Igår tog hela familjen en kort skogspromenad med kidsen i en skogsdunge bara hundra meter ifrån huset. Yngsta sonen var tokgrinig och äldsta sonen trött efter discokalas. En underbar skogspromenad i vårkvällen. Koltrastens sång ifrån toppen av häggen dansade ljuvligt till björktrastens flykt. Talgoxens hoppfulla och ljuva sång ekade mellan träden som om den lekte tafatt med ljudet av sonens skrikgråtiga protester. Gallskriken, tårarna. Ljuvligt!
Mellansonen längst fram. Dottern längst bak. Ännu längre bak en gallskrikande fyraåring. Men bilden ser i alla fall ljuvlig ut 😉
Till slut så!
När vi kom fram till platsen där bäste fotografen Martin Lundström tog en bild på mig när jag hoppar, berättade jag det för min dotter. Jag visade bilden på mobilen och pekade ut platsen. Då ville hon att jag skulle fota henne när hon gjorde likadant. Det tog några försök och hon var verkligen tapper och gav inte upp. En kul grej!
När jag kom hem visade jag bilden för henne och hon blev naturligtvis riktigt stolt. Jag tyckte fortfarande att det var en rolig grej. Jag gjorde sedan en dubbelbild där man både ser min originalbild och Linnéas bild och lade ut den på Facebook.
Insikten
Nu har jag nyss lämnat dottern på skolan och våra två söner på deras förskola, och jag sitter och tar tag i jobb. En vän, Pontus, tyckte att bilden jag la upp på Facebook var lite väl tråkig i färgerna och han korrigerade den lite snabbt.
Jag klickade på den för att förstora upp den och se lite bättre. Jag log stort och tyckte fortfarande att det var en rolig grej. Men sedan föll sakta mungiporna ner och jag blev enormt känslosam. Faktiskt så känslosam att några tårar inte riktigt gick att stoppa. Det slog mig som en slägga i magen.
Hela anledningen till att jag bröt mig loss från min tidigare destruktiva livsstil med poker, vin, sena kvällar och allmänt dålig kost, var att vi fick vår dotter och jag kände att jag ville vara en bättre förebild. Visste att jag kunde vara en mycket bättre förebild. Jag såg henne inför mitt inre som den lilla bebis hon var när jag fattade beslutet. Nu stirrade jag på en skärm på mig själv i mitt livs form och henne bredvid mig som ville göra exakt samma sak som jag. Vackra citat dök upp i mitt huvud. Citat om att ”följa i sin faders fotspår” och annat. Min älskade lilla flicka vill göra samma sak som jag. Nu såg jag det plötsligt så tydligt.
Det var enormt starkt. Ett mycket starkt kvitto på att jag faktiskt har gjort någonting rätt ändå. Tänk vad småsaker ibland kan vara större än vad man tror. Det var ju bara en kul grej, liksom. Sen blir man ju överkänslig som förälder, haha.
Vi hade inte hört talas om familjeloppet, men plötsligt dök det upp i något av mina flöden. När jag såg att vi inte hade något för oss denna lördag och att evenemanget dessutom var gratis kändes det alldeles för självklart för att låta bli.
Igår kväll kom vi på att vi kanske borde ha hundvakt till vår valp. Men det visade sig vara lite knepigt eftersom alla hade planer. Så vi bestämde oss för att ta med lilla Tiril. Loppet är trots allt bara två kilometer så vi kunde ju bära henne, resonerade vi.
Äntligen framme
Efter en lite småstressig morgon där barnen gjorde lite av allt som man sa till att de definitivt inte skulle göra kom vi iväg. Väl framme vid Rudan var det enkelt att hitta till evenemangsplatsen där träningsprofilen Mårten Nylén höll till på en stor scen.
Jag måste säga att jag blev imponerad av hans insats och tycker att han gjorde det på ett naturligare sätt än många konferencierer vid liknande evenemang. Som artist är jag lite manisk när det gäller hur folk för sig på scen. Det där krystade jippo-snacket är otroligt svårt att komma ifrån när det gäller tillställningar som lopp och annat, men Mårten skötte det superbra.
Smidigt och bra uppstyrt
Allting flöt på hur smidigt som helst. Vi fick våra nummerlappar utan problem och starten gick. Det blir givetvis lite trångt eftersom det är familjer med barn i olika åldrar. Det som gladde mig var att det var väldigt många som man kanske inte skulle klassa som människor som älskar rörelse som deltog. Hatten av! Alla föräldrar var på strålande humör och det var en allmänt glad stämning genom skogen och hela vägen tillbaka till mål.
