Kategori: Uncategorized

Dessa tider, dessa tider …

Några av Nickes priser (BMX och löpning)

Jag brukar aldrig vara sjuk men den senaste perioden har varit ett helvete för mig, rent ut sagt. Det började med en vanlig förkylning som vägrade att gå över. Den liksom bara låg där och skvalpade och när jag väl försökte mig på en löptur blev det mycket värre. Så jag vilade. Och vilade. Men även nästa löptur gjorde att det blossade upp igen.
Sen kom en märklig nackvärk som även den vägrade släppa. Det var så illa att jag inte kunde sova på nätterna och lilla jag som aldrig tar värktabletter knaprade på så mycket jag kunde enligt min sjuksköterskas råd. Sjuksköterskan som jag delar säng med.

Men det har fortfarande inte släppt helt. Varken förkylningen eller min nackvärk. Visst, det finns bättre luckor och i dessa har jag knipit en och annan löptur, något armpass här och något benpass där. Men ärligt talat känns det försumbart.

Nu är jag hemma hos goda vänner i Helsingborg och jobbar med ett event för Nissan. När jag kom hem igår var frun i huset klädd för löpning och jag kände suget efter att få ge mig ut! När jag sedan slog mig ner vid bordet med hennes mat för att äta diskuterade vi löpning. Han är en hängiven löpare som springer både långt och fort. Nyligen vann han Åshöjdenloppet för fjärde året på raken. Ett terränglopp på 5,5 km och han gjorde det på tiden 21.21 vilket han tydligen inte var helt nöjd med. Dessutom that han varit svensk mästare i BMX och även kommit trea i Europa cupen. För övrigt har han samma förkärlek som jag till längre sträckor.
Men med tanke på min förkylning och känningar i halsen bestämde vi oss för att INTE … springa så långt. Det blev en lugn och skön 5,5km-runda och det kändes bara fantastiskt! Frisk skånsk luft och sträckor längst åkrarnas kanter är bland det bästa jag vet. Höstlöven som yrde sådär harmoniskt i luften och landade på asfalten så att det såg ut som om man sprang på saffran. Underbart!

Idag vaknade jag och kände ingenting i halsen. Förkylningen känns bättre och jag sov RIKTIGT bra inatt! Nacken är fortfarande öm men BÄTTRE. Att träning är bästa medicin stämmer bra.
Med detta vill jag VERKLIGEN inte förespråka träning vid förkylning!!! Jag har ganska stor vana och känner efter, tar det lugnt och testar mig fram. Någon träning med hög puls är det inte tal om. Var rädd om dig!!

Kram på dig

En skugga av mitt forna jag


Så hur gick det efter förra inlägget då? Efter den där lilla 3,5 km testrundan. Nja, förkylningen gjorde sig bara svagt påmind igår och jag ställde klockan på 06 imorse för att få till en morgonpromenad innan kidsen vaknade och det var dags för frukost, påklädning, borsta tänder, fixa hår och förskola.
Sambon fick väcka mig för jag vaknade inte av klockan. Det var otroligt tungt att gå ut och jag kom aldrig igång. Varje steg var väldigt tungt och det kändes som om jag sprungit ca 12km i högt tempo. Av att GÅ! Det är inte likt mig. Att ta en powerwalk är normalt för mig som tränande jämförbart med att gå 3 trappsteg istället för 1 för en icke-tränande människa. Dvs ingen uppoffring alls.

Jag vet inte hur jag ska bli av med den här förkylningen och det är frustrerande att känna att man inte kan göra det man älskar- träna. Jag ser alla löpare i de härliga sommarkvällarna och KAN inte ta del av det. Surt.

Men just nu försöker jag att tänka positivt och vända alla negativa tankar till positiva tankar. Nej, det är inte alltid lätt men det går om man man bara vill och verkligen försöker. Att bestämma mig för att vara sur och grinig över att jag är förkyld och inte kan träna ger mig absolut ingenting. Såklart. Just nu försöker jag mentalt att tänka på att jag snart kommer att få njuta av fina löpturer, jag också, i sommarkvällarna. Backlöpningen ute på landet. Distanslöpning och styrketräningen med kroppsvikt i skärgården. Tung styrketräning på altanen. Jag längtar.

Men just nu känns jag som en skugga av mitt jag för bara 2 veckor sedan. Jag behöver träning i mitt liv för att må bra och fungera på bästa sätt. Jag behöver det som luft och vatten .

