Exakt vad räknas som en runstreak?

Runstreaken sprider sig

Det är verkligen häftigt att se hur konceptet runstreak på senare har börjat blomma ut och bli ett fenomen. Ellen Westfelt sprang länge i det tysta utan att någon egentligen kände till det. Men när fler och fler började haka på började saker hända. För det är ju ofta så med olika trender och annat – grytan sjuder länge innan det till slut börjar koka så att doften sprider sig till grannskapet.

Just nu känns det som om doften precis har börjat sprida sig till de närmaste grannarna, kollegorna och bekanta. Det är en rolig utveckling att få ta del av!

Eftersom jag har sett vilket effektivt redskap runstreaken är för att få in livsviktig rörelse i människors liv, har det blivit ett stort mål för mig att få doften att sprida sig så långt som möjligt. Runstreak är effektivt på grund av sin relativa enkelhet och den psykologiska faktorn med att siffran ökar varje dag. Om det är någonting vår hjärna älskar så är det att följa mönster och fortsätta i samma spår. Dessutom är den där ökande siffran väldigt enkel att bli stolt över eftersom den svart på vitt visar vad du faktiskt har åstadkommit.

Runstreak träningstrolleri Daniel Karlsson

Men vad räknas som en runstreak?

 

Men det finns en grundfråga som blir allt vanligare eftersom antalet utövare ökar. Det är frågan om vad som räknas som en runstreak. På senare har jag fått frågan själv och sett den på olika stället på nätet. Därför vill jag nu ge min syn på det hela.

Egentligen är det inte en fråga utan flera som handlar om samma sak, nämligen vilka olika former av rörelser som kan räknas som runstreak. Någon frågar om tisdagens innebandyträning kan räknas som en runstreak. Någon annan undrar om den tre timmar långa kajakpaddlingen kan ersätta löpturen. En tredje undrar om omvägen till busen på 1,3 km räknas. Samma fråga men i olika form – EXAKT vad räknas som en runstreak?

 

Nedan ser du den officiella definitionen av vad konceptet innebär.
(Saxat från https://www.runeveryday.com)

Runstreak international

 

Utifrån den här definitionen borde de flesta frågetecken räta ut sig.  Men inte helt. Nej, paddlingen borde inte räknas eftersom det inte innefattar löpning. Men innebandyn som enligt klockan visar 3,7 km löpning borde väl räknas? För mig finns det ett enkelt svar samtidigt som det är lite komplicerat. Jag känner mig ärligt talat schizofren när jag svarar på det här, av flera anledningar. Dels eftersom jag har olika typer av mening om mål med min runstreak, och dels för att jag är konflikrädd.

runstreak träningstrolleri

Mer rörelse!

Jag brinner för att få ut rörelse till folket. Mina ögon tåras bokstavligen varje gång någon tackar mig för att jag fått dem att komma igång. När de förklarar hur bra de mår känns det rakt in i hjärtat.

Med det som utgångspunkt vill jag vråla att precis ALLT räknas som runstreak! Cykla enhjuling iförd en björndräkt och du är en runstreakare! Bara du får upp pulsen en liten stund så är du en vinnare, är väl egentligen det jag vill säga. Men det finns också sidan inom mig som värnar om konceptet runstreak på ett annat sätt. Jag vill behålla runstreakens grundkoncept och låta det vara vad det faktiskt är. Då blir det svårt att låta vad som helst slinka igenom och räknas, och jag tycker att jag har bra argument för det.

Värna om stolthet

I min träningsfilosofi är stolthet basalt. Något som jag skriver utförligt om i min bok Runstreak. Stolthet får man genom någonting genuint och äkta. Ju tydligare din bedrift är desto starkare stolthet genererar den.
Tänk dig tre syskon, A, B och C (Deras föräldrar hade idétorka), som ställer upp i ett lopp på 5 km. Ingen av dem klassar sig som löpare.

A) Väljer att promenera hela loppet.
B) Växlar mellan att gå och springa.
C) Springer hela loppet.

Här menar jag att A känner minst stolthet. B känner mer stolthet än A, men mindre stolthet än C. C får således ut mest stolthet från loppet. Det har att göra med den bedrift man innerst inne är medveten om att man uppnått. Samma anledning som varför en person som fuskar aldrig kan uppleva samma stolthet som någon som vinner genom att följa reglerna. Trots att ingen märkte av fusket. Helt enkelt en värdering som vi alla gör inombords, där vi har många vågskålar. Exempelvis samvete, jämförelse av prestation och vetskap om faktisk potential.

Min poäng är att om en person börjar räkna med 1,5 km sprungna kilometer, kommer det att tära på den totala stoltheten som är så galet viktig. Personen kommer att ha en bakomliggande vetskap om att det ibland blivit lite otillräckligt. Det blir inte lika svart på vitt vad man har gjort.
Vi förtjänar att vara stolta! Ingenting blir bättre av att vi kortar sträckan eller börjar räkna med något ”typ löpmässigt”.

Runstreak träningstrolleri löpning

Behåll gränserna och ramarna

Jag tror inte heller det är bra att räkna med prestationer som är fysiskt mer krävande än 1,6 km löpning. Vår hjärna gillar att svart på vitt se enkelhet, och om jag hade hoppat över löpningen vid några tillfällen och istället räknat med åtta timmars trädgårdsröj, hade det tärt på min helhetsbild av min runstreak. Den hade blivit grumligare och inte lika tydlig. Gränserna blir flytande och det blir mer en form av en rörelse-streak … ish.

Det finns också ett kollektivt ansvar, anser jag, att bevara konceptets faktiska definition eftersom en förändring av definitionen direkt påverkar utövarna.
”Jaså, kör du en runstreak? Kör du minst hundra meter eller är det minst 3 minuter rörelse du kör med?” är ingen fråga jag önskar ska bli för vanlig. En liknelse är när mindre seriösa organisationerna i olika sporter dyker upp. De som utnämner sina egna SM- och VM-titlar med mera. Det får ofta effekten att begreppet och titeln urvattnas, vilket jag inte vill ska hända när det gäller runstreak. Min vilja, mål och önskan är att alla ska veta exakt vilka bedrifter som ligger bakom en runstreak.

Personlig touch

Men Ellen som har uppfunnit sin egen form av runstreak där hon springer minst 20 minuter? Nej, hon har inte tummat på definitionen. Hon har antagit runstreakens grundläggande premiss om 1,6 km per kalenderdygn och lagt på ett personligt mål om minst 20 min per dag. Hon har alltså inte på något sätt försökt sänka minikravet.

För att summara är jag helt för att man springer så ofta man kan, och att man på de dagar man inte får till det, lägger till andra former av rörelse. Men då är det ingen runstreak utan en rörelsestreak. Något som jag tokhyllar eftersom det är något genuint fantastiskt.

Jag lägger ingen värdering i vad som är bättre och sämre, men en runstreak har sina ramar som jag tycker att man ska behålla. Det är bra om de är tydliga. Både för kollektivets intresse och för att utnyttja runstreakens starka drivkraft för individens skull. En spade är en spade? Helst, och om du lyckas få bort stenen med en kratta så är det givetvis lika bra. Men krattan blir ingen spade.

