Det blev ju inget inlägg förra måndagen. Lite berodde det på tidsbrist men i ärlighetens namn var det mest missnöje som stod i vägen för en post. Det blev lite för mycket synd under förförra veckan med Valborg och annat som medförde, givetvis HELT utan min kontroll och ansvar, att vissa produkter förtärdes som inte borde förtäras när man vill gå ner i vikt.
Resultatet blev att jag hade gått ner en centimeter runt midjan och gått ner tre hekto i vikt. Ja, om jag nu hade det. Det kunde lika väl bero på matintag, så jag var helt enkelt missnöjd. Även om jag ju inte förväntade mig någonting annat.
Men när jag vägde in mig igår blev jag lite mer positivt överraskad ändå. Det har nämligen varit lite syndigt även förra veckan och dessutom inga längre distanspass. Så det var med skeptiska ögon jag kikade ner förbi putmagen och såg på vågens siffror. En helt okej viktnedgång med tanke på det ovan nämnda. Jag fick faktiskt en glad kick och blev mer motiverad och ivrig. Den här veckan ska bli bra! Även om jag smällde i mig två ugnsbakade baguetter med ost och rikligt med smör imorse … Det var ju inte en så fantastisk start faktiskt …
Men å andra sidan sprang jag 18 fina kilometrar igår runt Magelungen med vännen Viktor, så det kanske är helt okej med de där baguetterna ändå om jag sköter resten av veckan.
Jag kom nyss hem ifrån en solig vårpromenad med vår valp. Hon fullständigt älskar skogen, precis som jag, och idag var första dagen då det verkligen doftade solvarma barr i hela skogen och det våren verkligen strålade in i vartenda sinne. Då blev jag ölsugen. Såklart. Hmmm … Jag får försöka ersätta ölen med långa distanspass i våren. För det ger en bra mycket mer harmonisk känsla och är bättre för min resas resultat.
Meditationen som jag lovade att jag skulle pyssla med en kvart om dagen har skitit sig totalt. Tre dagar fixade jag och jag måste medge att det är supersvåra. Jag trodde det skulle vara en baggis men min hjärna går på högvarv så jag har dundersvårt att få till det. Tankar om att sänka tiden till fem minuter istället för femton slår mig i skrivande stund. Det kanske gör att jag får in en vana? Precis som jag propagerar för kortpass till nybörjarlöpare. Såklart, så får det bli! Nya tag!
Sedan är det som sagt distanspassen som måste till lite oftare och lite längre. Jag vill så gärna klarar av 24 h Ultra Interval Challenge. Att springa en mil var tredje timme i 24 timmar. Alltså 8 mil. Och att sedan få bära den där T-shirten med stolthet. Jag VILL och jag SKA! Nu kör vi! Bygga distans, uthållighet och ben!
Jag går ofta omkring och fnular på vad det är som gör att vissa tycker om att vara ute och röra på sig medan andra aldrig skulle få för sig att gå utanför dörren om inte nöden krävde det. Nu pratar jag inte om träning, för vad gäller det har jag kommit till insikt. Nej, jag menar mer den där vanliga rörelsen. Enklare promenader och små vardagliga äventyr. Frisk luft och rörelse.
Hur mycket kan vi påverka barnen?
Det jag funderar mest över är hur mycket som är genetiskt och hur mycket som handlar om det socialt nedärvda. Hur påverkas barnen av deras föräldrars vanor, hur mycket tar barnen efter, och hur mycket handlar om den enskilda individens inre lust att upptäcka och röra på sig? Jag har inte forskat i det där men jag är övertygad om att vanor och beteenden oftare än inte går vidare till nästa generation. Aktiva föräldrar tenderar att ha aktiva barn medan stillasittande föräldrar genererar stillasittande barn. Inte alltid, men generellt sett är det oftast så. Det betyder att du och jag som föräldrar är ansvariga för vilka förutsättningar vi ger våra barn. Ta tillvara på den enkla möjligheten. Jag är galet långt ifrån perfekt eller ens jättebra, men just en sådan enkel sak kan vi alla hjälpa våra barn med.
Flytta?
Jag tittar ibland ut genom fönstret och ser hur mina tre barn leker i lekparken utanför med andra barn. Jag tänker på min egen barndom och får lite ångest över att vi bor här – Utanför Stockholm i en förort som förvisso är oerhört mysig och vacker på sina håll, men som ändå inte ger mina barn allt det där jag drömmer om att få ge dem.