Kram på dig

Lilla Emma är döende. Snälla sprid infon!

Nej, det här är inget inlägg om träning. Detta är ett inlägg om en liten flicka som håller på att dö.
Min väns dotter har hjärncancer sedan en tid tillbaka och nu ser det riktigt illa ut. Lilla Emma är döende och familjen ser nu en sista chans i att åka till Mexico och delta i en mycket dyr behandling som visat sig vara framgångsrik i många fall.
Men de behöver pengar. Mycket pengar. Bara en enkel resa dit går på 50.000kr. EN dos kostar 130.000kr. Ni förstår själva. Men de kan inte leva med sig själva utan vetskapen om att de gjort allt de kunnat för lilla Emma. Givetvis vill jag dra mitt strå till stacken och jag hoppas att DU också vill göra det!

Så här skriver pappan på Facebook:

”In the past few days, we have increased Emma’s steroids to give her more energy, to make her happier, but all she wants to do is sleep.
Every day, just rest, just sleep. Nothing more.

We try and suggest things that she loves to do, but she just wants to sleep or lie down and be near Marta or me.

We started to form a plan on what to 6 days ago, and I am wearing myself out, doing all I can in order to prepare for what we need to make that plan work, to make that plan doable, to do the one thing left that we can do, to save Emma’s life.

But she is tired. All the time.

This is the girl who is always smiling, always laughed, always did things just to make herself and us laugh. Our very own little ray of sunlight in our lives. The girl that the doctor’s and nurses really remember for her energy and her strength.

We have to save Emma.
We have to do whatever we can to save Emma”


Hur kan du hjälpa?

Enkelt!
Swisha och/eller sprid nyheten vidare!

* Swish: 0767-608 360
* www.youcaring.com/goEmma 
* www.goEmma.se 

Tack för att du hjälper till!

Kram på dig

Dumma Tough Viking!!!


Jag skriver ganska mycket om det där försvaret som vi alla har. Ju mer man tänker på det desto mer uppenbart blir det och man noterar det i princip hela tiden.

Det var bara några dagar sedan loppet Tough Viking gick. Ett lopp på ca 8,5km där det inkluderas diverse hinder och lyft m.m. Detta resulterar givetvis i att de som sprungit lägger ut bilder på sig själva och sina lagkamrater i sociala medier. Man har gjort en fantastisk bedrift, har haft galet roligt och är givetvis stolt! Inget konstigt med det, kan man tycka.

Men det finns ju de som inte sprang loppet. De som måste ta del av bilderna och känna sig exkluderade, inte lika duktiga och kanske kanske kanske ett litet pirr av ”jag skulle nog också må bra av det där”. De kan ju såklart inte bara låta en sådan sak passera eller applådera och heja på, utan måste ju försvara sig själva. De måste höja sig själva över de som lägger ut sådana bilder. Hur höjer man sig själv? Jo, återigen, inte genom att höja sig själv utan genom att trycka ner andra. Det absolut enklaste är ju att göra narr av, skämta och driva med den grupp man inte tillhör. Som jag sagt tidigare, precis som vi ständigt ser i politik, konkurrerande företag inom samma bransch, idrottsmän o.s.v.

Jag såg nyss inlägget här ovanför på en skämtsida. Ja, det är ett skämt … kan man ju säga. Men i den här typen av skämt finns ju alltid en sanning och en agenda bakom. Jag har sett några vänner gilla det här inlägget på fb och det är uteslutande personer som tillhör gruppen som anser att det är förenat med livsfara att bli andfådd.

Samma personer lägger flitigt ut massor av bilder på sitt sneda vardagsrumsbord, sin chipsskål, kaffekoppen som trillat ut på golvet, sitt barns knasiga teckning, bildbevis på att de faktiskt råkat ta på sig två olika strumpor på morgonen m.m. Detta klagar ingen på. Detta är helt okej.

Sedan har vi den grupp som alltså sprungit 8,5 km hinderbana och är lyriskt lyckliga. Det är inte okej. Det är konstigt att lägga ut en sådan bild.

Förvaret vi alla besitter är ologiskt och kontraproduktivt. Detta gäller alltså inte bara inom träning. Vi försöker hela tiden att demonisera de som inte är som vi och följer våra levnadssätt. Om du just nu tänker att du inte gör det, så kan jag garantera att du bedrar dig själv.

