Tacksamhet för att jag KAN

Det har blivit många turer till Gällnö för att bada i vår favoritinsjö. Men det har också blivit några ensamma turer dit för att springa. Den här gången blev det en längre tur som var så pass rofylld att det kändes som en saga.

Fullständigt otrolig och magisk miljö!

Jag sprang över blomsterängar och grusvägar som ringlade genom sagolika bostadsområden. Sprang över ängar och hagar, över gärdesgårdar och in bland betande kor.

Gällnö löpning

Gällnö runstreak löpning

Gällnö löpning runstreak

Gällnö löpning runstreak

löpning runstreak ormbunkar skog

Jag sprang på skogsstigar längst med vattnet och jag sprang i prasslande bokskogar. Alltmedan stora färggranna trollsländor flög runt benen på mig.

Gällnö löpning runstreak

Det är exakt sådana här ögonblick  som jag kommer att tänka tillbaka på i vinter när kylan biter biter in i märgen. Det är sådana ögonblick jag kommer att tänka tillbaka på när jag inte längre kan springa.

runstreak Daniel Karlsson löpning

När jag ser människor i min egen ålder (och ofta bra mycket yngre för den delen) som aktivt verkar kämpa för att nå det stadiet, gör det ont. Varje gång jag får höra att jag har inspirerat någon till rörelse infinner sig en väldigt skön känsla. Att få uppleva de miljöer jag upplevde idag, till fots, känns som en del av svaret på den eviga frågan om meningen med livet.

De här små äventursrundorna är bara för underbara. Att inte veta vad som finns runt nästa krön, inte veta vad som döljer sig bakom skogen och runt husknuten. Det är verkligen en tillfredställande och mentalt aktiv form av löpning. Jag önskar att fler kunde upptäcka äventyrslöpning och ge det ett försök. Det fungerar även för dig som inte klarar av att springa så långa sträckor eftersom man kan välja att gå precis när man vill. Det är rörelsen och upplevelsen som är i fokus! Jag anser att det finns för mycket tankar kring träning i sig, vilket gör att många inte inser att det är träning de ägnar sig åt. Man tror att det inte räcker, att det är för lite och inte effektivt nog. Ge dig ut. Rör på dig och var STOLT och NJUT!

Kram på dig

Alla behöver inte vara bäst

Fler borde röra på sig. Det är allmänt vedertaget och det råder ingen tvekan om det. Det finns en uppsjö av olika förslag på vad vi ska göra och hur vi ska göra, men jag tycker att det skapas en onödig komplexitet när det gäller vad vi strävar efter. Det råder nämligen en form av elitism i samhället som jag menar många gånger är direkt kontraproduktiv.

Hjälper eller stjälper?

Om en sexåring vill lära sig rita prinsessor är inte en arkitektutbildning barnet behöver. Men när det kommer till träning är den tanken i stort sett norm. De som syns och hörs och förmedlar sina tankar, råd och program är alldeles för ofta eliten. Men det Olof, 43, med alldeles för många kilo övervikt behöver, är inte ett intervallprogram där han får veta exakt hur många meter han ska springa och exakt hur många sekunder han ska vila. Olof och hans vänner har nästan alltid en miserabel inre bild av rörelse och träning. Många gånger stärks den bilden av massmedias ständiga ”så får du sexpacket att synas” och ”hyperträna dina lår med nya träningsprogrammet”.

Olof behöver sans. Han behöver ingen elit. Olof måste inte bli bäst. Han behöver inte ens bli i närheten av det bästa han teoretiskt kan bli. Det är nämligen just den strävan som mest sannolikt stjälper honom helt åt andra hållet.

stretching träning träningstrolleri

Hitta glädjen

Jag är inte dum. Jag förstår att poddar, böcker och artiklar skrivna av framstående elitidrottskvinnor och män säljer bra. Och jag förstår att det finns en instinktiv drift hos oss människor att lyssna på förebilder. Men jag vill verkligen förenkla och nyansera människors uppfattning om träning. Det behöver nämligen inte vara det som eliten ägnar sig åt. Jag märker många gånger hur idrottsprofiler har tappat förståelsen och känslan för exakt var Olof befinner sig på det mentala planet. Han behöver förändra sin inre bild av träning och det gör han genom att förknippa träning med positiva upplevelser och känslor. Vilket är vad hela min träningsfilosofi träningstrolleri går ut på.

Är detta ett gnällinlägg för att jag inte får komma till tals lika ofta och självklart som eliten? Det får man absolut tro och jag kan förstå den tanken. Men jag vill verkligen dementera det och förklara hur jag känner. Jag blir överlycklig över att höra att någon har hittat glädje i rörelse. Oavsett om det är jag eller någon annan som är inspirationskällan. Givetvis och självklart blir jag jättestolt om det är jag som har lyckats inspirera, men det är inte grunden till glädjen.

Inspiration finns överallt

Sedan jag själv fann rörelseglädjen efter många försök har min träningsfilosofi fått mig att se på träning på ett enkelt sätt. Ett sansat sätt fullt av acceptans och positivt tänkande. Det är vad jag vill sprida.

Om du vill  börja promenera behöver du ingen elit, du kan lika väl inspireras av din kollega som kommit igång med promenader.Om du vill börja löpträna behöver du ingen idrottsstjärnas hjälp, du kan lika gärna låta dig inspireras av din granne som börjat springa. Men den person som kan motivera och inspirera dig mest är du själv. Du är din egen hjälte och har den överlägset största makten över din framtid. Lås dig inte vid ett sätt att tänka och träna baserat på vad en auktoritet inom området säger. Hitta det som gör dig glad. Jag kan inte låta bli att länka till min vän Helena Olmås fantastiska blogginlägg ”Kan vi inte bara låta varandra flyga fritt?”. Helena är en PT och löpcoach som har just den där fria positiva synen på rörelse som jag har inspirerats massor av.

Fullt ut eller ingenting

Jag tänker fortfarande på inlägget jag gjorde i en lokal Facebookgrupp. Där jag frågade om det fanns intresse att skapa en löpargrupp för de som vill komma ut och springa ihop. För de som inte känner andra som springer och för de som inte vill springa ensamma. Jag berättade att jag springer mycket och kan området väl, och att jag självklart delar med mig av det jag har lärt mig. Då kom kommentaren: ”Du skriver mycket om hur ofta du springer, men du nämner ingenting om hur du tänker utveckla löparen till dess fulla potential”. Dessutom frågade en person vilken utbildning jag hade inom löpning.

Jag blev matt. Men jag ser det hela tiden. Den där inställningen att träning måste vara fullt ut eller ingenting. Där det hela tiden måste krävas en elit som ger de yttersta råden.

Flicka springer rörelse inspiration
För barn är rörelseglädje enkelt.

Mitt mål och strävan har blivit att sprida en mer avslappnad attityd till träning. Det finns en stor majoritet som behöver röra på sig mer. Läs igen – de behöver röra på sig mer. De behöver alltså inte nå sin fulla potential. En lust om att nå sin fulla potential måste komma inifrån dem själva om det ska vara produktivt och hållbart. Sedan har vi en väldigt liten klick som verkligen vill nå sin fulla potential, och givetvis ska de göra det! Där finns ju behovet att lyssna på eliten. De har ju ofta nycklarna till det där extra och vet vad som krävs för att nå bortom gränserna.

Vad vill du egentligen?

Fundera en stund på dig själv och vart du vill nå. Vem och vilka kan du inspireras av? Har du för höga krav på dig själv? Har du för låga krav? Bara du känner dig själv så bra som du gör. Behöver du mer tid för dig själv kombinerat med frisk luft, eller skulle du verkligen behöva få låta kroppen jobba?

När jag pratar om en lättare syn på träning menar jag inte att man nödvändigtvis alltid ska acceptera var man befinner sig. För det finns de som missuppfattar. De som vet att de borde träna men har en för negativ bild av träning för att ta tag i det. Det handlar om våga och lära sig att vara ärlig mot sig själv. Om du vet att du har ett behov, men inte tar tag i det, så är du inte ärlig mot dig själv.

När du vågar klä av dig ditt försvar uppenbarar sig sanningar du inte visste fanns. Våga ta det steget, oavsett på vilken nivå inom träning du är. Du vet troligen vad du behöver och vad som vore bäst för din hälsa. Gör det inte så komplicerat. Du kanske inte ens behöver en PT eller alla de där böckerna? Du är många gånger själv den bästa PT:n och bästa författaren för dig själv. Om du känner så just nu när du läser så behöver du inte mig heller. Men …

Kram på dig ändå!

 

Jag är en lat hemmapotatis

Jag går ofta omkring och fnular på vad det är som gör att vissa tycker om att vara ute och röra på sig medan andra aldrig skulle få för sig att gå utanför dörren om inte nöden krävde det. Nu pratar jag inte om träning, för vad gäller det har jag kommit till insikt. Nej, jag menar mer den där vanliga rörelsen. Enklare promenader och små vardagliga äventyr. Frisk luft och rörelse.

Hur mycket kan vi påverka barnen?