Runstreak löpning

En parantes av löpning i vardagen

Min syn att se på löpning är att jag får idén om löpning, byter om och genomför passet. Min gräns har jag satt till minst 1,6 km. Sedan årsskiftet 2018 har jag dock rundat upp till 2 km. Men skulle något inträffa som gör att jag endast klarar 1,6 km så är det såklart fine, dock inte kortare.
Jag ser mitt runstreakpass som en parantes i vardagen där jag ägnar mig åt löpning i minst 1,6 km. Därför skulle jag inte räkna med en omväg till bussen där jag joggar iförd kostym. Det är nämligen inte vad jag definierar som löpning. Det är bara att springa till bussen. Om jag skulle räkna med all form av löpning jag gör under en dag hade utmaningen inte genererat samma stolthet. Det hade definitivt inte varit lika krävande. Därför hade det inte heller genererat samma tillfredställelse. Så, personligen eftersträvar jag den där parentesen i vardagen då jag ägnar mig fullt åt löpning för löpningens skull. Det ger mig, personligen, mest. Men min vilja är att du ska ägna dig åt det som ger dig mest.

Jag hoppas verkligen att min poäng framgår och att det inte handlar om att förringa någons bedrifter … för jag är som sagt konflikträdd …

Kram på dig

Om du vill läsa mer om min bok Runstreak – att springa varje dag kan du klicka på bilden nedan.
Runstreak löpning Daniel Karlsson

Morgonlöpning längs Huddingeleden

Vaknade tidigt och försökte länge att somna om. Vår bortskämda hund trängdes bredvid mig och ena sonen låg snett över mig och frugan. Ena katten försökte få plats på min mage. Det är oftast som ett plockepinn av varelser i vår säng, där om en rör sig vaknar alla.

Lika trångt av tankar var det i mitt huvud. Tusentals olika tankar jagade mig och vägrade släppa taget. Det gick bara inte att sova.

Om kroppen vill vara vaken ska den få det

Vid 05:25 gav jag upp och tog på mina löparkläder från gårdagens sena kvällsrunda. Fortfarande lite fuktiga. Jag var inte jättetaggad på morgonlöpning eftersom det inte hade blivit mycket sömn, men frustrationen gjorde att jag nästan ville straffa kroppen för att den inte ville sova. Ja, alltså jag ser ju inte löpning som ett straff, men tänkte att om kroppen inte ville sova så skulle den verkligen få jobba.

Jag begav jag mig ut på 10 km längst Huddingeleden (80 km). Det är den etapp som kommer att vara den sista när jag snart ska försöka springa hela leden.

morgonlöpning löpning
Laddade för en selfie och gäspningen kom. Det var bara att knäppa av.

Det är mycket tekniskt svår terräng med mycket upp och ner. Det kommer att bli tungt. Den kommer jag att ta mig an efter att redan ha sprungit 7 mil…
Som sagt, det kommer att bli tungt. Än värre under morgonlöpning eftersom det för min del känns ovant.

Löpning Huddingeleden
Morgonsolens strålar värmer gott
Huddingeleden morgonlöpning
Precis i början av Huddingeleden i Trångsund.

Sova utomhus

En tanke om att sova mer utomhus börjar locka mig. Ända sedan jag läste Markus Torgebys bok Löparens hjärta har jag inte kunnat släppa den romantiska tanken om att sova ute och att leva mer primitivt. Få uppleva vad som händer med kroppen efter sisådär en månad utan all teknik och uppkoppling ute i vildmarken. Tanken lockar men jag vet inte hur modig jag är. Däremot är det ju betydligt enklare att sova ute. Kanske borde jag bara ta en madrass och en sovsäck och sova på altanen? Kanske redan inatt? Ja, det kanske banne mig blir så!

Huddingeleden löpning
En av de backar man får upp bra flås i längst Huddingeleden.

Sthlm Urban Trail

Imorgon ska vi upp lika tidigt då det är dags att springa årets upplaga av Sthlm Urban Trail där vi ska springa igenom en massa byggnader såsom olika museum, varuhus, en biograf och genom Skansen. Så det blir morgonlöpning även imorgon. Ska bli roligt! Udda, men roligt! Här är en video från förra året då jag sprang loppet.

 

Alla behöver inte vara bäst

Fler borde röra på sig. Det är allmänt vedertaget och det råder ingen tvekan om det. Det finns en uppsjö av olika förslag på vad vi ska göra och hur vi ska göra, men jag tycker att det skapas en onödig komplexitet när det gäller vad vi strävar efter. Det råder nämligen en form av elitism i samhället som jag menar många gånger är direkt kontraproduktiv.

Hjälper eller stjälper?

Om en sexåring vill lära sig rita prinsessor är inte en arkitektutbildning barnet behöver. Men när det kommer till träning är den tanken i stort sett norm. De som syns och hörs och förmedlar sina tankar, råd och program är alldeles för ofta eliten. Men det Olof, 43, med alldeles för många kilo övervikt behöver, är inte ett intervallprogram där han får veta exakt hur många meter han ska springa och exakt hur många sekunder han ska vila. Olof och hans vänner har nästan alltid en miserabel inre bild av rörelse och träning. Många gånger stärks den bilden av massmedias ständiga ”så får du sexpacket att synas” och ”hyperträna dina lår med nya träningsprogrammet”.

Olof behöver sans. Han behöver ingen elit. Olof måste inte bli bäst. Han behöver inte ens bli i närheten av det bästa han teoretiskt kan bli. Det är nämligen just den strävan som mest sannolikt stjälper honom helt åt andra hållet.

stretching träning träningstrolleri

Hitta glädjen

Jag är inte dum. Jag förstår att poddar, böcker och artiklar skrivna av framstående elitidrottskvinnor och män säljer bra. Och jag förstår att det finns en instinktiv drift hos oss människor att lyssna på förebilder. Men jag vill verkligen förenkla och nyansera människors uppfattning om träning. Det behöver nämligen inte vara det som eliten ägnar sig åt. Jag märker många gånger hur idrottsprofiler har tappat förståelsen och känslan för exakt var Olof befinner sig på det mentala planet. Han behöver förändra sin inre bild av träning och det gör han genom att förknippa träning med positiva upplevelser och känslor. Vilket är vad hela min träningsfilosofi träningstrolleri går ut på.

Är detta ett gnällinlägg för att jag inte får komma till tals lika ofta och självklart som eliten? Det får man absolut tro och jag kan förstå den tanken. Men jag vill verkligen dementera det och förklara hur jag känner. Jag blir överlycklig över att höra att någon har hittat glädje i rörelse. Oavsett om det är jag eller någon annan som är inspirationskällan. Givetvis och självklart blir jag jättestolt om det är jag som har lyckats inspirera, men det är inte grunden till glädjen.

Inspiration finns överallt

Sedan jag själv fann rörelseglädjen efter många försök har min träningsfilosofi fått mig att se på träning på ett enkelt sätt. Ett sansat sätt fullt av acceptans och positivt tänkande. Det är vad jag vill sprida.

Om du vill  börja promenera behöver du ingen elit, du kan lika väl inspireras av din kollega som kommit igång med promenader.Om du vill börja löpträna behöver du ingen idrottsstjärnas hjälp, du kan lika gärna låta dig inspireras av din granne som börjat springa. Men den person som kan motivera och inspirera dig mest är du själv. Du är din egen hjälte och har den överlägset största makten över din framtid. Lås dig inte vid ett sätt att tänka och träna baserat på vad en auktoritet inom området säger. Hitta det som gör dig glad. Jag kan inte låta bli att länka till min vän Helena Olmås fantastiska blogginlägg ”Kan vi inte bara låta varandra flyga fritt?”. Helena är en PT och löpcoach som har just den där fria positiva synen på rörelse som jag har inspirerats massor av.