Min egen uppväxt
Under mina första nio år växte jag upp utanför Helsingborg i en liten skånelänga som låg mitt i en landsvägskorsning. I övrigt var det bara åkrar, skogsdungar och lövskogar. Ja, sen fanns ju Viken dit vi brukade åka och bada. På andra sidan sundet skymtade Danmark. Det doftade tång. Jag minns speciellt den där midsommaraftonen då pappa simmade ut med vår uppblåsbara båt för att hämta blåmusslor. Han dök ner och hämtade så många han kunde och dök sedan upp och lade dem i båten. Till slut fick han en snilleblixt som gick ut på att han skulle fylla sina badbyxor med musslor. Plötsligt började det bubbla i vattnet. Sedan skjöt han upp genom vattenytan med ett avgrundsvrål. Plågsamt och panikartat. En mussla hade, helt rättvist kan man tycka, nypt honom i snorren.
Huset i landsvägskorsningen där jag växte upp. Beläget i Döshult.
Besök av en karatemästare
Sedan kokade han musslorna i öl medan gästerna skålade i svalkande dryck på gräsmattan. Vi barn dansade runt midsommarstången och senare gick vi allesammans ner till bygdens gemensamma firande och dansade även där. Väl hemma igenom minns jag att en man kom och skrämde oss barn. Han skrek att han var karatemästare och krossade ett av våra fönster. Vi gömde oss inomhus och polisen kom och tog honom. Vi fick senare veta att han gått bärsärkargång genom trakten på väg mot vårt hus. Han hade bland annat slagit sönder en traktor och stoppat ner en jacka i halsen på en ko.
Farfars gnomer och naturandar
Jag tillbringade dagarna med att klättra i träd, fånga vattensalamandrar i dammarna och tillverkade pilbågar med mina vänner. Jag gick också över till tant Signe och byggde korthus och fick saft och äggtoddy. Signe var en fin vän och jag har faktiskt skrivit en barnbok om oss. Den heter Signes Äppelträd och är du nyfiken på att läsa den kan du klicka på bilden.
Pappa var väl ute och sprang då och då men mycket mer än så var det inte. Min mamma var stillasittande storrökare. I mitt fall vara det nog snarare själva omständigheterna under min uppväxt som gjorde att jag inte satt stilla inne. Ja, sen fanns det ju bara SVT1 och SVT2 att se på. På den tiden var det mestadels sändningsuppehåll dessutom. Jag hade helt enkelt naturen att tillgå och det var den som fostrade mig i mångt och mycket. Ett tag var jag ganska spirituell av mig och lyssnade ofta på min farfar som påstod att han träffat gnomer och andra andliga naturväsen, och jag kan sakna den tron faktiskt. Den medförde en tilltalande och positiv mystik i tillvaron. En harmlös och fridsam tro till skillnad ifrån de störa religionerna.
Moder Natur
Jag vill att mina barn ska fostras av naturen precis som jag gjorde. Jag vill att den ska finnas tillgänglig precis utanför dörren och att den ska vara det enda alternativet. Som det är nu får vi gå en bit för att komma till skogen. Jag vet inte riktigt vad jag själv vill om jag ska vara ärlig. Där vi bor nu känner man ju nästan alla grannar och det är roligt att hälsa och småprata med alla möjliga olika typer. Det skulle man ju bli utan om vi bodde som jag bodde när jag var liten. Vad är värt mest?
Ju mer jag filosoferar, desto mer övertygad blir jag om att barn blir bättre individer av att vara nära naturen och att vara aktiva. Om det är grunden är en lagom dos skärmtid bara något positivt. Jag tror verkligen att man kan hitta den där balansen där spel och mobiler kan vara en tillgång och en skön avkoppling. De barn jag träffar som har mycket skärmtid uppskattar aldrig natur. Egentligen uppskattar de nästan ingenting utanför plattans gränser. Verkligheten tråkar ut dem, insekter är läskiga och jord är smutsigt.
För mig själv jämför jag dem med hur jag själv kröp runt i rabatterna och fångade insikter i glasburkar för att studera dem. Hur jag låg på altanen och betraktade hur spindlarna om våren vaknade till liv och dök upp mellan springorna för att försvinna ner lika fort igen. Jag var djupt fascinerad av djur och jag respekterade dem.