Det jag funderar mest över är hur mycket som är genetiskt och hur mycket som handlar om det socialt nedärvda. Hur påverkas barnen av deras föräldrars vanor, hur mycket tar barnen efter, och hur mycket handlar om den enskilda individens inre lust att upptäcka och röra på sig? Jag har inte forskat i det där men jag är övertygad om att vanor och beteenden oftare än inte går vidare till nästa generation. Aktiva föräldrar tenderar att ha aktiva barn medan stillasittande föräldrar genererar stillasittande barn. Inte alltid, men generellt sett är det oftast så. Det betyder att du och jag som föräldrar är ansvariga för vilka förutsättningar vi ger våra barn. Ta tillvara på den enkla möjligheten. Jag är galet långt ifrån perfekt eller ens jättebra, men just en sådan enkel sak kan vi alla hjälpa våra barn med.

Flytta?

Jag tittar ibland ut genom fönstret och ser hur mina tre barn leker i lekparken utanför med andra barn. Jag tänker på min egen barndom och får lite ångest över att vi bor här – Utanför Stockholm i en förort som förvisso är oerhört mysig och vacker på sina håll, men som ändå inte ger mina barn allt det där jag drömmer om att få ge dem.

Min egen uppväxt

Under mina första nio år växte jag upp utanför Helsingborg  i en liten skånelänga som låg mitt i en landsvägskorsning. I övrigt var det bara åkrar, skogsdungar och lövskogar. Ja, sen fanns ju Viken dit vi brukade åka och bada. På andra sidan sundet skymtade Danmark. Det doftade tång. Jag minns speciellt den där midsommaraftonen då pappa simmade ut med vår uppblåsbara båt för att hämta blåmusslor. Han dök ner och hämtade så många han kunde och dök sedan upp och lade dem i båten. Till slut fick han en snilleblixt som gick ut på att han skulle fylla sina badbyxor med musslor. Plötsligt började det bubbla i vattnet. Sedan skjöt han upp genom vattenytan med ett avgrundsvrål. Plågsamt och panikartat. En mussla hade, helt rättvist kan man tycka, nypt honom i snorren.

Döshult Allerum
Huset i landsvägskorsningen där jag växte upp. Beläget i Döshult.

Besök av en karatemästare

Sedan kokade han musslorna i öl medan gästerna skålade i svalkande dryck på gräsmattan. Vi barn dansade runt midsommarstången och senare gick vi allesammans ner till bygdens gemensamma firande och dansade även där. Väl hemma igenom minns jag att en man kom och skrämde oss barn. Han skrek att han var karatemästare och krossade ett av våra fönster. Vi gömde oss inomhus och polisen kom och tog honom. Vi fick senare veta att han gått bärsärkargång genom trakten på väg mot vårt hus. Han hade bland annat slagit sönder en traktor och stoppat ner en jacka i halsen på en ko.

Farfars gnomer och naturandar

Jag tillbringade dagarna med att klättra i träd, fånga vattensalamandrar i dammarna och tillverkade pilbågar med mina vänner. Jag gick också över till tant Signe och byggde korthus och fick saft och äggtoddy. Signe var en fin vän och jag har faktiskt skrivit en barnbok om oss. Den heter Signes Äppelträd och är du nyfiken på att läsa den kan du klicka på bilden.

Signes Äppelträd barnbok

Pappa var väl ute och sprang då och då men mycket mer än så var det inte. Min mamma var stillasittande storrökare. I mitt fall vara det nog snarare själva omständigheterna under min uppväxt som gjorde att jag inte satt stilla inne. Ja, sen fanns det ju bara SVT1 och SVT2 att se på. På den tiden var det mestadels sändningsuppehåll dessutom. Jag hade helt enkelt naturen att tillgå och det var den som fostrade mig i mångt och mycket. Ett tag var jag ganska spirituell av mig och lyssnade ofta på min farfar som påstod att han träffat gnomer och andra andliga naturväsen, och jag kan sakna den tron faktiskt. Den medförde en tilltalande och positiv mystik i tillvaron. En harmlös och fridsam tro till skillnad ifrån de störa religionerna.

Moder Natur

Jag vill att mina barn ska fostras av naturen precis som jag gjorde. Jag vill att den ska finnas tillgänglig precis utanför dörren och att den ska vara det enda alternativet. Som det är nu får vi gå en bit för att komma till skogen. Jag vet inte riktigt vad jag själv vill om jag ska vara ärlig. Där vi bor nu känner man ju nästan alla grannar och det är roligt att hälsa och småprata med alla möjliga olika typer. Det skulle man ju bli utan om vi bodde som jag bodde när jag var liten. Vad är värt mest?

Ju mer jag filosoferar, desto mer övertygad blir jag om att barn blir bättre individer av att vara nära naturen och att vara aktiva. Om det är grunden är en lagom dos skärmtid bara något positivt. Jag tror verkligen att man kan hitta den där balansen där spel och mobiler kan vara en tillgång och en skön avkoppling. De barn jag träffar som har mycket skärmtid uppskattar aldrig natur. Egentligen uppskattar de nästan ingenting utanför plattans gränser. Verkligheten tråkar ut dem, insekter är läskiga och jord är smutsigt.

För mig själv jämför jag dem med hur jag själv kröp runt i rabatterna och fångade insikter i glasburkar för att studera dem. Hur jag låg på altanen och betraktade hur spindlarna om våren vaknade till liv och dök upp mellan springorna för att försvinna ner lika fort igen. Jag var djupt fascinerad av djur och jag respekterade dem.

Efter frukosten gick jag ut till hönsen med bröd som blivit över. Min dagmamma hade en bondgård i Allerum och hon var kantor i kyrkan. Kyrkan som du förmodligen sett på Allerumsosten i ostdisken. Medan hon spelade kröp jag som barn runt under orgeln. När jag blev äldre gjorde jag och mina vänner gångar i högskullen, åkte hölass och red på grisar. En galt bet mig en gång i foten så att jag grät i flera timmar.

Hemmets lugna vrå

Jag är faktiskt en lat hemmapotatis. Jag älskar att göra det jag gör just nu – att få sitta med en kopp rykande hett kaffe och skriva medan mina barn leker utanför, det räcker med att jag lyfter blickan ovanför skärmen för att jag ska se dem.

dator lekpark fönster
Vyn ifrån min dator

Jag kan vara lat vid tanken på att att klä på alla barnen en massa kläder, packa extrakläder och allt annat som krävs vid en liten utflykt. Under utflykter kan jag längta hem till soffan och en mysig film tillsammans med barnen. Även om det i princip aldrig händer eftersom det väl hemma finns tusen andra sysslor att ta tag i. Men jag är lat. Trots att jag springer varje dag. Jag väljer gärna det enklaste alternativet och jag skjuter gärna upp den där sysslan till … någon annan gång. Senare. Inte nu i alla fall.

Att skänka en Astrid Lindgrensk uppväxt

Men jag vill ge mina barn en fantastisk barndom. Jag är en Astrid Lindgren-romantiker och det känns mycket som att jag har levt de olika barnaliv hon skildrar. Åkrarna och ängarna ifrån Rasmus på Luffen hade jag under min uppväxt i Skåne. På somrarna åkte vi ofta till ön Rävsten och levde skärgårdsliv precis som på Saltkråkan. Rävsten ligger förresten väldigt nära Norröra som ön Saltkråkan heter på riktigt. Under mina besök hos kusinerna och min mormor i Småland fick jag uppleva Ronjas trollska skogar och Emils landsbygd. Farfar hade ett torp i Småland dit vi brukade åka och hälsa på. Efter en enkel vandring över några taggtrådsomgärdade betesmarker kom man fram till en bäck där vi brukade fiska öring. Faktiskt precis på samma ställe där man spelade in hur Emil och Alfred badade.

Dagens utflykt

Idag tog jag med barnen och vår nyköpta valp till Trångsundskogen där vi gick Norrslingan. Deras mamma låg och sov efter nattjobb.

Huddingeleden Runstreak löpning

Vi improviserade också djupare in i terrängen och det var ljuvligt.

rörelse skärmar hälsa

Känslan att få komma hem och se hur barnen är mentalt tillfredsställda och få se hur valpen tvärdäckar i kökssoffan är fin.

huddingeleden rörelse barn hälsa

Att ge dem enkla stunder som den idag tog inte lång tid och var allt annat än jobbigt. Men jag är övertygad om att det gör stor skillnad.

skärmtid rörelse övervikt

När mellansonen stannade upp och lyssnade på fågelsången, och sa: ”Lyssna! Jag älskar det där ljudet!” blev jag varm inombords.

skärm skärmar rörelse natur

Det absolut sista jag vill är att de ska tycka att insekter är äckliga, jorden smutsig och se det naturliga som påträngande.

natur leva hälsa barn skärmar

Jag vill att de ska få slippa bli som de flesta vuxna idag och jag tror att man som förälder kan göra små saker för att de ska slippa. Små saker som gör att de istället blir friskare, mer rofyllda och gladare människor.

skärmar barn hälsa övervikt

Kram på dig

 

Viktresan börjar

Nu är det dags! Jag har tänkt tanken så jäkla länge och på senare har jag faktiskt känt mig tung under mina löppass. Det är ingen angenäm känsla och jag vet att jag kan göra så mycket åt det. Relativt enkla åtgärder som kommer att göra stor skillnad.