Fullt ut eller ingenting

Jag tänker fortfarande på inlägget jag gjorde i en lokal Facebookgrupp. Där jag frågade om det fanns intresse att skapa en löpargrupp för de som vill komma ut och springa ihop. För de som inte känner andra som springer och för de som inte vill springa ensamma. Jag berättade att jag springer mycket och kan området väl, och att jag självklart delar med mig av det jag har lärt mig. Då kom kommentaren: ”Du skriver mycket om hur ofta du springer, men du nämner ingenting om hur du tänker utveckla löparen till dess fulla potential”. Dessutom frågade en person vilken utbildning jag hade inom löpning.

Jag blev matt. Men jag ser det hela tiden. Den där inställningen att träning måste vara fullt ut eller ingenting. Där det hela tiden måste krävas en elit som ger de yttersta råden.

Flicka springer rörelse inspiration
För barn är rörelseglädje enkelt.

Mitt mål och strävan har blivit att sprida en mer avslappnad attityd till träning. Det finns en stor majoritet som behöver röra på sig mer. Läs igen – de behöver röra på sig mer. De behöver alltså inte nå sin fulla potential. En lust om att nå sin fulla potential måste komma inifrån dem själva om det ska vara produktivt och hållbart. Sedan har vi en väldigt liten klick som verkligen vill nå sin fulla potential, och givetvis ska de göra det! Där finns ju behovet att lyssna på eliten. De har ju ofta nycklarna till det där extra och vet vad som krävs för att nå bortom gränserna.

Vad vill du egentligen?

Fundera en stund på dig själv och vart du vill nå. Vem och vilka kan du inspireras av? Har du för höga krav på dig själv? Har du för låga krav? Bara du känner dig själv så bra som du gör. Behöver du mer tid för dig själv kombinerat med frisk luft, eller skulle du verkligen behöva få låta kroppen jobba?

När jag pratar om en lättare syn på träning menar jag inte att man nödvändigtvis alltid ska acceptera var man befinner sig. För det finns de som missuppfattar. De som vet att de borde träna men har en för negativ bild av träning för att ta tag i det. Det handlar om våga och lära sig att vara ärlig mot sig själv. Om du vet att du har ett behov, men inte tar tag i det, så är du inte ärlig mot dig själv.

När du vågar klä av dig ditt försvar uppenbarar sig sanningar du inte visste fanns. Våga ta det steget, oavsett på vilken nivå inom träning du är. Du vet troligen vad du behöver och vad som vore bäst för din hälsa. Gör det inte så komplicerat. Du kanske inte ens behöver en PT eller alla de där böckerna? Du är många gånger själv den bästa PT:n och bästa författaren för dig själv. Om du känner så just nu när du läser så behöver du inte mig heller. Men …

Kram på dig ändå!

 

Min bok Runstreak går nu att förköpa!

Äntligen!

Ja, igår fick jag det glada beskedet att förlaget ville lägga upp min bok Runstreak på hemsidan och starta förköpsmöjligheten. Även om den största känslan kommer vara att få hålla boken i min hand känns detta som ett stort delmål. Jag håller fortfarande på att skriva det sista i boken och gårdagens besked gjorde det lite mer påtagligt att folk faktiskt kommer att läsa det jag skriver. En positiv press kändes vilket är roligt.

Du kan läsa mer om boken och förköpa den genom att klicka på bilden!

Runstreak bok träningstrolleri Daniel Karlsson

 

Det tog tid

Det har varit en lång och ganska krokig resa att jobba med den här boken. Det började egentligen för flera år sedan med att jag började skriva en bok om min träningsfilosofi träningstrolleri. Arbetet med boken pågick i perioder. Ibland lade ner skrivandet ett tag för att sedan återuppta det igen. Men sedan lade jag ner skrivandet helt under säkert ett år. Sedan påbörjade jag min runstreak och såg vilka effekter det hade både på mig och andra. Då kom idén om en bok om konceptet runstreak som en stark flash. Bara rubriken Runstreak – att springa varje dag gjorde mig ivrig.

runstreak löpning Daniel Karlsson träningstrolleri

Tut och kör, liksom

Jag bestämde mig för att börja skriva om det hela och att även ta med fyra andra personer som berättar om sina runstreaks. Detta för att skapa en bredd och förståelse för att en runstreak passar för många olika typer av människor och att det verkligen kan göra underverk.
Eftersom konceptet runstreak passade så innerligt bra ihop med mitt träningstrolleri, beslöt jag mig för att även ta med ett stycke som går in på den biten. Mitt mål är ju i grunden att få folk i rörelse genom min träningsfilosofi, och en runstreak är ett perfekt exempel på något konkret att ägna sig åt.

Runstreak löpning Daniel Karlsson

Snart färdig!

Nu ska jag alltså ta tag i det sista i boken och sedan skicka in texten till förlaget. Riktigt spännande men också påtagligt ångestfyllt att inte kunna korrigera mera efter det. Jag hoppas så innerligt att jag kommer att kunna påverka många människor till att få in mer rörelse i sina liv. Långa, korta, smala, tjocka. Alla mår vi bra av rörelse och att sluta se träningen som någonting man måste få gjort, för att kunna ta del av de positiva effekterna av det, är en nyckel till den bästa formen av välmående. Jag hoppas att jag kan belysa, skänka insikt och bidra till det.

Jag ser så väldigt mycket fram emot att höra vad du tycker om boken!

Kram på dig

Altra – pusselbiten som passade perfekt

Nybörjare som alla andra

När jag började med löpning visste jag ingenting om löparskor. Jag visste förresten inte någonting om någonting när det kom till löpning. Inte mer än att det gällde att sätta den ena foten framför den andra under en längre period utan att stanna. Dessutom var det otroligt tråkigt och väldigt jobbigt. Löpning var det absolut tråkigaste jag visste i träningsväg. Men sedan hände något. Men just den historien kommer jag att lägga åt sidan och istället berätta om en pusselbit som nyligen föll på plats.

Första dojorna

Jag minns mina första skor. Givetvis ett par Asics, precis som 95 procent av alla nybörjare får i sina händer ifrån personalen i butik. Jag tyckte om dem och de var trogna följeslagare under många mil. Jag minns min första 5 km-runda. Min första svintunga men ändå så ljuvliga mil. Sedan ticka det på tills det började gå hål i skorna.

Vid nästa besök i löpbutiken berättade jag om mina löpvanor och jag fick ett ytterligare ett par Asics på mig. Jaha, ja, de var ju sköna. De var lätta och kändes snabba. Även de skorna följde med mig många mil, men jag var inte lika nöjd med dem eftersom det fastnade stenar i den mjuka sulan. Stenar som så småningom trängde ända in i skon. Idag vet jag att det var en tävlingssko jag fick, och jag förstår inte hur killen i butiken tänkte. Ett mycket märkligt val av sko utifrån de behov jag beskrev.

Asics tävlingsskor löpare löpning
De nyköpta i förgrunden och mina gamla i bakgrunden.
Salomon Fellraiser gjorde entré

Tiden gick och så småningom blev jag mer nerdig och började dregla av tanken på att köpa ett par riktiga terrängskor. Valet föll på ett par Salomon Fellraiser som jag blev kär i. Eller snarare nyförälskad, för äkta kärlek fick jag känna på först långt senare.

Salomon Fellraiser
Mina första Salomon Fellraiser

När jag sprang längst vägarna i mina nya asfaltskor av märket Mizuno, och utmanade terrängen i mina Salomon fick jag höra talas om ett annat märke. Ett märke som var mer etablerat i ultralöparkretsar och traillöpningkretsar.

En ny bekantskap

Jag blev onekligen nyfiken när jag lärde känna Johnny Hällneby som använde olika modeller av märket flitigt. Jag tyckte att de såg lite roligare ut. Coola, men lite lustiga. Den fotformade tåboxen skilde sig helt ifrån alla andra populära utseenden på skor. Dessutom var det noll-drop, alltså ingen höjdskillnad mellan häl och tå som det var på i princip alla andra skor.