Jag ska ge er en uppgift! Försök att notera detta försvar hos andra i ca en vecka. MEN försök också att notera det hos er själva och fråga er själva varför ni exempelvis nyss försökte skämta eller förlöjliga en viss grupp, en personer eller beteende. Fråga er själva om det kanske även skulle funka att bara acceptera fenomenet som det är utan att kritisera. Om ni lyckas vara helt ärliga med er själva kan jag lova att ni kommer att se mängder av exempel. Det finns överallt hela tiden.

Till exempel om man är en icke-tränande person och ser bilder av folk som sprungit Tough Viking. Kanske kunde man kan bara skicka ett ”bra jobbat!” istället för att försöka trycka ner? ELLER kanske bara låta det vara. De har sprungit, du har inte sprungit. Gott så och alla är glada.

Kram på dig

Vänta inte, gör det enkelt men gör det NU.


Samtidigt som varmvattnet rinner längst din rygg på utsidan sprids en rysning av välbehag längst din ryggrad på insidan. Den där varmduschen är svår att avsluta. En liten stund till bara, tänker du. Men den där lilla stunden blir längre och längre och det är svårt att sluta skruva på kranen så att det hela tiden blir lite varmare. Tanken på hur kallt det kommer bli när du kliver ur duschen gör att ännu en rysning går längst din ryggrad.

Det är samma sak för den som vill komma igång med träning. Man inväntar det där perfekta ögonblicket. Det är ju så himla bekvämt att vara där du är just nu och att skjuta fram träningen. I soffan är det mjukt, varmt och skönt. Ute kan det vara lite blåsigt och kämpigt. En liten stund till bara, tänker du. Men den där stunden blir längre och är svårt att motstå att hela tiden hitta nya ursäkter till att inte ta tag i träningen. Tanken på hur jobbigt det är att resa dig ur soffan, ta på dig träningskläder och faktiskt genomföra träningen gör att en rysning av obehag sprids längst din ryggrad.

Ett av de största misstagen man gör som nybörjare är att man vill för mycket för fort. Lite som en hormonsinn tonåring, och det slutar oftast inte bra. Vi är alla små snöflingor i början och vi kan inte jämföra oss med de stora snöbollarna som har tränat i åratal. I stället ska vi börja väldigt lätt som den lilla snöflinga vi är och med tiden bli större och större.

Under powerwalken imorse slog det mig att platsen jag gick på ganska tydligt visar min filosofi. Därför stannade jag och tog fotot till det här inlägget. Det kan ta emot att ge sig ut i den gropiga och backiga stigen, men välj en annan väg i början! Välj den flata, mjuka och vackra plankstigen ovanför den riktiga gropiga och backiga stigen. Gå lugnt och tryggt i början tills du kommit igång. DÅ kan du ge dig ut i terrängen och testa dina vingar. Och titta inte på de stora snöbollarna med skam, utan acceptera att du just nu är en snöflinga, och var stolt över det och att du faktiskt gör något. Se inte det du gör som något litet, utan som något litet i början av något stort.

Jag har kommit långt i min träning. Jag går just nu powerwalks främst för att vakna till och orka med att vara en tålmodig partner och pappa till våra tre barn på 2, 4 och 5 år. För mig finns det absolut inget motstånd i att gå upp vid 06 och ge mig ut på en timmes powerwalk. Jag går väldigt fort och blir i princip aldrig trött. Jag är van vid längre distanser av löpning och är nog en hyffsat stor snöboll, men jag var också en snöflinga i början och har låtit det ta tid att bli bättre, starkare och mer van. Vi måste alla inse att vi bara kan vara där vi är just nu, och att det vi gör just nu för oss framåt.

Den där perfekta stunden att kliva ut ur duschen kommer inte. Det kommer att vara lite kallt. Det där magiska ögonblicket när det är dags att träna kommer inte heller att komma. Det kommer att kännas motigt i början. Men när man väl kliver ut ur duschen och torkar sig känns det inte så farligt som man föreställt sig. Det är ganska skönt att få på sig kläderna och man känner sig fräsch inte alls kall längre. När man väl får på sig träningskläderna och ger sig ut så är det inte så farligt som man trott. Det är faktiskt riktigt skönt!