Tiril krossade allt motstånd
Vi började med att bära lilla Tiril men snart visade hon att det minsann var hon som ville springa snabbast, vilket gjorde att vi fick hålla hårt i kopplet. Hon är bara tio veckor men redan snabbare och mer driven än samtliga deltagare i loppet. Det här bådar gott och hon kommer att bli en perfekt löparkompis ute i skogarna som hon älskar så innerligt.
En liten picknick i det fria är aldrig fel efter en löptur.
Familjeloppet är ett lopp jag varmt rekommenderar! Jag hoppas att det kommer ännu fler folk och att det finns fler aktörer som vill vara med och stötta evenemanget. Heja En frisk generation och heja Familjeloppet!
Våra barn med sina medaljer. Barn i rörelse är en fröjd för ögat.En väldigt trött valp med sin lika trötta pojke hemma i kökssoffan.
Jag går ofta omkring och fnular på vad det är som gör att vissa tycker om att vara ute och röra på sig medan andra aldrig skulle få för sig att gå utanför dörren om inte nöden krävde det. Nu pratar jag inte om träning, för vad gäller det har jag kommit till insikt. Nej, jag menar mer den där vanliga rörelsen. Enklare promenader och små vardagliga äventyr. Frisk luft och rörelse.
Hur mycket kan vi påverka barnen?
Det jag funderar mest över är hur mycket som är genetiskt och hur mycket som handlar om det socialt nedärvda. Hur påverkas barnen av deras föräldrars vanor, hur mycket tar barnen efter, och hur mycket handlar om den enskilda individens inre lust att upptäcka och röra på sig? Jag har inte forskat i det där men jag är övertygad om att vanor och beteenden oftare än inte går vidare till nästa generation. Aktiva föräldrar tenderar att ha aktiva barn medan stillasittande föräldrar genererar stillasittande barn. Inte alltid, men generellt sett är det oftast så. Det betyder att du och jag som föräldrar är ansvariga för vilka förutsättningar vi ger våra barn. Ta tillvara på den enkla möjligheten. Jag är galet långt ifrån perfekt eller ens jättebra, men just en sådan enkel sak kan vi alla hjälpa våra barn med.
Flytta?
Jag tittar ibland ut genom fönstret och ser hur mina tre barn leker i lekparken utanför med andra barn. Jag tänker på min egen barndom och får lite ångest över att vi bor här – Utanför Stockholm i en förort som förvisso är oerhört mysig och vacker på sina håll, men som ändå inte ger mina barn allt det där jag drömmer om att få ge dem.
Min egen uppväxt
Under mina första nio år växte jag upp utanför Helsingborg i en liten skånelänga som låg mitt i en landsvägskorsning. I övrigt var det bara åkrar, skogsdungar och lövskogar. Ja, sen fanns ju Viken dit vi brukade åka och bada. På andra sidan sundet skymtade Danmark. Det doftade tång. Jag minns speciellt den där midsommaraftonen då pappa simmade ut med vår uppblåsbara båt för att hämta blåmusslor. Han dök ner och hämtade så många han kunde och dök sedan upp och lade dem i båten. Till slut fick han en snilleblixt som gick ut på att han skulle fylla sina badbyxor med musslor. Plötsligt började det bubbla i vattnet. Sedan skjöt han upp genom vattenytan med ett avgrundsvrål. Plågsamt och panikartat. En mussla hade, helt rättvist kan man tycka, nypt honom i snorren.
Huset i landsvägskorsningen där jag växte upp. Beläget i Döshult.
Besök av en karatemästare
Sedan kokade han musslorna i öl medan gästerna skålade i svalkande dryck på gräsmattan. Vi barn dansade runt midsommarstången och senare gick vi allesammans ner till bygdens gemensamma firande och dansade även där. Väl hemma igenom minns jag att en man kom och skrämde oss barn. Han skrek att han var karatemästare och krossade ett av våra fönster. Vi gömde oss inomhus och polisen kom och tog honom. Vi fick senare veta att han gått bärsärkargång genom trakten på väg mot vårt hus. Han hade bland annat slagit sönder en traktor och stoppat ner en jacka i halsen på en ko.
Farfars gnomer och naturandar
Jag tillbringade dagarna med att klättra i träd, fånga vattensalamandrar i dammarna och tillverkade pilbågar med mina vänner. Jag gick också över till tant Signe och byggde korthus och fick saft och äggtoddy. Signe var en fin vän och jag har faktiskt skrivit en barnbok om oss. Den heter Signes Äppelträd och är du nyfiken på att läsa den kan du klicka på bilden.