Efter frukosten gick jag ut till hönsen med bröd som blivit över. Min dagmamma hade en bondgård i Allerum och hon var kantor i kyrkan. Kyrkan som du förmodligen sett på Allerumsosten i ostdisken. Medan hon spelade kröp jag som barn runt under orgeln. När jag blev äldre gjorde jag och mina vänner gångar i högskullen, åkte hölass och red på grisar. En galt bet mig en gång i foten så att jag grät i flera timmar.
Hemmets lugna vrå
Jag är faktiskt en lat hemmapotatis. Jag älskar att göra det jag gör just nu – att få sitta med en kopp rykande hett kaffe och skriva medan mina barn leker utanför, det räcker med att jag lyfter blickan ovanför skärmen för att jag ska se dem.
Vyn ifrån min dator
Jag kan vara lat vid tanken på att att klä på alla barnen en massa kläder, packa extrakläder och allt annat som krävs vid en liten utflykt. Under utflykter kan jag längta hem till soffan och en mysig film tillsammans med barnen. Även om det i princip aldrig händer eftersom det väl hemma finns tusen andra sysslor att ta tag i. Men jag är lat. Trots att jag springer varje dag. Jag väljer gärna det enklaste alternativet och jag skjuter gärna upp den där sysslan till … någon annan gång. Senare. Inte nu i alla fall.
Att skänka en Astrid Lindgrensk uppväxt
Men jag vill ge mina barn en fantastisk barndom. Jag är en Astrid Lindgren-romantiker och det känns mycket som att jag har levt de olika barnaliv hon skildrar. Åkrarna och ängarna ifrån Rasmus på Luffen hade jag under min uppväxt i Skåne. På somrarna åkte vi ofta till ön Rävsten och levde skärgårdsliv precis som på Saltkråkan. Rävsten ligger förresten väldigt nära Norröra som ön Saltkråkan heter på riktigt. Under mina besök hos kusinerna och min mormor i Småland fick jag uppleva Ronjas trollska skogar och Emils landsbygd. Farfar hade ett torp i Småland dit vi brukade åka och hälsa på. Efter en enkel vandring över några taggtrådsomgärdade betesmarker kom man fram till en bäck där vi brukade fiska öring. Faktiskt precis på samma ställe där man spelade in hur Emil och Alfred badade.
Dagens utflykt
Idag tog jag med barnen och vår nyköpta valp till Trångsundskogen där vi gick Norrslingan. Deras mamma låg och sov efter nattjobb.
Vi improviserade också djupare in i terrängen och det var ljuvligt.
Känslan att få komma hem och se hur barnen är mentalt tillfredsställda och få se hur valpen tvärdäckar i kökssoffan är fin.
Att ge dem enkla stunder som den idag tog inte lång tid och var allt annat än jobbigt. Men jag är övertygad om att det gör stor skillnad.
När mellansonen stannade upp och lyssnade på fågelsången, och sa: ”Lyssna! Jag älskar det där ljudet!” blev jag varm inombords.
Det absolut sista jag vill är att de ska tycka att insekter är äckliga, jorden smutsig och se det naturliga som påträngande.
Jag vill att de ska få slippa bli som de flesta vuxna idag och jag tror att man som förälder kan göra små saker för att de ska slippa. Små saker som gör att de istället blir friskare, mer rofyllda och gladare människor.
Nu är det dags! Jag har tänkt tanken så jäkla länge och på senare har jag faktiskt känt mig tung under mina löppass. Det är ingen angenäm känsla och jag vet att jag kan göra så mycket åt det. Relativt enkla åtgärder som kommer att göra stor skillnad.
Min målsättning med min viktresa är att nå vikten 73 kg. Jag vet inte varifrån den kommer egentligen, men något jag har att gå efter är att när jag tävlade i kickboxning tävlade jag i -69 kg. Sedan dess har jag lagt på mig muskler så jag kommer troligen aldrig att kunna gå under 70 kg och må speciellt bra och leva normalt. 73 kg känns som en bra vikt eftersom jag vet att jag kommer att behöva jobba för det samtidigt som jag är helt nöjd med att efter det kanske gå upp till 75 kg.
Generellt sett är jag emot vågen, men just nu känns det som någonting positivt för mig. En rolig morot och ett kul projekt utan ångest.
