå på de drabbade barnens sida. Få så många som möjligt att inte behöva lida i onödan.
Därför säger jag ”Je suis ett överviktigt barn”.
Kram på dig/ Daniel Karlsson