Pappa var väl ute och sprang då och då men mycket mer än så var det inte. Min mamma var stillasittande storrökare. I mitt fall vara det nog snarare själva omständigheterna under min uppväxt som gjorde att jag inte satt stilla inne. Ja, sen fanns det ju bara SVT1 och SVT2 att se på. På den tiden var det mestadels sändningsuppehåll dessutom. Jag hade helt enkelt naturen att tillgå och det var den som fostrade mig i mångt och mycket. Ett tag var jag ganska spirituell av mig och lyssnade ofta på min farfar som påstod att han träffat gnomer och andra andliga naturväsen, och jag kan sakna den tron faktiskt. Den medförde en tilltalande och positiv mystik i tillvaron. En harmlös och fridsam tro till skillnad ifrån de störa religionerna.
Moder Natur
Jag vill att mina barn ska fostras av naturen precis som jag gjorde. Jag vill att den ska finnas tillgänglig precis utanför dörren och att den ska vara det enda alternativet. Som det är nu får vi gå en bit för att komma till skogen. Jag vet inte riktigt vad jag själv vill om jag ska vara ärlig. Där vi bor nu känner man ju nästan alla grannar och det är roligt att hälsa och småprata med alla möjliga olika typer. Det skulle man ju bli utan om vi bodde som jag bodde när jag var liten. Vad är värt mest?
Ju mer jag filosoferar, desto mer övertygad blir jag om att barn blir bättre individer av att vara nära naturen och att vara aktiva. Om det är grunden är en lagom dos skärmtid bara något positivt. Jag tror verkligen att man kan hitta den där balansen där spel och mobiler kan vara en tillgång och en skön avkoppling. De barn jag träffar som har mycket skärmtid uppskattar aldrig natur. Egentligen uppskattar de nästan ingenting utanför plattans gränser. Verkligheten tråkar ut dem, insekter är läskiga och jord är smutsigt.
För mig själv jämför jag dem med hur jag själv kröp runt i rabatterna och fångade insikter i glasburkar för att studera dem. Hur jag låg på altanen och betraktade hur spindlarna om våren vaknade till liv och dök upp mellan springorna för att försvinna ner lika fort igen. Jag var djupt fascinerad av djur och jag respekterade dem.
Efter frukosten gick jag ut till hönsen med bröd som blivit över. Min dagmamma hade en bondgård i Allerum och hon var kantor i kyrkan. Kyrkan som du förmodligen sett på Allerumsosten i ostdisken. Medan hon spelade kröp jag som barn runt under orgeln. När jag blev äldre gjorde jag och mina vänner gångar i högskullen, åkte hölass och red på grisar. En galt bet mig en gång i foten så att jag grät i flera timmar.
Hemmets lugna vrå
Jag är faktiskt en lat hemmapotatis. Jag älskar att göra det jag gör just nu – att få sitta med en kopp rykande hett kaffe och skriva medan mina barn leker utanför, det räcker med att jag lyfter blickan ovanför skärmen för att jag ska se dem.
Vyn ifrån min dator
Jag kan vara lat vid tanken på att att klä på alla barnen en massa kläder, packa extrakläder och allt annat som krävs vid en liten utflykt. Under utflykter kan jag längta hem till soffan och en mysig film tillsammans med barnen. Även om det i princip aldrig händer eftersom det väl hemma finns tusen andra sysslor att ta tag i. Men jag är lat. Trots att jag springer varje dag. Jag väljer gärna det enklaste alternativet och jag skjuter gärna upp den där sysslan till … någon annan gång. Senare. Inte nu i alla fall.
Att skänka en Astrid Lindgrensk uppväxt
Men jag vill ge mina barn en fantastisk barndom. Jag är en Astrid Lindgren-romantiker och det känns mycket som att jag har levt de olika barnaliv hon skildrar. Åkrarna och ängarna ifrån Rasmus på Luffen hade jag under min uppväxt i Skåne. På somrarna åkte vi ofta till ön Rävsten och levde skärgårdsliv precis som på Saltkråkan. Rävsten ligger förresten väldigt nära Norröra som ön Saltkråkan heter på riktigt. Under mina besök hos kusinerna och min mormor i Småland fick jag uppleva Ronjas trollska skogar och Emils landsbygd. Farfar hade ett torp i Småland dit vi brukade åka och hälsa på. Efter en enkel vandring över några taggtrådsomgärdade betesmarker kom man fram till en bäck där vi brukade fiska öring. Faktiskt precis på samma ställe där man spelade in hur Emil och Alfred badade.