Så tänk aldrig igen en negativ tanke om det du faktiskt fått gjort. Tänk inte att det inte var snabbt nog, inte långt nog eller inte intensivt nog. Det var något. Om du vågar känna dig riktigt stolt över de små bedrifterna kommer du att bli modig nog att pressa dig själv till de stora bedrifter. Titta på bilden nedan och fundera en stund på hur de här två olika tankarna påverkar deras inre bild av träning.

 

Stina har svarat!

Minns ni den omdiskuterade artikeln i Aftonbladet om Stina? Efter att jag skrivit ihop blogginlägget ”Aftonbladet, är ni 3 år?” fick jag ett svar från Stina själv via en kommentar under inlägget. Så här skrev hon …

Jag blev lite nyfiken och beslöt mig för att ställa henne några frågor kring det hela. Hon svarade fort och schysst. Här kommer frågorna och svaren.

Du får gärna berätta lite kort om dig själv om du vill.
– Pluggar journalistik och multimedia på Södertörn, sista året. Bor i Stockholm, från Borås, 26 år.

Hur ofta tränar du och vad?
– Jag tränar 3-4 gånger i veckan, både på gym, simning och ibland pass som yoga, spinning och zumba.

Berätta lite om storyn kring din viktnedgång som artikeln berättar
om.
– Jag vill förtydliga att jag inte har tagit någon form av preparat, jag har endast tränat stenhårt med både PT och själv, samt följt en väldigt strikt kost. Kosten var en stor del till att jag tappade så många kilon (sex kilo på tio dagar, alltså INTE tio kilo på sex dagar) då jag drog ner på både kolhydrater och salt vilket gör att man tappar mycket vätska.

Hur kom det sig att Aftonbladet ville göra en artikeln kring det
hela?
– Detta får du fråga Aftonbladet om för det kan inte jag svara på.

Hur gick dina tankar när du fick förfrågan om att medverka i
Aftonbladet?
– Jag älskar fysiska utmaningar och tänkte att detta var ett sätt att testa min kropp och vad den kan prestera på tio dagar.

Vilka reaktioner har du personligen fått efter artikeln?
Väldigt blandat. En del tycker det är skitbra presterat, andra menar att jag får andra tjejer att må dåligt genom att visa upp min tränade kropp.

Jag upplever att du har hållit en väldigt sansad ton när du bemöter
kritken. Har det varit svårt?
– Japp. Men jag tjänar ingenting på att hetsa tillbaka. Tror att det är bättre att vara vänlig och förklara det folk vill veta. Jag har också upplevt att när jag svarar lugnt så backar många hatare och blir själva vänligare i tonen.
8. Vad tycker du om dagens ”träningshets” och ”utseendehets”?
Ingen uppskattar väl utseendehetsen, men jag tycker mig se allt fler motreaktioner. Jag tycker att man ska främja det som är hälsosamt och sunt, det man mår bra utav. JAG mår bra av att träna mycket, JAG älskar att utmana mig själv, äta hälsosamt etc, men alla gör ju inte det och huvudsaken är att man själv mår bra och trivs med sig själv.

Ångrar du att du medverkade i artikeln?
– Nej. Det var tråkigt att den vinklades på ett visst sätt samt att siffrorna var fel.

Vad har du för drömmar och mål?
– Tro det eller ej men jag vill jobba med TV-produktion BAKOM kameran. Älskar att filma, klippa, redigera etc. Tror inte man får så mycket hat bakom kameran heller 😉

Morgonpromenader för ALLAS skull!

Sedan tre dagar tillbaka har jag haft en sån sinnessjuk träningsvärk i benen. Det har alltså varit på din nivån att jag kan garantera att alla grannar är övertygade om att jag tre dagar på raken har bajsat ner mig. Jag går exakt som om jag bajsat ner mig.  Det har givetvis gjort att jag inte har tagit någon löprunda på ett tag. Ja, 4 dagar är för mig en evighet utan löpning. Så igår var det en sån där underbar sommarkväll. En sån där riktigt Ledin-kväll, och jag kände att att jag inte får missa en enda sådan kväll i sommar. Jag måste verkligen utnyttja varje sådan kväll med ett skönt löppass! Men träningsvärken släpper ju inte!!! J?¤¤%!-a benböj!

Men så fick jag en idé att börja med powerwalks på morgnarna eftersom man ju egentligen inte heller borde missa de vackra vårmorgnarna. Det funkar ju trots träningsvärk. Så jag satte klockan på 06 och gick ut. Det var kallt, lite snöigt och benen gjorde ont. Men jag kommer att fortsätta med det. Varför? Främst av 3 anledningar och med stark betoning på punkt 3.

