Alla behöver inte vara bäst

Fler borde röra på sig. Det är allmänt vedertaget och det råder ingen tvekan om det. Det finns en uppsjö av olika förslag på vad vi ska göra och hur vi ska göra, men jag tycker att det skapas en onödig komplexitet när det gäller vad vi strävar efter. Det råder nämligen en form av elitism i samhället som jag menar många gånger är direkt kontraproduktiv.

Hjälper eller stjälper?

Om en sexåring vill lära sig rita prinsessor är inte en arkitektutbildning barnet behöver. Men när det kommer till träning är den tanken i stort sett norm. De som syns och hörs och förmedlar sina tankar, råd och program är alldeles för ofta eliten. Men det Olof, 43, med alldeles för många kilo övervikt behöver, är inte ett intervallprogram där han får veta exakt hur många meter han ska springa och exakt hur många sekunder han ska vila. Olof och hans vänner har nästan alltid en miserabel inre bild av rörelse och träning. Många gånger stärks den bilden av massmedias ständiga ”så får du sexpacket att synas” och ”hyperträna dina lår med nya träningsprogrammet”.

Olof behöver sans. Han behöver ingen elit. Olof måste inte bli bäst. Han behöver inte ens bli i närheten av det bästa han teoretiskt kan bli. Det är nämligen just den strävan som mest sannolikt stjälper honom helt åt andra hållet.

stretching träning träningstrolleri

Hitta glädjen

Jag är inte dum. Jag förstår att poddar, böcker och artiklar skrivna av framstående elitidrottskvinnor och män säljer bra. Och jag förstår att det finns en instinktiv drift hos oss människor att lyssna på förebilder. Men jag vill verkligen förenkla och nyansera människors uppfattning om träning. Det behöver nämligen inte vara det som eliten ägnar sig åt. Jag märker många gånger hur idrottsprofiler har tappat förståelsen och känslan för exakt var Olof befinner sig på det mentala planet. Han behöver förändra sin inre bild av träning och det gör han genom att förknippa träning med positiva upplevelser och känslor. Vilket är vad hela min träningsfilosofi träningstrolleri går ut på.

Är detta ett gnällinlägg för att jag inte får komma till tals lika ofta och självklart som eliten? Det får man absolut tro och jag kan förstå den tanken. Men jag vill verkligen dementera det och förklara hur jag känner. Jag blir överlycklig över att höra att någon har hittat glädje i rörelse. Oavsett om det är jag eller någon annan som är inspirationskällan. Givetvis och självklart blir jag jättestolt om det är jag som har lyckats inspirera, men det är inte grunden till glädjen.

Inspiration finns överallt

Sedan jag själv fann rörelseglädjen efter många försök har min träningsfilosofi fått mig att se på träning på ett enkelt sätt. Ett sansat sätt fullt av acceptans och positivt tänkande. Det är vad jag vill sprida.

Om du vill  börja promenera behöver du ingen elit, du kan lika väl inspireras av din kollega som kommit igång med promenader.Om du vill börja löpträna behöver du ingen idrottsstjärnas hjälp, du kan lika gärna låta dig inspireras av din granne som börjat springa. Men den person som kan motivera och inspirera dig mest är du själv. Du är din egen hjälte och har den överlägset största makten över din framtid. Lås dig inte vid ett sätt att tänka och träna baserat på vad en auktoritet inom området säger. Hitta det som gör dig glad. Jag kan inte låta bli att länka till min vän Helena Olmås fantastiska blogginlägg ”Kan vi inte bara låta varandra flyga fritt?”. Helena är en PT och löpcoach som har just den där fria positiva synen på rörelse som jag har inspirerats massor av.

Fullt ut eller ingenting

Jag tänker fortfarande på inlägget jag gjorde i en lokal Facebookgrupp. Där jag frågade om det fanns intresse att skapa en löpargrupp för de som vill komma ut och springa ihop. För de som inte känner andra som springer och för de som inte vill springa ensamma. Jag berättade att jag springer mycket och kan området väl, och att jag självklart delar med mig av det jag har lärt mig. Då kom kommentaren: ”Du skriver mycket om hur ofta du springer, men du nämner ingenting om hur du tänker utveckla löparen till dess fulla potential”. Dessutom frågade en person vilken utbildning jag hade inom löpning.

Jag blev matt. Men jag ser det hela tiden. Den där inställningen att träning måste vara fullt ut eller ingenting. Där det hela tiden måste krävas en elit som ger de yttersta råden.

Flicka springer rörelse inspiration
För barn är rörelseglädje enkelt.