Min målsättning med min viktresa är att nå vikten 73 kg. Jag vet inte varifrån den kommer egentligen, men något jag har att gå efter är att när jag tävlade i kickboxning tävlade jag i -69 kg. Sedan dess har jag lagt på mig muskler så jag kommer troligen aldrig att kunna gå under 70 kg och må speciellt bra och leva normalt. 73 kg känns som en bra vikt eftersom jag vet att jag kommer att behöva jobba för det samtidigt som jag är helt nöjd med att efter det kanske gå upp till 75 kg.
Generellt sett är jag emot vågen, men just nu känns det som någonting positivt för mig. En rolig morot och ett kul projekt utan ångest.

Det finns mycket jag kan och behöver förändra.

Häng med på min viktresa!

Min tanke är att jag varje måndag lägger ut min vikt och mitt magmått och jämför med tidigare veckor. På så vis kan man följa min resa. Jag kommer att tagga inläggen med Daniels viktresa och även ha dem som kategori om man bara vill följa just de inläggen.

Mer styrketräning

Jag har helt tappat styrketräningen sedan jag körde igång min runstreak. Det är dags att ändra på det nu. Jag mådde riktigt bra av att känna mig hårdare i kroppen och av att inte bli lika tagen av tyngre övningar. Det jag främst kommer att sikta på är hemmaträning i form av kroppsvikt, hantlar och utegym. Chins, militärpress och bänkpress med hantlar är nog det som kommer att vara de tre vanligaste huvudrätterna. Som dryck blir det mycket benböj och utfall, både med och utan vikt.

Bättre måltider

Det största förändringen jag ska göra och det som kommer att vara mest effektivt är kosten. Jag är en katastrof när det kommer till kost. Vad sägs om att äta chevretoast i sängen innan jag ska sova? Då pratar jag inte en gång i veckan utan kanske tre och ibland fyra gånger i veckan. Nej, inte en toast heller, utan tre. Sådant går fetbort nu. Godis och annat uppenbart vansinne går bort även det.

Min tanke är att så gott som möjligt få frukost, lunch och middag att bestå av bra och näringsrik kost utan de uppenbara bovarna. Dessutom kommer det att vara så enkelt som mindre portioner och absolut bara en portion. Om det blir mat av onyttigare slag kommer jag att äta det, men begränsa det.

Skärpning på havredryck-fronten!

Ja, sedan jag slutade dricka min älskade mjölk har jag blivit besatt av havredryck. Jag kan lätt klämma tre liter om dagen. Men det är en bov och det finns massor av vinna på att begränsa intaget där. Jag tänker mig kanske ett glas vid varje måltid. Max. Annars vatten.

Promenader

Så här i våren är promenader i naturen bara helt ljuvliga. Det tänker jag utnyttja. Jag tänker ta en promenad varje morgon före jag gör frukost till kidsen. Men det kan jag bara göra när sambon är hemma och inte jobbar natt.

Ätardag

Jag tänker faktiskt köra på en ätardag i veckan. Jag utgår ifrån att det är en lördag, men om det skulle falla sig som så att det lockar någon annan dag så får det bli så. En i veckan är grundregeln. Då får jag äta vad jag vill, men jag ska bara för det inte svullna. Jag har ingen alls tro på att lura kroppen etc, det är enbart för att jag ska få en belöning för vad jag de övriga dagarna begränsar mig till. Som en morot enbart.

Löpning

Jag springer varje dag redan. Det räcker fint. Jag tror att de kommer att vara grundbulten i min viktresa.

Mediation

Jag har länge tänkt ta tag i meditationen eftersom jag på senare verkligen har fattat vikten av den när det gäller långa löppass. Jag vet också att jag tillbringar för mycket tid framför telefonen och lider nog av samma beroende som 99% av resten av befolkningen – nämligen beroendet av att få ständig stimulans och att leta efter mobilen så fort det blir tyst och stilla. Det kanske inte direkt går att koppla till vikten, men faktiskt indirekt. Det kommer att göra att jag njuter mer av promenaderna, av löpningen och kommer att bidra till ett bättre generellt välmående. Det i sin tur kommer att göra att förknippar den här viktresan med någonting positivt. Det som hela mitt träningstrolleri egentligen handlar om.

Jag tänker mig att jag mediterar 15 minuter varje morgon efter att jag lämnat kidsen. Jag är helt rookie men då jag har försökt har jag märkt hur jäkla svårt det är, och om det är svårt är det välbehövligt.

Mitt mål

Ja, förutom att nå vikten 73 kg är mitt mål helt enkelt att kunna springa mer effektivt, längre och att slippa få ont i mina knän. Jag vill nå mina ultramål. Hur det kommer att gå har jag ingen aning om nu när jag skriver det här, men jag vet att jag har några kilo att bli av med. Det kommer jag troligtvis att må väldigt bra av.

Jag hoppas ni hänger på på min viktresa!

Nej, nu ska jag natta kids. Hej svejs!

 

 

 

Varför ultradistans? Det här är mitt ”varför?”

Varför

Varför väljer en människa att springa? Det kan naturligtvis vara subjektivt, men i grund och botten, och generellt sett, handlar det nog mest om välmående. Det kan nog alla köpa, löpare och icke-löpare.
Varför väljer man att springa ett maraton? Nu tycker jag att det hela börjar bli intressantare. Ett maraton är långt. Många tycker att 10 km är en drömdistans. Ett maraton innebär att man ska springa den drömdistansen fyra gånger och lite till. Enkelt sett kan man nog säga att det är det ultimata beviset för att man tillhör den främsta gruppen av motionärer. Ja, nu pratar jag just om vanliga människor och inte eliten, för varför de springer är betydligt enklare att svara på.

Men varför väljer man att springa en ultradistans? Alltså distanser som är längre än ett maraton. Oftast mycket längre såsom uppåt 10 mil och den vanliga drömdistansen på 100 miles, alltså 16 mil. Nu blir det sådär ultraintressant, eftersom det blir ännu mer subjektivt än förut. Nu börjar vi nå individens innersta tankar, känslor och hela själ. Eftersom det är så subjektivt kan jag bara spekulera kring mig själv, vilket är det jag nu ämnar göra.

Att fullt ut reda ut sitt ”varför?” är av stor vikt när det gäller ultraköping. När det är som tyngst och svårast kan känslan bli överväldigande och då räcker det inte med att slentrian-vilja klara av av loppet. Då krävs det mentala resurser som är välformulerade och genomtänkta. Det är när du fullt ut har förstått just ditt varför, som du får tillgång till ytterligare energikällor som kan vara avgörande för om du ger upp eller inte.

Annorlunda

Jag har alltid tyckt om en viss typ av annorlunda. Jag har ett behov av att höras och synas, att sticka ut och att vara speciell. Det är något jag både är stolt över, men också önskar att jag ibland slapp känna. Ja, jag är absolut stolt över mig själv i många avseenden, men jag anser mig inte vara förmer än andra utan anledning. Faktum är att jag känner mig långt undermålig inom många områden och det kan vara en gnagande och betungande känsla att dras med. Jag slits mellan att känna mig mediokert framgångsrik och extremt misslyckad. Många gånger önskar jag att jag var lite mer jämn och att jag höll mig ungefär på en nivå i skalan.

Jag har ett starkt driv av att bevisa både för mig själv och för andra att jag är någon. Det är förmodligen därför jag har dragits till det mer udda i många avseenden. Jag spelade inte hockey och fotboll, utan ägnade mig åt kampsport, vilket inte många av mina vänner gjorde. Jag och min bästa vän i tonåren valde att gå vår egen väg musikmässigt, bort ifrån det som alla våra andra vänner lyssnade på. Jag valde att låtsas tillhöra en radikal ideologi i tonåren, trots att jag aldrig riktigt lyckades.

Jag halkade tidigt in i att testa tobak och alkohol. När jag tänker tillbaka var även det ett sätt att ligga före andra och att skilja mig från mängden. På äldre dagar tränade jag och tävlade i paintball, en ganska udda sysselsättning. Sedan har vi det där med min hobby som blev mitt yrke – trolleri. Mer udda än så tror jag knappast att det blir. Jag kan också vittna om att etthundra procent av samtliga som trollar har någon form av behov att söka godkännande och beundran hos sin omgivning. Den typen av behov har förresten alla artister jag har träffat också. Behov av att synas, höras och att vara  någon. Att få uppmärksamhet.

Arvet

Men en fråga som dyker upp inom mig är då varför jag känner ett behov av att göra saker som ingen annan gör och att sticka ut, synas och höras. Jag tror att det på något sätt går i arv i vår släkt. Farfar var väldigt framgångsrik simmare och stoltserade alltid med hur mycket han kunde och visste. När han hälsade på när jag var barn, minns jag hur han timme ut och timme in satt och läste uppslagsverk, bok efter bok.