Dagens utflykt
Idag tog jag med barnen och vår nyköpta valp till Trångsundskogen där vi gick Norrslingan. Deras mamma låg och sov efter nattjobb.
Vi improviserade också djupare in i terrängen och det var ljuvligt.
Känslan att få komma hem och se hur barnen är mentalt tillfredsställda och få se hur valpen tvärdäckar i kökssoffan är fin.
Att ge dem enkla stunder som den idag tog inte lång tid och var allt annat än jobbigt. Men jag är övertygad om att det gör stor skillnad.
När mellansonen stannade upp och lyssnade på fågelsången, och sa: ”Lyssna! Jag älskar det där ljudet!” blev jag varm inombords.
Det absolut sista jag vill är att de ska tycka att insekter är äckliga, jorden smutsig och se det naturliga som påträngande.
Jag vill att de ska få slippa bli som de flesta vuxna idag och jag tror att man som förälder kan göra små saker för att de ska slippa. Små saker som gör att de istället blir friskare, mer rofyllda och gladare människor.
Jag brydde mig inte om att söka efter träningsglädje idag …
Nedslagen, utan träningsglädje …
Dagen började med en tur till ishallen med våra tre barn. När vi kom hem lagade vi lunch och jag ville verkligen försöka passa på att fånga dagsljuset med en löptur.
Men allting kändes grått och inspirationslöst. Det fanns inte samma glödande träningsglädje som jag normalt alltid känner. Benen kändes trött, vilket förmodligen kan förklaras med att jag nyss åkt skridskor i en och en halvtimme och lekt kull med barnen på isen. Det, kombinerat med dåligt sömn den senaste tiden, inget kaffe och att jag ändå sprungit 50 km de senaste dagarna där mycket av det varit i terräng.
Nej, jag var inte helt i form. Det ska dock tilläggas att dippar i min träningsglädje är extremt sällsynta.
Mamma Ann-Elise med våra två söner Alexander, 5, och Kevin, 4.
Lösningen?
Så vad gör man då? När man inte är lika lockad av en löprunda? När man inte känner träningsglädje? För mig var det väldigt länge sedan det hände och jag är inte rädd för det längre, såsom jag var tidigare. Jag låter det inte slå ner mig och det är inget hot mot min träning eftersom jag kommit så väldigt långt i min vad min filosofi går ut på – att bygga upp den vackraste bild av träning som man bara kan.
Eftersom jag har en ohotad fantastisk bild av min träning accepterar jag det jag känner. Jag försöker inte grotta i det och utmana det såsom man bör göra när man börjar bygga på sin inre bild av träning. Min bild är som sagt ohotad och därför beslutade jag mig idag för att utnyttja den ganska negativa känslan till min fördel. Normalt sett skulle jag rekommendera att man försöker skapa den mest positiva löpupplevelsen som bara möjligt i ett sådant läge. Ge in i ett tomt rum, slappna av och le. Peppa dig själv med enbart positiva tankar och inse vilken hjälte du är. I husen bredvid finns massor av människor som inte ens orkar gå ut med soporna. Du ska ut och springa. Du är grym!
Belöna dig själv
Efter det skulle jag rekommendera en kort och lugn runda där du inte blir det minsta utmattad på något sätt. Så lite ansträngning som möjligt och sedan hem och inte låta någon tanke om att det var för kort eller för långsamt få något som helst fäste i ditt huvud. Därefter skulle jag säga att du skulle belöna dig själv på bästa sätt. Vad det skulle vara vet bara du.
Utnyttja det grå
Jag valde att utnyttja den gråa känslan och försökte inte förändra den. Jag vill springa ultradistanser och så som jag kände idag är bara en bråkdel av hur grått det kommer att kännas under vissa lopp i framtiden. Jag föreställde mig därför att jag var mitt i ett ultralopp och bestämde mig för att springa vidare. Minst 10 kilometer.
Benen var blytunga. Jag letade efter ork men kunde inte finna någon. Det kändes plågsamt rent mentalt att veta att det var långt kvar och hela kroppen och mitt inre ville få mig själv att sluta.
Efter ungefär fyra kilometer vaknade kroppen. Eller snarare gav den upp eftersom min hjärna vet att jag är mer ensvis än den. Det gick mycket lättare och allting flöt på i 11 kilometer utan några större svårigheter.
Efteråt visste jag att jag hade gjort allting helt rätt. Jag log av mig själv och behövde inte tvinga fram det. Jag hade sprungit i ungefär 5 min/km-tempo vilket är bra under förutsättningarna för mig. Jag är ingen snabb kille.