Mitt mål och strävan har blivit att sprida en mer avslappnad attityd till träning. Det finns en stor majoritet som behöver röra på sig mer. Läs igen – de behöver röra på sig mer. De behöver alltså inte nå sin fulla potential. En lust om att nå sin fulla potential måste komma inifrån dem själva om det ska vara produktivt och hållbart. Sedan har vi en väldigt liten klick som verkligen vill nå sin fulla potential, och givetvis ska de göra det! Där finns ju behovet att lyssna på eliten. De har ju ofta nycklarna till det där extra och vet vad som krävs för att nå bortom gränserna.

Vad vill du egentligen?

Fundera en stund på dig själv och vart du vill nå. Vem och vilka kan du inspireras av? Har du för höga krav på dig själv? Har du för låga krav? Bara du känner dig själv så bra som du gör. Behöver du mer tid för dig själv kombinerat med frisk luft, eller skulle du verkligen behöva få låta kroppen jobba?

När jag pratar om en lättare syn på träning menar jag inte att man nödvändigtvis alltid ska acceptera var man befinner sig. För det finns de som missuppfattar. De som vet att de borde träna men har en för negativ bild av träning för att ta tag i det. Det handlar om våga och lära sig att vara ärlig mot sig själv. Om du vet att du har ett behov, men inte tar tag i det, så är du inte ärlig mot dig själv.

När du vågar klä av dig ditt försvar uppenbarar sig sanningar du inte visste fanns. Våga ta det steget, oavsett på vilken nivå inom träning du är. Du vet troligen vad du behöver och vad som vore bäst för din hälsa. Gör det inte så komplicerat. Du kanske inte ens behöver en PT eller alla de där böckerna? Du är många gånger själv den bästa PT:n och bästa författaren för dig själv. Om du känner så just nu när du läser så behöver du inte mig heller. Men …

Kram på dig ändå!

 

Träningshets och kroppshets

Jag har länge varit sugen på att kommentera debatten om träningshets. Kanske aningen sent men here we go!

Träningshets

Kroppshets vs Träningshets

träningshetsJag vill först och främst klargöra att träningshets inte är detsamma som kroppshets. Kroppshets tenderar främst (inte bara, utan främst) att drabba kvinnor, medan träningshets verkar drabba alla, oavsett kön.

Kroppshets är ganska påtagligt med tanke på medias framlyftande av vissa kroppsideal. Man förespråkar och visar upp de rådande trenderna, och reklambolag med flera rycks med i vågen. De som blir lidande är oftast kvinnorna som i olika sociala sammanhang aningen direkt eller indirekt konfronteras och kommenteras när de avviker ifrån de rådande idealen.

En annan viktig skillnad mellan kroppshets och träningshets är att det egentligen inte finns några direkta hälsofördelar med trenden att ha små eller stora bröst, eller exakta dimensioner på rumpan. Inte heller om du har kort, långt, rosa eller regnbågsfärgad hår. Kroppshets handlar enbart om tycke och smak och det finns ingen vetenskaplig förankring.

När det däremot kommer till träning räcker det att vi tittar på forskning för att veta vad som är bra, mindre bra och direkt farligt. Vi vet att träning är någonting mycket positivt för hälsan.

Vad innebär hets?

träningshetsHets innebär helt enkelt att man försöker få någon att utföra någon form av handling. Det är ett oerhört negativt laddat ord och känslan man får är att personen som hetsar inte har goda avsikter eller känslor inför den som hetsas. Oftast är handlingen som ska utföras negativ. Exempelvis skulle man inte säga att en person försöker hetsa sin bästa vän till att söka det där drömjobbet. Däremot skulle man direkt säga att en person försöker hetsa någon annan att kasta den där stenen genom farbrorns fönster.

Redan där reagerar jag över sammansättningen av orden träning och hets. Kropp och hets, däremot, köper jag mera lättvindigt. Men träning är någonting positivt medan hets inte är det. Kanske är det därför ordet fångar vårt intresse.

Träningsmani då?

träningsmaniFör att vara helt ärlig så kan även positiva företeelser bli negativa och förödande. Syre är livsviktigt för oss men också det som dödar de flesta av oss i slutänden. Ja, överdriven träning och skadlig träning existerar och är givetvis någonting man ska ta på största allvar och inte uppmuntra till.

Men eftersom träningshets-debatten är så utbredd så talar vi om någonting som berör oss i stort, och då kan vi inte mena att det skulle vara så att flertalet av oss tränar så pass mycket att det är skadligt. Nej, rent objektivt vet vi att det omvända är vad som råder i samhället – vi tränar för lite och för sällan. Vi måste således lämna tankar på att det är tal om träningsmani.

