Spring tills du stupar är alltså Juli månads utmaning. Första gången jag hörde talas om det var genom en vän som tyckte att jag borde testa. Jag visste inte då att det var ett facebookevent, utan jag trodde mer det var en individuell utmaning att klara av. Vilket det i och för sig också är! Hmmm …

Vad är ”Spring tills du stupar”?

Det hela är ganska enkelt. Grundidén är att springa lika många kilometer varje dag som dagens datum. Alltså, springa 1 km den första i månaden, springa 2 km den andra i månaden, 3 km den tredje i månaden och så vidare. Till en början kan det låta ganska enkelt, men när man tänker på det en stund så förstår man att det är väldigt tufft.

Nu dök det dock upp en ny variant, ny för mig, där man har bankgaranti. Det innebär att om man springer länge än den sträcka man ska springa så sparar man de kilometerna tills då man behöver det. Exempelvis måste man efter dagens slut den femte i månaden ha sprungit 1+2+3+4+5 = 15 km. Om man då sprang 15 km den första dagen så är man safe hela vägen till den femte eftersom det är då man ska ha sprungit 15 km. Du stupar helt enkelt när ditt spring inte uppnår dagens sammanlagda datum.

Så hur går det för mig?

Ja, idag är det ju första dagen av utmaningen, alltså den första Juli, och jag började dagen med en morgonrunda. Vår katt har försvunnit här på ön och vi hittar den inte. Vår ö sitter ihop med en annan större ö så jag tog en morgontur och ropade på katten med jämna mellanrum. Tyvärr dock inget fynd.

På eftermiddagen tog jag världens härligaste tur på Gällnö, från Brännholmen till Gällnönäs brygga, tur och retur. Det blev 12 km underbar löpning.

Det var helt sanslöst vackert och jag kände knappt att jag sprang. Landskapet på Gällnö växlar så fort och i ena stunden springer man i trollsk barrskor för att i nästa sekund vara mitt i ett Lönnebergalanskap.

Därefter äntrar man lövskog en stund innan det känns som om man springer på moln på nyklippt gräs i en smal gång i ett annars välmående fält av vajande gräs.

Doften av gräset, blommorna, korna och havet är nog allt man behöver, tänker jag. Jag följer trollsländornas flykt mellan mina ben och vet att jag inte behöver vara orolig. De vet precis vad de gör. De håller det perfekta avståendet eftersom de är lika anpassade till snabba och tvära svängar i luften, som jag är till att springa länge.

Dofter …

När jag når Gällnönäs brygga är det bara att vända. Men jag njuter i några sekunder av utsikten, det är jag värd. Fyller lungorna med doft att tång, hav och den irriterande stickande parfymen av den förnäma kvinnan som tydligen ska med båten. Måste hon går förbi just där och då i min njutning?! Båten hade inte ens lagt till, den var inte ens inom synhåll! Hon borde ju ha kunnat tänka: ”Jag stinker, så jag väntar med att gå förbi löparen som njuter av alla intryck”.
Kanske skriver hon just nu ett blogginlägg om hur hon var tvungen att gå förbi en svettstinkande löpare på väg till båten …

På kvällen tog jag sedan en 6 km löprunda för att ropa på katten igen. Men tyvärr, han lyser med sin frånvaro.

20 km

Det fick bli min öppning. Mitt spring resulterande i 19 km innestående. Om jag skulle sluta nu hade jag alltså stupat vid dag 6 eftersom jag efter den dagen måste ha sprungit 21 km.

Varför?

Därför att det är roligt! Det talas ju mycket om att ha mål med sin löpning. I grund och botten är det väl så enkelt som att jag har lärt mig att älska att springa, men att jag givetvis som alla andra blir trött. Jag som alla andra drabbas av ursäkter som hjärnan är så effektiv med att konspirera med.

Att hitta olika former av mål och uppgifter gör ofta att man når bortom hjärnans ursäkter, och det upplever jag att roliga utmaningar som den här lyckas med. Så, nu kör jag på den!

Kram på dig!

Martin Almgren tränar och hatar det

När jag såg artikeln i Aftonbladet idag förvånades jag ännu en gång över att ingen fokuserar på det man borde fokusera på. På riktig är det för mig obegripligt hur personliga tränare och andra träningsförebilder helt förbiser vad som faktiskt skapar hållbar träning.