  1. Jag har ett mål att gå ner i vikt nu och att slimma till mig en smula. Det är ju egentligen inte alls mitt mål med träning, men har på senare tid dykt upp i skallen som den där hackspetten i Kalles jul.
  2. Jag vill ta tillvara på dagarna, naturen och livet. Det känns ju som om jag gör det dels genom att stiga upp tidigare samt att jag alltså ger mig ut i naturen.
  3. Den mest fantastiska bieffekten. Jag vet inte om du som läser det här har barn och jag vet inte om du har 3 små barn i åldrarna 2, 4, 5. Oavsett kan jag berätta att det på morgnarna kan vara ganska frustrerande. Det blir ofta små duster och ganska många suckar, stön och stånk. När jag kom hem var jag väldigt vaken och hade ett lätt endorfinpåslag och kände mig mer laddad än någonsin att ta emot knattarna med frukosten som jag hann förbereda.

En av de mest fantastiska bieffekterna med träning är att man blir väldigt mycket mer stresstålig och får ett oerhört mycket bättre tålamod. Man blir gladare! Om jag tar mina powerwalks så mår jag bättre vilket kommer att göra att mina barn får en gladare pappa och min sambo får en gladare partner. Det finns inga jag älskar så mycket som dem och de förtjänar inte mig inte som sur, vresig och irriterad. De förtjänar mig som stöttande och som någon som gör dem glada och som orkar hantera deras trötthet.

Summan av det hela blir att jag kommer att fortsätta med mina morgonpromenader men givetvis inte räkna in det so någon form av träning. Dvs jag fortsätter träna precis som vanligt men utökar med morgonpromenader.

Ytterligare ett mål med mina promenader ska bli tempot. Jag är medveten om att jag är ganska bra på att gå fort. Idag gjorde dock träningsvärken att jag inte riktigt kom upp i tempo. Det blev 4,71 km på 41 min. Dvs 8:43 min/km.
Jag har en noterad promenad på 6,34km på 51:13min. Tempo 8:05min/km. Det ska pressas!

Kram på dig

Ältasjön runt 2017

Igår sprang jag mitt andra lopp. Jag vet inte varför, men jag är en ensamvarg i många avseenden och så är det ofta med träningen också. Jag är inte den som är i behov av att träna med någon egentligen. Visst, i lagsport blir det en jäkligt märklig situation att spela själv, men när det kommer till löpning och styrketräning m.m känns det som jag hels t gör det ensam. Med undantag då jag har med mig någon väldigt mycket kunnigare eftersom jag tycker det är hur kul som helst att lära mig nya saker. Men den mentaliteten har nog dragit mig ifrån att delta i olika lopp. Men igår blev det alltså av och det var hur roligt som helst!

Min dotter ville springa även hon och de erbjöd ett perfekt lopp på 825 meter. Hon har som längst sprungit 1,7km med mig vilket är bra för att vara 5 år. Hennes lopp gick först och jag var så nojjig med att hon kanske inte skulle fatta grejen, ramla eller bli rädd. Men hon verkade glad men sammanbiten. Men med ett leende. Jag hade svårt att greppa situationen och detta var ju inte bara hennes första lopp utan även hennes mamma och pappas första gång då hon sprang! …
Men vi gick fram till mållinjen och blev snabbt framvinkade av en vänlig herre.
”Ska hon springa? Men kom fram längst fram med henne!”
9 sekunder kvar. Jag var nervös. Många andra hade sina föräldrar med och speciellt de i hennes ålder. Jag frågade henne om allt var okej och hon nickade. Jag berättade att hon skulle springa lugnt och försiktigt och att hon bara skulle följa med de andra.

Sen gick starten och hon sprang iväg på sina vackra små ben.