Så vad handlar det om då? Jag tror att det hela är mycket enkelt och går att dela upp i två delar; Hälsomedvetenhet och det förödande självförsvaret.

Hälsomedvetenhet

Vi har på (relativt) senare tid blivit mer och mer medvetena om farorna med stillasittande och för lite rörelse. Vi vet vilka sjukdomar det medför och vilka komplikationer som är att vänta. På senare har forskning inom olika områden av träning fullkomligt exploderat, vilket skapar stora rubriker överallt. Tyvärr, för ofta felaktiga rubriker utifrån inkompetenta tolkningar men också utifrån dåligt utförda studier. Men överlag har vi under de senaste, säg 20 åren?, upplevt hur information kring träning och hälsa fullkomligt har exploderat.

”Det förödande självförsvaret”

Detta är något jag ofta talar om i min träningsfilosofi träningstrolleri. Det handlar om vår instinktiva vilja att ständigt försvara oss.
Vi människor är ett flockdjur och har ett starkt behov av att tillhöra olika grupperingar. Förr var det en stam eller by man kände stark tillhörighet till. Numera är det snarare så att vi tillhör en mängd olika flockar och har olika tillhörighet. Exempelvis tillhör vi ett land, en stad, ett fotbollslag eller en yrkeskår.

Vi har ett starkt driv inom oss att försvara de våra – att försvara sin grupp och att höja den över alla andra grupper. Det mest kostnadseffektiva sättet att höja den egna gruppen över de övriga är genom att sänka de andra grupperna. Sådana exempel ser vi dagligen på sociala medier när det handlar om exempelvis sport och politik. Man fokuserar nästan uteslutande på de andras negativa sidor och belyser väldigt sällan den egna gruppens fördelar.

Tränande vs Icke-tränande

träningshets
Vardagsexempel på ”det förödande självförsvaret”

Så finns också grupperna tränande och icke-tränande där man som icketränande med näbbar och klor tenderar att försvara sitt stillasittande. Därav ord som ”hurtbulle” och ”träningsfreak”. I utsatta lägen, när ens egen livsstil blir konfronterad, gäller det att snabbt nedvärdera och demonisera utmanaren. Om man lyckas med det lyckas man att nå den sköna känslan av att motparten är den udda medan man själv tillhör den sunda gruppen. Man har lyckats försvara sin livsstil och sin person.

Andra exempel är när man som icke-tränande lyfter enstaka fall där personer som tränat lagom och ätit sunt ändå gått bort i förtid. Gärna i kombination med berättelser om storrökaren och kalorinarkomanen som levde tills hon var 98 år.

Ofta går det så långt att träningens goda effekter avisas som nonsens av de icke-tränande.

Liknande exempel återfinns inom precis alla andra områden. Om man tycker om att köra rally tenderar man att intala sig själv om att 99% av alla klimatforskare i världen har fel om människans påverkan på klimatet. Om man gillar att röka är alla åtgärder mot rökning ren idioti hopkokat av en drös jävla översittare. Och så vidare och så vidare.

Helt enkelt är information, påståenden och fakta som på något sätt angriper dig eller din grupp, av ondo.

Kollisionen

träningshets

När hälsomedvetenheten når ut i media i tillräcklig skala triggas de icke-tränandes förödande självförsvar så pass att de i bred front går till motangrepp. Ordet träningshets myntas och man lyfter fram exempel på träningsnarkomani med berättelser om hur illa sådant kan gå. Att lugnt och stilla informera om hur bra det är med träning förvandlas till att man uppmanar alla i samhället att utveckla träningsmani.

Det blir helt enkelt en massiv kollision mellan hälsomedvetenhet och det förödande självförsvaret hos de som utsätts för det. Då spelar fakta ingen roll längre. De som förespråkar rörelse, om så i det minsta laget, ska framstå som slavdrivare och extrema. Då är slaget vunnet och man kan tända sin cigg och luta sig tillbaka.

Avslutningsvis: För en tid sedan läste jag den här debattartikeln i Expressen, skriven av Lisa Bjernhagen. Om du har i åtanke vad jag skrivit ovan om att tillhöra en viss grupp och att försvara sig samt demonstrera den andra sidan, så tror jag att du ser det ganska uppenbart. Tydligare blir det inte. Försvaret klickar igång och enkel välmenande uppmuntran förvandlas till HETS!

Här kommer ett utdrag av Lisas debattartikel …

träningshets