Han försökte lära mig namn på växter och djur på latin och berättade om de gamla grekerna i tid och otid. När jag tänker efter har jag fått lite av det där jag med – mina barn kunde exempelvis säga skata, kråka och nötväcka både på engelska och latin redan när de var två år gamla.
Farfar körde liksom sitt race och hade ganska svårt att ta in att det fanns andra sätt att tänka och leva. Ganska ofta ett kul sätt att vara på, och inte nödvändigtvis en trist attityd och en besserwisser, som man kanske kan tro.

Min pappa är också en person som har kört sitt race fullt ut. Känslan jag har fått är att det har varit ett sätt att bryta sig loss från farfars linje och välja sitt eget spår. Genom åren har jag sett många tecken på det i alla fall, om jag har tolkat det rätt. Han ville klara sig själv och har kämpat sig fram på sitt sätt, tagit sina beslut och i stort sett struntat i vad andra säger, tycker och tänker. Jag är ganska övertygad om att det är ett resultat av att han under uppväxten varit ganska kontrollerad och kanske styrd.

Men det har också inneburit att han har utvecklat en stark integritet och en osvikbar tro på sina egna vanor, föreställningar och hela levnadssätt. Jag tror att det ofta blir så när man försöker att bryta sig loss – för att klara vara egen måste man tro på sig själv till hundra procent.

Mallen

Pappa har ofta haft svårt att acceptera levnadssätt som inte går i linje med det han anser är rätt och riktigt. Min mamma är precis likadan och jag upplever att hon formades mycket efter min pappa.

Min äldre bror har alltid gjort allt för att ta plats bredvid pappa. Jag såg honom i unga år försöka föra sig på liknande manér, dra samma skämt och till och med lära sig uppskatta samma saker som pappa gjorde. Jag har inte känt samma behov. Jag fick kanske tvärtemot ärva samma vilja och strävan som farfar och pappa, att köra mitt eget race. Det positiva med det har varit att jag känner en större frihet att inte behöva passa in i en förutbestämd mall. Det negativa har varit att jag aldrig riktigt har blivit accepterad. Mina val har av övriga familjen blivit klassade som konstiga, ovärdiga och rent av fel. Sen ska jag inte sticka under stolen med att jag alldeles för många gånger har valt alldeles överjävligt jättefel. Verkligen inte, för det har de till hundra procent rätt i. Men jag känner att överlag har det också format den jag är idag.

Förhoppningar

Jag satt inte där vid släktmiddagarna och drog rätt skämt och sa rätt saker. Jag följde inte resultaten för allsvenskan och jag låtsades inte ens vara lite intresserad av det.
Det hade många gånger resultatet att jag blev subtilt lite utanför. Förr hade jag dock en förhoppning om att mina val en dag skulle accepteras och att de där fnysningarna skulle upphöra. Jag tänkte att om jag verkligen skulle lyckas med något av mina udda sporter eller hobbys, visioner och mål, så skulle de acceptera mig och kanske rent av respektera mig.

Men så blev aldrig fallet. Jag har aldrig någonsin hört ”vad duktig du är” för någonting jag lyckats med. Det enda jag har märkt är en viss indirekt stolthet då jag fått höra av andra att mamma och pappa har berättat att jag har ett eget TVprogram eller varit med i tidningen och liknande.
I vår familj talade man inte om känslor. Man kunde uttrycka dem om det var något man var missnöjd med, men man hyllade och stöttade inte varandra. Jag har exempelvis aldrig hört ”jag älskar dig”, någonsin ifrån någon i min familj.
Nu säger jag bara som det är och det här är inget sätt att få sympatier. Det är bara mitt sätt att försöka luska ut varför jag blivit som jag blivit.

Oseriöst

Jag är en person som går hundra procent in i mina projekt och ibland tvärvänder jag rakt ur dem och går in in med samma entusiasm i något helt annat. Detta har jag fått höra otaliga gånger är oseriöst och allmänt korkat. ”Du mognar väl kanske också en vacker dag”, var en ganska vanlig kommentar.

Ett exempel var på den tiden jag bestämde mig för att satsa på mitt trolleri. Givetvis något som mottogs med uteslutande nedsättande kommentarer och många huvudskakningar. En dag lyckades jag få in ett helt reportage i en lokaltidning om mig själv. Det var lokalkändisen Christer Peters som hade kontakter med tidningen och skrev själv artikeln.

Jag var eld och lågor! Detta var mitt första reportage och massor av människor skulle nu få läsa om mitt trolleri. Det var en enorm kick och jag såg fram emot att få fler bokningar. När jag sprudlande berättade för mina föräldrar märkte jag att de inte alls var så positiva som jag. Tvärtemot menade de att det var ytterst ”oseriöst”. Det var ett ord som fastnade hos mig. De menade att eftersom det var en vän till mig som skrivit artikeln så var det ju inget riktigt och äkta reportage. Istället var det oseriöst.

För mig var det en enorm framgång, och om jag kunde prata med den unga glada Daniel idag skulle jag med all min kunskap  jag idag har om media och artisteri, hylla honom och berätta att det var en smart och bra väg att gå.

Förväntningar

Min paintball var en dålig sport/hobby eftersom det handlade om krig. Mitt trolleri var inget riktigt yrke. Det var oseriöst. Min kampsport var ingen riktigt sport eftersom det inte var fotboll eller annan mainstreamsport. Jag kan inte räkna antalet drömmar jag haft som jag har presenterat. Idéer om tankar som skiljer sig ifrån mängden. Men samtliga har bemötts med kritiska och ibland övertydliga hånande både gester och ord.

Jag är idag övertygad om att det nästan aldrig handlade om mina tankar och idéer i sig. Det var inte de som egentligen recenserades. De var troligen redan innan de låtit sig betraktas, dömda att misslyckas eftersom de kom ifrån mitt huvud. Jag var den som inte följde den bana mina föräldrar ville att jag skulle följa och det var det som födde ett behov att korrigera mig och därför ge avslag på de tankar och idéer som föddes. Så att jag en dag skulle vakna upp och inse att jag borde följa det som förväntades av mig.

Självförtroende

Den där attityden blev så småningom befäst och det spelade inte längre någon roll. När familjen satt samlad och en fråga om någonting jag brann för kom, visste jag redan innan jag hade svarat att en skulle förklara hur dumt det var, hur nästa person skulle instämma. Det fanns inga andra alternativ och jag var oftast helt fine med det. Jag blev absolut nedbruten, men också stark av det. Generellt sett har det gjort att jag har ett fruktansvärt dåligt självförtroende, men på det stora hela har det också gjort att jag inte förväntar mig framgång, att bli omtyckt och att allting ska flyta på lätt. Jag är van vid motgångar och jag är van vid att kämpa för min sak. Att definitivt inte få lätt medhåll.

Det jag saknar, om jag skulle få önska, är mer stöttning ibland. Att få höra ”Det där är inte dumt” eller  att någon i familjen erbjöd sig att hjälpa eller att i alla fall diskutera det hela med en positiv ton.

Det var absolut inte fråga om mobbing, utan det här var en attityd som bara fanns. Jag hyser inget agg mot någon av de inblandade idag utan har accepterat fullt ut att de kör sin grej och jag kör min grej. Än idag kan jag i princip inte presentera någon av mina bravder, tankar och idéer utan att det bemöts av negativitet och huvudskakningar med tillhörande småskratt.

Löpningen

Min löpning har givetvis fått samma behandling. Min bror och mamma skulle aldrig någonsin få för sig att ägna sig åt det, och givetvis är det därför lätt att demonisera och direkt avfärda som vansinne. Min pappa, däremot, är själv en som i övre medelåldern har ägnat sig åt löpning och en och annan halvmara. Men trots det är det givetvis lätt att avfärda just mitt sätt att tänka och behandla löpningen på som i alla fall ”lite märklig”. Ibland också rakt av fel och lite skrattretande dum.

Ju mer jag stod upp för mig själv, desto mer desperat blev jargongen i min familj. Jag tror att det var känslan av att det inte fäste, att de inte kunde påverka mig och kontrollera mig, som gjorde att det blev så.

Visionären och pojken

Ett drag jag märker hos mig själv är ett drag av att göra precis tvärtemot istället för att göra det som krävs av mig. Istället för att sluta blir jag mer intensiv. Istället för att skifta över till det spår man vill att jag ska gå efter hittar jag ett spår ännu längre ifrån det spåret.
Djupt inom mig finns en liten kille som desperat önskar att få bli accepterad för den han är. En kille som skulle vilja dela sina drömmar med de som betyder mest för honom, utan att de ska krossa dem innan de ens fått en chans.

Men inom mig finns också en stark visionär som vägrar ge vika för vad andra tycker och säger. Den visionären är bra att ha när saker ska göras, eftersom när han har bestämt sig för något så sker det. Visionären har dock blivit onödigt envis ibland och därför kan det vara svårt att i skapandets process ta in andra aspekter än hans egna. Det är något jag vet är en brist hos mig, som jag försöker att jobba på.