Den där lilla flickan som nyss var min enda bebis sprang nu iväg med en flock stressade främlingar alldeles ensam. Jag fällde en tår och hjärtat bultade. Jag hörde hur hennes mamma skrek ”Heja Linnéa!” med gråten i halsen. Sedan rusade jag via genvägar iväg för att fota henne. När jag, efter vad som verkade vara en evighet, först fick se henne efter att hon sprungit runt ett hörn brast det igen för mig. Diskret snörvel. Brände av ett gäng foton på henne och till slut fick hon sin medalj. Hon var rejält trött halvvägs men sprang med ett stort stolt leende och skrattade emellanåt. Den där lilla tjejen var den som fick mig att förstå vikten av stolthet då jag började utveckla min träningsfilosofi. När hon kröp upp i min famn, då jag kände mig smått missslyckad, och sa de magiska orden …

”När ingen annan säger heja Linnéa säger jag heja Linnéa själv”

Idag visade hon återigen vad hon menade. Hon skulle springa själv utan mamma och pappa och hon gjorde det med ett leende och med en lysande stolthet över sig själv. Det är ju precis så vi vuxna också ska göra! Det är en nyckel till hela träningen.


Så hur gick det för mig då? Helt okej med tanke på att jag kände mig lite småförkyld och inte hade sovit bra på 4 nätter. De två yngsta barnen har varit kräksjuka i flera dagar och jag har tillbringat nätterna med att tvätta, bädda om, bada och fixa och dona. Det märktes. Kroppen var lurig. Det i kombination med 50% asfalt och 50 % skog och mycket backar gjorde att jag var nöjd med min tid på 1:12:06 på de 13,3 kilometerna. Men det ska bli mycket snabbare med tiden!


Chinsdag idag

Sådär! Då sitter man här nyss hemkommen från utegymet. Jag har tur som har ett sådant bara ca 700m ifrån huset. Jag brukar köra en löprunda dit som lätt uppvärmning och gjorde så även idag.

Jag vill verkligen komma igång med chinsen igen. Sedan jag gjorde mitt experiment för några månader sedan där jag under 3 månader slutade att träna helt och bara åt precis vad jag ville så har jag inte kommit tillbaka med chinsen. I början, direkt efter experimentet gjorde jag 2 stycken. Sedan ökade jag till 3 och 4. Idag gjorde jag 6 så det ökar ju så sakteliga tillbaka till en normal nivå. Att kunna göra iaf 10 chins betyder mycket för mig. Det är ett bevis på bra grundstyrka och ger dessutom en bra träningsfrihet eftersom chins involverar många muskler och kan utföras lite överallt med lite fantasi.

Mitt chinsrecept

Så vad gör jag då för att öva upp chinsen? Ja, just nu tränar jag inte alls på gym utan tränar enbart löpning, utegym och hemmaträning med hantlar och kroppsvikt. Jag är lite sugen på att se hur långt jag kan ta det.
Mina chinspass ser oftast likadana ut och verkar ge resultat.

Jag börjar alltid med att köra så många strika chins jag klara av. Sedan vilar jag ca 1 minut och kör igår. Jag håller på så tills jag orkar max en. Då går jag över till att hoppa upp till ursprungsläget och håller emot så att jag väldigt sakta åker neråt. Detta gör jag 5 ggr direkt efter varandra och vilar sedan ca 1 minut. Sedan upprepar jag detta totalt 5 ggr.
Ni ser själva hur svårt jag har att hålla emot på vägen ner här på sista setet efter alla chins och sakta fallande neråt …

Vid det laget brukar jag vara rejält slut i musklerna och går då över till latsdragen. För er som inte är så bevandrade så är det alltså den ställning som man kan stå på marken och dra ner mot sig, mot bröstet. Rörelsen blir alltså väldigt lik en chins men mycket lättare. Här kan man också göra många fel. Ett exempel är att man använder kroppens tyngd för att dra ner vikten, det bör naturligtvis undvikas. Dessutom kan man stå i fel vinkel så att rörelsen blir onödigt långt ifrån en normal chin. Föreställ dig att du ska dra dig uppåt och utför exakt samma rörelse som vid en chin. Tänk på vinkeln så att det blir så likt som möjligt. Med lite övning kommer i alla fall jag bra nära en normal chin och kan få samma känsla.

Hur många man ska göra beror såklart på hur många man klarar av. Jag kanske klarar 20 och gör därför 15 stycken strikta, långsamma och med full fokus. Efter det tar jag en promenad på ca 45-60 sek till benböjställningen och kör där militärpress. Här kör jag 10st vilken känns ganska rejält med den vikt som är på mitt utegym. Sedan blir det promenaden igen tillbaka till latsdragen. Fram och tillbaka mellan de två tills jag är uppe i ca 100 latsdrag. Där börjar jag sedan att istället för 15 latsdrag köra 10st och direkt 10 till på den lättare vikten. Idag körde jag tills jag totalt hade gjort 200 latsdrag. Det kombinerat med ca 100 militärpress samt alla riktiga chins känns riktigt skönt.
Här kan ni se de sista 10 militärpressarna och raggarsträngen min. När jag såg videon kunde jag inte motstå att bjuda er på detta. Haha 😉

Nu är det dusch som gälller och sedan hopp i säng!
Hoppa du haft en fin dag! Kram

Aftonbladet, är ni 3 år?