Det finns mycket jag kan och behöver förändra.
Häng med på min viktresa!
Min tanke är att jag varje måndag lägger ut min vikt och mitt magmått och jämför med tidigare veckor. På så vis kan man följa min resa. Jag kommer att tagga inläggen med Daniels viktresa och även ha dem som kategori om man bara vill följa just de inläggen.
Mer styrketräning
Jag har helt tappat styrketräningen sedan jag körde igång min runstreak. Det är dags att ändra på det nu. Jag mådde riktigt bra av att känna mig hårdare i kroppen och av att inte bli lika tagen av tyngre övningar. Det jag främst kommer att sikta på är hemmaträning i form av kroppsvikt, hantlar och utegym. Chins, militärpress och bänkpress med hantlar är nog det som kommer att vara de tre vanligaste huvudrätterna. Som dryck blir det mycket benböj och utfall, både med och utan vikt.
Bättre måltider
Det största förändringen jag ska göra och det som kommer att vara mest effektivt är kosten. Jag är en katastrof när det kommer till kost. Vad sägs om att äta chevretoast i sängen innan jag ska sova? Då pratar jag inte en gång i veckan utan kanske tre och ibland fyra gånger i veckan. Nej, inte en toast heller, utan tre. Sådant går fetbort nu. Godis och annat uppenbart vansinne går bort även det.
Min tanke är att så gott som möjligt få frukost, lunch och middag att bestå av bra och näringsrik kost utan de uppenbara bovarna. Dessutom kommer det att vara så enkelt som mindre portioner och absolut bara en portion. Om det blir mat av onyttigare slag kommer jag att äta det, men begränsa det.
Skärpning på havredryck-fronten!
Ja, sedan jag slutade dricka min älskade mjölk har jag blivit besatt av havredryck. Jag kan lätt klämma tre liter om dagen. Men det är en bov och det finns massor av vinna på att begränsa intaget där. Jag tänker mig kanske ett glas vid varje måltid. Max. Annars vatten.
Promenader
Så här i våren är promenader i naturen bara helt ljuvliga. Det tänker jag utnyttja. Jag tänker ta en promenad varje morgon före jag gör frukost till kidsen. Men det kan jag bara göra när sambon är hemma och inte jobbar natt.
Ätardag
Jag tänker faktiskt köra på en ätardag i veckan. Jag utgår ifrån att det är en lördag, men om det skulle falla sig som så att det lockar någon annan dag så får det bli så. En i veckan är grundregeln. Då får jag äta vad jag vill, men jag ska bara för det inte svullna. Jag har ingen alls tro på att lura kroppen etc, det är enbart för att jag ska få en belöning för vad jag de övriga dagarna begränsar mig till. Som en morot enbart.
Löpning
Jag springer varje dag redan. Det räcker fint. Jag tror att de kommer att vara grundbulten i min viktresa.
Mediation
Jag har länge tänkt ta tag i meditationen eftersom jag på senare verkligen har fattat vikten av den när det gäller långa löppass. Jag vet också att jag tillbringar för mycket tid framför telefonen och lider nog av samma beroende som 99% av resten av befolkningen – nämligen beroendet av att få ständig stimulans och att leta efter mobilen så fort det blir tyst och stilla. Det kanske inte direkt går att koppla till vikten, men faktiskt indirekt. Det kommer att göra att jag njuter mer av promenaderna, av löpningen och kommer att bidra till ett bättre generellt välmående. Det i sin tur kommer att göra att förknippar den här viktresan med någonting positivt. Det som hela mitt träningstrolleri egentligen handlar om.
Jag tänker mig att jag mediterar 15 minuter varje morgon efter att jag lämnat kidsen. Jag är helt rookie men då jag har försökt har jag märkt hur jäkla svårt det är, och om det är svårt är det välbehövligt.
Mitt mål
Ja, förutom att nå vikten 73 kg är mitt mål helt enkelt att kunna springa mer effektivt, längre och att slippa få ont i mina knän. Jag vill nå mina ultramål. Hur det kommer att gå har jag ingen aning om nu när jag skriver det här, men jag vet att jag har några kilo att bli av med. Det kommer jag troligtvis att må väldigt bra av.