Längre

När jag började springa ville jag så småningom springa längre. Som ett direkt resultat av den eviga strävan att vara någon, vara bra, duga. Att bevisa för mig själv och andra att jag kan lyckas. Som jag ser det idag var ultralöpning det enda som min löpning rimligen skulle kunna leda till. Jag insåg det inte då, men i backspegeln ser jag det oklanderligt klart och tydligt.
Min löpning ansågs direkt av mamma och min bror som något konstigt och som ”ännu ett av Daniels påhitt”. Pappas löpning var bra, givetvis. Men det här kom ifrån min hjärna och därför blev det inte lika accepterat. Min pappa var inte lika negativ, men givetvis aldrig positiv. När jag presenterade konceptet runstreak som jag brann för, var det givetvis direkt vansinne. Det följde ju inte mallen. Resultatet var givetvis att jag ville köra så länge som möjligt.

Det märkliga är att jag inte ser på min barndom som någon dålig barndom. Nej, det är precis tvärtom. Jag ser på den som otroligt varm, färggrann och rik. Det fanns kärlek fast att den inte uttrycktes i ord och trots kravet att följa rätt spår och välja just det rätt som ansågs vara det enda rätta.
I den familj jag nu själv har är jag noga med att hela tiden vara så stöttande, uppmuntrande och öppensinnig jag kan. Jag märker tyvärr själv att jag har det där draget som gör att jag har svårt att acceptera andra än mina egna uppfattningar och bestämmelser om vad som är norm och inte, men eftersom jag är medveten om det kan jag bryta den trenden.

Poängen

När stöttandet helt uteblir tappar allt sin poäng. Min bror gick ifrån att inte acceptera, att köra en liten förlöjligande jargong och att småskratta åt allt jag åtog mig – till att slutligen fullt ut påpeka att jag inte var kapabel till någonting. Att jag var värdelös och slutligen att jag var sinnessjuk och borde söka hjälp. Där tappar det sin mening att fortsätta. Därför har jag ingen kontakt med honom idag, vilken för mig har inneburit en enorm befrielse. Men något så drastiskt vägrar jag ska hända inom min egen familj idag. Därför är jag noga med det där med att stötta och inte nedvärdera det som inte följer  min egen mall. Det gäller även vänner och bekanta. Ett ”Bra jobbat!” eller ”Vad grym du är!” landar aldrig fel.

Något som har blivit viktigt för oss är att hela familjen följer med på lopp och andra evenemang. Att våra barn tidigt ska lära sig att vi är en familj som hjälper varandra och är inkluderande är viktigt för oss. Jag tror också att en sådan gemenskap förhindrar grogrund för någon form av tävlan inom familjen. Att få det att kännas naturligt att stötta och att känna sig stöttad ska vara en självklarhet.

Varför?

Mitt ständiga behov att hävda mig, att vara någon och att lyckas med mina idéer, driver mig till att göra något extraordinärt. Ultra är det ultimata inom löpning. Jag vill lyckas med det för att bevisa för mig själv och för andra att jag duger. Den lilla pojken inom mig kräver det. Men han kräver inte att man ska falla ner på knä, eller hävda att han är förmer än andra. Han kräver bara att hans bedrift också räknas. Att den duger, trots att idén är hans egen. Att bedriften är okej, det är allt han kräver.

Visionären inom mig kräver det också. Det finns så många projekt som han har misslyckats fatalt. Det grämer mig ofta. Att lyckas med någonting så storartat som att springa ultradistanser tänker jag inte misslyckas med. Det finns inte i min världsbild.

Slitage

Att jag slits mellan att känna mig fatalt misslyckad och mediokert framgångsrik är en känsla som uppstår av den lilla pojken och visionären inom mig. Den lilla pojken känner sig fatalt misslyckad, medan visionären känner sig mediokert framgångsrik. Mediokert eftersom det krävs av en visionär att aldrig vara fullt ut nöjd, utan hela tiden sträva efter förbättring. Det är något jag har lärt mig efter att aldrig ha fått den där bekräftelsen hemifrån. Jag har lärt mig att jag måste kämpa mer hela tiden. Men ur det föddes också pojken som känner att det aldrig blir bra nog.

Mållinjen

Om jag lyckas med ultra kommer visionären att bli så pass nöjd det går att bli, och den lilla pojken kommer att få beröm. Beröm både av mig själv och av andra.
När det kommer att vara som tuffast för mig … När varje cell i min kropp skriker åt mig att stanna … När pojken skriker att det inte går eftersom han är värdelös … När till och med visionären har gett upp eftersom han vet att detta bara kommer bli en i raden av misslyckade projekt …

Då kommer mitt enda sätt att få pojken att känna sig stolt och visionären att bli mer positiv, vara att fortsätta. Fortsätta springa trots att jag inte kan. Trots att jag inte orkar. Trots att det gör för ont och trots att jag vet att jag inte duger och kommer att misslyckas. Jag kommer att fortsätta ändå, enbart med viljan att skapa en stoltare pojke, en positivare visionär och en bättre Daniel.

På mållinjen förväntar jag mig inte något beröm ifrån någon. Inte ifrån min familj, inte ifrån vänner och inte ifrån bekanta. Men det spelar ingen roll. Att jag korsar den där mållinjen betyder så mycket mer för mig, för den lilla pojken och för visionären.

Jag kommer bli starkare av att nå mållinjen.
Slitningarna mellan att känna mig misslyckad och mediokert framgångsrik kommer inte vara lika våldsamma.
Mitt varför är vetskapen om att mitt liv kommer att bli rikare av att inte ge upp.

Kram på dig!

Jag skulle vilja avsluta med en sång jag nyligen hörde och som har kommit att betyda oerhört mycket för mig. Låten Gravity med Tim McGraw är låten jag kommer att lyssna på när jag korsar mållinjen på Ultravasan i Augusti.

 

Livet. (2009 vs 2019)

livet

Idag fyller jag 40 år. Det kändes värre igår, men nu är det gjort.
Vad hände egentligen? Ganska mycket, givetvis, men känslan är att det är så pass mycket att jag inte riktigt har koll på situationen. Allting springer ifrån mig och jag vill stoppa tiden. Hinna samla mig och få ett rimligt perspektiv på alltsammans innan jag klickar igång livsklockan igen. Innan livet återigen får ticka bort.

2009

Jag hade träffat min nuvarande sambo. Vi levde ett lyxliv, kan man säga. Det var massor av rolig utgång och vi bodde i en litet paradis mitt i Sthlm som kallas för Atlasområdet som ligger vid St:Eriksplan.
Jag tror att detta var året jag gjorde första säsongen av mitt barnprogram Den itusågade Kaninen som sändes i fem säsonger på Barnkanalen. Livet lekte och jag hade ingen aning om hur livet skulle se ut om tio år. Jag brydde mig inte heller.

Men det var också en förödande tid för mig, rent fysiskt. Visst, jag var på väg ur den värsta tiden som hade varit några år före då jag drev en egen stand up-klubb. Min bästa vän Marcus Palm drev också en stand up-klubb och vi hade verkligen roligt, det hade vi. Vi gled runt från klubb till klubb och körde stand up och trollade. Vi gick på kändisfester och fotades på röda mattan mellan glada förfester och märkliga efterfester. Nätterna tog aldrig slut utan sattes bara i pausläge under dagtid då vanliga människor var vakna. Det var helt enkelt en tid då vi bara behövde bry oss om oss själva och ta hand om oss själva.

Ohälsa

Men jag tog inte hand om mig själv. Jag var ohälsan själv egentligen. Jag tränade ingenting och jag åt och drack illa. Jag tänkte i på det då, men idag vet jag att jag hade tankar kring min egen kropp och mitt eget välmående. Det var inga bra tankar. De handlade ofta om en inre vetskap att jag skulle komma att förfalla. Min kropp hängde i en skör tråd av den lilla ungdom som fanns kvar ungdom.
Men träning? Nej, det var inget som lockade. Tvärtom.

Löpningen var det som låg mig närmast till hands eftersom jag ville ha enkelhet. Men löpning var ta mig fan det tråkigaste jag kunde föreställa mig!

2019

Nu bor jag i Skogås med samma fina kvinna som då. Men nu är vi fler. Vi har tre jättefina barn, två mjuka katter och ett gäng ganska tråkiga fiskar. Livet flyter på och trolleriet har hamnat LITE i skym undan sedan de glada tiderna då jag ständigt hängde på Magic Bar, gjorde trolleri i teverutan och jobbade betydligt mer än nu med trolleri.
Nu har jag väldigt mycket andra projekt. Jag har gett ut några barnböcker och jag fick idag beskedet ifrån en fantastisk förläggare att han vill ge ut en av mina träningsböcker. Ja, för det har ju faktiskt hänt, det där med träningen.