Det är bra, men …

Det skrivs flitigt om Martins Almgrens viktnedgång i olika artiklar och han skänker absolut hopp till människor som önskar att vågen inte hånskrattade åt dem. För Martin är det såklart bra att han har börjat träna och gått ner i vikt, det borde ingen vettig människa ha invändningar mot, men det är så otroligt uppenbart att han skulle kunna må så mycket bättre om någon hjälpt honom att fokusera på det mentala också.

I videon säger Martin bland annat:

”Jag tycker inte att det här är kul, det ska jag ärligt säga.”

”Jag vet inte hur många här som tycker om att träna, men tycker man om att träna så blir det ju automatisk så att man går och tränar.”

Det sista citatet säger precis vad min träningsfilosofi träningstrolleri handlar om. Att faktiskt börja acceptera, uppskatta och värdesätta sig själv och sina egna insatser. Om man klarar av det fullt ut kommer också den inre bilden av själva träningen att förbättras, vilket i sin tur kommer att göra att man ökar sin acceptans, uppskattning och värdesättande ännu mer. Sedan är man inne i en positiv spiral som mitt mål är att få in människor i.

ASP

I mitt träningstrolleri  ingår något jag kallar för ASP som står för Acceptans, Stolthet, Positivitet (Positivt tänkande). Alla ben är beroende av, påverkar och stärker varandra. Om ett ben faller medför det obalans i hela konstruktionen, men hög risk för att allting faller. Men om ett ben blir starkare stärker det också hela konstruktionen. Det kan stärkas så pass att det aldrig kommer att falla, vilket är målet.

Acceptans

… innebär att man måste lämna den icke-tränande gruppen och acceptera sig själv som en tränande människa. Det innebär ofta att man måste nollställa sig själv och vad man tidigare hade för uppfattning om träning. En inte alldeles enkel process.

Stoltheten

… är centralt och inte alls så lätt som det låter. Om du lyckas få stoltheten att flöda fritt utan störande tankar om jantelag och otillräcklighet kommer din inre bild av träning att radikalt förbättras.

Positivitet

… är det som ska vara kittet i hela konstruktionen. I positivitet ingår också att jobba med affirmation och suggestion. Vi lever ofta i en illusion om att vi tycker som vi tycker för att vi tycker det. När det i själva verket finns en anledning till att vi tycker som vi tycker. Ofta är det en ganska destruktiv agenda som får oss att tycka det vi tycker. Men det fina är att vi kan förändra vad vi tycker om vi bara tillåter oss själva att göra det. Det är en otroligt spännande resa.

Fortsatt medlemskap

Det är ganska tydligt att Martin fortfarande inte har klippt medlemskortet till flocken icke-tränande, vilket gör att träningen fortfarande klassas som ”skiiittråkig!” Vi människor är envisa flockdjur och vår instinkt att stärka och stanna kvar i vår flock är stark.

Idag har vi inte flockar såsom vi hade förr, utan idag tillhör vi en mängd olika flockar. Det kan vara en viss stad, en hobby, en fotbollsförening eller liknande. Ja, tyvärr finns också flockarna tränande och icke-tränande. Varje medlem i flocken har som uppgift att till varje pris stärka sig själv och hela flocken. Titta bara inom politiken där det inte alls är ovanligt att man avgör vad man tycker utefter vad de andra inom samma parti tycker.
Det fina är att det går att utnyttja vår vilja att tillhöra en flock genom att just byta flock. Det är en krävande process som kräver att man river många lager av det man oftast felaktigt skulle kunna tro är en del av sin personlighet. För de flesta är det en tidskrävande process som instinktivt tar emot.

Som ett resultat av att Martin inte har lämnat flocken icke-tränande helt försvagas också stoltheten och positiviteten. Det tror jag att du ganska tydligt kan se i klippet. Det är inte ens i närheten av den nivå han skulle kunna känna och isåfall inte kunna undgå att även visa och uttrycka.

Att själv VILJA

Allt detta sammanlagt gör att han bekräftar min träningsfilosofi, och hans ord ”Jag tycker att träning är skiiittråkigt!” kan inte bli tydligare.

Men vad är problemet då? Han går väl ner i vikt? Ja, absolut, och det är återigen jättebra! Problemet är att han ju inte njuter på vägen och att det drastiskt minskar risken för hållbarhet. Jämför gärna en busschaufför som avskyr att köra buss med en busschaufför som älskar att köra buss. Vem tror du har roligast och mår bäst på jobbet? Vem tror du kommer att kunna hålla på längst?