När sambon skulle ut och springa med vår dotter frågade jag våra andra två barn om de ville följa med. De ville. Det ville också deras kompis och hennes mamma. Så vi blev ett gäng som senare på kvällen sprang en reflexbana i skogen. Det blev första delen av min belöning. Den andra belöningen består i att jag strax ska ta bort datorn från mitt knä och göra chevretoasts och äta det i sängen med min sambo medan vi tittar på Vikings! Efter en sådan belöning förknippad med min träning kommer träningsglädje smygande. Den hade bara vilat lite.
Här kommer lite bilder från kvällsäventyret.
Kram på dig!
Kevin, 4, klättrar tappert över ett fallet träd tillsammans med mamma Ann-EliseFull fart framåt!
För en tid sedan blev jag kontaktad av två väldigt drivna personer som ville träffas och spåna lite idéer. De berättade att de snart skulle lansera en ny sajt som riktade sig till småbarnsföräldrar och undrade om vi på något sätt kunde samarbeta.
Igår blev mötet av och jösses vad härligt Mikaela och Johanna var! Deras sajt heter kulmedkids.se och ligger ute nu, men är under uppbyggnad.
Sajten riktar sig alltså till småbarnsföräldrar och innehåller en massa spännande saker såsom en community, ämnesrelaterade bloggar, artiklar, webbshop, att göra-tips och mycket mer.
Vi diskuterade många olika saker men fastnade för idén att jag skulle blogga om träning hos dem och då främst lyfta fram min träningsfilosofi Träningstrolleri för att få igång träningsglädjen hos alla föräldrar ute i landet.
Det ska bli hur roligt som helst! Ännu är jag inte säker på hur jag kommer att lägga upp det hela. Antingen behåller jag den här bloggen och kör en separat blogg på deras sajt, eller så flyttar jag helt enkelt över hela bloggen till dem. Det är lite att fundera över då jag inom en inte allt för lång framtid kommer att släppa min bok Träningstrolleri med allt vad det innebär.
Vi får se hur det blir, men spännande är det i alla fall!
Igår sprang jag mitt andra lopp. Jag vet inte varför, men jag är en ensamvarg i många avseenden och så är det ofta med träningen också. Jag är inte den som är i behov av att träna med någon egentligen. Visst, i lagsport blir det en jäkligt märklig situation att spela själv, men när det kommer till löpning och styrketräning m.m känns det som jag hels t gör det ensam. Med undantag då jag har med mig någon väldigt mycket kunnigare eftersom jag tycker det är hur kul som helst att lära mig nya saker. Men den mentaliteten har nog dragit mig ifrån att delta i olika lopp. Men igår blev det alltså av och det var hur roligt som helst!
Min dotter ville springa även hon och de erbjöd ett perfekt lopp på 825 meter. Hon har som längst sprungit 1,7km med mig vilket är bra för att vara 5 år. Hennes lopp gick först och jag var så nojjig med att hon kanske inte skulle fatta grejen, ramla eller bli rädd. Men hon verkade glad men sammanbiten. Men med ett leende. Jag hade svårt att greppa situationen och detta var ju inte bara hennes första lopp utan även hennes mamma och pappas första gång då hon sprang! …
Men vi gick fram till mållinjen och blev snabbt framvinkade av en vänlig herre.
”Ska hon springa? Men kom fram längst fram med henne!”
9 sekunder kvar. Jag var nervös. Många andra hade sina föräldrar med och speciellt de i hennes ålder. Jag frågade henne om allt var okej och hon nickade. Jag berättade att hon skulle springa lugnt och försiktigt och att hon bara skulle följa med de andra.
Sen gick starten och hon sprang iväg på sina vackra små ben.
Den där lilla flickan som nyss var min enda bebis sprang nu iväg med en flock stressade främlingar alldeles ensam. Jag fällde en tår och hjärtat bultade. Jag hörde hur hennes mamma skrek ”Heja Linnéa!” med gråten i halsen. Sedan rusade jag via genvägar iväg för att fota henne. När jag, efter vad som verkade vara en evighet, först fick se henne efter att hon sprungit runt ett hörn brast det igen för mig. Diskret snörvel. Brände av ett gäng foton på henne och till slut fick hon sin medalj. Hon var rejält trött halvvägs men sprang med ett stort stolt leende och skrattade emellanåt. Den där lilla tjejen var den som fick mig att förstå vikten av stolthet då jag började utveckla min träningsfilosofi. När hon kröp upp i min famn, då jag kände mig smått missslyckad, och sa de magiska orden …
”När ingen annan säger heja Linnéa säger jag heja Linnéa själv”
Idag visade hon återigen vad hon menade. Hon skulle springa själv utan mamma och pappa och hon gjorde det med ett leende och med en lysande stolthet över sig själv. Det är ju precis så vi vuxna också ska göra! Det är en nyckel till hela träningen.