Numera är träningen en del av mitt liv på ett sätt som jag inte förstod kunde existera. Det krävdes månader av filosoferande och analyserande för att jag äntligen skulle förstå hela grejen.
Jag har nu förstått vikten av vår inre bild av träning och hur vi måste förändra den för att lyckas. Mitt stora test var att försöka förändra bilden av det jag föraktade mest – löpning.

Idag är löpning bland det bästa jag vet och det är en stor del av mitt liv. Jag har i skrivande stund sprungit varje dag i 330 dagar och jag har tagit stora kliv åt att lyckas med de ultrautmaningar jag drömmer om.

Att jag har hittat träningen i mitt liv har gjort stor skillnad. Faktum är att jag känner att den lilla tråd av ungdom jag en gång hängde i har blivit tjockare snarare än tunnare.

Mitt mål har gått ifrån att få andra att uppleva magin ifrån mitt trolleri, till att få dem att uppleva den magi träning kan skänka.

Kram på dig!

 

 

 

 

Runstreak – Anta utmaningen du också!

löpning springaNär man hör begreppet runstreak är det lätt att tro att det handlar om att springa naken på en fotbollsplan. Detta så länge man kan tills att polis eller vakter hindrar en. Och även om det också är en form av motion är det ingenting jag vill uppmuntra till. Ja, så länge du inte lyckas dra ihop ett slutet sällskap som verkligen vill se dig springa naken, utan risk för att någon utomstående behöver få syn på spektaklet. Men som sagt, det är verkligen inte den typen av runstreak jag nu ska skriva om.
Vilken onödigt lång inledning det här blev …

Vad är en runstreak?

Runstreak löpning
En runstreak innebär helt enkelt att du springer minst 1,6 km varje dag i så många dagar i följd som möjligt. Sen finns det egentligen inga övriga regler men många väljer att sätta upp olika regler som passar just dem.
Min regel är att själva löpturen ska vara en parantes i vardagen som endast ägnas åt just löpning, både mentalt och fysiskt. Nej, jag menar inte att jag inte får fundera på annat under löpturen, utan att det ska vara en löp-parantes som innefattar idén om att ta en löptur, förberedelsen inför löpningen och själva löpningen. En parantes av rörelse varje dag.
Detta till skillnad ifrån att på jobbet komma på att man idag måste springa, och därför slentrian-springer lite grann i sina vanliga kontorskläder i korridoren.
Men det är en regel som känns bäst för mig. Vad som känns bäst för dig bestämmer bara du.

Jag själv antog den här utmaningen den 20:e februari, 2018. Det betyder att jag idag har sprungit varje dag i 2116 dagar på raken.

Om du vill läsa ännu mer ingående om vad en runstreak är, samt få massor av tips, inspiration och kunskap om löpning i allmänhet finns boken Runstreak – att springa varje dag, som jag superpartiskt varmt rekommenderar. (Klicka på bilden för mer info samt för att beställa)

Runstreak löpning Daniel Karlsson

Varför springa varje dag?

För att få in rörelse i ditt liv på ett väldigt enkelt sätt! Jag antog utmaningen då jag hade blivit intresserad av att springa ultradistanser, men ännu inte var redo. Ultra innebär alltså att man springer längre än ett maraton som alltså är 42 km. När jag lyssnade på Ellen Westfelt och Johnny Hällneby i deras podcast paceonearth.se, nämnde de att en runstreak-konceptet i sig faktiskt är ultra. Jag höll med dem och tog därför beslutet att göra det, och har sedan dess hållit i min streak.
Ellen Westfelt själv började springa den 4:e September 2013 vilket innebär att hon nu har sprungit i imponerande 3737 dagar i rad!

Skapa stolthet

Men frågan var ju varför man ska springa varje dag? För mig var det alltså att jag ville göra någonting ”ultra”, innan jag var förberedd på en äkta ultradistans. Men sedan passade det även in i min träningsfilosofi eftersom den lyfter fram vikten av att känna sig stolt över vad man gör. När man har sprungit varje dag i exempelvis 20 dagar, infinner sig en triggande stolthet som håller i sig och ökar för varje dag.

Skapa kontinuitet

Att inleda en runstreak är ett ypperligt effektivt och enkelt sätt att få in rörelse i vardagen. Konceptet är enkelt och själva rörelsen är enkel.
Ditt gym är utanför ytterdörren och passet blir aldrig fullsatt. Du behöver inte betala någon medlemsavgift och du får frisk luft och lugn och ro. Dessutom slipper du krångliga scheman och en vrålande PT. Du skapar helt enkelt din egen träning och blir din egen PT och utför något som i stort sett alla människor rimligen klarar av.

Slipp ursäkterna

runstreak löpning
En runstreak har också någonting extraordinärt med sig som nästan alla som provat vittnar om. Det är att de vanligaste ursäkterna för att slippa träna aldrig riktigt får fäste. De får liksom aldrig tillfälle att ens ploppa upp, utan lyser istället med sin frånvaro. Varför det är så beror till viss del på utmaningens enkelhet, men också på att man långt i förväg faktiskt vet vad som gäller. Man är, från och med det att man fattar beslutet, fullt medveten om vad som kommer att hända varje dag en lång tid framöver. Detta till skillnad ifrån att lite mer luddigt bestämma sig för att börja träna och inte veta exakt när och hur. Ett sådant upplägg skapar en stark grogund för ursäkter som får en att skjuta på träningen tills imorgon. Ofta får det också effekten att man genomför betydligt mindre ansträngande träning än vad man tänkt sig. En promenad kanske duger istället för den där tänkta löprundan …

Siffrans pepp

runstreak löpningDessutom har runstreaken en extrem styrka i det att siffran ökar varje dag. Våra hjärnor gillar simplicitet, kontinuitet och ogillar förändring. Att efter sju löpdagar plötsligt bryta sin runstreak, är betydligt  mycket svårare än att hoppa över en vanlig löptur. Därför tipsar jag alltid om att ha dina dagar tydligt synliga till vardags. Gärna en kalender på väggen där du varje dag fyller i hur långt du sprungit eller bara att du sprungit.

Följ andra runstreakare

runstreak sverige
Ellen Westfelt från paceonearth.se har skapat en sida på facebook som heter Runstreak Sverige där du är jättevälkommen som medlem. Där kan man skriva om sin egen runstreak och få pepp ifrån andra, eller läsa inspirerande ord ifrån andra som runstreakar.  Du kan dessutom hitta andra genom att följa hashtaggen #runstreak på exempelvis instagram.
Jag själv lägger ut en löpbild för varje löpdag på min instagram @trollkarlen_daniel_karlsson

Frågor?

Om du har några andra frågor är du jättevälkommen att ställa dem i kommentarerna nedan eller maila mig på magi(at)danielkarlsson.com

Så kom igen nu! Häng med in i runstreckens värld och ha kul med oss andra!

Kram på dig!

Glöm inte att prenumerera för att få veta när nästa inlägg på bloggen dyker upp:

 

 

Det händer även mig …

Jag brydde mig inte om att söka efter träningsglädje idag …


löpning

Nedslagen, utan träningsglädje …

Dagen började med en tur till ishallen med våra tre barn. När vi kom hem lagade vi lunch och jag ville verkligen försöka passa på att fånga dagsljuset med en löptur.
Men allting kändes grått och inspirationslöst. Det fanns inte samma glödande träningsglädje som jag normalt alltid känner. Benen kändes trött, vilket förmodligen kan förklaras med att jag nyss åkt skridskor i en och en halvtimme och lekt kull med barnen på isen. Det, kombinerat med dåligt sömn den senaste tiden, inget kaffe och att jag ändå sprungit 50 km de senaste dagarna där mycket av det varit i terräng.
Nej, jag var inte helt i form. Det ska dock tilläggas att dippar i min träningsglädje är extremt sällsynta.

skridskor
Mamma Ann-Elise med våra två söner Alexander, 5, och Kevin, 4.

Lösningen?

Så vad gör man då? När man inte är lika lockad av en löprunda? När man inte känner träningsglädje? För mig var det väldigt länge sedan det hände och jag är inte rädd för det längre, såsom jag var tidigare. Jag låter det inte slå ner mig och det är inget hot mot min träning eftersom jag kommit så väldigt långt i min vad min filosofi går ut på  – att bygga upp den vackraste bild av träning som man bara kan.

Eftersom jag har en ohotad fantastisk bild av min träning accepterar jag det jag känner. Jag försöker inte grotta i det och utmana det såsom man bör göra när man börjar bygga på sin inre bild av träning. Min bild är som sagt ohotad och därför beslutade jag mig idag för att utnyttja den ganska negativa känslan till min fördel. Normalt sett skulle jag rekommendera att man försöker skapa den mest positiva löpupplevelsen som bara möjligt i ett sådant läge. Ge in i ett tomt rum, slappna av och le. Peppa dig själv med enbart positiva tankar och inse vilken hjälte du är. I husen bredvid finns massor av människor som inte ens orkar gå ut med soporna. Du ska ut och springa. Du är grym!

