Anledningen till att det inte har blivit så många inlägg på senare är att jag har gått och dragits med en jobbig förkylning. Jag har provat att springa lätt men då ger den sig till känna. Jag har provat lättare styrketräning men även då säger förkylningen ifrån och blommar upp. Jag har till sist provat att vila vilket har gjort att den känts bättre. Nu provade jag väldigt lätt cardio och lite armar igår, och direkt känns halsen idag igen. Men jag kämpar på!
Kategori: Vilodag
Den ultimata win-win-känslan
Det är alltid samma sköna känsla när jag inser på vilken nivå min träning ligger. Hur otroligt enkelt och självklar jag har gjort den. Men framförallt hur jäkla fin jag har gjort träningen! Det är mitt eget hus jag byggt med en snickarglädje som jag inte trodde att jag besatt. Med en konstnärlighet som jag inte trodde jag var kapabel att utveckla och med ett sinne för färg och form som jag nästan själv är avundsjuk på. Skryter jag? Nej, jag är bara väldigt lycklig.
Idag fortsatte jag med min nya rutin. Jag klev upp 06 och tog en timmes snabb promenad före kidsen vaknade. När jag kom hem med ett härligt endorfinpåslag möttes jag av tre glada leenden och varma kramar. Jag gjorde frukost, borstade tänder, bytte blöja, och klädde på dem och gick med dem till förskolan. Sedan bar det av hemåt för det sista fixet med bokföringen plus lite annat jobb. Skönt att få gjort!
Sen kom jag på att sambon jobbar inatt, vilket gör att min inplanerade löprunda föll bort. Så även morgondagens powerwalk. Jag bestämde mig efter ett enormt velande att ta en vilodag. Att krypa ner i sängen och bara vara för mig själv och titta på någon dokumentär. Men det är här min insikt om hur långt jag kommit ploppar upp. Insikten om hur enkelt jag har gjort min träning och hur mycket jag tycker om den. Jag vill träna idag och saknar det. Jag tycker inte att det är skönt att slippa. Tvärtom, jag vill verkligen träna. Men samtidigt vet jag hur bra min kropp mår av att få vila och komma i säng i tid. Det är en win-win-känsla som är svår att beskriva för den som inte upplevt den. Lite som att kliva på planet för att åka till sin älskade. Man vill ju egentligen bara komma fram men den lugna resan blir ändå en skön grej eftersom den leder till det man längtar efter …
Någonstans här märker jag att jag borde sluta skriva och sova istället …
Men, slutligen, det är ju just den känslan jag hoppas kunna förmedla till så många andra. När jag lyckats med det blir jag smått euforisk och vill bara mer. Om du har funderingar på vad jag menar, hur du borde tänka eller så, tveka inte att kommentera så kanske det blir en bra dialog!
Kram på dig och träna underbart
Tankar under en oplanerad vilodag
Du är så duktig! (som dricker morgonkaffet?…)
Jag får ofta att jag är ”så himla duktig” och att jag har ”sån otrolig energi”. Jag upplever det verkligen inte så. Ekonomin rasslar verkligen inte in och jag känner i princip jämt att jag inte gör tillräckligt. Men folk kanske syftar ju också på träningen? Ja, jo … jag kanske är duktigare än medelmåttan där. Men samtidigt går hela min filosofi emot att man är duktig när man tränar. Ordet duktig syftar på att träningen skulle vara något svårt och jobbigt. Att det skulle behövas en uppoffring från min sida som därför gör mig duktig som tar mig tid för träning. Det är just det jag vill bort ifrån, jag vill att folk i alla fall ska ge ett försök att faktiskt tycka att träning är roligt och rimligtvis jäkligt enkelt! NEJ, jag vet, träning är svårt när man inte ännu gett det ett försök, men om man verkligen vågar blotta sina inre tankar för sig själv och inse hur bakbunden man är av en massa olika inlärda mönster och evolutionärt nedärvda instinkter så blir det enkelt. Jag brukar säga så här:
”Svårigheten med enkel träning är att det är svårt att göra träning enkelt och enkelt att göra träning svårt”
Stolthet VS duktighet
Jag pratar väldigt mycket om vikten av att känna sig stolt över sin träning. Det kan ju tyckas ligga en konflikt i att jag inte tycker att jag är duktig när jag tränar men samtidigt är stolt över att jag tränar. Men det är inte riktigt så enkelt.
Det är det generella att träna som jag inte direkt känner mig duktig för att
jag gör. Det är en njutning för mig och något som får mig att må väldigt bra. Däremot är jag stolt över specifika prestationer som i sig må vara fysiskt och därför också mentalt krävande. Att springa min första halvmara själv var jag exempelvis stolt över. Det hade jag inte gjort tidigare och det krävdes mycket av mig själv. Men det innebär ju inte att jag för den sakens skull jämställer en halvmara med att rensa, sortera och fixa ihop allting inför årets bokföring. För när jag gjort det känner jag mig duktig! Men jag jämställde inte inte halvmaran med bokföring innan jag gjort den och inte heller nu efteråt.
Att säga att jag är duktig som tränar är för mig som att någon skulle säga att jag är duktig som duschar. Jag njuter av att göra det, det håller mig frisk och fräsch samt mentalt i fas.
Det var den löprundan det …
Idag hade jag gått och längtat efter kvällens löprunda. Jag såg fram emot den fina vårkvällen och mitt möte med endorfinerna. Men jag hade läst fel i kalendern. Sambon jobbar natt och jag är själv med våra tre småbarn. Tjoflöjt! Jag började direkt spåna på vilken typ av hemmaträning jag skulle göra och hamnade i ett dilemma. Jag måste vila min överkropp och vill inte anstränga benen eftersom jag vill vara fräsch inför en längre löprunda imorgon. Därför valde jag att vila ikväll. Det fina med min filosofi Träningstrolleri är att jag inte får ångest för att jag hoppar över ett pass, utan jag saknar det bara. Det är en helt annat sak. Tänk dig att du vaknar på morgonen och ser fram emot en kopp kaffe, men väl i köket upptäcker du att kaffet är slut. Du står där snopen i morgonrocken och inser att det inte blir något morgonkaffe. Ganska exakt så känner jag. De flesta människor jag känner får istället ångest över att de inte får det där passet gjort. Överstökat. Dvs de känner ett krav på sig att köra passet men måste avstå. Jag känner inte samma krav utan bara en längtan. Den inställningen besparar mig ifrån en massa stress och konfronterar mig inte med negativa tankar.
Jag vet att jag har en väldigt annorlunda inställning och syn på träning, men det är också därför jag har den här sidan. Jag vill så gärna nå ut med mitt budskap och få folk att tänka annorlunda. Men det krävs mer än att läsa ett enda blogginlägg, vilket gör mig frustrerad. De som har fått läsa ca 40 sidor av min förhoppningsvis kommande bok har alla börjat träna och fått en helt ny inställning till träning, så jag vet att det går och fungerar, men jag måste bara förverkliga boken. Det krävs en lång sittning med en person för att de ska förstå. Antingen privat eller via en bok. Eller via den här bloggen! Men då måste man nog läsa allt som kommer och som skrivits.
Jag hoppas jag lyckas peppa DIG iaf!
Kram på dig och var stolt över din träning!