Jag med mina två äldsta som jag vill kunna lyfta upp och krama en lång tid framöver
Jag känner att jag bara måste skriva av mig lite angående … ja, jag vet inte exakt vad. Men jag kan må så vansinnigt dåligt när jag ser människor som totalt väljer bort träning till förmån för stillasittande och ett liv av smärta, ångest och total fysisk nedbrytning.
Jag mår dåligt när jag ser den där farbrorn som sitter på bänken och hämtar andan efter sin promenad. Det borde han inte behöva. Han ska ju bara till affären som ligger ett stenkast ifrån lägenheten. Nu sitter han där halvvägs och pustar, flåsar och stånkar. Han är i samma ålder som min pappa som tränar i stort sett varje dag och som är ute i skidspåret och grillar korv och tar sig en gammel dansk och lever livet. Min far valde ett aktivt liv och farbror valde stillasittandet.
Jag mår dåligt när jag ser den där damen som behöver tänka på varje steg hon tag medan hon lutar sig mot kundvagnen för att över huvud taget orka ta sig fram i butiken. Trots att hon lägger mer än två tredjedelar av sin vikt mot vagnen orkar hon knappt ta sig fram. Varje steg är en utmaning och innebär en enorm fysisk bedrift för henne. Hon är tjugo är yngre än min mormor som istället för stillasittande valde att konstant åka iväg på dans och annat fysiskt krävande. Men damen i butiken valde ett stillasittande liv och en kamp för varje steg hon behöver ta.
Jag mådde också dåligt … eller nej, jag blev snarare irriterad, om jag ska vara helt ärlig, igår när jag under en löprunda överhörde en konversation mellan två tjejer i min egen ålder. De hade varsin hund i koppel och jämrade sig över hur de måste gå ut och gå med hundarna ibland. Den ena pekade mot något som hon benämnde som ”backe” men som jag tycker i själva verket var en cirka tio meter lång asfalterad sträcka som lutade väldigt lite uppåt. Hon beskrev vidare med utmattad röst att hon behövde gå uppför den ”backen” varje dag när hon är ute med hunden. För att undvika ”backen” var hon nämligen tvungen att gå runt ”hela vägen”.
Jag kan inte hjälpa att känna mig irriterad eftersom det inte var någon backe hon pekade på och eftersom ”hela vägen” bestod av en flack asfalterad gångväg på ungefär 150 meter.
Jag mår dåligt och jag blir irriterad eftersom jag vet att det finns ett val. Ja,jag inser att det finns människor som inte har samma val på grund av skador och annat, men att tro att det enbart handlar om sådana missöden är att totalt blunda för den stora majoriteten som de facto väljer ett stillasittande liv med allt vad det innebär. De väljer smärtan. De väljer utmattningen. De väljer att inte klara av de mest basala saker i vardagen och de väljer att må både fysiskt och psykiskt dåligt.
När jag ser folk omkring mig som är i min egen ålder, som på grund av sitt val i snabb takt förfaller och som ständigt behöver be om hjälp av andra så blir jag ledsen, irriterad och känner hopplöshet. Tänk om alla skulle kunna känna inför träning såsom jag känner. Tänk om alla fick ta del av den njutning jag känner och hade tillgång till samma glädjekälla som jag. Jag vet ju att det är möjligt och att det aldrig är för sent. Men ändå omges jag av människor som aktivt väljer stillasittandet. Som väljer bort glädjen och stoltheten.
Jag vet att det kan vara svårt. Jag vet att de flesta av oss har fel. Jag vet att det är djupt rotat. Den inre bilden av träning.
Den är svår att förändra. De flesta har en felaktig bild av träning. En bild som är djupt rotad, svårt negativ och direkt förödande. Men den går att förändra och jag är ett levande bevis på det. Det tog mig många år och när jag efter mycket filosoferande och många långa tankesessioner äntligen förstod vikten av att börja med att förändra den inre bilden av träning flöt allting plötsligt på. Jag lärde mig mer och mer och jag dokumenterade och utvecklade alla tanker jag hade.
Egentligen är jag nog varken irriterad eller ledsen. Jag är frustrerad. Detta
eftersom jag ju förstår var de klagande stillasittande människorna är i sitt tänk samtidig som jag vet och ser lösningen. Symboliken är att de hänger utför ett stup och att jag erbjuder ett rep så att de kan klättra upp. Men istället väljer de att släppa och falla ner i fördärvet. Men med mina texter har jag fått många att ta tag i repet och börja klättra och det är den mest givande känsla jag någonsin känt i mitt liv. Jag hoppas att min kommande bok Träningstrolleri kommer att bidra till att fler tar tag i det där repet och börjar klättra.
