Ska bättra mig …
Ursäkta att det har varit lite tyst på senare men jag har försökt ta någon form av semester. Jag vet inte om jag har lyckats mer än att skriva mindre regelbundet, men vi har haft det bra i alla fall. Jag är fortfarande i semesterbubblan men tar ändå tag i några bloggposter nu. Först ut blir loppet Sthlm10 som jag och sambon sprang och gillade skarpt!
Förväntningar
Jag hade faktiskt noll förväntningar på det här loppet och jag springer det mest eftersom vi vill springa alla fyra loppen av Sthlm Challenge. Jag tror dock inte att det var ringa förväntningar som gjorde att vi verkligen gillade loppet, utan det var nog mest troligt på grund av arrangörernas väl utförda jobb och den vackra banan vi sprang. Sambon har knäproblem så vi bestämde oss för att springa lugnt och skönt. Sakta och njutfullt. Den planen höll vi och vi sprang på runt timmen.
Starten och banan
Jag har nog aldrig varit med om ett lopp så flöt på så smidigt som Sthlm10. Vi kom fram, gick på toa vilket gick hur smidigt som helst, gick till starten och sprang till mål.
Eftersom jag visste att vi skulle springa i lugnt tempo gjorde jag ett experiment och andades bara genom näsan hela loppet. Munnen stängd. Det gick hur bra som helst och jag blev faktiskt aldrig andfådd. Det var bara lugna och långsamma andetag hela vägen.
Hylla dig själv!
Några pratade vid ett tillfälle om att det var dags att koppla på pannbenet och jag såg att det började slutta uppåt. Jag vill VERKLIGEN inte låta skrytsam, men vill verkligen mena att jag som traillöpare verkligen inte reagerade så som många övriga. Många stannade och började gå. De flåsade och satte händerna i midjorna.
Sånt ska man ta tillvara på enligt min träningsfilosofi. Jag är 40 år och runt omkring mig gick massor av människor bra mycket yngre än mig, hyperventilerande medan jag sprang helt utan ansträngning. Jag tyckte faktisk inte ens att det var backigt. Visst, det gick lite uppför men inte mer än det var det tyckte jag att det var under detta Sthlm10. För dig som inte känner till min filosofi kan jag säga att det inte går ut på att förnedra andra som är sämre löpare utan att stärka dig själv och ta tillvara på varje positivt kvitto du får på att du faktiskt är duktig. Jag kände mig duktig. Att min träning har givit resultat. De runt omkring mig är lika fantastiska med eller utan mina inre tankar. Jag hyllar dem! Det handlar uteslutande och enbart om att peppa sig själv.
Överlag var det flack asfalt och jag förstår varför det är en snabb mil där många slår personligt rekord.
Väl i mål var det ingen trängsel och även där fick allting som smort. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det förutom att det var fantastisk enkelt. Bra jobbat samtliga involverade!
Kram på dig!