Så hur gick det för mig då? Helt okej med tanke på att jag kände mig lite småförkyld och inte hade sovit bra på 4 nätter. De två yngsta barnen har varit kräksjuka i flera dagar och jag har tillbringat nätterna med att tvätta, bädda om, bada och fixa och dona. Det märktes. Kroppen var lurig. Det i kombination med 50% asfalt och 50 % skog och mycket backar gjorde att jag var nöjd med min tid på 1:12:06 på de 13,3 kilometerna. Men det ska bli mycket snabbare med tiden!
Att man diskuterar träningshets och utseendehets är inget nytt, men i och med att träning på senare har blivit mer och mer omskrivet, och något det generellt talas mycket om, får det givetvis konsekvenser.
Hur ser tränings- och hälsosverige ut?
Vid en snabb koll på hur många som tränar i Sverige ser jag att det finns många olika siffror. Allt ifrån 1 av 5 till 7 av 10. Däremot är det ganska tydligt att ungefär hälften av svenskarna lider av fetma eller övervikt. Andelen personer med fetma i Sverige har tredubblats sedan 1980-talet och fortsätter öka. År 2015 var andelen 14 procent hos såväl kvinnor som män. Samtidigt var andelen med övervikt 29 procent bland kvinnor och 42 procent bland män.
Vad är egentligen träningshets?
Jag tycker inte att det är helt enkelt att svara på eftersom jag anser att det finns två kategorier av människor. De som på riktigt drabbas av träningshets och de som använder ordet träningshets som ett försvar.
De som drabbas av träningshets är de som blir väldigt påverkade av media och sin omgivning och aldrig känner sig nöjda med sin träning. Hur mycket de än presterar känner de alltid en press att göra mer. Detta, anser jag, handlar om något psykologiskt hos individen som behöver hjälp med detta. Jag tycker att man kan jämföra det med elallergi. Dvs elallergikern upplever absolut ett problem, men det beror inte på el. Det är något psykologiskt hos individen som behöver professionell psykologisk hjälp. Att stänga ner elnät hjälper inte individen eftersom det är att vidta helt fel åtgärder. Vi vet ju sedan gammalt att en elallergiker får samma symtom när elen är påslagen som avslagen. Det handlar enbart om om vad individen tror. Men nog om det. Jag vill komma till poängen att jag gissar att det är relativt få som drabbas av träningshets så pass att de verkligen mår dåligt av det. Det kan absolut föras en debatt om hur man lägger fram träning i media, via gymkedjor och genom träningsprofiler, men det grundläggande problemet ligger förmodligen i dessa få fall hos individen.
Sedan har i den grupp som helt enkelt klassificerar allting som förespråkar träning som ”träningshets”. Detta är ju ett drag hos oss människor som vi alla är skyldiga till på många plan precis hela tiden. Det är också något som jag i min träningsfilosofi anser är en av de största anledningarna till att många inte kommer igång med sin träning och inte uppskattar den lilla träning som blir av. Det handlar om att försvara sin egen livsstil och sin person. Allting som på något sätt direkt eller indirekt angriper vår person och vår livsstil vill vi instinktivt förlöjliga. Det grundar sig i ett flockbeteende där vi hela tiden strävar efter att stärka den egna gruppen, och det lättaste sättet att hamna på samma nivå som de som man upplever är över en är att trycka ner dem. Se på en partiledardebatt exempelvis. Det är inte många sekunder man ägnar åt att lyfta fram det egna partiets idéer, medan man istället ägnar all tid åt att förklara hur dåliga de övriga partierna är.
När man själv inte tränar och innerst inne inser att man har fel livsstil så utmanas man av träningen. Då slår man på försvarssystemet och gör allt för att trycka ner träningen. Då man blir utmanad av media blir det då enkelt att kalla det för träningshets i ett försök att försöka demonisera det hela så att den egna livsstilen verkar lite mer rimlig.