Jag vill att alla ska känna en oerhört stolthet för varje steg de tar, få känna sig modiga, tuffa och oövervinnerliga. Mest främst vill jag att de ska få leva ett liv utan utmattning, ångest och smärta. Jag vill inte att min omgivning ska behöva vila efter en långsam promenad på hundra meter. Jag vill inte att min omgivning ska se en hundpromenad som något ångestframkallande. Jag vill inte att kundvagnen ska behöva vara en rollator och att någon ska behöva förfalla och bli hjälplös i ung ålder.
Gemene man tror tyvärr på traditionell träningsmedia. Att det ”bara är att bita ihop och köra!” och att ”det som inte dödar härdar!”. Träning behöver inte vara så och den typen av tänk fungerar besvisligen inte på den stora majoriteten. Det fungerade inte på mig i alla fall och statistiken talar sitt tydliga språk. Vi måste börja med att förändra vår syn på träning, förändra vår inre mentala bild av träning. Och oavsett var du är i din träning måste du ständigt bygga och bevara din bild av träning. Det är det min kommande bok Träningstrolleri handlar om och jag hoppas att den når ut.
Träning behöver inte vara ”eye of the tiger”. För mig är träning mycket oftare som Cindy Laupers ”Girls just wanna have fun”.
Bild på mig ifrån en glad och skön löprunda igenom hösten
Idag kom jag på flera övningar som krävde en träningsbänk. Jag gick och funderade på om jag hade någon planka och om jag i så fall kunde klä den i något mjukt. Hade även en tanke på att klä den i någon form av skinn/läder som en riktigt träningsbänk. Sambon är magsjuk och barnen vill olika saker hela tiden. Svårt att hitta den där luckan att tänka och skapa. Men från ingenstans slog det mig att jag hade en trollerirekvisita som just är en planka, klädd med mjukt material om lindat av skinn. Två stolar senare var det bara att ge de där bröstmusklerna en rejäl kamp.
Vi bor relativt litet och det är svårt att få plats med rejäla saker. Men den här uppfinningen kommer åka fram varje dag från och med nu tror jag! Ibland är kombinationen tur och kreativitet en riktig vinnare!
I övrigt känner jag, som jag skrivit i tidigare inlägg, att jag måste skärpa min kost. Nej, det är inget jobbigt tvång utan något jag verkligen vill och är nyfiken och glad åt. Det skulle vara skönt att slimma den kropp jag har för att få nya kvitton. Jag siktar på att gå ner 5kg från och med nu. Jag har en övervikt och det är mest kring magen. Det vittnar om att det är ännu värre inuti vilket inte är hälsosamt. Jag äter väldigt onyttigt alldeles för ofta vilket såklart ger resultat.
Efter mitt bröst och armpass igår tog jag en kortare löprunda. Ska försöka få in det betydligt oftare från och med nu.
Från och med nu byter jag också ut alla frukostar och luncher till hälsosamma sådana. Absolut inte tråkiga på något sätt, men jag skippar gräddsås och liknande samt siktar på lite mindre portioner. Detta ska bli kul! Igår vägde jag 80,4. Jag ska ner till 75. Nu kör vi! Tjoho!
Igår skrev jag ett inlägg om överviktiga barn och undrade vad som ligger bakom det hela. Jag är inte ensam att anse att en stor orsak är stillasittandet orsakat av datorer, tv-spel, mobiltelefoner och spelplattor. Åsikterna om effekterna den typen av teknik har på barn isär, men klart är att det bidrar till stillasittande. Barn behöver röra på sig mer och barn ska inte vara överviktiga.
Jag blir mer och mer frustrerad över vad telefoner och spelplattor gör med oss människor. Framför allt vad den gör med våra barn. Jag är till 100% med på att det kan vara hur lärorikt, roligt och positivt stimulerande som helst, men det är ju när det används korrekt och på rätt nivå. Den psykiska ohälsan hos unga har ökat sedan 1990-talet och ser ut att fortsätta öka. Jag är övertygad om att telefonernas och plattornas överanvändning inte direkt hämmar den ökningen utan tvärtom på flera plan. Dels eftersom det ökar stillasittandet som i sin tur har effekter både fysiskt och psykiskt, men också eftersom det bidrar till en märklig och onaturlig social samvaro.