Belöna dig själv

Efter det skulle jag rekommendera en kort och lugn runda där du inte blir det minsta utmattad på något sätt. Så lite ansträngning som möjligt och sedan hem och inte låta någon tanke om att det var för kort eller för långsamt få något som helst fäste i ditt huvud. Därefter skulle jag säga att du skulle belöna dig själv på bästa sätt. Vad det skulle vara vet bara du.

Utnyttja det grå

Jag valde att utnyttja den gråa känslan och försökte inte förändra den. Jag vill springa ultradistanser och så som jag kände idag är bara en bråkdel av hur grått det kommer att kännas under vissa lopp i framtiden. Jag föreställde mig därför att jag var mitt i ett ultralopp och bestämde mig för att springa vidare. Minst 10 kilometer.
Benen var blytunga. Jag letade efter ork men kunde inte finna någon. Det kändes plågsamt rent mentalt att veta att det var långt kvar och hela kroppen och mitt inre ville få mig själv att sluta.

Efter ungefär fyra kilometer vaknade kroppen. Eller snarare gav den upp eftersom min hjärna vet att jag är mer ensvis än den. Det gick mycket lättare och allting flöt på i 11 kilometer utan några större svårigheter.
Efteråt visste jag att jag hade gjort allting helt rätt. Jag log av mig själv och behövde inte tvinga fram det. Jag hade sprungit i ungefär 5 min/km-tempo vilket är bra under förutsättningarna för mig. Jag är ingen snabb kille.

Belöningen

Alexander, Mathea, Moa, Jag, Kevin, Ann-Elise, Linnéa

När sambon skulle ut och springa med vår dotter frågade jag våra andra två barn om de ville följa med. De ville. Det ville också deras kompis och hennes mamma. Så vi blev ett gäng som senare på kvällen sprang en reflexbana i skogen. Det blev första delen av min belöning. Den andra belöningen består i att jag strax ska ta bort datorn från mitt knä och göra chevretoasts och äta det i sängen med min sambo medan vi tittar på Vikings! Efter en sådan belöning förknippad med min träning kommer träningsglädje smygande. Den hade bara vilat lite.

Här kommer lite bilder från kvällsäventyret.
Kram på dig!

löpning
Kevin, 4, klättrar tappert över ett fallet träd tillsammans med mamma Ann-Elise
traillöpning
Full fart framåt!

löpning reflex

löpning

pannlampa
pannlampor närmar sig målgången

Tröttsamma floskler …

träningsglädje

Jag är skeptisk …

Jag vet att jag provocerar många tränande något oerhört med det här inlägget. I varje grupp där någon frågar om råd och tips för att komma igång med träningen haglar alltid samma floskler tätt. Eftersom jag nu ska kritisera de flosklerna är det naturligt att människor som använder dem blir förnärmade och vänder taggarna utåt. Vilket är helt okej, naturligtvis.

Jag tror inte att det har undgått någon som läst min blogg att jag ställer mig väldigt kritisk till klassisk träningsmedias inställning till träning. Min åsikt är att råden, tipsen och filosofin som presenteras varken riktar sig till, eller fungerar för, den stora massan som faktiskt inte tränar så mycket som de borde. Mitt bevis för det, förutom de argument jag fört fram tidigare, är statistiken som just visar att den stora massan borde träna mer. Det pumpas ut träningsartiklar överallt och om de hade fungerat hade betydligt fler tränat.

Krigarna

Det finns en väldigt liten del av befolkningen som är riktiga krigare som verkar kunna klara av allt. De peppas av tuffa haranger, stenhård retorik och extremt utmanande tankar. När de sedan lyckas förespråkar de samma medicin till andra, utan att inse att de andra inte tillhör denna lilla del av befolkningen.

Nu ska jag vara tydlig med att jag inte anser att allt som traditionell träningsmedia använder sig av är just tuffa haranger och stenhård retorik, inte alls, men den genomsyras av en fundamentalt negativ uppfattning om träning som kommer fram tydligt i en rad floskler.

Min filosofi gror i en helt annan mylla – mer sansat, gladare och positivare. Något som går mycket längre bakom traditionell träningsmedias tankar. Jag tänkte nu ta några av de vanligaste flosklerna som ständigt upprepas, och förklara varför jag vänder mig emot dem och hur de inte är produktiva enligt mitt sätt att se på träning. Jag vill dessutom belysa varför de kommer ifrån en negativ syn på träning.

Åsså nårra floskler …

1.

träningLite Paolo Roberto-vibbar på den, apropå den där lilla procenten som är krigare. Den här tanken kräver nämligen att man är en krigare. Vi måste förstå att alla människor är olika – vi har olika förutsättningar, olika sätt att hantera mot- och medgångar, olika erfarenheter och olika mentalitet. Att slänga ut en tanke som att ”Det är bara att bita ihop” och se hur 3% nappar och börjar träna borde vara ett bevis för just det. Övriga 97% är de som jag har riktat in mig på och som jag har ägnat några år att samtala med, analysera och filosofera.

Det jag har kommit fram till är att majoriteten av oss inte vill ha en auktoritet som piskar på oss. Det är bara ett fåtal faktiskt vill, motiveras och mår bra av det. Några blir effektiva endast vid påpiskandet och de ska givetvis fortsätta med det om de mår bra av det. Men det jag också har upptäckt bland den gruppen är att det är många som tränar, som faktiskt inte tycker att det är kul. Det är lite som att de äter mat utan smak. De får i sig näringen men missar hela upplevelsen. De får träningens positiva fysiska effekter, men missar alltså upplevelsen. Om du är en person som får avsmak när någon säger att du bara måste ”bita ihop och bara köra!” så lugn, du tillhör majoriteten och jag erbjuder ett helt annat tankesätt och lösning.

2.

träning

The floskel of floskler. Om du ska äta din favoriträtt behöver du inte ”bara bestämma dig” för att äta den. Inte heller när du ska ta ett långt varmt bad behöver du ”bestämma dig” för att göra det. Du behöver inte heller ”bita ihop!” för att göra det.

Själva innebörden av att behöva ”bestämma sig” och ”bita ihop” handlar om att genomföra någonting man inte tycker om. Att genomlida någonting motbjudande. Vissa krigare klarar av detta och finner en lycka i det. Andra klarar det men finner aldrig lyckan i det. Majoriteten klarar det inte.

Min filosofi Träningstrolleri handlar om att förändra den inre bilden vi har av träning och göra den till något enastående och fullkomligt fantastiskt. Jag trodde aldrig att det var möjligt men jag har lyckats uppnå en nivå där jag ofta känner så mycket lycka när jag tänker på min träning att jag blir tårögd. Jag är evinnerligt stolt över mig själv och jag njuter av varje löpsteg jag tar. Som sagt, jag trodde träning var något helt annat innan jag fann min filosofi och lyckades utveckla mig själv till det stadie där jag befinner mig nu. Att jag sedan lyckades få andra, som radikalt avskydde all form av träning, att uppleva samma villkorslösa kärlek till träning som jag, gjorde att förstod att jag hade funnit något extraordinärt.

3.

träningHär har vi förmodligen en av de floskler som mest ineffektivt lockar icke-tränande. Se bara på bilden. Detta är något som lockar folk som kommit väldigt långt i sin träning och som har lärt sig att utmana sig själva. Men att använda detta för att locka folk till träning, såsom traditionell träningsmedia ofta gör, är för mig helt obegripligt.

Samma typer av misstag ser jag ständigt i olika träningstidningar. Rubriker som ”så kommer du igång och turbotränar magen!” säljer till en början eftersom alla önskar att de hade orken, viljan och lusten att kunna turboträna magen för bästa resultat. Men sanningen är att de bara kommer att köpa tidningen, läsa artikeln och sedan sitta vidare i soffan. En person som inte ens orkar knyta löparskorna eller gå ut med soporna kommer inte att turboträna magen. Lika lite som samma person vill få en nära-döden-upplevelse för att bli härdad. Hela uttrycket används, enligt min erfarenhet, oftast av personer som redan har kommit väldigt långt i sin träning och förmodligen vill vara lite coola.

Jag har själv fått höra sådana häftiga floskler, oftast av hårda gymgrabbar, och jag har aldrig hittills replikerat ”Sant, så låt oss gå ut och springa 45 km terräng, så ringer jag din mamma som kan plocka upp dig efter 3 km”. För mig är träning ingen tävling och jag tycker att endel av charmen är att vi alla är så olika. Man kan exempelvis springa korta distanser så fort man kan, vara kroppsbyggare, springa ultradistanser eller tävla i fitness. Så länge man älskar det man gör och stöttar varandra är det toppen och allt som inte dödar härdar inte. Mycket av det får folk att sluta träna, vilket inte gör dem till någon form av mesar eller mindre värda. De är bara en annorlunda människa än du.

4.

träningJag försöker dra mig till minnes om jag någonsin kämpat med att prioritera ett varmt bad. Oftast brukar det finnas en naturlig och självklar längtan till det varma badet. Jag kan däremot tydligt minnas att jag vid olika tillfällen har prioriterat mindre givande sysslor såsom bokföring, städning och betalning av räkningar. Om du är någon som känner igen att dig att du får träningen gjord genom att prioritera, vill jag för det första beklaga att du ser på träning som någonting du måste få gjort, och för det andra även beklaga att du måste prioritera för att träna.