En dag kom Johnny på besök och hade en present med sig. Den senaste versionen av Altras Lone Peak. Version 4.0.

Altra Lone Peak 4 träningstrolleri löpning
För mig var Johnny en snäll jultomte den där dagen …
Altra Lone Peak 4.0

De kändes lite stora och känslan var väldigt annorlunda från mina älskade Salomon. Jag beskrev det som att det var som att springa med små simfötter. Faktum är att de var en halv storlek för stora, men jag slet dem med hälsan ändå. Efter fjärde löpturen skrev jag ett SMS till Johnny där jag berättade att det pirrade i hela kroppen när jag sprang med dem. Jag ingå att jag hade blivit kär på riktigt och att mina tidigare skor hade varit naiva ungdomsförälskelser i jämförelse.

Altra Lone Peak 4
En bild ifrån första testrundan av mina nya Altra Lone Peak 4.0

Sedan dess har jag provat en rad olika modeller av Altra och älskat dem. Hela tänket och filosofin bakom Altra går helt i linje med vad jag tror på när det kommer till skor och fötter. Deras grundläggande syn om att vi ska springa som våra fötter är evolverade att springa är för mig en självklarhet och jag är övertygad om att de ligger i framkanten av en stundande revolution av skor. I den framkanten vill jag också vara för att påskynda processen och för att få andras fötter att må bra och vara skadefria. Att klämma ner fötterna i trånga skor och att springa i högklackat är enligt mig någonting vi måste lämna bakom oss.

Logiskt och självklart

Nej, jag är inte av den åsikten att vi ska springa helt barfota. Vill man göra det ska man absolut göra det, men jag ser tydligt hur det finns ytterkanter där jag inte vill vara. Det jag pratar om är den ena sidan med extremt uppbyggda skor där man inte litar ett dyft på kroppens egen anpassningsförmåga, och den andra sidan där man alltså ska springa helt barfota.

Jag är inte heller av åsikten att allt naturligt är fullkomligt i alla avseenden. Jag befinner mig i någon form av mittzon där jag tycker att vi ska lyssna och lära av vår naturliga fot, men sedan se hur vi kan hjälpa den på traven. Skydd mot vasst underlag i form av en sula som dessutom resulterar i mjukare stötar tycker jag är en riktigt bra kompromiss. Just en sådan filosofi tycker jag mig se hos Altra. Det är inte barfotaskor, men man har lyssnat på fotens egna önskemål och kommit fram till att noll-drop och en fotformad tåbox är att föredra av en mängd olika anledningar. Här nedan ser ni det som Altra förespråkar, och som jag anser är fullkomligt logiskt och självklart.

Altra runstreak toebox

Ett första möte

För en liten tid sedan fick jag träffa eldsjälen Niklas Grahn som är involverad i Altra. Altra lone peak löpning
Det var ett superspännande möte och jag fick veta mycket mer om kommande modeller av Altra och mycket annat.

Altra running löparskor

Altra passar mig perfekt

När vi talades vid nu i veckan stod det klart att jag numera är ambassadör för Altra. Jag har länge funderat på att jag skulle vilja samarbeta med ett märke. Den tanken i sig är jättespännande, men att få förtroende från ett märke som man genuint brinner för är många nivåer häftigare. Det är min önskan att Altra ska nå ut till den breda allmänheten såsom några andra märken har gjort. Det för en bättre fothälsa och härligare löpning för alla.

Jag ser verkligen fram emot många roliga projekt ihop med Altra. För mig kändes det som om en pusselbit i mitt Träningstrolleri föll på plats. En mycket angenäm känsla!

Kram på dig

En vecka med mycket terräng!

Idag är det söndag och när jag blickar tillbaka på veckan ser jag att det har blivit en hel del distans och nästan bara relativt backig trail längst Huddingeleden. Det känns givetvis superbra! Jag vet att allt det där har satt sig i benen och att jag för varje pass blir mer och mer förberedd inför mitt första ultralopp som kommer att bli Ultravasan 90, som går i Augusti i år (2019).

Den som söker skall finna

I förrgår hittade jag starten av Huddingeleden. Det låg ganska dold och innehöll ett parti som jag helt har missat. Ett väldigt backigt parti som man springer väldigt varsamt i. Men vackert, oerhört vackert. Jag följde leden i Trångsunds naturreservat och vidare in i, och igenom, Skogås naturreservat. En fantastiskt vacker tur som jag lyckligtvis har precis inpå knuten. Det blev till slut en härlig tur, i relativt tuff terräng, på 12,5 km.

Huddingeleden Trångsund
Starten av Huddingeleden i Trångsund

Längre än jag tänkt mig

Igår, alltså dagen efter, gav jag mig ut med målet att utforska en del av Huddingeleden som jag inte sprungit på ännu. Tanken var att springa runt 10km på den eftersom benen inte var helt med mig. Men jag sprang på och fann inte ro till att springa hemåt. I mitt huvud lovade jag mig själv några gånger att; bara springa fram till nästa asfaltväg, bara springa fram till nästa ledmarkering, bara springa en kilometer till, och så vidare …

Huddingeleden löpning
Bara över 73:an … sen hem …
Huddingeleden
Okej, bara bort till Ågesta … sen hem …

Det vara bara att ge upp eftersom jag insåg att jag hade noll  kontroll över min löpareglädje. Den levde liksom sitt eget lilla liv. När jag såg markeringen för Huddingeleden som gick rakt in i ett skogsparti jag aldrig tidigare sprungit i, var det bara att acceptera att jag ville springa och … springa!

Huddingeleden
Lite spång …
Löparglädje Daniel Karlsson
Efter den här bilden drabbades jag av ett 2 km långt glädjerus där jag flög fram över stock och sten. Underbart!
Huddingeleden
Kan man få nog av sådan här natur?!
Huddingeleden löpning
Stannade i 20 sekunder, tog djupa andetag och njöt av vårsolen
löpare ultralöpare
Vid 15 km hände något …

Mata mig!

Ja, efter 15 km av relativt tuff terräng kände jag hur hela kroppen skrek efter energi. Jag insåg att jag inte hade ätit någon frukost. Bara en måltidsersättning. Jag påminde också mig själv om de där 12,5 terärringkilometrarna som satt i benen efter gårdagen. Jag vek av från Huddingeleden och börja springa mot Ågesta ridskola i hopp om att deras café var öppet.

Jodå, det var det, och jag köpte på mig energi för att göra löpturen hemåt lite härligare.

godis löpare löpning
Godis är gott!

Efter att jag hade vräkt i mig en chokladboll, som förövrigt var den godaste jag någonsin smakat, stoppade jag ner det andra i ryggsäcken och sprang vidare. Jag sprang förbi Farsta ridskola, över till Farsta och vidare hemåt längst Magelungen. När jag kom hem visade klockan på 27 km vilken var en bra distans med tanke på gårdagens bravader för benen.