Vi ska också ha klart för oss att människor alltid kommer att provoceras av andra som verkar bättre än oss. Ett klassiskt exempel är plugghästarna. De som blev retade för att de var duktiga i skolan. Vilket påminner mig om ett kul citat
”Var schysst mot nerdarna. Troligen kommer du en dag att arbeta för dem”
Vad är utseendehets
Det är lite enklare att svara på. Det är den ständiga mediala porträtteringen av den perfekta personen. Den gäller för båda könen men drabbar främst kvinnor av många anledningar. Dels har män genom tiderna varit mer ursäktade att sticka ut och vara på flera olika sätt, medan kvinnor tvingats hålla sig inom vissa bestämda fack med hög precision. Detta lever absolut kvar även idag och går att bevittna i stort sett i vilken reklam för vilken hudvårdsprodukt som helst. Bara att användningen av exempelvis hudvårdsprodukter domineras så kraftigt av kvinnor talar sitt tydliga språk. Som kvinna förväntas man se ut på ett visst sätt och sköta sig på ett visst sätt. Män har större frihet, men givetvis finns det problem även på den manliga fronten. Gårdagens artikel i Aftonbladet som jag skrev om här är bara ett exempel på hur snett det hela kan bli, och visar hur man jobbar aktivt för att framföra en korrekt bild av hur en kvinna bör se ut.
Hur drabbas man?
Av träningshets tror jag att den största delen drabbas genom att de känner press på sig att de borde komma igång att träna. Detta är en press som jag inte kan klassa som något annat än bra. En väldigt liten del drabbas mer konkret av det genom överträning vilket givetvis är lika farligt som stillasittandet och bör behandlas. Men, som sagt, kanske främst med fokus på individen istället för det som klassas som träningshets. Jag vill inte att någon ska tro att jag på något sätt förringar eller förminskar hemska följder såsom ätstörningar och långvariga skador. Det existerar och ska tas på högsta allvar för att förhindra, men jag är övertygad om att det bästa här är att rikta fullt fokus på individen som behöver hjälp. Rätta mig mer än gärna om jag har fel, demonstrera det och jag kommer att ändra mig.
Av utseendehets drabbas så väldigt många fler och på ett mycket allvarligare plan. Den ökande psykiska ohälsan är ett av resultaten av den rådande utseendehetsen. Att gå omkring med dåligt självförtroende och inte känna att man duger är ingenting som någon normal oskyldig människa förtjänar och det är något jag vill förändra dels med den här sidan och bloggen Träningstrolleri.
Men orsakar inte både träningshets och utseendehets en press på individen?
Absolut! Men det finns en väsentlig skillnad. Föreställ dig ett stort hav fullt med olika fiskar i olika färger och storlekar. Nu kommer den mäktiga Poseidon och säger åt fiskarna att simma så fort det kan. Sedan säger han åt alla att vara hajar.
Fiskarna är som vi människor. Olika färg och storlek. Olika ursprung och olika genetiska förutsättningar. Poseidon är media som först ber oss att simma så fort vi kan, dvs träna. Det kan vi alla göra. Men när media ber oss att vara hajar blir det svårare. Vi har alla olika förutsättningar och de flesta kan helt enkelt inte bli fotomodeller på 195cm. Att simma mår fiskarna bra av medan de inte mår bra av att ställas inför orimliga krav, vilket utseendehets just gör. Detta är förresten den liknelse och budskap jag skrev om i min senaste barnbok ”Finurliga Figurer med kuliga kulörer” för den som vill läsa den för sina barn.
Poängen är också att vissa är stora, vissa är långa, somliga små och somliga korta. En abborre kan bara bli den bästa abborre en abborre kan bli och en haj kan bara bli den bästa haj en haj kan bli.
Så får att förenkla och summera-
Träningshets ställer krav på oss som vi kan uppnå och som den gör den överhängande majoriteten gott, medan utseendehets ställer orimliga krav som medför dålig självkänsla och psykiskt ohälsa samt orsakar mobbing och utanförskap.
Träna för att må bra och för att vara en förebild för din omgivning. Träna inte för att tillfredställa några som helst krav på att se ut på ett visst sätt. Du är din egen boss och ingen har rätt att döma ditt utseende utifrån en påhittad mall. Var stolt över dig själv och din träning och försök bli det bästa du som du kan bli.