Sökandet efter det magiska

Traditionell träningsmedia går fortfarande omkring i tron om att folk mirakulöst kommer att börja älska träning bara för att man vilar 25 sekunder mellan intervallerna istället för de tidigare 30 sekunderna. Man finjustrerar i träningsprogram i hopp om att hitta det magiska, när den grundläggande problematiken finns inuti vårt eget huvud.

Martins bild av träning är ett ruckel som han tvingas vistas i då och då, trots att han avskyr det. Vilket färdmedel han använder för att ta sig från vardagslyxvillan till träningsrucklet är helt oväsentligt. Han vill ju inte vara där! Men vad hade hänt om han byggde upp det där rucklet till ett ställe han genuint längtar efter att besöka? Exakt DET är vad min träningsfilosofi handlar om.

Martin Almgren kommer kanske träna i resten av sitt liv nu, vilket är skitbra. Men jag önskar att han också skulle kunna tycka om det han gör och få njuta av intensiv stolthet och blomstrande positivitet. För övrigt tycker jag att killen verkar vara fantastisk.

Kram på dig

Äventyrslöpning är nog den bästa löpning som finns.
Att springa runt Drevviken är en idé jag fick i vintras. Jag har kollat lite olika rutter som andra har sprungit och då har distanserna landat på runt 30 km. Lagom löpning och en lagom utmaning för en äventyrsrunda för mig.

Allt börjar med en början

Det var en helt vanlig dag och jag sa till sambon att jag skulle ut och springa. Av någon anledning började jag ladda min vätskeväst med vatten. Varför hade jag ingen aning om. Jag började känna ett litet sug att springa en längre sträcka och tänkte att 15 km kunde vara lagom. Jag sa till benen att det var löpning som gällde, och gav mig av.

Det var skönt väder. Ganska lagom temperatur och jag kände mig sådär härligt äventyrlig som jag gillar att vara. Jag sprang längst pendelspåret i Skogås bort mot Länna. Det var grymt lerigt och mycket upp och ner, men rundan hade precis börjat och jag tänkte att jag skulle se vart jag hamnade och sedan vända tillbaka. Men när jag såg omgivningarna som jag kom fram till bestämde jag mig för att springa en liten snutt runt Drevviken i alla fall. Bara runt ena spetsen och sedan vända tillbaka.

Så blev det givetvis inte alls. När det gäller löpning blir det sällan som jag tänkt mig. Jag sprang bara på och när jag tittade på mobilens karta insåg jag att det skulle ta ungefär lika lång tid att vända och springa hem igen som att fullfölja och äntligen slutföra min fantasi om att springa runt sjön.

Hokus-pokus

När jag kom bort till Tyresö svängde jag in på fel väg och hamnade vid en återvändsgränd. Men den lilla gatan var mycket bekant. Jag hade varit där förut. Plötsligt mindes jag att det var där Tobbe Trollkarl bodde. Jag drog ett sms för att se om jag hade rätt. Jodå, han var inte hemma men visst hade jag trollat mig fram till huset hans. Nåväl, jag sprang vidare och hamnade snart vid Trollbäcken. Där följde jag ett motorcykelspår i skogen som var ganska roligt att springa i. Upp och ner, upp och ner för gropar som gjorde att fotarbetet verkligen väcktes till liv.

Efter att jag svängde av mig en kyrkogård hamnade jag helt fel. Jag sprang åt fel håll flera gånger och jag hamnade till slut i nästintill ogenomtränglig terräng och fick klättra uppför berg för att komma fram. Visserligen var det bra eftersom jag då fick möjlighet att få en visuell bekräftelse åt vilket håll jag skulle springa. Höll jag min bara längst vattnet skulle allt gå bra. Inte mycket löpning, men ändå tungt i benen.

Asfalt under fötterna

Till slut kom jag fram till Sköndal där allting flöt på längst asfalt. Jag kände mig ganska mör i benen efter alla felspringningar och allt klättrande. Men snart var jag hemma och såg att rundan landade på 31 km.

Det finns ingenting jag rekommenderar så mycket som det jag kallar för äventyrslöpning. Det vill säga att ge sig ut i okänd terräng med mål att antingen springa från en punkt till en annan, eller förslagsvis runt eller sjö eller liknande. Mobilernas kartor ger ju en otrolig möjlighet till att alltid hittar rätt och alltid ha kontakt med omvärlden om något skulle hända. Prova!

Nej, nu ska jag jobba vidare på min bok som jag hoppas blir färdig snart.

Kram på dig