Ett glatt gäng på Huddingeleden

Senare på kvällen pratade Ann-Elise, min sambo, om att vi kanske skulle springa tillsammans dagen därpå. Jag förslog att jag skulle visa henne starten av Huddingeleden och att vi skulle springa Norrslingan och Sydslingan. Det passade henne bra.
Senare på kvällen hörde jag med Jonas Hemström, som är en rutinerad ultralöpare, om han ville följa med. Jajamän, vi blev en glad trio!

löpare löpning
Jonas Hemström, Ann-Elise och jag.
löpning löpare
Det gick framåt!
Huddingeleden löpning
Ann-Elise skulle enligt sitt program köra lågpuls. Det gick åt pipsvängen …
runstreak huddingeleden
Vackra utsikter längst Huddingeleden

Den här veckan har alltså bjudit på bra terränglöpning och benen har verkligen fått jobba. Det har blivit några mil av pumpande. Därför behöver jag vila, men hur gör man det när man springer varje dag? Jo, imorgon ställer jag klockan tidigt och springer lugna 2 km innan jag lagar frukost och väcker barnen. Nästa pass blir dagen därpå men först på kvällen runt kl 18. Även då ett lugnt pass på 2 km. Det innebär att jag får två dagar av icke-ansträngande löpning där det går 36 timmar mellan passen. Så vila kommer jag att få mer än nog av!

Kram på dig

Varför ultradistans? Det här är mitt ”varför?”

Varför

Varför väljer en människa att springa? Det kan naturligtvis vara subjektivt, men i grund och botten, och generellt sett, handlar det nog mest om välmående. Det kan nog alla köpa, löpare och icke-löpare.
Varför väljer man att springa ett maraton? Nu tycker jag att det hela börjar bli intressantare. Ett maraton är långt. Många tycker att 10 km är en drömdistans. Ett maraton innebär att man ska springa den drömdistansen fyra gånger och lite till. Enkelt sett kan man nog säga att det är det ultimata beviset för att man tillhör den främsta gruppen av motionärer. Ja, nu pratar jag just om vanliga människor och inte eliten, för varför de springer är betydligt enklare att svara på.

Men varför väljer man att springa en ultradistans? Alltså distanser som är längre än ett maraton. Oftast mycket längre såsom uppåt 10 mil och den vanliga drömdistansen på 100 miles, alltså 16 mil. Nu blir det sådär ultraintressant, eftersom det blir ännu mer subjektivt än förut. Nu börjar vi nå individens innersta tankar, känslor och hela själ. Eftersom det är så subjektivt kan jag bara spekulera kring mig själv, vilket är det jag nu ämnar göra.

Att fullt ut reda ut sitt ”varför?” är av stor vikt när det gäller ultraköping. När det är som tyngst och svårast kan känslan bli överväldigande och då räcker det inte med att slentrian-vilja klara av av loppet. Då krävs det mentala resurser som är välformulerade och genomtänkta. Det är när du fullt ut har förstått just ditt varför, som du får tillgång till ytterligare energikällor som kan vara avgörande för om du ger upp eller inte.

Annorlunda

Jag har alltid tyckt om en viss typ av annorlunda. Jag har ett behov av att höras och synas, att sticka ut och att vara speciell. Det är något jag både är stolt över, men också önskar att jag ibland slapp känna. Ja, jag är absolut stolt över mig själv i många avseenden, men jag anser mig inte vara förmer än andra utan anledning. Faktum är att jag känner mig långt undermålig inom många områden och det kan vara en gnagande och betungande känsla att dras med. Jag slits mellan att känna mig mediokert framgångsrik och extremt misslyckad. Många gånger önskar jag att jag var lite mer jämn och att jag höll mig ungefär på en nivå i skalan.

Jag har ett starkt driv av att bevisa både för mig själv och för andra att jag är någon. Det är förmodligen därför jag har dragits till det mer udda i många avseenden. Jag spelade inte hockey och fotboll, utan ägnade mig åt kampsport, vilket inte många av mina vänner gjorde. Jag och min bästa vän i tonåren valde att gå vår egen väg musikmässigt, bort ifrån det som alla våra andra vänner lyssnade på. Jag valde att låtsas tillhöra en radikal ideologi i tonåren, trots att jag aldrig riktigt lyckades.

Jag halkade tidigt in i att testa tobak och alkohol. När jag tänker tillbaka var även det ett sätt att ligga före andra och att skilja mig från mängden. På äldre dagar tränade jag och tävlade i paintball, en ganska udda sysselsättning. Sedan har vi det där med min hobby som blev mitt yrke – trolleri. Mer udda än så tror jag knappast att det blir. Jag kan också vittna om att etthundra procent av samtliga som trollar har någon form av behov att söka godkännande och beundran hos sin omgivning. Den typen av behov har förresten alla artister jag har träffat också. Behov av att synas, höras och att vara  någon. Att få uppmärksamhet.

Arvet

Men en fråga som dyker upp inom mig är då varför jag känner ett behov av att göra saker som ingen annan gör och att sticka ut, synas och höras. Jag tror att det på något sätt går i arv i vår släkt. Farfar var väldigt framgångsrik simmare och stoltserade alltid med hur mycket han kunde och visste. När han hälsade på när jag var barn, minns jag hur han timme ut och timme in satt och läste uppslagsverk, bok efter bok.

Han försökte lära mig namn på växter och djur på latin och berättade om de gamla grekerna i tid och otid. När jag tänker efter har jag fått lite av det där jag med – mina barn kunde exempelvis säga skata, kråka och nötväcka både på engelska och latin redan när de var två år gamla.
Farfar körde liksom sitt race och hade ganska svårt att ta in att det fanns andra sätt att tänka och leva. Ganska ofta ett kul sätt att vara på, och inte nödvändigtvis en trist attityd och en besserwisser, som man kanske kan tro.

Min pappa är också en person som har kört sitt race fullt ut. Känslan jag har fått är att det har varit ett sätt att bryta sig loss från farfars linje och välja sitt eget spår. Genom åren har jag sett många tecken på det i alla fall, om jag har tolkat det rätt. Han ville klara sig själv och har kämpat sig fram på sitt sätt, tagit sina beslut och i stort sett struntat i vad andra säger, tycker och tänker. Jag är ganska övertygad om att det är ett resultat av att han under uppväxten varit ganska kontrollerad och kanske styrd.

Men det har också inneburit att han har utvecklat en stark integritet och en osvikbar tro på sina egna vanor, föreställningar och hela levnadssätt. Jag tror att det ofta blir så när man försöker att bryta sig loss – för att klara vara egen måste man tro på sig själv till hundra procent.

Mallen

Pappa har ofta haft svårt att acceptera levnadssätt som inte går i linje med det han anser är rätt och riktigt. Min mamma är precis likadan och jag upplever att hon formades mycket efter min pappa.

Min äldre bror har alltid gjort allt för att ta plats bredvid pappa. Jag såg honom i unga år försöka föra sig på liknande manér, dra samma skämt och till och med lära sig uppskatta samma saker som pappa gjorde. Jag har inte känt samma behov. Jag fick kanske tvärtemot ärva samma vilja och strävan som farfar och pappa, att köra mitt eget race. Det positiva med det har varit att jag känner en större frihet att inte behöva passa in i en förutbestämd mall. Det negativa har varit att jag aldrig riktigt har blivit accepterad. Mina val har av övriga familjen blivit klassade som konstiga, ovärdiga och rent av fel. Sen ska jag inte sticka under stolen med att jag alldeles för många gånger har valt alldeles överjävligt jättefel. Verkligen inte, för det har de till hundra procent rätt i. Men jag känner att överlag har det också format den jag är idag.

Förhoppningar

Jag satt inte där vid släktmiddagarna och drog rätt skämt och sa rätt saker. Jag följde inte resultaten för allsvenskan och jag låtsades inte ens vara lite intresserad av det.
Det hade många gånger resultatet att jag blev subtilt lite utanför. Förr hade jag dock en förhoppning om att mina val en dag skulle accepteras och att de där fnysningarna skulle upphöra. Jag tänkte att om jag verkligen skulle lyckas med något av mina udda sporter eller hobbys, visioner och mål, så skulle de acceptera mig och kanske rent av respektera mig.