Den här artikeln är Aftonbladets senaste försök till att få ”klick”. Kanske bidrar jag nu till att de får just ”klick” men det kan inte hjälpas. Problematiken måste belysas. Jag har redan sett att en många har uppmärksammat artikeln och kritiserat den i sociala medier, och det behövs. Aftonbladets träningsartiklar förpestar den redan sjukdomsdrabbade bild många har av träning. Men mer om det senare. Låt oss börja med stackars Stina.

Det vi ser på första bilden är en vacker kvinna som alltså kan luta sig fram och ta tag i sitt underhudsfett. Vi har alltså en kvinna med underhudsfett som därför anser (utifrån artikelns text) att hon bör skämmas på stranden. Kvinnor har i alla tider varit utsatta för utseendehets (visst, män också men … kom igen!) men det känns på något sätt mer förståeligt på 1800-talet med tanke på omständigheterna. Men 2017 borde vi ha kommit längre. Utseendehetsen borde vara ett minne blott och något vi lämnat bakom oss. Inte minst i Sverige. Men här har vi alltså Sverige största kvällstidning som vill förmedla budskapet att en kvinna som kan luta sig framåt och ta tag i sitt underhudsfett borde skämmas på stranden. Nej, Aftonbladet, det är ni som borde skämmas. Ni borde skämmas för att ni pumpar ut material som ger kvinnor dåligt självförtroende, ni borde skämmas för att ni enbart är ute efter klick och ni borde skämmas för att ni inte är ett dyft intresserade av att förmedla ett budskap om hälsosam träning. Är ni tre år gamla? Kan ni enbart tänka ”klick” och sedan inte ett enda steg längre? Har ni missat hur framförallt unga mår idag med den rådande utseendehetsen? Kolla på instagram hur ungdomar idag kämpar arslet av sig för att få till rätt pose för att passa in. Det är tragiskt. När jag var i deras ålder var jag ett barn som hade tankar på saker som barn ska ha tankar på. Jag blir så innerligt ledsen när jag ser hur barn idag tvingas bli vuxna och utseendefixerade redan i så tidig ålder. Och jag blir inte bara ledsen utan smått desperat när en tidning stor som Aftonbladet anser att det är värt det för ”klick”. Unga kvinnors självförtroende och psykiska välmående i utbyte mot ”klick”. Är ni tre år? Går det alltså inte att tänka ett steg längre?

Tänk om Aftonbladet istället skulle hjälpa till att förmedla en positiv och hälsosam syn på träning? Istället för att förmedla ett budskap om att man måste rasa ohälsosamt i vikt, ha synliga magrutor och vara snygg. Träning behöver inte handla om utseende alls. ALLS! Visst vill vi alla vara snygga, det är evolutionärt nedärvt, men vi är tänkande varelser 2017 som kan påverka vår omgivnings sätt att tänka genom att själva tänka rationellt. Jag försöker med sidan och bloggen Träningstrolleri att förmedla hur roligt träning kan vara och hur bra och lycklig jag blir av det. Aftonbladet försöker att få kvinnor att skämmas över sitt underhudsfett. Hörrni plus-redaktionen på Aftonbladet, vad sägs om att ni alla poserar i bar överkropp på bild så att alla läsare får bedöma era kroppar? Jag gissar att det finns ganska mycket underhudsfett och vikt som borde rasa, va?

Nej, jag ska sluta vara arg. Men besviken kommer jag att fortsätta vara. Besviken för att jag tror att ni egentligen inte är omoraliska människor, men ändå låter er begå omoraliska handlingar i ”klick”-jakten. Besviken för att ni inte vill vara med oss andra som försöker medverka till god hälsa i vår omgivning. Besviken för att ni inte demonstrerar ett mer utvecklat konsekvensktänk än min 3-åring här hemma gör.

Skärpning, Aftonbladet. Jag vet att ni kan om ni vill.

Kram /Daniel Karlsson (Trollkarl, barnboksförfattare och träningsälskare)
www.danielkarlsson.com