Efter dagens utflykt bar det hem till vardagslivet. När det började skymma ville dottern, 5 år, ut och springa. Så jag tog på mina löparkläder och hon gjorde detsamma. Jag tog också på mig ett par viktmanchetter runt fotvristerna för att öka motståndet en smula. Det är ju väldigt långsam löpning som gäller med en femåring så jag gissar att det inte gör någon skada. Hon hade också på något extra. Nämligen ett par hörselskydd. När jag frågade varför förstod jag snart att hon ville ha precis som jag när jag har hörlurar på mig. Sötnöten insisterade och hon sprang 1,34km med hörselskydd. Halvvägs snavade hon och skrapade sina små knän och handflator. Jag satte mig ner för att trösta men hon flög genast upp och fortsatte springa storgråtandes med snor i halva ansiktet. Jag sprang efter och förklarade desperat att man inte var dålig för att man stannar en stund. Jag var orolig att hon kände prestationsångest vilket ju vore hemskt. Men hon insisterade på att hon var okej, att det gjorde ont men att hon ville stanna när hon sprungit färdigt. Allt annat avfärdades vänligt men bestämt. Hon är en riktigt fighter och jag ser fram emot att se vad det blir av den lilla tösen.
När hon bänkat sig i soffan för lite film med lillebror och mamma drog jag ner lite vikter i en ryggsäck som jag tog på mig och begav mig till en brant backe för lite backintervaller. Jag sprang hela tiden. Joggade sakta ner och maxade uppför. Halvvägs dumpade jag vikterna och fortsatte. Skön känsla! Det blev ett kort men svettigt pass! Skönt på en söndag! Imorgon måste jag sätta fart med mina chins igen. Ska bli gött!
Ha en fantastisk kväll, dag och vecka! Kram på dig!
Jag hade just stått och lagat middag till hela familjen. Sambon stressade iväg till sitt nattpass och jag stod med disk i ett allmänt kaotiskt kök och ett köksbord med tydliga spår efter en 5-åring, en snart 4-åring och en 2-åring. Utanför föll tung snöblandat regn. Jag kollade för säkerhet skull på min väder-app. Jodå, verkligheten hade rätt. Summan av det hela är 3 rastlösa småkids och ett hus som behöver städas och en vuxen kropp som behöver röra på sig. Tyvärr tror jag att träningen är det första som många ger upp i den sits jag befann mig i. Den tanken slog mig också så … jag beordrade samtliga kortväxta att ta på sina kläder. Ja, det gjorde såklart ingen av dem så jag fick som vanligt klä på dem. Sen stack vi till utegymmet. Nu jäklar skulle jag köra! Tänkte jag …
Det tog ca 12 minuter tills 4-åringen tjurade ihop fullständigt. Han har de känsligaste händerna i världshistorien när det kommer till kyla. Så jag gav upp. Men jag hann med lite bänkpress med extravikt på och ungarna han leka en stund i alla fall. Sen var det bara att pallra sig hemåt. Det var den planen.
Väl hemma blev minstingen trött och skrikig så jag nattade honom, drog på Wild kids på TV:n och sedan började jag träna samtidigt som vi tittade. Jag älskar de där passen! De där när man bara kör lite random övningar och går och skriver ner dem. Det blir ofta ganska mycket träning och jag brukar försöka att inte vila mellan varje. Men visst, ibland blir det kanske 1 minuts vila här och var. Schemat idag blev följande …
10 djupa långsamma armhävningar
40 squats
60 sliding mountain climbers
20 situps
40 utfall
10 djupa långsamma armhävningar
1 min planka
30 sek snabba höga knän
30 sek sidoplanka (höger)
30 sek sidoplanka (vänster)
30 sek sidoplanka (höger)
30 sek sidoplanka (vänster)
20 situps
100 sliding mountain climbers
10 armhävningar med 5-åringen på ryggen
10 armhävningar med 4-åringen på ryggen
Allt detta hann jag med samtidigt som jag kunde gå och småplocka lite här hemma och tjattra med kidsen. Det finns alltid tillfällen och det gäller att skapa möjligheterna istället för att bara se begränsningarna. Nu längtar jag till den riktiga våren och sommaren då vi kan hänga, leka och har hur roligt som helst i utegymmet!
Nej, nu är det sängen som gäller för jag höll på att somna då jag läste godnattsagan för barnen.
Må väl allihop och träna med ett jätteleende på era läppar! Kom ihåg att ni styr er kropp och era val. Ingen annan. Kram!
Har just kutat en kilometer med kidsen. Duktiga för att vara 5 och snart 4!
Det är så härligt när de små liven kommer och frågar om vi inte kan gå ut och springa. Då blir jag faktiskt rörd och all min träning får en helt ny mening. Att göra det naturligt för mina barn att röra på sig är verkligen något som ligger mig varmt och hjärtat och som jag hoppas fäster sig starkt och blir kvar hos dem.
Nu blir det en egen solorunda. Trevlig kväll allihop!
