Halvmara!
I lördags skulle jag och Daniel ha sprungit Sollentuna Summer Winter Marathon 21k. Daniel fick en förfrågan om vi inte skulle springa, och det är klart att vi skulle! Inte bangar vi ett lopp! Det lät som ett väldigt roligt lopp dessutom, och det kändes spännande, eftersom jag aldrig sprungit så långt tidigare. Mitt distansrekord låg på blygsamma 13 km. De kilometrarna klarade jag ju av hyffsat smärtfritt, så det kändes som att jag borde kunna fixa en halvmara.
Det utlovades en blöt och slaskig bana, och det blev som en extra utmaning. Det skulle regna, så vi drog iväg och köpte oss varsin löparregnjacka. Vi köpte även isdubbar då vi skulle springa lite på isen i Edsviken. Men kvällen före den stora dagen visade det sig att vår tilltänkta barnvakt inte kunde vakta barn trots allt, och vi hade inga andra barnvaktsuppslag, så det blev att ställa in alltihop. Daniel kände sig dessutom inte helt frisk, så på så vis kanske det var det bästa ändå. Men jag var taggad till tusen att springa, så jag beslutade mig för att springa en egen halvmara. Jag ville ju veta om jag skulle klara det, och hur det skulle kännas. Detta som en check inför eventuell anmälan till UV90. Är det ens rimligt att tro att jag skulle klara det?
Skogås-Älta-Skogås
Vi bor i Skogås och mina föräldrar bor i Älta, och jag bestämde mig för att springa hem till dem och tillbaka. Det skulle bli totalt 22 km. Alltså inte bara en halvmara, utan en ULTRAhalvmara. (För om ett ultramaraton definieras som längre än ett marathon, så måste ju 22 km vara en ultrahalvmara?)
Väglaget bestod av snösörja, några mindre sjöar, is och grus. Inte helt optimalt alltså, och fötterna var genomblöta efter 100 meter. Men det gjorde mig ingenting. Eftersom fötterna ändå var blöta var det ju bara att plöja genom pölarna utan betänkligheter (och jag erkänner rakt av att jag tycker det är lika kul att plaska som mina barn tycker).
Det gick relativt bra att hitta, även om instruktionerna från Google var något luddiga emellanåt. Efter ett par kortare felspring, kom jag så småningom fram till skogen i Skarpnäck, och genom den löper en stig som leder hela vägen fram till mitt föräldrahem i Älta. Skogsstigen mellan Skarpnäck och Älta, var otroligt svårsprungen pga ett mycket ojämt underlag med stenhård snö/is och djupa spår. Det handlade bara om 1,5 km, men jösses vad det tog på benen! Mamma var på väg ut när jag kom fram till huset, och hon tittade förvånat på mig – som om hon inte visste vilken fråga hon skulle ställa först.
Dags att vända om
Jag la 2 minuter på att förklara för mamma hur jag kommit dit, och 1 minut på att övertyga henne om att det inte var någon fara för mig att springa hem igen – jag behövde inte skjuts. Hon var tveksam. Jag lovade att ringa när jag kom hem igen. Jag mottog pappas varningar om det hala väglaget och att jag skulle vara försiktig så att jag inte halkade (tack!), och sen var det bara att börja ta sig hemåt igen. Jag ville inte stanna mer än den korta stunden. Bättre att fortsätta när musklerna är varma.
Så det bar av genom Ältaskogen igen, och efter det var benen möra på riktigt, och det tog ett tag innan det värsta släppte. Jag hade lite ups and downs på hemvägen, men det var först när jag började närma mig hemmet som benen flaggade om att de skulle ge upp snart. Jag sprang den sista biten på ren vilja. Jag tänker dock att tröttheten var mycket på en mental nivå. När man vet att man snart är framme så tryter liksom orken. Man måste inte orka mer, och då slutar man orka och pusha sig. När klockan slog över till 22 km stoppade jag den, 300 meter hemifrån.
Det gick bättre än jag trodde….
…att springa en halvmara. Med målmedveten träning och lite jävlar anamma ska jag nog kunna ta mig an Ultravasan 90 relativt självsäker. Så länge jag inte skadar mig och av den anledningen måste bryta, så finns det nog goda möjligheter för mig att springa hela vägen in i mål. Det kommer inte gå fort, och det kommer säkert sväras en del, men det är bara parenteser. Jag har inga ambitioner på att utmana eliten eller göra en imponerande tid. Jag tävlar bara mot mig själv. Fixar jag det på under 15 timmar så har jag fixat det!
Och sen då?
Jag tänker på vad nästa mål blir, efter UV90. Om man tänker på min utmaning som ett spel är jag på level 1 nu, och UV90 är bossen som ska bekämpas för att få komma till level 2. Den sista bossen på den sista banan är ju självklart ett 100 mileslopp, kanske utomlands. Och därefter känner jag att jag nog inte behöver klara längre sträckor, utan kan spendera tiden med att njuta av olika ultralopp runtom i Sverige och världen.
Planen nu är att fortsätta följa ”10 månader mot 10 mil”, och göra mina läxor ordentligt. Jag tänker att jag kanske till och med ska försöka springa en halvmara per vecka, och det känns fantastiskt kul när jag tänker på det! Tänk att springa samma sträcka, hem till mina föräldrar, en vacker vårdag med bra underlag. Slippa slask, pölar, modd, regn och grus. Det kommer kännas som en saga, och bli lättare och lättare för varje gång jag gör det.
På återseende! /Lillis