Men så blev aldrig fallet. Jag har aldrig någonsin hört ”vad duktig du är” för någonting jag lyckats med. Det enda jag har märkt är en viss indirekt stolthet då jag fått höra av andra att mamma och pappa har berättat att jag har ett eget TVprogram eller varit med i tidningen och liknande.
I vår familj talade man inte om känslor. Man kunde uttrycka dem om det var något man var missnöjd med, men man hyllade och stöttade inte varandra. Jag har exempelvis aldrig hört ”jag älskar dig”, någonsin ifrån någon i min familj.
Nu säger jag bara som det är och det här är inget sätt att få sympatier. Det är bara mitt sätt att försöka luska ut varför jag blivit som jag blivit.

Oseriöst

Jag är en person som går hundra procent in i mina projekt och ibland tvärvänder jag rakt ur dem och går in in med samma entusiasm i något helt annat. Detta har jag fått höra otaliga gånger är oseriöst och allmänt korkat. ”Du mognar väl kanske också en vacker dag”, var en ganska vanlig kommentar.

Ett exempel var på den tiden jag bestämde mig för att satsa på mitt trolleri. Givetvis något som mottogs med uteslutande nedsättande kommentarer och många huvudskakningar. En dag lyckades jag få in ett helt reportage i en lokaltidning om mig själv. Det var lokalkändisen Christer Peters som hade kontakter med tidningen och skrev själv artikeln.

Jag var eld och lågor! Detta var mitt första reportage och massor av människor skulle nu få läsa om mitt trolleri. Det var en enorm kick och jag såg fram emot att få fler bokningar. När jag sprudlande berättade för mina föräldrar märkte jag att de inte alls var så positiva som jag. Tvärtemot menade de att det var ytterst ”oseriöst”. Det var ett ord som fastnade hos mig. De menade att eftersom det var en vän till mig som skrivit artikeln så var det ju inget riktigt och äkta reportage. Istället var det oseriöst.

För mig var det en enorm framgång, och om jag kunde prata med den unga glada Daniel idag skulle jag med all min kunskap  jag idag har om media och artisteri, hylla honom och berätta att det var en smart och bra väg att gå.

Förväntningar

Min paintball var en dålig sport/hobby eftersom det handlade om krig. Mitt trolleri var inget riktigt yrke. Det var oseriöst. Min kampsport var ingen riktigt sport eftersom det inte var fotboll eller annan mainstreamsport. Jag kan inte räkna antalet drömmar jag haft som jag har presenterat. Idéer om tankar som skiljer sig ifrån mängden. Men samtliga har bemötts med kritiska och ibland övertydliga hånande både gester och ord.

Jag är idag övertygad om att det nästan aldrig handlade om mina tankar och idéer i sig. Det var inte de som egentligen recenserades. De var troligen redan innan de låtit sig betraktas, dömda att misslyckas eftersom de kom ifrån mitt huvud. Jag var den som inte följde den bana mina föräldrar ville att jag skulle följa och det var det som födde ett behov att korrigera mig och därför ge avslag på de tankar och idéer som föddes. Så att jag en dag skulle vakna upp och inse att jag borde följa det som förväntades av mig.

Självförtroende

Den där attityden blev så småningom befäst och det spelade inte längre någon roll. När familjen satt samlad och en fråga om någonting jag brann för kom, visste jag redan innan jag hade svarat att en skulle förklara hur dumt det var, hur nästa person skulle instämma. Det fanns inga andra alternativ och jag var oftast helt fine med det. Jag blev absolut nedbruten, men också stark av det. Generellt sett har det gjort att jag har ett fruktansvärt dåligt självförtroende, men på det stora hela har det också gjort att jag inte förväntar mig framgång, att bli omtyckt och att allting ska flyta på lätt. Jag är van vid motgångar och jag är van vid att kämpa för min sak. Att definitivt inte få lätt medhåll.

Det jag saknar, om jag skulle få önska, är mer stöttning ibland. Att få höra ”Det där är inte dumt” eller  att någon i familjen erbjöd sig att hjälpa eller att i alla fall diskutera det hela med en positiv ton.

Det var absolut inte fråga om mobbing, utan det här var en attityd som bara fanns. Jag hyser inget agg mot någon av de inblandade idag utan har accepterat fullt ut att de kör sin grej och jag kör min grej. Än idag kan jag i princip inte presentera någon av mina bravder, tankar och idéer utan att det bemöts av negativitet och huvudskakningar med tillhörande småskratt.

Löpningen

Min löpning har givetvis fått samma behandling. Min bror och mamma skulle aldrig någonsin få för sig att ägna sig åt det, och givetvis är det därför lätt att demonisera och direkt avfärda som vansinne. Min pappa, däremot, är själv en som i övre medelåldern har ägnat sig åt löpning och en och annan halvmara. Men trots det är det givetvis lätt att avfärda just mitt sätt att tänka och behandla löpningen på som i alla fall ”lite märklig”. Ibland också rakt av fel och lite skrattretande dum.

Ju mer jag stod upp för mig själv, desto mer desperat blev jargongen i min familj. Jag tror att det var känslan av att det inte fäste, att de inte kunde påverka mig och kontrollera mig, som gjorde att det blev så.

Visionären och pojken

Ett drag jag märker hos mig själv är ett drag av att göra precis tvärtemot istället för att göra det som krävs av mig. Istället för att sluta blir jag mer intensiv. Istället för att skifta över till det spår man vill att jag ska gå efter hittar jag ett spår ännu längre ifrån det spåret.
Djupt inom mig finns en liten kille som desperat önskar att få bli accepterad för den han är. En kille som skulle vilja dela sina drömmar med de som betyder mest för honom, utan att de ska krossa dem innan de ens fått en chans.

Men inom mig finns också en stark visionär som vägrar ge vika för vad andra tycker och säger. Den visionären är bra att ha när saker ska göras, eftersom när han har bestämt sig för något så sker det. Visionären har dock blivit onödigt envis ibland och därför kan det vara svårt att i skapandets process ta in andra aspekter än hans egna. Det är något jag vet är en brist hos mig, som jag försöker att jobba på.

Längre

När jag började springa ville jag så småningom springa längre. Som ett direkt resultat av den eviga strävan att vara någon, vara bra, duga. Att bevisa för mig själv och andra att jag kan lyckas. Som jag ser det idag var ultralöpning det enda som min löpning rimligen skulle kunna leda till. Jag insåg det inte då, men i backspegeln ser jag det oklanderligt klart och tydligt.
Min löpning ansågs direkt av mamma och min bror som något konstigt och som ”ännu ett av Daniels påhitt”. Pappas löpning var bra, givetvis. Men det här kom ifrån min hjärna och därför blev det inte lika accepterat. Min pappa var inte lika negativ, men givetvis aldrig positiv. När jag presenterade konceptet runstreak som jag brann för, var det givetvis direkt vansinne. Det följde ju inte mallen. Resultatet var givetvis att jag ville köra så länge som möjligt.

Det märkliga är att jag inte ser på min barndom som någon dålig barndom. Nej, det är precis tvärtom. Jag ser på den som otroligt varm, färggrann och rik. Det fanns kärlek fast att den inte uttrycktes i ord och trots kravet att följa rätt spår och välja just det rätt som ansågs vara det enda rätta.
I den familj jag nu själv har är jag noga med att hela tiden vara så stöttande, uppmuntrande och öppensinnig jag kan. Jag märker tyvärr själv att jag har det där draget som gör att jag har svårt att acceptera andra än mina egna uppfattningar och bestämmelser om vad som är norm och inte, men eftersom jag är medveten om det kan jag bryta den trenden.

