Jag känner att jag bara måste skriva av mig lite angående … ja, jag vet inte exakt vad. Men jag kan må så vansinnigt dåligt när jag ser människor som totalt väljer bort träning till förmån för stillasittande och ett liv av smärta, ångest och total fysisk nedbrytning.
Jag mår dåligt när jag ser den där farbrorn som sitter på bänken och hämtar
andan efter sin promenad. Det borde han inte behöva. Han ska ju bara till affären som ligger ett stenkast ifrån lägenheten. Nu sitter han där halvvägs och pustar, flåsar och stånkar. Han är i samma ålder som min pappa som tränar i stort sett varje dag och som är ute i skidspåret och grillar korv och tar sig en gammel dansk och lever livet. Min far valde ett aktivt liv och farbror valde stillasittandet.
Jag mår dåligt när jag ser den där damen som behöver tänka på varje steg hon tag medan hon lutar sig mot kundvagnen för att över huvud taget orka ta sig fram i butiken. Trots att hon lägger mer än två tredjedelar av sin vikt mot vagnen orkar hon knappt ta sig fram. Varje steg är en utmaning och innebär en enorm fysisk bedrift för henne. Hon är tjugo är yngre än min mormor som istället för stillasittande valde att konstant åka iväg på dans och annat fysiskt krävande. Men damen i butiken valde ett stillasittande liv och en kamp för varje steg hon behöver ta.
Jag mådde också dåligt … eller nej, jag blev snarare irriterad, om jag ska vara helt ärlig, igår när jag under en löprunda överhörde en konversation mellan två tjejer i min egen ålder. De hade varsin hund i koppel och jämrade sig över hur de måste gå ut och gå med hundarna ibland. Den ena pekade mot något som hon benämnde som ”backe” men som jag tycker i själva verket var en cirka tio meter lång asfalterad sträcka som lutade väldigt lite uppåt. Hon beskrev vidare med utmattad röst att hon behövde gå uppför den ”backen” varje dag när hon är ute med hunden. För att undvika ”backen” var hon nämligen tvungen att gå runt ”hela vägen”.
Jag kan inte hjälpa att känna mig irriterad eftersom det inte var någon backe hon pekade på och eftersom ”hela vägen” bestod av en flack asfalterad gångväg på ungefär 150 meter.
Jag mår dåligt och jag blir irriterad eftersom jag vet att det finns ett val. Ja,jag inser att det finns människor som inte har samma val på grund av skador och annat, men att tro att det enbart handlar om sådana missöden är att totalt blunda för den stora majoriteten som de facto väljer ett stillasittande liv med allt vad det innebär. De väljer smärtan. De väljer utmattningen. De väljer att inte klara av de mest basala saker i vardagen och de väljer att må både fysiskt och psykiskt dåligt.
När jag ser folk omkring mig som är i min egen ålder, som på grund av sitt val i snabb takt förfaller och som ständigt behöver be om hjälp av andra så blir jag ledsen, irriterad och känner hopplöshet. Tänk om alla skulle kunna känna inför träning såsom jag känner. Tänk om alla fick ta del av den njutning jag känner och hade tillgång till samma glädjekälla som jag. Jag vet ju att det är möjligt och att det aldrig är för sent. Men ändå omges jag av människor som aktivt väljer stillasittandet. Som väljer bort glädjen och stoltheten.
Jag vet att det kan vara svårt. Jag vet att de flesta av oss har fel. Jag vet att det är djupt rotat. Den inre bilden av träning.
Den är svår att förändra. De flesta har en felaktig bild av träning. En bild som är djupt rotad, svårt negativ och direkt förödande. Men den går att förändra och jag är ett levande bevis på det. Det tog mig många år och när jag efter mycket filosoferande och många långa tankesessioner äntligen förstod vikten av att börja med att förändra den inre bilden av träning flöt allting plötsligt på. Jag lärde mig mer och mer och jag dokumenterade och utvecklade alla tanker jag hade.
Egentligen är jag nog varken irriterad eller ledsen. Jag är frustrerad. Detta
eftersom jag ju förstår var de klagande stillasittande människorna är i sitt tänk samtidig som jag vet och ser lösningen. Symboliken är att de hänger utför ett stup och att jag erbjuder ett rep så att de kan klättra upp. Men istället väljer de att släppa och falla ner i fördärvet. Men med mina texter har jag fått många att ta tag i repet och börja klättra och det är den mest givande känsla jag någonsin känt i mitt liv. Jag hoppas att min kommande bok Träningstrolleri kommer att bidra till att fler tar tag i det där repet och börjar klättra.
Jag vill att alla ska känna en oerhört stolthet för varje steg de tar, få känna sig modiga, tuffa och oövervinnerliga. Mest främst vill jag att de ska få leva ett liv utan utmattning, ångest och smärta. Jag vill inte att min omgivning ska behöva vila efter en långsam promenad på hundra meter. Jag vill inte att min omgivning ska se en hundpromenad som något ångestframkallande. Jag vill inte att kundvagnen ska behöva vara en rollator och att någon ska behöva förfalla och bli hjälplös i ung ålder.
Gemene man tror tyvärr på traditionell träningsmedia. Att det ”bara är att bita ihop och köra!” och att ”det som inte dödar härdar!”. Träning behöver inte vara så och den typen av tänk fungerar besvisligen inte på den stora majoriteten. Det fungerade inte på mig i alla fall och statistiken talar sitt tydliga språk. Vi måste börja med att förändra vår syn på träning, förändra vår inre mentala bild av träning. Och oavsett var du är i din träning måste du ständigt bygga och bevara din bild av träning. Det är det min kommande bok Träningstrolleri handlar om och jag hoppas att den når ut.
Träning behöver inte vara ”eye of the tiger”. För mig är träning mycket oftare som Cindy Laupers ”Girls just wanna have fun”.