Jag blir allt oftare frustrerad när jag ser vad mobiltelefonerna gör med oss. Låt mig berätta om ett exempel från i somras som jag fortfarande går och tänker på.
Så här ser jag ofta ut när vi ska hem till stan eller ut till ön. Bra träning!
Jag, min sambo och våra tre barn hade varit ute på vår paradisö i Stockholms skärgård. Vi klev på taxibåten för att åka hem igen och vid nästa brygga hoppade en annan familj på bestående av en mamma och en pappa och deras två barn. En pojke på ca 13 år och en flicka på ca 11 år. Pojken stirrar på sin mobil samtidigt som han försöker att ta sig ner i båten för att slå sig ner vid ett bord. Det går väldigt sakta eftersom han inte vill slita blicken ifrån den fotbollsmatch han följer. Han hör inte heller skepparens direktiv eftersom han har hörlurar på sig. Dottern kommer tätt bakom och fipplar med sin iPad. Föräldrarna lastar på väskorna i flera omgångar. Efter mycket om och mer kan även de slå sig ner vid bordet.
Sonen följer slaviskt fotbollsmatchen men ser inte road ut. Han ser tvärtom otroligt uttråkad ut, som om någon tvingade honom att titta på matchen. Dottern ser även hon dyster ut. Jag ser aldrig vad det är hon gör på sin padda men det verkar som sagt inte vara direkt roande. Pappan tar direkt fram sin mobiltelefon och ser plötsligt märkbart avslappnad ut. Mamman tittar ut genom fönstret när båten börjar åka. Hon, liksom jag, tittar ut över myllret av grönskande öar som sticker upp ur det soldränkta glittrande vattnet.
Mina två äldsta i båten på väg hem
En sval sommarvind blåser igenom kabinen och svalkar det annars lite för varma rummet och fyller det med en tydligt doft av sommar. Det är en doft av barndom för mig. För när jag var liten tog jag del av alla visuella intryck och dofter som kom min väg. Och jag gjorde den kopplingen. Vilka minnen kommer den andra familjens barn att få?
Deras barn är inte skyddade mot doften, men de är skyddade mot det visuella och det hörbara. De ser inte den vackra skärgården och de hör inte vågornas kluckande mot skrovet. Men kanske viktigaste av allt, de ser inte sin familj eller någon annan människa på båten.
Mamman i familjen får plötsligt syn på något som hon ler åt och öppnar munnen för att berätta för sina barn och man. Men hon tvekar en stund. Jag blir nyfiken på vad hon ser. För jag ser ju att hon fått syn på något. Men det ser inte hennes familj. Till slut säger hon något som jag p.g.a motorljudet inte riktigt hör. Men det är tydligt att hon försöker att få sin familjs uppmärksamhet. Men barnen är skyddade från sin mammas röst med effektiva hörlurar. Hennes man är så inne i telefonen att han inte hör. Mamman gör en lite irriterad min och försöker återigen att få deras uppmärksamhet, men det misslyckas även den här gången.
Dottern är nu så irriterad på den ljumma sommarvinden att hon sätter sig på golvet under bordet med sin iPad. Nu är hon verkligen skyddad från alla yttre intryck. Mamman knackar med handen i träbordet framför sin man som då vaknar upp som ur en djup sömn. Förvirrat höjer han sina ögonbryn och undrar vad hans fru kan vilja. Hon pekar mot det hon vill visa och ler medan hon försöker förklara, men just då ringer hennes makes telefon. Han höjer en hand för att visa att han måste ta samtalet, svarar och hamnar återigen i en värld långt ifrån båten och sin familj. Mammans leende töar bort och hennes fingrar börjar smeka längst ådringen på bordet framför henne. Hon förstår nog precis som jag att det kommer att bli ett långt telefonsamtal.
Jag frågar om mina barn vill gå ut på däck. Det vill de gärna och vi ger oss ut på ett litet äventyr med härliga intryck. När jag tittar in i båtkupén igen ser jag att mamman inte är där längre.
Idag lät vi barnen vara lediga från förskolan och tog med dem till simhallen som de tjatat om så länge. Det är svårt att tacka nej eftersom jag har lika roligt som dem.