Poängen

När stöttandet helt uteblir tappar allt sin poäng. Min bror gick ifrån att inte acceptera, att köra en liten förlöjligande jargong och att småskratta åt allt jag åtog mig – till att slutligen fullt ut påpeka att jag inte var kapabel till någonting. Att jag var värdelös och slutligen att jag var sinnessjuk och borde söka hjälp. Där tappar det sin mening att fortsätta. Därför har jag ingen kontakt med honom idag, vilken för mig har inneburit en enorm befrielse. Men något så drastiskt vägrar jag ska hända inom min egen familj idag. Därför är jag noga med det där med att stötta och inte nedvärdera det som inte följer  min egen mall. Det gäller även vänner och bekanta. Ett ”Bra jobbat!” eller ”Vad grym du är!” landar aldrig fel.

Något som har blivit viktigt för oss är att hela familjen följer med på lopp och andra evenemang. Att våra barn tidigt ska lära sig att vi är en familj som hjälper varandra och är inkluderande är viktigt för oss. Jag tror också att en sådan gemenskap förhindrar grogrund för någon form av tävlan inom familjen. Att få det att kännas naturligt att stötta och att känna sig stöttad ska vara en självklarhet.

Varför?

Mitt ständiga behov att hävda mig, att vara någon och att lyckas med mina idéer, driver mig till att göra något extraordinärt. Ultra är det ultimata inom löpning. Jag vill lyckas med det för att bevisa för mig själv och för andra att jag duger. Den lilla pojken inom mig kräver det. Men han kräver inte att man ska falla ner på knä, eller hävda att han är förmer än andra. Han kräver bara att hans bedrift också räknas. Att den duger, trots att idén är hans egen. Att bedriften är okej, det är allt han kräver.

Visionären inom mig kräver det också. Det finns så många projekt som han har misslyckats fatalt. Det grämer mig ofta. Att lyckas med någonting så storartat som att springa ultradistanser tänker jag inte misslyckas med. Det finns inte i min världsbild.

Slitage

Att jag slits mellan att känna mig fatalt misslyckad och mediokert framgångsrik är en känsla som uppstår av den lilla pojken och visionären inom mig. Den lilla pojken känner sig fatalt misslyckad, medan visionären känner sig mediokert framgångsrik. Mediokert eftersom det krävs av en visionär att aldrig vara fullt ut nöjd, utan hela tiden sträva efter förbättring. Det är något jag har lärt mig efter att aldrig ha fått den där bekräftelsen hemifrån. Jag har lärt mig att jag måste kämpa mer hela tiden. Men ur det föddes också pojken som känner att det aldrig blir bra nog.

Mållinjen

Om jag lyckas med ultra kommer visionären att bli så pass nöjd det går att bli, och den lilla pojken kommer att få beröm. Beröm både av mig själv och av andra.
När det kommer att vara som tuffast för mig … När varje cell i min kropp skriker åt mig att stanna … När pojken skriker att det inte går eftersom han är värdelös … När till och med visionären har gett upp eftersom han vet att detta bara kommer bli en i raden av misslyckade projekt …

Då kommer mitt enda sätt att få pojken att känna sig stolt och visionären att bli mer positiv, vara att fortsätta. Fortsätta springa trots att jag inte kan. Trots att jag inte orkar. Trots att det gör för ont och trots att jag vet att jag inte duger och kommer att misslyckas. Jag kommer att fortsätta ändå, enbart med viljan att skapa en stoltare pojke, en positivare visionär och en bättre Daniel.

På mållinjen förväntar jag mig inte något beröm ifrån någon. Inte ifrån min familj, inte ifrån vänner och inte ifrån bekanta. Men det spelar ingen roll. Att jag korsar den där mållinjen betyder så mycket mer för mig, för den lilla pojken och för visionären.

Jag kommer bli starkare av att nå mållinjen.
Slitningarna mellan att känna mig misslyckad och mediokert framgångsrik kommer inte vara lika våldsamma.
Mitt varför är vetskapen om att mitt liv kommer att bli rikare av att inte ge upp.

Kram på dig!

Jag skulle vilja avsluta med en sång jag nyligen hörde och som har kommit att betyda oerhört mycket för mig. Låten Gravity med Tim McGraw är låten jag kommer att lyssna på när jag korsar mållinjen på Ultravasan i Augusti.

 

Livet. (2009 vs 2019)

livet

Idag fyller jag 40 år. Det kändes värre igår, men nu är det gjort.
Vad hände egentligen? Ganska mycket, givetvis, men känslan är att det är så pass mycket att jag inte riktigt har koll på situationen. Allting springer ifrån mig och jag vill stoppa tiden. Hinna samla mig och få ett rimligt perspektiv på alltsammans innan jag klickar igång livsklockan igen. Innan livet återigen får ticka bort.

2009

Jag hade träffat min nuvarande sambo. Vi levde ett lyxliv, kan man säga. Det var massor av rolig utgång och vi bodde i en litet paradis mitt i Sthlm som kallas för Atlasområdet som ligger vid St:Eriksplan.
Jag tror att detta var året jag gjorde första säsongen av mitt barnprogram Den itusågade Kaninen som sändes i fem säsonger på Barnkanalen. Livet lekte och jag hade ingen aning om hur livet skulle se ut om tio år. Jag brydde mig inte heller.

Men det var också en förödande tid för mig, rent fysiskt. Visst, jag var på väg ur den värsta tiden som hade varit några år före då jag drev en egen stand up-klubb. Min bästa vän Marcus Palm drev också en stand up-klubb och vi hade verkligen roligt, det hade vi. Vi gled runt från klubb till klubb och körde stand up och trollade. Vi gick på kändisfester och fotades på röda mattan mellan glada förfester och märkliga efterfester. Nätterna tog aldrig slut utan sattes bara i pausläge under dagtid då vanliga människor var vakna. Det var helt enkelt en tid då vi bara behövde bry oss om oss själva och ta hand om oss själva.

Ohälsa

Men jag tog inte hand om mig själv. Jag var ohälsan själv egentligen. Jag tränade ingenting och jag åt och drack illa. Jag tänkte i på det då, men idag vet jag att jag hade tankar kring min egen kropp och mitt eget välmående. Det var inga bra tankar. De handlade ofta om en inre vetskap att jag skulle komma att förfalla. Min kropp hängde i en skör tråd av den lilla ungdom som fanns kvar ungdom.
Men träning? Nej, det var inget som lockade. Tvärtom.

Löpningen var det som låg mig närmast till hands eftersom jag ville ha enkelhet. Men löpning var ta mig fan det tråkigaste jag kunde föreställa mig!

2019

Nu bor jag i Skogås med samma fina kvinna som då. Men nu är vi fler. Vi har tre jättefina barn, två mjuka katter och ett gäng ganska tråkiga fiskar. Livet flyter på och trolleriet har hamnat LITE i skym undan sedan de glada tiderna då jag ständigt hängde på Magic Bar, gjorde trolleri i teverutan och jobbade betydligt mer än nu med trolleri.
Nu har jag väldigt mycket andra projekt. Jag har gett ut några barnböcker och jag fick idag beskedet ifrån en fantastisk förläggare att han vill ge ut en av mina träningsböcker. Ja, för det har ju faktiskt hänt, det där med träningen.

Numera är träningen en del av mitt liv på ett sätt som jag inte förstod kunde existera. Det krävdes månader av filosoferande och analyserande för att jag äntligen skulle förstå hela grejen.
Jag har nu förstått vikten av vår inre bild av träning och hur vi måste förändra den för att lyckas. Mitt stora test var att försöka förändra bilden av det jag föraktade mest – löpning.