Jag sitter själv just nu och längtar till min löprunda som jag snart ska ge mig ut på och jag försöker att föreställa mig hur det skulle kännas att behöva genomgå någon form av mental prioriteringslista för att komma ut och springa. Jag dränks av en dyster känsla. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att ha det så, och om jag hade haft den synen på träning skulle jag förmodligen fortfarande vara en icke-tränande person.

En summering

Om jag inte hade älskat min träning hade jag behöver ”bita ihop” och få det överstökat.
Om jag inte hade längtat efter min träning hade jag behövt ”bestämma mig” för att få varje pass gjort.
Om jag inte hade varit så evinnerligt stolt över varje pass hade jag behövt tänka ”det som inte dödar härdar” för att inte hoppa över dem.
Om jag inte hade varit så lyckligt gift med min träning hade jag behövt ”prioritera” den för att undgå att ”bortprioritera” den.

Jag skulle aldrig kunna leva med att behöva genomlida min träning. Men jag älskar fullkomligen min träning och den är inget hinder i min vardag eller någon tröskel som jag behöver ta mig över. Därför behöver jag ingen av de floskler som det tipsas om. Allt på grund av min inställning till träning. Varje gång någon kontaktar mig och vill ha tips på hur de ska komma igång riktar jag fullt fokus på hur deras inre bild av träning ser ut. För om de bara kan förändra den bilden till något så positivt som möjligt så behövs absolut ingenting annat.
Hur man blir så pass kär i sin träning är lite mer avancerat. Men det är just vad jag försöker att reda ut med den här bloggen.

”All you need is love” borde vara det enda svaret på varje efterfrågan av träningstips. Ja, så länge de inte efterfrågar tips på bästa isoleringsövning av triceps. Då är ”All you need is love” ett jättedåligt svar.

Kram på dig

Du har väl inte missat min bok Runstreak – att springa varje dag? Klicka på bilden för mer info om boken och om hur du beställer.
Runstreak löpning Daniel Karlsson

Prenumera gärna så att du får ett mail när nästa inlägg publiceras.

De bästa filmerna om löpning (dokumentärer för alla)

inspiration motivation
Till vänster: Gary Robbins – Den som inspirerar mig mest. Till höger: Jag

 

Först och främst- Den bästa youtubekanalen om löpning är definitivt LöparLycka eftersom … jag tycker det 😉 Kika gärna in på på den och säga vad du tycker för där ligger många filmliknande inlägg som följer nedan.

Om det är något som hjälper träningen framåt så är det olika former av inspiration. Därför tänkte jag skänka dig inspiration i form av de filmer som har inspirerat mig mest när det kommer till löpning. Så håll till godo!

De filmer jag kommer att tipsa om här handla rom ultralöpning, det vill säga konceptet att springa längre än den klassiska maratondistansen. Det ska dock sägas att filmerna är så underhållande att du inte behöver vara varken ultralöpare eller ens löpare för att uppskatta dem. Jag skulle nog säga att du inte ens behöver vara en tränande människa.

Först ut är två filmer jag själv har producerat, så jag är väl lite egoistisk i viss mån, det får jag medge. Men jag är lite stolt och jag hoppas ni har överseende med det samt kanske faktiskt tycker att det är bra filmer!

Först ut är dokumentären Tvetaberg Ultramarathon som kom sig av att jag fick förmånen att följa med och dokumentera några riktiga hjältar som tog sin an utmaningen att springa ifemtio timmar. Under den tiden skulle de följa en viss plan på olika banor, och det hela resulterade i förväntan, glädje, sorg och eufori.

Tvetaberg Ultramarathon – elände

Huddingeleden 81k

Den första dokumentär jag producerade, som inte ens var tänkt som en dokumentär. Det liksom bara blev så, då jag antog utmaningen att springa hela Huddingeleden som då var 81k. Numera är den ca 84k.
Min frågeställning var: ”Är jag ultra eller är jag inte ultra?”. Svaret får ni om ni ser, döm själva!

How to run 100 miles

Det här var den första filmen jag såg som handlade om ultralöpning. Filmen handlar om två vänner, Brendan Leonard och Jayson Sime, som bestämmer sig för att springa loppet Run Rabbit Run 100 som går av stapeln i Steamboat Springs, Colorado, USA. Loppets namn avslöjar att det handlar om en distans på 100 miles vilket alltså är 16 mil.

Filmen utgår ifrån Brendans synvinkel och tycks vara en hyllning till hans vän Jayson som inte alltid haft det lätt i livet. Jansons ständiga strävan mot mål i motvind har gjort honom uthållig, beslutsam och stark, vilket också visar sig när de tar sig an den här enorma utmaningen.

Det här är inte en film som primärt handlar om löpning, utan snarare en film om vänskap, målsättning och att aldrig ge upp. Filmen har en komisk ådra och tar upp många ämnen utanför löpning vilket gör att den är lämplig för en allmän publik.

Huddingeleden 81 km

Det här är dokumentären om en svensk kille som antar utmaningen att springa hela Huddingeleden som är ca 80 km igenom delvis hård terräng, trots att han tidigare bara sprungit maradistans. Det är en film om filosofi, inställning, rädsla och livspussel. Jag tycker nog att det är den bästa filmen i hela världen som handlar om löpning. Hmmm … är jag partisk, tro?

<iframe width=”560″ height=”315″ src=”https://www.youtube.com/embed/5m1VCqZBOHI?si=yH3QNfhIaxS7kOZm” title=”YouTube video player” frameborder=”0″ allow=”accelerometer; autoplay; clipboard-write; encrypted-media; gyroscope; picture-in-picture; web-share” allowfullscreen></iframe>

The Why

Den här filmen är gjord av fantastisk Billy Yang som har gjort ett flertal filmer om just ultralöpning. Som titeln avslöjar försöker Billy besvara de många frågor som ultralöpare får: Varför gör du det? Varför 100 miles? Springer du alltihop på en gång? Varför utsätta sig för den smärtan?

Kommer han fram till något? Det beror nog på. För många som aldrig ens tänkt tanken på ultralöpning kommer nog distansen fortfarande verka helt vansinnig, men för somliga andra kan nog en hel del poänger tränga igenom.

För att försöka förklara sitt eget ”varför?” filmar han sitt eget försök att springa loppet Leadville 100 Mile Race. Även andra kända ultralöpare dyker upp i filmen för att försöka förklara varför de har valt att springa ultradistanser.

The Barkley Marathons: The race that eats its young

Det här är är dokumentären som många pratar om, både löpare och vanliga dödliga Netflix-tittare. Det har gjort att loppet The Barkley Marathons har blivit riktigt legendariskt och uppmärksammat även utanför den lilla grupp av entusiaster som tidigare kände till det hela.

Det är ett väldigt mytomspunnet lopp som sträcker sig genom Frozen Head State Park nära Wartburg, Tennessee, USA. Lika mytomspunnet som loppet har blivit är dess uppfinnare Lazarus Lake som verkar älska att hålla loppet så nära gränsen för vad som är möjligt för människan att klara av.

Loppet består av fem varv och man springer i svår terräng och letar efter gömda böcker. Det är ingen märkt bana som vid vanliga lopp utan här handlar det dessutom om orientering. Reglerna förändras något varje år men man har mellan ca 9-12 timmar på sig att klara av varje varv. Hela loppet måste klaras av inom totalt 60 timmar och den överhängande majoriteten är inte ens i närheten av att klara av det första varvet. För att man ytterligare ska förstå loppets svårighet ska nämnas att bara 16 personer någonsin har klarat av det.

Ni hittar filmen på Netflix via den här länken https://www.netflix.com/se-en/title/80076413
Här kan ni se trailern:

 

Barkley 100 – World’s most difficult and bizarre sporting event?

En dokumentär som ligger på youtube och behandlar samma lopp som ovan. Här får man följa några olika löpares försök och deras tankar kring det hela.

 

Where dreams go to die

Jag lämnar er med den i särklass bästa dokumentären om löpning jag någonsin sett. Här får vi följa den karismatiska löparen Gary Robbins och hans försök att klara av ett Barkley 100.
Jag tror att jag har sett den här filmen cirka 69 gånger och jag har fortfarande inte tröttnat. Gary är min största inspirationskälla och förebild, varför jag valde att dela bild med honom på rubrikbilden. 😉

Den här dokumentären är för mig väldigt mycket ett möte med en fantastisk människa och ett möte med ett pannben och stål som tar sig an en känslosam resa där saker sker som känns näst intill manusförfattade. Jag kan inte nog rekommendera den här filmen och jag önskar att alla såg den. Vilken människa, vilket lopp och vilket drama! NJUT!

Du har väl inte missat Daniels bok Runstreak – att springa varje dag?
(Klicka för att läsa mer samt för att beställa) 
Runstreak löpning Daniel Karlsson

 

Prenumera gärna så att du får ett mail när nästa inlägg publiceras.