Efter badet gick vi som vanligt till grillen för att äta lunch. Där finns en lång disk med höga stolar så att man kan sitta och äta och samtidigt titta in i simhallen. Massor av pensionärer hade samlats i vattnet för vattengympa och de körde verkligen stenhårt medan deras tränare peppade på. Sånt värmer mitt hjärta att se!
Mina två äldsta, 5 och snart 4 år, skuttade upp på varsin hög stol och tittade in på de motionerande gamlingarna. Bakom oss kom en söt flicka in med sin mamma. Jag gissar att flickan var ca 9 år. Jag noterade också direkt att hon var överviktig, och jag kan då inte hjälpa att undra vad som orsakat det, vilka konsekvenser det får/kommer att få och om hon blir retad. Det berör mig. När vår mat kom hoppade våra barn ner från de höga stolarna och satte sig för att äta vid vårat bord.
Nu beslutar sig mamman för att de ska sätta sig där våra barn tidigare suttit. Vid den långa disken med de höga stolarna. Mamman sätter sig och dottern ruckar lite på stolen i ett tafatt försök att komma upp. Sedan säger tittar hon på mamman och ser lätt uppgiven ut.
”Mamma, jag kommer inte upp …”
När jag hör det skär det i mitt hjärta. Min hjärna kan liksom inte ens processa att man är en fullt frisk liten flicka på ca 9 år och inte kan komma upp på en stol.
Mamman ler och försöker uppmuntra henne.
”Jodå, klart du gör gumman. Du får kämpa lite bara”
Flickan gjorde så gott hon kunde men det gick inte. Mamman fick till slut hjälpa flickan upp. Hon var alltså ca 9 år och mina barn är 4 och 5. Mina barn skuttade upp som ingenting och hade troligen löst den dubbla höjden! Den här flickan hade inte en chans. Hon var ett offer för vad någon/något/några utsatt henne för.
Det far runt så många tankar i mitt huvud. Det är ett otroligt känsligt ämne och jag orkar inte alltid försöka skuldbelägga någon, men funderingar åt alla håll börjar sticka upp som de där maskarna ur spelmaskinerna på nöjesfält, som man ska försöka banka ner med en stor gummiklubba. När jag bankar ner en fråga dyker en annan upp. Är det matens fel? Är det föräldrarnas fel? Finns det några jävlar som mobbar henne så att hon mår piss och söker tröst i mat och godis? Vem förser henne med mat? Vet ingen något? Är det bara jag som ser att hon är överviktig? Är jag ett as för att jag tänker de här tankarna och ställer de här frågorna?
Jag vet inte. Men någon måste ju reagera och göra något. Det verkar ju som att det oftast är barnen som sekundärdrabbas av något som föräldrar, skolan eller skol”kamrater” egentligen orsakar. Ett litet barn ska inte behöva bli överviktigt med allt negativt som det för med sig helt i onödan. Det är inte rättvist!
Så vad orsakar denna övervikt? Ja, den direkta orsaken är ju alltid att individen rör sig för lite och äter för mycket. Men fokus måste ju läggas på varför individen rör sig för lite och äter för mycket. Vad orsakar detta?
Det man genom forskning kommit fram till är ju att det kan bero på en mängd olika saker. Några är …
Fysisk aktivitet
Ärftlighet
Epigenetik
Socioekonomi
Ett flertal sjukdomar
Läkemedel
Men klart är att majoriteten skulle hjälpas av att röra på sig mer. En stor anledning av dagens ökning av överviktiga barn är stillasittandet orsakat av spelplattor och mobiltelefoner. Men det är ett helt annat blogginlägg.
Det vore roligt att höra vad du har för funderingar i ämnet överviktiga barn, så kommentera gärna. Detta är ett så galet viktigt ämne och gäller liv och död precis som vid vilket krig eller terrorattentat som helst. Och jag vill stå på de drabbade barnens sida. Få så många som möjligt att inte behöva lida i onödan.
Jag mår dåligt och jag blir irriterad eftersom jag vet att det finns ett val. Ja,jag inser att det finns människor som inte har samma val på grund av skador och annat, men att tro att det enbart handlar om sådana missöden är att totalt blunda för den stora majoriteten som de facto väljer ett stillasittande liv med allt vad det innebär. De väljer smärtan. De väljer utmattningen. De väljer att inte klara av de mest basala saker i vardagen och de väljer att må både fysiskt och psykiskt dåligt.