Idag är löpning bland det bästa jag vet och det är en stor del av mitt liv. Jag har i skrivande stund sprungit varje dag i 330 dagar och jag har tagit stora kliv åt att lyckas med de ultrautmaningar jag drömmer om.

Att jag har hittat träningen i mitt liv har gjort stor skillnad. Faktum är att jag känner att den lilla tråd av ungdom jag en gång hängde i har blivit tjockare snarare än tunnare.

Mitt mål har gått ifrån att få andra att uppleva magin ifrån mitt trolleri, till att få dem att uppleva den magi träning kan skänka.

Kram på dig!

 

 

 

 

Intervju i Runner’s World

Igår var det verkligen en dag i rörelsens och inspirationens tecken. Vi började dagen med massor av just rörelse genom att öka till badhuset med våra tre barn. Jag blir lika glad varje gång jag märker att jag aldrig kommer att bli vuxen. Jag vet att det är klyschigt att mala på om det där med att ”jag blir nog aldrig vuxen” men jag är ganska övertygad om att jag är snäppet vassare än de flesta andra när det kommer till att inte växa upp 😉

Rörelse i vattnet

Att få hoppa runt i vattnet, hålla sig i rörelse och leka med barnen får mig att bli sisådär tio år igen. Man känner sig outtröttlig och levande. När jag sedan ser mig om ser jag andra föräldrar som leker med sina barn, de ler alltid. Somliga föräldrar sitter på kanten med sina mobiltelefoner (trots mobilförbud), de ler aldrig. Barnen som har föräldrar som leker med dem är också alltid lite gladare än de andra, vars föräldrar har ständigt möte med sin mobiltelefon.

omklädningsrum
Det brukar bli så att jag tar vår yngsta (Kevin, 4) och sambon tar de två äldsta. En jämn fördelning.

Sådan far sådan dotter

När vi kom hem tänkte jag dra ut och springa en sväng. Det har varit ganska mycket krävande terräng på senare och gårdagen var som sagt ganska ofokuserad, så jag bestämde mig för en kortare runda. Glädjande nog ville min dotter följa med, så vi tog på oss kläderna och tog oss ut på en tur. Det var hennes fjärde löpdag på raken! Och min 320:e på raken. Jag vet inte var hon får sina idéer ifrån 😉

träning med barn
Mina fina dotter Linnéa, 7, som när hon var 3 år kröp upp i min famn när jag var ledsen och sa: ”När ingen annan säger ’heja Linnéa’, säger jag ’heja Linnéa’ själv”

Glad läsning

Hemma efter löpningen såg jag att vi glädjande nog hade fått månadens upplaga av den fantastiska tidningen Runner’s World. Jag öppnade direkt upp och började bläddra i den. Snart tittade jag på mig själv och jag är väldigt nöjd över artikeln. Minna Tunberger som skrev intervjun är verkligen en klippa och skriver riktigt bra. För dig som vill läsa intervjun rekommenderar jag att du springer iväg och köper tidningen från Januari 2019. Eller beställ den från Runner’s World eller Tidningskungen.se.

runner's world Daniel Karlsson

 

Det händer även mig …

Jag brydde mig inte om att söka efter träningsglädje idag …


löpning

Nedslagen, utan träningsglädje …

Dagen började med en tur till ishallen med våra tre barn. När vi kom hem lagade vi lunch och jag ville verkligen försöka passa på att fånga dagsljuset med en löptur.
Men allting kändes grått och inspirationslöst. Det fanns inte samma glödande träningsglädje som jag normalt alltid känner. Benen kändes trött, vilket förmodligen kan förklaras med att jag nyss åkt skridskor i en och en halvtimme och lekt kull med barnen på isen. Det, kombinerat med dåligt sömn den senaste tiden, inget kaffe och att jag ändå sprungit 50 km de senaste dagarna där mycket av det varit i terräng.
Nej, jag var inte helt i form. Det ska dock tilläggas att dippar i min träningsglädje är extremt sällsynta.

skridskor
Mamma Ann-Elise med våra två söner Alexander, 5, och Kevin, 4.

Lösningen?

Så vad gör man då? När man inte är lika lockad av en löprunda? När man inte känner träningsglädje? För mig var det väldigt länge sedan det hände och jag är inte rädd för det längre, såsom jag var tidigare. Jag låter det inte slå ner mig och det är inget hot mot min träning eftersom jag kommit så väldigt långt i min vad min filosofi går ut på  – att bygga upp den vackraste bild av träning som man bara kan.

Eftersom jag har en ohotad fantastisk bild av min träning accepterar jag det jag känner. Jag försöker inte grotta i det och utmana det såsom man bör göra när man börjar bygga på sin inre bild av träning. Min bild är som sagt ohotad och därför beslutade jag mig idag för att utnyttja den ganska negativa känslan till min fördel. Normalt sett skulle jag rekommendera att man försöker skapa den mest positiva löpupplevelsen som bara möjligt i ett sådant läge. Ge in i ett tomt rum, slappna av och le. Peppa dig själv med enbart positiva tankar och inse vilken hjälte du är. I husen bredvid finns massor av människor som inte ens orkar gå ut med soporna. Du ska ut och springa. Du är grym!

Belöna dig själv

Efter det skulle jag rekommendera en kort och lugn runda där du inte blir det minsta utmattad på något sätt. Så lite ansträngning som möjligt och sedan hem och inte låta någon tanke om att det var för kort eller för långsamt få något som helst fäste i ditt huvud. Därefter skulle jag säga att du skulle belöna dig själv på bästa sätt. Vad det skulle vara vet bara du.

Utnyttja det grå

Jag valde att utnyttja den gråa känslan och försökte inte förändra den. Jag vill springa ultradistanser och så som jag kände idag är bara en bråkdel av hur grått det kommer att kännas under vissa lopp i framtiden. Jag föreställde mig därför att jag var mitt i ett ultralopp och bestämde mig för att springa vidare. Minst 10 kilometer.
Benen var blytunga. Jag letade efter ork men kunde inte finna någon. Det kändes plågsamt rent mentalt att veta att det var långt kvar och hela kroppen och mitt inre ville få mig själv att sluta.

Efter ungefär fyra kilometer vaknade kroppen. Eller snarare gav den upp eftersom min hjärna vet att jag är mer ensvis än den. Det gick mycket lättare och allting flöt på i 11 kilometer utan några större svårigheter.
Efteråt visste jag att jag hade gjort allting helt rätt. Jag log av mig själv och behövde inte tvinga fram det. Jag hade sprungit i ungefär 5 min/km-tempo vilket är bra under förutsättningarna för mig. Jag är ingen snabb kille.

Belöningen

Alexander, Mathea, Moa, Jag, Kevin, Ann-Elise, Linnéa

När sambon skulle ut och springa med vår dotter frågade jag våra andra två barn om de ville följa med. De ville. Det ville också deras kompis och hennes mamma. Så vi blev ett gäng som senare på kvällen sprang en reflexbana i skogen. Det blev första delen av min belöning. Den andra belöningen består i att jag strax ska ta bort datorn från mitt knä och göra chevretoasts och äta det i sängen med min sambo medan vi tittar på Vikings! Efter en sådan belöning förknippad med min träning kommer träningsglädje smygande. Den hade bara vilat lite.

Här kommer lite bilder från kvällsäventyret.
Kram på dig!

löpning
Kevin, 4, klättrar tappert över ett fallet träd tillsammans med mamma Ann-Elise
traillöpning
Full fart framåt!

löpning reflex

löpning

pannlampa
pannlampor närmar sig målgången